I våras 2014 skrev glesbygdsmarxisten Po Tidholm i vänstertidskriften Dagens Arena om ”den svenska kolonin” Norrland som det sista motståndsfästet mot rasism. Han ondgjorde sig alltså över att Jimmie Åkesson och riksdagsmannen Mattias Karlsson haft fräckheten att bege sig till hemtrakterna norr om Dalälven för att söka fler väljare i den röda norra landsändan. En plats där man bjuder inbrottstjuvar på kaffe. Samma tirad mot SD drog han som Sommarpratare i Sveriges Radio .

Jag lämnar hans ovederhäftiga genomgång av varför norrlänningar ska anses vara bättre än andra svenskar och begrundar det faktum vem Po Tidholm är i denna debatt. Visserligen kan man välja att bemöta honom i sak, som att hans hemkommun Söderhamn valt att hyra ut tomma bostäder inom allmännyttan till Migrationsverket som betalas av statsbidrag på fyra år. Men sedan då? När kommunen ska ordna arbeten till de lågutbildade och inte fullt svensktalande flyktingarna som rotat sig i en ort varifrån svenskarna lämnat och statens pengar är slut? Det fenomen Po Tidholm kallar den ”globaliserade kvartalsekonomin” har byggts in i kommunen via storskalig global invandring på korta kommunala kontrakt. Illa.

40-TALISTER

Men vi lämnar Po med sina rundringningar till forskare i Umeå och funderingar om hur det kan komma sig att de snälla och röda norrlänningarna valt att bli elaka rasister. Hans utgångspunkt måste granskas och då handlar det inte om SD och Norrland 2013 utan om S och Stockholm 1970.

Som några av de första i vad som skulle kallas ”Den gröna vågen” flyttade hans far Thomas och hans mor Anna-Clara Tidholm till just Norrland 1970. De var alternativodlare, hippies och bohemer och hade sysslat med konst, musik och happenings i Stockholm. Pappa Thomas Tidholm skrev dikter och spelade i den legendariska proggorkestern Träd, Gräs och Stenar, och mamma Anna-Clara tecknade och gav ut fantasifulla barnböcker, möjligen kallades böckerna proggiga de med, se Kalle Linds roliga analys på Youtube.

40-talister var det sena 1900-talets anhängare av upprorisk ungdomskultur och vänsterpolitiska proteströrelser som gick långt ut över tidigare bohemiska och avantgardegrupper under mellankrigstiden. Dessa barn som föddes mellan 1940 och 1948 behöver knappast presenteras, men några hållpunkter är åren 1967 Summer of Love i San Francisco, 1968 Parisstudenter revolterar och Baader-Meinhof bränner varuhus, 1969 Woodstock musikfest, 1971 almstriden i Stockholm. Ulf Lundell (född 1949) hyser hatkärlek till dem och kallade 1977 de mest politiskt korrekta medelklassradikalerna i denna grupp för ”vasastaniter” i romanen Sömnen. Själv var han mer bohem och arbetarautodiktat.

Tillbaka till Tidholmarna.

Thomas Tidholm är född 1943 (samma år som Beatlaren George Harrison) och Anna-Clara 1946 (samma år som rockpoeten Patti Smith). Alla som föddes på 40-talet kvalificerar inte sig att kallas för äkta 40-talister i författaren Ludwig Rasmussons bemärkelse i boken med samma namn, men paret Tidholm uppfyller samtliga kvalifikationer. De var sanna mot sina övertygelser om att stadslivet, socialdemokraternas klassamarbete och kapitalismen förstör de äkta naturliga levnadssätten och styrde upp mot Arbrå samma år som Sveriges hippies och mer vildare folkmusiker debuterade på Festen på Gärdet 1970, året efter Woodstockfestivalen i USA. 1971 föds Po och 1977 hans bror Svante. Därmed är de bärare av en annan generation, 70-talisterna.

70-TALISTER

Dessa barn födda mellan 1970- 1979 kan i sin tur bara kallas för 70-talister om de fötts och fostras av just äkta 40-talister som Thomas och Anna-Clara Tidholm. Alla som föddes på 1970-talet blev inte 70-talister men många fostrade med TV2s program Ville, Valle och Viktor, och Kapten Zoom, Tårtan, Knuff och Staffan Westerbergs lätt maniska utfall mot konventioner. Skådespelaren Westerberg har senare berättat att hans antiauktoritet berodde på alltför högborgerlig familj som heller inte lät hans homosexualitet komma till uttryck. Därför måste han visa upp sina terapibehov i rutan framför Svante och Po. Nåväl. Vad utmärker då de äkta 70-talister som fötts av äkta 40-talister?

Jo, de har sällan hindrats i sina utforskanden av sina och andras kroppar, visat upp sina naturliga känslor när och hur de så velat, och ställt krav på vuxenvärlden. Antiauktoritära föräldrar fostrar (ibland) antiauktoritära barn. Lars von Trier är ett undantag men så är han ju född 1956. Internationellt sett så finns 70-talister i hela västvärlden men de har fått sitt främst uttryck i två länder där 1968-generationen fick genomslag i offentligheten: Sverige och Frankrike (se filmen ”Jonas som blir 25 år 2000”)

70-talisterna är den slackergeneration (Generation X) som efter 2000 dominerar medier och politik. De gullades bort av sina radikala 40-talistföräldrar som inte kunde få nog av att skämma bort dem och ge dem den daglig dos politiskt korrekt barnkultur. Sambandet mellan föräldrar födda på 1940-talet och barn födda på 1970-talet gick främst över statens institutioner (skola och statsmonopol i tv/radio), folkrörelser och, i mindre grad, populärkulturen. I båda sfärerna arbetade 40-talisterna och kunde på så sätt fostra sina och andras barn att kämpa mot miljöförstöringen, klassamhället, patriarkatet, imperialismen, det hemska vapnet Lumor som de elaka kungarna i Västerlandet använde mot stackars ulltotten Yllets vänner (Nationalteaterns Kåldomar & Kalsipper 1979). En infantil världsbild där Sveriges solidariska samhälle hotades av profitörer som den koleriska pengasmugglaren Gösta (Sällskapsresan) och den girige Wall En-Berg (Jönssonligan).

Ur medieforskaren Ingegerd Rydins analys av 1970-talets barnprogram:

”Det gällde att bryta förlegade könsrollsmönster och visa på alternativa sätt att leva och skapa sig en tillvaro. Inte minst ville man visa upp realistiska levnadsvillkor snarare än att skildra idyller och förljugna världar, visa på värden som samarbete och solidaritet snarare än konkurrens för att nämna några exempel. Att visa upp motbilder; en annan sorts kultur som tog fasta på helt andra värden än den kommersiella kulturen. Bland annat antogs barn bära på samma frågor som vuxna och barnprogrammens uppgift är att besvara dessa. Från mycket känsliga områden, såsom frågor om gud, sex och samliv till ganska basala frågor om samhälle, djur, natur, människa, tillverkning m m”.

Se min tidigare analys av generationerna från 1940 och framåt.

EFTER 2000

Vad som skett de senaste decennierna är att 70-talister som Po och Svante Tidholm tagit sig in i offentligheten där de självsäkert har fortsatt samma kulturradikala segertåg som mor och far inlett 1968. De har sällan mött något motstånd eftersom de fostrats i politiskt korrekta värderingar. I huvudsak socialdemokratiskt/socialliberalt/ socialistiskt/miljöplanekonomiskt mot vad de och deras föräldrar uppfattat som konservativt och kristet, traditionellt och alltför västerländskt.

De har fått veta under hela sin uppväxt att de och deras föräldrar har rätt och är därför ovana vid att kritiker av deras grundvärderingar kan ha något att tillföra. Anders Lokko bangar skallen till London Calling (Clash 1980) när han nyligen flyttade tillbaka till Stockholm från London och upptäcker att numera är inte alla svenskar lika kulturmarxistiska som han . Han förmår inte argumentera sakligt utan faller ned i känsloutbrott. Ett säkert grepp av de känslosamma 70-talisterna, som sällan förlorar ett tillfälle att flytta från fakta till fantasier.

PO TIDHOLM

Men vad har då detta med stackars Pos Norrlandsartikel att göra? För det första så bygger den på romantiska förutsättningar om Norrland som han vet går hem i sosseleden och bland de som vill vara äkta norrlänningar. För det andra så visar han fram sin egen oförmåga att förstå Sverigedemokratiska sympatisörer på ett silverfat, visar hjärtnerven för läsaren och skriver att ”Men en del av mig är ambivalent. Är det verkligen mitt ansvar att försöka förstå de som blivit rasister?”

Och vidare, är alla norrlänningar som inte ser framtiden i att nu ”flyttar somaliska asylsökande in i det som för inte så länge sedan var ortens mest moderna bostadsområde” verkligen rasister? Po trevar med begrepp som ”missmod, missnöje och proteströster” och talar faktiskt med några SD företrädare men kommer inte vidare.

Hans världsbild är på glid från den kokong hans generation levt i sedan 1970-talet. Dessa 30- 40-åringar skriver i tidningarna, sänder från Radio- och TV husen, men lever i en annan tid när de kunde slåss mot de elaka kungarna från Västerlandet och vinna medan mamma och pappa applåderade. I hans radiokrönika i P1s kvalitetsprogram God Morgon Världen 28 mars kan han inte förmå sig till att inse att den svenska autonoma vänsterns våld är lika illa som högerns nazistiska. Vänstern menar väl säger han och etablissemanget nickar instämmande, såsom Ann Heberlein, Statens Medieråd, ja även Reinfeldt på sin tid, och alla med inflytande liksom Tidholmarna. Po har blivit en kulturpamp.

PERSONLIGEN AVSLUTNINGSVIS

Men Po är som tur är en utmärkt musikskribent som en gång ledde mig till musikern Daniel Lanois verk. Vi har träffats några gånger och alltid haft kul. En sällsynt trevlig och fin ung man på 42 år nu med fantastiska föräldrar vars musikaliska och litterära alster jag vuxit upp med. Jag förstår Pos kulturradikala generation helt och fullt. Men de måste växa upp och ta ansvar.

Själv är jag född 1958 och köpte Nationalteaterns Kåldolmar & Kalsipper redan 1979 för att fostra mina framtida barn och läste sedan högt för dem ur Anna-Clara Tidholms Resan till Ugri-La-Brek.

————–

Ni har köpt en lampa

Ni har köpt en lampa för att
kunna se era möbler

Möblerna har ni för att
vara människor
och sitta i dom

Ni sitter i dom och röker
cigaretterna

Ni håller om varandra
och längtar tillbaka till
savannerna

Sekunderna går
minuterna och timmarna
Dagar veckor och år
Sekler läggs mellan er
och savannerna

Ni har redan valt
lampan och möblerna och cigaretterna
inte savannerna

Thomas Tidholm, ur diktsamlingen Jag var en dålig hund