Kategoriarkiv: Invandring

Douglas Murray i Stockholm -igen

DM1

Att den kvicke brittiske debattören Douglas Murray till sist skulle komma till tals i svensk mainstream media var oundvikligt men det tog sina långa år. Hans position som islamkritisk neokonservativ skribent hade medvetet undvikits av svenska medier sedan vi i alternativmedier och danska Tryckfrihetssällskapet lyft fram honom

Igår (11 feb, 2019) lyssnade jag på honom i ett arrangemang på KTH med Högerteknologerna, Fria Moderata Studentförbundet och Ayn Rand Institute. Rubriken var ”What is killing Western Civilisation?” och utgick från hans bestseller The Strange Death of Europa (2017).

Se mina två Facebook filmer (ett och två) och tidigare diskussion på Ayn Rand Institutes YouTube kanal där gårdagens inspelning kommer läggas upp. Men det finna nu på FMSFs kanal

Per Gudmundson sammanfattade diskussionen i SvD

Tidigare på dagen intervjuades Murray i Sveriges Radios Studio Ett ett taffligt samtal som försökte brunsmeta hans tankar och person i sedvanlig ordning, men han fick in några poänger. Murray är en oerhört skicklig debattör och medievan sedan många års medverkan i BBC, och i teve- och radiodebatter världen över.

Ändå lyckades den svenska radions fotograf och webbsidans redigerare framställa honom till en högerextrem tankebrottsling, en alarmist och domedagsprofet, genom bilden nedan. Per Wirténs sura kommentarer efteråt som visade att han inget förstått lade ytterligare lax på radions lök.

Douglas Murray, Paulina Neuding och Per Wirtén

Murray som talat i det brittiska parlamentet, i Bryssel och för Vita Huset, skrivit i The Sunday Times och Wall Street Journal, är märkligt nog fortfarande behandlad som en högerextrem tänkare som rört sig i fel medier enligt våra svenska MSM.

Det beror som sagt nog på att våra ängsliga journalister sett hans namn i sammanhang där sådana orosandar som jag rört mig.

MURRAY I ALTERNATIVMEDIER

Dispatch International publicerade en kommentar av honom 2013 efter att en engelsk soldat huggits ihjäl på gatan av en uppretad muslim från Afrika. Murray menade att brittiska medier var mer intresserade av att skriva om en sk anti-muslimska backlash än av det faktum att en oskyldig person huggits ned på gatan. Dessutom av de flesta av de hatiska inläggen lögner och gjorda av en grupp som kallade sig Tell Mama som ville visa på sk näthat och intolerans.

Jag skrev sedan en recension av hans bok Islamophila (2013) i just Dispatch. Den tunna e-boken är en analys av västvärldens välvilliga inställning till islam, en total motsats till islamofobi alltså.

2014 tog jag in en krönika av honom i Samtiden, den SD ägda webbtidningen.

Murray och jag i Köpenhamn 2015 vid Trykkefrihedsselskabet

Två år senare, 2015, talade Murray i Köpenhamn på en konferens för att hylla det danska Trykkefrihedsselskabets tio årsjubileum, en begivenhet jag rapporterade om i Avpixlat (se även min recension av jubileumsboken).

2016 blev det då dags för Douglas Murray att för första gången tala i Stockholm. Det var på den internationella tryckfrihetskonferens jag anordnade i samarbete med Middle East Forum och Trykkefrihedsselkapet, DangerousWords250.

Inga svenska medier rapporterade om denna unika konferens som tog upp tryckfriheten idag utifrån den svenska tryckfrihetens 250-årsjubileum. Aftonbladets Lisa Röstlund satt på andra raden och bakom henne två från Expo. Danskarna var där och skrev så klart, men här i Stockholm tegs detta första framträdande av Murray ihjäl.

Den enda intervjun med Murray vid konferensen i oktober 2016 gjordes av Anna-Maria Sörberg som skrev på sin bok Homonationalism. Jag ordnade så att hon fick tid med Murray om ett väsenskilt ämne (ja, han är gay och skrev som första bok om Oscar Wildes älskare Bosie), men i övrigt var ingen intresserad.

Murrays sågning i BBC av den socialdemokratiska riksdagsledamoten Laila Naraghi 2017 kunde ha lett till att någon tidning bett honom att skriva om vår invandringspolitik men icke.

Det är desto märkligare eftersom Douglas Murray skriver för The Spectator (som vår tidskrift Axess men med bett), vars chefredaktör Fraser Nelson skriver i Svenska Dagbladet (och är fö gift med en svenska). Det är obegripligt att Murray inte fått erbjudande att skriva gästkrönikor i SvD, Axess, Fokus, Respons m fl men även här kan hans inblandning i alternativmedier ligga honom i fatet.

Ute på danska Ellekaers förlag 2018

THE STRANGE DEATH OF EUROPE

Denna innehållsrika bok kom alltså ut för två år sedan och är översatt till de flesta större europeiska språken. En svensk upplaga är på väg, sist av alla, anmärkte författaren syrligt igår.

Jag och Eddie Råbock (fd Mohamed Omar) pratade om boken i en podd på Det Goda Samhället förra året.

Den är en bred studie i vad massinvandringen gjort med Europa sedan 1900-talets mitt. Murray läser inte bara om verkligheten för oss européer och de som vill hit, utan han besökte Lampedusa, Calais, Malmö, ja även en SD konferens i Västerås 2017 (där vi sågs sist).

Intervjun i Studio Ett visar hans sympatiska men ändå skarpa sida. Hans formuleringskonst är alltid artig men han viker inte en tum. Skavlan skulle inte ha en chans. Kanske ett uppslag för SVT att ta till sig.

Annonser

Se ditt bostadsområdes framtid i en app

Ibland har fiktionen försteg. Men verkligheten hinner ikapp och plötsligt har en idé i en roman blivit något man laddar ner eller köper på Teknikmagasinet.

2014 skrev jag en framtidsroman om Sverige mellan 2013 till 2023, där en teknisk lösning i form av en app kom att vända den svenska folkopinionen om ”white flight” och bostadsbekymmer.

I boken Framtidsmannen, presenterad på Det Goda Samhället av Mohamed Omar https://detgodasamhallet.com/2017/04/23/tva-skildringar-av-islamismen-och-sveriges-framtid/ och i Jyllands-Posten https://jyllands-posten.dk/premium/gamleeoesektioner/frontalt/ECE7118567/Fremtidsmanden/ , har en svensk framtidsforskare lagt ut rådata från SCB, BRÅ, Valmyndigheten, Skolverket, Arbetsförmedlingen, socialförvaltningar m fl. offentliga register.
Han är less på att ingen bryr sig om vart landets demografi, ekonomi och framtidstro är på väg. Men han är databasexpert och ingen app-snubbe.

Han är less på att ingen bryr sig om vart landets demografi, ekonomi och framtidstro är på väg. Men han är databasexpert och ingen app-snubbe.

Hans material är värdefullt för alla som letar ny bostad eller vill veta om familjen kan bo kvar. Men inte förrän en app-programmerare kodar om det enorma materialet kan alla i Sverige få fram vad de behöver via sin mobil genom en ny app.

Med den kan man skriva in ett postnummer och sedan trycka 10-20-30 år för att få fram extrapolerade data för områdets sysselsättningsgrad, skolresultat, bidragsförsörjda, kriminalitet, skattenivå, antal utlandsfödda och annat som går att tänka sig i en roman.

Ett par av dessa dataregister räcker och påminner inte så lite om vad Tino Sanandaji tog fram för Den Nya Välfärden 2014, en uppdaterad karta över våra utanförskapsområden http://www.dnv.se/nyheter/ny-rapport-utanforskapets-karta-en-uppfoljning-av-folkpartiets-rapportserie/

Folkpartiet som gjort de tidigare rapporterna, men inte följt upp dem sedan de haft integrationsministerposten i åtta år, definierade utanförskapsområden utifrån tre variabler:

”att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt att den andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda).”

Med mitt fiktiva förslag skulle inte bara utanförskapsområden utan alla områden i Sverige kunna beskrivas med dessa och andra parametrar ned på postnummernivå. För fastighetsmäklare är affärsidén given liksom för medborgare som vill se vartåt ens kvarter är på väg.

Själv bor jag i medelklassförorten Bromma och har arbetat i Järvafältets nedgångna förorter Akalla, Rinkeby, Tensta och Husby sedan 1990-talet. Jag hade knappast kunnat föreställa mig att också de stadgade förorterna Hässelby och Vällingby, ja även delar av Solna, Sundbyberg och Sollentuna, skulle karakteriserad av gängbråk, våldtäkter, frånvaro av infödda svenskar dagtid i köpcentrum och muslimska skolor.

Kanske en app runt 2012 hade hintat om att de platser som en gång hyst Lisbet och Olof Palme, Artur Lundkvist och andra Västerortsprofiler hade förvandlats till Orten – ett tillstånd där amerikansk ghettokultur råder. Med dessa funktioner på Hemnet hade visserligen de resursstarka flyttat tidigare, men för dessa familjer hade det beslutet varit bättre än att ha bott kvar i god men felaktig tro om livet på gatorna intill.

Incitament för invandring

 

Syrier i Malmö 2015

 

Nedanstående funderingar, som handlar om vilka som skor sig på att folk flyr, är något jag inte kan belägga utan gränsar mot konspirationsteorier och cynism. Ändå kan jag inte avhålla mig från att delge er dem.  Vore intressant om någon hörde av sig om de gick att verifiera på något sätt.

 

TVÅNGSSKATT

Den första funderingen berör Eritrea men kanske finns andra länder som tvingar sina flyende medborgare att betala tillbaka en tvångsskatt från utlandet.

Eritrea har länge haft en avgift för de som flytt landet. För att processa handlingar begär ambassaden att de ska betala en slags ”tvångsskatt”,  2 % av sin inkomst/år enligt exileritreaner . Systemet har pågått i över tio år och verkar kanske fortfarande i det fördolda.

Min tanke om detta system är att fundera hur förtryckarregimen kan dra nytta av att folk flyr landet. Finns det ett incitament hos de ledande i Eritrea att behålla förtrycket? Att låta folk fly , vilket är ”olagligt” enligt ambassaden i Stockholm och tvinga dem att betala:

”Så det är olagligt att lämna Eritrea?

– Ja, men om du har tillstånd att lämna Eritrea så behöver du inte fylla i dokumentet. Men har man begått ett brott så måste det få konsekvenser.”  (SVT, januari, 2016)

En konsekvens är alltså att exileritreaner får betala för nya dokument men också för att finansiera kriget mot Etiopien, annars trakasseras familjemedlemmar som är kvar.

Slutsatsen blir att diktaturen i Eritrea tjänar på att skicka ut oppositionella. Eller är det för cyniskt? Kan regimer resonera så om sina (fd) medborgare? Jag vet inte, men frågan inställer sig att detta statliga skuldindrivande är ett incitament för att behålla förtrycket.

Frivilliga inkomster från utlandet var en gång en tredjedel av Eritreas BNP. Men nu kanske tvångsskatten har fått liknande funktion, dock mindre och mer svåradministrerad.

Mina dystra funderingar verkar stödjas av BBC och International Crisis Group som rapporterade 2014 om FNs tidigare uppmaningar:

”The Eritrean government is ambivalent about people leaving because it benefits from the large diaspora, the International Crisis Group reported. The government collects a 2 percent income tax from many immigrants through consulates or party affiliates overseas.  In 2011 the U.N. Security Council called on Eritrea to “cease using extortion, threats of violence, fraud, and other illicit means” to collect this tax, which yielded $73 million for the country from 2010 to 2013, the U.N. monitoring group found in 2014.”

 

MISÄR MOTIV

Min andra kanske än mer cyniska fundering berör hur en miserabel situation i ett utvandrarland upprätthålls av de som anlänt till trygga  länder för att motivera sin flykt och status som flykting. Förbättras situationen kan inte samma regler gälla när landet var i krig, befolkningen under hårt förtyck osv.

Somalia är ett talande exempel på denna logik dit flyg går regelbundet och kreditkort fungerar. Norge och Danmark  ser inte situationen där lika illa som vi i Sverige gör (med undantag för SvDs Per Gudmundson 2014 och 2017). Och Finland utvisar afghaner och irakier.

Fredrik Antonsson  jämför på bloggen  Iotakt dagens migranter som reser tillbaka utan besvär med ester som kom under 1940-talet. Mer tragikomiskt blev det 2014 då 100-tals somalier på semester i Somalia blev strandade, något som KDs Gunilla Gomér ogillade skarpt. Syrier i Danmark har gjort liknande resor.

Min fundering är vilka som tjänar på att vidmakthålla bilden av misär i utvandrarlandet. Förutom migranter som vill få tillstånd och asyl så måste flyktingsmugglarna vinna på att fler flyr om man kan påstå att landet är i kaos och krig. Skulle fred och stabilitet råda minskar deras vinster. Andra är givetvis passförfalskare och otaliga fixare längs flyktingrutterna.

Men kan våldsdåd utföras för att destablisera så att fler kan fly och fler få skäl att stanna bortom våldet? Nej, naturligtvis inte. Så resonerar inte självmordsbombare i Mogadishu eller Bagdad. De gör vad de tror på oavsett vilka som flyr deras våld.

Men en oroande slutsats blir att instabilitet upprätthåller asylstatus i väst och ger ett incitament att inte berätta om eventuella framsteg eller att man till och med åker tillbaka till det land man flytt från.

Terrorism verkar genom anonymitet. En bomb smäller av, ingen tar på sig ansvaret men hela städer och länder destabiliseras och folk börjar fly. Varje sådant dåd kan länkas till en fruktan och ovilja att stanna kvar. Samma sak med dysfunktionell stat, repression, korruption. Allt elände bidrar till att folk flyr.

Ändå görs framsteg och det finns säkra regioner i såväl Syrien som Irak, Afghanistan och Somalia. Men det är som om dessa bilder av eländet inte kommer fram eller undertrycks, medvetet eller omedvetet. En migrant som  jublar över freden i hemlandet kanske inte blir populär hos landsmännen om tillfälliga uppehållstillstånd kan dras in.

 

QUI BONO?*

Hur orsaker till flykt kan motiveras är alltid känsligt för de inblandade. Länge fick chilenare asyl i Sverige på 1980- och 90 talen, långt efter att landet haft demokratiska val och lugn rådde.  De chilenare som flytt från militärkuppen 1973 blev förbannade på de som kom långt senare med tveksamma asylskäl.

Någonstans i mina obehagliga funderingar finns en historia att berätta om eländets incitament och hur föreställningar behålls långt efter att de tjänat ut som verklighetsbeskrivningar. Kanske någon reporter på fältet i Mellanöstern/Afrika kan inspireras att dra fram alla som tjänar på eländet, det reella och det förljugna.  Reportage och analys i stil med Paul Colliers Exodus vore intressant

Jag är övertygad av att  de flesta migranter är offer för detta spel med deras liv och att vi liksom de har allt att vinna på att deras hemländer stabiliseras och  att vi kan tala om dessa framsteg utan hinder.

 

När journalister inte var så PK

Krönika 2015 tänkt för min fackförbundstidning Journalisten men de gillade inte kritik så det blev Avpixlat i stället.

KRÖNIKA.

Under föreningen Grävande Journalisters första år runt 1990 undvek dessa orädda reportrar inga ämnen av hänsyn till politisk korrekthet inför invandringen.

I nr 3/1991 av medlemstidskriften SCOOP berättade Lars Palmgren under rubriken ”Flyktingar på falska papper” om fusk med asylansökningar från Chile.

Sverige hade plötsligt fått 15 000 chilenare 1988 som sade sig vara politiska flyktingar, just under den relativt demokratiska period som inletts av den tidigare hårda diktaturen.

– Dessa ganska opolitiskt engagerade chilenare var lurade av resebyråer eller ibland införstådda med att enda vägen in till jobb och ett drägligt liv i Sverige var att söka politisk asyl.

Historier fabricerades i en handbok, falska demonstrationsfoton iordningställdes och en avbetalningsplan på upp till 2 år gjordes upp med samvetslösa smugglare som verkade öppet i hamnstaden Valparaiso.

Året därpå sände Kanalen, Studio Etts föregångare, ett inslag med rubriken ”Tala klarspråk om flyktingvåldet”, vilket också trycktes i Scoop nr 3/1992. Kriminalkommissarie Bosse Åström delgav sina kritiska tankar om växande men nedtystade kriminella ”albanska och somaliska enklaver” i det svenska samhället.

”Jag kan inte acceptera att det dras ett vitt täcke över den brottslighet som präglar vissa flyktinggrupper”, sa han i detta välkända kvalitetsprogram i juli 1992. Man måste få säga det utan att behöva skämmas eller bli kallad rasist hävdade Åström.

2015 har ytterst få journalister gått i dessa tidiga och orädda spår. Varje vecka lägger bloggaren och före detta asylombudet och krönikören Merit Wager upp tips som borde få varje grävande journalist att ta fram spaden eller åtminstone läsa hennes böcker eller följa twitterkontot @migga_X .

Genom dessa kanaler kan anställda vid Migrationsverket berätta anonymt om mycket värre bedrägerier än vad Lars Palmgren fann 1991 i Chile. I en intervju i NEO berättar Merit Wager om kontakterna inne på Migrationsverket.

Idag har SD:s framgångar en liknande hämmande roll som Ny Demokrati kunde ha haft i början av 1990-talet, men då väjde inte medierna lika samfällt för att dra fram obekväma sanningar om invandringen.

Fortfarande är en kritisk granskning av ”volymerna” och asylbedrägerierna tabu i media. 2015 har medielandskapet förändras så att dessa orapporterade sanningar ändå kommer fram via sociala medier och nätpublikationer.

Publicistklubbens ordförande Björn Häger hänvisade för exakt ett år sedan på en kurs om SD och medier i arrangemang av SJF att hans tidiga läromästare inom Grävande Journalister hade rätt. Rapportera sakligt och relevant oavsett om det missgynnar eller gynnar var hans råd till kollegorna, däribland jag själv.

Med större andel svenska journalister som behärskar arabiska, pashto, tigrinja m fl. språk som talas i de svenska diaspororna finns stora möjligheter att smälta in i grupper och få ta i dold information.

Svenska Grävande Journalister vill efterlikna förra sekelskiftets amerikanska reportrar, ”the muckrakers”, som inte väjde för att få sina händer fulla med dynga. De avslöjade makthavare och drog fram historier som folk hade på känn.

Deras spadar var inte av guld men de grävde ändå. Deras svenska efterträdare ett sekel senare håller tyvärr inte samma standard.

Återpublicerad på Petterssons blogg

Annie Lööf statsminister

Mina tankar om Centerpartiets partiledare som landets ledare handlar inte om vem jag hellre skulle se (Åkesson, Busch Thor eller Kristersson) utan om vad som nu sker i regeringssonderingarna i Löfvens andra vecka.

Kristersson misslyckades med att få stöd för Alliansen och försökte med tre ytterligare alternativ, 3-2-1. En Moderatregering med stöd av SD ratades av C och L, så turen gick till S och övergångsstatsministern. En roll Löfven tycks gilla eftersom hans förhandlingsvana kommer fram, dock inte med något resultat ännu (23 okt).

Han kommer att misslyckas. Allt tyder på att Annie Lööf får uppdraget nästa vecka.

Hon har bidat sin tid med att se på medan Allianskollegan Ulf Kristersson och en tveksam regeringspartner Stefan Löfven misslyckas. Hon har allt att vinna på att dra ut på regeringsförhandlingar för att sent på dagen dra upp ett par ess ur rockärmen.

Och varken S eller M är så sugna på att ta hand om ett Sverige på väg in i en lågkonjunktur och med stora problem att lösa (kaos i brottsbekämpning, försvar, bostäder, integration, vården, skolor. . .)

Vilka kan då möjliga regeringsalternativ med Annie Lööf vara?

Kanske en regering som består av C + L eller C+L+MP. Den skulle kunna släppas fram av KD, M och S men röstas ned av V och SD, dvs. de sk ytterkantpartier som många i mitten ratar. S kan få besvär med att godta Annie Lööf men alternativet med nyval är värre. M å sin sida kan nog lägga ned sina röster och anse att man försökte med att hålla ihop Alliansen.

För många SDare och invandringskritiker som resonerar som jag är Centerns migrationspolitik ett rosa skynke av öppna gränser och humanitära floskler, men de har en del annat:

Centern har lika tuff migrationspolitik som M

Centern vill minska på tillgången till våra bidrag och vård för de som inte betalat in skatt och kvalificerat sig in i vårt välfärdssystem

Centerns vilja att ha kvar öppenhet men till mindre kostnad har stort stöd

Jag är ingen vän av denna tokliberala politik som tidigare torgfördes av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt i boken Migrationens kraft (jo, jag var med på bokreleasen och såg TIno Sanandaji såga deras ekonomiska beräkningar).

Den låter bra i teorin men bortser från att invandrare som kan vilja leva på 1000 kr/mån ändå skapar problem för oss som bor här. Deras medeltida livssituation är inget vi vill återskapa idag med fattighjon och välgörenhetsmadamer.

Men SD och deras eventuella partivänner i KD och M är ännu inte så populära att svenskarna kan acceptera en regering med dem i eller utanför som stödpartier. Vi har inte nått dig Dansk Folkeparti var för knappt 20 år sedan. Vi kan inte bättre och vad vi förmår är att rösta fram S och M än en gång för att lösa allt åt oss men just dessa partier kan passa i år.

Centern och Liberalerna kan då ta åt sig makten och försöka hålla ned migrationen och lösa de problem den ställt till med. Det är inte bra. Det är åt fanders men vi kan inte bättre och förtjänar Annie Lööf i fyra år.

Vi är världens mesigaste land och jag tror att statsminister Lööf får äta skor varje dag oavsett Stefan Löfvens inviter nu eller senare.

Björklund kommer bytas ut till Nyamko Sabuni som kommer driva igen det förslag som Liberalerna vann på 2002, ett språktest för medborgarskap, ett förslag de inte vågade lägga i riksdagen under de 8 år de hade integrationsministerposten.

Vem som ersätter Annie Lööf vet jag inte men hon kanske kan visa sig motsvara folkets höga förtroende av någon för mig okänd anledning. Vi vill vara snälla (mot vuxna afghaner) och samtidigt lite förnuftiga (lägre bidrag). Då är Annie Lööf rätt. I fyra år.

Kanske vi lär oss att rösta mer på andra partier tills dess. Eller så visar sig Annie Lööf vara den valkyria som ser till att lotsa igenom ganska vettiga sakpolitiska förslag med stöd av M och S i riksdagen. Jag är beredd att tänka tanken nu när M och S verkar ha kört slut på talmannen.

Den kommande auktoritära regimen

Pendeln som svängt till vänster sedan 1968 är på full fart ut till höger, snabbare än folk och politiker uppfattar. Denna pendels hastighet ökar högerut och kan sluta med ett auktoritärt maktövertagande inom 8 år, låt vara demokratiskt valt 2026.

Tills dess måste de större partierna, SD, S och M, förmås att tala med varandra som Widar Andersson skrev nyligen i Folkbladet (S) :

”S stora möjlighet att hålla sig kvar som ett relevant parti är att ärligt och kunskapsunderbyggt bjuda in andra partier – framförallt M och SD – till överläggningar om tunga problem som skolresultaten, tryggheten i socialförsäkringar/pensioner, bostadsfinansieringen, gängkriminaliteten och sjukvårdsbristerna.”

Dock tror jag att han är för optimistisk om socialdemokratins möjligheter att stanna kvar som ett relevant parti. S kommer få under 25 % i år och SD långt över. Därmed har isen brutits och möjligheter uppstått att reda upp inte bara i migrations- och integrationspolitiken utan i den hotande statsfinansiella krisen, kommunernas skulder, vårdens köer, försvaret, skolan, se Widar Anderssons lista.

Ansvaret vilar tungt på M och S, och i någon mån på de partier som blir kvar i riksdagen efter 9 september, C och L. V går inte att ta på allvar i detta prekära läge som kommer innebära att lotsa så mycket av SD:s politik igenom riksdagen utan att någon märker det. S och M har redan till hälften accepterat SD:s program och verklighetsbeskrivning. Men de kommer inte ge SD det reella inflytande som partiet förtjänar.

Tiden till 2022 är avgörande. Antingen får SD igenom det mest nödvändiga och landet kan andas ut eller så vågar de andra partierna inte göra så mycket utan mest förvalta, som Löfven gjort i fyra år. Då har vi kommit ur askan i elden.

2022 måste i så fall Medborgerlig Samling och Alternativ För Sverige röstas in. De kan båda förmå borgerligheten respektive SD att driva rätt frågor med kraft. Men det finns stor risk att även dessa tre partier inte klarar av att utvisa, straffa, tillrättalägga, ordna, dra in bidrag och med fast hand styra landet bort från vänstertänkandet i medier, offentlig sektor, rätts- och utbildningsväsende.

2023–24 kan landet ha hamnat i sådant läge med lokala konflikter, uppror från besvikna bidragstagare, organiserade grupper mot svensk polis och annat vi inte kan föreställa oss idag, att folk inte nöjer sig med SD, MED och AFS.

De blir urförbannade och ser sig om efter ett auktoritärt högeralternativ bortom AFS. Ett parti som vill ha svensk välfärd bara för svenskar, en nationell socialism, långt från den välfärdspopulism SD anklagades för 2010 av Markus Uvell.

Detta parti kan få stöd från alla de som ser mörkhyade som problem, något varken SD, MED eller AFS gör. Tvärtom har SD en öppen svenskhet som möjlighet för de som inte fötts här eller har utlandsfödda föräldrar och vill bygga bilar snarare än att bränna dem.

Men om landets styrande inte ordnar upp det elände, som till stor till orsakats av okontrollerad invandring och påbjuden mångkultur under ett politiskt korrekt åsiktsförtryck från förskola till ålderdomshem, kan en äkta rasism utvecklas.

Denna rasism som den rödgröna vänstern och Alliansen varnat för kan bli resultatet av deras oförmåga att lösa de problem som SD varnat för sedan dess bildande 1988. Vänstern och den ängsliga borgerligheten får den rasism de önskat skulle existera så att de själva kunde berättiga sin existens som antirasister och goda.

Jag blir då i framtiden tvungen att varna mina vänner och kollegor med utländskt påbrå att landet inte är säkert för dem. Inte heller min mörkhyade dotter, som visserligen är svensk medborgare och bor utomlands, skulle kanske inte vara välkommen år 2026.

Alla invandrare som betalt skatt och skött sig skulle känna sig som andra klassens medborgare om en auktoritär regim blir resultatet av sjuklöverns och de nya partiernas misslyckande.

Denna auktoritära regim skulle vara populär om Sverige hamnar på randen till inbördeskrig, raskonflikter och systemkollaps. Det finns tecken redan nu men ansvaret åvilar i första hand de sju partier som ställt till röran.

Hoppet står till SD och den demokratiska reformistiska Sverigevänliga folkrörelsen. Vi vill inte ha tio skitår