Om likheter mellan kulturvänstern och sverigedemokraterna

(utdrag ur den svenska översättningen av The Swedish story, ges ut under hösten 2013)

Uttalad och organiserad rasism är ovanlig i Sverige men finns i små vitmaktgrupper, bland arga unga män i glesbygd och på Internet. Sverige är inte förskonat från rasism men förekomsten här är lägre än i andra länder visar undersökningar. Svenska arbetsgivare är mer villiga än förtagare i andra västländer att bortse från arbetssökande med invandrarbakgrund. Acceptansen för att ta emot invandare har ökat de senaste åren. Vad som ofta beskrivs som rasistiskt är riksdagspartiet Sverigedemokraterna, men det beror på dess litenhet. Partiet är ett nationalistiskt parti av samma slag som Fremskrittspartiet med 23 %, Norge, Sannfinnländarna med 20 % i Finland och Dansk Folkeparti 12 %. Sverigedemokraternas 5.7 % i riksdagsvalet år 2010 vilket var deras debut gör att det uppfattas som en klick extremister.

I själva verket finns ett väsentligt stöd för partiets uppfattningar bland de svenska väljarna som skulle kunna göra Sverigedemokraterna till ett mer traditionell nationalistiskt parti i Norden på 15-20 % i valen år 2014 och år 2018. Med röstandelar för ett svenskt nationalistiskt parti som i de övriga nordiska länderna skulle en dryg miljon svenskar rösta på Sverigedemokraterna. I YouGov:s mätning i april 2011 ansåg över 50 % av de tillfrågade, att SD hade den bästa invandringspolitiken även om de inte skulle rösta på SD enbart pga. denna fråga. I Novus undersökning i januari 2013 hade stödet för SD:s invandringspolitik sjunkit till 20 % men lika många kunde också tänka sig att rösta på SD. I sammanvägda mätning sommaren 2013 ligger väljarsympatierna runt 10 %.

Att utmåla den knappa miljon som kan tänkas stödja SD:s invandringspolitik eller rösta på SD som rasister är inte rimligt, lika orimligt som att hävda att de övriga nordiska nationalistiska partierna är rasistiska. Skeptiska till invandring och realistiska i integreringen av invandrare i sina länder utmärker de nordiska partierna. Det är snarare avsaknaden av tidigare representation av denna invandringskritiska och nationalistiska opinion som gjort att Sverige avvikit från resten av världen. Extremt avvikande i sin kulturella avsaknad av nationalism. Om möjligt är Sverigedemokraterna själva lite extrema bland de nordiska nationalistiska partierna i deras mer försiktiga, svenska hållning än de finska och skandinaviska broderpartiernas mer frimodiga och kontroversiella stil.

Att Sverigedemokraterna inte nått så många väljare beror på den välorganiserade svenska arbetarklassen som socialdemokrater och fackföreningar så framgångsrikt har format att nationalismen gått till vänster snarare än till höger i Sverige (not 1). Per Albins folkhemsbegrepp blev ett instrument för den goda svenska nationen för alla. Men därmed har opposition till svensk invandringspolitik 80 år senare strypts för denna kritik uppfattas som högernationell, även om just arbetare är de mest utsatta.

Det är svenska arbetare som bor i de invandrartäta utanförskapsområdena runt om i Sverige och som folkpartiets utanförskapsrapporter har kartlagt fram till valet år 2006 men sedan inte följt upp. Dessa arbetare känner dagligen av ogenomtänkta myndighetsbeslut, blir mer utsatta för brott, upptäcker att deras barn inte talar vanlig svenska, att fläskköttet försvinner i butiken och får samtidigt höra av reportrar som bor i innerstaden att deras protester är obehagliga, främlingsfientliga och rasistiska. Om sedan svenska arbetare blir arbetslösa och blir på grund av Arbetsförmedlingens prioriteringar inte lika billiga för arbetsgivare att anställa som utlandsfödda gror deras missnöje med invandringspolitiken och integrationsprojekten och säkert går detta utöver enskilda invandrare med. Men att kalla missnöjet rasism är överdrivet.

Enstaka fall av rasism finns men att gång på gång få bli tillsagd vad man får och inte får säga av myndighetspersoner och reportrar (som gärna spelar in och citerar uppretade svenska förortsbor) när man dagligen ser och upplever en mängd problem med den stora invandringsbefolkningen i området kan göra en sur, butter och tyst. Eller tvärilsk. Man kan också göra som andra svenskar och invandrare med någon status och pengar, flytta. Övre medelklassfamiljer och enstaka resursstarka individer lämnar landet i en omfattning som är högre än under de värsta emigrationsdecennierna på 1800-talet

Det var detta missnöje som kanaliserades i Sverigedemokraternas intåg i riksdagen år 2010. Partiet kunde utan besvär utmåla sig som martyrer i den svenska politiskt korrekta ankdammen där journalister, forskare, lärare och myndighetsföreträdare spelade med genom att anklaga dem. För varje påhopp fick Sverigedemokraterna mer stöd. Folket ogillar när den starke Goliat skriker åt den lilla David. Makten röt ut medias mun men folket vägrade lyda. 340 000 väljare röstade in Sverigedemokraterna in i riksdagen och därmed blev Sverige mindre extremt och mer likt övriga västländer och de nordiska parlamenten. Märkligt nog har Sverige via SIDA och diplomati stödd nationella befrielsekamper sedan 1950-talet och på senare år i Palestina och Kurdistan utan att det nationella engagemanget där ifrågasatts. Lika paradoxalt framstår värnandet om de svenska minoriteterna och deras språk samiska, mienkäli, romani m fl. Andra folks nationalism är normal men svensk är extrem enligt denna dubbelmoral.

Folkpartiet vann många röster i valet 2002 på att kräva att medborgarskap skulle föregås av ett språktest i svenska. Sverige är ett av få västländer som saknar andra krav än att ha levt i landet i fyra år och varit ganska hederlig. Småbrott undantas. Men när folkpartiet klev in i regeringen år 2006 med egen integrationsministerpost hade deras egna riksdagsledamöter inte kraft nog att lägga ett förslag om krav för svenskt medborgarskap. Partiet har i denna och flera andra integrationsfrågor vikt sig för den opinionsstorm som medierna rört upp sedan språktestet föreslogs.

Eftersom svenska journalister till största delen sympatiserar med partier positiva till en ännu öppnare invandringspolitik och för att de vet att spela på den oro alla politiker utom Sverigedemokrater känner i alla slags invandringsfrågor kan den svenska invandringsdebatten om hur många som ska tas in, hur de ska behandlas, diskrimineringsgrunder och vilka lagar som ska gälla sällan komma någonvart. År 2005 fick den modiga liberalen och somalisk-holländska aktivisten Ayaan Hirsi Ali folkpartiet Demokratipris men sedan dess har folkpartiets mest skitnödiga socialliberaler dominerat det riksdagsliberala lägret. Utanför riksdagen finns nyliberala förslag om fri invandring som visserligen kan väcka mer debatt men som underviker de stora integrationsproblem och präglas av utopi snarare än realism (not 2).

Men kultur- och medievänstern och nationalister som Sverigedemokraterna har mer gemensamt än man kan tro. Vänstern trycker ned varje avvikande åsikt genom att utnyttja det mest svenska särdraget i offentliga sammanhang, konformism. Nationalisterna vill att Sverige ska stå upp för sina särdrag däribland konformism. Genom att insistera på att alla svenskar ska sympatisera med kultur- och medievänsterns uppskattning av multikulturalism och en viss slags feminism, dela sina surt förvärvade slantar med andra via extremt höga skatter, ha cykelhjälm och bortse från problem med invandring är dessa radikala journalister, författare och artister oerhört svenska. De mer konservativa nationalisterna har därmed en hemlig allierad i sin strävan efter att återgå till folkhemmet, konformism och inte skygga för protektionism. Delar av vänstern vill också skydda svenska företag mot konkurrens utifrån.

Märkliga tider men intressanta för alla slags nationalister.

———-

Not 1: Se Sheri Berman, The Primacy of Politics. Social Democracy and the Making of Europe’s Twentieth Century. ( Cambridge University Press.2006). Dagens arbetarrörelse har lämnat över nationalismen till sverigedemokraterna och liknande nationalister vilket naturligtvis går för sig. Men samtidigt frånhänder sig vänstern och facket möjligheterna att tala om sitt land som gott eftersom nationalism är högeranstruket, rasistiskt och Sverigedemokratiskt. Per Albin Hansson hade aldrig vikt sig såsom socialdemokratiska partiledare gjort från Palme.

Not 2: Migrationens kraft av Norberg och Segerfeldt (Hydra förlag, 2012). Se även tankesmedjan Fores och lobbygruppen Migro. Tankesmedjans Timbros kvalitativa invandrings- och integrationspolitiska publikationer hör till samma sfär men står något friare från den frihetligt liberala versionen av det svenskt politiskt korrekta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s