Entreprenören, teknologen och debattören Nima Sanandaji kom från Iran vid 8 års ålder till Sverige 1989. Familjen gick på socialbidrag och med tiden lyckades han ta sig in på Chalmers, Cambridge och tog slutligen en teknologie doktorsexamen vid KTH. Han har utnyttjat dessa erfarenheter av socialt och ekonomiskt utanförskap i flera böcker för att kunna analysera varför iranier och andra invandrare segregeras mer i Sverige än invandrare i andra västländer.

I boken Mellanförskapet visade han 2009 att den svenska välfärdsstatens omhändertagande av handlingskraftiga utländska entreprenörer varit förödande för alla inblandade – fattiga bidragsberoende invandrare, svenska skattebetalare och handfallna integrationsbyråkrater. Möjligen kände de svenska SFI lärarna sig nöjda med att år efter år ha samma vuxenstuderande på samma nivå så de riktigt kunde rå om dem. Han intervjuade även skolledare i invandrartäta områden inklusive mig, då biträdande rektor i Tensta, se min rapport.

Nima intervjuade flera iranier som trots den svenska integrationspolitiken lyckats genom att starta egna företag, läsa mer svenska och ta enkla servicejobb för att komma in på arbetsmarknaden. Han tar upp frånvaron av diskriminering i Sverige som annars brukar vara förklaringen till den låga sysselsättningsgraden för utomeuropeiska invandrare, runt 40 % lägre än för svenskar. Vad som lett till den svaga sysselsättningsgraden enligt honom och den forskning han vilar på är de stela anställningsregler som gör svenska arbetsgivare ovilliga att ta en risk med att anställa någon utlandsfödd med okända erfarenheter och oklar utbildningsnivå. Kan man inte snabbt bli av med en oduglig anställd tar företagaren sällan den risken.

Han ser ingen diskriminering i att svenska företagare inte känner till vad examina från Mellanöstern kan vara värda i Sverige eller vad tidigare anställningar i informell sektor utomlands kan innebära för företaget. För alla sådana ursäkter ger Nima klara besked från aktuell statistik, inga fördomar av det slag som hans landsman, sociologen Massoud Kamali presenterade i sin vidräkning med det ”strukturellt rasistiska” Sverige i Mona Sahlins integrationsutredning 2006 .

Nima menar vidare att socialt kapital är lika viktigt som ekonomiskt. För invandrare gäller det att komma i kontakt med svenskar i så stor utsträckning som möjligt för att träna språket, få kontakter och lära sig det nya landets vanor och regler. Även om han tror att egna skolor kan var nyckel till framgång som de varit för ester och judar i Sverige så ser han vikten av egen bildning och studier som det väsentliga.

För sin egen etniska grupp, medelklassiranier, blev flytten till Sverige på 1980-talet inte den framgång den kunde ha blivit. Trots att det nya landet hade rest sig från 1970-talets lågkonjunktur så kunde inte iranier och andra utomeuropéer hävda sig på bostads- och arbetsmarknaden. Det tog en generation innan de välutbildade iranska familjerna kunde återgå till liknande status de haft hemma i Teheran. Nima är ett gott exempel på denna nya generation svensk-iranier men även Ashkan Puoya, Saied E Zadeh, Shori Zand och Tina Ghasemi vilka förekommer i hans studie Från fattigdom till framgång- Om iranska invandrare som lyckas och om svensk integrationspolitik som inte gör det från 2012

2011 fick Nima i uppdrag av den finska liberala Tankesmedjan Libera att skriva om den svenska välfärdsstatens historia och aktuella situation. I rapporten ”The Swedish Model reassessed” gör han en intressant analys av Sverige.

Han menar att nyckeln till Sveriges ekonomiska och sociala framgångar under 1900-talet inte beror på arbetarrörelsen eller välfärdsstaten utan på just vissa nationella särdrag. Befolkningsmässiga och kulturella faktorer tillsammans med ett gynnsamt företagsklimat var avgörande för den exceptionellt höga och långa tillväxten åren 1870- 1970. Sverige visade tvärtom höga tillväxtsiffror och hade en intakt svensk samhällsmodell före det socialdemokratiskt styrda 1930-talet.

De svenskamerikaner som emigrerade till Nordamerika under 1800-talet uppvisar även idag samma framgångsrika sociala utveckling som de svenskar som stannat kvar i 1900-talets omfattande välfärdsstat. Kulturella faktorer som protestantisk arbetsmoral och förmåga och uppskattning av hårt slit på landet var väsentligt för de svenska och svenskamerikanska framgångarna. Möjligen var svenskamerikaner mer religiösa och puritanska än svenskarna.

I början av 1990-talet nedmonterade Sverige de mest generösa välfärdstjänsterna, minskade den offentliga sektorn och fick tillbaka den höga tillväxten landet inte haft sedan 1960-talet. Perioden 1970–1995 med utbyggnad av en omfattande offentlig sektor hade samtidigt låg tillväxt.

Det är sant menar Sanandaji att Sverige har upprätthållit en hög levnadsstandard trots höga skatter men samtidigt är det fel att dra slutsatsen att det betyder att höga skatter inte påverkar tillväxten, vilket politiker och vissa nationalekonomer till vänster gärna gör. Tydliga och stabila värderingar är vad som bygger upp välfärdssamhället. Höga skatter har varit möjliga på grund av det sociala kapital de hårt arbetande svenskarna byggt upp under sekler.

Nima visar i rapporten att den protestantiska arbetsetiken var en viktig del i den svenska kulturen oavsett var svenskar levde. Det var till denna hårda etik Göran Person slog an till när han med hårda nypor tog Sverige ut ur 1990-talskrisen menar Nima.

Samma tilltro till socialt kapital, utbildning och goda värderingar ledde medelklassiranier till att omsider utbilda sig och starta företag. Men det tog en generation av misshushållning med deras ambitioner på grund av svenskt medlidande med invandrare innan de fick möjlighet att ta ansvar.

Mellanförskapet – Mellan utanförskap och integration, mellan hinder och möjligheter (Captus, 2009), se recension av Dick Erixon

The Swedish Model reassessed- Affluence dispite the welfare state (www.libera.fi 2011)

Från fattigdom till framgång- Om iranska invandrare som lyckas och om svensk integrationspolitik som inte gör det (Timbro, 2012)

Se även min recension av bok om åtta framgångsrika folkgrupper, däribland iranier.

Betydelsen av att Feministiskt Initiativ i våras skickade romsk-svenske Soraya Post till Bryssel är inte så illa. Tvärtom kommer hon göra att romernas situation uppmärksammas eftersom hennes hjärtefråga inte är feminism utan romer. Som erfaren lobbyist (se 5/2014 Fokus) för romernas rättigheter vid Regeringskansliet i Stockholm och vid EU-Kommissionen i Bryssel har hon siktet inställt på att förbättra romernas situation i första hand.

Feministiskt Initiativ har antagit punkter angående romerna som garanterat kommer väcka uppmärksamhet i Bryssel. Det är bara bra.

De lösningar hennes parti föreslår för romer är:

att EU ska erkänna romernas historia genom att tillsätta en sanningskommission

att EU:s byrå för grundläggande rättigheter ska arbeta mer aktivt mot antiziganism

att EU ska inrätta två nya EU-kommissionärsposter, varav den ena ska arbeta med jämställdhet och den andra mot rasism

att EU ska införa tuffare sanktioner mot de EU-länder som bryter mot romernas mänskliga rättigheter inklusive uteslutning ur EU

I Sverige kommer Soraya Post och FI främst motarbeta den majoritet av drygt hälften av svenskarna som vill förbjuda tiggeriet. Hon litar inte på polisens egna rapporter eller de domar som fällts för människohandel och organiserat tiggeri bland romer utan vill att Sverige ska bestraffa Rumänien och Bulgarien för att romer far illa här. De rapporter om organiserat tiggeri som Dagens Nyheter och Aftonbladet publicerat efter valet får hon svårt att bortförklara.

Eftersom FI vill ge asylsökande som fått avslag (s.k. papperslösa icke-EU medborgare) rätt att stanna kvar i landet trots beslut om avvisning och även låta dem söka socialbidrag kommer partiet även verka för att EU- medborgare med romskt ursprung får samma rättigheter. FI är mot all slags kontroll av tiggande EU- migranter och vill snarare att den svenska staten och medborgarna ska betala för deras uppehälle, antingen via skatten eller direkt i pappmuggen. Helst både och, annars är man utan empati och hjärtlös.

Romer utan svenskt medborgarskap ska ha samma rättigheter som svenskar. Ur FI:s partiprogram:

”Papperslösa och asylsökande ska ha samma rättigheter som medborgare eller människor med uppehållstillstånd”.

Under de fyra år som Soraya Post sitter i EU parlamentet 2014- 2018 kommer hon visa upp denna huvudlösa politik för resten av Europa och sedan försvinna. Med tanke på de framgångar UKIP, Front National och Dansk Folkeparti rönt kommer hennes förslag röstas ned. Istället kommer andra mer resoluta lösningar diskuteras i samråd med Bulgariens och Rumäniens EU-parlamentariker.

På så sätt kommer valet av Soraya Post göra nytta. Stor spektakulär uppmärksamhet på tiggeriproblemet men generera bättre lösningar än vad FI kommer med. Alla inser att EU har ett problem och gör de inte det kommer Soraya Post påminna dem. Då kan man tacka henne och gå över till vettigare idéer. Tack Feministiskt Initiativ.