För många kritiker av den svenska invandringspolitiken finns en rad fallgropar att undvika. Den första handlar om invandrare. Dessa utlänningar har aldrig beslutat om vår svenska politik utan anpassat sig till den. Visserligen kan vissa antas inte ha lämnat korrekta uppgifter men eftersom vår asylprövning är så undermålig, som Ivar Arpi (NEO) och Merit Wager (se hennes blogg) visat, är det vi svenska medborgare och de politiker vi valt att företräda oss som är de skyldiga till vår katastrofala invandringspolitik. Invandrare är dessutom inte en gemensam kategori utan där kan rymmas en mängd oförvitliga och hårt arbetande personer. En växande andel av dem röstar dessutom på ett invandringskritiskt parti, som alltså inte ska förväxlas med ett invandrarkritiskt dito.

Den andra fallgropen handlar om den så kallade främlingsfientligheten som dels kan ha etniska och kulturella ingredienser, dels handla om psykologi och tillit. Här finns den brännande diskussionen som massmedier, kulturmänniskor och politiker älskar att dra upp just för att den är så svår att föra och därmed blir den intressant. Att definiera svenskhet är ingen lätt uppgift, och knappast något som Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, klarar av på några rader trots att han skrivit flera böcker i ämnet och bloggar nästan dagligen (se Invandring och mörkläggning) . Mattraditioner och hudfärg, historia och högtider – allt kan vändas och vridas på så att kritikern av den svenska invandringspolitiken framstår som en inskränkt dumsnut och lätt kan avfärdas.

Likadant med de psykologiserande argumenten där känslor av misstro och reaktioner på andras utseenden dras in i bemötanden av de med utländskt utseende. Alla vet vad man menar om man skriver ”utländskt utseende” men det skaver. Samtidigt vet vi att om Barack Obama skulle fara till Kenya skulle hans amerikanska identitet inte synas, lika lite som Soran Ismails svenska skulle märkas i iranska Kurdistan. Men om de två mörkhyade männen skulle tala och röra sig i de länder de härstammar från skulle omgivningen tveka; ”Den där långa bleka mannen, inte är han kenyan inte” och likadana kommentarer i Kurdistan om Soran. Lika mycket som Soran vill vara 100 procent kurd så skulle hans kurdiska omgivning i norra Irak och Iran knappast anse honom kurdisk till 100 procent. Vem som helst kan vilja vara av en viss etnicitet eller tillhöra en kultur men det är till sist omgivningen som avgör.

Dessa problematiska återvändarfenomen är vanliga processer som vanligtvis inte orsakar partipolitiska trätor. När Alexandra Pascalidou studerade på ett grekcypriotiskt universitet på 1990-talet upptäckte hon hur lite grekiska hon var. Hennes landsman Theodor Kallifatides hade liknande bekymmer när han reste runt med sin bror i en gammal bil utan säkerhetsbälten (se En dag i Aten), något han inte vant sig vid efter många år i Sverige. Michel Jackson ville vara vit och ändrade sin kropp till det yttersta, liksom svenska Kevin Eires gör med sin japanska identitet Yohio. SVT sänder programmet Allt för Sverige som bygger på igenkänningsfaktorer på flera generationers håll. Skulle dessa amerikaner vara 100 procent svenskar? Hur man än vrider på etnicitet, folk, land och nationalism kan man vara säker på att några exakta gränser inte finns. Därav intresset men därav missförstånden.

Det gäller alltså att helst inte ge sig in i dessa diskussioner eftersom kultur, etnicitet och psykologi är de domäner som etablissemanget helst biter sig fast i. Ju vagare gränser och betydelser, desto nöjdare journalister och politiker. De har byggt sina karriärer på just detta och leder gärna en vanlig kritiker av svensk invandringspolitik in i irrgångarna, även slipade debattörer som Mattias Karlsson och Björn Söder.

I helgen (14/12) skrev Niklas Orrenius i DN om SD:s möte i Västerås med fokus på Björn Söder. Genom att låta en annan person, en tysk historiker och expert på skånsk identitet, kommentera Söders resonemang fick journalisten Orrenius SD:s partisekreterare Söder att hävda att samer och judar inte kan vara svenskar. Söder tillbakavisar idag kritiken i SD Kuriren , Aftonbladet och Dagens Opinion, men redan under måndagseftermiddagen hördes i radio och teve krav på hans avgång som vice talman. Judiska företrädare uttryckte dessutom kritik av Söder trots att hans parti tillhör det mest Israelvänliga och att dagens antisemitism snarare kommer från invandrade muslimer än infödda svenskar. Och så vidare.

Vad kritiker av invandringspolitik kan lära av detta är bita sig i läppen och föra över diskussionen till de områden som kulturvänstern, etablissemanget och mainstream medier inte behärskar; ekonomi, migrationsregler, statistik. Tala om Genévekonventionen 1951, våra 1900 kvotflyktingar för 2014, utgiftsområde 8 (migration) och 13 (integration), andelen sysselsatta bland utrikes födda (20 procent under de infödda). Inte ens en slipad skribent som Marika Formgren fick föra en sansad diskussion om Reinfeldts tal 2012 om ”etniska svenskar” utan belades med skrivförbud av moderata Östgöta-Correspondenten, för att senare säga upp sig (se hennes inlägg)

Läpparna må blöda men bit hop. Sverige förtjänar en diskussion som alla kan ta del av och förstå, som asylregler och utgifter för invandringen. Etnicitet och kulturpsykologi är intressanta ting men inget material för oneliners.