TRYGGHETSNARKOMANER OCH VÄLFÄRDSKONSTNÄRER

TRYGGHETSNARKOMANER OCH VÄLFÄRDSKONSTNÄRER – UTDRAG UR MIN SVERIGEBOK

Med sjunkande tillit blir fripassagerarna, gratisätarna och de hjälplösa allt fler som ska försörjas av allt färre. Psykiatrikern David Eberhard har många exempel från sin innerstadsmottagning i Stockholm och har skrivit flera böcker om de svenska trygghetsnarkomanerna. Dessa hjälplösa svenskar är ett symptom på ett mentalsjukt samhälle menar han. Skulle Sverige vara en patient vid Eberhards avdelning hade landet fått diagnosen paniksyndrom eftersom nationens beteende uppfyller villkoren för denna allvarliga psykiatriska sjukdom. Därmed har en särgen och svensk nationell självdestruktivitet lagts till de två övriga suicidala metoderna som västvärlden använder för att medvetet gå under; låg nativitet och ständig självkritik av västvärldens egna framgångar parad med hyllande av andra världsdelars, särskilt de muslimska icke-framgångarna inom vetenskap, välstånd och demokrati.

Att vara rädd för normala vardagliga utmaningar, föredra att ta emot bidrag snarare än att flytta eller byta yrke och att inte uppskatta framgångar i konkurrens men nedvärdera tävlingsmoment och utmärkelser även för småbarn (”Alla är Lucior!”) är alla tecken på en nationell hjälplöshet som resulterar i ett nationellt paniksyndrom. Svenskar är också mer ängsliga angående skillnader än amerikaner, även om Sverige är bland världens mest jämlika länder och USA är tvärtom mer ojämlikt. Ändå ängslas inte amerikaner i samma utsträckning som svenskar för att andra personer kan stiga i grader och löner.

Läkaren David Eberhard har träffat många unga män och kvinnor som kommit till hans psykiatriska mottagning sent på natten, gråtandes för att de har blivit lämnade av sin flick- eller pojkvän eller för att de behövt ett sjukskrivningsintyg för att slippa arbeta nästa dag. Här är ett exempel på en medborgare i det extrema och panikslagna landet Sverige: En natt kom en 27 årig kvinna till akutmottagningen för att få ett intyg. Hon hade arbetat som servitris i sex månader, men var nu trött på fulla män, ryggen värkte och hon behövde vila. Hon hade en välfungerande familj men vände sig till den offentliga sjukvården och psykiatrikern Eberhard för att be dem lösa hennes problem. Eberhard nekade henne intyg och skrev ned hennes berättelse och ett par hundra till i sina böcker om de svenska trygghetsnarkomanerna i det panikslagna landet och patienten Sverige .

Genom att inte lära sig klara av vanliga vardagliga problem och förtretligheter vilka ibland kan innebära små osäkerheter men sällan leda till döden dömer sig svenskarna själva till depression, stagnation och i behov av total säkerhet. Varje litet obehag måste avföras, botas eller förbjudas. Eberhard har kritiserat förslaget att förbjuda barn under 15 år att besöka fotbollsmatcher, vilket en tredjedel av tillfrågade i en tidningsundersökning ansåg vara en bra lösning. Förbudet skulle hindra barn att rekryteras av huliganer. Gott. Men förbudet hindrar samtidigt barn att se fotboll. Minst möjliga motstånd gör att största möjliga metod tas i bruk.

Vad som sedan skedde en natt på Eberhards mottaning var bortom hans fantasi. Sent en natt år 2009 kallades polis till Liljeholmsbron i Stockholm där en ung kvinna befann sig och skrek att hon tänkte hoppa i för att begå självmord. Polisen tog hand om henne och körde henne till psykakuten. Hon försökte där rymma, spottade och slogs med vårdpersonalen tills hon fick lugnande sprutor och lades under bälten för att förhindra rymning och nya självmordsförsök. När hon lugnat ned sig berättade hon att hon hette Anna Odell och var student på Konstfack i Stockholm. Hennes självmordförsök och polisens och sjukvårdens insatser var därmed hennes examensarbete i konst. Hela händelseförloppet inklusive bilder och montage presenterades som konstverket Okänd, kvinna 2009–349701, vilket var hennes journalnummer på psykmottagningen.

Anledningen till att hon gjorde detta var att visa på dolda maktstrukturer och förtrycket av mentalsjuka. Eberhard med personal blev förbannade och berättade för henne om deras rutiner vid våldsamma och självmordsbenägna patienter men till ingen nytta. Att läkare och sköterskor måste bedöva och bältlägga suicidala patienter var ovanligt men tyvärr nödvändigt för att rädda liv. Hennes fall var inte annorlunda från andras i samma desperata situation på en bro och räddade av polis trots deras protester.

Media och kulturfolk hyllade hennes konstverk som ett nytt experimentellt grepp för att visa på mentalvårdens repressiva sidor. Konstfacks lärare antog hennes extrema examensarbete och konststudent Anna Odell fick sin examen. Eberhards sjukhus anmälde henne för bedrägligt beteende till vilket hon dömdes att böta 10 000 kr men hennes lärare på Konstfack anordnade en insamling till stöd för henne så något straff blev aldrig kännbart. Tvärtom blev hon berömd, fick utrymme i radio och teve och bars upp av ledande journalister, politiker och kulturpersonligheter som en ny socialpolitiskt radikal och spännande konstikon. Odell var nydanande i att använda välfärdsresurser för konstärliga ändamål, en välfärdskonstärlig pionjär . Men hon fick tyvärr snart efterföljare.

En annan student vid Konstfack, Magnus Gustavsson (med graffititaggen NUG), gjorde ett liknande konstnärligt och provokativt bruk av kollektivtrafiken som Odell gjort några månader innan med sjukvårdstjänster. I examensarbetet “Territorial pissing” visas en 2 min långa videosekvens när Magnus Gustavsson slår sönder en glasruta i en tunnelbanevagn, hoppar in genom glassplittret, klottrar ned hela vagnen medan skräckslagna passagerare ser på och sedan hoppar ut. Stor-Stockholms Lokaltrafik (SL) försökte få honom arresterad och dömd utan framgång. Renoveringen av den nedklottrade tunnelbanevagnen kostade Stockholms läns skattebetalare 70 000 kr. Gustavssons examensarbete godkändes men debatten var inte lika enkel att vinna för hans lärare och sympatisörer i kulturlivet och på redaktionerna. Folk undrade var Konstfack höll på med egentligen. Dags för den tredje och sista konstprovokation från våren 2009 som försiggick inne på Konstfack och då var kulturfolket inte lika positiva till provokationer.

Våren 2009 klottrade konststudenten Yonas Millares ned Konstfacks marmorstatyer som stod i entrén. Han ansåg att skadegörelsen var en adekvat protest mot den manliga vita medelklassens förtryck i Latinamerika och ville få sin aktion godkänd som examensarbete. Millares, vars chilenska ursprung ledde honom att se den svenska konstnärliga utbildningen Konstfacks marmorstatyer som symboler för detta förtryck i Latinamerika, nekades allt stöd, fick ingen examen för tilltaget med nedklottrade statyer och åtalades för skadegörelse.

Några år senare dök ytterligare en välfärdskonstnär upp, Makode Linde. Våren 2012 hade han bakat en tårta med så kallade black face figurer. Små ätbara minstrelnegrer med stora läppar fanns placerade i den stora tårtan i en utställning på Moderna Museet. Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth fick en tårtspade av museipersonalen som inte informerade henne om vad som skulle komma att hända och började skära medan hon log in i kamerorna. Då hördes skrik från tårtans underrede där Makode Linde låg. Han är en konstnär med afrikanskt ursprung som med sina black face skulpturer ville visa på rasism och särskilt kvinnlig könsstympning, men de syftena gick inte riktigt fram. Kulturministern blev förargad eftersom hennes skärande i tårtan uppfattades som att hon skar i en svart kvinna vilket naturligtvis kan vara rasism, eller dåligt utförd konstinstallation. Kvinnlig könsstympning utförs för övrigt av folkslag i Afrika och Mellanöstern och godkänns inte av svenska kulturministrar.

Kulturministerns beteende uppfattades märkligt i svenska och utländska medier. Aktivister med rötter i Afrika och några vänster- och mångfaldsdebattörer anklagade henne för rasism. Hon å sin sida ställde sig frågande inför vad konstnären avsett med att ge henne en kniv för att skära upp en tårta i form av en liggande afrikansk kvinna med black face i marsipan. Om aktörer i denna illa regisserade tillställning ska räknas som rasism har betydelsen av det viktiga begreppet tillämpats så illa att rasism kan betyda precis vad som helst. I medierna excellerade journalister, debattörer, konstnärer och politiker i en obegripligt förvirrande debatt där till sist även den afrikanskättade välfärdskonstnären blev rasistanklagad. Naturligtvis.

Den viralt spridda bilden med ministerns tårtspade mellan tårtkvinnans ben vilket skulle symbolisera kvinnlig könsstympning blev ett ytterligare ett exempel på provokationer som kostade skattemedel, ledde till förvirring och förargelse för de inblandade och uppbragt försvar från aktivister, kulturliv och medier. Kulturministern tvingades be om ursäkt märkligt nog. Hon hade blivit indragen i en förvirrad och politiskt kontroversiell installation utan egen vetskap. Extremt osmaklig och politiskt diskutabel tårtkonst.

Trygghetsnarkomaner och välfärdskonstnärer parasiterar på den offentliga sektorns tjänster och förlöjligar anställda och chefer. De anser sig ha rätt till detta utifrån sina personliga intressen och tillkortakommanden. Deras överkonsumtion och hån av den etik den offentligt drivna välfärden och de offentliga institutionerna bygger på och som betalas av skattebetalare och används av patienter är extrema uttryck för en försvarslös men generös stat. Än mer extremt är att offentliganställda försvarar parasiterna. Vinnarna är de numera berömda konstnärerna Anna Odell. Magnus Gustavson och Makode Linde vars verk har stigit i pris efter deras spektakulära och parasitära välfärdskonst.

Den provokativa konstsyn som välfärdskonstnärerna tror är intressant och radikal är bara barnslig och extrem. Skådespelaren Peter Stormare beskrev kulturlivets positioner:

”Jag kan, teoretiskt sett, spela en enmansföreställning i tre timmar på Dramatens stora scen där jag vandrar fram och tillbaka i en monolog skrikandes svordomar och könsord för att avsluta denna monolog med att sätta mig på en hink och uträtta mina naturbehov.
Ingen i Sverige skulle reagera på att detta var något konstigt, förmodligen skulle jag hyllas som konstnärligt nyskapande. Men om jag stillsamt konstaterar att jag, likhet med de flesta andra människorna på jorden, tror på Gud så tycker människor att jag är suspekt. Detta är Sverige av idag”.

Köerna till sjuk- och hälsovård och socialvård befolkas av för många rädda trygghetsnarkomaner som inte lärt sig leva vuxna normala liv och att övervinna små vardagshinder för att sedan ta itu med större. Svenska läkare skriver hellre på sjukintyg på lösa grunder än nekar patienter visar undersökningar ibland läkarkåren. Ibland är läkarna själva rädda för vad de desperata trygghetsnarkomanerna ska ta sig till. Eberhards böcker är populära, hans blogg välbesökt och han är en eftertraktad föreläsare för andra läkare men så länge den extrema patienten Sverige lider av paniksyndrom räcker han inte till.

Att bota det extrema Sverige kräver en helt annan behandling men går naturligtvis. 1990-talets gemensamma ansträngningar av Bildt, Bäckström, Lindbeck och Persson för att rädda svensk ekonomi var en enkel uppgift jämför med att ändra kulturliv och värderingar men det måste gå. 1990-talssaneringen var en början på att förändra de värsta sociala och ekonomiska effekterna av den alltför generösa välfärdspolitikens moraliska brister som Assar Lindbeck påvisade i sin forskning. Vägen framåt är öppen för de opinionsbildare, politiker och medborgare som känner detta ansvar och vågar göra Sverige normalare.

I ett normalt Sverige hade välfärdskonstnärerna Odell och Gustavsson inte fått examen, Gustavsson hade åtalats och Odells lindriga dom hade skärpts . Landets kulturminister hade inte bett om ursäkt för denne blivit oförskyllt indragen i Lindes jippo utan tvärtom hade välfärdskonstnären, museichefen och curatorn bett ministern om ursäkt.
Inget land låter sig hånas och utnyttjas som det panikslagna och suicidala Sverige.

För exakta referenser, se min bok Sverige 2020

Annonser

4 thoughts on “TRYGGHETSNARKOMANER OCH VÄLFÄRDSKONSTNÄRER”

  1. All form av verksamma åtgärder för arbete är förbjudna i den nyliberala ordning som du omfamnar. Du förstår uppenbarligen inte vad ”naturlig arbetslöshet” innabär, det betyder att det inte kommer finnas någonstans att flytta där det finns arbete (förutom att det är vidrigt med tvångsförflyttningar), det finns ingen utbildning som garanterar jobb då varje yrke behöver ”naturlig arbetslöshet” annars hamnar branschen som är beroende av yrket i kris, se IT-branschens nedjustering av löner och införande av arbetslöshet bland IT-folk.

    Anna Odell avslöjade missförhållanden inom psykvården och det är nu, tillskillnad från innan Odell, allmänt accepterat att psykvården och behandlingen av psykiskt sjuka av samhället har mycket stora brister. Man kan inte skälla på någon för att de avslöjar missförhållanden. Förväntar man sig att de psykiskt sjuka skall göra det själva? Någon måste kämpa för dem som av en eller annan orsak har problem att kämpa själv.

    Du citerar folk som gör sig själva till den goda smakens försvarare. Vad är konst respektive inte konst? I den postmoderna världen definierade Andy Warhol konst när han satte sitt namn på en burk Cambell soppa, konst r det som JAG (Warhol) en konstauktoritet säger är konst. Du gör lite samma, fast du kämpar för att det är du och de du gillar som skall bli de definierande konstparadigmen. Rondellhund är ju inte mycket till konst i min mening och jag är tveksam på att det svenska konst och kultursystemet skulle bli så värst mycket bättre med dina paradigm närmast köttgrytorna.

    /Johan

  2. Var inte orolig! Med de låga pensioner för sjuka och äldre, och det utnyttjandet av våra svenska ungdomar till lönenivåer på socialbidragsnivå, behöver ni snart inte försörja alla misslyckade individer som ni avskyr du och dina likar. Vi kommer att dö ut på grund av sjukdomar som följer på misären ni vill att vi ska leva i som straff för att vi inte är vällyckade. Ha bara tålamod ett tag till och det finns inga behov av de välfärdsystem som gett er en god hälsa, den tandvård som ger er chans att flina med vackra vita leenden åt utsatta. Den välfärd som gjorde att ni kunde gå i grundskolan och sedan utbilda er för att få en känsla att ni har rätt att trampa på andra. Fortsätt bara i samma spår, vi finns snart inte kvar, då kan ni må lite bättre. Men det blir trist, ni har bara varandra välanpassade att granska, vilka retoriska höjder ska ni då nå? Vill ni verkligen ge er på varandra när de misslyckade är bortsorterade i er präktiga värld?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s