DEN ALLT SNABBARE RADIKALISERINGEN förvånar mig. Jag borde förstå att allt fler dras till allt mer radikala tankar och metoder för att lösa Sveriges problem, men ändå hänger knappt jag med.

Radikaliseringen är påtaglig. Expressens Anna Dahlberg som 2010 skällde på SD skriver krönikor idag som lika gärna kunde vara analyser av Mattias Karlsson. KDU, Carolin Dahlman, och halva Bulletin likaså. 

2015 kunde en besviken borgerlig väljare, verksam inom ett av våra största exportföretag, skriva:

”Vi är Sverige.
Vi går till jobbet varje dag.
Vi tar hand om våra barn.
Vi betalar in skatt till vård, skola och omsorg.
Vi betalar också för dem som av olika anledningar inte kan försörja sig.
Vi gör det, fast vi vet att många kan försörja sig men avstår.
Vi pratar inte högt om dessa men vi ser.
Vi har länge förväntat oss att de skattepengar vi betalar ska ge oss välfärd.
Vi har härom tappat hoppet.
Vi inser att välfärden är något vi ger till andra.
Vi är stressade, har ont om tid men levererar alltid – både i hemmen och på jobbet.
Vi är de som många hackar på.
Vi är fredliga.
Vi tror inte på någon gud men måste ändå med våra skattemedel stödja de av er som gör.
Vi ser att ett av det största hotet mot samhället är religiös fanatism.
Vi ser att ett annat hot är misslyckad integration under svår ekonomisk belastning.

Vi ser välfärdsstaten sakta falla samman.
Vi kallas därför vardagsrasister.
Vi röstar S, M, FP, KD.
Vi har tidigare röstat MP.
Vi har börjat snegla på SD.
Vi avser demokrati, mänskliga rättigheter och tolerans när vi definierar västliga värden.
Vi är därför stora motståndare till postmodernism och kulturrelativism.
Vi kräver att religionen tillämpas privat.
Vi är beresta, belästa, akademiker och praktiker.
Vi jobbar inom näringslivet, inom offentlig sektor eller har egna företag som staten tar ifrån oss våra inkomster på.
Vi är kunniga inom om ekonomisk teori, dess möjligheter och effekter.
Vi kan vår historia.
Vi är uppdaterade i statsvetenskap.
Vi bekänner oss till doktrinen att politik är att vilja och ekonomi är att välja.
Vi är inte rika.
Vi är Sverige.

Men nu är det dags för oss att slåss för det vi tror på. Med det enda vapnet vi vill ta till.
Pennan.”

Denna person sneglar idag inte längre på SD utan på AFS.  

Expressens kvicke kommentator Viktor Barth-Kron sade i tidningens politikpodd för ett tag sedan att förflyttningarna nu går undan mellan partierna: M har tagit över migrationen från SD, SD har i sin tur tagit över återvandringen från AFS. Så vad ska AFS ta över och från vem ? NMR?

De frihetliga herrarna Boris Benulic och Martin Eriksson pokulerade om detta härom dagen i sin Radio Bubbla podd. Martin dryftade utifrån en analys av Henrik Jonasson (alltså inte den välklädde libertarianen Henrik Jönsson utan en för mig okänd högerradikal bloggare) att det var dags att överge återvandringen och satsa på att bygga egna svenska klaner. Gated communities. Medborgargarden. 

Alexander Bard talar allt oftare om ”exodus”, att lämna staten och bygga små stadsstater, något som andra som NRx reaktionärern Curtis Yarvin talat om i sitt begrepp ”patchworks” och som jag analyserat. Den libertarianske superentrenören Peter Thiel har varit inne på samma linje länge.

Något är på gång i västvärlden, vilket alla kunde se i förrgår i Washington. Men det är inte 30-talet som återuppstått utan 1400-talet (historikern Niall Fergusons analogi). Internet idag är var Gutenbergs tryckpress var. Då liksom nu är folk mest intresserade av snusk och skvaller, men en del läste även  upproriska pamfletter som ifrågasätter makten, kyrkan, herrarna, idag medierna, skolan, etablissemanget.

Boken i rännstenen som berättar om folkets läsande och tryckande under franskt 1700-tal, gavs ut 1984 av vänsterförlaget Ordfront är därför mer betydelsefull för dagens tid än Henrik Arnstads alster om Åkesson som en svensk nutida Hitler.

Utan bloggare, sociala medier och alternativ nyhetsförmedling hade  inte radikaliseringen skett så fort.   Teknik slår politik.

Jag får dock anledning att återkomma till det tyska 30-talet oavsett om denna omvälvande tid är relevant eller inte. Germanisten Per Landins bok Forsters patient är beställd efter att jag lyssnade på Rasmus Dahlstedts intervju med honom.  

Radikaliseringen är påtaglig. Vad som kallades liberalt 2000 uppfattades som höger. Idag står samma begrepp till vänster, som i USA alltså. Folkpartiets batonghöger är borta och Centern har placerat sig i GAL hörnet vid MP och V. 

Vi går ett mot ett  alltmer polariserat  och radikaliserat samhälle. Att följa och förstå utvecklingen är nödvändigt för att förbereda sig på nya ställningstaganden och nya initiativ.  Men det är svårt att hinna med.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/