När statsminister Stefan Löfvén inledde partiledardebatten den 14 januari kl 9.00 var det som om landet hade en riktig regering och en riktig opposition. En och en halv timme senare var spelet över. Då yrkade Sverigedemokraternas Mattias Karlsson  på att riksdagen skulle tillfrågas om Löfvén verkligen har dess förtroende.

Klockan 10.35 prövades stödet för den rödgrönblåa Decemberöverenskommelsen, som av Karlsson kallades en ”teknisk maktkartell”, för första gången i detta yrkande men formellt kommer misstroendeförklaringen upp i riksdagen inom en vecka.

Skälen för att den tjänsteförrättande partiledaren Mattias Karlsson bad riksdagen att uttala sitt stöd eller brist på stöd för regeringsbildaren Stefan Löfvén var flera:

Regeringens budget har inte riksdagens stöd

Regeringen har inte stöd för sin sakpolitik

Regeringen stödjer de partier i de palestinska områdena som använder politiskt våld

Stefan Löfvén har inte visat gott ledarskap i alla kriser sedan han blev statsminister

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har gett och tagit tillbaka alltför många  vallöften och förslag

 

Svaren från Stefan Löfvén var att anklaga Sverigedemokraterna för att inte stödja hans första budget  där förslag fanns som också ingått i SD:s förslag, som höjd A-kassa, sänkt pensionsskatt och så vidare. Därmed är SD ett populistiskt parti slog statsministern fast.

Från Alliansens partiledare upprepades kända beskyllningar mot SD från valrörelsen.  Partiet kritiserades för att skapa ett så kallat ”Vi- och – dom” tänkande, bedriva hatretorik mot de som inte ser ut som Mattias Karlsson (Anna Kinberg Batras formulering) och koordinerade anklagelser om ryssvänlighet  för Sverigedemokraternas utrikes- och Europapolitik. ”Putinism” användes för att beteckna hur SD röstat i Europaparlamentet.

Mattias Karlsson besvarade kritiken om uppdelningar i ”Vi- och dom” med att peka på hur Arbetsförmedlingens arbetsgivarrabatter för utrikesfödda, så kallade instegsjobb, lett till negativ särbehandling för inrikesfödda. Angående omröstningar om att snabbt ta in Ukraina i EU menade han att den processen inte ska skyndas på som den gjordes när andra öststater togs in utan tillräckliga förberedelser. Vidare uttunnar nya medlemmar i EU varje enskilt lands inflytande.

Den andra lika välkoordinerade Alliansattacken mot SD handlade om partiets inställning till medlemskap i NATO.  Göran Hägglund hävdade att partiet har ersatt V som Sveriges mest Moskvavänliga parti.  Ett konstigt ställningstagande sa han och såg verkligen brydd ut.

Karlsson svarade att ett svenskt åtagande i NATO innebär att landet förbinder sig att skicka svenska unga män och kvinnor ut till strider i världsdelar där de kunde komma att dö för tveksamma syften.

Den rödgröna regeringen, Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt (som anklagade Mattias Karlsson för bristande verklighetskontakt) och de fyra Allianspartierna stod enade mot Sverigedemokraterna denna onsdagsförmiddag.  Deras angrepp på landets enda oppositionsparti enade dem liksom de enades den 27 december 2014  i en överenskommelse som inkluderar Vänsterpartiet i riksdagens ”största partikonstellation”.

Den existerande majoriteten mot regeringen Löfvén förtigs i Decemberöverenskommelsen vilket jag  påpekat tidigare.   I morse stod det klart för alla att Alliansen inte är opposition. Anna Kinberg Batra fick förklara hur hennes parti inte kan betecknas som att de lägger sig platt för den rödgröna regeringen. Hennes svar var lika intetsägande som den ordsvallande men innehållslösa debattartikel hon publicerade i DN denna morgon.

De borgerliga väljare som vill se samarbete mellan SD och  Alliansen och de som vill skärpa invandringspolitiken (se Tino Sanandajis inlägg  ) kan dra liksom Mattias Karlsson dra slutsatsen, fritt efter Winston Churchill:

Aldrig har så många borgerliga väljare haft så få företrädare att tacka för så lite.