Att utstå Uppsala – 1998

Jag hittade denna 20 år gamla text på Sourze.se . Håll till godo.

Länge flydde jag Uppsala. Jag luffade utan mål halvvägs runt jorden, flyttade runt i Europa och USA – vad som helst men inte Uppsala igen. Instängt och medelmåttigt tedde sig min hemstad från världsmetropolernas horisont. Eller från vilken landsdel som helst. Att läsa litteraturhistoria i Umeå 1981 var en befrielse för en som var trängd och less på stan.

Men min vilda start började tidigt. Antagligen då jag mellan sexan och sjuan var med om folkfesten 1971 i Slottsbacken, Uppsalas Woodstock. Med dofter av linsgryta i näsan och husbandet Gudibrallans skrän från scen i gropen satt jag nätterna igenom i gräset och förundrades över alla hippies, festande, fyllor, starka unga kvinnor och galna män.

Snart var jag den yngsta medlemmen i ett hippiegäng. Vi drog runt i innerstan och slog oss lösa utan hämningar. En klok storasyster såg till att jag inte föll ur ramen. Hippiemodet övergick i alternativrörelse och vänsteraktivism under senare 70-tal. Studentlivet var överstökat i 14- årsåldern med debut på Norrlands  nation via fönstret på damtoaletten.

Med denna frihetslängtan vore det konstigt om jag hade nöjt mig med Uppsala när gymnasietiden på Skrapan var över. Mina bästa vänner från Norby flyttade till Stockholm, vilket man bör sägs det om man vill framåt. En alltför lätt lösning. Jag prövade bohemlivet i Köpenhamn istället som frilansjournalist och BZ-sympatisör husockupanterna. Jag flydde Uppsala, men Uppsala flydde icke mig.

Det var i Danmark som jag planerade det första UppsalaMagazinet, en lokal kultur- och reportagetidning. Detta magasin levde i tre nummer en hektisk höst 1983, innan pengar och ork tog slut. Själv for jag till Indien, som alla andra…

Jag ser nu 1998 hur Uppsala förändras; nya pubar, nya caféer, nya initiativ. Bredvid detta nya finns gamla strukturer; Ackis med sin anonyma makthierarkier, UNT med pinsam kulturredaktion, kommunen med grabbiga krognotor och samma politiker som förr, lite mer fårade bara.

Överallt hör jag samma gnäll. Uppsalaslättens folk, upplänningarnas klagan över akademiskt liv och ett missnöje över stadens prål. En gång tyckte jag Uppsalaborna själva var avundsjuka på akademiker och missunnsamma. Men med åren märker jag att de ofta har rätt.

Staden har en barlast som det vore skönt att kasta ombord; professorsslickare i pingvingkostymer utanför nationerna, fjantiga orkestrar som super på lokalbefolkningens bekostnad, magistrala uppsträckningar på debattsidor och kråmande i UNT vid varje akademisk tilldragelse.

Ett bugande och bockande inför kyrka, stat och universitet – den sista feodala inrättningen som professor Eli Heckscher kallade korrektionsanstalten på krönet. Länge undrade jag vari Uppsalas radikalism bestod i. Socialdemokratin här har alltid varit hovsam, vänstern obefintlig.

Nu vet jag. Uppsalas så kallade radikala aktivister engagerar sig i u-länder de kallas fortfarande så här, i miljöfrågor och i välgörenhetsrörelser. En borgerlig humanism, välmenande och initierad men flyktig och fin i kanten. Inga horn som syns, ingen bockfot, bara idoga myror som smider på karriärer och kultur som konsumtion utan större samhällsomstörtande anspråk.

Här tar ingen sig vatten över huvudet, bara klafsar runt i Fyris skitvatten i knähöjd. Ingen kommer någonstans, inget händer, allt verkligt kultur- och samhällsliv dör ut.

Ändå går jag här i samma kvarter. Luthagen och Linnéträdgården, Hågadalen och Hammarskog. Pulka med ungar på vintern i Slottsbacken, bada i Vårdsätra på sommaren. Jag frågar mig fortfarande hur man står ut i stan.

Kanske jag förändrats till, eller alltid varit, en lika försynt kritisk kaja som alla andra fega kajor här i stan. Men visst vill vi Uppsalabor ha ett friare liv än vad som erbjuds, eller?

Jan Sjunnesson, våren (?) 1998

Annonser

2 thoughts on “Att utstå Uppsala – 1998”

  1. Var med under kammarmusikförbundets 25 års jubileum i Uppsala 10 maj 2008, åtog mig att fotografera för deras tidning och som ett fint minne.
    Jag slås ständigt av att den del av kulturen som uppfyller alla kriterier beträffande allting, aldrig blir omnämnd i kultursammanhang.
    Kan det vara så att kultur används av lata enkla människor som vill ha fram sin agenda ?
    Nu är det ju våldtäkter inom ”finkulturen” som gäller men det ges sken av att det är så överallt vilket är att ljuga. Våldtäktskulturen har ju exploderat de senaste åren utifrån fascistiska stamkulturer. vilket är något helt annat än lyxkulturen med välutbildade och väluppfostrade ?? människor som dominerar massmedia.
    För ögonblicket är det fotbollen som gäller Sverige slog Italien, hela SVT morgonprogram till detta. Oavsett vad man tycker om fotboll är SVT intresset inte seriöst, mest tomt rundsnack och den lates sätt att få del av hjälteglorian, mycket avslöjande för SVT. Tänk att samma förhållningssätt gäller över hela linjen, brrrr.
    MVH
    Ted Ernhill

    1. Kom på att jag vid inte så få tillfällen har varit med på sammanträden där agendan blivit förskjuten en stund för att klara ut fotboll / ishockey matcher. Beror nog på att det är lite av samma logik med samspel och regelverk som ska studeras. Men här går man vidare…
      Detta är mina personliga reflektioner…

      Ted E

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s