Debatt, Invandring, Islam, Kategorier, Kultur, Praktiska förslag

Beslöjad bibliotekspersonal

04/01/2021 Jan Sjunnesson 1 kommentar

Vid två besök till Stockholms Stadsbibliotek i höstas 2020 har jag mötts av beslöjad personal i entrén. Unga flickor som stolt vill visa upp sin religionstillhörighet för oss intet ont anande låntagare och besökare.

Jag ogillar att offentliga platser och institutioner (inkl skolor, sjukhus, förvaltningar mm) ska tillåta sin personal att visa upp sig i religiös klädsel så jag skrev till bibliotekets kundtjänst den 16 dec 2020:

”Typ av synpunkt: Klagomål.

Min synpunkt rör: Biblioteket

Rör din synpunkt ett särskilt bibliotek? Berätta vilket! 3

Meddelande: Personal i entrén har haft slöja när jag besökt er.

Biblioteket ska vara en sekulär plats där personalens religion ska vara ovidkommande.

Vill du att vi kontaktar dig och i så fall hur? Epost

–Epost–

Namn: Jan Sjunnesson

Epostadress: sjunnesson.jan@gmail.com”

Idag fick jag svar:

”Hej igen.

Eftersom det inte finns förbud mot att bära personlig klädsel eller accessoarer på arbetsplatsen, även om dessa kan sägas ha religiös såväl som kulturell tillhörighet, så är det tillåtet. Det är rent arbetsrättsliga föreskrifter som Stockholms stad tillämpar. Nu är jag bibliotekarie och har inte varit med om fatta några beslut, men så tolkar jag det.

Vänlig hälsning/
Kundtjänst,
Krister”

Av den vänliga svaret, som dock inte skrivits av en ansvarig chef, framgår att personal idag inte kan åläggas att lämna huvudduken hemma.

PERSONALPOLICY

Stockholm stads personalpolicy ger lite utrymme för ett förbud. Möjligen kan man driva ett civilrättsligt mål att jag som brukare inte blivit respektfullt bemött i och med att personalen pådyvlat mig privata religiösa uppfattningar som jag inte bett om att bli informerad om. Det står nämligen;

”Som medarbetare i Stockholms stad
• respekterar du alla människors lika värde och erfarenheter.
• bemöter du brukare, medarbetare och samarbetspartners på ett respektfullt sätt.”

Det är hårddraget men kan gå att få till stånd ett förvaltningsärende om många anser sig inte respektfullt bemötta av beslöjad personal. Kvinnliga obeslöjade besökare kan t ex känna sig nedvärderade eftersom slöjan delar in kvinnor i ärbara, de med slöja och icke ärbara, de utan. De med slöja är inte sexuellt tillgängliga och står implicit under manligt beskydd vilket de obeslöjade inte gör.

Som manlig besökare kan jag känna mig kränkt, ett tillstånd jag måste uppamma viss kraft för att känna, av att beslöjad personal antar att jag och andra män inte kan kontrollera vår sexuella lust utan måste begränsas av beslöjade kvinnor.

Hör gärna av er om ni vill dryfta saken och kanske anmäla Stadsbiblioteket till Förvaltningrätten i Stockholm.

För att detta ska ske måste vi kunna överklaga ett beslut av stadsbibliotekarie Daniel Forsman. Jag skrev på Twitter den 14 dec 2020 till kulturborgarrådet Jonas Naddebo (C) som valt att inte svara mig.

Detta kan bli intressant med tanke på att EU rätten 2017 har godtagit slöjförbud på arbetsplatser. De offentliga rummen måste säkras för sekulära ändamål, inte religiösa.

Debatt, Kategorier, Kultur, Politik

Nedstängningen av Swebbtv inget för svenska medier eller tryckfrihetsorganisationer

30/12/2020 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Jag skriver på Yttrandefrihetsombudsmannens webb om bevakningen av Swebbtvs nedstängning på YouTube. Våra etablerade medier, tryckfrihetsorganisationer, branschtidningar och politiska partier (utom SD) är ointresserade av detta angrepp på yttrandefriheten.

Kategorier, Kultur, Personligt

Lokko läser Lundell

28/12/2020 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Igår 27 dec 2020 skrev Andres Lokko i SvD Kultur om Ulf Lundell efter att ha fått ha fått se SVTs dokumentär- och konsertfilm av Marie Nyreröd, vilken vi dödliga kan ta del av 30 december.

Lokko försöker driva samma tes som Lundell om att folk som mig, låt kalla oss Sverigevänner, är uteslutna ur deras krets. Att Ulf Lundells ”Öppna Landskap” inte får sjungas av SDare eller ens hyllas av dem.

Lokko skriver:

Den politik som har präglat det senaste decenniet ändrar också synen på Lundell. Själv avskyr han den, högljutt och kompromisslöst. Men ändå, och mot bättre vetande, försöker vansinneshögern annektera ‘Öppna Landskap’ och – det tar emot att säga det- känner en mild identifikation med Lundell/…/ ‘Man är en trög konstant i en värld som rusar vidare’ säger han i Vardagar 3 och understryker kanske av misstag varför även Sverigedemokrater hittar små korn av identifikation i Lundell

Att fjanten Lokko tänker så illa är hans problem, och att Lundell lika fjantigt har upprepat i böcker och från scen sin avsky för SD, är också pinsamt, men att låta SvD trycka dessa banala insikter är ett värre.

Lokko kan liksom Lundell inte förstå sig på vad som skett i landet sedan millenieskiftet. De lever bokstavligen kvar i ”Sextiosju, Sextiosju” där sossarna består av milda pampar med begränsad världssyn. Lundells far var socialdemokratisk kooperatör och sonen gjorde ett uppror som sedan ställdes in när han blev sosse själv. Han hade inte läst sig till vad som skett ens då S föll 1976.

NY MEDIEVÄNSTER

Andres Lokko är en son av baltiska politiska flyktingar som lämnat socialismen i Östblocket för friheten i Väst. Men liksom Hynek Pallas, son av tjeckoslovakiska flyktingar som kom hit 1977, så har Lokko valt att slåss för en självgod medelklassvänster, särskilt inom medier och kultur, trots att båda borde veta bättre. Lokko är bokstavligen en kommunistkramare!

Lokko och Pallas är båda etablerade kulturskribenter som i åratal förtalat oss Sverigevänner och i Pallas fall hängt ut Katerina Janouch i DN 2017 som en fara för demokratin. De lierar sig med makten och har inga betänkligheter i att kallas oss maktkritiker för ”vansinneshöger” som Lokko ovan.

Om Lokko läst Lundells Sömnen från 1977 noga bör han ha noterat att de vasastaniter som Lundel raljerar som en medelklassgrupp bestående av medie- och reklamfolk som lajvar arbetare och kör i gamla Volvo Duett, gärna i blåställ, så hade Lokko fattat vartåt utvecklingen barkade hän.

Medievänstern som Lundell fnissade åt hade vid mitten av 70-talet blivit en ny maktgrupp i västvärlden. I GP nyligen skrev Adam Cwejman insiktsfullt om detta nya mellanskikt som beskrevs redan 1976 som en ”Professional-Manegerial Class” av de amerikanska vänsterskribenterna Barbara och John Ehrenreich.

I Sverige skulle något senare Jan Myrdal, Lars Gustafsson, Sven Fagerberg, Sven Delblanc, Gösta Hultén och Jan Samuelsson ta upp samma tema om en ny korporativ medievänster utanför arbetarklassen, alltså vad slyngelförfattaren Ulf Lundell redan noterat.

Det är idag denna nya klass av offentliganställda eller privatanställda som lever av offentliga skattemedel som kulturlakejer som Andres Lokko och Hynek Pallas tjänar: det välfärdsindustriella komplexet.

OGILLAR SVERIGEVÄNNER

Denna klass har lite till övers för Sverige och kan inte begripa hur någon kan vilja kalla sig vän av Sverige. Sedan 2000 har folk reagerat genom att rösta in högerpartier vilka idag representerar arbetarna. Lundell förstår ingenting och Lokko fräser för han förstår.

Lokko var nio år 1976 när jag läste Jack och Sömnen, lyssnade på Vargmåne och Törst, Lundell fyra oöverträffade mästerverk. Ur dem kan vi äldre Lundellbeundrare få fram en tydlig kritik av översitteri, uppror mot konformism och känslighet för samtidens semiotik.

Titellåten Törst

På Riche och Grand
Sitter vackra mänskodjur
Synkroniserande sina ur
Champagnen sprutar från balkongerna
Ner på Mustangernas glittrande grin

Ulf Lundell blir bättre för varje år skriver Andes Lokko hänfört. Jag tvivlar. Ingen av dem verkar ha insett var majoriteten svenskar gjort, nämligen att invandringen varit ett misslyckande sedan 1980-talet. För detta faktum ska vi brännmärkas av dem, de som gått med makten istället för folket.

Jag kommer fortsätta att lyssna på Lundell och tar mig friheten att kalla mig patriot, nationalist, Sverigevän, MED och höger. Andres Lokkos text i SvD bekräftade vad jag redan visste, nämligen att även en begåvad författare kan göra politiska missbedömningar. Jag har överseende med honom men inte med Lokko.

Kultur, Politik

Föreställningar om Bulletin redan 2015

25/12/2020 Jan Sjunnesson 2 kommentarer

Det slog mig igår att jag vid två tillfällen hörde om något som liknar Bulletin redan 2015.

Den första gången var när den utmärkta men bortfösta borgerliga fd ledarskribenten Marika Formgren höll ett föredrag om värdegrundsdemokrati i min förening Fri Folkbildning 2015. Hon nämnde då att förnuftig och frimodig åsiktsbildning inte räcker utan att korrekt nyhetsförmedling är avgörande för att vinna mot det politiskt korrekta etablissemanget.

Hon sa detta apropå mordet på två svenskar på IKEA i Västerås hösten 2015. En släkting till henne kommenterade att mördaren sökt asyl i Sverige och borde behandlas därefter, vilket Formgren korrigerade med att afrikanen redan besökt Italien i samma ärende, något hon läst i utländsk press. Att han inte utvisades dit var bedrövligt men det är en annan fråga.

Det andra tillfället var samma höst vid några bättre middagar i Vasastan i centrala Stockholm. J

ag ledde då planeringsmöten i stan för att skapa något Sverigevänligt medieprojekt. Micke Willgert och jag bjöds in av två herrar till höger för att presentera våra tankar, däribland Swebbtv.

De erfarna herrarna föreslog istället att vi tillsammans skulle ordna fram ett par hundra miljoner och köpa SvD som sedan skulle göras om till något i stil med vad Werner von Heidenstam ville med tidningen. Bulletins Per Gudmundson är medveten om vad traditionen förpliktar.

Willgert och jag tackade för förslaget men några miljoner hade vi inte, tvärtom. Vi startade ändå 30 dec 2015 med ett reportage gjort med en mobilkamera i Ånge där asylsökande vällt in.

Bulletin räcker ju inte långt men kan säkert inspirera andra till exempel att starta en högervinklad tevekanal för marknätet. Se Bulletin om mig och Swebbtv.

2004 kunde två riksdagsledamöter, Ohly och Schyman, påverka TV8 att sluta sända Fox News.

Idag finns marknaden men finns medieentreprenörerna? 2020-talets Jan Steckbeck, vem är du?

Den geniale galningen | Kingmagazine — https://www.kingmagazine.se/den-geniale-galningen/

En skriftställares dagbok, Kultur, Personligt

En skriftställares dagbok: 24-12-2020

24/12/2020 Jan Sjunnesson 1 kommentar

PÅ JULAFTONS FÖRMIDDAG SKINER SOLEN som sedan kommer gå ned 14.51. Igår skulle den skina men molnen hopade sig, medan idag skulle det bli molnigt. Tvärtom är bra ibland.

Jag lever bra med stöd från akassan sedan jag blev arbetslös i somras. Regeringen har höjt ersättningen med 10 000 kr/mån fram till valet 2022, en åtgärd som skylls på pandemin men stinker valfläsk. Dock tänker jag inte klaga.

Vad Arbetsförmedlingen kräver av mig är att söka ett jobb varje dag vilket jag uppfyller. Resten av tiden ägnar jag åt sociala medier, umgänge, kafébesök och att läsa och lyssna på poddar. Att jag envisas att kalla mig skriftställare när kan kallas dagdrivare bekymrar mig föga. Elva böcker och ett halvt liv som skribent finns som bevis.

Just nu läser jag om författningshistoria sedan franska revolutionen 1789 fram till upprorsåret 1968 i den italienska idéhistorikern Lucia Rubinellis intressanta nyutgivna bok som hon talar om här.
Jag har fått upp intresset via Carl Schmitts analyser av den fallerande Weimarrepubliken som Rubinelli föreläste om 2018.

Ämnet är inte särskilt känt i Sverige men några forskare i juridik i Lund och Göteborg, Leila Brännström och Matilda Gustavsson, har just gett ut en antologi som jag har på skrivbordet intill Rubinellis och framför Schmitts och Strauss böcker och Machiavellis och Hobbes.

En bok i tre delar håller på att ta form; en del om kritik av liberalism, en andra om författningsmakt (”pouvoir constituant”) och en tredje om den amerikanske statsvetaren Jack McCormicks omtolkning av Machiavelli som demokrat.

Ämnena är delvis nya för mig, särskilt juridiken, men de är alla viktiga för politisk filosofi, som jag ägnat mig åt av och an sedan början av 1990-talet då jag översatte texter om kommunitarism från engelska till svenska. Antologin gavs ut 2013, min första bok.

Vad mer? Läser långsamt Einar Askestads fundamentalontologiska tankebok Ting och bläddrar i Axess temanummer om dygder. Just det temat känns överflödigt men annat är läsvärt i denna tidskrift som nog får betraktas som en liberalkonservativ rikslikare. Oikos, Bulletin, vad som återstår av SvDs ledarsida kan inte ännu mäta sig med dess djup och bredd.

Vad gäller alternativmedier så har mycket hänt: Swebbtv stängdes ned igår av YouTube, Riksstudios och Kommuniké har startat, och Exakt24 har etablerat sig. Extremvänsterns Mattias Wåg bevakar altmedierna avundsjukt medan Tobias Hübinette surt noterar den nya mediekanalens Riks framgångar och förstår inte ens skandalen #Federley.

Hübinette drack te hemma hos mig i Uppsala tillsammans med ett gäng anarkiststudenter i början av 1990-talet. Lite blyg men handlingskraftig vilket han visade genom att klippa av tv-masten i Flogsta en lördagskväll i protest mot den fördummande televisionen. Folk borde umgås istället menade han. Jag tycker fortfarande att det var rätt kul och tankeväckande.

***

Som ni märker håller jag mig sysselsatt och tackar mitt fackförbunds Journalistförbundets inkomstförsäkring för extra tillskott utöver valfläsket.

Fö är detta fack för journalister nog ett av de få förbund för intellektuellt verksamma i världen som avkrävs en värdegrundsförsäkran om människors lika värde, en paragraf som kom till 2014 för att hindra SD-sympatiserande medlemmar att ta förtroendeuppdrag.

Inom TCO är det just Journalistförbundet som har denna åsiktsrepressiva och vaga regel, medan den är mer frekvent inom LO och inte alls inom SACO.

Själv har jag försatt mig i ett publicistiskt limbo genom att vara för ful för finmedia och för fin för fulmedia. Jag lider inte direkt men det vore roligt om någon publikation eller mediekanal hörde av sig för att få mina tjänster gratis. Arbetsförmedlingen kan säkert ordna praktikersättning.

***

Nu är klockan 12.44 på julafton. Solen skiner. Jag var den ende som bokat tid i tvättstugan som nu är avklarad.

Vid 15 ska jag bege mig till puben Stringfellows vid St Eriksplan för julfirande med några vänner och bekanta. En tradition Salle och jag startade förra året. Det blir nog alkoholfritt efter gårdagen på Pelikan med Matti och Katti, och sen karoke på Gröne Jägaren. . .

Önskar mina läsare, följare, vänner och ovänner en riktigt God Jul!

Utsikt från min balkong i Bromma mot Stora Mossens koloniträdgård, en plats som jag skrivit ett utkast till en roman om, Signes hus.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

Filosofi, Kultur, Politik, Utbildning

Samtal om liberalism del 2: Om Leo Strauss med Mattias Betts

22/12/2020 Jan Sjunnesson 6 kommentarer

I del 2 av mina samtal om liberalism talar jag med Mattias Betts som skrivit om och översatt den tysk-amerikanske politiske filosofen Leo Strauss, en viktig kritiker av liberalism. Detta samtal blev uppdelat i två klipp, det ovan och denna fortsättning.

Det första samtalet med Daniel Svensson finns här.

Min artikelserie om kritik under 1900-talet av liberalismen:

Del 1-Introduktion

Del 2-Peter Thiel och The Straussian moment

Del 3- Carl Schmitt

Del 4-Leo Strauss

Del 5- Neokonservatismen

Del 6-Kommunitarism

Del 7-Judith Shklar

Del 8- Statsliberalismen

Del 9- Edward Luces The Retreat of Western liberalism

Del 10- Patrick Deneens Why liberalism failed

Del 11- Steve Bannon och Traditionalismen

Debatt, Politik

Osammanhängande politisk konformism

18/12/2020 Jan Sjunnesson 1 kommentar

Inom några områden finns en konformism som gör att fullkomligt orelaterade politiska ställningstaganden antas hänga ihop.

Jag syftar givetvis på klimatfrågan, invandringen, feminismen och islam.

Vad som är en konventionell ståndpunkt i ena frågan, t ex att klimathotet är verkligt, sägs hänga ihop med en annan konvention, t ex att patriarkatet styr svenska kvinnor.

Så lätt är det inte. Vad som är höger i en fråga i ett land kan vara vänster i ett land.

DANSKA FRISKOLOR

Det erfor jag i den danska friskoledebatten på 1970- och 80-talen. Den danska högern var mot friskolor och vänstern för. Här hemma rasade Olof Palme mot Kentucky Fried Children.

I Danmark finns sedan 1970-talet en frimodig initiativrik alternativvänster som fick fäste i fristaden Christiania. Dessa hippiefamiljer ville inte att den danska staten skulle styra över deras barn och har sedan 1949 en lag som gav skolpeng till ”lilleskoler”, små ofta alternativpedagogiska experiment med Waldorfinriktning eller bara allmän alternativ inriktning mot konsumtionssamhället. Frihetliga och anti-etablissemang. Ungefär som Miljöpartiet 1980 som då var för friskolor.

ITALIENSKA KOMMUNISTISKA HEMMAFRUAR

I Italien fanns under samma tid radikala kommunistiska feminster som krävde vårdnadsbidrag. En ”social lön” för deras ”reproduktionsarbete” i hemmet. De var stolta autonoma marxister som ville ta hand om sina barn och låta mannen och hans arbetsgivare betala för deras försörjning. Maria Dalla Costa ledde striden.

Ett vänsterförslag som högerns KD införde 1992 och som vänstern här ratat. Samma sak med klimatet och invandringen. I Schweiz finns ett miljöparti som är emot invandring till landet eftersom det skulle tära mer på naturresurserna.

NY VÄNSTER

Men man kan bara se till invandringen och upptäcka nya perspektiv utanför Sverige. I Tyskland finns ett vänsterparti som vill stoppa invandringen med klassisk vänsterpolitik som ser till arbetarnas intressen. Här finns Marcus Allard, Nils Littorin m fl med liknande inställning.

Feminister kan med samma utgångspunkter inta en kritisk hållning till invandringen som ofta bestått av friska unga män med kvinnoförtryckande värderingar.

Samma inställning kan appliceras på islamiseringen av västvärlden där naiva feminister gått hand i hand med misogyna muslimer.

Få intar den feministiska publicisten Oriana Fallacis tidiga och modiga inställning mot islam i The Rage and the Pride 2004.

LÄTT ATT PLOCKA ISÄR

Vad som med stor möda slås samman av etablissemanget i dessa fyra områden (klimat, migration, feminism, islam) är lätt att plocka isär. Det enda som håller dem samman är en föregiven officiell ståndpunkt och en pressad retorik.

Att FIs obegripliga slogan ”Ut med rasisterna- in med feministerna!” inte ifrågasatts mer beror givetvis på att partiet haft stöd i etablissemanget.

Klimatdebatten är lika fördummande liksom invandringen och feminismen (där en liberal feminism inte förmått göra sig hörd medan radikalfeminism och genusvetenskap brett ut sig).

I fråga efter fråga finns alltså ett officiellt svar som alltid kan ifrågasättas, antingen i dess relation till en annan fråga eller i sig. Vänster och höger, politisk korrekt eller inte – ståndpunkter kan alltid formuleras ånyo från nytt håll.

Att bejaka avkriminalisering av droger kan göras med såväl frihetliga vänsterargument som från frihetlig höger. Samma sak med sexarbete. En feminist kan anse att kvinnor är ansvariga individer med rätt att bestämma över sin kropp.

HBTQ har samma vidd men antas vara ett vänsterliberalt projekt. Läs Douglas Murray.

FRAMTIDEN ÄR ÖPPEN

Thomas Gür hade rätt i sin avskedskrönika i SvD igår:

”Framtiden är öppen och det är vi som formerar den, med det vi gör och det vi väljer att inte göra. Och det finns åtskilligt som man kan göra både själv och tillsammans med andra. Ibland kan ett fåtal beslutsamma, hängivna och passionerade individer åstadkomma väldigt mycket. Bara ett par hundra nya personer som engagerar sig samhällspolitiskt för det de tror på, gemensamt och i nya former, skulle ge en oerhörd verkansgrad.”

Med medieprojektet Bullentin kommer utrikesbevakningen här hemma utmanas har jag förstått. Det finns otroligt mer att förstå om hur andra länder löser och analyserar de problemområden vi har. Hur många vet att Bill Clinton skärpte socialbidragen på 90-talet och att Barack Obama senare stramade åt invandringen?

Jag har tidigare analyserat den svenska (och märkligt nog extrema) konformismen i föredrag, inlägg och i min bok Sverige 2020. Den är nu uppenbar och behöver utmanas.

Möjligen har pandemin gjort att vår politiskt perifera nationella inställning uppmärksammats mer.

Debatt, Kultur, Praktiska förslag

Yttrandefrihetsombudsmannens första år och nästa

17/12/2020 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Samtal med mig och YOs ordförande juristen Ola Bengtsson

Läs mer om föreningen på www.yttrandefrihet.nu Gå gärna med för 200 kr per år eller stöd oss på Swish 1234350831.

En skriftställares dagbok, Kultur, Personligt

En skriftställares dagbok: 07-12-2020

07/12/2020 Jan Sjunnesson 1 kommentar

OM VI HADE STANNAT I NORRKÖPING 1958 hade min uppväxt och min familj sett annorlunda ut. Istället flyttade familjen Sjunnesson med två barn, födda 1955 och 1958, till universitetsstaden Uppsala från industristaden Norrköping. Min far hade blivit befordrad till arbetsledare vid Stenbeläggningar AB till den mytomspunna lärdomsstaden.

Min mor, som inte ens tagit studentexamen, fick vänja sig vid akademiker av båda könen runt oss i de bättre delarna av Uppsala, Luthagen och Norby. Det kan inte ha varit lätt för en dotter till Ivan Blom, ägare till Linköpings största åkeri, Bloms Åkeri AB. Hon försökte så gott hon kunde i Uppsala och hade minsann skinn på näsan.

1949 hade hon rest till New York för att arbeta som hembiträde och 1950 vidare till San Francisco. När hon träffade min far 1951 var det hon som körde rally och han som läste kartan. 1973 for hon till Irak 2 veckor som ensam västerländsk kvinnlig turist.

Det spelade nog ingen roll i Norby där vi hade en läkarfamilj mitt emot, en till höger och en vänster, professorer på både Statarvägen (sic!) och Tuvängsvägen. En och annan ingenjör och företagare som vi men annars mest universitetsfolk.

Hade vi stannat i Norrköping hade min mor varit en respekterad företagarfru och min far en av många i en industristad, anställd eller företagare inom en bransch man kunde förstå sig på – anläggningar av husgrunder, asfalt, sten, plattor, trädgårdar och vägar.

Min mor kanske hade utvecklat sitt intresse för textilkonst och hantverk mer, vilket hon arbetat med i Linköpings hemslöjd. Norrköping har säkert sina sidor men kanske livet hade blivit bättre, åtminstone för mina föräldrar. Vi reste ofta dit under min uppväxt, till familjen Adestam i Norrköping och Anderssons sommarställe i Svärtinge. Minns besök på folkparken där, porsbrännvin med smak av pepparkakor och att killarna där gillade ett vilt stökigt band från England- The Who.

Vad hade jag gjort om vi förblivit östgötar? Jag hade inte hängt på Folkfesten i Slottsbacken 1971 eller jobbat på Uppsala Musikforum. Kanske hade jag fortsatt mitt naturvetenskapliga intresse vid Linköpings universitet. I alla fall hade jag nog gjort lumpen, kanske vid T1 i Norrköping som min far 1947. Inte pacifist på dagis i Gottsunda.

Kanske hade jag fikat på Broadway och sneglat på Pluras gäng, Inte gått med i VPK och startat studiecirkel om Marx Kapitalet och hängt med studentvänstern och flummare i Uppsala. Jag har dock svårt att tänka mig som en välkammad ingenjör eller naturvetare med ful östgötsk dialekt. Min mor talade alltid rikssvenska liksom min skånske far.

En personlig kontrafaktisk historia är tankevidgande. Rabulisten Sjunne kunde ha ersatts av en Norrköpingsbo som säkert levt rövare men inte som Uppsalabon Sjunnesson. Kanske jag hade mer blivit som Göran Greider, klipsk arbetargrabb som stör medelklassen. Inte så illa.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

Personligt, Praktiska förslag

Nu kan du trycka gilla och donera samtidigt

30/11/2020 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Efterfrågad nyhet! Nu kan du trycka gilla och donera samtidigt

Denna blogg är en av de första som erbjuder en donationsknapp som på 5 sekunder gör det möjligt för läsarna att ge ekonomiskt stöd. Samma system kommer att vara tillgängligt hos många fler inom nätmedia som inte har betalvägg

Nätmedia allt viktigare för samhällsdebatten men har bristande finansiering

Nätmedia har en avgörande betydelse för en allsidig beskrivning av samhällsutvecklingen. Kvalitét är aldrig gratis för producenterna. Ditt bidrag är därför viktigt för att denna publicist ska fortsätta utvecklas och kunna vara intressant för dig.

Idag är det endast några procent av läsarna som betalar för de sidor som de återkommer till dagligen. Målet är att skapa en bättre balans mellan de som läser/lyssnar/ser och de publicister inom nätmedia som du gärna återvänder till.

Ny betalmetod för spontana donationer till låg kostnad för mottagaren

De med firma betalar som mottagare av Swish ofta upp till 3 kr så det är olönsamt att ta emot t ex Swish vid små belopp. Det ändrar vi på nu. En bra lösning är i stället att du startar ett donationskonto hos MediaLike. Då blir kostnaden för mottagaren endast ett lågt procenttal av beloppet oavsett dess storlek istället för många kronor.

Så här gör du praktiskt för att bli smart donator

Du klickar på den gröna knappen här nere på bloggsidan. Första gången sker registrering med eget namn eller alias. Strax efter får du mail som bekräftar att du är medlem hos MediaLike och kan göra din första överföring på 50 kr eller mer till ditt eget donationskonto.

Nästa gång du klickar på donationsknappen blir du omedelbart igenkänd och ser ditt saldo (se bilden längst ned) Med enkla klick väljer du vilket belopp som är rätt. Det sker sekundsnabbt och därefter återgår du automatiskt till sidan du besökt.

From 1 januari 2020 gäller 100 kr som minimum vid varje påfyllning av ditt konto. Då vet du redan att det fungerar och vad som är lagom belopp att fylla på ditt konto t ex en gång i månaden.

Andra nätpublicister som valt MediaLike redan nu finns på denna länk till Net Media Systems. Förnyaren av spontana donationer till det du gillar

För mer information besök netmediasystems.se

En skriftställares dagbok, Kultur, Personligt, Politik

En skriftställares dagbok: 28-11-2020

28/11/2020 Jan Sjunnesson 1 kommentar

POPULISTISKA MANIFESTET AV GÖRAN GREIDER OCH ÅSA LINDERBORG väckte uppmärksamhet när detta vänsterpopulistiska manifest kom ut i januari 2018.

Deras 151 korta och längre teser har idag mer relevans än tidigare för att första den högerpopulism som segrar och den vänsterpopulism som förlorar. Greider och Linderborg erkänner att SD, Trump, Brexit pekar på riktiga problem, men de vill se traditionella vänsterlösningar och hänvisar till grekiska Syritza, spanska Podemos, brittiska Labour under (den antisemitiske) Corbyn och amerikanska Demokraterna under Sanders.

De har givetvis fel i att välfärdsstaten ska för evigt kunna växa sig över de värden deras medlemmar skapar. 1980 var det år då Sverige var som mest jämlikt skriver de nostalgiskt, ett år då inflation, strukturkriser, högre arbetsgivaravgifter och skatter, under en borgerlig regering, fick den svenska industrin på knä. Dessutom hotades näringslivet av socialisering via löntagarfonder.

Varken Greider eller Linderborg begriper sig på elementär nationalekonomi så att läsa Assar Lindbecks krönika om 1970-talet är klargörande om man vill rensa bort deras fantasier.

Vad som däremot är läsvärt och än mer intressant idag är att de fångar den vanmakt många arbetare och tjänstemän känner inför globaliseringen och inför de mittenpolitiker som svikit dem. De instämmer därmed med de liberala politiska kommentatorerna Thomas Frank och Edward Luce .

Greider och Linderborgs kritik av ett sönderslitet USA skulle dock ha vunnit på av att ta upp allt av Tomas Sowell och Charles Murrays Coming Apart . Angående deras syn på white trash så är The Redneck Manifesto av Jim Goad, en bok som är både rolig och hemsk i sitt försvar för de fattiga vita som Greider och Linderborg vill förstå och försvara.

Dock står Greider fast i sin neokeynesianska analys från 1990, något han, Johan Ehrenberg, Tomas Lappalainen och stollekonomen Sven Grassman då agiterade för. Greider lägger till finanskrisen 2008, EUs utvidgning, handelsavtal, men i sak har han kvar samma vänsterpopulistiska analys- beskatta de rika, öka offentlig sektor, omfördela mer osv.

Deras analys av medelklassliberalers klassförakt mot högerpopulister (SD) är mer givande. De kommer båda ur arbetarklassen även om de idag tillhör kultureliten, vilket de medger.

Linderborg berättade nyligen mer för Rasmus Dahlstedt om sin uppväxt apropå hennes senaste bok. Jag uppskattade mycket hennes debut Mig äger ingen. Vi delar samma intresse för socialdemokratins historia och hon har följt min utveckling från V till SD (och nu MED). 2000 talade hon fö om sin forskning för Vänsterpartiet Uppsala på min inbjudan.

Greider debatterade jag med på 1990-talet i Arbetaren då jag såg honom som en statssocialist och mig själv som en frihetlig socialist. Idag är jag frihetlig men inte socialist.

Vidare har jag lyssnat på libertarianen Jason Brennan (liksom Chantal Mouffe och Eric Hobsbawn) och kan förstå hans kritik av allmän rösträtt utan att fullt ut acceptera den. Demokratin är i kris och det hjälper inte att inte tala om de problem som den medför. Brennan är för viktig för att viftas bort som intelligensaristokrat.

Greider och Linderborg gör allt till en fråga om klass. Det är inte fel men det är inte allt och de som försvar de breda folklagren är inte vänstern, utan högern. Populistiska manifestet är tyvärr inte användbart eftersom det först kritiserar alla maktfullkomliga folkföraktande vänsterliberaler (hela Januariöverenskommelsens partier inkl V) och därefter begär att man ska sätta sin till tro till just dessa partier och de politiker som svikit folket.

Boken är stundtals intressant och känns mer aktuell idag, men slutsatsen att socialismen/vänsterpopulismen är fortfarande gångbara är otidsenlig, En plakatpolitik som misslyckades 1919 i Tyskland med Rosa Luxemburg och Karl Liebnecht, men som hyllas i boken och i en biografi av den socialistiska och feministiska drömmaren Nina Björk.

Jag skulle gärna se en diskussion med den unge konservative arbetarrebellen Petrit Latifi och någon av författarna. Greider kanske. Visserligen tillhör Swebbtv enligt honom avgrundshögern, men han kan liksom Åsa principiellt stå upp för yttrandefrihet. Hon kom förbi Nya Tiders stånd på Bokmässan 2016 och var enligt mina kollegor där artig och nyfiken. Så bjud in alla tre, Micke Willgert!

***

Resten av gårdagen gick åt till att lyssna på tre poddar. Först när Lena Andersson berättade om varför hon gått från DN till SvD, sedan fick Erik Helmerson en åthutning av Hanif Bali och till sist surrade SDs Samtidigt om assimilering.

Poddpromenad till Ålsten och café Gateau

Ålsten, ett par kvarter från Abrahamsberg. Fin-Bromma och Ful-Bromma.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

Kategorier, Personligt

Nytt Facebook konto-uppdaterat inlägg

26/11/2020 Jan Sjunnesson 3 kommentarer

Avstängd igen på fjärde kontot.

Anledning oklar men antingen delade jag farliga foton från islamistdemos i Rom, Paris, Köpenhamn och Stockholm eller så fann de T. Robin-ns namn i detta inlägg. Se min bokrecension

Ny Facebook

Inlägg 26 nov 2020:

REFLEXIONER OM MIN AVSTÄNGNING

Detta är mitt femte Facebook konto efter att mitt fjärde stängdes ned i helgen. Nya och gamla FB vänner hälsas välkomna med dessa funderingar om vad som skett mig – och en del av er som också fått konton raderade.

Anledningen till just min avstängning står nog att finna i att jag på min blogg www.sjunne.com för några veckor sedan nämnde en politisk aktivist i Storbritannien mitt bland en förteckning av ca 100 andra namn under rubriken De varnade väst.

Jag nämnde inte hans namn i mitt inlägg, men länkade alltså till min externa blogg som inte heller hade hans namn i rubriken.Att hitta just hans namn behöver man gå till min blogg och sedan leta ned bland den långa listan av namn. Det kan bara en människa göra som vill anmäla mig till Facebook, vilket måste ha skett eftersom jag fick fyra meddelanden om att jag spritt information om en farlig person.

Spritt är långsökt eftersom namnet fanns långt ned på en extern sida. Men Facebook agerade. Denne britt är dock inte farligare än att han intervjuades i dansk statstelevision i januari i år med anledning av att han fick pris av danska Trykkefrihedsselskabet (www.trykkefrihed.dk).

Ni kan läsa mer om honom på min blogg där jag recenserar hans självbiografi från 2016.Att just jag skulle bli anmäld tyder på att illvilliga personer vill åt mig. I medierna är jag knappast någon att räkna med, knappt ens i alternativmedier. Jag har bara min blogg, twitterkontot @sjunnedotdom (16 000 följare) och Facebook.

Ibland skriver jag i Katerina Magasin och gör något program för Swebbtv (som jag startade), men annars är jag refuserad i alla medier inkl Det Goda Samhället. En nobody. Varken särskilt högerextremt gapig eller SD hangaround. En sur fd vänsterintellektuell som gått vidare som så många andra.

Varför jag ändå blir avstängd tyder på det motsatta, att mina meningsmotståndare lägger sig vinn om att detaljgranska min blogg för att där upptäcka ett namn som de vet föranleder Facebook att agera.

Smickrande men också tröttsamt att starta om. Jag hade 5000 FB vänner och 3000 följare, som nu sakta återkommer och en del nya

Denna text kan ses som ett test på om vad jag skriver kommer att anmälas igen. Jag är beredd att starta ett sjätte konto i så fall.

I avvaktan på att mina fiender, som inte delar mitt försvar för yttrandefrihet (jag grundade Yttrandefrihetsombudsmannen 2019, www.yttrandefrihet.nu ), tänker jag cykla iväg till universitetsbiblioteket ute i Frescati och låna några böcker om det statsrättsliga begreppet pouvoir constituant (https://journals.sagepub.com/…/10.1177/1474885116642170 ) som jag fördjupat mig i via högermannen Carl Schmitt (https://sjunne.com/…/efter-liberalismen-carl-schmitt-del-3) och vänstermannen Toni Negri (https://medium.com/…/patchworks-protopias-politics…). Kanske blir en essä om folksuveränitet från vänster till höger vad det lider, en anglais.

Sedan ska jag och Petrit Latifi dricka kaffe.

Janne Sjunnesson

Kategorier, Personligt

Nytt Facebook konto

22/11/2020 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Avstängd igen på fjärde kontot.

Anledning oklar men antingen delade jag farliga foton från islamistdemos i Rom, Paris, Köpenhamn och Stockholm eller så fann de T. Robin-ns namn i detta inlägg. Se min bokrecension

Ny Facebook

Kategorier, Kultur, Personligt

Jag kommer sakna SVT och Systembolaget

21/11/2020 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Nyligen tog Medborgerlig Samling en rad kloka alkoholpolitiska beslut som ger oss måttlighetskonsumenter mer frihet. Dessutom har Mattias Svensson argumenterat vettigt i samma ärende. Men jag är skeptisk till min och deras rationalitet.

Tidigare har jag beklagat mig över att SVT/SR bör läggas ned, något jag visserligen håller med om men av nostalgiska skäl bär mig emot. Med SVT liksom med Systembolaget så finns oklara konservativa, inte särskilt förnuftiga skäl att att bevara denna förtryckande institution. Den bär upp vår historia som få andra ting.

Låt mig bara påminna om att varje svensk minns när den fick köpa ut för första gången, 1974 vid 16 års ålder på Systembolaget, Celciuspromenaden i Uppsala. Jag hade en vuxenrock som fungerade ungefär varannan gång.

Samma detaljkunskap har varje svensk när den fick visa leg för sista gången, personligen 1992 i Linköping vid 34 års ålder.

Vad vore HasseochTages sketcher och inte minst mästerverket Att angöra en brygga utan alkoholromantik som i sin tur bottnar i dess svåråtkomlighet? Och vad vore förfesterna utan dess krångliga vägar från bolagsinköp till dränkt samvaro ? Att ha kunnat gå ned till ICA och köpa in allt till polarna hade förtagit spänningen.

Förbud är fel men förbud fostrar också. Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan sade till de upproriska studenterna i Paris 1968 att de bara väntade på en ledare. Utan motstånd ingen utveckling, ingen kreativitet. Jag kallade det friktionspedagogik när jag undervisade lärarstudenter i Uppsala.

Så vad göra? Slåss för att bevara de skröpliga institutionerna SVT och Systembolaget med nostalgiska skäl? Knappast men inse att svenskt kynne är fast knutet till brännvinet och dess begränsningar i fråga om tillgång. Vi skulle inte bli lyckligare med sprit i närbutiken och en generation skulle supa ned sig.

Men framför allt skulle vi inte förstå oss själva. Sverige är ett mesigt land som far ut i frihetstankar under ruset för att efteråt skämmas. Jag är likadan, mesig när jag med tvekan röstade för MEDs motioner och läser Svensson med gillande. Han har ju rätt.

Bara inte nu. Vi måste ta itu med migrationen, kriminaliteten och vanskötseln. Sen kan vi avskaffa Systembolaget och SVT. Kanske.

En skriftställares dagbok, Kultur, Personligt, Politik

En skriftställares dagbok: 19-11-2020

19/11/2020 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

ATT TERRORISTER OCKSÅ ÄR MÄNNISKOR behöver jag inte Aftonbladets Anders Lindbergs kommentar 2015 för att instämma i.

1982 träffade jag Anton ”Amaltheamannen” Nilsson i Köpenhamn under en presentation av en film om hans liv. Jag skrev ett opublicerat och revolutionsromantiskt referat av hans anförande och bytte några ord med denna svenske terrorist under denna min föga framgångsrika tid som svensk oavlönad (oftast refuserad) frilansande kulturjournalist i Köpenhamn 1982.

1908 hade han lagt en bomb i skeppet Amaltea som var fullt med strejkbrytare i Malmö hamn. En man dog och 23 skadades, många allvarligt med brännskador och några invalidiserades. Anton Nilsson blev dömd till döden, men frigavs och kunde i Danmark vid 95 år berätta om sitt dåd, som han inte ångrade vad jag minns.

Det vänsterradikala skivbolaget Amaltea, startat bland andra av Dan Hylander (Raj Montana Band), tog för övrigt sitt namn 1977 efter terrordådet. Lägligt nog låg skivbolaget vid Möllevången i Malmö, ett känt vänsternäste, idag mer mångkulturellt dvs monokulturellt (MENA, islam).

Att skildra strejkbrytares liv har knappast legat före svenska författare innan Bengt Ohlsson tog sig an två strejkbrytare som for till Ådalen 1931 i De dubbelt så goda 2018. De var dessutom homosexuella, ett fiffigt grepp. Benke nådde nästan upp till mästerverket Gregorius från 2004 som har ett liknande grepp genom att ta ställning för den mördade och utfulade pastorn Gregorius i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.

Vänster- och högerterrorism är givetvis lika illa. Dessvärre finns samband mellan dem genom att vissa våldsverkare på båda sidor vill mana fram ett sammanbrott i samhället. Under 1970-talet fanns de västtyska terroristerna i RAF (Baader-Meinhofligan). Under senare år säger sig flera högerterrorister ha fått inspiration av teorier om ”accelerationism”, en tanke som har sina rötter i Marx och Nietzsche. Detta avvisas av tänkarna bakom denna ”neoreaktionära”/ alt right inriktning.

Jag gjorde ett försök att reda ut dessa tanketrådar och dess våldsamma konsekvenser på bloggen Medium.com nyligen. En fri intellektuell (fd brittisk filosof) inom accelerationismen som jag nämner finns dessutom med i Försvarshögskolans färska rapport om högerextremism, Nick Land (s. 32).

En inspiratör till vänsterterrorism som dömts just för att ha skrivit och deltagit som intellektuell, men inte hållit i vapen, i Italien under 1970-talet är den autonome marxisten Toni Negri. Jag nämner en del om honom i mitt bidrag i Medium.

Han är inte känd i Sverige utanför de som läser vänsteraktivisten Mattias Wåg eller högerradikalen Joakim Andersen eller läser filosofi vid Södertörn, vilket jag gjort. De vänsterintellektuella akademikerna Stefan Jonsson och Fredrika Spindler (vilka annars?) tog honom till Södra teatern (var annars?) i början av 2000-talet när han frigivits efter att ha gått i fängelse efter ett drygt decennium i Frankrike.

Då fick jag se min andra levande terrorist, dock en inspiratör som jag dessutom samlat ihop namnunderskrifter till för en petition i Arbetaren 1998 för hans amnesti. SE Liedman, Gudrun Schyman, Nina Lekander, Inga Brandell, CH Svenstedt m fl skrev under.

Jag bad Anders Ehnmark när vi sågs 1998 i Uppsala på Verdandi om hans namn, han hade ändå varit utrikeskorrespondent i Italien. Men han avböjde vänligt och sa att han visste för mycket om vad ”de sociala striderna i Italien” som petitionen nämnde för att skriva under.

Jag skickade ett ex av Arbetaren till Rebbibia Penale, det fängelse i Rom där Toni Negri hade frivilligt låtit sig låsas in. Han skickade detta tackkort till mig i Uppsala.