Om S och M kan bilda regering i höst kan det leda till att SD kommer med vid nästa regeringsbildning efter valet 2030
Fortsättning på tidigare inlägg i Bulletin
Regeringsbildningen efter valet i höst ser ut att bli krångligare än vanligt. Det är dags att tänka nytt och släppa blockpolitiken – något som både Ebba Busch (KD), Elisabeth Thand Ringqvist (C) och Magdalena Andersson (S) har antytt, men utan att presentera några konkreta förslag.
Två partier har villkorat sitt stöd med krav på egna ministerposter – SD och V – och kan därför räknas bort om vi vill skissa på en helt ny blocköverskridande mittenregering utan ytterkantspartier. Vi kan också räkna bort L, som knappast ser ut att klara riksdagsspärren. Återstår S, M, KD, C och MP.
I över 30 kommuner och fyra regioner styr M och S tillsammans (se Fokus nr 46/2025). Sedan 2017 har Norrländska Socialdemokraten, Expressen, Dagens Nyheter och Sydsvenskan, liksom författaren Lena Andersson och statsvetarprofessorn Leif Lewin, förespråkat en storkoalition mellan S och M.
Inför den kommande valrörelsen hörs dock inga röster från partierna som tyder på att en sådan lösning är möjlig. Alla positionerar sig.
Om S och M kommer överens efter valet, och deras opinionssiffror står sig, skulle en sådan koalition kunna få en knapp egen majoritet. Om L åker ur riksdagen kan de dessutom vinna på omfördelningen av mandat.
V och SD skulle sannolikt rösta mot en regering ledd av Magdalena Andersson som statsminister och Ulf Kristersson som vice statsminister, medan KD och C skulle kunna avstå eller rentav rösta för. Vad MP gör är ointressant som väl är.
Industriintressen och fackföreningar skulle sannolikt välkomna en storkoalition. Kärnkraften skulle kunna skyddas och byggas ut – kanske med Ebba Busch i en ledande roll i frågan. Försvaret, brottsbekämpningen och migrationspolitiken skulle få arbetsro, även om både V och SD skulle kunna bedriva hård opposition från var sitt håll.
Däremot återstår svåra frågor, som Public Service samt utrikes- och biståndspolitiken, där S och M knappast är överens. Den ekonomiska politiken och arbetsmarknadsfrågorna är troligen lättare att hantera, förutsatt att båda sidor håller sina särintressen i schack (Svenskt Näringsliv och LO).
SD skulle i ett sådant scenario återgå till att bli ett pariaparti och sannolikt växa fram till 2030 och förbättra sina ledande partiföreträdares meriter.
Då kan det marginaliserade men stora partiet, möjligen, vara moget för nästa steg: att ingå i en regering med S och M – förutsatt att S accepterar det, vilket i dag framstår som osannolikt. Men mycket kan förändras. Internationella kriser och konflikter i närområdet kan snabbt sätta tidigare politiska låsningar ur spel. SD kan behöva byta partiledare som inte har samma roll gentemot S som Jimmie Åkesson har.
Det första steget kan bli en kram mellan Magdalena Andersson och Ulf Kristersson – stel till en början, men efter turbulens i medier och politiska korridorer, och efter talmannens sedvanliga sonderingar och fika, kan de till slut uppträda tillsammans: två erfarna statsministrar som sätter Sverige först.
Jan Sjunnesson, skribent

