Författaren Lars Gustafsson i helfigur

lars g

Författaren Lars Gustafsson läser ur sina diktsamlingar vid ABF-huset i Stockholm, lördagen den 15 november 2014

Bland författarkollegor och beundrare stod Lars Gustafsson stödd vid sin käpp i ABF-huset i Stockholm på lördagseftermiddagen den 15 november. Han var vaken och energisk som vanligt, glad över den uppmärksamhet som arrangemanget ”Lars Gustafsson i helfigur” vid ABF innebar. Med två år kvar till 80-årsdagen var tidpunkten måhända vald av någon okänd anledning. I vart fall lät inte samtalsledaren Carl Tham publiken inse varför just denna novemberdag. Nåväl, vi ger oss inte.

Först ut talade hans författarkollega Agneta Pleijel under rubriken ”Herr Gustafsson – vem är han?” Hon inledde med att säga att Lars Gustafssons författarskap kunde verka dystert, ”gammelmansvist” men samtidigt så fritt. Hur kan han behandla de ramar som vi har för romaner, dikter, essäer, så fritt undrade hon och fortsatte med att beskriva sin egen belägenhet inför att förberedelserna till föredraget.

Pleijel hade tagit med sig så många böcker av Lars Gustafsson som hon kunde med sig till sin säng hemma. Där somnade hon till sist, begravd och omsluten av hans verk, drömmande sig bort till Bonniers förlagskorridorer på 1960-talet. I drömmen stötte hon och väninnan Gunilla Ambjörnsson på redaktören för Bonniers Litterära Magasin, dvs. Lars Gustafsson, där. Det hade hänt i verkligheten sa Pleijel inför författaren som nickade att jo, kanske det.

Det drömska i Gustafssons verk är vad som också är det fria och det lätta i hans stil. Rentav gräsliga ting, mord till exempel, kan avhandlas med en munterhet som smittar. En lugn ton, en metanivå där författaren lugnt vänder sig till läsaren i en gemytlig borgerlighet menade hon.

Agneta Pleijel som är några år yngre (född 1940) än Lars Gustafsson (född 1936) analyserade sedan ett särskilt år som enligt honom själv var en vändpunkt i författarskapet: 1967. Då hade han hamnat i en återvändsgränd utifrån en rädsla av att göra bort sig. Istället för att stanna upp inför rädslan så fortsatte Gustafsson oavbrutet och började experimentera med stilar och ämnen. ”Jag har upptäckt att jag verkligen finns här”, citerade Pleijel ur en dikt.

Likt August Strindberg uppstod hos Gustafsson samband mellan själens inre rörelser och samhällets förändringar. Mellan 1971 och 1978 utkom fem romaner i serien ”Sprickorna i muren”, en tidig kritik av det byråkratiska maskineri som den socialdemokratiska välfärdsstaten och myndigheternas makt hade blivit över medborgarna. Parallellt med romanskrivandet bedrev Lars Gustafsson då en kritik av den svenska maktapparaten, mer lojal mot landet än britten Roland Huntford gjorde vid samma tid 1971 i sin Sverigebok, , men icke desto mindre syrlig och sann. Hör bara:

”Det skulle aldrig falla mig in att kalla kommunismen en neuros, men däremot tycker jag mig se ett neurotiskt drag i den moderna svenska socialdemokratin. Den tror sig kunna förändra samhället genom att besvärja det. I denna atmosfär av besvärjelser frodas illusionismer.” (1972)

”Herre Gud! Har vi inte sett tillräckligt djupt i vår historia för att inse att ett mekaniserat ’vi’ är den effektivast tänkbara myt i den offentliga lögnens tjänst. Finns det en spricka i muren – och det gör det, många – då går den också genom oss själva, rätt igenom, den finns som en tvetydighet också i våra djupaste skikt, i de där drömmarna görs” (1979)

Agneta Pleijel berörde vidare i sitt föredrag det musikaliska i Lars Gustafssons verk där lätthet och ångest kan samsas, som i böckerna Tennisspelarna (1977) och Windy berättar (2000). Trots att ämnet inbegriper vemod och insikt om döden finns där ett sanslöst gott humör avslutade hon.

Herr Gustafsson själv log med hela ansiktet där han satt i salen på ABF och läste sedan några sonetter för publiken. Därefter tog lyrikexperten Per Svenson vid med att analysera diktsviten En förmiddag i Sverige från 1963 och som avslutning redogjorde Aftonbladets kulturskribent, litteraturvetaren Claes Wahlin, något för Gustafssons prosa under rubriken ”Han ger sig inte”.

Wahlin hävdade att det finns slags litterär domstol i Sverige där samtida författare får straff eller beröm. Lars Gustafsson har klarat sig från denna publicistiska rättegång genom att överskrida sin samtid och skriva en slags realistiska illusionsromaner som varken åklagare eller försvarare begriper sig på men hur som helst ler åt. Lars Gustafsson saknar talang för att vara tråkig menade Wahlin och han liknar i detta mest en annan litterär särling, finlandsvensken Willy Kyrklund. De skriver med ett slags ”hypotetiskt medvetande”, ritar nya kartor, gör motstånd och går i flera riktningar samtidigt.

En sådant rörligt litterärt medvetande kan liknas vid ett episodiskt minne vilket är en kategori inom hjärnforskningen där ingen fast identitet kan fångas till skillnad från det berättande, sammanhållna narrativa minnet. Wahlin hänvisade skämtsamt till den tyske filosofen Wittgensteins motto ”Om vad man inte kan tala om måste man tiga” och menade att Gustafssons motto snarare skulle vara ”Om det man kan tala om måste man säga så mycket som möjligt”.

Med tanke på att Lars Gustafssons verk omfattar över 20 romaner, över 20 diktsamlingar och 20 vetenskapliga (ofta om astronomi, matematik, geografi, fysik) och litterära essäer samt några dramer och reseskildringar är det lätt att instämma i att han har lyckats med den ambitionen. På senare år har han även börjat blogga som om vi inte fått nog av hans tankar i skrift. Han ger sig inte.

Ur förordet till samlingen Kommentarer 1972

1456738_10203199380972957_1319147413813967421_n

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s