Vi har lärt oss att skratta åt Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna. Han, den snillrike riddaren av den sorgliga skepnaden, som drog runt i Spanien på medeltiden innan hans nedtecknare Miguel Cervantes skrev det storslagna verket El incenioso hidalgo Don Quijote de la Mancha 1605-1615, den första europeiska romanen och det spanska språkets rikslikare.

Men vi lurar oss genom humorn i de kvicka och groteska berättelserna så pass att vi glömt vilka riddarens fiender var: morerna, saracenerna, dvs muslimerna. De behärskade Spanien och Portugal från 711 till 1492, då kungaparet Ferdinand och Isabella slutligen körde ut de muslimska ockupanterna, i sitt återtåg, Reconquista.

Men bara drygt hundra år senare var alltså denna befrielse och de kristna korståg mot muslimerna som föregick dem något som författaren Cervantes kunde skoja om. Don Quijote är just en förvirrad korstågsriddare som förläst sig på riddarromaner och som inte kan se skillnad på väderkvarnar och sin tids jihadister.

NUTIDA KONSTVERK

Ingmar Bergmans korstågsriddare Antonius Block i filmen Det sjunde inseglet (1957) är raka motsatsen även om han ler ibland åt gycklarna. Block vet att försvara Gud mot Allahs trupper och har ett allvar som idag är eftersträvansvärt. Att skratta bort terrordåden mot väst sedan 11 september 2001 är inte rimligt.

Humor är en märklig företeelse som vi kan använda för att distansera oss från det blodiga allvaret. Men den hållningen tillåter en likgiltighet som bara kan existera bort kampen för överlevnad skrev filosofen Henri Bergson i sin studie Skrattet (1900):

“Likgiltigheten är skrattets naturliga miljö, dess största fiende är känslan/…/ komiken föds exakt i det ögonblick då samhället och individen, befriade från kampen för överlevnad, börjar betrakta sig själva som konstverk”.

Att skratta åt den krigiska profet vars lärjungar lagt hela Mellanöstern, Nordafrika, Sydeuropa, Balkan, Mindre Asien bort till Indien och Indonesien är inget man gör ostraffat. 1988 gav Salman Rushdie ut sina Satansverserna, en postmodern, relativt oläsbar skildring av tre fagra skämtsamma hedniska gudinnor, ja möjligen Allahs döttrar, Allat, Uzza och Manat. I en drömsekvens uppträder de med profeten Mahounds hustrur på en bordell.

Rushdies bok är en satir över dessa delvis religiösa berättelser (som en gång ingick i Koranen), som vill med humor ta upp hur livet för en sekulär muslim boende i England, som han själv, kunde uppleva kulturkrockar och polisbrutalitet, mental kollaps men också vitsar och dråpligheter. Men han fick som vi ve betala ett högt pris för att driva med islam. I sin biografi 2012 trodde han att Satansverserna inte skulle kunna ges ut idag.

MORD UTAN HUMOR

Västvärlden står inför stora hot, inte minst från islam. Vi har skrattat bort hotet från muslimer sedan Cervantes på 1600-talet fram till morden på 12 redaktionsmedlemmar av den franska satirtidskriften Charlie Hebdo i januari 2015. I Stockholm 2010 sprängde sig den marockanske jihadisten Taimour Abdulwahab sig själv i ett misslyckat terrordåd, utlöst delvis på grund av tecknaren Lars Wilks drift med Mohammed som rondellhund. “Grisen Vilks” skulle hämnas.

Ska vi fortsätta att strida mot islamisering måste vi vara tydliga med att själva driva med islam där det är verkningsfullt, men också vara lika iskalla i striden mot jihadister som de är mot oss. En figur som Don Quijote är dessvärre en symbol för var västvärlden står idag. Vi är förvirrade, slåss mot fel fiende och ser inte de verkliga konflikterna mellan en tolerant västvärld och en intolerant islamsk värld.

En resolut hållning mot islam kräver ett allvar som Europa bestått 1095 (påven Urban II:s korstågsmaning), 732 (Karl Martells slag vid Poitiers), 1683 (slaget om Wien) och 2001-03 (USAs invasion av Afghanistan och Irak).

Den brittiske debattören Douglas Murray har förstått vad som står på spel. Han är kvick, javisst , men också oerhört tydlig varifrån hotet kommer.

—

En FB vän kommenterar:

INDISKA FORSKARE har tydligen intresserat sig för denna europeiska erfarenhet
.
”Don Quixote and its Author in the Context of Moorish Question”
.
”Meeting of cultures or the clash of civilizations, whether it is the one with the other or the one against the other, and the entire spectrum of distances in this often love-hate polarization has a complex and bizarre relationship in many shades of grey, posited between ”my” kind of white and ”your” (that is in all likelihood perceived by ”my”) kind of black. In the context of Christianity and Islam, especialIy in its south-western European dimension, the existence of the ”self’ and the ”other” became manifest barely a century or two after the advent of the Islamic religion.—
.
Miguel de Cervantes was born and grew up in a country that was liberated just half a century earlier from Arab rule and, more importantly, from the influence of its religion. However, although seven centuries of political existence had come to an end with the end of the fifteenth century and despite threats issued against conversion to Christianity and of facing expulsion from Spanish territory and increasingly, particularly in our author’s life time in the sixteenth century, facing expulsion from the Spanish Mediterranean coast, faith in the proscribed religion amongst the believers could not be banished altogether. The ”Mudéjares” in such circumstances turned into ”Moriscos”, or in other words, the Mohammedans of Islamic faith under the Catholic monarchy acquired a new status by getting baptized as Christians in order to be accepted in Spanish society of those times, would still have walk on the razor’s edge of official versus personal dichotomy.—
.
The Moriscos were the objects of great suspicions, however, as regards their orthodoxy, and with reason, since most of them continued to be Mohammedans in fact. “

Klicka för att komma åt cf_dcmc_12.pdf

I kapitlet av S Dey (länk ovan) framkommer att översättningar förändrat Cervantes´ text (jag delade upp texten)
.
“In Tobias Smollett’s beautiful though not quite faithful translation of 1755, we come across words like ”Moor”, ”Moorish”, ”Turk”, ”Arabic” etc. along with the name of the supposed Arab author several times. Maybe close to a hundred times altogether in the two parts, though never in the titles of the chapters of the First Part and only a couple of times in the Second Part, reduced to proper names. This could lead to some interesting conclusions.
.
And on several occasions, the so-called Moorish question crops up in sentences where the subject may not merit it: ”And the way my feeble brain sees it, the best and also the proper thing would be to turn around and go right back home, because it is harvest time, and we ought to worry about our own affairs and stop travelling from Ceca to Meca”. (Yo lo que sería mejor y más acertado, según mi poco entendimiento, fuera el volvemos a nuestro lugar, ahora que es tiempo de la siega y de entender en la hacienda, dejándonos de andar de Ceca en Meca … ) (1, xviii).
.
The last part of the sentence cited refers to the customs of the Moors who used to go for pilgrimage to Mecca in the Middle East and to Ceca, a town in Córdoba – this being so out of context that in Smollett’s translation this sentence appears simply as, ” …the best and wholesomest thing we can do; will be to jog back again to our own habitation, now while the harvest is going on, to take care of our crops, and leave off sauntering from post to pillar … ” (1, iii, 4).
.
The Moorish reference in the original is completely ignored and only appears later as a foot-note appended by a knowledgeable editor of our times. Do not such things suggest that these references appear in the narration naturally and automaticalIy without any perceived design from the author?”