I min framtidsthriller Framtidsmannen (2014) som utspelar sig ungefär idag, experimenterar en man med sidor från religiösa böcker.
”En ung sverigedemokrat som ville testa var gränsen gick tog på sig två skyltar, en fram och en bak, där han gick upp och ned längs Drottninggatan i Stockholm. På den ena sidan stod ’Guds ord, varsågod’ och på den andra ’Allahs ord, varsågod’.
Han hade med sig en Bibel och en Koran. Medan han gick runt delade han ut avrivna sidor ur än den ena boken, än den andra. Han sa ingenting utan bara log vänligt när han sträckte fram de trasiga boksidorna.
Han höll på en timme innan en grupp unga muslimer angrep honom med knytnävar och tryckte upp honom i en port vid Bryggargatan intill den plats där en bil exploderat i december 2010 i ett misslyckat självmordsattentat. 2015 slutade inte så illa, men den unge provokatören blev ordentligt slagen. Nästa dag delade han bara ut sönderrivna Bibelsidor men hade dem i ett fodral som det stod Koranen på. Samma slagsmål upprepades och denna gång filmades alltihop av en sympatisör till provokatören.
Polisen ingrep och avbröt misshandeln. De unga angriparna greps och kunde med filmen som bevis lätt åtalas. En sista gång den unga provokatören försökte väcka debatt var när han delade ut vita och gröna pappersark med texten ’Koranen’ på.
Få förstod och ingen reagerade bland gågatans stressade fotgängare, men han blev anmodad av Norrmalmspolisen att sluta upp med tramset. Gränsen var nådd.”
***
En vidareutveckling skulle vara att dela ut tomma gröna papper och till sist, vita tomma sidor. I Putins Ryssland är det förbjudet idag att hålla upp en skylt med texten ”Två Ord” (istället för det förbjudna ”Stoppa Kriget”).
Sommaren 2012 drack jag ett glas med Cecilia Garme, bekant från Uppsala, i Gamla Stan för att få tips till min Sverigebok, The Swedish Story. Hon nämnde två franska Sverigevänner som formligen avgudade vårt land.
Garme och Katarina Barrling har sedan dess gått i liknande fotspår som jag och många andra, t ex KO Arnstberg och Åke Daun och utländska Sverigekritiker, dvs vi som ser den svenska kulturens osynlighet, ja rentav akulturella kultur. Ett ingenjörsdrag som Garme och Barrling repeterar enträget i sin efterlängtade Sverigestudie Saknad. På spaning efter landet inom oss.
Denna bok kom i rättan tid och skulle knappt ha mottagits välvilligt för ett par år sedan. Allt vad vi invandringkritiker pekat på finns där men i en framställning som går hem i salonger och seminarier.
Statsvetaren Gina Gustafsson, som refereras flitigt i boken, är dock inte enig med dem i att saknaden efter det förlorade Sverige är värd erkänsla, thymos. Det är bara att bita ihop till nästa Jimmie-moment.
Och vi som tidigt kritiserade den misslyckade invandringspolitiken, som jag 2011 i Newsmill, får veta:
”De som tidigare skyllts för rasister för att de vill begränsa invandringen får inte någon upprättelse bara för att de som anklagat dem själva med tiden intar samma position.”
DNs Nadia Jebril skriver naivt och okritiskt om att komma hem till Lund, en stad jag ofta besöker och inte känner igen. Hon bör läsa Garme och Barrling för att förstå vad skåningar går igenom.
I boken Saknad kommer tilltufsade SDare till tals och samtal med andra som går i tankar om att fly sitt eget land skymtar förbi.
2019 intervjuade jag ett par från Tyresö som valt att flytta till Spanien pga oro och missnöje med den politiska ledningen i Sverige. Jag undersökte också hur just tanken på och att verkligen gå i landsflykt förenar svenskar och invandrare, ett projekt jag kallade Exil.
Garme och Barrlings resonemang om känslopolitik och betydelsen av nationalism för en välfärdsstat är något som vi borde ha talat om tidigare, men nu tycks debatten vara mogen efter många decenniers nedtystande.
Jag var tidigt ute men nu tycks inflytelserika debattörer som Jörgen Huitfeldt, Janne Josefsson och Johan Hakelius ha röjt vägen. Saknad håller hög klass och bör översättas till engelska, franska och tyska. Vår ingenjörsmentalitet parad med en känslostyrd migration är väl värd att studera internationellt.
Som son till en ingenjör i Uppsala blir jag smärtsamt påmind om hur känslor berör oss. Min far hade till sist förstått mig men 2013 var han upprörd när jag inte baktalade SD. Han hade förstått boken som kom till sist, skriven av två uppriktiga Uppsalabor. Tack.
De uppmärksammade protesterna från muslimer i Sverige mot socialtjänsten och tvångsomhändertagande av barn är visserligen nytt, men debatten om var gränsen går för föräldrars rätt till sina barn har pågått i över 40 år.
Vi har haft förbud mot barnaga sedan 1979, men det räcker inte eftersom andra mer vaga kriterier för eventuell vanvård kan vara avgörande, vilket framgick i tyska Der Spiegels artikel i juli 1983, ”’Kinder-Gulag’ im Sozialstaat Schweden”. Det socialdemokratiska lyckoriket norrut skulle alltså ha upprättat närmast sovjetiska barnläger där statens kontrollanter bevakade orättvist tvångsomhändertagna barn.
När jag bevittnade ett organiserat överfall i maj 2005 på den grundskola i Tensta där jag arbetade som biträdande rektor hade jag nog mitt första ”Jimmie-moment”.
”Polisen kunde under eftermiddagen identifiera 20 möjliga gärningsmän mellan 15 och 16 år. Ingen av dem har gripits eller delgivits misstanke. De som identifierade hade inga vapen på sig utan stoppades snarare därför att sprungit och varit i rätt ålder. Drygt 20 poliser deltog i jakten.
Jan Sjunnesson som är biträdande rektor på Hjulstaskolan säger att förstörelsen bara handlar om fyra krossade fönster. Enligt Diana Sundin, informatör på Västerortspolisen, är skadegörelsen mer omfattande.
– De har slagit sönder skolan ganska ordentligt inomhus och så är det rutor krossade.
Ett antal elever har skadats lindrigt. Jan Sjunnesson säger också att ett par elever har ställt upp och pekat ut några av de skyldiga efter att polisen varit där.”
Att se grov skadegörelse och våld mot barn och unga med egna ögon på nära håll förändrar ens liv. Jag hade arbetat på 1990-talet i Rinkeby med en projektkurs och lett en teaterskola med elever därifrån. Men inget våld förekom även om elever och andra bedrev bedrägerier, sålde droger och var stökiga emellanåt.
Attacken gjorde att jag anmälde min chef, rektor Elisabeth Sörhus, till Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning eftersom hon ogärna ville rota i vad som utlöst attacken som kom från den rivaliserande förorten Rinkeby mot Tensta.
Sedan dess har jag haft fler ”Jimmie-moments” i skolor där jag arbetat som skolledare eller lärare. Men inga attacker.
Vi som haft liknande upplevelser, t ex läkaren Kajsa Dovstad som myntade uttrycket, kan inte gå tillbaka till en naiv uppfattning om mångfald och integration. Vi ältar vår brist på förståelse och sammanhang som förklarar vad vi sett.
Vissa tiger och går vidare, andra gör något omvälvande som att öppet kritisera rådande invandringspolitik. Jag såg kedjor krossa glasfönster, svingade av män från Nordafrika och Mellanöstern, hörde skriken från mellanstadiebarnen som var där på högstadiet, och jag förstod att något avgörande skett.
Kärleken förde inte Theodor Kallifatides till Sverige 1964 men han fann den här. I sin första bok Utlänningar från 1970 vimlar det av unga, ofta ledsna, svenskor som besöker honom mellan hans diskpass på inackorderingsrum på Södermalm.
I den senaste boken, Kärlek och främlingskap, berättar hans alter ego, Christo, om samma tid på 60-talet med diskjobb, umgänge bland greker i exil filosofistudier vid Stockholms universitet, det nya språkets utmaningar, längtan tillbaka till Grekland och om den omöjliga men ändå möjliga kärleken till en gift svensk kvinna, Rania.
Berättelsen är värd att tas på allvar, oavsett dess sanningshalt för här försvinner gränsen mellan utlänningar och svenskar. I deras ömsesidiga kärlek under en kort tid och i hemlighet finner Christo och Rania varandra. Men det tar slut och den mörkögde greken går vidare till andra svenska kvinnor.
”Blev han grinigare, mer stridslysten, betydligt mindre nyanserad när han talade svenska? Hur mycket av hans riktiga jag blev kvar när han bytte språk?
Ibland sa han samma mening på svenska och grekiska. Inte inför andra, utan hemma hos sig, oftast inför spegeln i duschen. God morgon, sa han till sin bild och därefter kalimera på grekiska. Det var stor skillnad. Hans röst sänktes när han talade grekiska, den kom djupare ifrån, den var otvungen och fri som en bäck, medan den blev pipig, ynklig och omusikalisk som en kråka när han talade svenska.
Det räcker inte att lära sig ett språk. Man måste byta inälvor också. ”
En äldre aristokratisk dam på Östermalm lärde honom ordens valörer: Ord är som mynt. Det finns stora och det finns små – att prata är en femöring, att snacka en ettöring, att babbla är ingenting värt, att tala kostar en krona.
Kallifatides svenska meningar är en njutning att läsa. Att han blev författare här är en stor tillgång för oss. Denna kärleksroman ger oss dimensioner av mer oskyldiga möten mellan nordeuropér och sydeuropér än vad vi vant oss vid sedan 1960-talet.
Men kanske ligger den något i att det svala, kantiga Sverige behöver lagom doser av erotik och aggression för att bli mer som andra länder. Kallifatides har synnerliga förutsättningar att visa oss det första i vart fall. Vi har fått tillräckligt av det andra för lång tid framöver.
ANN HEBERLEINS BOK FALLET SOM JAG BLÄDDRADE I NYLIGEN PÅMINDE mig om den åsiktskonformism som jag och andra upplevt under det senaste decenniet, se antologin Priset.
Heberleins och maken Heegs närvaro i samma sammanhang som jag, ”Sällskapet” och i Visby, och deras texter i alternativmedier, låt vara mer accepterade som Nyheteridag och Ledarsidorna, hade gett deras belackare fullt utrymme för drev och uthängningar. Aftonbladet Kultur verkar ha vara värst men statsmedierna och Lunds universitet stod inte långt efter enligt Heberlein.
Denna tid i svensk kultur- och samhällsdebatt, från runt 2000 till 2020, kommer vara av intresse för doktorander år 2030. De som följt mig och alternativmedier vet att det svenska debattklimatet är speciellt, så särskiljande att tom New York Times skrev 2017 om vår åsiktskorridor:
”The Swedes have a word, ‘asikstkorridor,’ which translates as ‘opinion corridor’ and describes all those things considered incorrect not only to say but to think.”
Jag är rejält trött på denna tjatiga debatt som alltid handlar om SD till sist och tror att Heberlein är detsamma. Hennes bok är en viktig uppgörelse med en galen tid, i stil med Claes Arvidssons och Per Ahlmarks drapor under 1990-talet, se mina boktips.
Vad som slog mig igår när jag tänkte på 1970-talets åsiktskonformism och dagens var att då handlade frågorna på makronivå, om att införa fondsocialism, avskaffa kärnkraft (alla alternativ hade det målet) och införa lagändringar i familje-och arbetsmarknadspolitiken som visserligen berörde nästan alla svenskar men inte i våra privata angelägenheter.
Dagens åsiktskonformism handlar om att reglera våra mellanmänskliga förehavanden men inte att lösa de stora makroproblem. Vi har ett anarkoterroristiskt samhälle där vi inte får säga åt en tiggare att inte planka in på t-banan, men snällt tvingas vänta underdånigt på de tåg som är försenade. Se Bulletin och Morgonposten, men begreppet användes nog först i Sverige av Nya Tider.
1970-talets åsiktskonformism utmanades 1980 i några debattinlägg av författarna Sven Fagerberg, Sven Delblanc, Lars Gustafsson och Jan Myrdal, kallade ”De Fyras Gäng”. Sverige ansågs av dem lida av en alltför stor enighet bland de styrande, oavsett deras roll som politiker, företagare, fackledare eller redaktörer.
Britten Roland Huntford hade sett liknande korporativa tendenser 1971 i boken The New totalitariansoch 1982 gav den malliga morgontidningens (Jan Guillous välfunna term på DN) kulturredaktion tysken Hans Magnus Enzensberger uppdraget att beskriva landet i serien Svensk höst. Många utländska betraktare har just sett vårt konsensus som nationellt särdrag.
Så var står vi idag? Kommer dagens snart söndervittrade värdegrund ersättas av en ny? Etnologen KO Arnstberg siar om framtiden lite men tecknar främst tiden fram till idag i sin bok Konsekvenserna. Vår demografi har förändrats i grunden så att en tredjedel nu har utländska rötter samtidigt som det nationellt svenska samhällskittet har motarbetats i över 40 år.
Tidigare kunde ämbetsmän såsom bibliotekarier, konduktörer, socialarbetare och lärare få ordning i offentliga miljöer eftersom de åtnjöt självklar respekt. Icke så idag. Och de offentliga försöken att korrigera har snarare slagit bakut vilket Patrik Engellau skrev om idag på Det Goda Samhället. Har man än gång släppt på tyglarna är det mycket svårt att dra in dem igen.
Samma sak med bidrag och privilegier (t ex till skattefinansierad fritid via studieförbund): en gång beslutade och utbetalade är de svåra att dra tillbaka.
Så vad står Sverige inför 2022? Att både stärka makronivån (försvaret, de offentliga registren, sjukvården, infrastrukturen, energin) och samtidigt återupprätta auktoritet på mikronivå för de som utför offentliga uppdrag, som blåljuspersonal och lärare m fl. Lägg till att skärpa kraven för att ta emot bidrag så får vi en blandning som ingen partikonstellation mäktar med på fyra år.
Jag bävar för vad som kommer ske av motsättningar och ser dessvärre ett antal skitår framöver.
I SVT Debatt januari 2017 då jag representerade Avpixlat/Swebbtv och debatterade med Jörgen Huitfeldt och Belinda Olsson
Jag är ofta korrekt i min opinionsbildning och kanske även politiskt korrekt. Med korrekt menar jag att man bör uppföra sig hyfsat mot folk och inte bete sig illa. Detta var ursprungsbetydelsen i begreppet politiskt korrekthet, dvs att man inte förlöjligar svagare grupper eller individer utan håller sig till sakfrågor. Inga dräggfasoner.
Mina förebilder debattörerna Douglas Murray, Christopher Hitchens, Dave Rubin, Bert och Eric Weinstein, Milo Yiannopoulus, Brendan O’Neill, Eric Zemmour klarar balansen ganska väl även om någon av dem gapat väl mycket i onödan, som en Alex Jones.
Jag har nog själv betett mig mindre politiskt korrekt ibland, särskilt på twitter. Dock är det ofta tal om satir och parodi vilket mina meningsmotståndare också ägnar sig åt men visst finns gränsfall där jag drivit med offentliga personer.
Att vara korrekt är nyckeln till den kritik som ledande SDare och invandringskritiker levererat sedan 1990-talet. Jimmie Åkesson är fenomenal på att uttrycka politisk inkorrekta åsikter på ett korrekt sätt.
Vissa andra inom SD har inte varit lika framgångsrika (Thoralf Alfson, Bertil Malmberg, Kent Ekeroth även om jag ofta håller med dem i sak). Bert Karlsson skäms inte för att bete sig som ett svin och jag skulle aldrig ha lierat mig med honom vilket hedersmannen Ian Wachtmeister gjorde.
Jag lämnade SD 2019 för MED där ordföranden Ilan Sadé är minst lika korrekt som Jimmie Åkesson men snäppet vassare, liksom hela styrelsen i MED. Partiet dras inte med några rötägg utan är en samling bistra men engagerade medborgare, ofta med lång yrkesbakgrund och examina. Synnerligen väluppfostrade och korrekta.
Visst kan det vara skönt och bra att lätta på trycket i de frågor som engagerar mest och strunta i det rådande åsiktsklimatet, men det finns alltid sätt att göra det utan att bli ful i mun och gapig. Vara korrekt helt enkelt.
Jag har ofta kommit dragande med förslag till institutioner och folk som de artigt lyssnat på och sedan lagt undan. Patrik Engellau tillhör de tåligas skara i Stockholm sedan 2011 då jag först stövlade in på Danderydsgatan 10, 2 tr upp för att dryfta planer på min Sverigebok.
Nu ska jag berätta om en idé som jag försökte lansera 1986, långt innan jag ens jobbade med invandring och invandrare eller tänkte kritiskt om svensk invandringspolitik: Att snabbutbilda studenter/doktorander till SFI lärare.
Jag arbetade extra 1977-87 på Akademiska Sjukhuset i Uppsala som sjukvårdsbiträde/extravak och stötte på många mer eller mindre välutbildade timanställda kollegor som pluggade eller forskade. Nån gång slog det mig att vi kunde användas till något annat än att dela ut mat, tömma kateterpåsar och hantera respiratorer.
Hur vore det om vi kunde snabbutbildas till lärare i svenska för invandrare tänkte jag vid något arbetspass? Sagt och gjort, så plitade jag ihop en skrivelse till Institutionen för Nordiska språk (där jag läste), AMU-gruppen (numera Lernia och min arbetsgivare hösten 1991) och Arbetsförmedlingen i Uppsala, Dragarbrunnsgatan.
Tanken var alltså att dessa tre skulle gå samman i ett projekt som skulle rekrytera hågade och kvalificerade studenter (t ex i antropologi, litt vet, historia, sociologi, ja samhälls- och humanistiska ämnen i stort) och ge dem en kort duvning i metodik och i SFI.
Jag visste redan då att undervisa i ämnet Svenska som Andra språk krävde några betyg universitetskurser, men tyckte redan då, liksom nu, att en kort-kort kurs räckte.
AMU-gruppen och AF svarade inte men min lärare i svensk språkhistoria skrev ett försiktigt positivt brev där han förklarade att hans institution nog kunde åta sig detta om någon betalade.
Jag var ju bara en anonym student och Uppsalabo med ringa respekt för universitetsvärlden (vi Uppsalabor är inte så imponerade, särskilt villabarn från Norby) och tyckte alltså att jag kunde skicka runt mina infall, bara sådär.
Jag hade med mer framgång dragit igång en alternativ lokal kultur- och reportagetidskrift, UppsalaMagazinet några år tidigare och var lika styv i korken även om den gått omkull och vi ansvariga hamnat i tingsrätten för obetalda fakturor och skatt.
1992 drog jag igång ett öppet diskussionsforum på Uppsala Stadsbibliotek som ett examensarbete inom folkhögskollärarelinjen och 1996 planerade jag ett turkiskt bad, hamam, i Rinkeby. Och nu när jag tydligen blivit högertroll så har jag arrangerat föredrag i Stockholm sedan 2013 med visst motstånd från stadens kulturförvaltning och studieförbundet Medborgarskolan.
Detta slog mig när jag tänkte på mitt förra inlägg om varför jag lämnade SDs webbtidning Samtiden 2015. Antagligen krävs det rätt egensinniga personer att åta sig uppdrag som detta och jag var och är en sådan person, med eget driv och riskbenägenhet. Jag visste nog att jag skulle förlora personligen på att gå till DN, men det brydde jag mig inte om. Jag har egentligen aldrig brytt mig om försörjning och status.
Nu jobbar jag i hemtjänsten, ungefär samma arbetsuppgifter som jag hade på Akademiska för 40 år sedan. Detta tillsynes enkla men viktiga jobb ger mig tillfredsställelse och frihet att tänka fritt. Snart kommer jag väl på något nytt förslag eller tar itu med äldre uppslag.
BORDE JAG HA STANNAT KVAR I SD:s WEBBTIDNING SAMTIDEN 2015?
Mina kloka erfarna dissidentkollegor Gunnar Sandelin och Jan Tullberg rådde mig i februari 2015 att inte gå till DN och avslöja distansupplägget med Erik Almqvist i Budapest, den obefintliga redaktionella planeringen, redaktionsbråk och alla refuseringar av mina texter trots att jag var redaktör och ansvarig utgivare, men utan publiceringsmöjligheter.
I och med Samtiden hade SD genom mig kommit in i SVT/SR 2014 och jag borde ha suttit still i båten. Men icke. Jag kände mig förorättad och var nog fåfäng nog att tro mig om att kunna starta en begynnande Sverigevänlig rörelse genom föredragsföreningen Fri Folkbildning, Avpixlat, Nya Tider, Swebbtv och de andra alternativmediernas pådrag vid arrangemang som Pride Järva med mera.
Det gick väl sådär. Jag blev arbetslös i mars 2015 och utan inflytande i SD som i Stockholm senare förföll rejält med paret Wallmark. Några soffor och inslag i SVT blev det inte mer (utom i SVT Debatt i januari 2017), vilket var kanske ett resultat av att jag inte kunde kopplas till SD och var därmed ingen representant. Att ha en påläst välutbildad oberoende Sverigevänlig kommentator var otänkbart då och likaså nu.
Jag tror dock att Sandelin och Tullberg hade rätt nu i efterhand, men att sitta still i båten är inte min mest framträdande egenskap. Jag har tidigare hängt ut inkompetenta arbetsgivare (Hjulstaskolans rektor 2005, Yrkesgymnasiets ledning 2011) och har svårt för att bli trampad på tårna. Men nog borde det ha gått vägen våren 2015 att förpassas till en redaktörsroll och sedan fortsätta på Samtiden och fortsätta kommentera i debatten.
Problemet var dock att jag inte kunde skriva fritt utan hade fått drygt 60 texter refuserade och därmed byggt upp en frustration sedan Samtiden startade vid midsommar 2014. Att då fortsätta tedde sig omöjligt, men som sagt det hade kanske varit bättre för SD och den folkrörelse som partiet har, som bl a Expressens Viktor Barth-Kron påpekat.
Men jag får idag bita i det sura äpplet. Samtiden har idag en bra om än marginell funktion i den politiska debatten och Dick Erixon gör bra ifrån sig liksom Riksstudios. Den äventyrlige Sjunne blev ett irrbloss som åtog sig uppdraget i november 2013 av Mattias Karlsson och Martin Kinnunnen eftersom han var den ende som kunde hantera det publicisistiska arbetet någorlunda och hade lite att förlora.
Jag hade fått sluta vid årsskiftet 2012/13 från lärarutbildningen som lärare i pedagogik och barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet eftersom jag inte följt den politiskt korrekta linjen. 2013 stod jag utan arbete och hade just engagerat mig i SD Stockholm samt debatterat invandringsfrågor på Bonnierägda Newsmill och denna blogg.
Jag hade vidare flyttat till Indien över sommaren för att starta ett utbildningskonsultbolag men återvänt i augusti pga min fars sjukdom och senare bortgång i november. Kort sagt en rörlig individ, politiskt (gått från V till SD) och geografiskt.
Så vad göra nu? Knappast att återinträda i den politiska debatten eller skapa nya mediehyss. Det gör #Hurkanvi, #Densistamåltiden, #Godton, Wyndman och Heberlein, Chang, Bulletin m fl bra. Någon plats för riktiga Sverigevänner i medier ser jag dock inte utom möjligen för Riksstudios Rebecca Fallenqvist och Richard Sörman som ett bra radarpar.
Mainstream media har tagit till sig en glättig SD-light version och skytt för de mer allvarliga kritikerna av invandringspolitiken (se bloggen). SVT Forum filmade t ex Jan Tullberg i feb 2016 men klippte bort inslaget när de själva sände hela programmet (se YouTube). Att låta en disputerad företagsekonom diskutera invandring och ekonomi är fortfarande tabu i SVT och han lär inte synas i TV4 heller. Inte heller Patrik Engellau och Karl Olov Arnstberg.
Kanske gjorde jag ändå rätt med att hoppa av. Hur som helst var jag med om att skriva presshistoria under denna korta intensiva tid.
Ett par höstdagar i Prag gav mig och min fästmö Maria intryck av en vacker europeisk huvudstad med ett fritt uteliv och en klok politisk ledning. Under fyra dagar såg vi t ex bara tre slöjor, kanske fem tiggare och inga hotfulla gatugäng.
Jag träffade en svensk som flyttat hit och en tjeck som flyttat tillbaka. Dessutom har jag skrivit en del om Tjeckien tidigare så vad som följer är dels turistbilder, dels lite nutidshistoria och referat av samtal.
Snabbrepetition: Landet Tjeckoslovakien bildades 1918 och togs över 1948 av Sovjettrogna kommunister vilka avsattes 1989. 1993 delades landet i två suveräna stater, Slovakien och Tjeckien.
Efter Sovjetunionens invasion i augusti 1968 började en lång frihetskamp med flera tragiska öden.
Efter invasionen av Tjeckoslovakien den 20 augusti 1968 av 250 000 ryska soldater för att sätta stopp för de reformer som landets regering införde sedan sommaren befann sig många medborgare, aktivister och opolitiska, i chock. Studenter kastade molotovcocktails från barrikader liksom franska studenter gjort i Paris i maj samma år. Men förgäves.
Med 186 döda och 362 allvarligt skadade fann alla det bäst att inte agera. Alla utom en, Jan Palach.
Denne unge student vid Karlsuniversitetet bestämde att protestera den 16 januari 1969 genom att sätta eld på sig själv på Wenceslastorget i Prag, en symbolisk plats för en medeltida kung, Sankt Wenceslas, men framför allt för nationalhjälten och martyren Jan Hus. Båda dessa hade dött för sitt land och sin tro. Hus avrättades 1415 av den katolska kyrkan för sina kätterska idéer.
Hans krav innan han tände eld på sina kläder var att den statliga censuren skulle avskaffas och propagandatidningen Zprávy skulle läggas ned och att en generalstrejk skulle utlysas. Den läkare som tog emot honom på sjukhusets brännskadeavdelning berättade att Palachs mål inte var att protestera mot den sovjetryska ockupationen i första hand, utan mot den demoralisering och passivitet bland de tjeckoslovakiska medborgarna som följde på invasionen.
Hans dödsdag och begravningsplats blev till ett politiskt minne som den demokratiska oppositionen utnyttjade till dess att regimen bestämde sig i oktober 1973 för att ta bort hans urna från kyrkogården.
En start för frigörelseåret 1989 blev när Vaclav Havel arresterades i januari för att ha lagt ned en krans till hans minne under den så kallade ”Palach-veckan” . Havel fick sitta i fängelse fem månader för sitt tilltag men under den tiden växte oppositionen i landet.
Jan Palach fick ett torg i Prag uppkallat efter sig, som tidigare hette Röda arméns soldaters torg.
Den moraliska dimensionen i den tjeckoslovakiska oppositionen fördjupades i och med Palachs död. Flera tog livet av sig offentligt på samma sätt strax efter honom men sedan övergick protester till mer kulturella uttryck.
Jan Patočka 1907-1977
Den stillsamme universitetsprofessorn i filosofi, Jan Patočka, blev under några år indragen i det underjordiska universitet som samlades i privata hem under 1970-talet i Prag och andra städer. Patočkas filosofi handlade om hur människan upplever världen, dess livsvärld som var det begrepp han övertagit från sina lärare, fenomenologins grundare Edmund Husserl och hans efterträdare Martin Heidegger.
Patočka var bannlyst från att undervisa från 1972 men fortsatte att verka via det underjordiska universitetet, en idé som först tagit fart i Polen under samma tid. Men Patočka hade aldrig varit en kontroversiell och politiskt engagerad filosofiprofessor. Ändå uppfattades hans tankar, och kollegan Karel Kosíks, som samhällsfarliga trots att de kan räknas in i en humanistisk, ja även marxistisk tradition.
Patočka skrev även om antik grekisk filosofi och dess begrepp om ”omsorg om själen”, det vill säga att genom att ta hand om vår egen själ så når vi vårt mänskliga jag. Vi kan både nå vad som är evigt och vad som är förgängligt om vi står upp för vår själ och våra ideal. Patočka exemplifierade med den giftbägare som Sokrates frivilligt tömde som straff för att han sagt sanningar i Aten på 400-talet före Kristus.
Som en obändig nutida Sokrates valde den 70-årige professorn att skriva under manifestet Charta 77 samma år. Han dog den 13 mars 1977 efter att ha varit förhörd av poliser och åklagare nästan dagligen under två månader, ibland elva timmar i sträck. Hans död liksom Palachs blev än värre för myndigheterna än hans levnad. Begravningen blev till en manifestation mot den auktoritära kommunistregimen som bevakade tillställningen med massiv polisinsats. Poliserna filmade begravningsgäster, en militärhelikopter cirklade ovanför kyrkan men inget kunde stoppa sanningen.
Patočka visste att han vid något tillfälle i livet inte bara skulle undervisa om filosofi utan också praktisera vad han lärde och ta sina ideal på allvar.
Plastic People of the Universe, 70-tal
1976 arresterades 20 musiker, däribland The Plastics (som de kallades) och över 100 åskådare förhördes. Flera åtalades för narkotikainnehav, alkoholism, störande av allmän ordning, moraliskt upprörande och för att sjunga upproriska texter som konspirerade mot regimen.
I en berömd rättegång sa åklagaren att bandet ”inte hade visat respekt för samhället och inte heller för grundläggande moraliska lagar”. Straffen blev mellan åtta och 18 månaders fängelse. De struntade i att alla musikframträdanden måste vara sanktionerade av myndigheterna, även amatörspelningar. Deras psykedeliska musik ansågs omoralisk liksom deras långhåriga utseende.
Havel lyssnade på rättegången och skrev en essä som ingick i bandets första album, Egon Bondy’s Happy Hearts Club Banned. Havel såg även till att den tyske Nobelpristagaren i litteratur Heinrich Böll fick veta om åtalen och Böll ställde sig vid musikernas sida.
Men den stora effekten av att förfölja ett experimentellt band för den repressiva diktaturen var alltså att manifestet Charta 77 skapades. Att inte tillåta långhåriga hippies att spela som de ville hade en enorm verkan på samhället. Själva såg The Plastics sig inte som aktivister utan som fria musiker. Det räckte. Se mer på Avpixlat 2016.
VACLAV HAVEL
Att ljuga blev vardag för människorna som levde bakom järnridån och under kommunistiskt styre i Tjeckoslovakien. Att tala sanning blev rent av en revolutionär handling.
Ett liv i lögn kallade den tjeckiske dramatikern, dissidenten och sedermera presidenten Vaclav Havel (president 1989-2003, född 1936, död 2011) det liv som medborgarna levde under det kommunistiska förtrycket.
Han visade hur samhällsstrukturen byggde på att alla var överens om vad som var fel och vad som var rätt. Tyckte man fel så teg man. Den som tvekade gav åtminstone läpparnas bekännelse till regimens version av sanningen.
Man visade upp åsikterna som förväntades av lojala medborgare. Repressalier kunde i värsta fall bli fängelse. Havel satt själv av fyra år mellan 1979-83. Till de mjukare repressalierna hörde att förlora arbete, vänner och att få sitt rykte förstört genom att förtalas i offentligheten.
I ett öppet brev till landets diktator berättade Vaclav Havel om hur medborgarnas vardagsliv påverkades:
”Till Dr Gustáv Husák,
Generalsekreterare i Tjeckoslovakiska kommunistpartiets centralkommitté
9 april, 1975
Bäste Herr Doktor
Av rädsla för att mista sin anställning lär läraren i skolan ut saker han inte tror på; av rädsla för sin framtid upprepar eleven dem efter honom; av rädsla underkastar sig folk all möjlig förnedrande självkritik och av rädsla för sin existens, ställning och karriär går de på möten, röstar där precis som förväntas av dem eller tiger åtminstone; av rädsla för att bli angivna uttalar de aldrig offentligt och ofta inte ens privat sina verkliga åsikter.
Av rädsla deltar folk i officiella firanden, manifestationer och tåg. Av rädsla för att inte få fortsätta sitt arbete bekänner sig många vetenskapsmän och konstnärer till idéer som de i verkligheten inte tror på, skriver saker de inte tycker eller som de vet inte är sanna, går med i officiella organisationer”, skrev Havel.
Det var viktigt för Havel att inte beskriva Tjeckoslovakien i termer av en diktatur som med våld förtryckte sina medborgare. Visserligen hade kommunisterna kuppat sig till regeringsmakten 1948, men decennierna därefter var post-totalitära.
En mjuk övertalningsmakt som upprätthöll invånarnas lydnad, inte med batonger och knytnävar utan med statlig propaganda och medborgarnas självcensur. Själv märkte han att vänner och bekanta drog sig undan för honom på gatan. Havel förstod att hans närvaro var en olägenhet när folk började undvika hans sällskap och baktala honom i hans frånvaro.
Vad kan man då göra? Ja, innan politiska partier kan bildas och frihet uppnås måste de oppositionella först kritisera samhället moraliskt menade han.
Att ta på sig ett ansvar för högre ting än bara fylla magen, finna nya inre förhållanden till sina medmänniskor och att återupprätta sådana värden som förtroende, öppenhet, ansvar, solidaritet, kärlek. Inte kritik av maktens tekniker utan av dess mening och moral.
Havel och de andra dissidenterna bakom manifestet Charta 77 hade aldrig bestämt sig för att bli politiska dissidenter och oppositionella.
Regimens intolerans skapade den identiteten utan att dissidenterna själva hade några önskemål om bära den eller ta på sig nackdelarna den förde med sig. De gjorde helt enkelt vad de trodde på, och vad som verkade ärligt att göra i förhållande till den förljugna offentligheten.
Läs mer på denna blogg 2014 (inlägg som refuserades av SD ägda Samtiden där jag var redaktör och ansvarig utgivare).
Karlsbron från 1402 över floden Moldau i Prag.
CENTRALEUROPA
”Centraleuropa tillhör och vill tillhöra den västerländska kulturella sfären.” Det var den tjeckiske författaren Milan Kunderas huvudsakliga budskap när han 1983 skrev en essä om vad han kallade Centraleuropas tragedi, återutgiven 2019 på svenska av den borgerliga tankesmedjan Timbro.
Enligt Kundera var det han kallar Centraleuropa, nämligen Polen, Ungern och Tjeckoslovakien (och dessutom Österrike) visserligen politiskt dominerat av Sovjetunionen efter Andra världskriget, men kulturellt sett utgjorde det snarare än del av Västeuropa eller om man så vill det verkliga Europa. Anledningen är historisk. Centraleuropa härrör kulturellt ur romerska riket och katolska kyrkan medan Östeuropa stammar från det ortodoxa Bysans.
Efter 1945 flyttades gränserna för den ryska intressesfären västerut. Kundera skriver att några nationer som alltid hade betraktat sig själva som västerländska vaknade upp en vacker dag vid krigsslutet och fann att de befann sig i öst.
Hans tes är att Centraleuropa med de kulturella metropolerna Wien, Prag, Budapest och Warszawa har starkare kulturella band med Västeuropa än med Öst. Det var inte en tillfällighet att motståndet mot den ryska ockupationen var som starkast där: Polen 1956, 1968, 1970, 1980, Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968, och inte i Rumänien eller Bulgarien. Detta folkliga motstånd bars fram av stridbara representanter för varje lands kultur. Och Kundera uttrycker mycket höga tankar om den nationella kulturkampens betydelse:
Gatuvy i Prag
”Identiteten hos ett folk eller en civilisation avspeglas och sammanfattas i den helhet av andliga skapelser som brukar kallas ‘kultur’. Om denna identitet utsätts för ett dödligt hot intensifieras kulturlivet, det skärps, och kulturen blir det levande väsen som hela folket samlas kring. Det är därför som det kulturella medvetandet och det samtida andliga skapandet har spelat en större och mer avgörande roll i alla de centraleuropeiska revolterna än någon annanstans och i någon annan europeisk folklig revolt någonsin,” skrev Kundera.
Kunderas essä från 1983 är aktuell idag eftersom den lyfter fram den folkliga kulturkampen som en väg framåt mot en makt som ifrågasätter folkets identitet, men också för att den tar fasta på det Europa som idag är mer ifrågasatt än någonsin.
Jag träffade en svensk väletablerad journalist som valt att flytta till Prag med hustru på äldre dagar.
Han prisar landet för dess kloka politik där ledarna valt att bara ta in arbetskraftsinvandrare. Totalt kom under 100 asylsökande förra året. Landet har snarare arbetskraftsbrist med 3 % arbetslöshet och engelsktalande skandinaver kan lätt få arbete.
IT-infrastruktur och digitalisering har nått längre än i Sverige anser han och många internationella tech företag har förlagt sina huvudkontor här, särskilt asiatiska.
Rökning tillåten
Han är kritisk till den svenska ängsligheten och inkompetensen som nu bragt landet på fall. I sak säger han samma sak som de två svenskar jag intervjuade 2019 för Katerina Magasin. Sverige har blivit farligt för de naiva svenskarna som inte kan värja sig mot våldsamma utländska gäng. Se även mitt inlägg där 2020 om att leva utomlands för svenskar och för invandare här.
Tjecken ligger mitt i Europa med ett par timmars bilresa till Adriatiska havet, Österrike, Ungern och Tyskland. För svenskar med rätt utbildning och erfarenhet som vill flytta är landet att rekommendera. Säker, välfungerande, stolt nation.
Jag själv kan tillägga att polisbilar syns överallt i Prag.
Sedan träffade jag Otto Černý, en tjeck som bloggar om Sverige på tjeckiska efter att han bott här med äkta asylskäl från 1979 till 1994.
Han var med i frihetskampen redan 1968 då han som oppositionell militär var med att sätta eld på en sovjetisk stridsvagn, dock inte ertappad.
Han kände Havel och var en av de första undertecknarna av Charta 77. Men hans syn på den förre presidenten och frihetskämpen är inte så ljus. Otto Černý menar att Havel varit för västvänlig och att medlemskap i EU och NATO var felsteg.
Idag är han aktiv i det lilla högerpartiet Trikolora, som fick 2, 5 % i senaste valet. Kommunister och Socialdemokrater röstades bort helt vilket svenska medier undvek att nämna. Den vänsterliberale svensk-tjecken Hynek Pallas på DN Kultur blev ursinnig (jag gick på honom 2017 i Avpixlat) efter ha förtalat Tjeckien i månader innan valet för dess konservatism och nationalism.
Den nationalkonservativa och libertarianska partiet Trikolora bildades 2019 av Václav Klaus Junior, son till den förre presidenten Václav Klaus. Fadern gav ut en stridsskrift mot EU och liberal migrationspolitik som jag recenserade i Nya Tider 2017:
”Den före detta presidentens korta bok heter Folkvandring: en kort vägledning till vår tids migrationskris (Rosa Alba förlag, 2016). Den knappt hundra sidor korta vägledningen översattes snabbt till engelska, franska och tyska och finns nu även att köpa på svenska via internetbokhandlar.
Tjeckiens tidigare president Václav Klaus bok Folkvandring. Den svenska upplagan innefattar ett förord av Gunnar Sandelin och Václav Klaus tacktal på European Freedom Awards 2016 i sin helhet.
I boken läggs ingen skuld på migranterna utan istället på de ansvariga politikerna i EU-toppen, som Angela Merkel och Jean-Claude Juncker, som direkt uppmanat migranter från Mellanöstern och Nordafrika att söka sig till Europa. För författarna är det lika olyckligt som när det antika Rom invaderades av folkvandringar för 1 500 år sedan.
‘Massimmigrationen utgör i sin omfattning, i sin struktur och i sin kvalitet ett helt nytt fenomen som vi helt enkelt vet att det är ansvarslöst att underskatta. Att ha tigit om faran är något som våra barn och barnbarn aldrig skulle förlåta oss för’.
Erfarenheten av den kommunistiska ockupationen av Öst- och Centraleuropa sedan 1946 och fram till 1989 gör dessa länder extra vaksamma på när makten vill föra sina befolkningar till tanklösa experiment för att skapa ‘nya människor’ istället för dem som existerar i Europa sedan tusentals år.”
PRAGBILDER
Sedan 2009 är personligt innehav av droger lagligt. 15 gram cannabis är gränsen.
Spritdrycken absint innehåller svaga doser av det nervgift som gjort originaldrycken förbjuden i Sverige.
Den tysktalande judiske författaren Franz Kafka levde 1883-1924 i Prag
Kafkas grav på den judiska begravningsplatsen.
Kafé Kavárna Obecní dům
Jag kan rekommendera ett besök i Prag som är andlöst vackert och ger frid för en sorgsen europé.
”Sverigedemokratin är tafflig, jag ser människor i foppatofflor framför mig, såna som gillar att grilla flintastek”, Ann Heberlein, intervjuad av Jens Liljestrand i Expressen, 1 sept 2021.
Denna text behandlar de personer och de politiska rörelser som levererat kritik av invandringen till Sverige sedan 1980-talet.
Den bärande tesen är att de folkliga kritikernas låga sociala ursprung har dragit ned tilltron till deras budskap och lett till omfattande förakt. De kvalificerade kritiker som har och har haft positioner inom kultur, medier och akademi har varit få och isolerade. Sammantaget har de svaga sociala och kulturella banden till etablissemanget varit avgörande för om deras argument ska bemötas sakligt eller ej.
SVERIGEDEMOKRATERNAS BRÖTIGA BÖRJAN
Att jämföra hur S och SD behandlades när deras rörelse och idéer var i sin linda är viktigt för att förstå varför den enda upptogs snabbt i etablissemanget, medan den andra hånades. En nyckel till förståelse är att analysera de personer som kritiskt debatterat den förda invandringspolitiken med eller utan koppling till SD.
Medan socialdemokratin organiserades utifrån fackföreningsrörelsen i slutet av 1800-talet med stöd från det unga radikala avantgardet (Strindberg) och högreståndspersoner (Branting, som hade gått i småskola med blivande kungen Gustav V) har Sverigedemokraterna, och vissa av dem som fört fram kritik av invandringen, vandrat en helt betydligt besvärligare väg.
Att ha nått 20 % i väljarkåren är därför en unik bragd som bör leda till omfattande forskning och debatt.Att Vitt Ariskt Motstånd, Bevara Sverige Svenskt och andra småpartier, däribland SD, fötts ur arbetarklassen är vida känt. Få medelklassungdomar ville förknippas med bomberjackor och stålhättade kängor. Dessa frustrerade arbetarkillar hade tidigt känt av de problem som invandringen skapat vilket hade förtigits i medierna.
Anders Klarström, SD förste ordförande, har berättat om de första åren från 1988-93 med SD i sin bok. Det hat och hot som SD mötte bör snarast dokumenteras. Jag lämnar frågan om äkta rasism här men visst fanns och finns rasism inom de invandringskritiska leden, liksom i samhället i övrigt.
Vad jag vill göra här är att lista några av de intellektuella och aktivister som utanför och i SD tagit upp liknande kritik.En tidig sådan kritiker som själv upplevt missförhållanden på och med flyktingförläggningar på 1980-talet var den moderata läkaren Eva Bergqvist.
Hon stoppades inte av Carl Bildt, som tvärtom försvarade henne mot två SVT-reportrar 1990, däribland Lars Adaktusson.Till de tidiga kritikerna får man räkna Thomas Gür som i borgerliga sammanhang publicerat rapporter och debatterat sedan 1980-talet i pressen. Han ifrågasatte den ljusa bild som gärna uppmålades, från vänster till höger, över lycklig integration. Landsmannen Magnus Karaveli publicerade 1997 en bok om en god nationalism där invandring diskuteras mer realistiskt.
Möjligen kan folkpartisten Ana Maria Narti räknas till de etablerade politiker som kunde se brister i integrationen, men hon var aldrig uttalad kritiker av invandringspolitiken. Dock är det långt från ledarsidor och borgerliga blad som de första analysera kommer underifrån. Den lilla stenciltidningen Blågula Frågor stod nog främst under 1990-talet under ledning av Jan Milld och Anders Sundholm, dit senare debattören och socialsekreteraren Birgitta Sparf sökte sig.
PASSIVISERANDE INTEGRATIONSPOLITIK
Faktum är att många i etablissemanget vågade diskutera den passiviserande integrationspolitiken som behandlade dessa, ofta kompetenta, utlänningar som barn. Liberalen och fd RFSU-ordföranden Hans Nestius satte ihop en antologi 1995 med Mauricio Rojas bl a.
Inom S skulle Leif Blomman Blomberg hinna öppna upp några debatter innan leden slöts efter millenieskiftet av Mona Sahlins fraktion. 1997 skedde ett medialt genombrott då Kajsa Ekholm Friedman, biträdande professor i socialantropologi i Lund, talade inför en publik, organiserad av den löst sammansatta gruppen Folkviljan och massinvandringen.
Hon hade fått frågan om mångfald var ett bra sätt att organisera samhällen vilket hon besvarade negativt med exempel och erfarenheten från Afrika, Latinamerika och Polynesien. Underlaget blev till två inlägg i DN som väckte stort rabalder, inte minst inom de svenska socialantropologernas läger.
Maken Jonathan Friedman, professor i socialantropologi i Lund även han, skrev ett satiriskt inlägg i Current Anthropology 1999 och gav sedermera ut en studie av svensk politisk korrekthet, PC Worlds, se länkar med gratis pdf av boken.
Jonathan Friedman samlade fler forskare och debattörer. däribland Åke Wedin, fd chef vid Arbetarrörelsens arkiv, kring sig till en antologi, Exit Folkhemssverige som utkom 2006. Den analyserar 1990-talets invandring från Balkan och begreppet ”mångkulturalism” i internationell forskning och jämförande studier.
Vid denna tid började utlänningar i och utanför Sverige formulera kritik. 2000-talet första år var det dags för fyra Lundastudenter och SD-are, Åkesson, Söder, Jomshof och Karlsson, att formera sitt ledarskap över det lilla men växande partiet. Söder är civilingenjör och officer, Jomshof gymnasielärare, medan Karlsson och Åkesson har oavslutade universitetsstudier.
De är sk organiska intellektuella i Gramscis mening. Ingen av dem har på djupet analyserat migrationsfrågor utan de har varit upptagna med att organisera SD. De har skrivit debattinlägg och hållit anföranden men kan inte sägas vara intellektuella invandringskritiker.
Annars har två anonyma opinionsbildare verkat vid samma tid, och ofta i förbindelse med Arnstberg och Sandelin, nämligen journalisten Julia Caesar och statistikern Affe Karlsson.
Julia bloggade länge på den svensk-danska webbsidan Snaphanen varifrån hennes krönikor hämtades och trycktes i tre volymer 2010. Hon har numera en egen blogg och har avslöjats av Expressens kultursida.
Affe Karlsson är ännu anonym och har en fullmatad statistikblogg med en del satir. Jag gav de båda medaljer 2023 i min framtidsskildring.
Sedan 2015 har fler vågat framträda, däribland den fd borgerliga ledarskribenten Marika Formgren men alla har fått betala ett högt pris. De debattörer som tillkommit sedan dess är mer mediala men fortfarande saknas ordentlig forskning och djupa diskussioner om invandringens konsekvenser. Jag skrev två översikter 2019 i Katerina Magasin av den svenska invandringsdebatten, här och här.
INTERNATIONELLT
Utanför Sverige har länge invandring debatterats och beforskats. Danskarna var tidiga, se här, här och här, liksom norrmännen, här, här, här och här. Finland är ett särfall.
”When an insecure, malleable, relativistic culture [Europe’s] meets a culture that is anchored, confident, and strengthened by common doctrines [Islam’s], it is generally the former that changes to suit the latter”.
I Storbritannien har Douglas Murray hållit fanan högt och medverkat i etablerade medier, men förpassats till svenska alternativmedier (Dispatch International och Swebbtv) fram till 2019 då SRs Studio Ett lät honom säga något kortfattat med oförstående kommentator från vänster och presenterade honom som kontroversiell.
Hans bok The Strange Death of Europe (2017) är mycket läsvärd men är inget eget forskningsarbete. Oxfordprofessorn Paul Colliers Exodus (2013) är nog det senaste jag läst som bara fokuserar på migration. Debattböcker är annars vanligt inom denne genre, som t ex den tyske politikern Thilo Sarrazins bok från 2010 om hur Tyskland avskaffar sig självt och som fick pris i Danmark 2013.Till dessa kan läggas Jonathan Haidt, Melanie Philipps, David Goodheart, Matthew Goodwin och säkert andra namn ni kan tipsa mig om. Nu tillbaka till den svenska ankdammen.
HÄXBLANDNING
Lägger man ihop politisk korrekthet, svensk konflikträdsla, välfärdsstatens klientilisering med invandring/integration/migration får man en häxblandning som tar kål på vilken debatt som helst. Jag vet inte hur många skämskuddar jag har avverkat genom att genomlida tevesända debatter om just invandringen.
Det spelar ingen roll om SD eller någon vettig invandringskritiker, som Gunnar Sandelin, är med. Resultatet blir alltid pinsamt och svennigt. Kan hålla med Heberlein men foppatofflorna sitter oftast på personer som SVTS:s Camilla Kvartoft och Belinda Ohlsson.
Idag har vi ett tiotal personer som skrivit kvalificerat om invandring: Karl Olof Arnstberg, Patrik Engellau, Jan Tullberg, Gunnar Sandelin, Jan Ekberg, Johan Westerholm, Andreas Johansson Heinö, Joakim Ruist, Thomas Gür, Jesper Strömbäck, Magnus Henrekson, Emma Neuman och Tino Sanandaji.
Arpi, Cwejman, Neuding och Bulletin-gänget står i farstun liksom ledarskribenter på GP, SvD, Expressen, DI, Kvartal, Barometern, NWT, Dagen. Ni kan säkert fler namn och lägg till dem i kommentarsfältet.
Av dessa skulle en klok mediekanal kunna beta av 3-4 i taget med en gemensam neutral utfrågare (Anders Holmberg?).
Fokus ska inte vara stök på bibliotek och simhallar eller usla skolor, eller akutmottagningars säkerhet eller religion eller kulturarv eller kriminalitet eller jude-, homo – och kvinnohat eller bidragsnivåer eller politisk korrekthet eller Det Välfärdsstatliga Komplexet eller fega medier eller Sveriges totala kostnader (1,5 % av BNP enligt Jan Ekberg 2009, 7 % enligt Jan Tullberg 2020).
Fokus ska vara invandringen. Av dessa tror jag att fyra skulle kunna bjuda på en intressant debatt: Arnstberg, Engellau, Ruist och Heinö.
SLUTORD
En fråga kvarstår dock: Vad med den låga sociala bakgrunden hos SD och de ilskna svenskar som skriver arga kommentarer på nätet om utlänningar och jagas av Näthatsgranskaren, Researchgruppen och Aschberg/Boisen?
Kan några mer framstående företrädare för en saklig kritik få etablissemanget att acceptera mer av SD och den folkliga vreden?Tyvärr tror jag inte att något kommer ske på kort sikt. Det parti jag gått med i, Medborgerlig Samling, har ett migrationspolitiskt program av det slag jag efterlyser och partiet har samlat sansade fd Alliansväljare i en ambitiös ny medborgarrörelse, dock inte en folkrörelse som SD stampat upp ur den svenska landsbygdsmyllan.
Varken SD eller MED kommer behandlas utifrån sakliga resonemang av medier och politiker på länge än. De två partiobundna personer som nu står i främsta ledet och levererar insiktsfull kritik av invandringen praktiskt taget dagligen, Arnstberg och Engellau, är 70-årsåldern. Därmed är läget prekärt.
Utan påfyllning av nya kvalificerade debattörer och forskare så ser läget allt annat än ljust ut. Möjligen finns fler kloka yngre personer inom alternativmedier som Palestra, Motpol, Swebbtv, Nya Tider men de kommer aldrig accepteras.
Kanske Oikos, Konservativa Förbundet, Heimdahl kan göra något mer acceptabelt men jag har inte sett mycket som har invandringsfokus utan även där tassar man runt, liksom på Westerholms Ledarsidorna.
Just invandringen är den fråga alla skyr och som leder till låsningar för att tala med Jan Tullbergs utmärkta bok Låsningen (2014). Att konstatera att klassföraktet (mot SDs väljare) från de besuttna fortfarande råder är beklagligt men sant.
Kanske måste medelklassen drabbas själva och formulera frågor som de värjt sig för. Kommentera gärna!
Tillägnar denna drapa de två smartaste arbetarkillarna jag någonsin träffat, Roger Sahlström och Mats Dagerlind.
Sjunne, den 11 oktober 2021 i Frillesås, norra Halland.
Igår gjorde Expos Jonathan Leman mig uppmärksam på att Ann Heberlein försvarat mig mot Expo 2017 i ett filmat samtal med Johan Westerholm, Erik van der Heeg och Jessica Stegrud i Almedalen.
Jag hade bloggat om det (se nedan) och mera om Expos uthängning av mig i sin statsstödda tidskrift, men glömt bort det. I klippet ovan säger Ann Heberlein att Expos uthängning av mig borde vara olaglig.
Vad som hänt sedan dess är att Expo fortsatt att registrera åsikter trots att jag begärt utdrag från deras register om mig flera gånger, att ledamöter i Expos styrelse kan knytas till AFA/Researchgruppen/Piscatus och Kulturhuset/Stadsteatern, att Jessica Stegrud valts 2019 in i EU-parlamentet för SD och att Ann Heberlein dokumenterat den stigmatisering hon utsatts för genom att skriva mot den offentliga värdegrunden.
Jag har inte läst Heberleins bok Fallet men ska göra det. Hon gjorde en intervju med mig 2017 om mina skolerfarenheter för Westerholms webbkanal, men den sändes aldrig.
Lyssnar man vidare i klippet ovan från Almedalen 2017 så är det tydligt att Jessica Stegrud är otålig inför den tystnad som då rådde bland seminarier och deltagare i Visby då. Hon efterlyser mer öppenhet och samtal om de viktiga utmaningarna, integration och ekonomi, men tyvärr tror jag att för lite har hänt på fyra år.
Fortfarande tassar debattörer och medier runt i marker som SD och alternativmedier beträtt i decennier. Den folkliga vreden artikuleras sällan, utom i kommentarsfälten, och de undantag som finns i etablerade medier, Bulletin, GP, SvD och Expressen ibland, Kvartal, är fortfarande för svaga mot Public Service och de stora drakarna.
Att höra dessa fyra debattörer diskutera den ängslighet som de såg 2017 i Almedalen är än mer pinsamt eftersom de själva är ganska ängsliga. Ingen av dem nämner ordentligt och utförligt elefanten i rummet, den misslyckade invandringspolitiken.
Videon A Swedish Elephant är knappast heller fullgången. Men man märker att 2017-18 fanns tecken på en marginell förändring i medier som nu inte tagit fart även om Riksvideos är det bästa som hänt sedan Swebbtv.
Tino Sanandaji talade på Westerholms arrangemang i Almedalen då 2017 och jag lyssnade. Bra men inte tillräckligt. Att igen fyra år senare inse att ängsligheten finns kvar i debatten är bedrövligt.
/JSj
***
Juli 2017:
När jag rör mig ute bland folk som i Almedalen förra veckan på Gotland händer det tydligen att mina möten och samtal fotograferas för att kunna hänga ut mina samtalspartners.
Ledarsidornas Johan Westerholm och Ann Heberlein som också var i Visby i början av juli 2017 nämnde detta för mig personligen obehagliga polariseringsgrepp av åsiktspoliser vid två videosamtal i Ledarsidornas serie ”Almedalen – andra sidan”:
Ann Heberlein lade till att hon sett tidskriften Expos 10-sidiga reportage om mig och kommenterar att jag är en märklig figur som funnits i offentligheten i decennier, men aldrig haft någon plattform eller inflytande. Men jag är inte en farlig människa på något sätt sa hon 🙂
Hon tyckte att det är skamligt av Expo att hänga ut en privatperson utan någon som helst reell makt. Det borde vara åtalbart avslutade Heberlein. Samma gäller Katerina Janouch
Expo nummer 2/2017 finns inte online men ni kan se av bilderna hur de lagt upp sitt reportage eller uthängning som Ann Heberlein kallar det:
Fotot är taget från 23 april 2016 då jag tillsammans med Tania Groth från danska For Frihed och Ingrid Carlqvist talade mot islamiseringen av Sverige i arrangemang av svenska För Frihet, en informell aktionsgrupp som levde under 2016. Så långt är allt gott och väl.
Expo vet detta mycket väl men väljer ändå sitt gamla verkningslösa upplägg att allt runt SD är högerextremt (Expo buntar ihop SD, Ingrid Carlqvist o NMR), även om man som jag offentligt tar avstånd från just dessa för mig främmande och fientliga radikala ideologier och grupper (googla mitt namn och Nordfront, Motgift, sionism, Pride Järva, så ser du hur de ser på mig).
Expo kanske hade skrivit klart sina tio sidor om mig när jag bloggade i april 2017 om att jag inte längre stödde Ingrid Carlqvist och tog avstånd från en antisemitisk krönika i Avpixlat. De hade kunnat fått en mer sanningsenlig historia om de tagit upp denna vändning, men synd att spräcka en bra story tänkte Expo:s Anders Dalsbro och Jonatan Leman och använde över ett år gamla inaktuella bilder.
Etablerade medier som Expo vill gärna bunta ihop oss kritiker av invandringspolitiken till en och samma åsiktsgemenskap, där inga nyanser finns. Det finns en agenda i att få oss samtliga att framstå som människofientliga, uppenbart konspiratoriska och antisemitiska.
Allt jag sysslat med sedan jag början av 2010-talet då jag skrev mina böcker, bloggade och debatterade först på Newsmill, sedan Samtiden och Avpixlat samt sände studiosamtal i Swebbtv har varit reformistiskt i SD:s mittfåra (där allt fler MSM samsas) och ganska pragmatiskt även sett från övriga partier.
Mina egna upptåg har mer varit för att dra igång en folkrörelse med humor och engagemang, aktioner och bildning. Men även dessa vill Expo få till att jag lett något som binder samman hakors med blåsippor, NMR och SD, nazister och Sverigevänner.
Denna serie föredrag, av mig döpt till Fri Folkbildning, startade hösten 2013 (inte 2015 Expo) och blev ganska framgångsrik med många inspelade föredrag. Slutdebatten handlade om huruvida invandringsdebatten hade vänt med två etablerade debattörer, Nima Dervish och Andreas Henriksson, som Expo nu vill brunkleta via Ingrid Carlqvist, som inte alls hade med denna debatt att göra.
Likadant försöker de göra med Onda Bordet, en pubgemenskap som jag och Salle startat men inte kontrollerar. Så är det med folkrörelser.
Att Sverigevänner äter pizza i Kärrtorp är tydligen intressant för våldsvänsteraktivisten Mathias Wåg och redaktör Håkan A Bengtsson vid vänstersocialdemokratiska tidskriften Arena.
Den medialt största framgången jag nått, Pride marsch från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby på Järvafältet, fick en egen artikel i Expo, skriven av en bekant sedan Uppsala universitet som jag alltid sett som Lisbeth Salanders förebild.
I boken Homonationalism gavs en något mer nyanserad bild av mitt initiativ än det hat som Expo tryckte över ett uppslag.
Summan av kardemumman är att Expo framställt mig som en ”nyckelfigur i nätverket av grupper i SD:s kölvatten”.
Det är sant men bara till viss del eftersom ingen styrt mig. Andras aktioner jag ingått i har jag alltid försökt värja mot just högerextrema grupper och rasister. Jag har motat bort såväl Nordisk Ungdom som polska nationalister vid Folkets Demonstrationer.
Mina egna upptåg har varit ibland kritiserade av mina egna (Salle och Dagerlind) men även av DN, såklart.
Att bygga en ny folkrörelse tar tid och kraft. SD talar ofta om den Sverigevänliga folkrörelsen och jag ingår i den, givetvis som intellektuell kommentator och organisatör. Men att som Expo framställa mig och SD som några som tillåter högerextremism och rasism är bara trams. Det finns inga kopplingar mellan vad jag sysslat med och dessa antidemokratiska rörelser.
Men precis som när arbetarrörelsen formerades i början av förra sekelskiftet, så fanns i utkanten personer och grupper som var revolutionära. Förutom den revolutionära och Stalintrogna 100-årsjubliaren SSV/SKP/VPK/V/regeringsunderlag, fanns unghinkarnas Hinke Bergegren som talade om småmord och ungsocialisten Anton Nilsson (som jag faktiskt träffat) som sprängde båten Amalthea i Malmö 1908 då ett liv gick åt.
Den Sverigevänliga folkrörelsen har inget att skämmas för och jag är stolt över att ha bidragit på mitt lite egensinniga vis. Kanske är jag mer holländsk i min frispråkiga personlighet, mer lik Pim Fortuym och Theo van Gogh.
Kanske var det min fräckhet som fick UD-chefen och karriärsossen Peter Weiderud att attackera mig i förra veckan i Almedalen. Helt säkert är att någon tjallat om att högerextremisten och rasisten Jan Sjunnesson filmar en muslimsk ledare vid SIDAs tält i Almedalen. Weiderud hade inte betett sig som han gjorde mot en annan etablerad journalist, det är jag övertygad om. Maktens repression av dissidenter tar sig handgripliga uttryck. Dessutom förväntar man sig mer städat uppträdande av en chef vid UD än att råka i affekt.
Då är vi tillbaka till stigmatiseringen som Expo m fl utsätter sådana som mig för. Vad är de rädda för ? Jag har alltid kört med egen signatur, tom på Flashback och Twitter.
Är det kanske denna frimodighet som skrämmer dem? Att jag inte viker mig utan ständigt uppfinner nya angreppssätt, ibland allvarliga, ibland spex. Expo hade kunnat göra ett mer intressant reportage om de faktiskt talat med mig och tagit mig på allvar. Eller var det kanske det de gjorde i sin uthängning?
I så fall är läget så illa som Johan Westerholm skrev på Ledarsidorna 10 juli 2017 efter en vecka i Almedalen:
”Almedalsveckan 2017 är nu över, en vecka som inte liknar något tidigare och där många tendenser inför 2018 års valrörelse nu börjar utkristalliseras. Polariseringen i svensk politik har med årets Almedalsvecka nu fått ett eget moment och har kopplat sig loss från migrationsdebatten./…/
Åsiktsregistreringen och nätverkskartläggningarna sker inte längre i det fördolda eller är ens nödtorftigt maskerade. Fotografer tar bilder av okända när de samtalar med mer kända opinionsbildare när de rört sig kring Hamnplan 5 (SDs läger) och Donners plats. Varningar har gått ut på Twitter att inte besöka vissa platser i Visby för att kända SD profiler uppehåller sig där/…/
Summeringen från Almedalen 2017, och det som jag personligen tror kommer prägla tiden fram till valdagen 2018, är en ökad polarisering. En polarisering med inslag av ytterligare stigmatisering, personkartläggningar, åsiktsregistreringar och annat, som kommer prägla valet 2018. /…/ En polarisering där en del av aktörerna besitter såväl motivbild som våldskapital av olika karaktär. Allt ifrån kompetenskapital att genomföra dataintrång till mer fysiska yttringar.”
Till de skyldiga för denna polarisering och stigmatisering hör Expo och etablerade medier, men även UD-chefen Peter Weiderud vars fysiska angrepp på mig nu är polisanmält och rapporterat till tidningen Journalisten, min fackföreningstidning.
Fortsättning följer från den nya folkrörelsen för Sveriges väl.
Den 22 juli 2021 är det tio år sedan Anders Behring Breivik mördade unga norska socialdemokrater på ön Utøya efter att ha sprängt inne vid regeringskvarteren i Oslo. Vi kan räkna med många vinklade och undermåliga minnesprogram och att vänsterpartisten Ali Esbati får inte bara tala i SvD. Sveriges Radio har redan vevat igång tre avsnitt från den norska statsradion.
För att balansera den rådande ovederhäftiga synen på islam- och invandringskritiker, som förstärktes av massakern i Norge, ska jag lägga upp länkar till en norrman som var berörd genom att Breivik läste hans inlägg men inte inblandad, Peder Fjordman Jensen.
Jag har träffat honom flyktigt i Köpenhamn och vet att han tillhör de sakliga islamkritikerna som Douglas Murray, Hans Rustad, Lars Hedegaard, Hege Storhaug, Bruce Bawer, Mark Steyn, Ayaan Hirsi Ali, Daniel Pipes, Robert Spencer m fl.
Ronies text är den mest aktuella och är en bra ingång till Fjordman och den nödvändiga kritiken av islam och invandringen. Det finns ingen annan väg än att fortsätta att studera, skriva, debattera och tala om vad som sker i västvärldens möte med islam. Ta tioårsminnet som ett lärotillfälle. Ett fruktansvärt sådant.
![Sjunne [ dot ] com](https://sjunne.files.wordpress.com/2014/11/unnamed-kopia.jpg)
Sjunne [ dot ] com 