Hemkommen från Stockholms tingsrätt där jag kunde ha lyssnat till målet mot Aron Flam, men jag valde att ge min inträdesbiljett till hans grafiska formgivare Thomas Arfert, kreatören bakom bokomslaget.

Istället fikade jag med min favoritlektör som lyssnade och pratade lika mycket själv. Vi har alltid mycket att säga varandra.

Jag berättade för henne om en scen Ivar-Lo Johanssons bok Journalisten.  Den är en självbiografi kring hans bana som lokalreporter i Sörmland på 1920-talet och bör läsas av varje publicist.

I den frågar huvudpersonen, en högfärdig journalist, en bonddräng vilka klasser det finns i samhället.

-Herrar. Å så tjänare.

-Jaha, och vad kallas ni oss tidningsmän då?

-Er? Er kallar vi för fjantar!

 

Detta har inget med Aron Flam att göra utan med den grupp i samhället som varken vill vara, eller ses som, herrar eller tjänare och därför föraktas av dessa mer fasta grupper. De är vad ledarskribenten David Brooks kallade Bobos, Bourgeois Bohemians.

Detta på 1800-talet rätt tunna mellanskikt, som valt bort en stadgad borgerlig karriär för att slå sig fram med penna eller pensel, även om det kostade på, har idag fått en institutionaliserad plats i samhällshierarkin.

Vår August Strindberg hörde dit liksom Carl Larssons krets vid slutet av 1800-talet. I Oslo fanns Knut Hamsun som hellre svalt än gjorde nytta. I Köpenhamn hankade sig Kierkegaard sig fram på arv och skrev vad han ville, fast helst under pseudonym.

Under mellankrigstiden etablerades borgerliga bohemer genom Bloomsbury gruppen i England, aktualiserad genom Jan Guillous roman Dandy. Liknande grupper fanns förstås i Paris under modernismens genombrott där Baudelaire banat väg, dadaisterna i Wien, expressionister och allsköns kulturradikaler i Berlin under Weimarrepubliken.

 

Dessa ovilliga karriärister kan göra nu karriär genom att navigera rätt i kulturvärlden, vilket Pierre Bourdieu studerade i La Distinction 1979. De kan utnyttja sitt utanförskap genom att spegla och reta såväl borgare som arbetare i sina ibland provcerande konstverk. Épater la bourgeoisie blev en metod som alla från Carl Michael Bellman till Bob Dylan och Hasseochtage använt.

Kulturetablissemanget har sedan 1970-talet investerat i dessa fjantar och byggt upp muséer, konsthögskolor, kulturvetarlinjer och gallerier som hyllat dem trots att varken borgare eller arbetare besökt dem i någon utsträckning.  Moderna Muséet har aldrig varit publikdragande.

Idag reagerar konststudenter mot de etablerade kulturradikala ideal som tidigare väglett den sk provocerande konsten som inte accepterar figurativ konst.

Borgerliga bohemer kan vara på väg ut som parasitär klass när varken privata sponsorer eller skattemedel kan betala deras fjanteri. Eller så väntar en grupp av digitala fräna bobos som omvandlat sina hobbyprojekt till att profilera gamla sossedinosarier.