En skriftställares dagbok, Kultur, Personligt

En skriftställares dagbok: 24-12-2020

1 kommentar

PÅ JULAFTONS FÖRMIDDAG SKINER SOLEN som sedan kommer gå ned 14.51. Igår skulle den skina men molnen hopade sig, medan idag skulle det bli molnigt.  Tvärtom är bra ibland.

Jag lever bra med stöd från akassan sedan jag blev arbetslös i somras. Regeringen har höjt ersättningen med 10 000 kr/mån fram till valet 2022, en åtgärd som skylls på pandemin men stinker valfläsk. Dock tänker jag inte klaga. 

Vad Arbetsförmedlingen kräver av mig är att söka ett jobb varje dag vilket jag uppfyller. Resten av tiden ägnar jag åt sociala medier, umgänge, kafébesök och att läsa och lyssna på poddar. Att jag envisas att kalla mig skriftställare när kan kallas dagdrivare bekymrar mig föga.  Elva böcker och ett halvt liv som skribent finns som bevis.

Just nu läser jag om författningshistoria sedan franska revolutionen 1789 fram till upprorsåret 1968 i den italienska idéhistorikern Lucia Rubinellis intressanta nyutgivna bok som hon talar om här. 
Jag har fått upp intresset via Carl Schmitts analyser av den fallerande Weimarrepubliken som Rubinelli föreläste om 2018.

Ämnet är inte särskilt känt i Sverige men några forskare i juridik i Lund och Göteborg, Leila Brännström och Matilda Gustavsson, har just gett ut en antologi som jag har på skrivbordet intill Rubinellis och framför Schmitts och Strauss böcker och Machiavellis och Hobbes.

En bok i tre delar håller på att ta form; en del om kritik av liberalism, en andra om författningsmakt (”pouvoir constituant”) och en tredje om den amerikanske statsvetaren Jack McCormicks omtolkning av Machiavelli som demokrat. 

Ämnena är delvis nya för mig, särskilt juridiken, men de är alla viktiga för politisk filosofi, som jag ägnat mig åt av och an sedan början av 1990-talet då jag översatte texter om kommunitarism från engelska till svenska. Antologin gavs ut 2013, min första bok. 

Vad mer? Läser långsamt Einar Askestads fundamentalontologiska tankebok Ting och bläddrar i Axess temanummer om dygder. Just det temat känns  överflödigt men annat är läsvärt i denna tidskrift som nog får betraktas som en liberalkonservativ rikslikare. Oikos, Bulletin, vad som återstår av SvDs ledarsida kan  inte ännu mäta sig med dess djup och bredd. 

Vad gäller alternativmedier så har mycket hänt: Swebbtv stängdes ned igår av YouTube, Riksstudios och Kommuniké har startat, och Exakt24 har etablerat sig. Extremvänsterns Mattias Wåg bevakar altmedierna avundsjukt medan Tobias Hübinette surt noterar den nya mediekanalens  Riks framgångar och förstår inte ens skandalen #Federley.

Hübinette drack te hemma hos mig i Uppsala tillsammans med ett gäng anarkiststudenter i början av 1990-talet. Lite blyg men handlingskraftig vilket han visade genom att klippa av tv-masten i Flogsta en lördagskväll i protest mot den fördummande televisionen. Folk borde umgås istället menade han. Jag tycker fortfarande att det var rätt kul och tankeväckande.

***

Som ni märker håller jag mig sysselsatt och tackar mitt fackförbunds Journalistförbundets inkomstförsäkring för extra tillskott utöver valfläsket.

Fö är detta fack för journalister nog ett av de få förbund för intellektuellt verksamma  i världen som avkrävs en värdegrundsförsäkran om människors lika värde, en paragraf som kom till 2014 för att hindra SD-sympatiserande medlemmar att ta förtroendeuppdrag.

Inom TCO är det just Journalistförbundet som har denna åsiktsrepressiva  och vaga regel, medan den är mer frekvent inom LO och inte alls inom SACO. 

Själv har jag försatt mig i ett publicistiskt limbo genom att vara för ful för finmedia och för fin för fulmedia. Jag lider inte direkt men det vore roligt om någon publikation eller mediekanal hörde av sig för att få mina tjänster gratis. Arbetsförmedlingen kan säkert ordna praktikersättning. 

***

Nu är klockan 12.44 på julafton. Solen skiner. Jag var den ende som bokat tid i tvättstugan som nu är avklarad.

Vid 15 ska jag bege mig till puben Stringfellows vid St Eriksplan för julfirande med några vänner och bekanta. En tradition Salle och jag startade förra året. Det blir nog alkoholfritt efter gårdagen på Pelikan med Matti och Katti, och sen karoke på Gröne Jägaren. . .  

Önskar mina läsare, följare, vänner och ovänner en riktigt God Jul!

Utsikt från min balkong i Bromma mot Stora Mossens koloniträdgård, en plats som jag skrivit ett utkast till en roman om, Signes hus.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

 

Debatt, Politik

Osammanhängande politisk konformism

1 kommentar

2

Inom några områden finns en konformism som gör att fullkomligt orelaterade politiska ställningstaganden antas hänga ihop.

Jag syftar givetvis på klimatfrågan, invandringen, feminismen och islam.

Vad som är en konventionell ståndpunkt i ena frågan, t ex att klimathotet är verkligt, sägs hänga ihop med en annan konvention, t ex att patriarkatet styr svenska kvinnor.

Så lätt är det inte. Vad som är höger i en fråga i ett land kan vara vänster i ett land.

DANSKA FRISKOLOR

Det erfor jag i den danska friskoledebatten på 1970- och 80-talen. Den danska högern var mot friskolor och vänstern för. Här hemma rasade Olof Palme mot Kentucky Fried Children.

I Danmark finns sedan 1970-talet en frimodig initiativrik alternativvänster som fick fäste i fristaden Christiania. Dessa hippiefamiljer ville inte att den danska staten skulle styra över deras barn och har sedan 1949 en lag som gav skolpeng till ”lilleskoler”,   små ofta alternativpedagogiska experiment med Waldorfinriktning eller bara allmän alternativ inriktning mot konsumtionssamhället. Frihetliga och anti-etablissemang. Ungefär som Miljöpartiet 1980 som då var för friskolor.

ITALIENSKA KOMMUNISTISKA HEMMAFRUAR

I Italien fanns under samma tid radikala kommunistiska feminster som krävde vårdnadsbidrag. En ”social lön” för deras ”reproduktionsarbete” i hemmet. De var stolta autonoma marxister som ville ta hand om sina barn och låta mannen och hans arbetsgivare betala för deras försörjning. Maria Dalla Costa ledde striden.

Ett vänsterförslag som högerns  KD införde 1992 och som vänstern här ratat. Samma sak med klimatet och invandringen. I Schweiz finns ett miljöparti som är emot invandring till landet eftersom det skulle tära mer på naturresurserna.

NY VÄNSTER

Men man kan bara se till invandringen och upptäcka nya perspektiv utanför Sverige. I Tyskland finns ett vänsterparti som vill stoppa invandringen med klassisk vänsterpolitik som ser till arbetarnas intressen. Här finns Marcus Allard, Nils Littorin m fl med liknande inställning.

Feminister kan med samma utgångspunkter inta en kritisk hållning till invandringen som ofta bestått av friska unga män med kvinnoförtryckande värderingar.

Samma inställning kan appliceras på islamiseringen av västvärlden där naiva feminister gått hand i hand med misogyna muslimer.

Få intar den feministiska publicisten Oriana Fallacis tidiga och modiga inställning mot islam i The Rage and the Pride 2004.

LÄTT ATT PLOCKA ISÄR

Vad som med stor möda  slås samman av etablissemanget i dessa fyra områden (klimat, migration, feminism, islam) är lätt att plocka isär. Det enda som håller dem samman är en föregiven officiell ståndpunkt och en pressad retorik.

Att FIs obegripliga slogan ”Ut med rasisterna- in med feministerna!” inte ifrågasatts mer beror givetvis på att partiet haft stöd i etablissemanget.

Klimatdebatten är lika fördummande liksom invandringen och feminismen (där en liberal feminism inte förmått göra sig hörd  medan radikalfeminism och genusvetenskap brett ut sig).

I fråga efter fråga finns alltså ett officiellt svar som alltid kan ifrågasättas, antingen i dess relation till en annan fråga eller i sig. Vänster och höger, politisk korrekt eller inte – ståndpunkter kan alltid formuleras ånyo från nytt håll.

Att bejaka avkriminalisering av droger kan göras med såväl frihetliga vänsterargument som från frihetlig höger. Samma sak med sexarbete. En feminist kan anse att kvinnor är ansvariga individer med rätt att bestämma över sin kropp.

HBTQ har samma vidd men antas vara ett vänsterliberalt projekt. Läs Douglas Murray.

FRAMTIDEN ÄR ÖPPEN

Thomas Gür hade rätt i sin avskedskrönika i SvD igår:

”Framtiden är öppen och det är vi som formerar den, med det vi gör och det vi väljer att inte göra. Och det finns åtskilligt som man kan göra både själv och tillsammans med andra. Ibland kan ett fåtal beslutsamma, hängivna och passionerade individer åstadkomma väldigt mycket. Bara ett par hundra nya personer som engagerar sig samhällspolitiskt för det de tror på, gemensamt och i nya former, skulle ge en oerhörd verkansgrad.”

Med medieprojektet Bullentin kommer utrikesbevakningen här hemma utmanas har jag förstått. Det finns otroligt mer att förstå om hur andra länder löser och analyserar de problemområden vi har. Hur många vet att Bill Clinton skärpte socialbidragen på 90-talet och att Barack Obama senare stramade åt invandringen?

Jag har tidigare analyserat den svenska (och märkligt nog extrema) konformismen i föredrag, inlägg och i min bok Sverige 2020. Den är nu uppenbar och behöver utmanas.

Möjligen har pandemin gjort att vår politiskt perifera nationella inställning uppmärksammats mer.

Debatt, Kultur, Praktiska förslag

Yttrandefrihetsombudsmannens första år och nästa

Lämna en kommentar

Samtal med mig och YOs ordförande juristen Ola Bengtsson 

Läs mer om föreningen på www.yttrandefrihet.nu  Gå gärna med för 200 kr per år eller stöd oss på  Swish 1234350831.

En skriftställares dagbok, Kultur, Personligt

En skriftställares dagbok: 07-12-2020

1 kommentar

OM VI HADE STANNAT I NORRKÖPING 1958 hade min uppväxt och min familj sett annorlunda ut. Istället flyttade familjen Sjunnesson med två barn, födda 1955 och 1958, till universitetsstaden Uppsala från industristaden Norrköping. Min far hade blivit befordrad till arbetsledare vid Stenbeläggningar AB till den mytomspunna lärdomsstaden.

Min mor, som inte ens tagit studentexamen, fick vänja sig vid akademiker av båda könen runt oss i de bättre delarna av Uppsala, Luthagen och Norby. Det kan inte ha varit lätt för en dotter till Ivan Blom, ägare till Linköpings största åkeri, Bloms Åkeri AB. Hon försökte så gott hon kunde i Uppsala och hade minsann skinn på näsan.

1949 hade hon rest till New York för att arbeta som hembiträde och 1950 vidare till San Francisco. När hon träffade min far 1951  var det hon som körde rally och han som läste kartan. 1973 for hon till Irak 2 veckor som ensam västerländsk kvinnlig turist.

Det spelade nog ingen roll i Norby där vi hade en läkarfamilj mitt emot, en till höger och en vänster, professorer på både Statarvägen (sic!) och Tuvängsvägen. En och annan ingenjör och företagare  som vi men annars mest universitetsfolk.

Hade vi stannat i Norrköping hade min mor varit en respekterad företagarfru och min far en av många  i en industristad, anställd eller företagare inom en bransch man kunde förstå sig på – anläggningar av husgrunder, asfalt, sten, plattor, trädgårdar och vägar.    

Min mor kanske hade utvecklat sitt intresse för textilkonst och hantverk mer, vilket hon arbetat med i Linköpings hemslöjd. Norrköping har säkert sina sidor men kanske livet hade blivit bättre, åtminstone för mina föräldrar. Vi reste ofta dit under min uppväxt, till familjen Adestam i Norrköping och Anderssons sommarställe i Svärtinge. Minns besök på folkparken där, porsbrännvin med smak av pepparkakor och att killarna där gillade ett vilt stökigt band från England- The Who.

Vad hade jag gjort om vi förblivit östgötar? Jag hade inte hängt på Folkfesten i Slottsbacken 1971 eller jobbat på  Uppsala Musikforum. Kanske hade jag fortsatt mitt naturvetenskapliga intresse vid Linköpings universitet. I alla fall hade jag nog gjort lumpen, kanske vid T1 i Norrköping som min far 1947. Inte pacifist på dagis i Gottsunda. 

Kanske hade jag fikat på Broadway och sneglat på Pluras gäng,  Inte gått med i VPK och startat studiecirkel om Marx Kapitalet och hängt med studentvänstern och flummare i Uppsala. Jag har dock svårt att tänka mig som en välkammad ingenjör eller naturvetare med ful östgötsk dialekt. Min mor talade alltid rikssvenska liksom min skånske far. 

En personlig kontrafaktisk historia är tankevidgande. Rabulisten Sjunne kunde ha ersatts av en Norrköpingsbo som säkert levt rövare men inte som Uppsalabon Sjunnesson.  Kanske jag hade mer blivit som Göran Greider, klipsk arbetargrabb som stör medelklassen. Inte så illa.

1959 med mor och storasyster

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

Personligt, Praktiska förslag

Nu kan du trycka gilla och donera samtidigt

Lämna en kommentar

 

Efterfrågad nyhet! Nu kan du trycka gilla och donera samtidigt

Denna blogg är en av de första som erbjuder en donationsknapp som på 5 sekunder gör det möjligt för läsarna att ge ekonomiskt stöd. Samma system kommer att vara tillgängligt hos många fler inom nätmedia som inte har betalvägg 

 

Nätmedia allt viktigare för samhällsdebatten men har bristande finansiering

Nätmedia har en avgörande betydelse för en allsidig beskrivning av samhällsutvecklingen. Kvalitét är aldrig gratis för producenterna. Ditt bidrag är därför viktigt för att denna publicist ska fortsätta utvecklas och kunna vara intressant för dig.

Idag är det endast några procent av läsarna som betalar för de sidor som de återkommer till dagligen. Målet är att skapa en bättre balans mellan de som läser/lyssnar/ser och de publicister inom nätmedia som du gärna återvänder till. 

Ny betalmetod för spontana donationer till låg kostnad för mottagaren

De med firma betalar som mottagare av Swish ofta upp till 3 kr så det är olönsamt att ta emot t ex Swish vid små belopp. Det ändrar vi på nu. En bra lösning är i stället att du startar ett donationskonto hos MediaLike. Då blir kostnaden för mottagaren endast ett lågt procenttal av beloppet oavsett dess storlek istället för många kronor. 

Så här gör du praktiskt för att bli smart donator

Du klickar på den gröna knappen här nere på bloggsidan. Första gången sker registrering med eget namn eller alias. Strax efter får du mail som bekräftar att du är medlem hos MediaLike och kan göra din första överföring på 50 kr eller mer till ditt eget donationskonto.

Nästa gång du klickar på donationsknappen blir du omedelbart igenkänd och ser ditt saldo (se bilden längst ned) Med enkla klick väljer du vilket belopp som är rätt. Det sker sekundsnabbt och därefter återgår du automatiskt till sidan du besökt. 

From 1 januari 2020 gäller 100 kr som minimum vid varje påfyllning av ditt konto. Då vet du redan att det fungerar och vad som är lagom belopp att fylla på ditt konto t ex en gång i månaden.

 

Andra nätpublicister som valt MediaLike redan nu finns på denna länk  till Net Media Systems. Förnyaren av spontana donationer till det du gillar

För mer information besök netmediasystems.se

En skriftställares dagbok, Kultur, Personligt, Politik

En skriftställares dagbok: 28-11-2020

1 kommentar

POPULISTISKA MANIFESTET AV GÖRAN GREIDER OCH ÅSA LINDERBORG väckte uppmärksamhet när detta vänsterpopulistiska manifest kom ut i januari 2018.

Deras 151 korta och längre teser har idag mer relevans än tidigare för att första den högerpopulism som segrar och den vänsterpopulism som förlorar. Greider och Linderborg erkänner att SD, Trump, Brexit pekar på riktiga problem, men de vill se traditionella vänsterlösningar och hänvisar till grekiska Syritza, spanska Podemos, brittiska Labour under (den antisemitiske) Corbyn och amerikanska Demokraterna under Sanders.

De har givetvis fel i att välfärdsstaten ska för evigt kunna växa sig över de värden deras medlemmar skapar. 1980 var det år då Sverige var som mest jämlikt skriver de nostalgiskt, ett år då inflation, strukturkriser, högre arbetsgivaravgifter och skatter,  under en borgerlig regering, fick den svenska industrin på knä. Dessutom hotades näringslivet av socialisering via löntagarfonder.

Varken Greider eller Linderborg begriper sig på elementär nationalekonomi så att läsa Assar Lindbecks krönika om 1970-talet är klargörande om man vill rensa bort deras fantasier.

Vad som däremot är läsvärt och än mer intressant idag är att de fångar den vanmakt många arbetare och tjänstemän känner inför globaliseringen och inför de mittenpolitiker som svikit dem. De instämmer därmed med de liberala politiska kommentatorerna Thomas Frank och Edward Luce .

Greider och Linderborgs kritik av ett sönderslitet USA skulle dock ha vunnit på av att ta upp allt av Tomas Sowell och  Charles Murrays Coming Apart . Angående deras syn på white trash så är The Redneck Manifesto av Jim Goad, en bok som är både rolig och hemsk i sitt försvar för de fattiga vita som Greider och Linderborg vill förstå och försvara.  

Dock står Greider fast i sin neokeynesianska analys från 1990, något han, Johan Ehrenberg, Tomas Lappalainen och stollekonomen Sven Grassman då agiterade för. Greider lägger till finanskrisen 2008, EUs utvidgning, handelsavtal, men i sak har han kvar samma vänsterpopulistiska analys- beskatta de rika, öka offentlig sektor, omfördela mer osv.

Deras analys av medelklassliberalers klassförakt mot högerpopulister (SD) är mer givande. De kommer båda ur arbetarklassen även om de idag tillhör kultureliten, vilket de medger.  

Linderborg berättade  nyligen mer för Rasmus Dahlstedt om sin uppväxt apropå hennes senaste bok. Jag uppskattade mycket hennes debut Mig äger ingen. Vi delar samma intresse för socialdemokratins historia och hon har följt min utveckling från V till SD (och nu MED). 2000 talade hon fö om sin forskning för Vänsterpartiet Uppsala på min inbjudan.

Greider debatterade jag med på 1990-talet i Arbetaren då jag såg honom som en statssocialist och mig själv som en frihetlig socialist. Idag är jag frihetlig men inte socialist.

Vidare har jag lyssnat på   libertarianen  Jason Brennan (liksom Chantal Mouffe och Eric Hobsbawn) och kan förstå hans kritik av allmän rösträtt utan att fullt ut acceptera den. Demokratin är i kris och det hjälper inte att inte tala om de problem som den medför. Brennan är för viktig för att viftas bort som intelligensaristokrat.

Greider och Linderborg gör allt till en fråga om klass. Det är inte fel men det är inte allt och de som försvar de breda folklagren är inte vänstern, utan högern. Populistiska manifestet är tyvärr inte användbart eftersom det först kritiserar alla maktfullkomliga folkföraktande vänsterliberaler (hela Januariöverenskommelsens partier inkl V) och därefter begär att man ska sätta sin till tro till just dessa partier och de politiker som svikit folket.

Boken är stundtals intressant och känns mer aktuell idag, men slutsatsen  att socialismen/vänsterpopulismen är fortfarande gångbara är otidsenlig, En plakatpolitik som misslyckades 1919 i Tyskland med Rosa Luxemburg och Karl Liebnecht, men som hyllas i boken och i en biografi av den socialistiska och feministiska drömmaren Nina Björk. 

Jag skulle gärna se en diskussion med den unge konservative arbetarrebellen Petrit Latifi och någon av författarna. Greider kanske. Visserligen tillhör Swebbtv enligt honom avgrundshögern, men han kan liksom Åsa principiellt stå upp för yttrandefrihet. Hon kom förbi Nya Tiders stånd på Bokmässan 2016 och var enligt mina kollegor där artig och nyfiken. Så bjud in alla tre, Micke Willgert! 

***

Resten av gårdagen gick åt till att lyssna på tre poddar. Först när Lena Andersson berättade om varför hon gått från DN till SvD, sedan fick Erik Helmerson en åthutning av Hanif Bali och till sist surrade SDs Samtidigt om assimilering.

Poddpromenad till Ålsten och café Gateau

Ålsten, ett par kvarter från Abrahamsberg. Fin-Bromma och Ful-Bromma.

 

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

Kategorier, Personligt

Nytt Facebook konto-uppdaterat inlägg

3 kommentarer

Avstängd igen på fjärde kontot.

Anledning oklar men antingen delade jag farliga foton från islamistdemos i Rom, Paris, Köpenhamn och Stockholm eller så fann de T. Robin-ns namn i detta inlägg. Se min bokrecension

Ny Facebook

Inlägg 26 nov 2020:

REFLEXIONER OM MIN AVSTÄNGNING

Detta är mitt femte Facebook konto efter att mitt fjärde stängdes ned i helgen. Nya och gamla FB vänner hälsas välkomna med dessa funderingar om vad som skett mig – och en del av er som också fått konton raderade.

Anledningen till just min avstängning står nog att finna i att jag på min blogg www.sjunne.com för några veckor sedan nämnde en politisk aktivist i Storbritannien mitt bland en förteckning av ca 100 andra namn under rubriken De varnade väst.

Jag nämnde inte hans namn i mitt inlägg, men länkade alltså till min externa blogg som inte heller hade hans namn i rubriken.Att hitta just hans namn behöver man gå till min blogg och sedan leta ned bland den långa listan av namn. Det kan bara en människa göra som vill anmäla mig till Facebook, vilket måste ha skett eftersom jag fick fyra meddelanden om att jag spritt information om en farlig person.

Spritt är långsökt eftersom namnet fanns långt ned på en extern sida. Men Facebook agerade. Denne britt är dock inte farligare än att han intervjuades i dansk statstelevision i januari i år med anledning av att han fick pris av danska Trykkefrihedsselskabet (www.trykkefrihed.dk).

Ni kan läsa mer om honom på min blogg där jag recenserar hans självbiografi från 2016.Att just jag skulle bli anmäld tyder på att illvilliga personer vill åt mig. I medierna är jag knappast någon att räkna med, knappt ens i alternativmedier. Jag har bara min blogg, twitterkontot @sjunnedotdom (16 000 följare) och Facebook.

Ibland skriver jag i Katerina Magasin och gör något program för Swebbtv (som jag startade), men annars är jag refuserad i alla medier inkl Det Goda Samhället. En nobody. Varken särskilt högerextremt gapig eller SD hangaround. En sur fd vänsterintellektuell som gått vidare som så många andra.

Varför jag ändå blir avstängd tyder på det motsatta, att mina meningsmotståndare lägger sig vinn om att detaljgranska min blogg för att där upptäcka ett namn som de vet föranleder Facebook att agera.

Smickrande men också tröttsamt att starta om. Jag hade 5000 FB vänner och 3000 följare, som nu sakta återkommer och en del nya 🙂

Denna text kan ses som ett test på om vad jag skriver kommer att anmälas igen. Jag är beredd att starta ett sjätte konto i så fall.

I avvaktan på att mina fiender, som inte delar mitt försvar för yttrandefrihet (jag grundade Yttrandefrihetsombudsmannen 2019, www.yttrandefrihet.nu ), tänker jag cykla iväg till universitetsbiblioteket ute i Frescati och låna några böcker om det statsrättsliga begreppet pouvoir constituant (https://journals.sagepub.com/…/10.1177/1474885116642170 ) som jag fördjupat mig i via högermannen Carl Schmitt (https://sjunne.com/…/efter-liberalismen-carl-schmitt-del-3) och vänstermannen Toni Negri (https://medium.com/…/patchworks-protopias-politics…). Kanske blir en essä om folksuveränitet från vänster till höger vad det lider, en anglais.

Sedan ska jag och Petrit Latifi dricka kaffe.

Janne Sjunnesson

Kategorier, Personligt

Nytt Facebook konto

Lämna en kommentar

Avstängd igen på fjärde kontot.

Anledning oklar men antingen delade jag farliga foton från islamistdemos i Rom, Paris, Köpenhamn och Stockholm eller så fann de T. Robin-ns namn i detta inlägg. Se min bokrecension

Ny Facebook

Kategorier, Kultur, Personligt

Jag kommer sakna SVT och Systembolaget

Lämna en kommentar

 

Nyligen tog Medborgerlig Samling en rad kloka alkoholpolitiska beslut som ger oss måttlighetskonsumenter mer frihet. Dessutom har Mattias Svensson argumenterat vettigt i samma ärende. Men jag är skeptisk till min och deras rationalitet.

Tidigare har jag beklagat mig över att SVT/SR bör läggas ned, något jag visserligen håller med om men av nostalgiska skäl bär mig emot. Med SVT liksom med Systembolaget så finns oklara konservativa, inte särskilt förnuftiga skäl att att bevara denna förtryckande institution. Den bär upp vår historia som få andra ting.

Låt mig bara påminna om att varje svensk minns när den fick köpa ut för första gången, 1974 vid 16 års ålder på Systembolaget, Celciuspromenaden i Uppsala. Jag hade en vuxenrock som fungerade ungefär varannan gång.

Samma detaljkunskap har varje svensk när den fick visa leg för sista gången, personligen 1992 i Linköping vid 34 års ålder.

Vad vore HasseochTages sketcher och inte minst mästerverket Att angöra en brygga utan alkoholromantik som i sin tur bottnar i dess svåråtkomlighet? Och vad vore förfesterna utan dess krångliga vägar från bolagsinköp till dränkt samvaro ? Att ha kunnat gå ned till ICA och köpa in allt till polarna hade förtagit spänningen.

Förbud är fel men förbud fostrar också. Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan sade till de upproriska studenterna i Paris 1968 att de bara väntade på en ledare. Utan motstånd ingen utveckling, ingen kreativitet. Jag kallade det friktionspedagogik när jag undervisade lärarstudenter i Uppsala.

Så vad göra? Slåss för att bevara de skröpliga institutionerna SVT och Systembolaget med nostalgiska skäl? Knappast men inse att svenskt kynne är fast knutet till brännvinet och dess begränsningar i fråga om tillgång. Vi skulle inte bli lyckligare med sprit i närbutiken och en generation skulle supa ned sig.

Men framför allt skulle vi inte förstå oss själva. Sverige är ett mesigt land som far ut i frihetstankar under ruset för att efteråt skämmas. Jag är likadan, mesig när jag med tvekan röstade för MEDs motioner och läser Svensson med gillande. Han har ju rätt.

Bara inte nu. Vi måste ta itu med migrationen, kriminaliteten och vanskötseln. Sen kan vi avskaffa Systembolaget och SVT. Kanske.

En skriftställares dagbok, Kultur, Personligt, Politik

En skriftställares dagbok: 19-11-2020

Lämna en kommentar

ATT TERRORISTER OCKSÅ ÄR MÄNNISKOR behöver jag inte Aftonbladets Anders Lindbergs kommentar 2015 för att instämma i.

1982 träffade jag Anton ”Amaltheamannen” Nilsson i Köpenhamn under en presentation av en film om hans liv. Jag skrev ett opublicerat och revolutionsromantiskt referat av hans anförande och bytte några ord med denna svenske terrorist under denna min föga framgångsrika tid som svensk oavlönad (oftast refuserad) frilansande kulturjournalist i Köpenhamn 1982. 

1908 hade han  lagt en bomb i skeppet Amaltea som var fullt med strejkbrytare i Malmö hamn. En man dog och 23 skadades, många allvarligt med brännskador och några invalidiserades. Anton Nilsson blev dömd till döden, men frigavs och kunde i Danmark vid 95 år berätta om sitt dåd, som han inte ångrade vad jag minns.

Det vänsterradikala skivbolaget Amaltea, startat bland andra av Dan Hylander (Raj Montana Band),  tog för övrigt sitt namn 1977 efter terrordådet. Lägligt nog låg skivbolaget vid Möllevången i Malmö, ett känt vänsternäste, idag mer mångkulturellt dvs monokulturellt (MENA, islam).

Att skildra strejkbrytares liv har knappast legat före svenska författare innan Bengt Ohlsson  tog sig an två strejkbrytare som for till Ådalen 1931 i De dubbelt så goda 2018. De var dessutom homosexuella, ett fiffigt grepp. Benke nådde nästan upp till mästerverket Gregorius från 2004 som har ett liknande grepp genom att ta ställning för den mördade och utfulade pastorn Gregorius  i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.

Vänster- och högerterrorism är givetvis lika illa. Dessvärre finns samband mellan dem genom att vissa våldsverkare på båda sidor vill mana fram ett sammanbrott i samhället. Under 1970-talet fanns de västtyska terroristerna i RAF (Baader-Meinhofligan). Under senare år säger sig  flera högerterrorister ha fått inspiration av teorier om ”accelerationism”, en tanke som har sina rötter i Marx och Nietzsche. Detta avvisas av tänkarna bakom denna ”neoreaktionära”/ alt right inriktning.

Jag gjorde ett försök att reda ut dessa tanketrådar och dess våldsamma konsekvenser på bloggen Medium.com nyligen. En fri intellektuell (fd brittisk filosof) inom accelerationismen som jag nämner finns dessutom med i Försvarshögskolans färska rapport om högerextremism, Nick Land (s. 32).

En inspiratör till vänsterterrorism som dömts just för att ha skrivit och deltagit som intellektuell, men inte hållit i vapen, i Italien under 1970-talet är den autonome marxisten Toni Negri. Jag nämner en del om honom i mitt bidrag i Medium.

Han är inte känd i Sverige utanför de som läser vänsteraktivisten Mattias Wåg  eller  högerradikalen Joakim Andersen eller läser filosofi vid Södertörn, vilket jag gjort. De vänsterintellektuella akademikerna Stefan Jonsson och Fredrika Spindler (vilka annars?) tog honom till Södra teatern (var annars?) i början av 2000-talet när han frigivits efter att ha gått i fängelse efter ett drygt decennium i Frankrike. 

Då fick jag se min andra levande terrorist, dock en inspiratör som jag dessutom samlat ihop namnunderskrifter till för en petition i Arbetaren 1998 för hans amnesti. SE Liedman, Gudrun Schyman, Nina Lekander, Inga Brandell, CH Svenstedt m fl skrev under.

Jag bad Anders Ehnmark när vi sågs 1998 i Uppsala på Verdandi om hans namn, han hade ändå varit utrikeskorrespondent i Italien. Men han avböjde vänligt och sa att han visste för mycket om vad ”de sociala striderna i Italien” som petitionen nämnde för att skriva under.

Jag skickade ett ex av Arbetaren till Rebbibia Penale, det fängelse i Rom där Toni Negri hade frivilligt låtit sig låsas in. Han skickade detta tackkort till mig i Uppsala. 

Tackkort från Toni Negri 1999 för den petition jag översatte och publicerade.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

Filosofi, Kultur, Personligt, Politik

Patchworks, Protopias, Politics

1 kommentar

 

 

My analysis of political violence stemming from post-structuralist radical thought in 1970s and its updated version accelerationism/NRx in 2000s is now published on Medium.com

I write about Deleuze/Guattari, Toni Negri, Nick Land, Curtis Yarvin, Alexander Bard, Kevin Kelly and anarchism as well as autonomist marxism.

En skriftställares dagbok

En skriftställares dagbok: 11-11-2020

4 kommentarer

NÄR VI LÄMNADE FAMILJEN och engagerade oss i uteliv och politik på 1970-talet trodde jag aldrig att familjen skulle lämna oss. Men vad som var resultat av ungdomsuppror och urbanisering ledde hos föräldrar till deras egna oväntade uppbrott, ibland från varandra.

Kärnfamiljen  var sällan så sammanhållen som dess försvarare ville framställa den som. Å andra sidan inte så förhatlig som hos Ibsen. Bara en tillfällig ordning efter kriget där hemmafruar försörjdes mot att de förvarade oss barn. Lekskola var exklusivt, daghem var för missanpassade.

Vid 1975 hade  Sverige haft oljekris, ofinansierade lönestegringar, kollaps av det monetära Bretton-Woodssystemet och en riksdag som styrdes med lotteri. I Uppsalas villakvarter bröts äktenskapen sönder, obehövliga hemmafruar förtvivlade över sina liv med allt vuxnare barn som hellre rände på Nybron och Hornet än glodde på teve hemma.

Jag betraktade Kerstin Thorvalls ungdomsskildring som sanningen om oss unga, missförstådda och utanför. Familjen fungerande som en anhalt för logistik.  Vid 1980 hade mina föräldrar flyttat två gånger, separerat lika många och jag befann mig  utomlands eller bortom Uppsala.

Genom min mors bokklubb hade  jag fått tag i Joseph Hellers  dystra samtidsroman Nånting har hänt.  Av det lilla jag förstod framgick att vuxenlivet var ledsamt och att arbete var nånting att genomlida.

1978 fyllde jag 20 år och flyttade ned på Luthagen i en lägenhet som stod på min far. Fyra år senare flyttade min mor in i den, ensam.

Vi hade båda svarat likadant på Kerstin Thorvalls fråga, Vart ska du gå? – Ut.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

Indien, Kultur, Personligt

A Thor necklace to my Tara

1 kommentar

Stockholm, September 23, 2020

To  Tara,

Here is a silver pendant for your 11th birthday! A small hammer, a copy made from a relic found in 10th century in Mid-Sweden. The hammer is called Mjölnir and was owned by the God Thor, who was said to rule in Sweden many years ago.

This particular silver pendant of God Thor’s hammer Mjölnir was found in the village Ödeshög , in the county of Östergötland (East Gothland), Sweden. The hammer was a symbol for power.

The Nordic God Thor is in Indo-European mythology and religion represented in ancient India by the Hindu God Indra. Indra wears a similar weapon, a vajra, which he swings as he rides a white elefant, Airavata.

Thor makes thunder with his wagon and the hammer when he traveles over the clouds. The weekday Thursday is actually Thor’s Day.

Hope you like it and wear it when you want to feel strong and special.

Love, Dad

Tara  in New Delhi with the Thor necklace
En skriftställares dagbok

En skriftställares dagbok: 06-11-2020

Lämna en kommentar

SVERIGE ÄR SIG GANSKA LIKT. Samma konformism, samma ängslighet 1982 som idag.

Jag instämmer därmed i  den ironiske författaren, läkaren och ständige sekreteraren (1977-86) Lars Gyllenstens nästan fyra decennier gamla beskrivning, som kunde ha skrivits  senare av andra akademiledamöter som Knut Ahnlund och Horace Engdahl (om än icke samtidigt):

”Detta är konformismens värld, epigonernas pryda och intoleranta skenkultur, medelmåttornas tyranni. Det är en bild  [”en fåne finner alltid en större fåne som beundrar honom,” Boileau]   som i hög grad stämmer på den offentliga kulturen i Sverige, liksom på all annan kultur eller skenkultur som lyckas göra sig bred med hjälp av modeströmningarnas och kommersialismens krafter.

Under efterkrigstidens, med massmediernas framväxt, har denna sterila och på en gång inställsamma och ofördragsamma masskultur kommit att dominera det offentliga medvetandet – den offentliga s.k. debatten, d.v.s. de offentliga bekännelserna till samma klichéer och fördomar.

Den levande och skapande kulturen – kulturen i ordets egentliga mening, ‘odlingen’ – trängs undan och överlever som en minoritetsrörelse, eller snarare som ett antal minoritetsrörelser, vid sidan av medlöparnas och fäsörernas säsongsengagemang och decennieideologier.

Omsider kan, då och då, utlöpare från denna undergroundkultur skjuta upp i den offentliga kulturen – tas om hand av fäsörerna, få spridning ett tag, för att så  småningom i deras händer fördärvas till nya klichéer och sottiser.

Hur många av alla dem som åberopar sig på Gunnar Ekelöf, i den moderörelse som sedan några år har lyft fram honom i popularitetens rampljus, har verkligen läst honom och knutit någon förpliktande relation till hans verk och livssyn?

Och Karl Marx – för ett dussin år sedan – hur många av alla svärmande ‘marxister’ i 1960-talets slut hade annan än en torftig samling slagord att vifta med?

Och nu – vart har de tagit vägen, dessa habila konjunkturtänkare, som gjorde sig dryga som redaktörer och skribenter i BLM, Ord och Bild, DN, Aftonbladet m.m. – förespråkarna av den en gång gängse ‘marxismen’, ‘folkligheten’, ‘kollektivismen’ och vad det var, undertryckarna av kritiken däremot och förträngarna av andra ideologier än av kotterierna föreskrev?

Jo, nu dyker de upp som ‘liberaler’ och arga vedersakare av den ‘radikala socialism’ som de själva en gång  nyttjade för sin fortkomst i den tidens modekultur – och åberopar sig med samma dryghet och mästrande tonfall som förr på andra profeter, andra epigonprofeter; ‘nya franska filosofer’. ‘amerikansk nykonservatism’, etc.

Parasitkulturen har sina entreprenörer och skuggregeringar – styrda av samma sorts människor, ofta nog rent av samma individer, som för var säsong oblygt ikläder sig just den säsongens ideologiska uniform, skamlöst obesvärade av vad de en gång utgav för att vara engagerde i några få år tidigare”.

(ur Gyllenstens förord till Leszek Kolakovskis Samtal med djävulen, 1982, Brombergs förlag).

Några anmärkningar:

Fäsörer betyder skickliga men idélösa författare.

Gyllensten kunde ha fått stöd av Lars Gustafsson, som ingick i det författaruppror tillsammans med Sven Fagerberg, Sven Delblanc och Jan Myrdal som varnade just för en medial halvtotalitär kollektivism 1980. Dock svängde Gustafsson från en sympatisk inställning till marxismen (i Den onödiga samtiden, brevväxling med Jan Myrdal 1974) till en skeptisk och uttalat liberal hållning.

Angreppet på de som vänder kappan efter vinden drabbar även en fd partimedlem i VPK som mig som drogs till poststrukturalism/postmodernism under 1980-talet, högerliberalism efter millenieskiftet och SD/högerpopulism efter 2010. Epigon passar dessutom på mina Deleuzestudier. Att jag nu intresserar mig för nyreaktionära libertarianska tänkare som Curtis Yarvin och Justin Murphy får också räknas dit.

Oavsett så är Gyllenstens Sverigekritik frän och ekar av Strindbergs brev till Karl Otto Bonnier 1884, “Jag behöver resa för att laxera Sverige och svensk dumhet ur mig”.

Lars Gyllensten (1921–2006) kungör att 1977 års Nobelpris i litteratur tillfaller den spanske poeten Vicente Aleixandre.
Uppsalaförfattaren Carina Burman om Uppsalaprofessorn Thure Stenströms Gyllenstenbiografi

***

Vill du följa min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

En skriftställares dagbok, Filosofi

En skriftställares dagbok: 05-11-2020

Lämna en kommentar

MONSTER OCH METAFORER UNDER ANTIKEN har sysselsatt statsvetaren Johan Tralau i Uppsala. Jag nämnde honom  nyligen angående Hobbes Leviatan och vårt behov av myter. Sedan 2010 har han använt sina kunskaper i klassisk grekiska och latin till två lärda utläggningar om monster och metaforer.

Varför antikens författare, särskilt dramatiker, sysselsatte sig med monster och vad vi kan lära av dem är att de visar på följder av att överträda naturliga gränser och att inte följa heliga löften.

Minotaur - Wikipedia

Minotauros, som framställs dels med tjurhuvud och manskropp, dels med motsatta kroppsdelar, var resultatet av en sexuell förening mellan en kvinna, Pasifae och en tjur.

Innan detta antika tidelag skedde med hjälp av en träko på hjul som kvinnan ålade in sig i för att ta emot tjuren hade guden Zeus vredgats.  Han hade i skepnad av en tjur rövat bort prinsessan Europa från Fenicien (Libanon) till Kreta och där parat sig med henne. Deras son heter Minos. Europa gifter sig därefter med Kretas kung Asterios som dör. Då gör Minos anspråk på tronen och får av havsguden Poseidon en tjur att stiga upp ur havet som ska offras tillbaka till Poseidon.

Men det låter Minos bli och då iscensätter Poseidon akten mellan Minos hustru  Pasifae och en tjur.  Men Tralau visar att historien är mer komplicerad eftersom Pasifae är solguden Helios dotter och tjurar kan  också sägas representera solen. Då begås en slags incest mellan solens dotter och  symbolen för solen, tjuren.

Detta är grundhistorien på vilken Tralau tolkar in många detaljer om monster och deras betydelse för människor, då och nu.  Monster fungerar som gränsövervakare mellan familjemedlemmar och mellan djur och människor.  Men inte bara det.

Monster i form av djur kan få jägare att identifiera sig med dem, dvs att en björnjägare går in i en roll som jagad björn.   Att gå bärsärk kan vara att rusa ilsket i en björnfäll mot en fiende. Eller bli en ulfhedna, en fornnordisk varulv,  som syns i arkeologiska fynd vid Björnhovda på Öland. Rasande krigare som sågs lika farliga som vargar.

Movie Actress Elizabeth Taylor Leopard Skin Bathing Sui
I boken Monstret i mig beskriver Tralau hur Elisabeth Taylor i leopardbaddräkt kombinerar människa med djuriskhet. Erotik och rovdjursestetik.

Idag översvämmas vi av andra slags monster, nämligen zombier med start skräckfilmen The Night of the Living Dead 1968 och sedan i Michael Jacksons video Thriller 1984.  Detta populärkulturella fenomen har engagerat forskare i Kanada som John Vervake.

***

Johan Tralau fick blodad tand av sina klassiska studier och fortsatte 2018 med en bok om komplexa smutsiga metaforer under antiken. Att vågor var som ”väldiga ryggar” skriver han i boken med samma titel. Alla greker var dock inte trygga ute på ett oländigt farligt Egeiskt hav.  Men hav var inte obegripligt att tolka som mjuk kroppsdel, farlig eller ej.

Chimera Was A Monster From Greek Mythology. It Had Head Of Lion,.. Royalty Free Cliparts, Vectors, And Stock Illustration. Image 133018919.
Chimairan, beskriven i Homeros Iliaden, ca 700 f. Kr.

Vad med ”getens rättvisa”, dvs ett juridiskt begrepp tillhörande ett lågt stående djur? Ifigenia offras av sin far Agamemnon till jaktgudinnan Artemis i Aischylos trippeldrama Orestien.   Även här återfinns ett monster, Chimarian, som har en kropp med oförenliga delar av get, lejon, orm.

Enligt samtida poetik som Aristoteles ska metaforer bringa liknande begrepp samman. Vågor och ryggar kan vi föreställa oss rent kognitivt. Men en rättvisa som tillhör en get är svårt.  Tralau går vidare och finner två till oförenliga metaforer från antiken:  flytande cypressträ i form av lim och blodig deg.

Skälet till att visa på dessa skandalösa språkliga bilder kan vara att visa att världen gått ut led, råkat i oordning. Människor offras, inte djur. Offret och den offrande blandas samman till en vegetarisk deg blodig av människoblod.

Tralau menar att förutom att skildra en civilisation i förfall så kan dessa kognitivt störande metaforer skänka intellektuell njutning. Meningen  i bilderna är att något inte är som det ska vara, att gränser överskridits.  En känsla av övermäktighet inför något storslaget och ofattbart, ett sublimt överblick som Kant och romantikerna värnade om, och postmodernisten JF Lyotard.

I upptäckten av att de störande metaforerna motsvaras av frånvaron av premissen att metaforer ska likna varandra i en förutsägbar ordning finns ett upprymt lugn, äventyr, glädje och lite vemod avslutar Uppsalaprofessorn sin lärda skrift Havets väldiga ryggar. Offret och de flytande bildernas gåta.

***

Vill du följa min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.