OBS! Denna text skrevs fredagen den 26 december  2014 för SVT Opinion.  Dagen därpå föll hela resonemanget men kanske har visst historiskt intresse:

Nyvalet 2015 har några förutsägbara resultat som bör bekymra Alliansen och de rödgröna.  Ettdera blocket kan vinna några procent men inget särskilt kommer ske mellan dem. Däremot kommer SD växa betydligt till kanske 18- 20 procent.  Varför Löfvén valde att vilja utlysa nyval är en gåta, liksom varför Alliansen valde att inte ställa honom inför ett misstroendevotum i riksdagen, men låt oss lämna dessa frågor för ögonblicket och gå till de sannolika resultat den 23 mars 2015.

Med några procent hit eller dit mellan blocken och rejält fler för SD finns tre möjliga regeringar:

1. En Alliansledd regering som i kraft av någon procents övervikt får passivt stöd från S som lägger ned sina röster.
2. En ren S- regering som kraft av någon procents övervikt får passivt stöd från Alliansen som lägger ned sina röster.
3. En koalitionsregering bestående av S och M.

I det första fallet blir SD det stora oppositionspartiet med en tydlig vänsterflank att utnyttja eftersom S har desavouerats genom sina nedlagda röster.  I det andra fallet blir SD det stora oppositionspartiet med en tydlig högerflank att utnyttja eftersom Alliansen har desavouerats genom sina nedlagda röster.  I det tredje fallet blir SD det stora oppositionspartiet som kan kritisera S och M för att gå varandras ärenden, en öppet ”lila” regering med röda och blå färger som gör allt för att värna sin makt och sitt gemensamma korporativa etablissemang.

Intressant nog så blir MP i det tredje fallet också ett oppositionsparti eftersom de ogillar S och M gemensamma syn på kärnkraft, försvar, infrastruktur och plånboksfrågor, nog så viktiga för landsbygdsbor och låginkomsttagare. Vad som förenar M, S och MP är givetvis invandringspolitiken.

Dock kommer de nya såta partivännerna S och M  akta sig noga för att bränna sig vid MP igen: Mona Sahlin gjorde det 2010 i sitt rödgröna samarbete då S gjorde det sämsta valet partiet haft sedan 1914, M gjorde det 2011 i migrationsuppgörelsen som kostade den en fjärdedel av rösterna 2014 och nu har S tagit in valsänket MP i regeringen med uppenbara skadeverkningar under hösten. MP är ett politiskt slukhål, vad än journalisterna skriver. De gjorde detta deras favoritparti till landets tredje största parti i valrörelsen innan väljarna sa ifrån. MP förlorade 0, 45 procent 2014.

SD blir det enda oppositionspartiet hur det än går. Det är ett resultat av att det två blocken inte vill förhandla med partiet utan måste komma överens. Anledningen att SD får denna viktiga roll är givetvis invandringspolitiken. Funnes inte den som SD:s profilfråga hade S och M och kanske ett par partier till varit överens med SD om kärnkraft, försvar, infrastruktur och kanske delar av välfärds- och näringspolitiken.

Men eftersom de övriga sju partierna, eventuellt med undantag för KD, inte vill diskutera invandringspolitiken med SD så blir valet den 22 mars 2015 i praktiken en folkomröstning om invandringen. Där står 6,5 partier samfällt emot SD vilket har lett till regeringskrisen och det utlysta extra valet från vilket Löfvén nog inte kan backa.  Han kan ruska av sig MP med viss självaktning efter det hastigt uppkomna valet men knappast ställa in det.

Varför han då valt att ta till denna extraordinära metod har många spekulerat om. Hans fackliga metodik med att utlysa varsel, inga förhandlingsresultat med Alliansen, hans politiska ovana eller hela S implodering som parti efter att alla betydelsefulla ledare och fd ministrar flytt fältet efter valförlusten 2010.  Historikerna kommer att undra om detta liksom de kommer fråga sig varför Fredrik Reinfeldt försvann så plötsligt och gjort sådana märkliga uttalanden om landet Sverige och dess befolkning.

Klart är att båda partier har gått in i ett forcerat tänkande där SD:s skeptiska inställning till vår invandringspolitik har låst fast dem vid ett för deras partier sämsta tänkbara läge som bara SD kommer vinna på.