Rysk propaganda och krigföring kartlagd

Vilseledning: Kriget i Ukraina i svenska medier av Stefan Olsson (Timbro förlag, 2016. 240 s.). Video på boklanseringen i sept 2016.

Det är sällan en svensk statsvetare och säkerhetsexpert  nagelfar hur svenska journalister rapporterar från krigshärdar ned till minsta kommatecken. Men det har  Stefan Olsson gjort i sin senaste bok där han tagit sig före att analysera den ryska ”hybridkrigföring” som enligt många har ersatt mer reguljär krigföring, om än dold och via ombud under kalla kriget.

Bokens tyngd vetter åt det analyserande hållet med relativt få empiriska belägg, men är intressant genom sin  skarpa analys av ordval hos de mest erfarna svenska korrespondenterna inne i Ryssland och Ukraina. Inte ens de förmår att kalla de soldater som brutit loss regioner i östra Ukraina för vad de uppenbarligen är, ryska soldater. Istället kallas de ”pro-ryska rebeller”, ”ryskstödda separatister” och dylikt.

Enligt författaren är detta ordval ett tydligt exempel på framgång av den slags lögn som vill framstå som en sanning trots att alla insatta inser att den är en lögn, men inte kan skriva det rent ut. En medveten vilseledning, ”maskirovka” på ryska.

Felet ligger i det journalistiska uppdraget som innebär att man rapporterar båda sidors syn på en konflikt fast man vet att den ena är falsk. Sanningen är upp till läsaren att finna själv eftersom lögnen lätt kan inses som uppenbar, men enligt Stefan Olsson blir resultatet en ”falsk balans”. Båda sidor är inte lika; den ena ljuger medvetet (och i fallet östra Ukraina finns gott om bevis på att ryska soldater befinner sig på ukrainskt territorium). Ändå tvingas journalister att behandla dem likvärdigt om än med kommentarer som ska påpeka att Vladimir Putin i detta fall (troligen) ljuger.

 

GERASIVMOVDOKTRINEN

Men vi tar historien från början. Strategin att använda maskerade militära operationer, ”maskirovka” uppstod inte 2013 på Majdan-torget i Kiev, utan fanns med redan under kalla kriget. KGB infiltrerade de nordiska fredsrörelsern under 1970- och 80-talen.

Men dagens ryska vilseledning är sedan Sovjetunionens fall 1991 det sätt det stympade Ryssland (290 miljoner sovjetmedborgare mot 140 miljoner ryssar) agerar för att motverka sin underlägsenhet. Konventionella styrkor räcker inte mot Nato, EU och USA, och kärnvapenhotet är en sista desperat åtgärd ingen vill ha. Alltså återstår mjukare metoder som att påverka opinionsbildning och medier direkt och indirekt och annat.

Chefen för den rysk generalstaben Valerij Gerasimov har öppet beskrivit dessa metoder i åtta faser i vad som kallas ”Gerasivmovdoktrinen”:

  1. Icke-asymmetrisk krigföring – information, diplomati, opinionsbildning.
  2. Särskilda operationer för att vilseleda.
  3. Infiltration, mutor och hotelser i motståndarlandet (Georgien, Ukraina, Krim) för att undergräva statens funktion.
  4. Destabilisering av folket med hjälp av militanta grupperingar.
  5. Flygförbudszon över motståndarlandet, blockader och samarbete med militära företag inne i motståndarlandet.
  6. Militär invasion.
  7. Eskalering av den militära insatsen.
  8. Avslutande fas där kvarvarande motståndsfickor bekämpas. ”Fredsbevarande operation” inleds (Gerasimovs terminologi).

För Ryssland är det självklart att även västmakter använder sig av samma taktik i de sk ”färgrevolutionerna” i Ukraina, Georgien, Moldavien under 2000-talet, men även i den sk arabiska våren från 2011 och tidigare i Kosovo och Afghanistan.

I Ukrainas huvudstad Kiev  2014 hann fas 4 uppnås innan den nya mindre pro-ryska regerinen stoppa utvecklingen, medan Krim hann med alla faser på 20 dagar. I östra Ukraina pågår enligt Stefan Olsson fas 5 som kan övergå i regelrätt inbördeskrig med ryska trypper, dvs fas 6.

 

DESINFORMATION

De västerländska demokratierna styrs av val där politiker väljs av väljare som i sin tur får information via massmedia. Rysslands nya strategi sedan 1990-talet är att påverka medborgarna med desinformation så att de förvirras. Men även diplomater och organisationer kan förvirras om plötsliga händelser leder till en kaotisk situation där ingen vet vad som är sant. På så sätt vinner man tid vilket Ryssland skötte utomordentligt på Krim och sedan vid gränsen till Ukraina.

I augusti 2014 körde en rysk lastbilskonvoj fram till den ukrainska gränsen med vad man påstod vara hjälpförnödenheter till nödställda i östra Ukraina. Internationella Röda Korset sades av Ryssland ha godkänt lastbilskonvojen vilket visade sig vara en lögn. Likaså att Ukrainas regering godtagit insatsen. I detta förvirrade tillstånd körde lastbilarna rätt in i Ukraina utan tillstånd och under protester men de stoppades inte.

Till juni har 2016 har 53 lastbilskonvojer kört in utan att kontrollerats.  Förmodligen har mat och medicin delats ut till civila, men mest troligen har målet  för förnödenheterna varit de rebellstyrkor och ryska soldater som just i augusti 2014 behövde förstärkning under en framgångsrik offensiv från Kiev.

Internationella protester från Nato och västländer hördes. Men genom att ryssarna insisterade på att använda ordet ”hjälpsändningar”, trots att ingen kunde verifiera vad som fanns i lastbilarna, vilket förmedlades av ansedda västerländska nyhetsbyråer som Reuters, vann Putin propagandakriget och stärkte sin sida i det egentliga kriget på marken i Donetsk och Luhansk.

Den diplomatiska röra som föregick lastbilskonvojen vilseledde erfarna journalister och därmed medborgare och politiker i väst. Handlingsförlamningen som råder  runt Ukraina är direkt beroende av vad USA, Nato och EU kallar vad som sker där.

Om det är så att det finns reguljära ryska styrkor i östra Ukraina och om lastbilarna kör in vapen och soldater från Ryssland, så måste västmakterna agera. De måste ta upp situationen i FN:s Säkerhetsråd eftersom ett lands suveränitet har kränkts, men där kommer Ryssland att lägga in sitt veto. Att dra upp saken i Generalförsamlingen är möjligt men ger bara symboliskt värde.

Väst är egentligen motvilligt nöjda med att inte veta mer för att därmed slå ifrån sig krav på insatser. Tyskland är den svagaste länken i Nato och har öppet kritiserat Natos militära befälhavare Philip Breedlove för hans öppna kritik av Ryssland. I mars 2015 sa han till Ukraine Today:

”Trupper åker fram och tillbaka som de vill över gränsen. Förnödenheter, ammunition, män, pengar. Allt far snabbt fram och tillbaka över denna gräns för att stödja och stärka de ryska trupper som är inne i Ukraina” (s. 187, JS översättning).

 

”TROLLFABRIKER”

Enligt Stefan Olsson har en viss förbättring i den svenska och internationella rapporteringen från Ukraina  genom att artiklar förlängs med faktarutor och kommentarer till nyheter. Men han menar att grundproblemet ligger i att västerländsk journalistik är oförberedda på den vilseledande information som kommer från teve-kanaler som RT, Sputnik News och via den ryska statens mindre officiella informationskanaler såsom de sk ”trollfabriker”.

Dessa består av personer som ”trålar” (trolling på engelska) på internet efter ämnen att gå in i för att antingen inta en prorysk position, eller en helt uppdiktad antirysk position för att därmed framkalla förvirring och eventuellt stöd, eller åtminstone förståelse, för Ryssland.  Den undersökande reportern Jessikka Aro från statliga finska YLE har visar hur detta sker, vilket kunde ha framgått av boken.

Boken är intressant men författaren upprepar sig ofta likt en akademiker som vill slå fast sina teser igen och igen till oförstående studenter. Den bör läsas av journalister och opinionsbildare i första hand,  men även av vanliga nyhetskonsumenter och Rysslandsintresserade. Avsnitten om ”gröna små män” på Krim 2014 och Högra Sektorns inblandning på Majdan-torget är viktiga händelser som än idag påverkar oss.  Författaren är noga med att redovisa vilka felsteg som västerländska medier begick mitt under ett nästintill inbördeskrig men visar även förståelse för deras komplicerade uppdrag.

Att just Martin Aagård på Aftonbladets kulturredaktion framstår som den mest trovärdige får man förlåta den moderate kommunpolitikern Stefan Olsson , Uppsalaakademikern och författaren till boken Handbok i konservatism, tillika säkerhetspolitisk analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut.

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s