NÄR VI LÄMNADE FAMILJEN och engagerade oss i uteliv och politik på 1970-talet trodde jag aldrig att familjen skulle lämna oss. Men vad som var resultat av ungdomsuppror och urbanisering ledde hos föräldrar till deras egna oväntade uppbrott, ibland från varandra.

Kärnfamiljen  var sällan så sammanhållen som dess försvarare ville framställa den som. Å andra sidan inte så förhatlig som hos Ibsen. Bara en tillfällig ordning efter kriget där hemmafruar försörjdes mot att de förvarade oss barn. Lekskola var exklusivt, daghem var för missanpassade.

Vid 1975 hade  Sverige haft oljekris, ofinansierade lönestegringar, kollaps av det monetära Bretton-Woodssystemet och en riksdag som styrdes med lotteri. I Uppsalas villakvarter bröts äktenskapen sönder, obehövliga hemmafruar förtvivlade över sina liv med allt vuxnare barn som hellre rände på Nybron och Hornet än glodde på teve hemma.

Jag betraktade Kerstin Thorvalls ungdomsskildring som sanningen om oss unga, missförstådda och utanför. Familjen fungerande som en anhalt för logistik.  Vid 1980 hade mina föräldrar flyttat två gånger, separerat lika många och jag befann mig  utomlands eller bortom Uppsala.

Genom min mors bokklubb hade  jag fått tag i Joseph Hellers  dystra samtidsroman Nånting har hänt.  Av det lilla jag förstod framgick att vuxenlivet var ledsamt och att arbete var nånting att genomlida.

1978 fyllde jag 20 år och flyttade ned på Luthagen i en lägenhet som stod på min far. Fyra år senare flyttade min mor in i den, ensam.

Vi hade båda svarat likadant på Kerstin Thorvalls fråga, Vart ska du gå? – Ut.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/