Efter liberalismen. Carl Schmitt- Del 3

av Jan Sjunnesson

I samtalet med Peter Thiel och Peter Robinson som jag tog upp i Del 2 av denna serie om den liberala demokratins brister nämndes en tysk teoretiker, ”with a chequered past” (Robinsons ord). Thiel log och svarade att Carl Schmitt (1888-1985) hade sina poänger trots sin kontroversiella samarbete med Adolf Hitlers regim 1933-1945.

Schmitt tog aldrig avstånd från eller bestraffades för samarbetet, annat än genom att bli av med akademiska uppdrag, men Tyskland gav honom en statlig pension 1952. Dock förblev Schmitt verksam utan anställning i 30 år till i Tyskland från sitt hem.

Det är häpnadsväckande att en person som Peter Thiel diskuterar Carl Schmitts tankar utan att gå in på hans bakgrund. Thiel, som själv ursprungligen är tysk, startade PayPayl med Elon Musk på 1990-talet, investerade tidigt i Facebook (sitter i styrelsen än idag) och är en fritänkande konservativ libertariansk miljardär som perifert tillhör nätverket IDW runt hans kollega Eric Weinstein, hyperintelligent matematiker och chef över miljardbolaget Thiel Capital.

Thiels position är unik som rik intellektuell med stort inflytande och han tvekar inte att välvilligt diskutera en fd medlem i det tyska nazistpartiet för hans tankar om västvärlden och demokrati. I det är han inte ensam just för att Schmitt må vara politiskt omöjlig, men hans analyser var, och är fortfarande anser vissa från höger till vänster, briljanta.

Briljant eller icke, vår egen Herbert Tingsten som var i Tyskland i mitten av 1930-talet skrev om de naiva svenskar som i nazismen såg en folklig väckelserörelse, en nationell återupprättelse och om dess krav på sociala reformer:

”De onda drag hos nazismen som från början var så tydliga, förnekades eller förbisågs från detta håll” (i förordet till sin rapport om den nationella diktaturen i Tyskland och Italien 1936).

Det finns ingen anledning att vidare kommentera Tingsten eftersom han kom att få rätt. Schmitt deltog i Hitlers regim på ett ansvarslöst och avskyvärt sätt. Men ändå tycks han ha haft fruktbara insikter som överlevt till idag, särskilt om inneboende motsättningar i liberalismen.

Att den nazistiske medlöparen, den katolska och djupt konservative rättsfilosofen Carl Schmitt också tas seriöst av den amerikanska postmoderna och franska postmarxistiska vänstern uppmärksammade jag redan 1991 i en fotnot i den marxistiska tidskriften Zenit och hans inflytande har bara ökat sedan dess, särskilt i vänsterkretsar och bland ryska nationalister.

NAZISMEN

Innan vi går in på Schmitts kritik av liberalismen måste Schmitts förhållande till nazismen preciseras. Före januari 1933 då Adolf Hitler fick uppdraget som rikskansler, så deltog Schmitt tillsammans med andra politiker och jurister i försök att dels införa presidentstyre, dels förbjuda extrema partier som ville avskaffa parlamentarismen, som NSDAP och de tyska kommunistpartiet KPD, vilka båda slogs på gator och förstörde varandras möten.

En stark president som upplöste riksdagen och ställde in val var att föredra framför det opålitliga nazistpartiet som hade röstat med kommunisterna för att blockera den tyska riksdagen. Se Benderskys bidrag i From Weimar to Hitler och Ellen Kennedys studie från 2004.

När Hitler väl installerat sig och ställde in öppna val så tog Carl Schmitt parti för honom i maj 1933, en opportunism som stod honom dyrt. Dessutom ogillade SS honom och efter 1936 var han alltmer isoleras, anklagad för ”hegelianism” och ”katolicism” och hade för många judiska vänner.

”Schmitts relation till nazismen är alltså överlagrad med absurda och tragikomiska ironier: en öppet auktoritär och anti-parlamentarisk tänkare som in i det sista kämpar för att rädda Weimarrepubliken, ansluter sig efter dennas fall till dess dödgrävare, bara för att därefter bemötas med misstänksamhet från deras sida, för att slutligen efter att nazisterna slutgiltigt besegrats i andra världskriget för alltid förknippas med dem”

skriver antologiredaktörerna Jon Wittrock och Hjalmar Falk i Vän eller fiende? (2012).

Bilden är alltså mer nyanserad än att Schmitt enbart var en nazistisk kronjurist vilket hävdades i en understreckare 2015. Antisemit, auktoritär, radikalkonservativ ja- men inte engagerad i nazismen förrän 1933, tvärtom alltså negativ till partiet (vilket han delade med flera samtida konservativa som Ernst Jünger).

En annan samtida tänkare, den judiske marxistiske kulturteoretikern Walter Benjamin (1892-1940), talade till exempel gott om Schmitt även efter hans engagemang för Hitler. Vissa teman hos den konservative auktoritäre Schmitt togs över av vänsterintellektuella runt Frankfurterskolan/kritisk teori, dit Benjamin hörde, något som Ellen Kennedy påpekade i vänstertidskriften Telos efter Schmitts död 1985.

SCHMITT I SVERIGE

I det svenska universitetsvärlden har Schmitt aktualiserats sedan 2010: vid Uppsala universitet av statsvetaren Johan Tralaus antologi om Schmitts Hobbesbok, i Lund genom juristerna Matilda Arvidsson och Leila Brännström (och tidigare av sociologen Carl-Göran Heidegren), i Göteborg i och med Hjalmar Falks avhandling i idéhistoria och i Malmö och Södertörn av Jon Wittrock. Såväl svenska vänsterförlag (Tankekraft, Daidalos, Symposion och Atlas) som högerförlag (Augusti) har gett ut böcker av och om Carl Schmitt.

Johan Tralau skriver i inledningen till antologin om den engelska 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes och Carl Schmitt:

”Thomas Hobbes, the English 17^th century philosopher, and Carl Schmitt, Hitler’s ‘crown jurist’, a political thinker and author of an enigmatic book on Hobbes, are increasingly relevant today for two reasons. First, they address the problem of political order, so important when we witness failed states, the privatisation of war, and the rise of political violence that does not derive from the state. Secondly, they are both crucial sources for the use of mythology in politics; moreover, they address the key issue of our time, namely, the relation between politics and religion.”

Om politisk teori sedan välfärdsstatsliberaler som John Rawls 1971 handlat om fördelning så menar Tralau att lag och ordning kommit att ersätta fördelningsdiskussioner. Finns ingen ordning finns inget att fördela. Hobbes insåg detta i vårt tidigmoderna Europa och Schmitt likaså under Weimarrepublikens gradvisa förfall från 1919 till 1933.

Liberaler har inte alltid velat diskutera ordning som ett angeläget politiskt teoretiskt område. De har förutsatt att medborgare uppför sig som upplyst medelklass, ett misstag som stått många naiva liberaler dyrt. Varken liberalerna Svante Nycander, Johan Norberg eller Per Svensson verkar till exempel ha ägnat just ordning eller samhällsgemenskap något större intresse.

Avgående Timbro chefen Karin Svanborg- Sjövall skrev 2017 surt om vad som krävs av medborgare är ”laglydnad och egen ansträngning” snarare än ”esoteriska värden kopplade till kultur eller etnicitet”. Men i raden innan deklarerade hon att ingen stat är värdeneutral och att lagar avspeglar majoritetssamhällets lagar.

Exakt hur nyanlända ska förstå hur Sverige fungerar utan någon form av gemensam kultur byggd utifrån den etniska grupp som bott här i minst 1000 år, dvs svenskarna, vägrar hon som god svensk liberal att ta i. Jag ska återkomma till henne och Timbro i Del 6 om ”State Capacity Liberalism”.

Vad otydliga liberaler som Timbroanställda inte alltså vill ta i är att stater knappast kan fungera utan någon form av samhörighet. Peter Thiel tog upp detta i sin analys av västvärlden efter 2001, nämligen att våra politiska och religiösa system inte uppvisa samma hopp och mod som islam kan, både i militant och i fredlig version.

Vår materiella livsstil är inte tillräcklig för att skapa en offervilja, en stridsvilja att slåss för våra nationer och våra nedärvda levnadssätt. Vi har satt materiell standard före idealism.

Den brittiska debattören Douglas Murray beskrev detta i sin nya bok Kollektiv galenskap och på fem minuter sammanfattar han vår västerländska brist på gemenskap och idealitet. Detsamma skrev Carl Schmitt om i sina analyser av liberalismen under det tyska 1920-talet.

KRITIK AV LIBERALISMEN

Schmitts invändningar mot liberalismen utgick dels från hans rättsfilosofiska konservativa tänkande, dels från hur den liberala demokratin kom att (inte) fungera i Tyskland 1919-1933.

En kritisk uppfattning var att liberalismen inte erbjuder meningsfullhet, vilket jag noterade ovan. Men dessutom har liberaler (och socialister, kommunister) alltsedan franska revolutionen hållit fram en utopisk bild av samhället där politiska lösningar har löst alla mänskliga problem. Himmelriket på jorden är möjligt vilket inspirerade Rousseau, Marx men även Lenin och västvärldens välfärdsbyggare som Per Albin Hansson och Olof Palme.

Den franska postmarxisten Chantal Mouffe (som jag mötte i Paris 1990 tillsammans med Richard Rorty) fann i Schmitts kritik något som dogmatiska marxister och liberaler har gemensamt, nämligen en vision av ett samhälle utan motsättningar, utan politik, utan strid.

Båda vill bara omfördela ett välstånd, socialister och kommunister med tvång, socialliberaler (och Demokrater i USA) med höga skatter. Medborgarna ska därmed vara tillfredsställda och lyckliga, hålla tyst och inte strida med varandra om väsentliga ideologiska eller religiösa värden.

Den utomordentliga politiska filosofen Laurie M . Johnson har formulerat Mouffes bruk av Schmitt i denna video, men hon har många andra intressanta idéhistoriska och samtidspolitiska fördrag på sin YouTube kanal (som jag kommer referera till eftersom hon kommenterar nästan alla teman och tänkare som jag valt att ta upp i denna serie – Leo Strauss, Patrick Deneen, kommunitarism, neokonservatism, Zizek).

Mouffe försvarar Schmitts välkända men omstridda begrepp ”det politiska” som han först talade om i ett föredrag 1927. Andra vänstertänkare som använt Schmitt är Jacques Derrida och Georgio Agamben, men de berörs inte här.

DET POLITISKA

För att förstå och försvara sin stat måste man förstå vem som är dess fiende, ideologiskt och existentiellt menade Schmitt i sin Der Begriff des Politischen (1932, engelsk översättning och introduktioner till Schmitts kritik av liberalismen av Tracy Strong och George Schwab (judisk översättare och forskare om Schmitt) och med Leo Strauss (samtida tysk-judisk filosof) utförliga kommentarer. För analyser av deras relation, se Chen och Meier).

Denna agonistik, för att tala med Chantal Mouffe, är tydligt förklarad i Schmitts polemiska och lärda skrift som något ska refereras här för att förstå hans kritik av liberala demokratin.

Var det något Schmitt föraktade, så var det prat utan handling och ständiga intellektuella diskussioner mellan liberaler. Det politiska kräver strid, även inpå livet, inte prat. Att skjuta upp alla beslut till kommittéer är att missförstå det politiska allvaret.

Genom att inse vem som är fiende blir man varse vilka ens grupp är och dess handlingsalternativ. Fienden är aldrig en individs fiende utan gruppens. Fiendskap i denna mening är politiskt och existentiellt. Fienden vill utplåna den grupp och den livsstil man tillhör och vice versa.

Den liberalism Schmitt kritiserar är inte den liberala politiska inriktningen vi haft sedan 1800-talets slut och i USA som Ronie Berggren beskriver. Schmitt (och Leo Strauss) vill ifrågasätta hela det moderna Upplysningsprojektet sedan 1600-talet: den liberala västerländska individualismen och de universella mänskliga rättigheterna.

Den tolerans av skilda ideologiska uppfattningar som liberalismen utlovade var för Schmitt en utopi. Att kunna på allvar och med övertygelse gräla hett om politik (tidigare om religion) för att sedan respektera sin meningsmotståndare och gå till puben tillsammans är otänkbart. Denna toleranta relativism bevisar liberalismens ytlighet, där en tycker si, en annan så. Tracy Strong beskriver dilemmat i förordet till den engelska översättningen av skriften om begreppet om det politiska:

”If a liberal is a person who cannot take his own side in an argument, a liberal is also a person who, as Schmitt notes, thereby raising the stakes, if asked ”‘Christ or Barabbas?’ [responds] with a proposal to adjourn or appoint a committee of investigation”

Denna liberala fantasi, där extrema åsikter kan samexistera, är farlig. Den döljer de fundamentala skillnader som olika grupper har till dess några extrema muslimer kapar några plan och kör in i skyskrapor eller några identitetspolitiska extremister startar gatustrider, välter statyer, plundrar och slåss med oskyldiga förbipasserande.

En återgång till den engelska 1600-talstänkaren Thomas Hobbes analys av vad en stat måste bestå av för att undvika ett allas krig mot alla, en suverän, kan ge några ledtrådar till vad Schmitt är ute efter.

Hobbes var klarsynt nog att förstå behovet av en suverän- stat, kung, president, regering- som i exceptionella sammanhang kan handla utan hänsyn till normer, lagar, konstitutioner.

Men senare tiders liberala tänkare har velat göra sig av med en suverän med oinskränkt makt. Några kriser ska aldrig rubba respekten för mänskliga rättigheter och grundlagar. Schmitt såg detta som naivt, särskilt i den fallerande Weimarrepubliken där han befann sig .

Leo Strauss skrev till Schmitt:

”[B]ecause man is by nature evil, he therefore needs dominion. But dominion can be established, that is, men can be unified only in a unity against—against other men. Every association of men is necessarily a separation from other men … the political thus understood is not the constitutive principle of the state, of order, but a condition of the state.” Brevväxling

Carl Schmitt menade att liberaler undvek inte bara att ta strid och utse fiender till sin ideologi utan undvek politik överhuvudtaget genom att ständigt diskutera och tro på rationella övertygelser genom att vädja till en gemensam mänsklighet med likadant förnuft och till en övertro på teknik och vetenskap, en kritik som Schmitt delade inte bara med Martin Heidegger och Nietzsche utan även med vänsterradikalen, den litteräre marxistiske ungraren György Lukács.

Deras kritik av teknifiering inspirerades av deras lärare, sociologen Max Weber, vid vars seminarier och kurser de båda deltog på 1910- och 20-talet.

Schmitt attackerade inte bara teknikoptimistiska liberaler utan även liknande drag i marxismen. Han skrev 1923, citerad från McCormicks bok Carl Schmitt’s critique of liberalism, vars undertitel ”Against Politics as Technology” beskriver just Schmitts (och Lukács) kritik av modernitet och teknologi:

”The world-view of the modern capitalist is the same as that of the industrialist proletarian, as if one were the twin brother of the other. Thus they are of one accord when they struggle side by side for economic thinking. Insofar as socialism has become the religion of the industrial proletariat of big cities it contraposes a fabulous mechanism to that of the capitalist world….The big industrialist has no other ideal than that of Lenin – an ‘electrified earth’. They disagree essentially on the correct method of electrification. Amerikan financiers and Russian Bolsheviks find themselves in common struggle for economic thinking.”

Hur mycket Schmitts och Lukács aversion mot teknifiering och alienation var värda när den ene lät sig dras med i den nationalsocialistiska statskapitalistiska hyllningen till just teknik, särskilt militär, och den andre till sovjetrysk avhumanisering och dyrkande av samma teknik, särskilt industriell.

Båda av de totalitära systemen hyllade manlighet, rationalitet och teknik. Auschwitz och Gulag. Båda systemen satte massor framför individer och humanism och båda avskydde den konstnärliga modernismen, som marxisterna Brecht och Benjamin konstaterade sorgset, se kap 3 i Karlsson och Ruth.

Schmittkännaren Ellen Kennedy skrev 1988 (citerad i svenska Res Publica, 1993) att

”Schmitts ‘Der Begriff des Politischen’ är i sista hand ett rungande ‘Nej!’ till den liberala världens anda, till den kapitalistiska tidsålderns anda, till maskinen, massmänniskan och konsumtionsmentaliteten – till hela den politik som sätter sin lit till en neutralisering av anden genom dess reducering till materialism”.

Med detta är vi över på den text som Schmitt lade till 1932 där han tog upp liberalismens vilja att avföra allvarliga politiska tvisteämnen till frågor om teknik och neutrala beslut.

NEUTRALISERING OCH AVPOLITISERING

Avpolitisering och att se samhällsfrågor som tekniska (svensk social ingenjörskonst under 1900-talet t ex) är farligt ansåg Schmitt. Idag existerar vissa politiska frågor inte alls i den offentliga debatten utan de hänförs till experter och forskare inom juridik, ekonomi och förvaltning eller medicin som i pandemin.

Migrationsfrågan är det tydligaste exemplet men även frågor om abort, feminism, kulturella gemenskaper. Svenska politiker kan hänvisa till EU eller FN om de vill. Ett expertvälde gynnas av att liberaler vill avpolitisera samhällsdebatter så att de inte handlar om något väsentligt. I USA som i Sverige och Europa finns (med undantag för Polen och Ungern) i praktiken inga etablissemangskritiska alternativ till välfärdsstatlig liberalism, bara skilda grader.

Statsvetaren Jon Wittrock skriver bra om detta i sin rapport och om demoniseringen av SD som ett exempel på fiendskap som etablissemanget gärna upprätthåller.

Schmitt själv lade till en analys 1932 när han återutgav ut skriften om det politiska som begrepp, där han tog upp just ”Neutraliseringens och avpolitiseringens tidsålder” (finns med i svenska utgåvan).

Nietzsches diktum “Gud är död” 50 år tidigare visade för tyska konservativa som Carl Schmitt att det vakuum som uppstått när kristendomen försvunnit i och med Upplysningen och naturvetenskapen kunde inte ersättas av krass materialism och ovilja att engagera sig i samhället.

Behovet av ett moraliskt mål försvann inte även om den sekulära liberala kapitalistiska demokratin utlovade det. Att förneka kulturell identitet, religion, tro på högre mål är att förneka människor vad som gör dem till människor.

Liberaler vill gärna bortse från dessa mänskliga sidor eftersom de har bland annat lett till blodiga religionsstrider i Europa. Därmed har allt tal om nation, folk, etnicitet och historiskt-kulturella gemenskaper och symboler ifrågasatta av liberaler som hellre tyr sig till en teknisk avancerad förment värdeneutral stat.

Jag ska återkomma till detta tema i Del 6 i denna serie, då jag berör kommunitarism, särskilt den katolske marxistiske filosofen Alasdair MacIntyres analys av nihilistiskt Europa sedan 1600-talet i hans After virtue, 1981.

Schmitt har i sin kronologi liknande analyser som Max Weber och senare Macintyre, men han utgår från att varje sekel har försökt etablera ett neutralt område, fritt från strider:

1500-talet, teologi

1600-talet, metafysik

1700-talet, moral

1800-talet, ekonomi

1900-talet, teknik

”Att dagens utbredda tro på tekniken är så påtaglig beror enbart på att man en gång för alla trodde sig ha funnit det absolut neutrala området i tekniken. Ingenting framstår som mer neutralt än tekniken, den gagnar alla. Radiomedlet kan användas för alla slags nyheter och postväsendet levererar försändelser oavsett innehåll eftersom dess teknik inte kan tillhandahålla några kriterier för hur försändelserna ska värderas. Till skillnad från teologiska, metafysiska, moraliska och till och med ekonomiska frågor som kan debatteras i all evighet, vilar det något välgörande sakligt över tekniska problem” (svenska utgåvan, s. 107)

Sedan 1971 har västvärldens politiska tänkare brottats med den amerikanske socialliberalen John Rawls som förespråkar en individualistiskt grundad välfärdsstat. Medborgarna förväntades inte ha några särskilda preferenser andra än att de sämsta skulle tjäna på det system som valdes.

Med tiden fick Rawls kritik från bland andra kommunitarister som Michael Sandel och han ändrade sin teori till att inkludera vissa fundamentala demokratiska värden. Men hans utgångspunkt var att alla inte skulle vara oense om ideologi, religion, transcendenta värderingar.

Jag skrev om Rawls förflyttning mot mer ”tjocka” värderingar från ”tunna” i min text i Zenit 1991 (länk ovan). Ellen Kennedy nämner samma utveckling från avpolitisering till politisering i introduktionen till sin Schmittbok, 2004 Även Richard Rorty noterade Rawls positionsförändring, se hans text i Res Publica 1996 (min översättning, omtryckt i min antologi Kommunitarism, 2013)

ISLAM

För Carl Schmitt producerade liberalism svaga samhällen utan identitet med apatiska medborgare och därför utan motståndskraft mot starkare angripare. Detta går igen i Västvärldens nutida vekhet inför islam, dess islamofili och underkastelse. Idag står inte Väst för något alls som Douglas Murray kommenterade ovan.

Schmitt nämner muslimer apropå Biblens uppmaning i Matteus 5:44 att den kristne ska älska sina fiender (diligite inimicos vestros, inte diligate hostes vesteros) att det inte var fråga om fiender (hostes) utan ovänner (inimicos). Riktiga fiender, politiska fiender som vill döda en, går inte att älska:

“Inte en enda gång under den tusenåriga kampen mellan kristendom och islam har en kristen kommit på tanken att av kärlek till saracenerna eller turkarna utlämna Europa åt islam istället för att försvara det. Man måste inte hata den politiska fienden personligen och det bara i den privata sfären som det är meningsfullt att älska sin ‘fiende’, dvs. sin motståndare.

Detta bibelställe handlar lika lite om den politiska motsättningen som det försöker upphäva motsättningen mellan exempelvis gott och ont, eller vackert och fult. Framför allt innebär det inte att man ska älska och hjälpa sitt eget folks fiender” (s. 49 i svensk översättning).

Han skrev i liknande termer om religiösa krigsförare som dagens islamister:

“Ett religiöst samfund som för krig mot medlemmar av andra religiösa samfund eller deltar i andra krig är förutom ett religiöst samfund också en politisk enhet” (s. 56).

Västvärldens inre fiender i form av radikala muslimer kan samla sig och attackera sina motståndare, vilket några dystopiska framtidsromaner skildrat nyligen.

Dock kan en beredd stat med beredda medborgare försvara sig, om den vill och kan handla i akuta lägen.

”Ett folk med en politisk existens kan alltså inte undandra sig ansvaret att i förekommande fall själv skilja på vän och fiende/…/ Det vore enfaldigt att tro att ett värnlöst folk bara har vänner och rena galenskapen att räkna med att fienden ska låta sig bevekas av avsaknaden av motstånd./…/När ett folk förlorar kraften eller viljan att hålla sig kvar i den politiska sfären försvinner inte det politiska från världen. Det enda som försvinner är ett svagt folk” (s. 68, 71)

Osama bin Ladin skulle förstå Carl Schmitt och förakta liberalerna. Båda skulle förakta liberalismens ovilja att ta ansvar på liv och död och tillåta medborgare att inte engagera sig politiskt. Konsumtion och underhållning är två fiender till att ta politiskt ansvar på allvar. Liberalismens fokus på individuell tillfredsställelse leder till dess undergång.

UNDANTAGSTILLSTÅNDET

Ett annat begrepp som Schmitt använde mot liberaler var undantagstillståndet som ett politiskt redskap att ta till i situationer som rådde under Weimarrepublikens tidvisa kaos.

Minns att Tyskland hade inte bara världsdepressionen 1929 utan en egen 1923 med inflation av Zimbwaves kaliber då folk betalade brödlimpor med miljoner. Samtidigt invaderade Frankrike och Belgien Ruhrområdet eftersom den tyska valutan inte kunde betala krigsskadeståndet man lovat i Versailles 1919.

Weimarrepubliken i sammandrag 1919-1933: 15 partier i Reichstag, 14 statsministrar, 4 presidenter, flertal kuppförsök, socialistiska maktövertagaden i städer och landsdelar – inte konstigt att Carl Schmitt formulerande sig i Politische Theologie 1922:

”Suverän är den som beslutar om undantagstillståndet. Enbart denna definition kan göra rättvisa åt begreppet suveränitet som gränsbegrepp. Ett gränsbegrepp innebär nämligen inte, som i populärlitteraturens slarviga terminologi, ett oklart begrepp utan ett begrepp som hänför sig till en yttersta sfären. Definitionen knyter följaktligen inte an till normalfallet utan till ett gränsfall” (svensk översättning i Res Publica, 1993).

Schmitt driver tesen att rätten vilar inte på normer utan på beslutförhet och på ett rättsligt utrymme som måste tänkas och förberedas, se Böckenfördes efterord till den svenska upplagan av Det politiska som begrepp.

Den som kan besluta och med makt genomföra beslutet vinner, oavsett. Hobbes och Machiavelli förstod detta. Under Weimarrepublikens kaos diskuterade riksdagsmännen och ministrarna mer än de handlade. Något Ausnahmezustand infördes inte.

I Sverige fick regeringen en migrationskris på halsen 2015 och ingrep när samhällskollapsen var nära. Samma sak under pandemin 2020, vilket de politiska kommentatorerna Per Gudmudson och Göran Eriksson noterade nyligen. Eriksson skrev: ” Pandemin har tvingat politiken att använda sin fulla maktpotential – och visar att nästan ingenting är omöjligt.” Juristen Richard Sannerholms kritik av hur svenska regeringar hanterat kriser visar dock på betydande handfallenhet.

Hobbes analys av Leviathan som den starka statsmakt som kan hålla folk  (som våra förortsklaner) från att slå ihjäl varandra är en teori om suveränen, en kung, en despot, en kardinal, en regering, en furste, en klanhövding. Suveränen är den instans eller person som inkarnerar ett folks eller ett lands överlevnadsförmåga. Behövs ett undantagstillstånd är det suveränen som ska besluta om det.

Dagens politiker skäms för att beröra statens våldsmonopol och makt att ingripa noterade Gudmundson ovan. Istället för att upprätthålla statens kärnuppgifter, nattväktarstaten, ägnar de sig åt de minst relevanta uppgifterna. Dvs den svenska ofantliga offentliga sektorn gör allt den inte ska (lägger sig i barnpassning och restaurangrökning) och inte det den måste klara av (upprätthålla lag och ordning i alla delar av landet).

Liberaler tenderar till att ignorera undantag till förmån för det normala. Men för Schmitt (utifrån 1800-talsdansken Sören Kierkegaard) så avslöjar undantaget till normala, en syn han delade med marxisten Benjamin i hans Kritik av våldet 1921. I slutet av proklamationen om undantagstillståndet citerar Schmitt Kierkegaard:

”Och vill man studera det allmänna på ett riktigt vis, så behöver man bara se sig om efter ett verkligt undantag. Det avslöjar allting långt tydligare än det allmänna självt. I längden leds man vid allt prat om det allmänna: det finns undantag. Kan man inte förklara dem kan man inte heller förklara det allmänna” ( Res Publica, 1993).

Undantagstillstånd kan införas av en suverän, en tillfällig diktator enligt mönster från den romerska senaten som satt högst sex månader. Schmitt påpekade detta i sin bok Die Diktatur 1921, utifrån Machiavelli. En diktatorisk ”kommisarie” i antikens Rom var inte samma sak som en kommunistisk permanent diktator (Lenin, Trotskij, Stalin, Mao, Kim il Sung) under 1900-talet, vars motiv var att införa ett nytt statsskick, medan det romerska var att återupprätta ett statsskick genom tillfällig diktatur (något som Julius Caesar inte brydde sig om dock).

Men genom att inte förutse behovet av den tillfällig diktator stod den liberala demokratin, som i Weimar, öppen för kupper från vänster och höger, vilket skedde 1918-1923 (sovjetrepublik i Bayern 1918, det kommunistiska Spartakist-upproret då Rosa Luxemburg och Karl Liebnecht mördades i Berlin 1919, högerns Kappkupp i Berlin 1920 och Hitlers ölhallskupp i München 1923). Schmitt hann dock utveckla sin syn på diktatur från en välvilja mot tillfällig diktatur i antik stil 1921 till en mer positiv syn på auktoritärt presidentstyre redan 1922.

HOMOGENITET OCH DEMOKRATI

När Schmitt under 1920-talet kritiserar den parlamentariska demokratin, diskuterar han demokratin i termer av en identitet mellan styrande och styrda, en förståelse som öppnar för många möjligheter bortom parlamentarismen.

Hans tanke var att val inte alltid kan skapa en bestämd folkvilja, dels om en knapp majoritet på 51 % ska styra över 49 %, dels om beslut kompromissas bort genom byråkratiska mekanismer och dolda diskussioner bortom folkets insyn. Vissa av Schmitts insikter om den liberala demokratins brister har återkommit på senare år, till exempel i libertarianen Jason Brennans skepsis.

Men även själva systemet med liberalism som ett valt parlament var inte alltid demokratiskt menade Schmitt. Han såg en motsättning mellan just liberalism och demokrati. För att verklig demokrati ska råda måste ett folkstyre och folket vara homogena, av samma slag.

De särintressen som politiska partier representerar och vars önskningar ska generera beslut kan gå folket emot. Splittring, individualism, grupplojaliteter – allt detta kan gå emot den identitet som Schmitt anser måste finnas mellan de styrande och de styrda. Hur mycket mångfald tål demokratin undrade statsvetaren och Timbroförläggaren Andreas Johansson Heinö i sin avhandling i Göteborg 2009.

Jon Wittrock tar upp Schmitts begrepp i samband med aktuella diskussioner om migration, bristande tilltro till demokratin och teknokrati.

Carl Schmitt har fler kritiska synpunkter på den liberala demokratin än vad detta utrymme medger. För en sammanfattning om varför Schmitts tankar är relevanta idag är introduktionen till Arvidsson et al och Martin Loughlins översikt användbar, särskilt för juridiska perspektiv.

AVSLUTNING

Denna del kom att mindre handla om Carl Schmitts kritik av liberalismen än om hans liv och hans samtid. Men Schmitts öde är så paradoxalt. Den person Del 4 ska ta upp, den tysk-judiske filosofen Leo Strauss, nämns ofta i samma andetag som just Carl Schmitt, vilket samtalet ”The Straussian Moment” med Peter Thiel visade.

Paradoxalt nog så skrev den antisemitiske högerradikale tyske juristen Carl Schmitt ett rekommendationsbrev för juden Leo Strauss, samma vår som Schmitt övervägde att gå in i nazistpartiet. Inte nog med att Strauss var ortodox jude och övertygad sionist, han arbetade för flera judiska institutioner i Tyskland.

Vidare, det stipendium som Schmitt rekommenderade Strauss till kom från Rockefeller Foundation, vilken är en marknadsliberal och prokapitalistisk representant från det USA som Schmitt bekämpade.

Schmitt skrev aldrig något negativt om Strauss utan använde tvärtom hans kommenterar till sin skrift om det politiska i senare upplagor, dock utan att nämna hans namn.

Meiers bok går in i detalj på dessa kommenterar där Strauss visar att Schmitt inte tillräckligt tagit avstånd från liberalismen. Den tysk-judiske konservative filosofen Strauss rättar den tyske konservative rättsfilosofen Schmitts kritik av deras gemensamma fiende, den naiva oreflekterade liberalismen.

KÄLLOR

Arvidsson, Brännström och Minkkinen (red), The Contemporary Relevance of Carl Schmitt, 2016

Beck och Jones (red), From Weimar to Hitler, 2019

Hjalmar Falk, Det politiskt-teologiska komplexet. Fyra kapitel om Carl Schmitts sekularitet. Doktorsavhandling, Göteborgs universitet 2014

Carl-Göran Heidegren, Preussiska anarkister, 2016

Ingmar Karlsson och Arne Ruth, Samhället som teater, 1983
Ellen Kennedy, Constitutional failure: Carl Schmitt in Weimar (2004)
John McCormick, Carl Schmitt’s critique of liberalism, 1997

Heinrich Meier, Carl Schmitt and Leo Strauss (2006)

Chantal Mouffe (red), The challenge of Carl Schmitt, 1999

Chantal Mouffe, Om det politiska (2008)

Chantal Mouffe, Agonistik (2016)

Jan-Werner Müller, A Dangeous mind: Carl Schmitt in post-war thought (2004)

Res Publica, nr 23 (1993). Konservativ revolution med bl a första kapitlet i Schmitts Politische Theologie med flera texter av Schmitt och en essä av Ellen Kennedy om Schmitt.

Carl Schmitt, The Concept of the Political (1932). Svensk utgåva 2010, Det politiska som begrepp

Herbert Tingsten, Nazismens och fascismens idéer, 1936

Johan Tralau (red), Thomas Hobbes and Carl Schmitt, 2012

Wittrock och Falk (red), Vän eller fiende? En antologi om Carl Schmitts politiska tänkande (2012)

Jon Wittrock, ”Politiska begrepp: Carl Schmitt som samtida politisk tänkare. Mångkultur, migration, ordning och undantag.” Malmö University: Current Themes in Imer Research 19:1, 2019.

Del 4- Leo Strauss