Flashbacktråden Skvaller om Jan Sjunnesson har några intressanta inlägg:
”Vänstern förnekar sig aldrig. Istället för att söka förstå sig på en kreativ och påhittig typ som Jan Sjunnesson, drar den hans namn i smutsen.
Janne bor i Bromma. Har dubbel examen, masters i pedagogik och filosofi. Hänger på en massa kulturställen, teatrar, mötesplatser. Allt från Journalistförbundets samkväm till teatrar och Timbro. (Hur han nu pallar att hänga där, men men.) Han har pressleg, dock ingen journalistexamen och har jobbat som folkhögskollärare bland annat. Första redaktionen var på 80-talet.
Han dricker inte alls så mycket. Är ganska måttlig, men har gjort det till en slags varumärkesgrej att fota sig själv i surret. Har ett stort kontaktnät och många lojala kompisar. Undertecknad inklusive.
Jag känner honom som en reko och sansad människa, men det är inte lätt att leva i framtiden, vara visselblåsare och lysa red alert bland en massa fjantar som lever i ett socialistiskt förgånget där allt vore möjligt om bara den ideologiska viljan är stor nog. Han är Avpixlats filosofiska hjärncell, och med valet av arbetsplats, där han förövrigt arbetar ideellt, är han givetvis alltid förknippad med stöveltramp, oavsett vad han själv uttrycker. Som motpol till det kör han sin Swebb-tv-grej. Det är knappast några idioter som uttrycker sig i hans program.
Skulle man beskylla honom för någonting är för den ideologiska förvirring han haft tidigare, och gått från marxist till genusteoretiker till kvasilibertarian-nationalist med borgerliga kärnvärderingar. Det kan ju väcka frågor så klart. Det, och att Janne är något av en sökartyp som alltid vill veta mer om allt möjligt. Och att han skriver komplicerat med onödigt invecklade resonemang. En annan grej att störa sig på är att han struntar i det här forumets regler och gör reklam för sig själv när han skriver i eget namn. Han är en retsticka på det sättet, kul för honom lite kanske, mindre smart kanske för att vinna den tysta akademiens och Flashbackspöbelns förtroende.
JS har två döttrar och två bonusbarn. Hans yngsta dotter bor i Indien, sju år. Han besöker henne minst en gång om året, de skypar varje vecka sedan separationen från den indiska hustrun. Hans barn är alltså brunfärgat. Som kuriosa till alla rasistanklagande lågpannor. Vilket också stör de verkliga nassarna, liksom hans initiativ Pride Järva, som givetvis retar gallfeber på alla(h), så han beskjuts från två håll.
Du känner honom inte alls, du vill bara sänka honom, din jävla idiot. Hans tid kommer, med upprättelse och allt vad det innebär.
”Sjunnesson är lite som en dålig – men annorlunda – skräckfilm, som senare blir kult.
Han kan framstå som en smula virrig och med för många projekt i sina händer. I filmen kan det jämföras med en tjej som springer i ett hus med en galen mördare efter sig, och publiken tänker: Inte ännu en skräckis med en dum brud som inte fattar att man ska springa ut, inte upp för trappan!
I slutet av filmen känner man dock, som biobesökare, att detta var väldigt annorlunda jämfört med andra filmer, men man kan inte – än – avgöra om det var annorlunda på ett bra eller på ett dåligt sätt. Allt man vet är att den där bruden ändå inte var så dum, när allt kom omkring.
Sjunnesson kommer med andra ord, få sitt breda erkännande. Men det kommer, tyvärr för honom, att ske långt efter hans död.”
”Sjunnesson tillhör undergrounden i Sverige – den typen av personer som får sitt riktiga erkännande om ca. 50-100 år. Sjunnesson är viktigare än man tror.”
De senaste åren har jag intresserat mig för de förföljda opinionsbildarna i Östblocket och Sovjetunionen, dissidenterna, men också för nu levande oppositionella européer.
Det har blivit ett 30-tal texter på denna blogg och i Avpixlat. En dissident är förföljd av sin egen stat och av medier och etablissemang. Det räcker inte att bara blogga och skriva på Facebook. Man måste också riskera fängelse eller i vart fall bli utsatt som person.
Jag har funnit två nu levande europeiska dissidenter, Peder Fjordman Jensen och Tommy Robinson. Läs om dem i Dissidenter IV.
I Sverige idag är nog Ingrid Carlqvist och Julia Caesar att betrakta som att bli dissidenter, liksom ett par av personerna bakom Granskning Sverige. Dan Park är sannerligen dissident med sina fängelsevistelser.
Men annars anser jag att vi som bedriver seriös samhällskritik, Jan Tullberg, Gunnar Sandelin, KO Arnstberg m fl, inte är förföljda av den svenska staten. Kritik från medier och etablissemang får man stå ut med. Att få böcker indragna från bibliotek och förvägras tala där är mer tveksamt. Därför har även dessa händelser tagits med liksom föredrag om tryck- och yttrandefrihet
Den första av fem delar i en essä om begreppet ”Den Andre” som publiceras i Avpixlat idag:
Tänkandet om ”Den Andre” som antirasismens kulturpsykologi – Del I
I retoriken kring invandring dyker ofta termen ”Den Andre”, ibland skrivet med stora begynnelsebokstäver och högtidligt markerat. Varför detta görs är ämnet för denna artikelserie.
Daniel Poohl från Expo sa i slutet av SVT Opinion 9 februari 2017 att nazism och högerextremism hänger ihop med den europeiska ”majoritetsbefolkningens syn på den andre” (35 min in).
I kulturdebatten tas det för självklart att Den Andre är ett vedertaget begrepp, se till exempel DN Kultur 2011 och en understreckare i SvD 2017.
Begreppet ”Den Andre” går tillbaka till filosofiska spekulationer från slutet av 1700-talet i romantikens Tyskland, men har fått en renässans under 1900-talet via fransk postmodern och tysk fenomenologisk filosofi samt genom Svarta Pantrarnas aggressiva identitetspolitik i 1960-talets USA.
Allt detta verkar säkert oväsentligt för de flesta som vill debattera migration och integration, men faktum är att just begreppet ”Den Andre” lever och frodas i den så kallade antirasistiska diskursen som en slags postkolonial kulturpsykologi. Surret om Den Andre är ett försvar för massinvandring, mångkulturalism och ett angrepp på upplysningsidéer. Ofta vet inte de som använder begreppet vad de menar, bara att man kan använda det för att tysta invandringskritiker och låta märkvärdig.
Det är därför på sin plats att lyfta fram några tankefigurer och tänkare genom historien för att bättre kunna förstå teoretiskt hur vissa invandringsförespråkare resonerar idag, eller rättare sagt, inte resonerar utan känner.
ANTIKEN
Den högste grekiske guden Zeus var främlingarnas beskyddare då han kallades Zeus Xenios eller Philoxenon (vän av gäster). Samma sak med hans dotter Athena, då kallad Athena Xenia. Grekerna hade heliga fester till främlingars ära, theoxenia, eftersom gudar ibland iklädde sig främlingars gestalt på jorden för att testa människornas gästfrihet. Då måste man stå beredd att öppna sin dörr. Temat finns även i Tusen och en natt och i våra egna medeltida sagor.
Homeros hyllade gästfriheten i sina epos Iliaden och Odyssén från 700-talet f. Kr. i det antika Grekland. I det senare verket seglar Odysseus och hans besättning som flyktingar från ö till ö. Jätten Polyfemos förmår inte ta hand om dem som gäster när de strandat på hans ö. Istället äter jätten upp några av männen – ett tecken på ogästvänlighet som straffas ordentligt. http://avpixlat.info/2017/01/09/mot-cyklopernas-enogdhet/.
Flera hundra år senare skrev dramatikern Aischylos i pjäsen De skyddsbehövande om de förföljda men också våldsamma Danaiderna, kvinnor på flykt som hade stötts ut ur Egypten och landat i den grekiska staden Argos. I de grekiska städerna fanns en person kallad proxenos (av pro-xenia, för gästfrihet), utsedd att ta sig an gästande främlingar.
I Argos var själva kungen proxenos. Hans uppgift var att balansera utlänningars behov av skydd med sina invånares intressen.
”Jag har sagt det redan, trots min härskarmakt gör jag ej någonting mitt folk förutan. Att ej, om ofärd skett, mitt folk må säga: ’Av främlingskärlek har du förgjort din stad’” (översättning Emil Zilliacus).
Att klassisk grekisk litteratur används i migrationsdebatten i Sverige blev tydligt förra året när Folkteatern i Göteborg satte upp vänsterförfattaren Elfride Jeleniks version av Aischylos De skyddsbehövande.
I antik filosofi diskuterades behovet av vänskap och av en personlig lärare, en filosof, som vägledde okunniga. Hur man skulle uppföra sig mot andra för att vinna aktning i sällskapslivet var viktigt men också för att utveckla ens egen personlighet. Genom att visa omsorg om andra övar man sig på att sörja för sig själv.
I Platons dialog Symposion, som innehåller olika lovtal om kärleken, berättar Aristofanes om hur människorna en gång haft fyra armar och två ansikten. Men guden Zeus ansåg människorna för mäktiga och klöv dem itu till varelser med ett ansikte och två armar. Följden blev att vi sedan dess som förvirrade halva kärlekspar letar efter vår andra hälft
”Och när en av dem möter den andra halvan, den verkliga halvan av sig själv, förloras paret i en förundran av kärlek, vänskap och intimitet och en önskan om att inte vara utom varandras synhåll ens för ett ögonblick.”
Detta begrepp om Den Andre som en kärlekspartner (av motsatt eller samma kön, fysiskt och/eller andligt umgänge) är ett tema bland andra i filosofihistorien. Mer vanligt för moderna tänkare har varit att analysera relationen till ens vänner och till främlingar, till herrar och slavar eller som abstrakta begrepp som ”annanhet”, ”alteritet”, ”intersubjektivitet”, ett (gudomligt) Du (skrivet Thou på engelska) eller bara, Den Andre.
Mer om det i de kommande delarna.
BIBELN
Då judarna är ett av Gud utvalt folk blir deras relation till främlingar komplicerad. Budord i Gamla Testamentet, judarnas heliga skrift som ursprungligen skulle bara gälla judar, riktas faktiskt till alla människor.
”Du skall icke hämnas och icke hysa agg mot någon av ditt folk, utan du skall älska din nästa såsom dig själv.” (Mos 3 19:18)
Alla är Guds avbild, så därför gäller ”din nästa” även icke-judar. I ett senare stycke i Gamla Testamentet fastslås att judarnas egna flykterfarenheter gör dem gästfria:
”Främlingen som bor hos eder skall räknas såsom en inföding bland eder, du skall älska honom såsom dig själv; I haven ju själva varit främlingar i Egyptens land” (Mos 3 19:34).
”En främling skall du icke förorätta eller förtrycka; I haven ju själva varit främlingar i Egyptens land.” (Mos 2, 22:21)
”Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen” (Job 31:32, även 31: 13–23).
Rut, en kvinna från det främmande landet Moab, får en viktig roll i Gamla Testamentet trots att hon inte är judinna. Hon assimileras och föder kungaättlingar som kung David, som i sin tur ingår i Jesus släkttavla. Rut finns i den judiska traditionen som en påminnelse om att till och med bibliska stammödrar som hon kan ha ett förflutet som främling och dessutom vara incestuöst avlad genom Lots förbindelser med sina döttrar flera släktled tillbaka. Här införlivas ett främmande element i det judiska som innebär att även en kung som David härbärgerar Den Andre inom sig.
I Nya Testamentet förverkligas en utvidgad gästfrihet och allmän förbrödring i och med Paulus grundande av den första kyrkan. Kristendomen blev då en religion för alla. Paulus hälsade till åhörarna i Kolosse:
”Ni har ju klätt av er den gamla människan och hennes vanor och klätt er i den nya, som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare. Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla” (Kol 3: 10-11)
Vid denna tid, decennierna efter Jesus död på korset, hade en kosmopolitisk hellenism brett ut sig, där främlingar besökte och bebodde Medelhavsstäder mer obehindrat än tidigare. Den antika filosofins mest universella förespråkare, stoikerna, hade sedan ett par hundra år talat till alla människor oavsett börd, tro eller rikedom.
DEN NYA TIDEN
Reglerna om beskydd av kristna pilgrimer på vandring till Rom, friare livegenskapsregler under medeltiden, de humanistiska renässansförfattarna från Rabelais och Erasmus till Tomas Mores Utopia, skapar en ny världsbild där nya idéer och främmande människor accepteras, ja till och med idylliseras.
År 1562 mötte Montaigne i franska Rouen infödda från Brasilien. Han noterade att dessa människor är ”ytterst lite fördärvade av våra lagar”, att de befinner sig i ”en människas lyckliga belägenhet”, och han utbrister i kapitlet ”Om kannibaler” i första bandet av sina Essäer:
”Vi kan alltså mycket väl kalla dem för barbarer i förhållande till förnuftets regler, men inte i förhållande till oss, som överträffar dem i all slags barbari”.
Genom att iklä sig utlänningars skepnad kunde författare skriva om sina länders seder och förhållanden, som i Montesquieus uppdiktade brevväxling Persiska brev.
Voltaire, Rousseau, Swift, Defoe, Montesquieu, vår egen Linné, Shaftesbury, Dryden, Benjamin Franklin – alla hyste mestadels välvilliga uppfattningar om de amerikanska indianerna, eskimåer, afrikaner och andra nyupptäckta folk.
MODERN TID
Men det är också inom 1800- och 1900-talskonsten som främlingskap mystifieras och främlingar görs till exotiska varelser, eller till ett slags föremål för psykologiska funderingar. Den franske 1800-talspoeten Rimbauds rad ”Je est un Autre” (”Jag är en Annan”, med verbböjningen för 3:e person, ”est” istället för första person, ”suis”) visade hur ens medvetande kunde beskrivas som att det innehöll något främmande.
Romantiken hade varit full med liknande bilder ett drygt halvsekel tidigare och vi kommer att i nästa del möta filosofen Hegels tankar runt år 1800 om just medvetande om sig själv. Den som uppmärksammade tyska romantiker och franska senromantiker som Rimbaud var ingen mindre än psykoanalysens skapare, läkaren och psykologen Sigmund Freud.
I en analys av den tyske romantiske 1800-talsförfattaren E.T.A. Hoffmanns verk om dubbelgångare i novellen ”Sandmannen” beskriver Freud hur det oroande, det ”kusliga” (Das Unheimliche som uppsatsen från 1919 heter) bottnar i oss själva. Likt bibliska uppmaningar att ta emot främlingen som kan tänkas uppdaga Gud hade Hoffmann skapat en dubbelnatur, visserligen kuslig men kanske också gudomlig.
Genom att bearbeta vår upplevelse av främlingen, vare sig det handlar om kärlek eller hat, ser Freud en överföring av Den Andre in i oss själva. Genom att leva med och acceptera främlingen finner vi en försoning med vårt eget annorlundaskap. Psykoanalysen blir en resa i Den Andres och ens eget utanförskap.
Det oroande relaterar till något dolt men välbekant inom en själv. Freud går så långt att han menar att Den Andre är vårt eget omedvetna, eller i vart fall uppenbarar det. Men Jaget vill först inte erkänna det utan projicerar sin egen otyglade destruktivitet på Den Andre i en så kallad överföring, en bortträngning. Freud går vidare och ser inte bara främlingar i vårt inre, utan att den oro främlingen väcker lika gärna kan vara vår dödsfruktan, våra drifter, den fördolda kvinnliga könsidentiteten, han ser det i utbrott av epileptiker och dårar, och i halvmänskliga inre gestalter av dubbelgångare, automater, zombies, spöken. Våra Dr Jekyll och Mr. Hyde som slåss där inne.
Vid sekelskiftet tar konsten in det främmande med all kraft. Gauguin målar nakna brunhyade polynesier, dadaisterna propagerar mot kolonialism, kubisterna inspireras av afrikansk ”primitiv” konst, surrealister tecknar och målar det undermedvetna, dramatikern Artaud skrämmer med sin bestialiska teater och kulturmarxister teoretiserar kring den västerländska civilisationens förfall. Till Karl Marx och Sigmund Freud kan också läggas Friedrich Nietzsche som den tredje tänkaren som visar att vi inte är herrar i vårt eget hus, i vårt eget medvetande.
Från 1950-talet framåt kritiserar vänstern väst för dess förtryck av kolonialfolk som börjar frigöra sig, och allt som inte är västerländskt upphöjs nu till ett ideal. Främlingen och det främmande blir inte bara accepterade utan ses som något eftersträvansvärt.
I de följande delarna presenteras filosofiska och politiska analyser av Den Andre från 1800- och 2000-talet.
Nästa del handlar om en begreppet Den Andre från de tyska filosoferna Hegel till Heidegger.
DNs ledarskribent Lisa Magnusson uppmärksammar idag att svenska bibliotekarier hindrar inköpsförslag av Tino Sanandajis bok Massutmaning (DN 24/2, 2017). Ivar Arpi gjorde detsamma tidigare (SvD 20/2, 2017).
Det är bra att dessa märkliga inköpsrutiner uppmärksammas. Men det finns mycket mer som pågår vid svenska bibliotek som hindrar mötes- och yttrandefriheten.
Här finns fler händelser sedan 2014:
1) Professor KO Arnstberg hindrades tala på Göteborgs stadsbibliotek
Så då har mitt sexradikla förflutna på 1990-talet och ett par år in på 2000 blivit intressant för historiker i och med denna mailförfrågan häromdagen:
”Hej Jan,
Jag heter Jens Rydström och jag är professor i genusvetenskap vid Lunds universitet. Just nu håller jag på med ett projekt om de nordiska sexarbetarföreningarnas historia och jag har samarbetat en hel del med Petra Östergren. Hon säger också att jag bör intervjua dig, eftersom du var väldigt aktiv för att stödja sexarbetarna i att ordna en egen intresseförening.
Jag har intervjuat de kvinnor som drev Sexualpolitisk front på 1970-talet och jag har intervjuat andra som var aktiva senare. Jag har intervjuat danska sexarbetare från SIO och jag ska snart till Oslo för att möta dem som drog igång PION på 1990-talet Snart hoppas jag få tillfälle att intervjua Pye Jakobsen. Men du är en viktig aktör som jag också vill ska berätta om dina hågkomster från den tiden då du engagerade dig i detta.
Jag vill som sagt ha ett nordiskt perspektiv och en av mina huvudfrågor är den skiftande politiska kontexten i varje land. Frågor jag vill ställa handlar om organisationsformer och om det motstånd och det stöd de fick från personer utanför den egna organisationen. Vilka allianser eftersträvade de och vilka allianser lyckades de forma?
Minnen från den tiden och hur du upplevde arbetet med frågan, bemötandet från sexarbetarna och från andra människor som hade åsikter i frågan.
Om du vill ställa upp, och om du kan redan nu på torsdag den 19 januari vore det perfekt, eftersom jag är i Stockholm den dagen (för det är väl där du är baserad?). Annars kan vi komma överens om något annat tillfälle.
Hälsningar
Jens
—————————————————————————- JENS RYDSTRÖM, Professor Department of Gender Studies Lund University, Box 117, S-221 00 LUND”
Igår kom Jens Rydström för att intervjua mig i det nordiska forskningsprojektet Propol. Hans beskrivning på Lunds universitet webb:
Prospol – Comparing European prostitution policies: Understanding scales and cultures of governance, med över 40 deltagande forskare från 24 länder. Projektet kommer att utmynna i en rad böcker och artiklar om europeisk prostitutionspolitik. Mitt bidrag till projektet är en historisk studie: Nordic sex workers’ organisations: Origins and contemporary challenges.
Vi pratade i en timme och jag fick tillfälle att leta fram gamla tidningsklipp och dokument från slutet av 1990-talet.
Här är mitt inlägg i Frihetlig tidskrift 1997 som förseddes med en varningstext (Sverige är nog den enda land där anarkister varnas av anarkistiska redaktörer för att läsa fritt efter eget omdöme):
Jag var ordförande i Vänsterpartiet Uppsala 1998-2000 och tog dit Petra Östergren, Alexander Bard m fl sexradikaler för en offentlig diskussion på vårt bokkafé, ett fullsatt arrangemang 🙂
Även i Vänsterpress stred jag för sexarbetarnas rättigheter
Debatt 2002 på Kägelbanan, Mosebacke, med Mattias Gardell som från SAC-syndikalisternas sida kunde tänka sig att öppna upp en sektion för sexarbetare. Arr av Shame.
En ideell förening, Rosea – Riksorganisationen för Sex- och ErotikArbetare, bildades med mig som kassör. Talesperson var Pye Jakobsen. Vi lade ned något år senare eftersom vi knappt fick några sexarbetare aktiva.
– – –
Länkar om min sexradikalism inklusive om sexualundervisning
Ingrid och Conrads ”Uppesittarkväll” (10 min in men var live så den verkar inte funka). Men jag var med dem idag 23 dec i ett sista Nyhetssvep innan jul!
I Polen och Tjeckoslovakien under 1970- och 80-talen fick oppositionella samlas hemma pga förföljelse från de kommunistiska diktaturerna och polisen. Ett sk ”Flygande Universitet” skapades när föreläsare talade om förbjudna, men även vanliga akademiska ämnen hemma hos folk, se I , II, III och IV.
Den föreläsningsförening jag startat, Fri Folkbildning, har blivit avbokade nu i hela Stockholm, samt stött på hinder i Göteborg och Uppsala, varför förebilden om ett ”flygande universitet” i privatbostäder ter sig nödvändig.
Här är mina första fyra föredrag som handlar om levnadsvisdom och filosofi. Se kort essä
fre 20 januari – om antik filosofi som levnadskonst utifrån Pierre Hadot . Facebook anmälan
I paneldebatt med Inger Merete Hobbelstad, kommentator i Dagbladet, Gard L. Michalsen, redaktör för Medier24, John Færseth, författare och expert på konspirastonsteorier och Kristin Skare Orgeret, moderator för debatten.
6 december 2016 blev jag inbjuden till Oslo av utrikesjournalistgruppen Internasjonal Reporter att tala om hat mot medier. Det var den första officiella inbjudan jag fått som representant för Avpixlat, något som norrmännen var nyfikna på.
Debatten var på anrika Litteraturhuset, intill det norska slottet och Nationateatret. Se debattupplägget på nynorsk:
”I Tyskland roper aktivistar “løgnpresse” når dei demonstrerer mot Angela Merkels flyktningpolitikk. I USA blir redaktøren for den konspiratoriske nettavisa Breitbart ein av presidentens næraste rådgjevarar. I Storbritannia stemte folket nei til EU – trass i alle advarslar og prediksjonar frå massemedia.
Dei populistiske rørslene i Vesten samlast alle om ein ting: hatet mot det dei kallar ‘mainstream media’. Korleis hamna me her? Har tradisjonelle medier seg sjølv å takka? Har dei mista oversikta over viktige strøymingar i folket? Korleis kan me halda på ein sannferdig og faktabasert journalistikk?”
Här finns en något burkig ljudfil från debatten, men Swebbtv kommer också lägga upp en film med väsentligt bättre ljud från denna intressanta kväll, inte minst för svensk mediedebatt.
Den norska bok och författare jag prisade flera gånger i debatten, Jeg er ikke rasist men …av Ottar Brox från 1991. Den gjorde nog att norska medier inte undvek kritisk debatt och rapportering om invandringen som de svenska tyvärr fortfarande gör. Annars hade Avpixlat m fl inte existerat och varit så stora.
Johan Hakelius ger mig rätt på varje punkt i dagens Expressen.
I min roman Framtidsmannen är huvudpersonen Paul-Krister ”PK” Matthiasson tillsammans med en svensk-kurdisk politiker, Lena Barson, född som Lezîn Barzani i Halabja i Irak 1980. De reser tillsammans 2014 till Arbil, huvudort Kurdistan.
Här är några avsnitt om resan, släkten och staden:
”Kvinnlig, invandrare, välutbildad, erfarenhet från Migrationsverket. Yek swêdî peshmerga. En svensk frihetssoldat.
-Lena Barsson heter du? frågade jag.
Hon nickade och svarade.
-Lezîn Barzani egentligen, men min mamma ändrade till Lena Barsson efter ett år här, 1989 tror jag. Vi är släkt med irakiska Kurdistans nuvarande president, Massoud Barzani och har många stora ledare i släkte Ahmed Barzani, Mustafa Barzani, Nechirvan Idris Barzan. Alla slogs för vad de trodde på, frihet och rättvisa och skulle nog inte vilja att jag gav upp.
-Men du slåss väl inte med vapen och våld?
-Nej, men jag slåss. Jag menar alltså med argument, värderingar och fakta.
Snabbt ordnades allt praktiskt i Uppsala. Soran med flickvän passade hus och hund. Lena förmanade och hennes syster lovade besöka huset oanmäld. Soran flinade bara.
Riksdagsarbetet låg nere, men Lena tog med sig de motioner hon lovat skriva klart och än mer PM och propositioner. Mail och mobiler skulle fungera men ibland bröt -strömavbrotten i Arbil all kontakt med omvärlden. De for den 22 december med Turkish Airlines över Istanbul. En vit vinterdag i Sverige men kall grå natt i norra Irak när de landade.
Lena som varit tillbaka många gånger sedan regionen beskyddades av USA efter Gulfkriget 1991 visste att klä sig varmt. På nätterna sjönk inomhustemperaturen ned till 3 grader hade hon varnat. Han lydde hennes råd och tog med sig dunjacka, kängor och långkalsonger. Under veckan de var där hann de gå ut tre gånger. Resten av tid gick åt att träffa Lenas släktingar, äta, shoppa och umgås med nyfikna grannar.
När de landade på natten väntade Lenas morbror vid flygplatsen med sin fina stadsjeep.
-Hell Hej. Välkommen mamuste Matthiasson, sa morbrodern vänligt. Vi åker to the family house nu.
Han omfamnade sin systerdotter och skakade Paul-Kristers hand hårt. Log glatt och pratade en blandning av svenska och engelska och kurdiska. Lena förklarade att han bott tidvis i Sverige under 1980-talet när de klev in i bilen. Under färden in mot centrum berättade morbrodern om tiden i Uppsala.
-All var snälla. Många korder där. Butiker bra. Pengar ok. Bara sometimes, how shall I say? Bråk. Troubles with other Kurds you know.
-Du bodde ju i Uppsala då, P-K, sa Lena. En man sköts på Stora Torget…
-Yes yes. P-KK. We left. Jag Kurdistan peshmerga. Not PKK. Me PUK. Now KDP. Komplickatet.
-Senare blev det värre när Palme sköts, sa Lena. Alla aktivistkurder förhördes och många flydde som min morbror. Kurdspåret, du ve
-Nej, sa Paul-Krister. Jag har nog missat allt det där. Jag doktorerade då i Uppsala. Något mord minns jag Inte heller något kurdspår.
-Men herregud P-K. Du vet att Olof Palme var statsminister 1986 och mördades? Jag var sex år gammal i Irak då, men kan mer om det än du som var, hur gammal?
-1986 var jag 26 och disputerad Jo, Palmes död är bekant, sa han trött med ett leende. Men inte mycket mer. Jag har aldrig haft någon dagstidning eller sett på tevenyheter särskilt mycket. Lena, jag är ma-tematiker och kan allt om siffror och algoritmer. Men sen, nej. Fast nu har allt förändrats med allt.
-Mamusta, I like you, bröt morbrodern in och log stort vid ratten medan han snabbt kryssade mellan bilarna. I tell you svensk politik and you tell mig mathematics, right?
-Jag får nog uppdatera mamuste Paul-Krister om Palmemordet och kurdspåret när vi får tid. Mitt examensämne på juristlinjen, så jag vet allt om Holmér, Ebbe, Leijon, Hjälmroth, Åhmansson…
Paul-Krister såg ännu tröttare ut när hon började berätta men så stannade jeepen plötsligt till.
-Taman xal, sa Lena. Vi är framme.
De steg ut på Abdul Salam Al-Barzanigatan, döpt efter Lenas familj Barzani som slagits för ett fritt Kurdistan och styrt de irakiska kurdernas land officiellt sedan tio år tillbaka. Lena var avlägset släkt med familjen i Arbil, dit hennes mormor flytt från Halabja 1988 och då hennes mor flydde ensam till Sverige med alla barn.
Denna iskalla mörka natt i Arbil var Paul-Kristers första möte med Mellanöstern. Mormodern stod vid dörröppningen till det storslagna huset fast klockan var över midnatt.
Lena presenterade Paul-Krister som mamuste Matthiasson, det räckte. Hennes syster hade berättat om hans hus och sin stolta son Sorans bevakning. Han fick en handduk av en hemhjälp som visade honom ett rum med fina mattor, tunga draperier och en värmefläkt på full styrka
Dagtid var Arbil en modern men också uråldrig stad med utmärkta kommunikationer och relativt bra standard, långt ifrån de blodiga inbördeskrigen i Syrien, Irak och Iran. Lena jämförde med Turkiet och Grekland, länder dit P-K aldrig rest, men han såg att Arbils vanliga invånare hade det betydligt bättre än de vanliga indierna han nyligen sett på Delhis gator.
Lenas familj tillhörde den övre medelklassen med goda kontakter med diasporan som flytt till Nordamerika och Europa under krigen för självständighet och mot Saddam Hussein. De umgicks i stora säll- skap, lite eller ingen alkohol, flera språk och samtalsämnen samtidigt och klara skiljelinjer mellan män och kvinnor, äldre och yngre, rika och fattiga. Han upptäckte hur skönt det var att inte alkoholen stod i centrum vid manligt umgänge, åtminstone inte bland de något äldre. Lenas yngre manliga kusiner blinkade till Paul-Krister när de smusslade med fin dyr skotsk whiskey men han tog ingen notis.
-Mamuste Matthiasson och endam parlamento Lena, berätta om Sverige, frågade Ismael, en av Lenas släktingar som flyttat nyligen tillbaka från Tyskland till Kurdistan för att sätta upp en importfirma.
-Jag pratar helst engelska eller tyska faktiskt.
Samtalet fördes dock på kurmanji för att några äldre inflytelserika herrar skulle kunna delta. Ismael förstod en del men satt liksom Paul-Krister mest tyst. De äldre hade hört talas om att en av familjen Barzani hade kommit in i svenska riksdagen. Själva hade de slagits både som peshmergas sedan 1960-talet och sedan för att försvara det fria Kurdistan från 1991 och mot ISIS sommaren 2014. De lovordade hennes framgångar och ville gärna posera med henne och Paul-Krister för en bild i Arbils lokalpress, iklädda sina bästa kostymer, medan P-K bara hade jeans och en skjorta utan slips. Lena hade en smart byxdress som passade väl in i det moderiktiga Arbil där hon definitivt inte till- hörde de mest glamorösa.
-Så du representerar ett nytt svenskt patriotiskt parti, är det korrekt? frågade en av herrarna Lena som nickade.
-Men varför? De är väl fascister, nationalister, höger.
-Nej apo. Jag skulle nog säga vi är ett mittenparti. Ekonomiskt till vänster, socialt till höger, kulturellt svenska. Många svenska kurder tror att det enda partiet för dem är socialdemokraterna eller hur?
-Jo så har vi alltid röstat i Tyskland, svarade Ismael. Samma i Sverige antar jag.
-Men jag har sett hur dåligt landet klarar av alla nya flyktingar och hur de ljuger och missköter sig. Under fem år på svenska Migrationsverket såg jag tillräckligt för att inse att de vanliga svenska partierna och myndigheterna de bestämmer över är totalt naiva och inkompetenta, svarade Lena bestämt.
-Så. Och du vet bäst för du är kurd? skrattade en av de äldre Barzanis.
-Jag har en svensk juristexamen och är svensk medborgare som gått i svensk skola i den bästa landsdelen, Småland. Jag vet bäst inte, för att jag är kurd och har svart hår, men för att jag vågar tänka själv och inte är rädd att berätta. Utom när jag spelade in hemliga videos om asylbedrägerier.
Lena berättade om fenomenet med miggor och hur de styrde ut sig i niqab och till och med burqa för att inte synas medan de skrattande avslöjade de mesiga svenska handläggarna och de påhittiga men totalt hänsynslösa asylbedragarna. När hon kom till avsnittet om hur hon slickade sig sakta om sina röda läppar under niquaben såg de först alldeles förskräckta ut men brast sedan ut i gapskratt.
-Du är en äkta Barzani, log en av herrarna, men du är roligare än de flesta av våra shejker. Jag skulle rösta på dig om jag var svensk. Utan tvivel.
-Men ge oss lite fakta, frågade den andra äldre släktingen som inte var lika road av att en riksdagsledamot från klanen Barzani slickade sina läppar i något internetmedium han aldrig hört talas. Hur många kommer, varifrån, hur lever de?
Paul-Krister och Lena turades om att ge dem hårddata om den svenska invandringen sedan 1970-talet då kurderna först anlände. För varje decennium minskade andelen flyktingar med asylskäl och andelen självförsörjande familjer medan Sveriges position som främsta mottagarland i världen befästes.
-Och alla som kommer får mat och bostad, inte sant? undrade de gamla kämparna och skakade på huvude Men de vill ha mer än bara bröd och en säng, så de stjäl, inte sant? Och kvinnorna, de vackra svenska kvinnorna, vad säger de? De gillar de brunögda vackra pojkarna, inte sant? Men ibland så kan det gå fel.
Paul-Krister och Lena förstod att dessa äldre män visste mer om västvärldens invandrargetton än de själva. Männens historier var de vanliga om brott och misär, bedrägerier och misslyckad integration. Kurder var bättre ansåg de, men inte alla. Den ena av männen bekände:
-Vi är stolta här i Kurdistan men några av de som flyttat och inte lyckats där i Europa kan bli farliga. De får bara gå runt och inte Bara ta bidrag. Sådant tär på en mans självrespekt. Och sedan hela familjens. Jag skäms över mina vänner, mina släktingar, alla kurder som bråkar och inte respekterar landet de bor i. Lagarna och polisen i Sverige är inte som de var här i Irak under Saddam Hussein, eller hur Lena, du är ju jurist?
-Nej visst De svenska lagarna är mycket bra och polisen också. Men när unga killar, en del faktiskt kurder med, kastar sten på polisen för att de bara vill retas och sedan kastar sten på ambulanser och brandbilar så . . .
På ambulanser? Kastar kurder sten på ambulanser?
-Nej inte kurder direkt, fast några. Men unga killar från Afrika och Mellanösten. En del kan nog vara kurder. De lockar dit ambulans och brandbilar genom falsklarm för att sedan bråka med dem. Ibland kastar de sten på brevbärare och bussar med.
De äldre herrarna Barzani såg förskräckta ut. Hur lågt kan man sjunka, om man kastar sten på de institutioner som ska hjälpa? Inte ens under de inbördeskrig och uppror de varit med om hade någon sida angripit Röda Korsets eller Röda Halvmånens vita ambulanser. De diskuterade Hamas och Hizbollahs taktik, men kom fram att inte ens de angrep neutrala räddningspatruller.
-Och de här snorungarna får gratis skola och mat av svenskarna? suckade de bekymrat. Fy fan. Lahnet lê be!
-Det är både synd om dem och inte, sa Lena. De har inte fått vuxna som klarat av att vara vuxna runt dem, varken deras misslyckade invandrarföräldrar eller de mesiga svenska lärarna och socialtanterna. Jag vill tro att de unga kan räddas om deras familjer anpassar sig till Sverige, lär sig svenska och jobbar. Något annat val finns inte och man gör likadant i hela världen. Inte bjuder ni in vilka som helst till Kurdistan, låter dem leva på er bekostnad och lyssnar på när de skäller ut er och är otacksamma.
-Lena, det låter konstigt det du säger, men kanske är det sant, sa en respektabel man som Lena visste satt i Kurdistans parlament. I så fall får de unga skickas hem igen. Skicka hit dem, så ska vi ta hand om dem. Först rejält med stryk, sedan sätter vi dem i arbete!
Diskussionen fortsatte. Lena försökte förklara hur socialdemokraterna backat för att korrigera de unga invandrargängen och gett dem fler fritidsgårdar så fort de bränt bilar och butiker. Polisen stod bredvid och tittade på i Husby 2013 berättade hon.
-Jag var där och såg med egna ögon hur bilar exploderade och butiker bra Polisen gick runt och pratade med unga ligister som spottade på dem.
-Nej, nu orkar jag inte höra mer, sa en av dem och log biste Vi går hem och tackar Allah för att vi är i fattiga Kurdistan och inte i rika Europa. Men vi är stolta för att en Barzani också styr Sverige.
-Inte än men snart, skrattade den kurdiska prinsessan Lezîn Barzani för det var så hon kände sig där hemma och då.
De äldre männen och den yngre reste sig och bugade sig för Lena, Paul-Krister och Lenas mormor när de gick.
-Du lät som en sur rasist, Lena, sa P-K. Men visst har du rätt.
-Här nere skulle Husbykravallerna aldrig uppstått, sa hon buttert men stol. Man sköter sig och skulle något liknande ske skulle de åka på så mycket stryk att de inte skulle kunna gå.
-Inte bättre, men visst, att bara se på när brott sker mitt framför ögonen på en. Inte riktigt samma sak som på Brommaflyget, som du minns, men ändå likt. Jag förstod att något skulle ske och reagerade.
-Du har civilkurage P-K, sa hon kärvänlig När du kom till Sankt Görans med ditt blodiga öga den där natten och berättade så kunde jag inte låta bli att prata med dig. Hela natten.
-Jo, det var som jag berättade för Jack en gång att du hjälpte mig att övervinna nästa hinder. Att stå upp för sanningen om vad som håller på att ske med Sverig
-Men vi glömmer politiken och framtiden nu. Kom och sätt dig här. Vi är på semester. De där gubbarna vill alltid prata politik för de har inget annat liv. Jag har dig, eller hur?
Paul-Krister lutade sig mot henne och kysste henne. De låg hopslingrade under varma yllefiltar en timme i den kalla kvällen, talade om hur mycket de älskade varandra och hur det kändes att ses som ett par bland hennes släktingar. Åldersskillnaden var stor, 20 år, men inte helt ovanlig där nere. Hon hade ett respektabelt yrke liksom han. Barn var dock inget av dem tog upp. Hon var över 35 och han hade redan två med två kvinnor.
Där i Arbil slöt de en pakt med varandra: Att alltid kunna lita på den andre men också att lita på sig själva. Älska den andre men också sig själv. Paul-Kristers försiktighet kom sig av hans inbundna läggning och känslomässigt krävande faderskap till sina två barn han aldrig fått fostra, eller ens se, som i fallet med sonen Anders. Lenas djärvhet fick sitt utlopp i hennes framgångsrika karriär som elaka tungor menade ersatte kvinnors eviga längtan efter barn. Det kommenterade hon aldrig när skvallret nådde henne via väninnorna. Det räckte med att vara sverigedemokratisk invandrarkvinna i riksdagen.
De såg Arbils mäktiga stora delvis raserade citadell från flera tusen år före vår tideräkning. Paul-Krister ville komma tillbaka dit och Lena följde gärna med trots att hon sett den gamla muren och befästningarna många gånger. Alla de mötte berättade stolt att befolkningen i Arbils citadell bodde i världens längst bebodda stad. De undvek de trånga och smutsiga basarerna vid portarna men drack gärna sött te i fina glas efter att ha ätit kebab och lahmajun.
Folkvimlet var inte särskilt stort eftersom temperaturen steg till knappt tio grader på dagen. Paul-Krister frös om händerna och fick ett par fina läderhandskar av Lena som prutade ned priset till en tredjedel. Själv hade hon en ilsket röd Canada Goose-dunjacka och ordentliga kängor. Ihållande regn och starka vindar gjorde att alla utflykter måste planeras med chaufförer som lämnade och hämtade upp dem beroende på det kyliga vädret.
När veckan led mot sitt slut ville mormodern visa Lena och Paul-Krister något i tidningen som hon verkade stolt över. Hon log och gav dem tidningen med en sida uppvikt. De såg en bild på sig själva och de två äldre lokalpolitikerna i Barzaniklanen på de lokala nöjessidorna. Lena översatte och läste långsamt högt för Paul-Krister:
”Den svenska riksdagsledamoten Lezîn Barzani (Lena Barsson på svenska) och hennes svenska man Paul-Krister Matthiasson besökte Arbil i veckan. Våra egna högt ärade representanter för Arbils lokala parlament, Abdul Barzani och Ahmed Barzani, välkomnade dem med Dilara Barzani, mormor till Lena Barzani i familjens residens. Lezîn Barzani är utbildad jurist och vice ordförande i det patriotiska Sveriges Demokratiska Partiets Centralkommitté”.
– Hmm. De klarade nästan allt, sa Lena. Hoppas detta stannar här.
Mormor Dilara hade ordnat en avskedsmåltid med dolmas, lammgryta, köfte, ris och naan-bröd. Hon sa inte mycket men log åt Lena och Paul-Krister. I hennes hem hade många barn och barnbarn och barnbarnsbarn bott, men nu fanns bara hon, en hushållerska, en chaufför och en vakt ute vid grinden. Alla hade sina egna hem nu i Arbil som de haft i Stockholm, Berlin och Paris. Barzanis hade gott om pengar, ett par miljarder dollar som inte alla skulle varit deras om det nya Kurdistan var en rättsstat, men det pratade mormodern inte om.
Paul-Krister gillade den tysta, gracila kvinnan och Lena fullkomligt dyrkade sin mormors stil och integritet, som syntes i hur hon bar upp sina vackra traditionella klänningar i flera lager och vackra mörka färger. Inga åthävor, inga utbrott, bara sköta sitt och inte lägga sig i.
Vårda släkten Barzanis ortodoxa östkristna tro, den urgamla nestorianska kyrkan. Lena sa till honom att hon ville bli som sin mormor. Stå över allt skvaller, politiska intriger och bara styra rakt fram utan att bry sig om vad folk säger. En självklar aristokrat i den nobla klanen Barzani och en orädd kvinna som på 1970-talet gav sitt stöd i hemlighet till den kvinnliga frihetskämpen Leyla Qasim.
-Om jag vill bli en stor politiker som uträttar något är det så jag ska bli, sa Lena då i Arbil och upprepade flera gånger samma stoiska ideal för Paul-Krister och sin familj.
Men Paul-Krister protesterade med att säga att hon inte kunde bli som sin känslomässigt samlade och korrekta mormor.
-Du är härligt spontan och kommer aldrig vilja bli så tillknäppt som hon, sa ha Det är därför jag älskar dig.
-Men i alla Jag bara pratar rätt ut och bråkar med folk när de inte fattar något.
-Jo, ditt humör kan vara påfrestande men hellre det än att du blir som en svensk, sa han.
De tog farväl av den finlemmade mormodern som följt med dem ut till taxin. Lena kysste sin mormors hand. Hennes halsband och armband i guld blänkte i billyktorna i den kyliga natten. Lena och Paul-Krister kände sig trygga när de for ut till flygplatsen och steg på planet. Men det var i Arbil P-K:s bana mot sin död inleddes.
Några veckor efter de landat och fortsatt med sina arbeten fick Paul-Kristers son Anders ett meddelande från Kurdistan. I mailet fanns bara tidningsnotisen om hans far han aldrig sett. Mailet kom från hans radikala internationella nätverk, denna gång från terror- gruppen Ansar al-Sunna via Oslo. Det framgick tydligt att avsändarna ville visa sig men inte meddela sig med honom. De som halvt anonymt skickade honom bilden av P-K och Lena, visste att Anders skulle reagera och ställa till besvär för sin far och hans kvinna, vilket var exakt vad de ville och vad som skedde.”
Den korta engelska thrillern Sara Sarasvati: An Indo-Swedish story är en förlaga som översatts till svenska till att bli halva Framtidsmannen. Den boken finns också på samma internetbokhandlar.
![Sjunne [ dot ] com](https://sjunne.com/wp-content/uploads/2014/11/unnamed-kopia.jpg)
![Pageflex Persona [document: PRS0000038_00059]](https://sjunne.com/wp-content/uploads/2013/09/sarasarasvati-omslag-small.jpg?w=474&h=349)
Sjunne [ dot ] com 
