När vi läser tidningar, webbsidor eller lyssnar på radio och teve så sköljer osorterade åsikter och fakta över oss. Samma sak om vi lyssnar på en politiker eller en aktivist. För en vanlig människa blir informationen lätt ohanterlig och man sållar bort sådant man inte vill veta något om, inte känner till eller som motsäger vad man anser eller vet. Det är inget konstigt med det.

Vad som emellertid kan få en att någon gång vilja ta sig an något nytt, besvärligt eller något som går emot ens värderingar är om en person verkar veta vad den talar om. Ämnet är nästan likgiltigt.

En gång i Danmark slog jag följe med två herrar som diskuterade potasissorter. Den ene svensk, den andre dansk. Jag tror de var odlare eller potatisbönder av något slag som knappt lyssnade på mig när jag mumlade något om King Edward och mandelpotatis. De var uppe i minst trettio sorters potäter och deras smakkvaliteter, långt långt bortom kategorierna fast och mjölig. Ändå lyssnade jag fascinerat. Deras hängivelse var total, men framförallt de djupa breda kunskaperna om potatisens alla varianter och odlingsvillkor i vår karga nord. Den är trots allt en sydamerikansk växt som ni väl visste, eller hur?

Detta att veta något, nästan om vad som helst, inger respekt. Vissa fastnar i en viss tidsålder och vissa kulturuttryck som den nyligen bortgångne konsthistorikern Torsten Ekbom. Men hans studier av europeisk modernism blev aldrig ensidiga eftersom han varierade den estetiska fantasins teman i det oändliga mellan impressionistmålarna Salon des Refusées i Paris 1863 till sina samtal med den amerikanske kompositören John Cage i början av 1960-talet. För Ekbom fanns alltid trådar tillbaka och framåt, allt i den europeiska konsten hängde ihop som i en vacker konsert .

Samma sak med författaren Carl-Göran Ekerwald vars litterära biografier av egensinniga tänkare genom den västerländska kulturhistorien lägger till något för varje gång han tampas med dem för vår räkning och skriver populärvetenskapligt och engagerat. Ekbom och Ekerwald ville kanske någon gång föra fram ett stridsrop för eller emot något, särskilt Ekerwald, men liksom potatiskännarna var de alltför uppslukade av sitt ämne för att egentligen vilja strida. Det räckte med att de bjöd på vad Man Ray eller Shakespeare har att säga oss idag. En ny smaksensation av något så urbota vanligt som potatis. För Cage 4 minuter och 33 sekunder bakgrundsljud.

Finns några liknande lärdomsgiganter idag ? Jodå: Dick Harrisson, Horace Engdahl, Ulrika Knutsson, Peter Englund, Ulf Danielsson och andra som du som läser detta säkert känner till. Du kanske har lyssnat på dem i radio eller sett dem i något teveprogram eller läst något av dem. Varje person har någon som de respekterar för hans eller hennes sakkunskap, oavsett åsikter. Det är dit jag vill komma: respekten för sakkunskap och oviljan att dras med in i propagandan, det där ointressanta samtalet som man förstår ska sluta i en bestämd slutsats: Meningsmotståndarna har fel, jag har rätt.

Dessa åsiktsmånglare har övertag ju kortare tid en läsare på internet eller i tidningen vill ägna sig åt att läsa. Genom att lägga fram två- tre fakta och händelser som kanske hänger ihop och sedan en slutsats så kan man få till en åsikt på en krönika eller nyhetsartikel om 2500 tecken. Åsiktsdriven journalistik är den dominerande journalistiken idag. Att skilja på ”news and views” ter sig alltmer gammaldags.

Den gamle journalisträven Anders R. Ohlsson skrev i Sydsvenskan 2005 att svenska journalister är drivna av den så kallade ”something-has-to-be-done” journalistiken. De beskriver en förfärlig internationell krigssituation, ett nytt farligt ämne i maten, en social brist och skriver sedan en larmrapport där lösningar produceras i takt med reporterns indignations-och blodsockernivå.

Resultatet blir att ansvariga företrädare, politiker eller någon grupprepresentant ställs till svars inför något de möjligen vet något om, eller kanske borde veta något om. Javisst begår folk, inklusive förtroendevalda, privatpersoner och byråkrater, fel. Men ibland kan åtgärderna förvärra läget. Att avvakta och tala med några mer insatta och kanske sakliga personer som inte omedelbart säger emot reportern eller håller med är ofta mer angeläget, men tidspressen och kravet på att föra fram en viss åsikt kräver korta texter, korta lösningar, kort tänkande.

Svenskarna har alltid varit ett saktmodigt folk liksom de andra i Norden. Långbänk och kohandel, kompromisser och utredningar, samförståndssträvan och konsensus, har varit det mest frekventa sättet att behandla frågor. Jo det finns ett pris och det beskrivs i den norske författaren Sandemoses danska by Jante. Men samtidigt kan priset vara värt allt långsamt och nordiskt bonnigt jämkande. Att alla berörda instanser ska kunna få skriva remissvar till statliga utredningar är inskrivet i grundlagen. Dock har även riksdagens utredningsväsende, Statens Offentliga Utredningar (SOU), sedan 1990-talet drabbats av krav att snabbt leverera beslutsunderlag, allt oftare med regeringsdirektiv som redan från början bestämt vad resultaten ska vara.

Har man inte sakkunskap som kommer av erfarenhet eller utbildning får man lita på andra och sedan försöka bilda sig en uppfattning. 31 år unga Annie Lööf har visserligen en jur kand men knappast inte erfarenhet av något särskilt. Här är inte platsen att recensera hennes insatser och hon har fått löpa gatlopp i spalterna nog, kanske oförskyllt.

Men lyssna på hennes partikollega Eskil Erlandsson när han talar om grisuppfödning, EU-parlamentarikern Peter Nalle Lundgren när han pratar om transporter, läs vad socialdemokraten Johan Westerholm vill få veta vad MP anser om svenskt jordbruk, eller vad Per Gudmundson fått reda på om svenska jihadister.

Man kan läsa och lyssna på alla dessa personer utan att dras med i en åsiktsgemenskap för de kan sina ämnen. Jo, några av dem vill nog driva vissa lösningar men de vet vad de talar om. Vi som bara sitter där med några kokta potatisar får i alla fall lite sakkunskap och det är vackert så. Tugga långsamt.

Att vara saklig innebär att använda orden väl och inte ursäkta sig för att intellektet tas i bruk. Som hos Lars Gustafsson i förordet till samlingen Kommentarer 1972