GENUS OCH FEMINISM – UTDRAG UT MIN SVERIGEBOK

23/12/2014 Jan Sjunnesson 2 kommentarer

Diskussioner om frivillig eller dirigerad delning av föräldraledighet är ett hett ämne i Sverige. Man anses anti-feministisk och bakåtsträvare om man ifrågasätter utökade statligt dirigerade pappamånader men trots det finns ingen riksdagsmajoritet för ett sådant förslag.

Bland alla partier finns en skepsis mot att deras partiledningar (utom i KD och SD) stödjer fler pappamånader men i den offentliga debatten råder en folkföraktande feminism. Ibland blir den mer intresserad av kroppsvätskor och underliv än av integritet och familjliv. Några fåniga men talande exempel:

1. Socialdemokraterna i Stockholm har föreslagit att offentliga toaletter inte ska delas upp i kvinnor och män eftersom dessa kategorier utesluter transpersoner
2. Vänsterledaren Lars Ohly sade i riksdagen i en replik angående praktiska problem med en uppdelning i två lika stora delar av föräldraledigheten, 50/50, att det finns bröstpumpar om män stannade hemma den första tiden
3. Vänsterpartiet i Södermanland föreslog reglering av mäns toalettbesök så att de inte stod upp och urinerade
4. Malmö Fria Kvinnouniversitet anordnade med statligt stöd workshops kallade Fittbyxor där kvinnor fick lära sig hur förtryckta de var i sin anatomi för att därefter tränga att kissa stående tillsammans (något som ogillades i punkt 3)

Andra exempel på extrem feminism finns i de Stockholmsförskolor som valt att inte använda könsbeteckningar på barnen, leksaker och på personal och föräldrar.

Om barnen fostras i en könsneutral miljö kan deras individualitet blomma fram lättare anser dessa genuspedagogiska förskoleföreträdare. En pojke väljer då att spela fotboll utifrån sitt egen överläggande, inte på grund av konservativa traditioner och biologiska könsroller. Men hela projektet är opraktiskt och nytotalitärt.

Förskolepersonal kan givetvis inte avgöra om pojken spelar fotboll för att han som individ valt det eller har förstått det utifrån tradition, från att se andra fotbollsspelande pojkar och kanske sett i medier att fotboll verkar vara kul.

Vissa av dessa genusmedvetna förskolor har avskaffat den fria leken eftersom lämnade åt sig själva valde många flickor att leka med dockor och pojkar att klättra i träd vilket inte var meningen. Med genuspedagogiska samtal vid samlingar och hårt styrda möjligheter att leka och lära enligt könsneutrala visioner ska barnen tämjas till att bli könlösa individer. Frigörelse genom tvång i unga år.

Inom forskarvärlden är genusvetenskap populärt bland studenter och ges stora anslag men resultaten är inte alltid i paritet med andra vetenskaper och är ofta inte objektiva.

Journalisten Susanna Hakelius- Popova undersökte tio doktorsavhandlingar som framhölls som föredömen av Nationella Genussekretariatet vid Göteborgs universitet. Hon fann att nio av tio avhandlingar handlade om kvinnor och åtta använde feministisk terminologi och jargong utan att definiera sina begrepp.

Alla avhandlingsförfattare tog för givet att genusstrukturer skulle kunna förklara orsakssamband men hur strukturer orsakade handlingar gick inte att verifiera. Vidare höll inte slutsatserna i flera avhandlingar ens utifrån sina egna premisser. Å andra sidan betydde dessa slutsatsers svaga grund i forskningsresultaten lite eftersom många avhandlingsförfattare hade bestämt sig för sina teoretiska slutsatser innan de gjort sina empiriska studier .

Vad som är än mer oroväckande är att Nationella Genussekretariatet själva uppvisar liknande brister. Detta statliga forskningsinstitut har till uppdrag att stödja bara den forskning som kan visa att mäns och kvinnors skilda beteenden orsakas av socio- kulturella sammanhang.

Därmed utesluts medicin, naturvetenskap och psykologi ur forskningsfältet. Genussekretariatet har redan bestämt att könskillnader är socio-kulturellt bestämt. Frågan är bara att utreda på vilket sätt kön görs. Biologiska skillnader anses inte relevanta vare sig i akademin eller i de genusmedvetna förskolorna . Extremt könsgörande land.

Män är som vi sett redan från förskoleåldern enligt svensk statsfeminism präglade av patriarkala traditioner som måste bearbetas och kritiseras. Unga pojkar i Sverige får tidigt veta vilka maktstrukturer de representerar och vilka illdåd deras manliga förfäder har begått mot kvinnor i historien.

I några Stockholmsgymnasier fick unga män under obligatorisk skoltid år 2012 se den vänsterradikala statsunderstödda TUR teaterns bisarra pjäs SCUM manifestet (Society for Cutting Up Men) för att ytterligare upplysa dem om att deras blotta existens på jorden inte var önskvärd . Vissa av killarna grät efteråt och bad om ursäkt för sitt kön.

Miljoner delas ut till genusforskning som visar få underbyggda resultat. Norska sociologiprofessorn Eva Lundgren vid Uppsala universitet gjorde karriär under 1990-talet i Sverige utifrån två ovetenskapliga studier.

Hennes norska doktorsavhandling om religiösa ritualmord på barn sades studera patriarkala och våldsamma grupper inom norska frikyrkor och satanister men några offrade eller försvunna spädbarn kunde inte finnas av den norska polisen. Lundgren själv vägrade lämna ifrån sig sitt forskningsmaterial om de påstått dödade barnoffren.

Hennes andra studie Slagen dam handlade om svenska mäns potentiella benägenhet att våldta. Lundgrens slutsats var att alla svenska män är lika ursäktande av våld mot kvinnor, den så kallade normaliseringstesen av kvinnovåld.

För den forskningen fick hon en professur utsedd av den socialdemokratiska jämställdhetsministern Margareta Winberg och hyllades som en ny radikal feministisk forskare i medier, ledde konferenser om våld mot kvinnor och blev populär i departementskorridorerna. Men hennes slutsats var fel.

Vid en granskning av Uppsala universitet ett decennium senare visade en analys av hennes rådata att de män som begick våldtäkter eller slog eller hotade kvinnor uppvisade vissa tydliga drag; arbetslösa, unga, berusade.

Svenska kvinnor och män har bra arbetsvillkor med ganska stor frihet att vara föräldralediga eller arbeta mindre när barnen är små eller sjuka. Men att likt i de exempel som förts fram i detta avsnitt vilja driva in en kil mellan kvinnor och män utifrån en urspårad, statsunderstödd och ovetenskaplig feminism är inte angeläget.

Alternativ till den rådande statsfeminismen finns och de bör ges större utrymme . Annars förblir Sverige extremt.

För exakta referenser, köp boken Sverige 2020

Alternativa feministiska perspektiv och kvinnor som kritiserar feminismen

Debatt, Kategorier, Politik

FAMILJEPOLITIK – UTDRAG UR MIN BOK SVERIGE 2020

23/12/2014 Jan Sjunnesson 7 kommentarer

Ett område kulturvänstern och de offentligt försörjda folkuppfostrarna älskar att blanda sig i är folks familjerelationer. När det är som värst omhändertar socialtjänsten barnen, vilket givetvis ska vara möjligt i ansvarsfulla välfärdsstater men Sverige har tyvärr en dålig tradition på området. Är omhändertagande inte relevant men görs ändå blir resultatet ett byråkratiskt och socialt förtryck av familjer som valt att inte anpassa sig till välfärdsstatens ideal och rutiner.

När före detta domaren Brita Sandberg- Weitman pensionerade sig läste hon in sig på över 150 överklaganden till Justitieombudsmannen (JO) i omhändertagandeärenden . Hon fann få reella och lagliga anledningar att ta barn från föräldrar.

JO anmälningarna följdes bara upp formellt, dvs. om fallen hade administrerats korrekt, inte om det fanns fog för omhändertaganden utifrån lagens intentioner. JO tog alltså inte ställning i sak utan tittade bara på om rätt handling hade nått till rätt person. Konsekvensen var att JO visst tog ställning i sin ovilja att väga skäl mot varandra.

Därmed hade myndigheterna alltid rätt. Slutsatsen av den erfarna juristen Sundberg- Weitmans genomgång var att svenska föräldrar har få möjligheter mot sociala myndigheter ute i kommuner och landsting. Det företräde för myndighetsbeslut gentemot medborgarnas rättigheter som diskuterades på 1970-talet av juristerna Gustaf Petrén och Jacob W F. Sundberg löper fortfarande som en röd tråd i den svenska byråkratin.

För skattmasar och socialarbetare finns en fördel i att de antas ha fattat ett korrekt beslut. Denna rätt gäller i alla instanser intill dess motsats är bevisad. Skolgång är till exempel enligt lagstiftning och kommunbeslut alltid rätt för alla barn oavsett.

Att familjer inte skulle vilja sätta sina barn i den svenska skolan är en skrämmande tanke för bevarare av den omfattande svenska välfärdsstaten. Har man sedan inte haft barnet i förskola innan och tvekar om skola verkligen är rätt ringer varningsklockorna .

Några familjer vägrar dock att skicka sina barn till skolan och bedriver hemundervisning. Skälen är olika men juridiskt sett råder i Sverige sedan år 2010 ett förbud mot hemundervisning. Därmed är Sverige det enda land i EU förutom Tyskland som förbjuder hemundervisning. Hitler införde förbudet år 1938 för att inte föräldrar skulle hålla sina barn från den goda nazistiska statens propaganda i klassrummen.

I övriga västvärlden finns inga förbud. De största hemundervisningsländerna är USA; Storbritannien och Australien, länder med starka frihetstraditioner och klassiskt liberala värderingar. Svenska barnfamiljer med hemundervisade barn lämnar landet, ofta för närbelägna Åland så man kan fortsätta tala svenska och där den finska staten välkomnar dem .

Kommunala skolnämnder i Sverige har utdelat vitesbelopp på flera hundra tusen kronor för skolvägran och till och med meddelat föräldrar att barnens säkerhet inte kan garanteras i kommunen. Det betydde att barnen kan komma att omhändertas på grund av skolvägran.

Den extrema och unika svenska hållningen att förbjuda hemundervisning är sällan ifrågasatt i offentlig debatt. Tvärtom fanns stöd i riksdagen år 2010 när folkpartiets motion om att ytterligare skärpa lagen. Det mest liberala partiet i Sverige förbjuder individuella initiativ utifrån eget ansvar och samvete som är godtagbara i 26 av 28 EU länder och i hela västvärlden. Bara i Sverige och Preussen finns totalitära liberaler.

Offentlig barnomsorg och förskola är grunden för välfärdsstater som vill främja båda föräldrars yrkesarbete, befria kvinnor och för att stimulera barn att lära sig och utvecklas i en trygg miljö med andra barn. Av dessa tre skäl för att organisera barnomsorg är det sista skälet inte tillräckligt väl hanterat för de allra yngsta, de mellan 1 och 3 år.

Sverige har troligen världens högsta antal småbarn under 3 år i barnomsorg, 85 %. Aldrig någon annanstans har så många och så små barn varit borta från sina hem så länge i institutionell miljö. Det är ett experiment av de enorma proportioner som Platon drömde om i sitt statsauktoritära verk Staten och Huxley och Orwell skrev om i sina dystopier.

De yngsta barnen är föremål för alla slags statspropagandister eftersom familjer hinner påverka barnen innan staten hinner ta barnen vid förlossningen. Nazister och kommunister, utopiska socialister och platonister är i detta avseende besläktade med demokratiskt beslutad nytotalitarism i avancerade välfärdsstater där Sverige ligger först.

En del svenska småbarn trivs i förskolan men inte alla 85 % av de under 3 år är redo. Ändå finns det inte mycket diskussion eller forskning i Sverige om hur dessa barn egentligen mår i förskolan. De internationella undersökningar som gjorts refereras inte och diskuteras inte av svenska förskolexperter och forskare . Vad som är känt utomlands är att långa dagar i stora grupper är dåligt för små barn.

Intuitivt vet naturligtvis svensk förskolepersonal och svenska föräldrar detta men de har inte tillgång till de vetenskapliga forskningsresultat som kan stödja vissa barns olust och ohälsa. Man lämnar sina barn, personalen gör så gott de kan och man hämtar och suckar. Ingen sakfråga verkar det som men tvärtom är behandlingen av de yngsta och äldsta ett bra mått på hur värdigt ett samhälle är.

Zarembas åldringar och dessa småbarn är alla utsatta för välfärdsexperimentet Sverige.
Den normala vistelsetiden för tvååringar i Sverige är 30 timmar/vecka – 6 timmar/dag. 25 % av småbarnen är hemifrån mer än 35 timmar/vecka och 13 % mer än 40 timmar/vecka . Med restider blir dagarna närapå som ett heltidsjobb. För småbarn kan stora barngrupper bli jobbiga men istället för att minska antalet barn per vuxen har dubbelt så många fler barn skrivits in än tidigare i grupperna.

År 2003 var småbarngrupper med 17 barn eller fler 8 % och år 2010 var de 16 % . Svenska förskolor har inga precisa regler för gruppstorlekar, bara rekommendationer. I Storbritannien och i några delstater i USA liksom på andra håll i västvärlden finns exakta gränser.

Barnens pedagogiska och socio- emotionella utveckling är två mål som enkelt uttryckt visar förskolornas kvalitet. Svensk och nordisk förskola gör ingen åtskillnad mellan å ena sidan lärandemål, år andra sidan sociala och emotionella mål. Förenklat kan man säga att barnträdgårdar och lekskolor var pedagogiska institutioner för medelklassens hemmafruar, medan barnstugor och daghem var barnpassning för yrkesarbetande kvinnor.

År 1974 sammanfördes de två delarna under begreppet förskola där dels pedagogiska aktiviteter skulle anordnas, dels barnomsorg. För barn under 3 år är dock lärandet inte lika viktigt som socio- emotionell utveckling.

Folkhälsoinstitutet gjorde en forskningsöversikt år 2009 över internationell forskning om lärande och socioemotionell utveckling hos förskolebarn på längre sikt. Där fanns man att visserligen var förskolevistelse bra för lärande senare upp i skolåldern, men förskolevistelsens betydelse för de äldre barnens förmåga att knyta an, hantera sociala relationer och stabila känslouttryck inte kunde verifieras .

Det fanns studier som visade på att tidig start i förskola och långa vistelsetider lett till mer utåtagerande skolbarn och bristande affektkontroll.

Ändå fortsätter svenska förskolor att fyllas på med småbarn som om dessa studier inte betyder något alls. Kanske förvärrar förskolor de yngsta barnens känsloliv, kanske inte. Området är angeläget att forska om eftersom inskrivningen av småbarn har flerdubblats på det senaste decenniet, men de senaste svenska longitudinella vetenskapliga undersökningarna gjordes på mitten av 1990-talet.

Om ansvariga för behandlingen av forskning om de yngsta barnens socio- emotionella hälsorisker i svenska förskolor hade följt miljöskyddslagen hade ingen massinskrivning fått ske av barn under 3 år. Lagen hade sagt stopp om aktuell etablerad vetenskaplig forskning inte kunde undanröja risker för miljön.

Vid motstridiga forskningsresultat hade miljöskyddslagen inte tillåtit byggstart av eventuellt hälsofarliga anläggningar, men något sådan prövning görs inte för samhällets mest sårbara och minst talföra medborgare.

Bakom denna massinskrivning av barn i tidiga känsliga år ligger en kollektiv syn på människor. Alla andra småbarn är i förskola och alla andra föräldrar dubbelarbetar. Men barn är individer. Vissa småbarn drabbas av infektioner mer än andra, andra barn är mer fästa vid sina föräldrar.

Barnkonventionens paragraf 3 talar om barnets intressen i första rummet, inte barnens. Men svensk familjepolitik ser barn som kollektiv, liksom föräldrarna.

Kritiken ovan av den snabba och ogrundade massinskrivningen av småbarn i svensk förskola betyder inte alls att små barn aldrig ska lämna hemmet. De har visst behov av sociala kontakter utanför familjen men det betyder inte att alla barn under 3 år mår bra av att vistas i grupper med 15-20 andra småbarn i 6- 10 timmar om dagen .

För majoriteten av de 85 % av småbarnen i förskola under 3 år fungerar det kanske men de individuella skillnaderna är för stora. Vidare vistas barn från riskmiljöer längst tid i förskolor med lägre kvalitet. Små effekter på många barn ackumuleras och kombineras de med sämre familjeförhållanden kan vissa barn fara illa. Om nästan alla svenska barn under 3 år går i förskola blir omfattningen av barn med hälsorisker väl många.

Det finns mycket att kartlägga i de stora barnkullar som träder in i förskolan under den mest kritiska perioden i sitt liv med enorm tillväxt i hjärna och utan fullt utbyggt immunförsvar. Att väga samman riskfaktorer varav vissa typer av förskolevistelse utgör några är inte bara en stor vetenskaplig uppgift utan också ett nödvändigt samhällsuppdrag.

De riskfaktorer som inte uppmärksammas tillräckligt i svensk forskning, barn- och familjepolitik och av förskolans aktörer gäller ett avsevärt antal barn under 3 år.

Ungefärliga siffror baserade på 60 000 barn i ettårsåldern och 110 000 barn, N=170 000, i tvåårsåldern i förskola och tillgänglig offentlig statistik och internationella forskningsresultat som hittills redovisats, samt amningsstatistik, fattigdomsstatistik och epidemiologi visar följande antal barn i åtta grupper med riskfaktorer från födelsen:

1. Tidig start i förskola= N 170 000 småbarn/år
2. Långa vistelser i förskola, mer än 36 timmar/v 42 000 (25 %)
3. Otrygg anknytning till omsorgsgivaren (modern) 60 000 (35 %)
4. Barn i förskolor av låg kvalitet 42 000 (25 %)
5. Barn i socioekonomiskt svaga familjer 25 000 (15 %)
6. Barn med utländsk bakgrund 35 000 (20 %)
7. Barn med överkänslighet (allergier etc.) 35 000 (20 %)
8. Barn som inte ammats fullt det hela första året 20 000 (37 %)

Tabellen läses så att av de 170 000 barn under 3 år som börjar förskola har 42 000 barn långa vistelsetider, 60 000 barn otrygg anknytning och så vidare. Riskfaktorerna kan givetvis kombineras.

Sambanden mellan 3 och 5 finns väl belagda i barnpsykiatrikern John Bowlys iakttagelser i brittiska barnhem på 1920-talet, där han såg att barn med miserabla uppväxtförhållanden också hade känslomässiga störningar och familjeproblem.

Sambanden mellan 1, 2 och 4 och senare beteendeproblem i skolåren är klarlagda i de amerikanska NICHD studierna . Förskolan kan upptäcka utsatta barns situation, men också förvärra deras problem genom långa vistelsetider tidigt i dåliga förskolor.

Tyvärr finns heller inte den bäst utbildade personalen i de mest utsatta områdena, vilket förvärrar kombinationen av flera riskfaktorer. I utanförskapsområden med hög andel utländska barn och många familjer utan arbete finns många barn med riskfaktorerna 3, 4, 5 och 6.

Slutsatsen av uppställningen är att av 170 000 barn under 3 år finns runt 35 000 barn årligen som påverkas av flera riskfaktorer. Om massinskrivningen räknas några år efter maxtaxans införande, säg år 2005, har Sverige år 2015 runt 350 000 barn i förskola och skola som kan lida av flera slags socio- emotionella problem.

Tidig start i förskolan har för dem inneburit att de kan ha utsatts risker utlösta av förskolevistelsen. Tre av de åtta riskfaktorerna härrör från förskolan, resten från familjer, kroppslig utveckling och samhällsproblem.

Denna dystra beskrivning ger för handen att förhållandena i svensk förskola för små barn kan vara problematiska. Två invändningar kan vara dels att personalen är internationellt sett välutbildad (bara 5 % saknar någon form av utbildning), dels att de internationella forskningsresultat som visar vissa negativa konsekvenser inte behöver gälla i Sverige.

Den första invändningen berör bara en av åtta faktorer, förskolor med låg kvalitet. Långa vistelsetider och tidig förskolestart påverkas troligen lite av personalens utbildningsnivå och de övriga faktorerna inte alls.

Den andra invändningen är desto allvarligare eftersom det inte finns några svenska studier att jämföra med. Slutsatsen är att barn under 3 år i svensk förskola i nuvarande omfattning är ett samhälleligt risktagande.

Vi vet inte vad vi gör. Detta risktagande påminner om vad Assar Lindbeck kallade ”The Swedish experiment”, ett fullskaligt experiment med en hel befolkningsgrupp utan några förstudier.

Några offentliga samtal eller vetenskapliga diskussioner om betydelsen av dessa riskfaktorer finns inte och förs de fram viftas kritik bort som kvinnofientlig, osaklig och konservativ. Sakargument saknas inte och inte heller läkare och psykologer som inser riskerna.

Men i det likriktade Sverige där ekonomiska, sociala och kulturella krav på småbarnsföräldrar att börja arbeta igen och lämna in barnen så tidigt som möjligt i förskolan blir hemmaföräldrar extrema. Om bara 15 % av barnen under 3 år stannar hemma har det extrema Sverige ett tidigt försprång att anpassa nästan alla barn till institutioner, likt Platon, Huxley och Orwell beskrev.

Vissa föräldrar kan känna att de skulle vara hemma längre men tvingar sig att lämna barnen på morgonen och gå till jobbet med dåligt samvete. Någon reell valfrihet existerar inte när man med höga skatter inte kan klara en familj på en arbetande förälder.

Ensamföräldrar är givetvis än mer tvingade att börja jobba tidigt. De höga skatterna från skattebetalare i alla åldrar subventionerar avgifterna till förskolorna men föräldrar vet nästan aldrig med hur mycket. I en undersökning fick föräldrar med förskolebarn gissa på hur stor andel deras avgift var av kostnaden per barn. Bara 12 % gissade rätt: 92 % av kostnaden subventionerades.

En framtida liberal men ändå välfärdsstatlig möjlighet skulle vara att föräldrar fick disponera hela detta belopp från samhället, runt 15 000 kr i månaden, för att stanna hemma, betala förskola eller andra alternativ. En mer äkta och klassiskt liberal lösning är att sänka skatterna så att folk kan sköta sitt familjeliv som de vill utan samhällets inblandning och betala institutioner eller individer med egna pengar.

Eftersom svenska familjers ansvar för sina egna barn har kritiserats och samhället har erbjudit vad som anses goda alternativ har självförtroendet hos föräldrarna inte behållits, snarare raserats. Alva Myrdal sade redan på 1930-talet att utbildad och av samhället anställd personal var bättre för barnen än att stanna hemma.

Möjligen kan hon ha haft en poäng på 1930-talet men de flesta av dagens svenska barnfamiljer är väl så kapabla att ta hand om sina barn. Men med höga skatter och inga besparingar är det en stor utmaning för föräldrar att stanna hemma efter de första 18 månaderna i föräldraförsäkringen eller att skapa egna lösningar.

Statsindividualismen har effektivt raserat familjernas skyddsnät i civilsamhället och beskattat deras resurser. Diskussioner om föräldraledighet och andra lagar som ger arbetande föräldrar visst stöd blir därför besvärliga eftersom få familjer kan stå på egna ben.

De är helt i händerna på Försäkringskassan vars beslut och bidragsnivåer får avgöra eventuell förskolestart och yrkesarbete. Försäkringskassan är för övrigt den mest använda välfärdstjänsten och bland det första viktiga begrepp nyanlända invandrare får lära sig.

Svenska folket stretar dock emot och vill ha större möjligheter att bestämma över sina barn. Detta omtalas inte i positivt i medier och förs inte fram av några inflytelserika politiker. Några tystade folkopinioner:

7 av 10 mödrar vill kunna stanna hemma längre
8 av 10 vill ha ett nationellt vårdnadsbidrag
7, 5 av 10 vill kunna besluta själva om delad föräldraledighet

I Sverige är staten allt, familjen inget. I resten av världen är familjen allt, staten inget. Den svenska staten är mycket mer pålitlig än stater i resten av världen. Men ändå kan vägen till helvetet vara kantad av goda föresatser.

Förskoleutbyggnaden på 1970-talet sammanföll och stöddes av en bred och begåvad kvinnorörelse. Dagens extrema motsvarigheter är varken eller.

Se även denna uppsats

För exakta referenser, köp boken Sverige 2020

Debatt, Invandring, Politik

Kommer Moderaterna hinna ändra sin migrationspolitik?

19/12/2014 Jan Sjunnesson 3 kommentarer

Bland de fyra partierna i forna Alliansen är KD först ut igår torsdag 18 december med att hinna lägga om sin migrationspolitik med vissa blygsamma skärpningar utan större sammanhang, men i det största partiet verkar inget liknande ske.

Enligt före detta statsminister Göran Persson (S) är C och FP numera ”högerpartier” vilket gör dem och givetvis KD, till omöjliga samarbetspartners i en socialdemokratisk regering efter 22 mars 2015. Återstår alltså moderaterna, vilket är en ovanlig kombination som fler gärna ser t ex Bengt Westerberg , Lena Mellin och Göran Persson.

För att S och M ska kunna göra upp måste båda partier släppa den extremt generösa migrationspolitiska överenskommelse som M och Alliansen ingick med MP 2011 och vars fortsättning utgör Stefan Löfvéns rödgröna regeringsunderlag fram till extravalet. Den 14 augusti spekulerade jag redan i att S och M skulle göra upp om migrationen (se Samtiden).

Vi kan lämna socialdemokratins bekymmer just nu och koncentrera oss på det största borgerliga partiet. Är M verkligen beredda att lägga om kursen på så kort tid? Med nymoderaten Anna Kinberg Batra som partiledare från januari 2015 kommer den katastrofala valförlusten på 6, 7 procent nog att upprepas eftersom hon och de nya talespersonerna bara tänker tala om ekonomi i den hastigt uppkomna valrörelsen (se DI) trots att hälften av de moderata lokalpolitikerna vill se en skärpning av invandringspolitiken (DI).

Utanför den nymoderata bunkern hörs än fler genomtänkta uppmaningar till att tänka om. Självständiga borgerliga opinionsbildare som före detta riksdagsledamoten (M) och nationalekonomen Anne-Marie Pålsson vill veta vad invandringen egentligen kostar (Sydsvenskan), Axess-redaktören PJ Anders Linder vill att M för en moderat migrationspolitik (DI) och nationalekonomen Tino Sanandaji korrigerar Anna Kinberg Batras beräkningar på invandringens kostnader (16/12 i Realtid vilket han tidigare påpekat i 16/9 Realtid). Sanandaji skriver:

”Att inte justera för befolkningstillväxt när man diskuterar sysselsättning eller välstånd är helt enkelt fusk. Anna Kinberg Batra kan inte vara omedveten om detta. Hon är civilekonom från Handelshögskolan i Stockholm och där lärs detta ut. I min årskurs slogs befolkningens roll fast tydligt. Att tillväxt i BNP och sysselsättning måste justeras för befolkningsökning var heller inget föreläsaren behövde lägga tid på att förklara ingående, det var en självklarhet för de flesta 19-åringar. En debattartikel under valrörelsen av bland annat Anna Kinberg Batra hävdade dock likväl på samma sätt: ‘Majoriteten av de utrikes födda som bor i Sverige arbetar. Sedan 2006 har antalet sysselsatta utrikes födda ökat med mer än 180.000 personer.’ Artikeln undanhåller att antalet invandrare utan arbete under samma period ökade med cirka 100.000 personer. Kinberg Batras artikel förklarar aldrig vad som menas med att en ‘majoritet’ av invandrarna jobbar.”

För att M ska återta sin tidigare mer realistiska migrationspolitik krävs alltså att ledningen styr om sin inriktning från januari till mars 2015. Att detta ska ske är nog lika orealistiskt som att tro att Fredrik Reinfeldts tal i augusti i somras om ”öppna hjärtan” skulle kunna hinna övertyga ett par hundra tusen skeptiska borgerliga väljare om att lägga sina röster på Alliansen en månad senare. Reinfeldt fick stå sitt kast vid valnatten och försvann med en fjärdedel av det moderata väljarunderlaget.

Dessa borgerliga väljare gick till SD för att de ville ha en mer restriktiv och realistisk migrationspolitik. Demoskops chef Peter Santesson intervjuades av chefredaktör PJ Anders Linder i Axess TV i slutet av november under rubriken ”Vilka är de nya Sverigedemokraterna?”. Lugnt och sakligt redogjorde Santesson för en undersökning Demoskop gjort av dessa väljare som svikit borgerligheten för SD. De visar sig inte skilja sig åt i något annat hänseende än just sin skeptiska inställning till Alliansens/nymoderat/miljöpartistisk migrationspolitik. Den annars så korrekte PJ Anders Linder såg brydd ut och frågade gång på gång om inte dessa före detta borgerliga väljare är särskilt missnöjda eller har andra bestämda kännetecken men fick nekande svar av Santesson: De är normala borgerliga väljare i alla avseenden utom ett, inställningen till invandring och flyktingpolitik.

Några veckor senare har den flitige borgerlige opinionsbildaren PJ Anders Linder fått klart för sig att nu gäller det att rädda vad som räddas kan av förlorade röster till SD och förmå Allianspartierna att lägga om kurs. Han sammanställer i Axessbloggen debattinlägg i borgerlig press som stödjer en mer strikt migrationspolitik, tar hatten av för Göran Hägglunds utspel i DN igår tors 18/12 och mobiliserar vad han kan från sina år vid Timbro, Svenskt Näringsliv, Svenska Dagbladet och inom borgerliga tankeverkstäder.

Axess chefredaktör PJ Anders Linder är en outtröttlig organisatör och optimist som visat sig kunna driva fram förslag (se vänboken Den borgerlige optimisten vid hans 50 årsdag 2012). Men kommer Kinberg Batra lyssna? Hon lyssnar varken på de moderata lokalpolitikerna eller på nymornade borgerliga debattörer eller modiga kunniga nationalekonomer. I detta påminner hon om sin företrädare Fredrik Reinfeldt.

Den 10 januari 2015 håller moderaterna extra partistämma och fram tills dess kommer PJ Anders Linder och andra borgerliga skribenter ligga i. Frågan är om det är för sent och för lite.

I riksdagsmotion från Moderaterna år 2000:
http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/med-anledning-av-skr-200001_GO02Sf5/?text=true

Kategorier

Undvik helst att definiera svenskhet

17/12/2014 Jan Sjunnesson 3 kommentarer

För många kritiker av den svenska invandringspolitiken finns en rad fallgropar att undvika. Den första handlar om invandrare. Dessa utlänningar har aldrig beslutat om vår svenska politik utan anpassat sig till den. Visserligen kan vissa antas inte ha lämnat korrekta uppgifter men eftersom vår asylprövning är så undermålig, som Ivar Arpi (NEO) och Merit Wager (se hennes blogg) visat, är det vi svenska medborgare och de politiker vi valt att företräda oss som är de skyldiga till vår katastrofala invandringspolitik. Invandrare är dessutom inte en gemensam kategori utan där kan rymmas en mängd oförvitliga och hårt arbetande personer. En växande andel av dem röstar dessutom på ett invandringskritiskt parti, som alltså inte ska förväxlas med ett invandrarkritiskt dito.

Den andra fallgropen handlar om den så kallade främlingsfientligheten som dels kan ha etniska och kulturella ingredienser, dels handla om psykologi och tillit. Här finns den brännande diskussionen som massmedier, kulturmänniskor och politiker älskar att dra upp just för att den är så svår att föra och därmed blir den intressant. Att definiera svenskhet är ingen lätt uppgift, och knappast något som Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, klarar av på några rader trots att han skrivit flera böcker i ämnet och bloggar nästan dagligen (se Invandring och mörkläggning) . Mattraditioner och hudfärg, historia och högtider – allt kan vändas och vridas på så att kritikern av den svenska invandringspolitiken framstår som en inskränkt dumsnut och lätt kan avfärdas.

Likadant med de psykologiserande argumenten där känslor av misstro och reaktioner på andras utseenden dras in i bemötanden av de med utländskt utseende. Alla vet vad man menar om man skriver ”utländskt utseende” men det skaver. Samtidigt vet vi att om Barack Obama skulle fara till Kenya skulle hans amerikanska identitet inte synas, lika lite som Soran Ismails svenska skulle märkas i iranska Kurdistan. Men om de två mörkhyade männen skulle tala och röra sig i de länder de härstammar från skulle omgivningen tveka; ”Den där långa bleka mannen, inte är han kenyan inte” och likadana kommentarer i Kurdistan om Soran. Lika mycket som Soran vill vara 100 procent kurd så skulle hans kurdiska omgivning i norra Irak och Iran knappast anse honom kurdisk till 100 procent. Vem som helst kan vilja vara av en viss etnicitet eller tillhöra en kultur men det är till sist omgivningen som avgör.

Dessa problematiska återvändarfenomen är vanliga processer som vanligtvis inte orsakar partipolitiska trätor. När Alexandra Pascalidou studerade på ett grekcypriotiskt universitet på 1990-talet upptäckte hon hur lite grekiska hon var. Hennes landsman Theodor Kallifatides hade liknande bekymmer när han reste runt med sin bror i en gammal bil utan säkerhetsbälten (se En dag i Aten), något han inte vant sig vid efter många år i Sverige. Michel Jackson ville vara vit och ändrade sin kropp till det yttersta, liksom svenska Kevin Eires gör med sin japanska identitet Yohio. SVT sänder programmet Allt för Sverige som bygger på igenkänningsfaktorer på flera generationers håll. Skulle dessa amerikaner vara 100 procent svenskar? Hur man än vrider på etnicitet, folk, land och nationalism kan man vara säker på att några exakta gränser inte finns. Därav intresset men därav missförstånden.

Det gäller alltså att helst inte ge sig in i dessa diskussioner eftersom kultur, etnicitet och psykologi är de domäner som etablissemanget helst biter sig fast i. Ju vagare gränser och betydelser, desto nöjdare journalister och politiker. De har byggt sina karriärer på just detta och leder gärna en vanlig kritiker av svensk invandringspolitik in i irrgångarna, även slipade debattörer som Mattias Karlsson och Björn Söder.

I helgen (14/12) skrev Niklas Orrenius i DN om SD:s möte i Västerås med fokus på Björn Söder. Genom att låta en annan person, en tysk historiker och expert på skånsk identitet, kommentera Söders resonemang fick journalisten Orrenius SD:s partisekreterare Söder att hävda att samer och judar inte kan vara svenskar. Söder tillbakavisar idag kritiken i SD Kuriren , Aftonbladet och Dagens Opinion, men redan under måndagseftermiddagen hördes i radio och teve krav på hans avgång som vice talman. Judiska företrädare uttryckte dessutom kritik av Söder trots att hans parti tillhör det mest Israelvänliga och att dagens antisemitism snarare kommer från invandrade muslimer än infödda svenskar. Och så vidare.

Vad kritiker av invandringspolitik kan lära av detta är bita sig i läppen och föra över diskussionen till de områden som kulturvänstern, etablissemanget och mainstream medier inte behärskar; ekonomi, migrationsregler, statistik. Tala om Genévekonventionen 1951, våra 1900 kvotflyktingar för 2014, utgiftsområde 8 (migration) och 13 (integration), andelen sysselsatta bland utrikes födda (20 procent under de infödda). Inte ens en slipad skribent som Marika Formgren fick föra en sansad diskussion om Reinfeldts tal 2012 om ”etniska svenskar” utan belades med skrivförbud av moderata Östgöta-Correspondenten, för att senare säga upp sig (se hennes inlägg)

Läpparna må blöda men bit hop. Sverige förtjänar en diskussion som alla kan ta del av och förstå, som asylregler och utgifter för invandringen. Etnicitet och kulturpsykologi är intressanta ting men inget material för oneliners.

Kategorier

Ny filosofibok ute

15/12/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Elva uppsatser i filosofihistoria från indiska Mahabharata över Aristoteles, Spinoza, Kant, Heidegger, Dewey, Deleuze och Rorty. Innehållsförteckning och några texter.

Finns på Amazon och inom några veckor på Adlibris och Bokus.

Debatt, Politik

Extravalets våndor och val

07/12/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Kalle Strokirk, www.kallestrokrik.se

Bland alla kommentarer och förslag med anledning av den aktuella regeringskrisen är några särskilt lockande att testa. Till exempel Anne Lööfs tanke (i DN 11/11) på att förändra riksdagens röstregler så att ett parti bara får rösta en gång på ett budgetförslag, inte två. Därmed skulle veckans kris kunna ha förhindrats då SD valde att rösta på Alliansens motförslag och därmed tog ifrån Stefan Löfvén själva statsplånboken.

Men, tänker kanske vän av ordning, om ett parti bara har en chans att rösta på budgetförslag, då kanske det partiet väljer att inte lägga fram ett eget förslag utan röstar direkt på ett bättre alternativ från andra partier. För att även denna risk ska elimineras i framtida riksdagar bör Lööf med juristexamen från Lund 2011 överväga att dra in rösträtten för det parti som kan väntas stödja ett förslag som kan vinna majoritet för att det är bra, men ändå inte rätt eftersom just detta parti röstade fel i detta fall, trots att förslaget var bra och från hennes egen riksdagsallians.

Samma demokratiska överprövning kan den två månader gamla utrikesministern Margot Wallström ta upp efter sitt tidigare slit i Bryssel med att få länder som Irland, Danmark och Frankrike att rösta rätt för tio år sedan. Som ni kanske minns (se annars mitt samtal med UKIPs man i Bryssel) så gav sig inte dåvarande informationskommissionär Wallström när vissa EU-medborgare röstade fel i sina folkomröstningar om Lissabonfördraget. Hon förklarade tålmodigt i direktsändning i brittiska Newsnight att hon inte skulle ge sig förrän de röstade rätt. Demokrati är det först när Bryssel har fått det resultat man vill ha, deklarerade hon. Stefan Löfvén har i henne en rättrådig person som kan utlysa extraval på nyval på nyval på extraval tills han fått den riksdag han vill ha. Danskarna har redan full koll på denna möjlighet, se Helt Normalt.

För att påskynda denna demokratiska utveckling kan Wallström, kanske med stöd av Lööf, föreslå ytterligare begränsningar för det parti som röstar fel. De kan fastna i hissar och toaletter i riksdagshuset, få mat som ger dem akuta laxerande magåkommor i riksdagsrestaurangen och så vidare vid känsliga omröstningar i plenissalen.

Det misstroendevotum som SvD annars föreslog 5/12 är väl det närmaste en demokratisk process vår riksdag kan komma. Tanken är förbaskat bra, norrländskt kärv och nykter. Den politiska chefredaktören Tove har tänkt rätt. Dock finns en hake som Lööf och Wallström inte kan acceptera även om Tove nog gör det, nämligen att det yngsta och mest framgångsrika partiet verkligen röstar bort regeringen.

Den svenska riksdagens demokratiska process upprepar sig först som fars och slutar som tragedi, kontra Karl Marx som menade att historien upprepar sig först som tragedi och sedan som fars. I Sverige 2014 är det först roligt och sedan blir det trist. På två korta månad

Invandring, Kategorier, Kultur, Politik

Svensk vänsternationalism analyserad av svensk-turkisk skribent

01/12/2014 Jan Sjunnesson 3 kommentarer

Ledarskribenten Magnus Karaveli föddes som Halil Mahmut Karaveli i Turkiet vilket gör att han passar väl in som utländsk Sverigebetraktare, även om hans perspektiv är som vilken borgerlig ledarskribent som helst.

Båda hans böcker är skriva i försvar mot den Europeiska Unionen och för att nationen Sverige behöver beskrivas tydligt. Karaveli går till de historiska rötterna för finna en nationalism som kan bära fram till idag. I kungen Erik den Helige på 1100-talet, upprorsmannen Engelbrekt 1400-talet och givetvis landsfadern Gustav Vasa enande av Sverige på 1500-talet ser han nationella manifestationer av det tidiga Sverige. En etniskt-kulturell homogenitet som få länder uppvisar ledde till stram centraladministration för att kunna gå ut i krig under stormaktstidens 1600-tal.

Karaveli argumenterar för en god nationalism vilket var något lättare 1997 än idag 2014. Men även då fanns en självförnekande svensk internationalism som inte tillät nationella manifestationer. Den nästan obefintliga svenska nationalismen existerade dock vid sidan av internationalismen som något självklart i det moderna Sverige, en progressiv och modern nationalism. I boken Blågul framtid analyserar Karaveli den tysta och goda svenska nationalismen, som han vill ska höja sin röst och synas. Men det är inte så lätt om man är stolt svensk för att man är internationell, inte för att man är svensk.

Vad som skedde i andra europeiska länder under början av 1900-talet var att högerkrafter främst i Italien och Tyskland artikulerade nationella särdrag. I Sverige fanns en bondehöger och konservativa eliter som liknade dessa, men vi hade även folkrörelser och i synnerhet arbetarrörelsen. Folkhemsutopin i Per Albin Hanssons tolkning blev en slags modern vänsternationalism.

Utbildningsministern och kulturkämpen Artur Engberg skrev:

”Nationen blir bäraren av klassens revolutionära ideologi. I nationen förkroppsligas den frihetsidé som besjälade den segrande klassen. Att slåss för och hävda den egna nationens rätt gentemot andra kommer då att mer eller mindre uppfattas som en handling i frihetens tjänst”.

Karaveli noterar att detta socialdemokratiska övertagande av nationalismen leder till att allt svenskt före Hanssons regeringstillträde 1932 betraktades som något besvärligt och som skulle glömmas bort. Genom att bespotta historien blir denna slags nationalism istället självgod. Man läxade inte bara upp folk utomlands, som i en svensk fredivrande och biståndsberedd internationalism, utan även landets egen förhistoria måste uppfostras. Möjligen kunde tidigare skeenden och personer tjäna som avskräckande exempel.

Karaveli vill se en stolt svensk nationalism som välkomna nyinflyttade på villkor att dessa lär sig vad det innebär att vara just svensk. Han ser gärna att man gör som han, ändrar sitt namn och kan behålla sin religion för sig själv. Beslöjade muslimska kvinnor är inget han gillar. I detta är han en sann kemalist, en republikansk turk. Och svensk.

Blågul framtid. En essä om nationen och det svenska (Arena, 1997)
Det evigt svenska (Nordica, 2003)

Debatt, Kategorier, Kultur, Personligt, Politik

Tidholmarna

30/11/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

I våras 2014 skrev glesbygdsmarxisten Po Tidholm i vänstertidskriften Dagens Arena om ”den svenska kolonin” Norrland som det sista motståndsfästet mot rasism. Han ondgjorde sig alltså över att Jimmie Åkesson och riksdagsmannen Mattias Karlsson haft fräckheten att bege sig till hemtrakterna norr om Dalälven för att söka fler väljare i den röda norra landsändan. En plats där man bjuder inbrottstjuvar på kaffe. Samma tirad mot SD drog han som Sommarpratare i Sveriges Radio .

Jag lämnar hans ovederhäftiga genomgång av varför norrlänningar ska anses vara bättre än andra svenskar och begrundar det faktum vem Po Tidholm är i denna debatt. Visserligen kan man välja att bemöta honom i sak, som att hans hemkommun Söderhamn valt att hyra ut tomma bostäder inom allmännyttan till Migrationsverket som betalas av statsbidrag på fyra år. Men sedan då? När kommunen ska ordna arbeten till de lågutbildade och inte fullt svensktalande flyktingarna som rotat sig i en ort varifrån svenskarna lämnat och statens pengar är slut? Det fenomen Po Tidholm kallar den ”globaliserade kvartalsekonomin” har byggts in i kommunen via storskalig global invandring på korta kommunala kontrakt. Illa.

40-TALISTER

Men vi lämnar Po med sina rundringningar till forskare i Umeå och funderingar om hur det kan komma sig att de snälla och röda norrlänningarna valt att bli elaka rasister. Hans utgångspunkt måste granskas och då handlar det inte om SD och Norrland 2013 utan om S och Stockholm 1970.

Som några av de första i vad som skulle kallas ”Den gröna vågen” flyttade hans far Thomas och hans mor Anna-Clara Tidholm till just Norrland 1970. De var alternativodlare, hippies och bohemer och hade sysslat med konst, musik och happenings i Stockholm. Pappa Thomas Tidholm skrev dikter och spelade i den legendariska proggorkestern Träd, Gräs och Stenar, och mamma Anna-Clara tecknade och gav ut fantasifulla barnböcker, möjligen kallades böckerna proggiga de med, se Kalle Linds roliga analys på Youtube.

40-talister var det sena 1900-talets anhängare av upprorisk ungdomskultur och vänsterpolitiska proteströrelser som gick långt ut över tidigare bohemiska och avantgardegrupper under mellankrigstiden. Dessa barn som föddes mellan 1940 och 1948 behöver knappast presenteras, men några hållpunkter är åren 1967 Summer of Love i San Francisco, 1968 Parisstudenter revolterar och Baader-Meinhof bränner varuhus, 1969 Woodstock musikfest, 1971 almstriden i Stockholm. Ulf Lundell (född 1949) hyser hatkärlek till dem och kallade 1977 de mest politiskt korrekta medelklassradikalerna i denna grupp för ”vasastaniter” i romanen Sömnen. Själv var han mer bohem och arbetarautodiktat.

Tillbaka till Tidholmarna.

Thomas Tidholm är född 1943 (samma år som Beatlaren George Harrison) och Anna-Clara 1946 (samma år som rockpoeten Patti Smith). Alla som föddes på 40-talet kvalificerar inte sig att kallas för äkta 40-talister i författaren Ludwig Rasmussons bemärkelse i boken med samma namn, men paret Tidholm uppfyller samtliga kvalifikationer. De var sanna mot sina övertygelser om att stadslivet, socialdemokraternas klassamarbete och kapitalismen förstör de äkta naturliga levnadssätten och styrde upp mot Arbrå samma år som Sveriges hippies och mer vildare folkmusiker debuterade på Festen på Gärdet 1970, året efter Woodstockfestivalen i USA. 1971 föds Po och 1977 hans bror Svante. Därmed är de bärare av en annan generation, 70-talisterna.

70-TALISTER

Dessa barn födda mellan 1970- 1979 kan i sin tur bara kallas för 70-talister om de fötts och fostras av just äkta 40-talister som Thomas och Anna-Clara Tidholm. Alla som föddes på 1970-talet blev inte 70-talister men många fostrade med TV2s program Ville, Valle och Viktor, och Kapten Zoom, Tårtan, Knuff och Staffan Westerbergs lätt maniska utfall mot konventioner. Skådespelaren Westerberg har senare berättat att hans antiauktoritet berodde på alltför högborgerlig familj som heller inte lät hans homosexualitet komma till uttryck. Därför måste han visa upp sina terapibehov i rutan framför Svante och Po. Nåväl. Vad utmärker då de äkta 70-talister som fötts av äkta 40-talister?

Jo, de har sällan hindrats i sina utforskanden av sina och andras kroppar, visat upp sina naturliga känslor när och hur de så velat, och ställt krav på vuxenvärlden. Antiauktoritära föräldrar fostrar (ibland) antiauktoritära barn. Lars von Trier är ett undantag men så är han ju född 1956. Internationellt sett så finns 70-talister i hela västvärlden men de har fått sitt främst uttryck i två länder där 1968-generationen fick genomslag i offentligheten: Sverige och Frankrike (se filmen ”Jonas som blir 25 år 2000”)

70-talisterna är den slackergeneration (Generation X) som efter 2000 dominerar medier och politik. De gullades bort av sina radikala 40-talistföräldrar som inte kunde få nog av att skämma bort dem och ge dem den daglig dos politiskt korrekt barnkultur. Sambandet mellan föräldrar födda på 1940-talet och barn födda på 1970-talet gick främst över statens institutioner (skola och statsmonopol i tv/radio), folkrörelser och, i mindre grad, populärkulturen. I båda sfärerna arbetade 40-talisterna och kunde på så sätt fostra sina och andras barn att kämpa mot miljöförstöringen, klassamhället, patriarkatet, imperialismen, det hemska vapnet Lumor som de elaka kungarna i Västerlandet använde mot stackars ulltotten Yllets vänner (Nationalteaterns Kåldomar & Kalsipper 1979). En infantil världsbild där Sveriges solidariska samhälle hotades av profitörer som den koleriska pengasmugglaren Gösta (Sällskapsresan) och den girige Wall En-Berg (Jönssonligan).

Ur medieforskaren Ingegerd Rydins analys av 1970-talets barnprogram:

”Det gällde att bryta förlegade könsrollsmönster och visa på alternativa sätt att leva och skapa sig en tillvaro. Inte minst ville man visa upp realistiska levnadsvillkor snarare än att skildra idyller och förljugna världar, visa på värden som samarbete och solidaritet snarare än konkurrens för att nämna några exempel. Att visa upp motbilder; en annan sorts kultur som tog fasta på helt andra värden än den kommersiella kulturen. Bland annat antogs barn bära på samma frågor som vuxna och barnprogrammens uppgift är att besvara dessa. Från mycket känsliga områden, såsom frågor om gud, sex och samliv till ganska basala frågor om samhälle, djur, natur, människa, tillverkning m m”.

Se min tidigare analys av generationerna från 1940 och framåt.

EFTER 2000

Vad som skett de senaste decennierna är att 70-talister som Po och Svante Tidholm tagit sig in i offentligheten där de självsäkert har fortsatt samma kulturradikala segertåg som mor och far inlett 1968. De har sällan mött något motstånd eftersom de fostrats i politiskt korrekta värderingar. I huvudsak socialdemokratiskt/socialliberalt/ socialistiskt/miljöplanekonomiskt mot vad de och deras föräldrar uppfattat som konservativt och kristet, traditionellt och alltför västerländskt.

De har fått veta under hela sin uppväxt att de och deras föräldrar har rätt och är därför ovana vid att kritiker av deras grundvärderingar kan ha något att tillföra. Anders Lokko bangar skallen till London Calling (Clash 1980) när han nyligen flyttade tillbaka till Stockholm från London och upptäcker att numera är inte alla svenskar lika kulturmarxistiska som han . Han förmår inte argumentera sakligt utan faller ned i känsloutbrott. Ett säkert grepp av de känslosamma 70-talisterna, som sällan förlorar ett tillfälle att flytta från fakta till fantasier.

PO TIDHOLM

Men vad har då detta med stackars Pos Norrlandsartikel att göra? För det första så bygger den på romantiska förutsättningar om Norrland som han vet går hem i sosseleden och bland de som vill vara äkta norrlänningar. För det andra så visar han fram sin egen oförmåga att förstå Sverigedemokratiska sympatisörer på ett silverfat, visar hjärtnerven för läsaren och skriver att ”Men en del av mig är ambivalent. Är det verkligen mitt ansvar att försöka förstå de som blivit rasister?”

Och vidare, är alla norrlänningar som inte ser framtiden i att nu ”flyttar somaliska asylsökande in i det som för inte så länge sedan var ortens mest moderna bostadsområde” verkligen rasister? Po trevar med begrepp som ”missmod, missnöje och proteströster” och talar faktiskt med några SD företrädare men kommer inte vidare.

Hans världsbild är på glid från den kokong hans generation levt i sedan 1970-talet. Dessa 30- 40-åringar skriver i tidningarna, sänder från Radio- och TV husen, men lever i en annan tid när de kunde slåss mot de elaka kungarna från Västerlandet och vinna medan mamma och pappa applåderade. I hans radiokrönika i P1s kvalitetsprogram God Morgon Världen 28 mars kan han inte förmå sig till att inse att den svenska autonoma vänsterns våld är lika illa som högerns nazistiska. Vänstern menar väl säger han och etablissemanget nickar instämmande, såsom Ann Heberlein, Statens Medieråd, ja även Reinfeldt på sin tid, och alla med inflytande liksom Tidholmarna. Po har blivit en kulturpamp.

PERSONLIGEN AVSLUTNINGSVIS

Men Po är som tur är en utmärkt musikskribent som en gång ledde mig till musikern Daniel Lanois verk. Vi har träffats några gånger och alltid haft kul. En sällsynt trevlig och fin ung man på 42 år nu med fantastiska föräldrar vars musikaliska och litterära alster jag vuxit upp med. Jag förstår Pos kulturradikala generation helt och fullt. Men de måste växa upp och ta ansvar.

Själv är jag född 1958 och köpte Nationalteaterns Kåldolmar & Kalsipper redan 1979 för att fostra mina framtida barn och läste sedan högt för dem ur Anna-Clara Tidholms Resan till Ugri-La-Brek.

————–

Ni har köpt en lampa

Ni har köpt en lampa för att
kunna se era möbler

Möblerna har ni för att
vara människor
och sitta i dom

Ni sitter i dom och röker
cigaretterna

Ni håller om varandra
och längtar tillbaka till
savannerna

Sekunderna går
minuterna och timmarna
Dagar veckor och år
Sekler läggs mellan er
och savannerna

Ni har redan valt
lampan och möblerna och cigaretterna
inte savannerna

Thomas Tidholm, ur diktsamlingen Jag var en dålig hund

Debatt, Personligt, Politik

Tio skitår

30/11/2014 Jan Sjunnesson 9 kommentarer

Foto: Sven Pernils

Sverige har ett skitdecennium framför sig, 2014 till 2024. Dessa år kommer präglas av ständig kamp om makt mellan alltmer vettiga folkvalda och ovettiga förvaltningar. Låt mig förklara:

Om en majoritet av resonabla väljare skulle få inflytande i valen 2014, 2018 och 2022 så skulle deras folkvalda representanter ändå inte påverka särskilt mycket. Det beror på att makten inte ligger i regering och riksdag utan i förvaltningar och medier. Strider kommer utkämpas på minsta förskola och skolmatbespisning mot de demokratiska beslut som tagits av fullmäktige och myndigheter. Tio år av ständiga strider om minsta gratisfrukost i grundskolor i utanförskapsområden. 10 skitår.

Jag ser sju områden som i fallande grad kommer förändras på grund av uppenbara missförhållanden. För de flesta är dessa områden redan kontroversiella men inom ett par år kommer alltså alla sju vara i gungning ordentligt. Först ut är, givetvis, invandring och integration.

Första området – Invandring och integration:

Värderings- och kulturkonflikter, parallella samhällen och rättsskipning, asylbedrägerier, gratis sjuk- och tandvård till illegala utlänningar, social och ekonomisk kollaps i utanförskapsområden, våld mot polis, brandkår och så vidare. Bland väljarna ökar stödet för Sverigedemokraterna liksom för själva frågan om invandring som prioriterad valfråga. Skulle SD växa och skulle något annat parti gå det föraktade partiet tillmötes om inte 2014 så 2018 eller 2022, så skulle de särintressen som lever av invandringen på något vis eller som känner sig goda genom att understödja den nuvarande tragiska utvecklingen bekämpa varje demokratiskt beslutat initiativ. Förortsbibliotekarier, SFI- lärare, integrationskonsulter, aktionsgrupper, multikulturella artister, arbetsförmedlarnas satsningar på utlandsfödda och alla som vill känna sig extra godhjärtade men inte betala själva kommer som nu utnyttja skattemedel för att hjälpa de stackars papperslösa, EU-migranterna, de som inte lärt sig svenska efter 10 år och alla andra behövande. Välfärdssektorns alla möjligheter att bjuda på resurser utnyttjas redan till bristningsgränsen av de rödgröna och migrationsliberala offentliganställda vilka kommer se sitt slöseri med skattemedel på oansvariga som civil olydnad och radikalt uppror mot ett hjärtlöst demokratiskt system.

Andra området – Skolan

Jan Björklund & co vet exakt vad detta inlägg handlar om. Han har som folkvald utbildningsmister sedan 2007 sjösatt över tio reformer som fått stöd av riksdagen men motarbetats av Skolverket, Skolinspektionen, lärarutbildningarna, de pedagogiska forskarna, Lärarförbundet, halva Lärarnas Riksförbund och Sveriges Kommuner och Landsting liksom av stora delar av föräldrarna och eleverna, i synnerhet deras företrädare. Vissa föräldrar som röstat rationellt kommer agera irrationellt vad gäller deras egna barn. Björklund har rätt i allt och har om något gått långsamt fram med nyordningen efter de socialdemokratiska misstagen (där borgerliga skolpolitiker sannerligen inte protesterat tillräckligt). Svensk skola kommer falla ytterligare men våra lärare kommer fortsätta att vägra hålla ordning i klassrummen, föräldrarna fortsätta curla sina glin och rektorerna mesa vidare. Fram till 2020 kommer inga PISA/TIMMS trender peka uppåt hur många viktiga och korrekta beslut om skolan som röstas fram och beslutas.

Brott

Inom polisen kommer fortsatta omorganisationer leda till tappat fokus och några straffpåföljder kommer inte ges trots att riksdagen beslutat. Domarkår och polisledning är inte beredda att tillämpa hårdare tag utan vill hellre ha status quo. Nya påföljder (SOU 2012:34) kommer kanske få igenom sina förslag under decenniet men den tillåtande hållningen mot brott som upprätthållits sedan 1960-talet är fortsatt stark inom åklagarväsendet. Först när vapenkontroller vid rättegångar och attacker mot anställda inom rättsväsende och polis ökat kommer man inse situationens allvar.

Socialvård

Socialtjänstlagens tredje paragraf från 1980 om att ”Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver” kanske modifieras men lokala socialförvaltningar kommer agera som Malmö gjorde i november 2013 då man beslöt betala ut bidrag till illegalt vistandes familjer. Överallt kommer strider uppstå mellan beslutande lokala församlingar och deras förvaltningar å ena sidan, och riksdagen och myndigheter å den andra. Med hänvisning till det kommunala självstyret kommer kommunalanställda och ibland även lokala folkvalda nämnder fortsätta delar ut pengar som de beskattat sina kommuninvånare med. Med hänvisning till Barnkonventionen kommer lokala folkvalda i förvirring och välmening agera alla goda gåvors givare tills pengarna tar slut. Landskrona, Borlänge, Gävle m fl. städer kommer drabbas av social och ekonomisk kollaps när alla heltidsarbetande flyttar ut till förorter utan samma generösa men ohållbara inställning.

Sjukvård

Liksom i skolan finns gott om godhjärtade men felinformerade och lagstridiga anställda som vill hjälpa till genom att använda lokaler och utrustning till vårdbehövande som inte landet har ansvar för. Om riksdagen skulle få en majoritet säg 2018 för att avskaffa den otillständiga Lag (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd, så skulle ändå systemet fortsätta, låt vara med hänvisning till den Hippokratiska eden som givetvis ger läkare frihet att i sina hem eller privat ordna behandling men som inte stipulerar att den offentliga sjukvårdens resurser ska användas. Här liksom vid domstolarna kommer attacker och bråk vid akutmottagningar eskalera när utsatta folkgrupper inte får det bemötande de anser sig ha rätt till. Skulle beslut om att inte ge resurser till illegala utlänningar genomföras kan sjuka inom denna grupp påräkna stöd från aktionsgrupper som paraderas med plakat vid akutintagen, trots att landsting beslutat om stopp.

Ekonomi och näringspolitik

Med en av fem vuxna svenskar på bidrag finns anledning att minska bidragsberoendet men å andra sidan röstar bidragsmottagarna. Skulle politiker vara benägna att våga fatta kärva beslut om socialförsäkringarna kan det gå som Kjell-Olof Feldt spådde en gång: Det som är ekonomiskt nödvändigt är ofta politiskt omöjligt och när det blivit politiskt möjligt är det ekonomiskt för sent. De 40 % av statsbudgeten som flyttas runt i transfereringar är en grundbult i den svenska välfärdsstaten men bör reformeras för att skapa tillväxt som kan betala välfärden, privat eller offentligt. Påfrestningarna kommer öka på arbetsmarknadens funktionssätt och företagsklimat vilka båda kan givetvis förändras men diffus miljölagstiftning, krångligt regelverk för företagande och frånvaro av incitament för arbetssökande.

Infrastruktur och säkerhetstjänst

Sverige har haft många problem med kollektivtrafik och järnväg de senaste åren. Gissningsvis kommer problem kvarstå till man beslutat att infrastruktur liksom försvar och krisberedskap tillhör ett lands kärnuppgifter. Den svenska staten har i allför hög grad tagit ansvar för ett otal mindre viktiga områden som i sin tur borde ha varit medborgarnas, så att tsunamivågor, statsmannamord och terrorattacker kunnat ske. SÄPO:s tvekande hållning till islamistiska Hizb ut-Tharir och invånare som far till Mellanöstern för att kriga med jihadister är möjliga att styra upp bättre. Månhända kommer fler illdåd och trafikinfarkter ske innan ansvariga reagerar men det krävs oerhört mer fokus av regering och de högsta ansvariga för att skydda landet och medborgarna än vad som görs idag.

Forskning och högre utbildning

I två hänseenden saknas kompetens inom forskning och högre utbildning; dels saknas ingenjörer, tekniker, naturvetare i tillräcklig utsträckning för att bemanna våra industrier och forskningslaboratorier, dels vågar inte forskare idag axla de forskningsuppdrag som det mångkulturella och delvis söndertrasade svenska samhället uppvisar alltmer. Under perioden 2014- 2024 kommer beslutsfattare eventuellt ge dylika uppdrag till akademin men professorerna kommer tveka att beforska frågor om migration, kriminalitet, demografi, kulturer, ursprung, tillit, genus, nationalism och liknande frågeställningar som under detta skitdecennium kommer plåga befolkningen i Gottsunda, Akalla, Biskopsgården och Fosie. De kommer aldrig få veta varför f.d. jugoslaver i Värnamo arbetar mer än smålänningarna eller varför vietnameser aldrig söker socialbidrag. Kanske bortemot år 2020 kommer några forskare sluta sig samman och skydda varandra mot beskyllningar men dessa områden tillhör de absolut sista att ändra sina uppfattningar om vad som kan sägas och studeras. Akademisk frihet är okänt till år 2022.

Medier och kulturliv

Så kommer vi till den sista bastionen för de korrekta åsikterna och manipulationerna – medierna. När statsteve blev fritt 1987 och statsradion 1994 gick många vanliga svenskar över till de kommersiella lättare kanalerna och slutade med dagstidningar. Vad som skett under 2010-talet är att även medelklassen hoppat av statsmediernas monopol och sökt sig till alternativa nyhetssajter på internet. Eftersom journalister i stor grad röstar med de rödgröna och vill styra folks åsikter kommer de kommande tio åren vara urjobbiga. De kommer kritiseras än mer än vad de gör idag. Vanliga svenskar kommer alltid kolla alternativa medier först, precis som polisen gör idag med Flashback för att se vad som hänt. Medierna kommer göra allt för att få förnuftiga folkvalda efter 2014 att framstå som giriga och elaka. Journalister vet alltid bäst och är det så att folk valt företrädare som vill minska förmåner, bekämpa islamism, inte dela ut skattefinansierad välfärd till de som inte tjänat ihop den och så vidare, en rimlig policy i alla normala västländer utom Sverige (och det oljerika Norge), så kommer de som lever av opinionsbildning och att beskriva verkligheten förlora till sist. Men de kommer strida till den 31 december 2022 eftersom förnuftiga väljare valt bort dem, dels som lyssnare, dels som väljare när public service måste tjäna in sina egna kulor. TV4 är möjligen något snabbare i vändningarna om vi får en förnuftig majoritet 2018 men å andra sidan är denna kanal om möjligt mer skitnödig än SVT.

Varför invandring och skolväsendet först kommer skita sig beror på att de som bor i utsatta områden redan har fullt upp med problem som bara kommer förvärras de närmaste åren. Men eftersom inga journalister bor där eller ens inser vad som sker blir det inget sänt och skrivet om detta. Tvärtom kommer journalisternas och forskarnas områden sist i denna framtidsspaning. Det beror på att de isolerat sig och sist kommer fatta vad vidden av misären i skola, sjukvård och den social-ekonomiska kollapsen i utanförskapsområdena. Dessa tankens arbetare inom medier, kulturliv och universitet har haft ett sekel på sig att dominera det offentliga samtalet genom försåtligt dominera medborgarnas åsikter. Hegemoni kallade marxisten Antonio Gramsci företeelsen att osynligt smyga på medborgarna vänsteruppfattningar via medier och kultur.

Från Lukács tankar 1920-talet om att dominera medvetanden inom arbetar- och borgarklassen när klasskampen inte övergått i revolution i västvärlden under första världskriget över de tyska arvtagarna inom Frankfurterskolans kritiska teori till den brittiska Birminghamnsskolans kultursociologi, den franska poststrukturalismen och amerikanska cultural studies har svenska kulturradikala och sk progressiva redaktörer, akademiker, kyrkfolk, konstnärer, författare och artister lärt sig sedan 1945dominera tankeliv och debatt med oändligt mer offentligt finansierad och distribuerad makt till förfogande än i något annat land. Kulturmarxisterna har etablerat sin hegemoni genom att agera som ett avantgarde där socialdemokrater, kulturradikaler och socialliberaler hängt med så gott de kunnat och ofta i strid med sina egna ideologier.

Vi kloka svenskar oavsett ursprung har tio skitår framför oss, en strid om minsta halalfria matbespisning och gratis biblioteksböcker till papperslösa. Först blir det värre, sedan vänder det men de som kommer fatta sist är de som studerat längst och ska berätta för oss vad som händer.

I min debatt- och historiebok Sverige 2020 tror jag det vänder redan då, liksom i romanen Framtidsmannen. Gardera ändå med fem skitår till.

Kategorier

Poesi med poliser

30/11/2014 Jan Sjunnesson 1 kommentar

Aspuddens Bokhandel, söder om Stockholm den 4 mars, 2014. Lång kö utanför inför den danske poeten Yahya Hassans uppläsning. Aldrig har den lilla bokhandeln varit så fullsatt säger någon i kön. Bara för att han är förföljd svarar någon annan. Akademibokhandeln i innerstaden kunde inte garantera säkerheten så den trivsamma 40-talsförorten Aspudden fick bereda plats för det omstridda besöket från Köpenhamn.

När vi satt oss kommer den 19-årige stilige mörklockige poeten in tillsammans med ett par civilklädda poliser och en förläggare. Efter kortkort presentation läser Yahya upp fyra- fem dikter på entonig danska. Han slutar med några hårda ord om Allah och hans sändebud Muhammed. Vid signeringen efteråt av den svenska översättningen av hans diktsamling kallad Yahya Hassanfår vi gå ut ur den knökfyllda lokalen och vänta på vår tur att gå in igen. En bister civilpolis spanar in oss. Poesi och poliser går inte ihop. Till DN säger poeten att han inte ångrar något.

Debatt, Politik

Manliga sakfrågor

30/11/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Man kan förklara Sverigedemokraternas framgångar genom partiets val att renodla invandringsfrågan men i längden krävs intresse för nya frågor, förutom kriminalitet och pensioner. Det har ledningen nu förstått och siktat in sig på kvinnliga anställda i den offentliga sektorn. Man har lanserat krav på heltid för offentliganställda, bättre villkor för äldreomsorgen och andra krav som direkt berör offentliganställda kvinnor och välfärdfrågor där kvinnor dominerar. Visserligen finns värderingsfrågor kvar, som kritik av feminism och sänkt abortgräns (se DN) men fler sakfrågor har lagts till speciellt för kvinnor

Vad gäller de manliga bastionerna inom bygg-, industri- och transportsektorerna har det arbetarvänliga partiet inte ännu levt upp till sin roll som andra största parti på 18 % inom LO- kollektivet. De frågor som handlar om värderingar, invandring och brott i synnerhet, kan möjligen drabba de arbetarfamiljer som bor i utsatta områden mer, men vad gäller arbetslivet där män jobbar så har Sverigedemokraterna hittills legat ganska lågt även om Mattias Karlsson hörs.

Ledarskribenten Marika Formgren skrev i Mariestadstidningen 19 nov 2013 och frågan är om så mycket skett sedan dess:

”Det kan med fog antas att det är fler manliga, lågutbildade LO-medlemmar än storstadselitmedlemmar som bor i segregerade bostadsområden med hög andel invandrare. Det är också troligt att manliga, lågutbildade LO-medlemmar generellt har mindre ekonomiska marginaler än storstadseliten, och därför oroar sig mer över invandringens ekonomiska effekter på välfärden. Storstadseliten kanske är mer tolerant för att den bor långt från problemområdena och har tillräckligt mycket pengar för att klara en eventuell försämring av välfärden.”

Men manliga arbetare gör mer än bor. De arbetar också och det för låga löner. Dags att kliva ut på byggena och fabrikerna, gubbar i SD om ni vill ha mer än 12,9% i nästa val.

Debatt, Politik

Tre böcker om Sverigedemokraterna

30/11/2014 Jan Sjunnesson 1 kommentar

I tre utkomna böcker analyseras och diskuteras Sverigedemokraterna av sina kritiker; Sverigedemokraternas Vitbok (tidskriften Expo nr 2/2014), Sverigedemokraternas Svarta bok (Verbal, 2014) och Så fick Sverigedemokraterna makt (Hjalmarsson & Högberg förlag, 2014)

För att reda upp detta intresse och nyfikenhet kring partiet tänker jag indela texterna i tre delar; historiska, analyserande och aktivistiska. Ingen skribent kan anklagas för att vara neutral eller vetenskaplig utan alla är ute efter att ensidigt belägga brister, fadäser, felgrepp och personliga tillkortakommanden. Likväl går de att läsa men står sig inte jämförda med böcker av journalister som Björn Häger, Pontus Mattsson och Niklas Orrenius.

1.
I den första historiska delen finns stiftelsen Expo:s Vitbok och ett par bidrag i vänsterantologin Sverigedemokraternas svarta bok (Mikael Ekman, Måns Nilsson, Mathias Våg och Mats Deland). Skildringarna utgår från de invandringskritiska och nationalistiska rörelser som fanns på 1980-talet med tonvikt på BSS, Bevara Sverige Svenskt och flera mer tveksamma grupper och personer. Huvudlinjen i alla texter går ut på att visa hur SD via BSS m fl grupper fötts ur en svensk nazism och fascism med rötter tillbaka till 1940-talet.

De första Sverigedemokratiska partiledarna, styrelseledamöter och inte minst ungdomsförbundet SDU:s tidiga ledning verkar ha varit odemokratiska, rasistiska och uppmanat till hets och våld. Vid flera tillfällen ska ledningen försökt staga upp organisationen genom att rensa ut rötägg, inte minst skinnskallar, men återigen fallit in i samma rasism och auktoritära nationalism. Detta spår går från partiets bildande 1988 ur det sönderfallande Sverigepartiet via utbytningar till Nationaldemokraterna vid 2000-talets början fram till idag 2014. Därav legitimeras de ständiga angreppen på Sverigedemokraternas bruna halv-nazistiska förhistoria som hördes inte minst i Almedalen i år enligt dessa författare.

Här ska inte polemiseras mot historieskrivningen i dessa båda böcker som till viss del bygger på fotografier och intervjuer, men också på rykten. En mer vetenskaplig historia kan behövas skrivas av andra historiker och då menar jag inte Henrik Arnstad, Heléne Lööw och Lena Berggren. Dessa tre har förverkat förtroendet att skriva Sverigedemokraternas historia genom genom sin ensidighet. Arnstad finns med i antologin, men med samma märkliga ideologianalys som mest väcker löje genom hans bruk av begrepp som neofascism och hans favoritbegrepp, ”ultra-nationalism”. Över till nästa del, analyserna.

LO-ekonomen Dan Anderssons Så fick Sverigedemokraterna makt är visserligen illa skriven men ett försök till att förklara vad han kallar högerpopulistiska framgångar. Orsakerna är enligt honom att allt fler västerlänningar utsätts för en ekonomisk marginalisering i och med global konkurrens. Lägg därtill en intolerans mot invandrare som enligt Andersson skapades av Alliansregeringens tal om språktest och utanförskap runt 2004.

Hela hans bok är ett försvar för inte bara traditionell socialdemokrati utan även för global rättvisa. Han skriver att Sverige har ett åtagande och ett gemensamt ansvar för hela världens medborgare. Att inte handla med utgångspunkt för att hjälpa alla fattiga på jorden är moraliskt fel. Men för de Sverigedemokratiskt röstande väljarna kan man inte utkräva att de ska avstå något från sina låga inkomster. Tvärtom ska deras villkor på arbetsmarknaden tryggas genom återgång till tiden innan Reinfeldt tillträdde 2008 och gjorde svaga grupper än mer otrygga. Andra skäl för att SD går framåt är att skolan försämrats, skattesänkningar (vilket gillas av SD:s väljare) och att M och S flutit samman i den politiska mitten.

Analyserande forskare skriver även i Sverigedemokraternas svarta bok. Ekonomhistoriken Lovisa Broström förklarar hur kriser och konjunkturer påverkar de Sverigedemokratiska väljarna. Hon har liknande kritik av Alliansregeringens metoder (FAS, RUT, utförsäkringar, sämre pensioner) som Andersson, vilka leder enligt dem till större rivalitet mellan utsatta grupper (lågbetalda svenskar, invandrare). Intressant nog har Broström samma ekonomiskt-politiska förslag om SD hade i sin budgetmotion 2014.

Genusvetaren Diana Mulinari och migrationsforskaren Anders Neergaard skriver om de kvinnliga SD-väljarna i kapitlet ”Omsorgsrasismen”. Deras teoretiska begrepp kommer från amerikansk post-kolonial teori där rasism kan vara vissa symboler och mörkhyade kan kallas rasifierade. I denna ”öppna” förståelse av rasism kan nästan vad som helst vara fås att var rasism, från glasspapper till plåster.

2005 ingick genusprofessorn Mulinari i den nedlagda och utskällda utredningen Det blågula glashuset, ledd av Masoud Kamali, som skulle påvisa förekomsten av strukturell rasism i Sverige. Tyvärr har den återupplivats på senare tid i aktivistkretsar runt MP, V och FI, men ingen respektabel svensk vetenskapsman hänvisar till den. Nåväl.

Mulinaris och Neergaards text ”Omsorgsrasism” bygger på intervjuer med ett 20-tal kvinnor inom SD som vill värna om landet, kulturen och de nära mellanmänskliga förhållandena som familj och barn. Därav kallas de ”omsorgsrasister” när de vill inkludera utsatta individer i sin krets. Denna krets sägs vara i opposition till det anonyma politiskt korrekta etablissemanget, som är allt annat än omsorgsfullt. Själva anser forskarna ”att föreställa sig den värld som Sverigedemokraterna önskar sig är outhärdligt”. Detta är inte vetenskap, utan mer aktivism. Över till den sista tredjedelens aktivistiska texter.

Bakom Sverigedemokraternas svarta bok står Expo, Researchgruppen, Inte Rasist Men (IRM), Verbal förlag och vänstertidningskollektivet Fria Tidningar. Hela boken genomsyras av ställningstaganden mot SD, men sist i boken skriver fem aktivister från IRM en ”grundkurs för antirasistiska ångvältar.”

Under rubrikerna ”Därför är SD rasister”, ”Principprogrammet”, ”Hatet på nätet”, ”SD och invandringens kostnader” och ”Sagan om islamiseringen” ger IRM sina sympatisörer några enkla tips och slagord. Analysen ska vara häftig och humoristisk snarare än intellektuell och saklig.

Sist i boken finns Jason Timbuktu Diakités tal i riksdagen och en begreppsförteckning från A till Ö. För undertecknad, se sid. 265.

Kategorier, Kultur

The almost nearly perfect people (vi, men säg det inte till någon . . . )

30/11/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? Engelsmannen Michael Booth väckte uppståndelse när hans mustiga skildring av de nordiska länderna kom ut vid början av 2014. Boken är en lättsam och kåserande rundresa i alla fem länder med ett kapitel för varje land. I det svenska får vi veta att vår mat är oätlig (Booth är mat- och reseskribent, ska tilläggas och sätter gärna in roliga kommentarer i parenteser), att vi är ungefär så mesiga som han tror (han bor i Köpenhamn, gift med snygg dansk fru) och att landet inte är så illa som Sverigekritiker och Sverigedemokraterna tycks tro.

Booth erkänner att han är politiskt korrekt och vill gärna framstå som en försvarare av allt svenskt mot danska Sverigekritiker som Mikael Jalving och Lars Hedegaard, men han vill ändå veta om det kanske ligger ett uns i påståendet att Sverige är ett smygtotalitärt land. Han intervjuar etnologiprofessor Åke Daun, riksdagsmannen Johnny Skalin (SD), kulturmarxisten Stefan Johnsson och Henrik Berggren, historikern som försvarar den svenska statens rätt att ordna för sina medborgare.

Mellan dessa historiska och teoretiska avsnitt går Booth runt i Stockholms innerstad och försöker bete sig osvenskt, dvs. medvetet åka hiss tillsammans med okända i hans hotell och tala med dem, inleda samtal på gatan och annat tramsigt. Allt för att få oss att verka blyga och tröga. Han både vill och inte vill att svenskar ska vara så mesiga och korrekta som förstått av sina egna fördomar och danska vänner. I Rosengård i Malmö går han runt och ser inga större problem med invandringen, snarare att husen ser bättre ut än motsvarande i London.

Som en upplyst liberal vill Booth försvara svenskarnas politiskt korrekta hållning men ju längre han vistas i Sverige desto mer verkar han irritera sig på denna självtillräckliga inställning. Han börjar bli rejält trött på vår vilja att vara ”duktig”, ett svensk ord han lärt sig. Denna duktighet har visserligen byggt landet från fattigdom till en välfärdsstat men verkar nu mest vara en oanvändbar korrekt ideologi om den inte tillåter kritik när duktigheten slår över i kontroll och självcensur. Med ett par veckor till här hade Booth fått upp ögonen för den smygtotalitarism han anar och statsdyrkaren Henrik Berggren förnekar.

Ändå älskar den brittiske författaren oss, den stilfulla svenska svanen:

”This serene Nordic swan always seems to achieve its goals with minimum fuss and discord: whether it be implementing progressive labour laws, orchestrating an economic recovery following a banking misadventure, or being very, very good at tennis, the Swedes never break a sweat”.

The almost nearly perfect people: The truth about the Nordic miracle (Cape, 2014)

Debatt, Invandring, Kategorier, Politik

En flykting berättar sanningar

30/11/2014 Jan Sjunnesson 4 kommentarer

Afghanen Zulmay Afzali har skrivit två böcker om sin flykt till Sverige, En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris (båda på Mummelförlaget, 2013 och 2014). Han var anställd av regeringen i Kabul för att bekämpa narkotikasmuggling, men tvingades fly. Han blev känd genom krönikan ”Svenskarna är inte rasister” i Svenska Dagbladet i januari 2014.

Där berättar han om de otroligt hjälpsamma handläggarna på Migrationsverket, kommunen, Arbetsförmedlingen, men också hur svenskarna beskylls för rasism av illvilliga och lögnaktiga asylsökande och invandrare. Men det är inte svenskarna som är rasister, tvärtom, skrev han i SvD krönikan:

”Däremot är det tyvärr flera av mina landsmän och andra som invandrat som bär hat och förakt i sina hjärtan mot svenskar och som inte vill anpassa sig och integreras i det land som gett dem möjligheter. Om de får sina pengar från Socialbyrån en dag för sent kallar de det rasism. När busschauffören ber dem visa sina biljetter är han rasist. Om läkaren inte ger dem de mediciner de vill ha så är läkaren rasist. Och så vidare. Den svenska asylhanteringen måste bli strikt, tydlig och rättssäker och svenskarna bör inte acceptera att lättvindigt kallas rasister. Annars blir de gisslan i sitt eget land och föraktet för dem riskerar att växa hos de asylinvandrade. De flesta är från sina hemländer vana vid att myndighetspersoner och lärare är auktoriteter, inte närmast självutplånande, vilket många av oss ofta möter här.

Den svenska vänligheten, sådan den uttrycks i systemen kring asylhanteringen och integrationen av människor som beviljats asyl eller uppehållstillstånd i Sverige, gör många nyanlända förvirrade och skapar en dålig grund att bygga ömsesidig tillit och respekt på.”

På grund av denna kritiska text om invandrare fick Zulmay Afzali en spottloska i ansiktet av en irakier när han handlade matvaror i butik. Irakiern skällde och skrek att Afzalis mor var en hora.

Han avslutar sin senaste bok om hederlighetens pris med en uppgiven suck:

”Mina principer och värderingar har gjort att mitt liv i Sverige blivit en utmaning. Jag vet inte hur länge till jag orkar kämpa för vad jag tror att rätt och sant. Att göra det är inte – och kommer aldrig att bli – lätt”

Invandring, Islam, Kategorier, Kultur

Kurder i Sverige får svenska barn

30/11/2014 Jan Sjunnesson 2 kommentarer

Makarna Nalin och Cheko Pekgul har skrivit boken Jag är ju svensk (Recito, 2014) som de fått ge ut själva på egen bekostnad. Titeln kommer sig av ett utrop deras då femåriga dotter sa till sin kurdiska mormor när hon hävdade att barnbarnet var kurdiskt, varpå dottern utbrast: ”Men jag är ju svensk!”.

Boken är en argsint och bitvis välartikulerad attack på den islamistkramande vänstern inklusive den socialdemokrati framför allt Nalin Pekgul representerat i riksdagen och som ordförande för S-Kvinnor. Nalin är för övrigt syster till Kurdo Baksi som vi tidigare skrivit om i denna artikelserie.

I boken redogörs för många resonemang och händelser om missförstånd från myndigheter inför krav från fundamentalistiska muslimer men även den svenska ängsligheten att bli kallad rasist om man kritiserar vad vissa invandrargrupper har för sig. I en intervju i NEO berättar Nalin Pekgul om boken som är starkt kritisk till hennes eget parti, Socialdemokraterna

Deras hemvist i Stockholmsförorten Tensta är det nav som alla korta kapitel vrider sig runt. De är lojala sin hembygd där de bott ett par decennier, men anser att Tensta varken är ett invandrarghetto eller en multikulturell dröm. 2005 var Nalin och Cheko Pegul på väg att lämna Tensta på grund av den växande islamismen och våldet men valde till sist att bo kvar berättade de förvånade över uppmärksamheten i DN .

De avslutar boken med en förhoppning om att multikulturalismen kan överleva i Sverige till skillnad från länder som Tyskland och Storbrittanien där den sagts ha misslyckats. Dock har de dessförinnan listat över 50 anledningar till att misstro experimentet. Två modiga svenska kurder med svenska barn har med boken bidragit till en nyttig diskussion om invandring, om svenskhet och framtiden-