EFTER LIBERALISMEN

Statsliberalismen – Del 8

I min serie om kritiker av liberalismen under 1900-talet har turen kommit till ett nytt perspektiv på klassisk liberalism/ libertarianism/ nattväktarstatsförespråkare.

Den amerikanske ekonomen Tylen Cowen, som visserligen sympatiserar med libertarianismen, har dock i ett debattinlägg vid nyåret 2019 förespråkat en mer kraftfull liberatarianism, kallad ”State Capacity Libertarianism”, omdöpt till statsliberalism av den svenska liberala tankesmedjan Timbro.

I USA uppstod under 1950- och 60-talen en liknande statsvänlig liberalism inom den neokonservativa rörelsen. Denna blev senare utmanad av frihetliga tänkare som Robert Nozick, Milton Friedman och senare politikerna Ron och Rand Paul från 1970-talet, delvis med stöd i en livsstilorienterad vänstervåg som ogillade repressiva narkotika- och sexualpolitiska lagar. Hippies reading Rand.

Tankesmedjorna Cato, Reason, Mises institute m fl stöder den libertarianska idédebatten som kan vara väl så humanitär och medmänsklig. Själv arbetade jag i New Delhi på en indisk motsvarighet, CCS.

SVENSK STATSLIBERALISM

Timbro tog upp Tyler Cowens debattinlägg i tre inlägg och i en podd i vintras.

Timbros och tidskriften NEOs fd medarbetare och nu ledarskribenten vid DN, Mattias Svensson, som skrivit den intressanta boken Den stora maktens återkomst, kommenterade först.

Sedan Timbros ansvarige för projektet Frihetlig konservatism, Fredrik Hultman och sist Maria Eriksson, frilansskribent som ofta medverkat i Timbro.

I en podd i januari 2020 pratade Mattias Svensson och Maria Eriksson med Timbros vd Karin Svanborg Sjöborg om vad denna statsliberalism kan innebära. Hon skrev själv en pigg essä 2017 Hur borgerligheten slutade ängslas och lärde sig älska staten.

Svensson, som är den mest kunniga i sakfrågorna om vad en statsfientlig liberalism missar, är försiktigt positiv till Cowens kritik.

Svensson liksom andra vid Timbro värdesätter en fungerande stat som i första hand ägnar sig åt kärnuppdraget- säkerhet, infrastruktur, sjukvård, utbildning- så att det ”fläbbiga” i staten nedprioriteras, Svanborg Sjövalls pregnanta uttryck för den svenska staten som gör allt den inte borde och inte vad den borde.

Just detta fokus på statens kärnuppdrag har för övrigt den nya liberalkonservativa partiet Medborgerlig Samling som en huvudfråga.

BORGERLIG VÄNDNING

Under våren har gängkriminaliteten eskalerat och allt fler borgerliga debattörer vill se en kraftfullare stat som tar tillbaka våldsmonopolet. Öka friheten för de skötsamma genom att minska den för de kriminella skrev Alice Teodoresco Måwe nyligen i GP.

Man kan se Timbros försiktiga diskussion om statsliberalismen som en korrigering av tidigare liberala ståndpunkter. Debattörer som Ivar Arpi, Paulina Neuding, Håkan Boström, och tidigare Marika Formgren, har efterlyst just en mer effektiv stat, inte bara en mindre stat, även om det är ett mål i sig. Carl Bildt lovade redan 1991 en smalare men vassare stat.

Klart är att statskritiska borgerliga väljare är mindre intresserade av att avskaffa Systembolaget än att välja rätt bostadsområden för sin familj pga otrygghet för barn, unga, kvinnor och oskyldiga som hamnat mitt i gängstrider. Timbros Catarina Kärkkäinen, Expressens Linda Jerneck och Svenskans Ivar Arpi skrev i samma vecka utifrån mer statsvänliga, konservativa ståndpunkter som knappast liberaler tidigare vågat inta.

Tvärtom hade den borgerliga webbmagasinet Kvartal så sent som 2018 haft en intervju med journalisten Andreas Henriksson som tog upp människors oro som ett problem och deras önskan att fly våld som något märkligt. Ann Heberlein och Erik van der Heeg tog i samband med detta avstånd från Ledarsidornas publicering av Henriksson.

Men nu är borgerligheten där, vid grinden till svenska gated communities. Välkomna, ni har bäddat för det under Reinfeldt och tidigare.

Del 9 handlar om The Retreat of Western Liberalism av Edward Luce