Lästips, intervjuer och bloggposter om angrepp på och försvar av Västvärlden, ett viktigt men ofta bortglömt ämne pga dess många perspektiv och analysnivåer. Två tänkare har gjort rejäla insatser:
Den politiske filosofen James Burnham (1906-1987) gick ut tidigt till försvar för Västvärlden med boken Suicide of the West (1964) där han förebådade den konfliktfyllda utveckling som ickevästliga länder, särskilt via FN, skulle beträda. Läs mer här och här
Debattören Douglas Murray (1979-) följde upp med The War on the West (2022), på svenska hos förlaget Nopolar. Läs om hans tankar översiktligt här och i skilda texter här.
Vi sågs första gången 2015 i Köpenhamn hos Trykkefrihedsselskapet (som gav honom sitt frihetspris 2018 och Tommy Robinson 2019 och svenske journalisten Gunnar Sandelin 2020). Vid en konferens 2016 i Stockholm talade Douglas Murray.
Vi sågs kort på SDs utbildningskonferens 2017 i Västerås och han nämner SD i boken The Strange Death of Europe(2017, översatt till danska och norska). Podd om boken med Eddie Omar på Det Goda Samhället.
Mina texter om Västvärldens kris är fortfarande aktuella, dessvärre:
Religionshistorikern David Thurfjell gav ut den populärvetenskapliga boken En lockton i ödemarken: Om människans förmåga att besjäla världen 2023 på Norstedts.
Jag hade inte läst honom tidigare men sett hans två tidigare böcker om de gudlösa svenskarna (Granskogsfolk, Det gudlösa folket) flimra förbi.
Eftersom jag befinner mig i egna religionsstudier och grubblerier så beställde jag hans nya bok. Steget från att läsa akademisk teologi och bibelexeges kändes först långt.
Han skriver i förordet att formen ”är essäistisk, fri och explorativ för detta är också en personlig bok. Religion är något som oftast är djupt personligt och privat för människor och något går förlorat om vi som studerar religion försöker förstå den utan att också livsnära, känslosamma och relationella perspektiv tas i beaktande. Jag kommer därför att ta mina egna och andras personliga erfarenheter och minnen till hjälp för att levandegöra framställningen”.
Thurfjell gör det ordentligt och jag ser hur våra vägar kan ha korsats: I den heliga staden Esfahan i Iran 1984 och Indien, ett land jag har särskilda band till liksom Thurfjell .
Hans föräldrar växte upp i Indien och de tog dit honom 1989 där han fick en stark upplevelse vid ett litet hindutempel, inte religiös egentligen utan förundrad inför fenomenet religion (som en ung vetenskaplig blivande religionshistoriker). Hans far var ju präst, hans farfar missionär i Indien inom EFS och hans morfar doktor i religionshistoria.
Jag vande mig vid hans fria skrivsätt men läste översiktligt alla ingångar in i religiösa världar han visar på. Att det religiösa livet med dess platser, attribut och gränser intresserar honom är uppenbart. Han förklarar bra och visar på hur religioner fungerar (utan Mircea Eliade!).
Två särskilda erfarenheter han gör har fäst sig hos mig:
När han möter zenmästare Omori inom rinzai-traditionen där svårbegripliga gåtor, koaner, används för att bryta ned invanda föreställningar och begrepp. Frågan löd: Det finns en skog, I mitten av skogen finns en tjärn med mörkt vatten. Nedsänkt djupt i vattnet finns en sten som har en torr och en våt sida. Vad står inristat på stenen?
Thurfjell lyckas till sist besvara frågan och läsaren lär sig vad zen kan åstadkomma.
Det andra tillfället är i sydfranska Lourdes där pilgrimer kan få bada i händerna av stadiga franska hjälpare med starka armar och blå förkläden. Som slaktare tänkte den nakne svenske forskaren. Han fick läsa Fader Vår på svenska medan männen reciterade den på franska innan de ledde ned honom i iskallt vatten.
Männens barskhet berörde David Thurfjell och fick honom att ingå i en mänsklig gemenskap där alla sjuka och gamla som väntat tillsammans fick samma behandling och kristna hopp.
Boken är läsvärd på flera nivåer och han skriver väl om svåra och märkliga ting.
Vi har mer gemensamt än Iran och Indien, nämligen Södertörns Högskola där jag studerat kontinental filosofi (Heidegger, Foucault, Deleuze) och där David Thurfjell är professor i religionsvetenskap.
Sverige befinner sig i en omfattande migrationsprocess. Sedan år 2000 har cirka 1,5 miljoner människor flyttat hit, samtidigt som andelen infödda svenskar har minskat. Liknande mönster syns över hela Europa. I Storbritannien har inflyttningen sedan 1997 varit större än all migration till öriket sammanlagt sedan 600-talet, enligt Office for National Statistics, se statsvetaren Matt Goodwin.
För många svenskar skapar denna förändring en känsla av exil i det egna landet. Vissa överväger att lämna Sverige, andra har redan gjort det. Känslan kan uppstå i vardagen – som när man expedieras av en beslöjad apotekare – eller i oron för barn och äldre som tas om hand av personer som inte talar svenska eller inte sköter sin uppgift i äldreomsorgen till exempel.
Att förstå vilka som vill lämna Sverige, och varför, är angeläget. Även de som en gång invandrat men sedan återvänt till sina hemländer bär på erfarenheter som bör dokumenteras.
Forskningsprojektet ”Exil”
Jag föreslår ett nationellt forskningsprojekt med titeln ”Exil”. Det syftar till att undersöka känslan av rotlöshet hos både svenskar och invandrare. Projektet bör bygga på intervjuer och studier av fem grupper:
Svenskar som har flyttat utomlands på grund av politiskt läge eller upplevd otrygghet. Se text och video.
Invandrare som valt att flytta tillbaka till sina ursprungsländer.
Utlandssvenskar som återvänt hem. (Ett intressant exempel är Tove Lifvendahls Sverigebok Sagolandet.)
Svenskar som överväger att emigrera men ännu tvekar och går i inre exil.
Invandrare som nyligen flyttat till Sverige. Se mina analyser.
Gemensamt för dessa grupper är att de på olika sätt upplever exil, vare sig den är frivillig eller ofrivillig. Att studera deras erfarenheter kan ge ny kunskap om hur migration och identitet formar varandra.
Historiska perspektiv på utflyttning och hemlöshet
Sveriges historia rymmer egna erfarenheter av massutvandring. Mellan 1907 och 1913 genomförde riksdagen Emigrationsutredningen för att stävja den enorma utflyttningen till Nordamerika, där ungefär en femtedel av befolkningen redan hade försvunnit.
Skälen var både ekonomiska och sociala: fattigdom, socialt förtryck och kyrkans kontroll. Många kände sig underlägsna och tvungna att ”bocka och buga för herrarna”. Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär skildrar denna underdånighet och det spirande upproret.
Det folkhem som Per Albin Hansson började formulera på 1920-talet, och som efter 1945 fick fullt genomslag, var en direkt följd av emigrationen. För att svenskarna skulle stanna krävdes både höjd materiell standard och större frihet för medborgarna.
Motstånd mot orädd migrationsforskning
Hundra år senare ser vi en motsatt rörelse: massiv inflyttning och en växande känsla av hemlöshet bland delar av befolkningen. Samtidigt har kritik mot invandring och mångkultur ofta stämplats som rasism eller extremism. Se denna översikt.
Redan på 1990-talet försökte antropologiprofessorn Jonathan Friedman i Lund studera effekterna av migrationen, bland annat i samband med att 82 000 ex-jugoslaver anlände 1992. Han ville intervjua unga män på landsbygden om deras reaktioner, men fick nej till forskningsmedel i Sverige. I stället vände han sig till en amerikansk fond och publicerade senare bidrag i antologinExit Folkhemsverige. Se denna översikt av paret Friedmans forskning.
Ett projekt om exil rymmer mer än demografi och politik – det berör själva människans villkor. Alla människor lever på sätt och vis i exil. Vi är ”inkastade” i en värld och en tid som vi inte själva valt. Martin Heidegger kallade detta för Geworfenheit (”inkastadhet”).
Att undersöka hur både infödda svenskar och invandrare upplever hemlöshet kan därför förenas med existentiella perspektiv. Filosofihistorien från Kierkegaard till Sartre, har skildrat människans sökande efter mening i en tillvaro utan självklart hem.
Även litteraturen och konsten ger starka vittnesmål om exil: August Strindberg skrev 1884 i ett brev till förläggaren KO Bonnier att han behövde ”laxera Sverge och Svensk Dumhet ur sig”, och historien är fylld av författare, konstnärer och filosofer som funnit kreativitet i landsflykt.
Ett projekt för självförståelse
”Exil” kan bli ett projekt som förenar samhällsvetenskap, kulturhistoria och existentiell filosofi. Genom att studera människors känsla av hemlöshet – frivillig eller ofrivillig – kan vi bättre förstå både oss själva och de andra. Undersökningen World Values Survey är en självklar utgångpunkt men den behöver kompletteras. Se min kommentar.
I en tid när migration förändrar nationer och identiteter kan ett sådant forskningsprojekt bidra till fördjupad självförståelse och ny kunskap som samhället är i stort behov av och utvidga förståelsen av den mänskliga tillvaron.
(denna text lades upp 2020 på Katerina Magasin och är fortfarande aktuell, trots att både Fokus och Axess refuserat den)
På Västkusten där jag numera bor vid Hallandskusten
Varsågoda alla läsare och följare:
Tre skriftsamlingar om pedagogik, filosofi och andra texter från 1978, två texter om svensk samtidshistoria och en spänningsroman om Indien och Stockholm år 2020, en analys av kritiker av liberalismen och en berättelse om en vilsen präst i Halland som far med frun, diakonissa, till Lund och Israel 2023-24.
Övriga böcker finns till salu här och att låna via bibliotek.
Jag har varit sommarvikarie i landsorten (refuserad men senare utgiven dikt), sålt frilans från Danmark och Indien, hängt i New York, Kalifornien och i Iran. Av mina skriftsamlingar ovan framgår mina bidrag.
Jag vill ta tillfället i akt och tacka alla som stöttat och uppmärksammat mig genom åren:
Nu ska jag (försöka att) ta en paus från sociala medier, debatter och journalistik för att koncentrera mig på att skriva om metafilosofi och philosophy of mind/panpsychism vid något universitet. Den 2 juli deltar jag i pubkväll Norrlandsg 23 i Stockholm. Kom förbi!
Håll till godo och håll utkik om några år efter min avhandling.
Denna text som debattinlägg i Kyrkans Tidning 16 juni, 2025
Kristenheten har i alltför hög grad fokuserat på personen Yeshua ben Yosef, en kringvandrande judisk predikant och helbrägdagörare. Han var ett religiöst geni, en helig judisk man, en hasid, som satte den ende Guden först, inte sig själv. Han skulle knappast ha velat att hans efterföljare dyrkade honom som en gud.
De romerska medborgare och ickejudar som flockades runt honom före vår tideräkning hade gått till judiska synagogor för att ta del av det heliga folket, judarnas, riter och tro utan att bekänna sig till denna monoteism. Vissa dyrkade samtidigt egna romerska gudar, andra jämställde judarnas ende gud Jahve med den himmelske guden Caelus.
Bibelforskaren Paula Frediksen har visat hur rörig monoteismen var vid denna tid och hur de första kristna ansåg sig tillhöra judendomen.
Samma hållning finns vid teologen i Lund runt Magnus Zetterholm, Mark Nanos med flera. Många historiker menar dessutom att kristendom som vi idag betraktar den inte formerades förrän efter koncilierna på 300-talet, ja till och med att Paulus skapade kristendomen (Reimarus, Schweizer, Wilson, Tabor, Mats G. Larsson).
Religionshistorikern Geza Vermes beskriver Jesus Gudstro som i allt judisk i sin bok The Authentic Gospel of Jesus (2003) där han går igenom citat tillskrivna Jesus i de tre första evangelierna.
I Johannesevengeliet beskrivs en förandligad Jesusgestalt, en kristologisk process som exegeten Bart Ehrman menar i How Jesus became God (2015) utvecklas från Markus kortfattade historia över Matteus och Lukas mer svävande beskrivningar till en fullständig och svårgripbar ontologi. Att få in den fattige snickarsonen i Gamla Testamentet, en av judar aldrig tidigare föreställd gudomlig inkarnation och dessutom en mystisk treenighet har visat sig svårt, mycket svårt trots två tusen års teologiska diskussioner.
En lägre kristologi skulle undvika alla de schismer som kyrkohistorien uppvisar (arianismen, homoousios /homoiousios, Filioque- striden , och så vidare). En annan fördel är att kristna slipper det ologiska oket att tala om för judar att de inte begriper sin egen religion och sina heliga skrifter.
I likhet med de gudfruktiga som Psaltaren talar om, ”Herren har avskilt åt sig de fromma” och som nämns som theosebēs, så kan ickejudiska kristna se sig som de ickejudar i Romarriket som tydde sig till synagogor utan att konvertera men tillbe samma Gud.
De första judiska kristna grupperna nasaréerna och ebioniterna liksom Jesus bror Jakob, ledare för den första församlingen i Jerusalem, förstod att tillbe Gud, inte den människa som visat sig och på ett karismatiskt vis och med full kraft och lärdom predikade om den ende Guden, vars namn inte ska uttalas utan bara Namnet eller Herren.
Det räcker gott att frukta Gud och leva rätt efter de sju allmänreligiösa och moraliska bud enligt den noahidska traditionen. Jesus visade på dem och vi kan respektera och hylla hans anvisningar och följa hans utmärkta exempel i hans liv och gärningar.
Slutsats: Kristna är att betrakta som gudfruktiga filosemiter, svärmare för judendomen. Allt annat leder till oöverstigliga ontologiska, logiska och teologiska problem.
Utdrag, liksom två andra inlägg, ur min självbiografi.
Vi, min reskamrat (en vän från skoltiden i Uppsala, nu sjuksköterska och fd simmerska), fick våra visum efter rundlig avgift (muta?) och den 4 november kom vi iväg en fin stor buss mot Teheran.
De iranska busspassagerarna var intresserade av de två modiga västerlänningarna med stora ryggsäckar som frivilligt åkte in i en diktatur mitt under krig. De talade bra engelska och förklarade att de gärna åkt till Europa istället för att återvända till Iran efter sitt besök i Turkiet, men att regimen höll kvar familjemedlemmar som gisslan.
Efter stopp i östra Turkiet där kurdiska gerillan PKK inlett ett långvarigt inbördeskrig mot turkisk militär och undantagstillstånd därför införts, hamnade vi i Tabriz efter att ha passerat gränsstaden Bazargan. Vi stod under fullmånen och en klar stjärnhimmel i Iran och funderade på vad vi gett oss in i. Gränspolisen frågade om jag var journalist apropå min skrivmaskin men jag sa att jag var författare. Varför de ansåg det vara bättre undgick mig men vi kom in.
På vägen ned till Teheran blev vi mer bekanta med en familj därifrån. De bjöd hem oss som man gör med respektabla gäster om man vill visa sedvanlig orientalisk gästfrihet, särskilt om man var från medelklassen. Sagt och gjort så flyttade vi in till dem ett par dagar.
Sönerna i familjen kunde inte nog stoltsera med att ha en reslig blondin boende hos sig, till och med utan make. Jag låtsades vara hennes bror vilket fungerade eftersom båda våra namn slutade på -son, ett kännetecken på syskonskap förklarade vi. Ingen frågade närmare.
De visade oss var Ayatollah Khomeini bodde på en bergslänt ovanför Teheran och körde upp i bergen där man kunde åka skidor på vintern. Nere i huvudstaden var trafiken det mest livsfarliga vi dittills mött. Turkiets städer vi rest i, Istanbul och Ankara, kändes som välfungerande skandinaviska storstäder jämfört med Teherans kaos. Vi kunde inte nog se oss för när vi försökte gå över gatan eller när vi satt i någons bil med panik inför alla befarande krockar.
Jag gjorde misstaget att vara lite sprallig en morgon när vi gick med våra värdar på trottoaren. Nynnande på Michael Jacksons schlager Billy Jean tog jag några danssteg och struttade runt framför sällskapet. En av familjens killar sa till mig att sluta. Men jag fortsatte.
Då sa han till mig på skarpen och förklarade att hela familjen kunde råka illa ut om revolutionsgardet fick se mig dansa mitt på blanka förmiddagen. Västerlänningar var visserligen ursäktade men som ansvarsfulla iranier måste man kunna hålla tillbaka dessa omoraliska människor.
Familjen levde ett dubbelliv i och utanför husets väggar, men några äldre kvinnliga släktingar höll hårt på reglerna även inomhus. Inte spela kort eller schack, inte sjunga eller dansa som sagt, ingen alkohol och inget samröre med det motsatta könet. Killarna led.
Efter några dagar reste vi vidare med buss till Esfahan, ett turistmål och gammal karavanstad, som ligger på vägen till Pakistan som vi måste igenom innan vi nådde vårt resmål Indien.
Esfahan har en av världens vackraste moskéer, Masjed-I-Shah, som klassas som ett världsarv av UNESCO och byggdes i början av 1600-talet. Vi var nästan helt ensamma som turister vid vårt besök och gick runt under de höga pelargångarna med vacker mosaik. Otrogna fick inte komma in i själva moskén men vi såg ändå de blå valven och resliga portaler mot torget Naqsh-e Jahan.
Efter en natt på fint hotell med riktiga duschar tog vi ännu en fin buss ut på de raka väl skötta motorvägarna som var nästan lika bra som de turkiska. Vi var överhuvudtaget imponerade av standarden på nästan allt i Iran, förutom trafiken och förtrycket. Maten var dock sisådär och bestod mest av ris, kebab och stora pitabröd, naan (som betyder just bröd på persiska) som bagare gräddade i stora heta och runda metallformar med gaslågor i botten.
Nästan anhalt blev Zahedan i provinsen Baluchistan, inte långt från den pakistanska provinsen Baluchistan. Där visade det sig att befolkningen hellre kallade sig just balucher än iranier eller perser. Och särskilt troende muslimer verkade de inte vara.
När vi klev runt Zahedan, en blond valkyria och en lång viking, väckte vi viss uppmärksamhet. Efter en stund kom en vältalig man fram till oss och började prata om sig själv efter att ha förhört sig om oss. Han var pilot på italienska Alitalia, talade utmärkt engelska och hade flyttat hem till Zahedan för att ta hand om sin sjuka mor. Henne såg vi inget av dock.
Men vi såg hans lägenhet och fick ett rum där gratis. Gästfrihet var liksom i Teheran något man gärna visade främlingar. Han berättade vidare att han inte var muslim utan följde den persiske religionsstiftaren Zarathustras lära, den förmuslimska zoroastrismen. Därmed ansåg han sig inte behöva följa mullornas påbud från Teheran eller ens revolutionsgardet pāsdār.
Likadant tyckte hans vänner. Vi umgicks en kväll med dem, drack vodka och talade i telefon gratis med Sverige. En av vännerna arbetade nämligen på televerket och hade hand om avgifter för utlandssamtal. Kostnaderna för våra långa samtal till Uppsala satte han upp på de mullor han ogillade, vilka säkert var alla mullor i Zahedan.
Jag hade lärt mig lite persiska sedan vi anlänt till Iran och har sedan dess försökt underhålla det språket när jag möter iranier i Sverige. Det visade sig att persiska är släkt med inte svenska utan närmare släkt med urdu och hindi, de språk man talar i Pakistan och Indien. Så jag klarade mig ibland på denna resa med mina enkla hälsningsfraser och frågor på persiska.
Zahedan var något av Vilda Östern jämfört med kontrollen i Teheran. Opiumhandel, den öppna gränsen till Pakistan, den baluchiska identiteten och afghaner på flykt gjorde staden till en fristad. Vi trivdes bra men kände ändå efter några dagar att vi borde dra vidare.
Vår iranska gäst varnade oss emellertid för pakistanier:
-Bad people, very dirty. They will steal your luggage and lie. Bad food too, very bad.
Varje måndag avgick ett ånglok från den iranska gränsstaden Mirjaveh till Quetta i Pakistan. Vi tog en taxi dit och tog plats på det koleldade tåget vid den pakistanska järnvägsstationen inne i Iran. När natten föll och ångvisslan ljöd under en dygnslång tågresa kändes det som om vi var med på Orientexpressen.
Inte nog med att tåget drogs av ett ånglok som britterna lämnat efter sig när de gav upp Indien och Pakistan 1947. När tåget stannade ett par gånger mitt ute i Baluchistans öknar vid midnatt hördes efter en stund klapprandet av hästhovar. Några ryttare red fram till loket och utväxlade något. Brev eller pengar kanske. Detta upprepades och var lika spännande varje gång under klar stjärnhimmel och kompakt tystnad.
Min farfar Martin Sjunnesson näst längst till vänster bakom han med en flöjt och min farmor Elise uppe näst till höger med en fiol, ute med nykterhetslogen i Nordvästra Skåne på 1910-talet. De var fattiga men inte mesiga. Inte heller min far, född 1930 i Åstorp, död 2013.
Vi reste oss under 1950-talet, båda fulla av förväntningar med intakta industrier och familjer. 1958 flyttade min familj från Norrköping till Uppsala, den stad som skulle expandera under 1960-talets studentkullar.
Mina föräldrar var inte akademiker utan byggde vägar och hus, skötte barn och fostrade dem in i en medelklass utan borgerliga anor. På 1970-talet skulle vi kunna kallas nyrika i Uppsalas södra villakvarter, där företagarfamiljer som vi trängdes med professorer, lärare och tjänstemän.
Sverigekännaren och brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntfords bok The new totalitarians från 1971 analyserade mitt land där staten alltid ville väl men få insåg då att vad staten gav kunde alltid tas tillbaka.
Kanske några till höger men i stort var alla från Vpk till Fp överens om att höga skatter och en stor välfärdsstat var i allas intresse. 1970-talet etablerades Sverige som en progressiv nation med hurtiga och smarta medborgare, fördomsfria och kulturradikala medelklassare.
I Norstedts Sveriges historia (band 8, 2013, s. 218) skriver samtidshistorikerna Kjell Östberg och Jenny Andersson det extrema 1970-talets avgörande plats i svensk efterkrigstid:
”De reformer som genomfördes under denna tid saknar motstycke i svensk historia. Med viss tillspetsning skulle det kunna hävdas att aldrig har så omfattande reformer genomförts någonstans, någonsin som i Sverige under 1970-talet. För en nutida läsare bör man påpeka att reformer vid denna tid innebar förbättringar och utvidgningar av välfärdsstaten. Ett sätt att mäta det är att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet ökade från 26 % till 38 procent. I själva verket är en lång rad fenomen vi förknippar med den svenska välfärdsstaten tillkomna eller väsentligt reformerade under dessa korta år.”
”Engineered consensus” var brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntfords beteckning på vårt lands konformism, något som inte ändrades av den borgerliga regeringens tillträde efter 44 års sosseri.
”The collective still rules. Despite the gleam of hope in the Moderate revival and the change of government, Sweden remains a predominantly corporate state. Forty years of Socialist rule have affected the national mentality. It is those decades which have molded the Sweden of today. This book, warts and all, is how I saw that process.
Cambridge, England December, 1979”.
Västtysken Hans Magnus Enzensberger gjorde en liknande analys i DN 1982 i artikelserien Svensk höst, där ”röd och blå sam om varann” som Ulf Lundell sjöng om i låten Höga hästar på plattan Nådens år några år tidigare.
Själv trodde jag att allt skulle ordna sig, precis som svenskarna inbillade sig trots att ekonomin dök på 1970-talet. Även borgarna levde på hoppet och misskötte sin valseger rejält. Kanske var de lika naivt optimistiska som jag var vid samma tid.
Gick med i Vpk, jobbade extra på sjukhus och dagis, läste olönsamma humanistkurser och tog inte vara på min priviligierade position som ung man med goda betyg från Uppsalas välbeställda områden. Jag valde inte att bli jurist, ekonom, läkare eller ingenjör, ja inte ens lärare!
Frilansjournalist och oavlönad doktorand i filosofi utan handledare på en institution som ogillade min forskningsinriktning blev mina tveksamma yrkesval som knappast visade någon insikt i de realiteter som långsamt, mycket långsamt började nötas in i svenskarnas tjocka skallar, vadderade av decenniers höga tillväxt och omsorgstagande välfärdsstat.
Några år med ”invandrarkurser” på 1990-talet på folkhögskolor gav mig intryck som jag försökte förmedla till Vänsterpartiet utan framgång. Redan då hade jag insett att staten inte kan lösa allt.
2005, då jag hamnade norr om Stockholmsförorten Tensta på Hjulstaskolan som biträdande rektor på högstadiet fick jag ett ”Jimmiemoment”. Jag lämnade V och gick till Fp 2007 för att de stod för en mer kravfylld integrationspolitik och mindre stat. Trodde jag, mitt nöt.
Åren 1991 till 2006 med Carl Bildt, Assar Lindbeck, Urban Bäckström, Ingvar Carlsson, och Göran Persson får ses som nödvändig tillnyktring. De Nya Moderaterna, Reinfeldt och Borg, framstod dock som nymornade sossar liksom de jag nämnde, utan insikt i invandringsproblemen.
S och Fp hade en ganska öppen diskussion på 1990-talet om att invandrare blivit för omhändertagna i Sverige, något jag sett i Rinkeby och Akalla där jag jobbat med arbetslösa ungdomar. Men den analys som SD och oberörbara debattörer stod för lyste med sin frånvaro. Bara Thomas Gür och Mauricio Rojas och några till förmådde dra de uppenbara slutsatser som de flesta, oavsett nationalitet, i förorterna såg framför sig varje jävla dag i vuxendagiset Sverige.
Nu står vi där: Sverige i kris, räddat av en marginaliserat invandringskritiskt landsbygdsparti som vuxit på bekostnad av naivitet och att ha vilat på sina feta lagrar sedan rekordåren. Själv är jag pensionär med extrajobb i äldreomsorgen med ett CV inom filosofi som kunde ha avslutats med en doktorsexamen.
Hade jag insett 1980 vad jag inser idag hade jag antingen valt en traditionell akademisk karriär, kanske gymnasielärare, eller anpassat mig till den analytiska Uppsalafilosofi och gett fan i Foucault. Svenskt Näringslivs rapport 2011 Konsten att strula bort ett liv stämmer dessvärre.
Än Sverige då? Var befinner vi oss? Vi har årtal att ta igen vad vi inte åtgärdat. Inte bara invandringen och brottsligheten utan hela meseriet, från förskola till universitet. Borgare som sossar, invandrare som svenskar, jag och du – alla är medskyldiga, även Moderata finansministrar.
Vi har blivit mesar, ett ord alla i min familj använde på de veka, slappa typer som inte gjorde rätt för sig och vek ned sig inför krav.
Räta på ryggen, nu när vi vet att vi blivit mesar men insett att vi inte längre behöver vara det.
![Sjunne [ dot ] com](https://sjunne.com/wp-content/uploads/2014/11/unnamed-kopia.jpg)
Sjunne [ dot ] com 