Alla inlägg av Jan Sjunnesson

Bloggar om svensk och internationell politik och kultur. Frihetlig och konträr.

Skriver i Bulletin om den nationella förvandlingen till städer med betongförorter

Hallonbergen i Stockholms kallades 1974 av Olof Palme den bästa bostadsmiljön i Sverige

Sjunnesson: Sverige är sedan länge inte längre svenskt

”Folkhemmet och den nya moderna inkluderande svenskheten blev två slags svar på emigrationen.”

Läs gärna vidare om min analys av de senaste seklens nationella förvandling.

 

Fukter – ett halländskt kåseri

Kurorten Freden i Varberg där Esaias Tegnér vistades sommaren 1826

FUKTER

Sluta med dina fukter sa halländskan till mig i somras när jag var för perivilsk och hade dabbat mig. Varit ôppedaat.

Mina omständliga bohemlater från Uppsala må kallas fukter i Halland, men jag är nog bara anlessare, annorledes.

Att läsa om poeten och biskopen Esaias Tegnérs öden i trakten kan dock stärka en morsk upplänning:

”Warberg d. 19 Julii 1826

Bäste Brinkman,
Sedan mer än 14 dagar är jag här och insaltas som en sill i skärgården. Till en början badade jag två gånger om dagen och drack dessutom saltpyrmonter; men deraf fann jag mig icke väl och har nu inskränkt mig som de andra till ett bad om dagen, utan någon vattendrickning.

Men likafullt kan jag icke berömma mig af att må bättre än förr, utan snarare sämre. Den säkra verkan jag hittills erfarit af badningen är den att jag blifvit ren, utanpå nemligen /…/

Lägg nu till allt detta den omständighet att Warberg utan all fråga är det fulaste ställe i Sverge: det är Nordens sanddosa, icke ett träd, icke en skugga, icke en grön fläck så långt ögat räcker, blott flintskalliga berg, och saltvatten och skrifsand /…/ Man lärer tro att det är med fula ställen som med fula fruntimmer: de äro nyttiga för helsan”.

Tegnérs ord gäller inte min gohälliga och granna halländska som även har sydländskt blod i sina vackra ådror med bra käringefora i sällskap. Inget stôllafora som jag kan ta till om jag leds för länge här nere i kustbyarna. Då tjuter jag och gapar som en hialös.

I somras kom sommargästerna och byarna Åsa och Frillesås växte till dubbla storleken. Jag for runt i hemtjänstbilen till skröpliga boråsare och göteborgare varav de flesta återvänt. Men vissa har byggt om sina sommarstugor och bor nu permanent i byn.

Att åka hem till de äldre innebär ibland en överraskning. En bondmora, ensam änka på gården öster om Landa, som alltid svarat så redligt när jag ringt på och frågat om hon ätit, var visst knalldement sa hemtjänstkollegorna. Likaså ett par andra äldre jag fått så ordentliga svar av, trodde jag. Fukter. Bara fukter.

Nej, jag är för godtrogen och litar på att dessa bônner klarar sig. Istället ska jag gå in och laga mat åt dem. I värsta fall göra mat i förklät/slabat som i det gamla ordstävet:

”Dä ä inte värt å vära rålöse, sa käringa, öste opp vällinga i slabaten”.

Förra kåseriet, Illa granner.

ILLA GRANNER – ETT HALLÄNDSKT KÅSERI

ILLA GRANNER

Min halländska fästmö ger mig beröm ibland:

Du är ett gohälligt gubbatroll kan hon säga eller att jag är en illa granner kär.

Med tiden ska jag svara henne att hon är en illa granna däga, men dialekten sitter inte i direkt efter ett halvår fem mil söder om Göteborg i kustbyarna Åsa och Frillesås vid Kattegatts vågor, se ovan.

I veckan köpte vi en gammal Volvo som kostade lika mycket som mil den gått. En bra affär kanske men jag är rudis på bilar (rudis användes redan av Strindberg för hundra år sedan).

Med denna Gubbracer kan vi göra bilutflykter norröver i vår, kanske stanna till hos journalisträven Chris Forsne som gått från regimtrogna Sveriges Television till regimkritiska Svensk Webbtelevision. Regimkritiska medier hyllas gärna utomlands, så hon ingår i en beundransvärd tradition med anor från Sacharov till Navalnyj.

Efteråt kan vi kanske ta en Göteborgsfika med skribenterna Josephine ”Knarkfabriken” Freje och Ramona Fransson, snart aktuell i Högsta Domstolen för att ha delat inlägg av Joakim Lamotte om en onämbar och lättkränkt Näthatsgranskare. Tre käravåren käringar att besöka således.

Här på Sveriges framsida är det fint på sommaren när jag slog upp ett tält i maj i campingen Vallersvik och inledde min kurtis. Hon var först illa tjelig, dägakräket, aina och mol allena, som hon var. Men sen fick vi måckligt tillsammans.

Jag tältade här till i höstas och slet i hemtjänsten, ja så pass att jag nu fått liknande höftont som de gohälliger gamle hallingar jag sköter om. Så kan det happa sig.

Nästa kåseri, Fukter

Över tusen sidor gratis

Bokrelease 2020 på Pressklubben för Skandinavisk kulturkamp

Ni som velat bläddra i mina texter men tvekat inför att lägga ned pengar på tryckta böcker kan nu ladda ned  tre av mina skriftsamlingar med texter från 1978 till 2018, drygt 1100 sidor:

Philosophy papers, 2017

Pedagogik och polemik, 2017

Tryckt och otryckt, 2018

 

Vill ni ändå få dem i tryck så kan ni beställa dem och andra böcker här. Där finns mer information om varje bok,

Håll till godo, gott folk !

En skriftställares dagbok: 02-01-2022

 

 

ANN HEBERLEINS BOK FALLET SOM JAG BLÄDDRADE I  NYLIGEN PÅMINDE mig om den åsiktskonformism som jag och andra upplevt under det senaste decenniet, se antologin Priset.

Heberleins och maken Heegs närvaro i samma sammanhang som jag, ”Sällskapet” och i Visby, och deras texter i alternativmedier, låt vara mer accepterade som Nyheteridag och Ledarsidorna, hade gett deras belackare fullt utrymme för drev och uthängningar. Aftonbladet Kultur verkar ha vara värst men statsmedierna och Lunds universitet stod inte långt efter enligt Heberlein.   

Denna tid i svensk kultur- och samhällsdebatt, från runt 2000 till 2020, kommer vara av intresse för doktorander  år 2030. De som följt mig och alternativmedier vet att det svenska debattklimatet är speciellt, så särskiljande att tom New York Times skrev 2017 om vår åsiktskorridor: 

”The Swedes have a word, ‘asikstkorridor,’ which translates as ‘opinion corridor’ and describes all those things considered incorrect not only to say but to think.”

Jag är rejält trött på denna tjatiga debatt som alltid handlar om SD till sist och tror att Heberlein är detsamma. Hennes bok är en viktig uppgörelse med en galen tid, i stil med Claes Arvidssons och Per Ahlmarks drapor under 1990-talet, se mina boktips.

Vad som slog mig igår när jag tänkte på 1970-talets åsiktskonformism och dagens var att då handlade frågorna på makronivå, om att införa fondsocialism, avskaffa kärnkraft (alla alternativ hade det målet) och införa lagändringar i familje-och arbetsmarknadspolitiken som visserligen berörde nästan alla svenskar men inte i våra privata angelägenheter.

Dagens åsiktskonformism handlar om att reglera våra mellanmänskliga förehavanden men inte att lösa de stora makroproblem. Vi har ett anarkoterroristiskt samhälle där vi inte får säga åt en tiggare att inte planka in på t-banan, men snällt tvingas vänta underdånigt på de tåg som är försenade. Se Bulletin och Morgonposten, men begreppet användes nog först i Sverige av Nya Tider

1970-talets åsiktskonformism utmanades 1980 i några debattinlägg av författarna Sven Fagerberg, Sven Delblanc, Lars Gustafsson och Jan Myrdal, kallade ”De Fyras Gäng”. Sverige ansågs av dem lida av en alltför stor enighet bland de styrande, oavsett deras roll som politiker, företagare, fackledare eller redaktörer. 

Britten Roland Huntford hade sett liknande korporativa tendenser 1971 i boken The New totalitarians och 1982 gav den malliga morgontidningens (Jan Guillous välfunna term på DN) kulturredaktion tysken Hans Magnus Enzensberger uppdraget att beskriva landet i serien Svensk höst. Många utländska betraktare har just sett vårt konsensus som nationellt särdrag.

Så var står vi idag? Kommer dagens snart söndervittrade värdegrund ersättas av en ny? Etnologen KO Arnstberg siar om framtiden lite men tecknar främst tiden fram till idag i sin bok Konsekvenserna.  Vår demografi har förändrats i grunden så att en tredjedel nu har utländska rötter samtidigt som det nationellt svenska samhällskittet har motarbetats  i över 40 år. 

Tidigare kunde ämbetsmän såsom bibliotekarier, konduktörer, socialarbetare och lärare få ordning i offentliga miljöer eftersom de åtnjöt självklar respekt. Icke så idag. Och de offentliga försöken att korrigera har snarare slagit bakut vilket Patrik Engellau skrev om idag på Det Goda Samhället. Har man än gång släppt på tyglarna är det mycket svårt att dra in dem igen. 

Samma sak med bidrag och privilegier (t ex till skattefinansierad fritid via studieförbund): en gång beslutade och utbetalade är de svåra att dra tillbaka. 

Så vad står Sverige inför 2022? Att både stärka makronivån (försvaret, de offentliga registren, sjukvården, infrastrukturen, energin) och samtidigt återupprätta auktoritet på mikronivå för de  som utför offentliga uppdrag, som blåljuspersonal och lärare m fl. Lägg till att skärpa kraven för att ta emot bidrag så får vi en blandning som ingen partikonstellation mäktar med på fyra år. 

Jag bävar för vad som kommer ske av motsättningar och ser dessvärre ett antal skitår framöver.  

Gott Nytt År förresten!

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

Korrekt – men inte politiskt korrekt

I SVT Debatt januari 2017 då jag representerade Avpixlat/Swebbtv och debatterade med Jörgen Huitfeldt och Belinda Olsson

Jag är ofta korrekt i min opinionsbildning och kanske även politiskt korrekt. Med korrekt menar jag att man bör uppföra sig hyfsat mot folk och inte bete sig illa.  Detta var ursprungsbetydelsen i begreppet politiskt korrekthet, dvs att man inte förlöjligar svagare grupper eller individer utan håller sig till sakfrågor. Inga dräggfasoner.

Mina förebilder  debattörerna Douglas Murray, Christopher Hitchens, Dave Rubin, Bert och Eric Weinstein, Milo Yiannopoulus, Brendan O’Neill, Eric Zemmour klarar balansen ganska väl även om någon av dem gapat väl mycket i onödan, som en Alex Jones.

Jag har nog själv betett mig mindre politiskt korrekt ibland, särskilt på twitter. Dock är det ofta tal om satir och parodi vilket mina meningsmotståndare också ägnar sig åt men visst finns gränsfall där jag drivit med offentliga personer.

Att vara korrekt är nyckeln till den kritik som ledande SDare och invandringskritiker levererat sedan 1990-talet. Jimmie Åkesson är fenomenal på att uttrycka politisk inkorrekta åsikter på ett korrekt sätt.

Vissa  andra inom SD har inte varit lika framgångsrika (Thoralf Alfson, Bertil Malmberg, Kent Ekeroth även om jag ofta håller med dem i sak). Bert Karlsson skäms inte för att bete sig som ett svin och jag skulle aldrig  ha lierat mig med honom vilket hedersmannen Ian Wachtmeister gjorde.

Jag lämnade SD 2019 för MED där ordföranden Ilan Sadé är minst lika korrekt som Jimmie Åkesson men snäppet vassare, liksom hela styrelsen i MED. Partiet dras inte med några rötägg utan är en  samling bistra men engagerade medborgare, ofta med lång yrkesbakgrund och examina. Synnerligen väluppfostrade och korrekta.

Visst kan det vara skönt och bra att lätta på trycket i de frågor som engagerar mest och strunta i det rådande åsiktsklimatet, men det finns alltid sätt att göra det utan att bli ful i mun och gapig. Vara korrekt helt enkelt.

 

SLUTDISKUTERAT: Kyrkomötet i Nicaea år 325 och de svenska 1970-talsreformerna

 

Vissa saker är utagerade. Slutdiskuterade. Och man går vidare trots att dessa ting bör återigen undersökas.

Så var det i nordvästra Turkiet år 325, dåtidens utpost för det Romerska riket, där kyrkoledare hade samlats för att reda ut huruvida Jesus var gudomlig, förhållandet till Gud och den Helige Ande.

Det fanns flera tolkningar sedan den judiske karismatiske predikanten יהושע (Yehoshua) hade korsfästs runt år 33. Vissa menade att han inte alls var gudomlig, som hans bror Jakob, andra att han var Messias men inte en inkarnation av יהוה (Jahve) med flera tolkningar. Till mötet kom arianer, trinitarianer,  modalister, tidiga unitarier, gnostiker och  kyrkoledaren Athanasios den Store, biskop i det mäktiga Alexandra och den romerske kejsaren Konstantins förtrogne.

Athanasios  lanserade den eleganta lösningen att Fadern, hans son Jesus och deras Helige Ande är av samma slag, ὁμοούσιος homoousios.  I den trosbekännelse som felaktigt kallas den Athanasianska trosbekännelsen, proklameras mot alla avfällingar och kättare med logiska insikter att alla tre är varandra men åtskilda och samtidigt en:

”En är nämligen Faderns person, en annan Sonens och åter en annan den Helige Andes. Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät. Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande. Oskapad är Fadern, oskapad Sonen och oskapad den Helige Ande. Omätlig är Fadern, omätlig Sonen och omätlig den Helige Ande. Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande, och likväl icke tre eviga, utan en enda evig, såsom icke heller tre oskapade eller tre omätliga, utan en enda oskapad och en enda omätlig. Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig, och likväl icke tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig. Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud. Så är Fadern Herre, Sonen Herre och den Helige Ande Herre, och likväl icke tre Herrar, utan en enda Herre.”

Slutdiskuterat.

Kejsare Konstantin hade lovat att exkommunicera och utvisa alla som inte höll med vilket skedde med kyrkoledarna Arius, Theonas, och Secundus. En ny mer hierarkisk kyrka organiserades och Rom fick övertaget från Jerusalem.  Ni kan läsa mer i böckerna Christian beginnings av Geza Vermes och How Jesus became God av Bert Ehrman, se bloggpost.

Den obegripliga Treenigheten har åtlytts sedan år 325 med några undantag. Den är ett mysterium är det svar kristna ger om man ställer den inför logiska utmaningar och påpekar dess polyteism, den obefintliga inkarnationstanken i Gamla Testamentet och annat sedan korsfästelsen, som bara den är ett bevis på att Jesus inte var den Messias judarna beskrivit i GT och inte heller möjlig om Gud kunde förhindra det.

Något tal om ett nytt förbund finns fö inte heller i GT. Läs bloggpost.

DET SVENSKA 1970-TALET

I Norstedts  Sveriges historia (band 8, 2013, s. 218) skriver samtidshistorikerna  Kjell Östberg och Jenny Andersson det extrema 1970-talets avgörande plats i svensk efterkrigstid:

”De reformer som genomfördes under denna tid saknar motstycke i svensk historia. Med viss tillspetsning skulle det kunna hävdas att aldrig har så omfattande reformer genomförts någonstans, någonsin som i Sverige under 1970-talet. För en nutida läsare bör man påpeka att reformer vid denna tid innebar förbättringar och utvidgningar av välfärdsstaten. Ett sätt att mäta det är att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet ökade från 26 % till 38 procent. I själva verket är en lång rad fenomen vi förknippar med den svenska välfärdsstaten tillkomna eller väsentligt reformerade under dessa korta år.” (min fetning)

Ett urval av dessa  betydelsefulla reformer var:

1970 Lag om hets mot folkgrupp utvidgas till att gälla  ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse

1971 Femdagars- och 40 timmars arbetsvecka
1971 Särbeskattning mellan makar införs
1974 Grundlagsändringar. Enkammarriksdag. Talman ersätter kungen
1974 Lagen om anställningsskydd
1974 Lag om fackliga representanter i bolagsstyrelser
1974 Lag om rätt till studieledighet
1975 Krav på kommuner att anordna barnomsorg
1975 Lag om företagares anmälningsplikt av lediga platser till Arbetsförmedlingen1975 Lag om rätt till abort
1975 Lag om rätt till abort

1975 Avskaffande av individuellt ansvar för myndighetsanställda
1977 Lag om medbestämmande i arbetslivet
1977 Lag om fem veckors semester
1977 Lag om arbetsmiljö
1977 Högskolereform som ger icke-akademiker majoritet i universitetsstyrelser
1979 Avskaffande av husaga
1979 Lag mot könsdiskriminering i arbetslivet
1980 Folkomröstning om kärnkraftens nedläggning

1970-talets reformer fullbordade högskattestaten och välfärdsstaten som båda ersatte folkhemmet där skatterna var betydligt lägre och det personliga ansvaret större, inte minst genom kooperativa inslag och folkrörelser

Sveriges skattetryck s 102

Se bloggpost och  denna bloggpost. 

Vi ser idag många spelfilmer från 1970-talet, som Call Girl, Tillsammans, som gör detta decennium till en nostalgiskt skafferi. Men det var knappast  så vi upplevde det.

Snarare var 1970-talet en tid av kris och omstöpning av alla områden i en fart som bara Olof Palme kunde hänga med i. Assar Lindbeck, nationalekonom och Palmes hand, beskrev i skriften The Swedish Experiment 1997 att Sveriges under 1970-talet utsattes för ett ”fullskaligt experiment”.

Den mer borgerligt sinnade skribenten Claes Arvidssons Ett annat land – Sverige och det långa 70-talet tog liknande grepp 1999 om denna tid vars skugga sträcker sig långt in  efter millenieskiftet.

Liksom vid kyrkomötet år 325 har 1970-talets reformer fått status som slutdiskuterade, utagerade.

Den brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntford beskrev vårt lands prekära läge 1971 i The New Totalitarians . ”Engineered consensus” var hans beteckning på vårt lands konformism, något som inte ändrades av den borgerliga regeringens tillträde 1976.

Från förordet till den nya upplagan;

"The collective still rules. Despite the gleam of hope 
in the Moderate revival and the change of government, Sweden remains a predominantly corporate state. Forty years of Socialist  rule have affected the national mentality. It is those decades  which have molded the Sweden of today. This book, warts and  all, is how I saw that process. 

Cambridge, England 
December, 1979" 


1970-talet är över men inte slutdiskuterat. Det är dags att börja diskutera alla reformer inkl abort, hets mot folkgrupp, förskola, arbetsmarknadslagar och skatter.   Låt inte Sverige ta efter den kristna kyrkans despotiska tankeförbud.

Den Mångförslagne och Egensinnige

Jag har ofta kommit dragande med förslag till institutioner och folk som de artigt lyssnat på och sedan lagt undan. Patrik Engellau tillhör de tåligas skara i Stockholm sedan 2011 då jag först stövlade in på Danderydsgatan 10, 2 tr upp för att dryfta planer på min Sverigebok.

Nu ska jag berätta om en idé som jag försökte lansera 1986, långt innan jag ens jobbade med invandring och invandrare eller tänkte kritiskt om svensk invandringspolitik: Att snabbutbilda studenter/doktorander  till SFI lärare.

Jag arbetade extra 1977-87 på Akademiska Sjukhuset i Uppsala som sjukvårdsbiträde/extravak och stötte på många mer eller mindre välutbildade timanställda kollegor som pluggade eller forskade. Nån gång slog det mig att vi kunde användas till något annat än att dela ut mat, tömma kateterpåsar och hantera respiratorer.

Hur vore det om vi kunde snabbutbildas till lärare i svenska för invandrare tänkte jag vid något arbetspass? Sagt och gjort, så plitade jag ihop en skrivelse till Institutionen för Nordiska språk (där jag läste), AMU-gruppen (numera Lernia och min arbetsgivare hösten 1991) och Arbetsförmedlingen i Uppsala, Dragarbrunnsgatan.

Tanken var alltså att dessa tre skulle gå samman i ett projekt som skulle rekrytera hågade och kvalificerade studenter (t ex i antropologi, litt vet, historia, sociologi, ja samhälls- och humanistiska ämnen i stort) och ge dem en kort duvning i metodik och i SFI.

Jag visste redan då att undervisa i ämnet Svenska som Andra språk krävde några betyg universitetskurser, men tyckte redan då, liksom nu, att en kort-kort kurs räckte.

AMU-gruppen och AF svarade inte men min lärare i svensk språkhistoria skrev ett försiktigt positivt brev där han förklarade att hans institution nog kunde åta sig detta om någon betalade.

Jag var ju bara en anonym student och Uppsalabo med ringa respekt för universitetsvärlden  (vi Uppsalabor är inte så imponerade, särskilt villabarn från Norby) och tyckte alltså att jag kunde skicka runt mina infall, bara sådär.

Jag hade med mer framgång dragit igång en alternativ lokal kultur- och reportagetidskrift, UppsalaMagazinet några år tidigare och var lika styv i korken även om den gått omkull och vi ansvariga hamnat i tingsrätten för obetalda fakturor och skatt.

1992 drog jag igång ett öppet diskussionsforum på Uppsala Stadsbibliotek som ett examensarbete inom folkhögskollärarelinjen och 1996 planerade jag ett turkiskt bad, hamam, i Rinkeby. Och nu när jag tydligen blivit högertroll så har jag arrangerat föredrag i Stockholm sedan 2013 med visst motstånd från stadens kulturförvaltning och studieförbundet Medborgarskolan.

Detta slog mig när jag tänkte på mitt förra inlägg om varför jag lämnade SDs webbtidning Samtiden 2015. Antagligen krävs det rätt egensinniga personer att åta sig uppdrag som detta och jag var och är en sådan person, med eget driv och riskbenägenhet. Jag visste nog att jag skulle förlora personligen på att gå till DN, men det brydde jag mig inte om. Jag har egentligen aldrig brytt mig om försörjning och status.

Nu jobbar jag i hemtjänsten, ungefär samma arbetsuppgifter som jag hade på Akademiska för 40 år sedan.   Detta tillsynes enkla men viktiga jobb ger mig tillfredsställelse och frihet att tänka fritt. Snart kommer jag väl på något nytt förslag  eller tar itu med äldre uppslag.

En skriftställares dagbok: 14-11-2021

BORDE JAG HA STANNAT KVAR I SD:s WEBBTIDNING SAMTIDEN 2015?

Mina kloka erfarna dissidentkollegor Gunnar Sandelin och Jan Tullberg rådde mig i februari 2015 att inte gå till DN och avslöja distansupplägget med Erik Almqvist i Budapest, den  obefintliga redaktionella planeringen, redaktionsbråk och alla refuseringar av mina texter trots att jag var redaktör och ansvarig utgivare, men utan publiceringsmöjligheter.

I och med Samtiden hade SD  genom mig kommit in i SVT/SR  2014 och jag borde ha suttit still i båten. Men icke. Jag  kände mig förorättad och var nog fåfäng nog att tro mig om att kunna starta en begynnande Sverigevänlig rörelse genom föredragsföreningen Fri Folkbildning,  Avpixlat, Nya Tider, Swebbtv och de andra alternativmediernas pådrag vid arrangemang som Pride Järva med mera.

Det gick väl sådär. Jag blev arbetslös  i mars 2015 och utan inflytande i SD som i Stockholm senare förföll rejält med paret Wallmark. Några soffor och inslag i SVT blev det inte mer (utom i SVT Debatt i januari 2017), vilket var kanske ett resultat av att jag inte kunde kopplas till SD och var därmed ingen representant.  Att ha en påläst välutbildad oberoende Sverigevänlig kommentator var otänkbart då och likaså nu.

Jag tror dock att Sandelin och Tullberg hade rätt nu i efterhand, men att sitta still i båten är inte min mest framträdande egenskap. Jag har tidigare hängt ut inkompetenta arbetsgivare (Hjulstaskolans rektor 2005, Yrkesgymnasiets ledning 2011) och har svårt för att bli trampad på tårna. Men nog borde det ha gått vägen våren 2015 att förpassas till en redaktörsroll och sedan fortsätta på Samtiden och fortsätta kommentera i debatten. 

Problemet var dock att jag inte kunde skriva fritt utan hade fått drygt 60 texter refuserade och därmed byggt upp en frustration sedan Samtiden startade vid midsommar 2014.  Att då fortsätta tedde sig omöjligt, men som sagt det hade kanske varit bättre för SD och den folkrörelse som partiet har, som bl a Expressens Viktor Barth-Kron påpekat. 

Men jag får idag bita i det sura äpplet.  Samtiden har idag en bra om än marginell funktion  i den politiska  debatten och Dick Erixon gör bra ifrån sig liksom Riksstudios.  Den äventyrlige Sjunne blev ett irrbloss som åtog sig uppdraget i november 2013 av Mattias Karlsson och Martin Kinnunnen eftersom han var den ende som kunde hantera det publicisistiska arbetet någorlunda och hade lite att förlora.

Jag hade fått sluta vid årsskiftet  2012/13 från lärarutbildningen som lärare i pedagogik och barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet eftersom jag inte följt den politiskt korrekta linjen.  2013 stod jag utan arbete och hade just engagerat mig i SD Stockholm samt debatterat invandringsfrågor på Bonnierägda Newsmill och denna blogg.

Jag hade vidare  flyttat till Indien över sommaren för att starta ett utbildningskonsultbolag men återvänt i augusti pga min fars sjukdom och senare bortgång i november. Kort sagt en rörlig individ, politiskt (gått från V till SD) och geografiskt.

Så vad göra nu? Knappast att återinträda i den politiska debatten eller skapa nya mediehyss. Det gör #Hurkanvi,  #Densistamåltiden, #Godton, Wyndman och Heberlein, Chang, Bulletin m fl bra. Någon plats för  riktiga Sverigevänner  i medier ser jag dock inte utom möjligen för Riksstudios Rebecca Fallenqvist och Richard Sörman som ett bra radarpar. 

Mainstream media har tagit till sig en glättig SD-light  version och skytt för de mer allvarliga kritikerna av invandringspolitiken (se bloggen). SVT Forum filmade t ex Jan Tullberg i feb 2016 men klippte bort inslaget när de själva sände hela programmet (se YouTube). Att låta en disputerad företagsekonom diskutera invandring och ekonomi är fortfarande tabu i SVT och han lär inte synas i TV4 heller. Inte heller Patrik Engellau och Karl Olov Arnstberg.

Kanske gjorde jag ändå rätt med att hoppa av. Hur som helst var jag med om att skriva presshistoria under denna korta intensiva tid.  

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Tjeckien – frihet och framtid

Vaclav Havel platsen, okt 2021

Ett par höstdagar i Prag gav mig och min fästmö Maria intryck av en vacker europeisk huvudstad med ett fritt uteliv och en klok politisk ledning. Under fyra dagar såg vi t ex bara tre slöjor, kanske fem tiggare och inga hotfulla gatugäng.

Jag träffade en svensk som flyttat hit och en tjeck som flyttat tillbaka. Dessutom har jag skrivit en del om Tjeckien tidigare så vad som följer är dels turistbilder, dels lite nutidshistoria och referat av samtal.

Snabbrepetition: Landet Tjeckoslovakien bildades 1918 och togs över 1948 av Sovjettrogna kommunister vilka avsattes 1989. 1993 delades landet i två suveräna stater, Slovakien och Tjeckien.

Demonstration 18 dec 1989, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Sammetsrevolutionen

FRIHETENS HISTORIA

Efter Sovjetunionens invasion i augusti 1968 började en lång frihetskamp med flera tragiska öden.

Efter invasionen av Tjeckoslovakien den 20 augusti 1968 av 250 000 ryska soldater för att sätta stopp för de reformer som landets regering införde sedan sommaren befann sig många medborgare, aktivister och opolitiska, i chock. Studenter kastade molotovcocktails från barrikader liksom franska studenter gjort i Paris i maj samma år. Men förgäves.

Med 186 döda och 362 allvarligt skadade fann alla det bäst att inte agera. Alla utom en, Jan Palach.

Denne unge student vid Karlsuniversitetet bestämde att protestera den 16 januari 1969 genom att sätta eld på sig själv på Wenceslastorget i Prag, en symbolisk plats för en medeltida kung, Sankt Wenceslas, men framför allt för nationalhjälten och martyren Jan Hus. Båda dessa hade dött för sitt land och sin tro. Hus avrättades 1415 av den katolska kyrkan för sina kätterska idéer.

Hans krav innan han tände eld på sina kläder var att den statliga censuren skulle avskaffas och propagandatidningen Zprávy skulle läggas ned och att en generalstrejk skulle utlysas. Den läkare som tog emot honom på sjukhusets brännskadeavdelning berättade att Palachs mål inte var att protestera mot den sovjetryska ockupationen i första hand, utan mot den demoralisering och passivitet bland de tjeckoslovakiska medborgarna som följde på invasionen.

Hans dödsdag och begravningsplats blev till ett politiskt minne som den demokratiska oppositionen utnyttjade till dess att regimen bestämde sig i oktober 1973 för att ta bort hans urna från kyrkogården.

En start för frigörelseåret 1989 blev när Vaclav Havel arresterades i januari för att ha lagt ned en krans till hans minne under den så kallade ”Palach-veckan” . Havel fick sitta i fängelse fem månader för sitt tilltag men under den tiden växte oppositionen i landet.

Jan Palach fick ett torg i Prag uppkallat efter sig, som tidigare hette Röda arméns soldaters torg.

Den moraliska dimensionen i den tjeckoslovakiska oppositionen fördjupades i och med Palachs död. Flera tog livet av sig offentligt på samma sätt strax efter honom men sedan övergick protester till mer kulturella uttryck.

Husserl Page: Jan Patočka Bibliography
Jan Patočka 1907-1977

Den stillsamme universitetsprofessorn i filosofi, Jan Patočka, blev under några år indragen i det underjordiska universitet som samlades i privata hem under 1970-talet i Prag och andra städer. Patočkas filosofi handlade om hur människan upplever världen, dess livsvärld som var det begrepp han övertagit från sina lärare, fenomenologins grundare Edmund Husserl och hans efterträdare Martin Heidegger.

Patočka var bannlyst från att undervisa från 1972 men fortsatte att verka via det underjordiska universitetet, en idé som först tagit fart i Polen under samma tid. Men Patočka hade aldrig varit en kontroversiell och politiskt engagerad filosofiprofessor. Ändå uppfattades hans tankar, och kollegan Karel Kosíks, som samhällsfarliga trots att de kan räknas in i en humanistisk, ja även marxistisk tradition.

Patočka skrev även om antik grekisk filosofi och dess begrepp om ”omsorg om själen”, det vill säga att genom att ta hand om vår egen själ så når vi vårt mänskliga jag. Vi kan både nå vad som är evigt och vad som är förgängligt om vi står upp för vår själ och våra ideal. Patočka exemplifierade med den giftbägare som Sokrates frivilligt tömde som straff för att han sagt sanningar i Aten på 400-talet före Kristus.

Som en obändig nutida Sokrates valde den 70-årige professorn att skriva under manifestet Charta 77 samma år. Han dog den 13 mars 1977 efter att ha varit förhörd av poliser och åklagare nästan dagligen under två månader, ibland elva timmar i sträck. Hans död liksom Palachs blev än värre för myndigheterna än hans levnad. Begravningen blev till en manifestation mot den auktoritära kommunistregimen som bevakade tillställningen med massiv polisinsats. Poliserna filmade begravningsgäster, en militärhelikopter cirklade ovanför kyrkan men inget kunde stoppa sanningen.

Patočka visste att han vid något tillfälle i livet inte bara skulle undervisa om filosofi utan också praktisera vad han lärde och ta sina ideal på allvar.

Stray Satellite
Plastic People of the Universe, 70-tal

1976 arresterades 20 musiker, däribland The Plastics (som de kallades) och över 100 åskådare förhördes. Flera åtalades för narkotikainnehav, alkoholism, störande av allmän ordning, moraliskt upprörande och för att sjunga upproriska texter som konspirerade mot regimen.

I en berömd rättegång sa åklagaren att bandet ”inte hade visat respekt för samhället och inte heller för grundläggande moraliska lagar”. Straffen blev mellan åtta och 18 månaders fängelse. De struntade i att alla musikframträdanden måste vara sanktionerade av myndigheterna, även amatörspelningar. Deras psykedeliska musik ansågs omoralisk liksom deras långhåriga utseende.

Havel lyssnade på rättegången och skrev en essä som ingick i bandets första album, Egon Bondy’s Happy Hearts Club Banned. Havel såg även till att den tyske Nobelpristagaren i litteratur Heinrich Böll fick veta om åtalen och Böll ställde sig vid musikernas sida.

Men den stora effekten av att förfölja ett experimentellt band för den repressiva diktaturen var alltså att manifestet Charta 77 skapades. Att inte tillåta långhåriga hippies att spela som de ville hade en enorm verkan på samhället. Själva såg The Plastics sig inte som aktivister utan som fria musiker. Det räckte. Se mer på Avpixlat 2016.

VACLAV HAVEL

Att ljuga blev vardag för människorna som levde bakom järnridån och under kommunistiskt styre i Tjeckoslovakien. Att tala sanning blev rent av en revolutionär handling.

Ett liv i lögn kallade den tjeckiske dramatikern, dissidenten och sedermera presidenten Vaclav Havel (president 1989-2003, född 1936, död 2011) det liv som medborgarna levde under det kommunistiska förtrycket.

Han visade hur samhällsstrukturen byggde på att alla var överens om vad som var fel och vad som var rätt. Tyckte man fel så teg man. Den som tvekade gav åtminstone läpparnas bekännelse till regimens version av sanningen.

Man visade upp åsikterna som förväntades av lojala medborgare. Repressalier kunde i värsta fall bli fängelse. Havel satt själv av fyra år mellan 1979-83. Till de mjukare repressalierna hörde att förlora arbete, vänner och att få sitt rykte förstört genom att förtalas i offentligheten.

I ett öppet brev till landets diktator berättade Vaclav Havel om hur medborgarnas vardagsliv påverkades:

”Till Dr Gustáv Husák,
Generalsekreterare i Tjeckoslovakiska kommunistpartiets centralkommitté
9 april, 1975

Bäste Herr Doktor

Av rädsla för att mista sin anställning lär läraren i skolan ut saker han inte tror på; av rädsla för sin framtid upprepar eleven dem efter honom; av rädsla underkastar sig folk all möjlig förnedrande självkritik och av rädsla för sin existens, ställning och karriär går de på möten, röstar där precis som förväntas av dem eller tiger åtminstone; av rädsla för att bli angivna uttalar de aldrig offentligt och ofta inte ens privat sina verkliga åsikter.

Av rädsla deltar folk i officiella firanden, manifestationer och tåg. Av rädsla för att inte få fortsätta sitt arbete bekänner sig många vetenskapsmän och konstnärer till idéer som de i verkligheten inte tror på, skriver saker de inte tycker eller som de vet inte är sanna, går med i officiella organisationer”, skrev Havel.

Det var viktigt för Havel att inte beskriva Tjeckoslovakien i termer av en diktatur som med våld förtryckte sina medborgare. Visserligen hade kommunisterna kuppat sig till regeringsmakten 1948, men decennierna därefter var post-totalitära.

En mjuk övertalningsmakt som upprätthöll invånarnas lydnad, inte med batonger och knytnävar utan med statlig propaganda och medborgarnas självcensur. Själv märkte han att vänner och bekanta drog sig undan för honom på gatan. Havel förstod att hans närvaro var en olägenhet när folk började undvika hans sällskap och baktala honom i hans frånvaro.

Vad kan man då göra? Ja, innan politiska partier kan bildas och frihet uppnås måste de oppositionella först kritisera samhället moraliskt menade han.

Att ta på sig ett ansvar för högre ting än bara fylla magen, finna nya inre förhållanden till sina medmänniskor och att återupprätta sådana värden som förtroende, öppenhet, ansvar, solidaritet, kärlek. Inte kritik av maktens tekniker utan av dess mening och moral.

Havel och de andra dissidenterna bakom manifestet Charta 77 hade aldrig bestämt sig för att bli politiska dissidenter och oppositionella.

Regimens intolerans skapade den identiteten utan att dissidenterna själva hade några önskemål om bära den eller ta på sig nackdelarna den förde med sig. De gjorde helt enkelt vad de trodde på, och vad som verkade ärligt att göra i förhållande till den förljugna offentligheten.

Läs mer på denna blogg 2014 (inlägg som refuserades av SD ägda Samtiden där jag var redaktör och ansvarig utgivare).

Karlsbron från 1402 över floden Moldau i Prag.

CENTRALEUROPA

”Centraleuropa tillhör och vill tillhöra den västerländska kulturella sfären.” Det var den tjeckiske författaren Milan Kunderas huvudsakliga budskap när han 1983 skrev en essä om vad han kallade Centraleuropas tragedi, återutgiven 2019 på svenska av den borgerliga tankesmedjan Timbro.

Enligt Kundera var det han kallar Centraleuropa, nämligen Polen, Ungern och Tjeckoslovakien (och dessutom Österrike) visserligen politiskt dominerat av Sovjetunionen efter Andra världskriget, men kulturellt sett utgjorde det snarare än del av Västeuropa eller om man så vill det verkliga Europa. Anledningen är historisk. Centraleuropa härrör kulturellt ur romerska riket och katolska kyrkan medan Östeuropa stammar från det ortodoxa Bysans.

Efter 1945 flyttades gränserna för den ryska intressesfären västerut. Kundera skriver att några nationer som alltid hade betraktat sig själva som västerländska vaknade upp en vacker dag vid krigsslutet och fann att de befann sig i öst.

Hans tes är att Centraleuropa med de kulturella metropolerna Wien, Prag, Budapest och Warszawa har starkare kulturella band med Västeuropa än med Öst. Det var inte en tillfällighet att motståndet mot den ryska ockupationen var som starkast där: Polen 1956, 1968, 1970, 1980, Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968, och inte i Rumänien eller Bulgarien. Detta folkliga motstånd bars fram av stridbara representanter för varje lands kultur. Och Kundera uttrycker mycket höga tankar om den nationella kulturkampens betydelse:

Gatuvy i Prag

”Identiteten hos ett folk eller en civilisation avspeglas och sammanfattas i den helhet av andliga skapelser som brukar kallas ‘kultur’. Om denna identitet utsätts för ett dödligt hot intensifieras kulturlivet, det skärps, och kulturen blir det levande väsen som hela folket samlas kring. Det är därför som det kulturella medvetandet och det samtida andliga skapandet har spelat en större och mer avgörande roll i alla de centraleuropeiska revolterna än någon annanstans och i någon annan europeisk folklig revolt någonsin,” skrev Kundera.

Kunderas essä från 1983 är aktuell idag eftersom den lyfter fram den folkliga kulturkampen som en väg framåt mot en makt som ifrågasätter folkets identitet, men också för att den tar fasta på det Europa som idag är mer ifrågasatt än någonsin.

Läs mer på Det Goda Samhället 2019.

Gatuvy i Prag

SVENSK JOURNALIST I PRAG

Jag träffade en svensk väletablerad journalist som valt att flytta till Prag med hustru på äldre dagar.

Han prisar landet för dess kloka politik där ledarna valt att bara ta in arbetskraftsinvandrare. Totalt kom under 100 asylsökande förra året. Landet har snarare arbetskraftsbrist med 3 % arbetslöshet och engelsktalande skandinaver kan lätt få arbete.

IT-infrastruktur och digitalisering har nått längre än i Sverige anser han och många internationella tech företag har förlagt sina huvudkontor här, särskilt asiatiska.

Rökning tillåten

Han är kritisk till den svenska ängsligheten och inkompetensen som nu bragt landet på fall. I sak säger han samma sak som de två svenskar jag intervjuade 2019 för Katerina Magasin. Sverige har blivit farligt för de naiva svenskarna som inte kan värja sig mot våldsamma utländska gäng. Se även mitt inlägg där 2020 om att leva utomlands för svenskar och för invandare här.

Tjecken ligger mitt i Europa med ett par timmars bilresa till Adriatiska havet, Österrike, Ungern och Tyskland. För svenskar med rätt utbildning och erfarenhet som vill flytta är landet att rekommendera. Säker, välfungerande, stolt nation.

Jag själv kan tillägga att polisbilar syns överallt i Prag.

Otto Cernys blogg om Katerina Janouch 2017

EXILTJECK ÅTER

Sedan träffade jag Otto Černý, en tjeck som bloggar om Sverige på tjeckiska efter att han bott här med äkta asylskäl från 1979 till 1994.

Han var med i frihetskampen redan 1968 då han som oppositionell militär var med att sätta eld på en sovjetisk stridsvagn, dock inte ertappad.

Han kände Havel och var en av de första undertecknarna av Charta 77. Men hans syn på den förre presidenten och frihetskämpen är inte så ljus. Otto Černý menar att Havel varit för västvänlig och att medlemskap i EU och NATO var felsteg.

Idag är han aktiv i det lilla högerpartiet Trikolora, som fick 2, 5 % i senaste valet. Kommunister och Socialdemokrater röstades bort helt vilket svenska medier undvek att nämna. Den vänsterliberale svensk-tjecken Hynek Pallas på DN Kultur blev ursinnig (jag gick på honom 2017 i Avpixlat) efter ha förtalat Tjeckien i månader innan valet för dess konservatism och nationalism.

Den nationalkonservativa och libertarianska partiet Trikolora bildades 2019 av Václav Klaus Junior, son till den förre presidenten Václav Klaus. Fadern gav ut en stridsskrift mot EU och liberal migrationspolitik som jag recenserade i Nya Tider 2017:

”Den före detta presidentens korta bok heter Folkvandring: en kort vägledning till vår tids migrationskris (Rosa Alba förlag, 2016). Den knappt hundra sidor korta vägledningen översattes snabbt till engelska, franska och tyska och finns nu även att köpa på svenska via internetbokhandlar.

Tjeckiens tidigare president Václav Klaus bok Folkvandring. Den svenska upplagan innefattar ett förord av Gunnar Sandelin och Václav Klaus tacktal på European Freedom Awards 2016 i sin helhet.

I boken läggs ingen skuld på migranterna utan istället på de ansvariga politikerna i EU-toppen, som Angela Merkel och Jean-Claude Juncker, som direkt uppmanat migranter från Mellanöstern och Nordafrika att söka sig till Europa. För författarna är det lika olyckligt som när det antika Rom invaderades av folkvandringar för 1 500 år sedan.

‘Massimmigrationen utgör i sin omfattning, i sin struktur och i sin kvalitet ett helt nytt fenomen som vi helt enkelt vet att det är ansvarslöst att underskatta. Att ha tigit om faran är något som våra barn och barnbarn aldrig skulle förlåta oss för’.

Erfarenheten av den kommunistiska ockupationen av Öst- och Centraleuropa sedan 1946 och fram till 1989 gör dessa länder extra vaksamma på när makten vill föra sina befolkningar till tanklösa experiment för att skapa ‘nya människor’ istället för dem som existerar i Europa sedan tusentals år.”

PRAGBILDER

Sedan 2009 är personligt innehav av droger lagligt. 15 gram cannabis är gränsen.

Spritdrycken absint innehåller svaga doser av det nervgift som gjort originaldrycken förbjuden i Sverige.

Den tysktalande judiske författaren Franz Kafka levde 1883-1924 i Prag

Kafkas grav på den judiska begravningsplatsen.

Kafé Kavárna Obecní dům

Jag kan rekommendera ett besök i Prag som är andlöst vackert och ger frid för en sorgsen europé.

Invandringskritikernas sociala och kulturella ställning

”Sverigedemokratin är tafflig, jag ser människor i foppatofflor framför mig, såna som gillar att grilla flintastek”, Ann Heberlein, intervjuad av Jens Liljestrand i Expressen, 1 sept 2021.

Denna text behandlar de personer och de politiska rörelser som levererat kritik av invandringen till Sverige sedan 1980-talet.

Den bärande tesen är att de folkliga kritikernas låga sociala ursprung har dragit ned tilltron till deras budskap och lett till omfattande förakt. De kvalificerade kritiker som har och har haft positioner inom kultur, medier och akademi har varit få och isolerade. Sammantaget har de svaga sociala och kulturella banden till etablissemanget varit avgörande för om deras argument ska bemötas sakligt eller ej.

SVERIGEDEMOKRATERNAS BRÖTIGA BÖRJAN

Att jämföra hur S och SD behandlades när deras rörelse och idéer var i sin linda är viktigt för att förstå varför den enda upptogs snabbt i etablissemanget, medan den andra hånades. En nyckel till förståelse är att analysera de personer som kritiskt debatterat den förda invandringspolitiken med eller utan koppling till SD.

Medan socialdemokratin organiserades utifrån fackföreningsrörelsen i slutet av 1800-talet med stöd från det unga radikala avantgardet (Strindberg) och högreståndspersoner (Branting, som hade gått i småskola med blivande kungen Gustav V) har Sverigedemokraterna, och vissa av dem som fört fram kritik av invandringen, vandrat en helt betydligt besvärligare väg.

Att ha nått 20 % i väljarkåren är därför en unik bragd som bör leda till omfattande forskning och debatt.Att Vitt Ariskt Motstånd, Bevara Sverige Svenskt och andra småpartier, däribland SD, fötts ur arbetarklassen är vida känt. Få medelklassungdomar ville förknippas med bomberjackor och stålhättade kängor. Dessa frustrerade arbetarkillar hade tidigt känt av de problem som invandringen skapat vilket hade förtigits i medierna.

Anders Klarström, SD förste ordförande, har berättat om de första åren från 1988-93 med SD i sin bok. Det hat och hot som SD mötte bör snarast dokumenteras. Jag lämnar frågan om äkta rasism här men visst fanns och finns rasism inom de invandringskritiska leden, liksom i samhället i övrigt.

Vad jag vill göra här är att lista några av de intellektuella och aktivister som utanför och i SD tagit upp liknande kritik.En tidig sådan kritiker som själv upplevt missförhållanden på och med flyktingförläggningar på 1980-talet var den moderata läkaren Eva Bergqvist.

Hon stoppades inte av Carl Bildt, som tvärtom försvarade henne mot två SVT-reportrar 1990, däribland Lars Adaktusson.Till de tidiga kritikerna får man räkna Thomas Gür som i borgerliga sammanhang publicerat rapporter och debatterat sedan 1980-talet i pressen. Han ifrågasatte den ljusa bild som gärna uppmålades, från vänster till höger, över lycklig integration. Landsmannen Magnus Karaveli publicerade 1997 en bok om en god nationalism där invandring diskuteras mer realistiskt.

Möjligen kan folkpartisten Ana Maria Narti räknas till de etablerade politiker som kunde se brister i integrationen, men hon var aldrig uttalad kritiker av invandringspolitiken. Dock är det långt från ledarsidor och borgerliga blad som de första analysera kommer underifrån. Den lilla stenciltidningen Blågula Frågor stod nog främst under 1990-talet under ledning av Jan Milld och Anders Sundholm, dit senare debattören och socialsekreteraren Birgitta Sparf sökte sig.

PASSIVISERANDE INTEGRATIONSPOLITIK

Faktum är att många i etablissemanget vågade diskutera den passiviserande integrationspolitiken som behandlade dessa, ofta kompetenta, utlänningar som barn. Liberalen och fd RFSU-ordföranden Hans Nestius satte ihop en antologi 1995 med Mauricio Rojas bl a.

Inom S skulle Leif Blomman Blomberg hinna öppna upp några debatter innan leden slöts efter millenieskiftet av Mona Sahlins fraktion. 1997 skedde ett medialt genombrott då Kajsa Ekholm Friedman, biträdande professor i socialantropologi i Lund, talade inför en publik, organiserad av den löst sammansatta gruppen Folkviljan och massinvandringen.

Hon hade fått frågan om mångfald var ett bra sätt att organisera samhällen vilket hon besvarade negativt med exempel och erfarenheten från Afrika, Latinamerika och Polynesien. Underlaget blev till två inlägg i DN som väckte stort rabalder, inte minst inom de svenska socialantropologernas läger.

Maken Jonathan Friedman, professor i socialantropologi i Lund även han, skrev ett satiriskt inlägg i Current Anthropology 1999 och gav sedermera ut en studie av svensk politisk korrekthet, PC Worlds, se länkar med gratis pdf av boken.

Jonathan Friedman samlade fler forskare och debattörer. däribland Åke Wedin, fd chef vid Arbetarrörelsens arkiv, kring sig till en antologi, Exit Folkhemssverige som utkom 2006. Den analyserar 1990-talets invandring från Balkan och begreppet ”mångkulturalism” i internationell forskning och jämförande studier.

Vid denna tid började utlänningar i och utanför Sverige formulera kritik. 2000-talet första år var det dags för fyra Lundastudenter och SD-are, Åkesson, Söder, Jomshof och Karlsson, att formera sitt ledarskap över det lilla men växande partiet. Söder är civilingenjör och officer, Jomshof gymnasielärare, medan Karlsson och Åkesson har oavslutade universitetsstudier.

De är sk organiska intellektuella i Gramscis mening. Ingen av dem har på djupet analyserat migrationsfrågor utan de har varit upptagna med att organisera SD. De har skrivit debattinlägg och hållit anföranden men kan inte sägas vara intellektuella invandringskritiker.

Det är först med Gunnar Sandelins inlägg i DN 2008 och KO Arnstbergs bok Sverige och invandringen samma år som några kvalificerade författare tar sig an det kontroversiella ämnet. De två samarbetar sedan 2013 med bloggen Invandring och mörkläggning och har gett ut tre böcker tillsammans.

Annars har två anonyma opinionsbildare verkat vid samma tid, och ofta i förbindelse med Arnstberg och Sandelin, nämligen journalisten Julia Caesar och statistikern Affe Karlsson.

Julia bloggade länge på den svensk-danska webbsidan Snaphanen varifrån hennes krönikor hämtades och trycktes i tre volymer 2010. Hon har numera en egen blogg och har avslöjats av Expressens kultursida.

Affe Karlsson är ännu anonym och har en fullmatad statistikblogg med en del satir. Jag gav de båda medaljer 2023 i min framtidsskildring.

Sedan 2015 har fler vågat framträda, däribland den fd borgerliga ledarskribenten Marika Formgren men alla har fått betala ett högt pris. De debattörer som tillkommit sedan dess är mer mediala men fortfarande saknas ordentlig forskning och djupa diskussioner om invandringens konsekvenser. Jag skrev två översikter 2019 i Katerina Magasin av den svenska invandringsdebatten, här och här.

INTERNATIONELLT

Utanför Sverige har länge invandring debatterats och beforskats. Danskarna var tidiga, se här, här och här, liksom norrmännen, här, här, här och här. Finland är ett särfall.

Till betydelsefulla invandringskritiska debattörer och forskare i Norge kan räknas Hans Rustad, Hege Storhaug, Asle Toje, Halvor Fosli Peder Fjordman Jensen, och i Danmark, Lars Hedgaard, Mikael Jalving, Kasper Støvring och hela Trykkefrihedsselskabet.Se min bok Skandiavisk kulturkamp för bakgrunder.I USA skrev kulturskribenten Bruce Bawer debattböckerna While Europe slept 2006 och Surrender 2009, vilka båda hyllades, liksom den ekonomiske journalisten Christopher Caldwells Reflections on the revolution in Europe 2009. New York Times skrev om Caldwells bok:

”When an insecure, malleable, relativistic culture [Europe’s] meets a culture that is anchored, confident, and strengthened by common doctrines [Islam’s], it is generally the former that changes to suit the latter”.

I Storbritannien har Douglas Murray hållit fanan högt och medverkat i etablerade medier, men förpassats till svenska alternativmedier (Dispatch International och Swebbtv) fram till 2019 då SRs Studio Ett lät honom säga något kortfattat med oförstående kommentator från vänster och presenterade honom som kontroversiell.

Hans bok The Strange Death of Europe (2017) är mycket läsvärd men är inget eget forskningsarbete. Oxfordprofessorn Paul Colliers Exodus (2013) är nog det senaste jag läst som bara fokuserar på migration. Debattböcker är annars vanligt inom denne genre, som t ex den tyske politikern Thilo Sarrazins bok från 2010 om hur Tyskland avskaffar sig självt och som fick pris i Danmark 2013.Till dessa kan läggas Jonathan Haidt, Melanie Philipps, David Goodheart, Matthew Goodwin och säkert andra namn ni kan tipsa mig om. Nu tillbaka till den svenska ankdammen.

HÄXBLANDNING

Lägger man ihop politisk korrekthet, svensk konflikträdsla, välfärdsstatens klientilisering med invandring/integration/migration får man en häxblandning som tar kål på vilken debatt som helst. Jag vet inte hur många skämskuddar jag har avverkat genom att genomlida tevesända debatter om just invandringen.

Det spelar ingen roll om SD eller någon vettig invandringskritiker, som Gunnar Sandelin, är med. Resultatet blir alltid pinsamt och svennigt. Kan hålla med Heberlein men foppatofflorna sitter oftast på personer som SVTS:s Camilla Kvartoft och Belinda Ohlsson.

Idag har vi ett tiotal personer som skrivit kvalificerat om invandring: Karl Olof Arnstberg, Patrik Engellau, Jan Tullberg, Gunnar Sandelin, Jan Ekberg, Johan Westerholm, Andreas Johansson Heinö, Joakim Ruist, Thomas Gür, Jesper Strömbäck, Magnus Henrekson, Emma Neuman och Tino Sanandaji.

Arpi, Cwejman, Neuding och Bulletin-gänget står i farstun liksom ledarskribenter på GP, SvD, Expressen, DI, Kvartal, Barometern, NWT, Dagen. Ni kan säkert fler namn och lägg till dem i kommentarsfältet.

Av dessa skulle en klok mediekanal kunna beta av 3-4 i taget med en gemensam neutral utfrågare (Anders Holmberg?).

Fokus ska inte vara stök på bibliotek och simhallar eller usla skolor, eller akutmottagningars säkerhet eller religion eller kulturarv eller kriminalitet eller jude-, homo – och kvinnohat eller bidragsnivåer eller politisk korrekthet eller Det Välfärdsstatliga Komplexet eller fega medier eller Sveriges totala kostnader (1,5 % av BNP enligt Jan Ekberg 2009, 7 % enligt Jan Tullberg 2020).

Fokus ska vara invandringen. Av dessa tror jag att fyra skulle kunna bjuda på en intressant debatt: Arnstberg, Engellau, Ruist och Heinö.

SLUTORD

En fråga kvarstår dock: Vad med den låga sociala bakgrunden hos SD och de ilskna svenskar som skriver arga kommentarer på nätet om utlänningar och jagas av Näthatsgranskaren, Researchgruppen och Aschberg/Boisen?

Kan några mer framstående företrädare för en saklig kritik få etablissemanget att acceptera mer av SD och den folkliga vreden?Tyvärr tror jag inte att något kommer ske på kort sikt. Det parti jag gått med i, Medborgerlig Samling, har ett migrationspolitiskt program av det slag jag efterlyser och partiet har samlat sansade fd Alliansväljare i en ambitiös ny medborgarrörelse, dock inte en folkrörelse som SD stampat upp ur den svenska landsbygdsmyllan.

Varken SD eller MED kommer behandlas utifrån sakliga resonemang av medier och politiker på länge än. De två partiobundna personer som nu står i främsta ledet och levererar insiktsfull kritik av invandringen praktiskt taget dagligen, Arnstberg och Engellau, är 70-årsåldern. Därmed är läget prekärt.

Utan påfyllning av nya kvalificerade debattörer och forskare så ser läget allt annat än ljust ut. Möjligen finns fler kloka yngre personer inom alternativmedier som Palestra, Motpol, Swebbtv, Nya Tider men de kommer aldrig accepteras.

Kanske Oikos, Konservativa Förbundet, Heimdahl kan göra något mer acceptabelt men jag har inte sett mycket som har invandringsfokus utan även där tassar man runt, liksom på Westerholms Ledarsidorna.

Just invandringen är den fråga alla skyr och som leder till låsningar för att tala med Jan Tullbergs utmärkta bok Låsningen (2014). Att konstatera att klassföraktet (mot SDs väljare) från de besuttna fortfarande råder är beklagligt men sant.

Kanske måste medelklassen drabbas själva och formulera frågor som de värjt sig för. Kommentera gärna!

Tillägnar denna drapa de två smartaste arbetarkillarna jag någonsin träffat, Roger Sahlström och Mats Dagerlind.

Sjunne,  den 11 oktober 2021 i Frillesås, norra Halland.

Mord på Lars Vilks i min roman Framtidsmannen

I min politiska thriller Framtidsmannen, utgiven 2014 och som handlar om Sverige (och Indien och Irak) åren 2013-2023, skildrade jag ett solkigt mord på Lars Vilks:
”2015 blev det år då två attentat från våldsamma islamister återigen påminde européer om faran med den ideologi som fanns i alla länder i Europa. Detta år drabbades Sverige och Holland.
Först inträffade ett överlagt mord på Lars Vilks, den konstnär som tidigare provocerat med sina teckningar av Muhammed som hund och flera kritiska utspel om islam.
Hans förövare hade noga planerat överfallet vilket var över på några sekunder. Hans livvakter fanns vid honom men upptäckte inte att en svensk kvinna med barn stannat till bakom konstnären vid ingången till ett Stockholmsgalleri där han förberedde en utställning. I barnvagnen doldes en ung flicka på 13 år som sträckte ut sin arm nära Vilks ben och lyckades skjuta in en liten pil med giftet ricin.
Kvinnan gick vidare när Vilks skrek till. En livvakt tog hand om Vilks medan den andre sprang efter och övermannade kvinnan. Varken hon eller den unga mörderskan försökte fly. Vilks segnade ned och slutade andas inom några minuter.
Den än mer förföljde politikern Geert Wilders i Holland hade betydligt större bevakning sedan hans föregångare Theo van Gogh mördats på öppen gata i Amsterdam 2004.” Läs mer i boken.

Lars Vilks kommentar:

”Hej,

Jag får väl tacka för mordet. Men det var inte ärofullt med den metoden. En nyhet dock i de kretsarna. Vore trevligt om vi kunde ses. Och med vår gemensamme vän Amit.

Hälsningar, Lars”

Kan hålla med honom om det låga i mordskildringen.

Boken recenserades av Gunnar Sandelin, Tommy Hansson, Mikael Jalving, Nya Tider och nämndes av Mattias Svensson i en ledare i DN 2019.

Till minne av Lars Vilks

Heberlein, Heeg, Stegrud och Westerholm 2017

Igår gjorde Expos Jonathan Leman mig uppmärksam på att Ann Heberlein försvarat mig mot Expo 2017 i ett filmat samtal med Johan Westerholm, Erik van der Heeg och Jessica Stegrud i Almedalen.

Jag hade bloggat om det (se nedan) och mera om Expos uthängning av mig i sin statsstödda tidskrift, men glömt bort det. I klippet ovan säger Ann Heberlein att Expos uthängning av mig borde vara olaglig.

Vad som hänt sedan dess är att Expo fortsatt att registrera åsikter trots att jag begärt utdrag från deras register om mig flera gånger, att ledamöter i Expos styrelse kan knytas till AFA/Researchgruppen/Piscatus och Kulturhuset/Stadsteatern, att  Jessica Stegrud valts 2019 in i EU-parlamentet för SD och att Ann Heberlein dokumenterat den stigmatisering hon utsatts för genom att skriva mot den offentliga värdegrunden.

Jag har inte läst Heberleins bok Fallet men ska göra det. Hon gjorde en intervju med mig 2017 om mina skolerfarenheter för Westerholms webbkanal, men den sändes aldrig.

Lyssnar man vidare i klippet ovan från Almedalen 2017 så är det tydligt att Jessica Stegrud är otålig inför den tystnad som då rådde bland seminarier och deltagare i Visby då. Hon efterlyser mer öppenhet och samtal om de viktiga utmaningarna, integration och ekonomi, men tyvärr tror jag att för lite har hänt på fyra år.

Fortfarande tassar debattörer och medier runt i marker som SD och alternativmedier beträtt i decennier. Den folkliga vreden artikuleras sällan, utom i kommentarsfälten,  och de undantag som finns i etablerade medier, Bulletin, GP, SvD och Expressen ibland,  Kvartal, är fortfarande för svaga mot Public Service och de stora drakarna.

Att höra dessa fyra debattörer diskutera den ängslighet som de såg 2017 i Almedalen är än mer pinsamt eftersom de själva är ganska ängsliga. Ingen av dem nämner ordentligt och utförligt elefanten i rummet, den misslyckade invandringspolitiken.

Videon A Swedish Elephant är knappast heller fullgången. Men man märker att 2017-18 fanns tecken på en  marginell förändring i medier som nu inte tagit fart även om Riksvideos är det bästa som hänt sedan Swebbtv.

Tino Sanandaji talade på Westerholms arrangemang i Almedalen då 2017 och jag lyssnade. Bra men inte tillräckligt. Att igen fyra år senare inse att ängsligheten finns kvar i debatten är bedrövligt.

/JSj

***

Juli 2017:

När jag rör mig ute bland folk som i Almedalen förra veckan på Gotland händer det tydligen att mina möten och samtal fotograferas för att kunna hänga ut mina samtalspartners.

Ledarsidornas Johan Westerholm och Ann Heberlein som också var i Visby i början av juli 2017 nämnde detta för mig personligen obehagliga polariseringsgrepp av åsiktspoliser vid två videosamtal i Ledarsidornas serie ”Almedalen – andra sidan”:

8.40 min in från 4 juli

4.45 min in från 6 juli

Ann Heberlein lade till att hon sett tidskriften Expos 10-sidiga reportage om mig och kommenterar att jag är en märklig figur som funnits i offentligheten i decennier, men aldrig haft någon plattform eller inflytande. Men jag är inte en farlig människa på något sätt sa hon 🙂

Hon tyckte att det är skamligt av Expo att hänga ut en privatperson utan någon som helst reell makt. Det borde vara åtalbart avslutade Heberlein. Samma gäller Katerina Janouch

Expo nummer 2/2017 finns inte online men ni kan se av bilderna hur de lagt upp sitt reportage eller uthängning som Ann Heberlein kallar det:

Fotot är taget från 23 april 2016 då jag tillsammans med Tania Groth från danska For Frihed och Ingrid Carlqvist talade mot islamiseringen av Sverige i arrangemang av svenska För Frihet, en informell aktionsgrupp som levde under 2016. Så långt är allt gott och väl.

Men sedan våren 2017 har jag tagit avstånd från Ingrid Carlqvist, från högerradikala grupper, slutat skriva i alternativmedier, vilket uppmärksammats av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

Expo vet detta mycket väl men väljer ändå sitt gamla verkningslösa upplägg att allt runt SD är högerextremt (Expo buntar ihop SD, Ingrid Carlqvist o NMR), även om man som jag offentligt tar avstånd från just dessa för mig främmande och fientliga radikala ideologier och grupper (googla mitt namn och Nordfront, Motgift, sionism, Pride Järva, så ser du hur de ser på mig).

Expo kanske hade skrivit klart sina tio sidor om mig när jag bloggade i april 2017 om att jag inte längre stödde Ingrid Carlqvist och tog avstånd från en antisemitisk krönika i Avpixlat. De hade kunnat fått en mer sanningsenlig historia om de tagit upp denna vändning, men synd att spräcka en bra story tänkte Expo:s Anders Dalsbro och Jonatan Leman och använde över ett år gamla inaktuella bilder.

Etablerade medier som Expo vill gärna bunta ihop oss kritiker av invandringspolitiken till en och samma åsiktsgemenskap, där inga nyanser finns. Det finns en agenda i att få oss samtliga att framstå som människofientliga, uppenbart konspiratoriska och antisemitiska.

Allt jag sysslat med sedan jag början av 2010-talet då jag skrev mina böcker, bloggade och debatterade först på Newsmill, sedan Samtiden och Avpixlat samt sände studiosamtal i Swebbtv har varit reformistiskt i SD:s mittfåra (där allt fler MSM samsas) och ganska pragmatiskt även sett från övriga partier.

Mina egna upptåg har mer varit för att dra igång en folkrörelse med humor och engagemang, aktioner och bildning. Men även dessa vill Expo få till att jag lett något som binder samman hakors med blåsippor, NMR och SD, nazister och Sverigevänner.

Denna serie föredrag, av mig döpt till Fri Folkbildning, startade hösten 2013 (inte 2015 Expo) och blev ganska framgångsrik med många inspelade föredrag. Slutdebatten handlade om huruvida invandringsdebatten hade vänt med två etablerade debattörer, Nima Dervish och Andreas Henriksson, som Expo nu vill brunkleta via Ingrid Carlqvist, som inte alls hade med denna debatt att göra.

Likadant försöker de göra med Onda Bordet, en pubgemenskap som jag och Salle startat men inte kontrollerar. Så är det med folkrörelser.

Att Sverigevänner äter pizza i Kärrtorp är tydligen intressant för våldsvänsteraktivisten Mathias Wåg och redaktör Håkan A Bengtsson vid vänstersocialdemokratiska tidskriften Arena.

Den medialt största framgången jag nått, Pride marsch från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby på Järvafältet, fick en egen artikel i Expo, skriven av en bekant sedan Uppsala universitet som jag alltid sett som Lisbeth Salanders förebild.

I boken Homonationalism gavs en något mer nyanserad bild av mitt initiativ än det hat som Expo tryckte över ett uppslag.

Summan av kardemumman är att Expo framställt mig som en ”nyckelfigur i nätverket av grupper i SD:s kölvatten”.

Det är sant men bara till viss del eftersom ingen styrt mig. Andras aktioner jag ingått i har jag alltid försökt värja mot just högerextrema grupper och rasister. Jag har motat bort såväl Nordisk Ungdom som polska nationalister vid Folkets Demonstrationer.

Mina egna upptåg har varit ibland kritiserade av mina egna (Salle och Dagerlind) men även av DN, såklart.

Att bygga en ny folkrörelse tar tid och kraft. SD talar ofta om den Sverigevänliga folkrörelsen och jag ingår i den, givetvis som intellektuell kommentator och organisatör. Men att som Expo framställa mig och SD som några som tillåter högerextremism och rasism är bara trams. Det finns inga kopplingar mellan vad jag sysslat med och dessa antidemokratiska rörelser.

Men precis som när arbetarrörelsen formerades i början av förra sekelskiftet, så fanns i utkanten personer och grupper som var revolutionära. Förutom den revolutionära och Stalintrogna 100-årsjubliaren SSV/SKP/VPK/V/regeringsunderlag, fanns unghinkarnas Hinke Bergegren som talade om småmord och ungsocialisten Anton Nilsson (som jag faktiskt träffat) som sprängde båten Amalthea i Malmö 1908 då ett liv gick åt.

Den Sverigevänliga folkrörelsen har inget att skämmas för och jag är stolt över att ha bidragit på mitt lite egensinniga vis. Kanske är jag mer holländsk i min frispråkiga personlighet, mer lik Pim Fortuym och Theo van Gogh.

Kanske var det min fräckhet som fick UD-chefen och karriärsossen Peter Weiderud att attackera mig i förra veckan i Almedalen. Helt säkert är att någon tjallat om att högerextremisten och rasisten Jan Sjunnesson filmar en muslimsk ledare vid SIDAs tält i Almedalen. Weiderud hade inte betett sig som han gjorde mot en annan etablerad journalist, det är jag övertygad om. Maktens repression av dissidenter tar sig handgripliga uttryck. Dessutom förväntar man sig mer städat uppträdande av en chef vid UD än att råka i affekt.

Då är vi tillbaka till stigmatiseringen som Expo m fl utsätter sådana som mig för. Vad är de rädda för ? Jag har alltid kört med egen signatur, tom på Flashback och Twitter.

Är det kanske denna frimodighet som skrämmer dem? Att jag inte viker mig utan ständigt uppfinner nya angreppssätt, ibland allvarliga, ibland spex. Expo hade kunnat göra ett mer intressant reportage om de faktiskt talat med mig och tagit mig på allvar. Eller var det kanske det de gjorde i sin uthängning?

I så fall är läget så illa som Johan Westerholm skrev på Ledarsidorna 10 juli 2017 efter en vecka i Almedalen:

”Almedalsveckan 2017 är nu över, en vecka som inte liknar något tidigare och där många tendenser inför 2018 års valrörelse nu börjar utkristalliseras. Polariseringen i svensk politik har med årets Almedalsvecka nu fått ett eget moment och har kopplat sig loss från migrationsdebatten./…/

Åsiktsregistreringen och nätverkskartläggningarna sker inte längre i det fördolda eller är ens nödtorftigt maskerade. Fotografer tar bilder av okända när de samtalar med mer kända opinionsbildare när de rört sig kring Hamnplan 5 (SDs läger) och Donners plats. Varningar har gått ut på Twitter att inte besöka vissa platser i Visby för att kända SD profiler uppehåller sig där/…/

Summeringen från Almedalen 2017, och det som jag personligen tror kommer prägla tiden fram till valdagen 2018, är en ökad polarisering. En polarisering med inslag av ytterligare stigmatisering, personkartläggningar, åsiktsregistreringar och annat, som kommer prägla valet 2018. /…/ En polarisering där en del av aktörerna besitter såväl motivbild som våldskapital av olika karaktär. Allt ifrån kompetenskapital att genomföra dataintrång till mer fysiska yttringar.”

Till de skyldiga för denna polarisering och stigmatisering hör Expo och etablerade medier, men även UD-chefen Peter Weiderud vars fysiska angrepp på mig nu är polisanmält och rapporterat till tidningen Journalisten, min fackföreningstidning.

Fortsättning följer från den nya folkrörelsen för Sveriges väl.

För den som vill veta mer om mig och tvivlar på Expo, se om min bildningsgång och om mitt internationella liv.

Den mörka friheten 1967-1971

Behind the Image: Protesting the Vietnam War with a Flower • Marc Riboud •Magnum Photos

Andra hälften av 1960-talet spårade några frihetsrörelser och individer ut i våld och missbruk, förvirring och mentalsjukdom. För mig som växte upp under 1970-talet, född 1958, är dessa händelser fortfarande viktiga att förstå.

Hur kunde den fridsamma proteströrelsen mot vuxenvärldens konventioner och Vietnamkrig med blommor i gevärspipor i Berkeley 1964 urarta så pass? Det verkar som att så mycket ont och märkligt hände åren från 1967 till 1971 att vi idag knappt kan förstå alla orsaker och händelser.

Slouching Towards Bethlehem: Essays

Joan Didion, San Francisco 1967:

“The center was not holding. It was a country of bankruptcy notices and public-auction announcements and commonplace reports of casual killings and misplaced children and abandoned homes and vandals who misplaced even the four-letter words they scrawled. It was a country in which families routinely disappeared, trailing bad checks and repossession papers.

Adolescents drifted from city to torn city, sloughing off both the past and the future as snakes shed their skins, children who were never taught and would never now learn the games that had held the society together. People were missing. Children were missing. Parents were missing. Those left behind filed desultory missing- persons reports, then moved on themselves.”

Skribenten Joan Didion försökte få grepp om vad som skedde där i Golden Gate Park denna efteråt så berömda sommar, The Summer of Love. Var det en politisk rörelse, skapande av nya alternativa gemenskaper utifrån religion och ekologisk odling, eller var alla bara ute efter att testa nya droger och hålla sig undan jobb, familj och myndigheter?

Trasiga barn skymtar i hennes hemska berättelsen om hur en femåring ges LSD och peyote. Barnet är med i ”High Kindergarten” berättar hon lite stolt för Joan Didion. Föräldrarna ler. Läs mer.

The Sgt. Pepper's Project: the significance of the album cover — PVCC FINE ARTS

Aleister Crowley, Sgt.Pepper’s Lonely Heart Club Band, 1967

Han är andre man överst till vänster. Denna engelske ockultist (1875-1947) influerade flera stora rockband och artister som Bowie, Led Zeppelin, Iron Maiden. Varför ville de släppa loss ren ondska och svart magi ?

Benno Ohnesorg – Wikipedia

Mordet på den tyske studenten Benno Ohnesorg, Berlin 1967

Vid ett besök av den iranske shahen i Väst-Berlin sköts studenten Benno Ohnesorg till döds under en demonstration. Mordet kan ha utförts av östtyska Stasi som en provokation och utlöste radikaliseringen av den utomparlamentariska vänstern senare till terrorgruppen Rote Armée Fraktion/Baader-Meinhof ligan (som också var knuten till Stasi).

Hollywood Reaction to Martin Luther King's Assassination Unprecedented - Variety

Mordet på Martin Luther King, 1968

Den svarte medborgarrättsledaren sköts på en balkong i Memphis av en vit krypskytt. Mordet ledde till protester och dagen blev en minnesdag i USA.

1968 Kaufhaus-Brandstiftungen | Zeitstrahl | Zeitklicks

Varuhusbränder i Väst-Tyskland, 1968

Terrorgruppen Rote Arme Fraktions första attentat. Försvarat av den vänsterextrema journalisten Ulrike Meinhof 1969 i essän Att sätta eld på varuhus, översatt till svenska 1976.

Bobby Hutton.jpg

Black Panther ledare dödad av polis, 1968

Bobby Hutton, som var i ledningen för terrorgruppen Black Panther Party hade tidigare anfallit poliser, och dödades själv i Oakland, Kalifornien, där gruppen hade ett starkt fäste.

May 1968: A Month of Revolution Pushed France Into the Modern World - The New York Times

Gatuprotester och strejker i Frankrike, 1968

Majrevolten där tiotusentals studenter gick ut på gatorna i Paris och miljontals arbetare strejkade. President de Gaulle flydde till Väst-Tyskland och regeringen kollapsade.

Rfk assassination.jpg

Mordet på Robert Kennedy, 1968

Demokraternas presidentkandidat och bror till den mördade presidenten John F. Kennedy mördades av en palestinsk arab i Los Angelis för sina åsikter om Israel.

Protester vid Demokraternas konvent i Chicago, 1968

Hippies och studentradikaler protesterade vid Demokraternas presidentnominering. De ockuperade parker, ordnade musik, visade upp sin egen kandidat (en gris), och slogs med poliser varav en ung man skadades efter att ha dragit pistol mot en polis.

Beatles Helter Skelter, 1968

Sången, som var världens första hårdrocklåt, sades inspirera Charles Manson till att skapa kaos och beordra mord på sju personer helt utan begriplig anledning även om det finns många konspirationsteorier där sången spelar roll.

Den liberala Pragvåren 1968 ledde till att Sovjetunionens trupper invaderade Tjeckoslovakien – Arkivet – svenska.yle.fi

Invasionen av Tjeckoslovakien, 1968

Sovjetunionen och dess lydstater invaderade Prag där en reformrörelse öppnat upp den kommunistiska diktaturen. Därmed blev den ryska kommunismen och liknande system inget alternativ för ungdomsprotester världen över. Tredje världen och Kina tog vid.

Ockupation av Cornell universitetet, New York state, 1969

Radikala svarta studenter med stöd av vita vänsteraktivister ockuperade Cornell university i delstaten New York. De krävde förändringar av kurser och attackerade svarta studenter och lärare (Thomas Sowell t ex) som inte delade deras uppfattning.

79703

Marxistisk tysk professor attackerad av nakna studentskor, Berlin 1969

Theodor Adorno, grundare av den kulturmarxistiska Frankfurterskolan, attackerades vid en föreläsning av tre studentskor i Berlin som under läderkappor visade sina nakna bröst och försökte kyssa honom. De var missnöjda med hans ställningstaganden till den radikala utomparlamentariska oppositionen i Väst-Tyskland.

Ockultism och Charles Manson morden, 1969

Poddavsnittet ”The Dark Origins of the Counterculture” och boken The Bad trip berättar om bakgrunden till Mansons dödliga sekt som mördade nio personer och om ockultism i populärkulturen. Läs mer

The Rolling Stones Disaster at Altamont: What Happened? - Rolling Stone

Mordet under Rolling Stones konsert i Altamont, 1969

En påtänd och beväpnad åskådare knivhöggs till döds av en vakt från Hells Angels under framförande av Sympathy for the Devil. Filmen och sången Gimmie Shelter handlar om den stökiga konserten och mordet.

Piazza Fontana bombing | Italy On This Day

Bombning av Piazza Fontana i Milano, 1969

17 dog i detta terroristdåd som ännu är ouppklarat men dådet inledde 10 år av uppror mot den italienska staten och näringslivet, tidvis lett av Röda Brigaderna och med provokationer från högerterrorister.

The Weathermens bomber i New York, 1970

Vänsterterroristgruppen The Weathermen organiserade våldsamma protester först i Chicago 1969, sedan tre bombexplosioner i New York och en oavsiktlig explosion vid bombtillverkning i New York 1970 då tre av dem dog.

Opinion | Four Students Were Killed in Ohio. America Was Never the Same. - The New York Times

Fyra döda studenter vid Kent State universitet, 1970

Polis öppnade eld mot protesterande obeväpnade studenter i Ohio som kastade sten och skrek slagord mot kriget i Vietnamn. Flera studenter skadades för livet.

Japansk författare begår offentligt självmord, 1970

Yukio Mishima var framstående författare med nationalistiska och antidemokratiska sympatier som organiserade en egen militia. Han och en till medlem begick offentligt självmord i protest mot den japanska regeringen i en misslyckad statskupp och högerkonservativ rituell protest.

Hendrix, Joplin, Morrison döda, 1970-71

Dessa självförbrännande artisters död ses ofta som slutet på den hippieromantiska eran. Musikalen Hair beskriver liknande utveckling från fredsprotester till psykedeliskt kaos.

Slutord

Vänsterterrorismen fortsatte i Latinamerika, Väst-Tyskland och Italien under hela 1970-talet parallellt med högerterrorism. Sociala protester mot kärnkraft och kärnvapen var huvudsakligen fredliga, i alla fall de tre Barsebäcksmarscher jag deltog i.

Dock hade Sverige sina terrordåd, t ex sprängningen av Väst-tyska ambassaden 1975, utförd av RAF/Baader Meinhof-ligan och den planerade kidnappningen av fd minister Anna-Greta Leijon 1977 som skildras sakligt i boken Operation Leo och mer fantasifullt i GW Perssons En annan tid, ett annat liv.

Vi har ännu inte gjort oss fria från dessa fasansfulla och förvirrande år i slutet av 1960-talet. Spelfilmer om Jim Morrison, Chicago 7 m fl har gjort nostalgi av tragiska livsöden och reell politik.

Litteraturkritikern Karl Vennberg skrev några ord 1972 som sammanfattade efterdyningarna från det hårda åren i slutet av 1960-talet som nog gäller ännu:

”70-talets utfall kan bero av hur vänstern förmår att hantera sin besvikelse” .

Vad kan vi lära oss nu när friheten hotas från islam och värdegrundskontrollanter? Vad som hände på 1960-talet bör leda till besinnelse över de sociala och kulturella friheter vi erövrade men också över hur bräckliga de är. Dessutom att alla goda rörelser och idéer kan tas över och förvridas av grupper eller individer.

Friheten är aldrig bara ljus utan även mörk. Jung och Jordan Peterson påminner oss om vi glömmer, liksom all stor litteratur.