Slaget vid Tours 732 och Reconquista 1492Slaget vid Wien 1683
De terrordåd som skett de senaste femtio åren skrämmer oss i Europa och Västvärlden. Men vi ska veta, vuxna européer och skolbarn, att vi varit i krig med den muslimska världen sedan denna erövringsreligion uppstod på 630-talet.
Spanien och Portugal var under muslimsk ockupation från 710-talet till 1492 då alla muslimer kastades ut, inklusive judar men de var inte huvudfienden som erövrat den iberiska halvön. Att spanjorer fått flamenco och stränginstrument är en liten tröst för det elände den muslimska övermakten medförde. Det var knappast ett ”andalusiskt paradis” vilket denna bok visar.
Nedanstående kronologi är ett urval men vad årtalen 732, 1492 och 1683 bör varje ung och vuxen europé känna till, att vi segrade över våra muslimska fiender och kan göra det igen.
632 Mohammed dör
634 Islam börjar att erövra områden i Mellanöstern och Nordafrika
710 muslimer går in i Spanien över Gibraltar (Gibraltar kommer från de arabiska orden Djebel Tariq, betyder ”Tariqs klippa”)
732 Slaget vid Tours/ Poitiers i Sydfrankrike där Karl Martell stoppade den muslimska expansionen
1095 första korståget från Europa för att erövra Jerusalem från muslimsk ockupation
1453 muslimer erövrar Konstatinopel som blir Istanbul
1492 Spanien och Portugal återtas och muslimer förvisas
1683 Slaget vid Wien då muslimsk expansion stoppades av polska, österrrikiska, tyska och baltiska trupper
1798 Napoleon landstiger i Egypten
1928 Muslimska Brödraskapet bildas av Hassan I Banna
1966 Muslimska Brödraskapets ledare Sayyid Qutb avrättas i Egypten
1979 Islamska revolutionen i Iran
1979 Sovjets invasion av Afghanistan
1993 Misslyckat försök av islamister att spränga World Trade Center i New York
2001 Attackerna mot World Trade Center, Pennsylvania och Pentagon
2002 Holländske politikern Pim Fortuyn dödad av sympatisör till islam
2004 Holländske filmaren Theo Van Gogh dödad av jihadist
2004 Tåg bombade av jihadister i Madrid
2005 Bussar och tåg bombade av jihadister i London
2008 Hotell i Bombay attackerat och belägrat i tre dagar av pakistanska jihadister
2010 Lars Vilks attackerad vid Uppsala universitet av islamister
2010 Självmordsbombaren och jihadisten Taimour Abdulwahab spränger sig på Drottninggatan, Stockholm
2010 Fyra svenska jihadister arresterade i Köpenhamn inför terroristattentat
2011 Anders Behring Breiviks massaker i och utanför Oslo, motiverad av counterjihadism
2015 14 dödade av jihadister vid Charlie Hebdos redaktion och en judisk butik i Paris
2015 Islamistiskt terrordåd i Paris vid konsertlokalen Bataclan
2016 Terrordåd i Bryssel uförda av ISIS
2016 Terrordåd i franska Nice av arabisk terrorist
2017 Terrordåd i Manchester vid konsertlokal utfört av arabisk terrorist
2017 Fem dödade på Drottninggatan av uzbekisk jihadist
2023 Två svenska fotbollssupportrar mördade i Bryssel av arabisk terrorist
De senaste decenniernas muslimska terrorattentat i Europa finns här och månadens världen över senaste här.
Mina listor över muslimska begränsningar av yttrandefrihet och terrordåd 2000-2013 här och danska Fri Debats lista här
Norrmannen Peder Fjordman Jensens islamkritiska texter här
Fransk dokumentär om Afghanistan, Pakistan, CIA och jihadism här
Danskarna Lars Hedegaard och Mogens Camre gav ut boken 1400 års krigen 2009 som fortfarande tål att läsas. Vi har inte lärt oss vad islam står för trots alla hot och terrordåd. Klicka runt och bekanta dig med vad Europa känt till i 1400 år. Tyvärr.
Annons i DN 2013 som trycktes men som Wolodarski tog tillbaka och gav replik på annonsplats till gröna tankesmedjan Fores och Svenskt Näringsliv
En idé som kan intressera uppsatsskrivande studenter och forskare inom idéhistoria, statsvetenskap, sociologi och mediestudier är att uppmärksamma vad som gjorts och av vilka utanför åsiktskorridoren om migration de senaste 20-30 åren.
Jag syftar främst på skribenterna Jan Tullberg, Gunnar Sandelin och KO Arnstberg. Men även Barbro Jöberger och Marika Formgren. Alla välutbildade och anständiga personer men de var för tidigt ute.
Även om Arnstberg och Sandelin nu fått komma ut på det etablerade förlaget Karneval så har de motarbetats i årtionden, särskilt av DN som först upplät helsidesannons 2013 men som Wolodarski ångrade sig efteråt. Bra mediehistoria som inte får glömmas bort
Jag var en del av detta frimodiga gäng från 2012 (första fikastunderna med Gunnar och Kalle på Sturekatten) tom 2020. Fixade föredrag mm
Den borgerliga ledarskribenten Marika Formgren gav upp efter att Charlotta Friborg, nu chef på SR, stängt av henne. Står mer i boken Priset. Nu är hon omskolad till dataingenjör och deltar inte i debatten alls.
Finns många bra historier, men alla blir äldre. De är födda från 1943 och framåt så passa på att ta kontakt med dem. Ger uppslag till många uppsatser, akademiska analyser, krönikor, studiosamtal och dokumentärer.
På Samtiden
Exilryssen och Nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn höll ett kontroversiellt föredrag vid Harvard 1978. Han var inte bara skoningslös mot sin ärkefiende Sovjetunionen, utan även mot USA och Västeuropa, liksom vicepresident JD Vance varit nyligen.
Förutom att ha lagt sig platt inför ensidiga krav på nedrustning och att ha accepterat kommunismens samhällssystem i avspännings- och uppdämningspolitik (détente, containment), så led i synnerhet USA av förvekligade män utan ideal som bara brydde sig om att vara laglydiga menade han.
Solzjenitsyn menade vidare att USA saknade insikt om den inneboende ondskan i människans natur, något som Sovjetsystemet dessvärre lärt sina medborgare och gjort dem till fysiskt och andligt starkare än västerlänningar. Att ha förlorat Vietnamkriget 1975 var ett tydligt tecken på USA:s underlägsenhet, liksom att landet behövde det antikapitalistiska Sovjets hjälp för att slåss mot Nazi-Tyskland 1941–45. Inga vapen är tillräckliga om inte viljan att försvara existerar menade den ryske författaren buttert.
Roten till Västeuropas psykologiska svaghet sedan renässansen ligger i att västerländskt tänkande satt människan i centrum i stället för Gud eller andlighet och kollektivet. I stället kom en förfelad antropocentrism som varken ser till människans ondska eller förstår riskerna med att bygga ett jordiskt paradis utifrån materiella värden. Detta gäller såväl kommunister och socialister som liberaler och socialliberaler. Alla är materialister som tror att konsumtion och nöjen räcker för ett drägligt liv.
Dessa för västvärlden magsura tankar upprepades över 40 år senare av satirikern och debattören Konstatin Kisin, född 1982 i Sovjetunionen, men bosatt i Storbritannien och författare till boken An Immigrant’s Love Letter to the West. Samma år boken kom ut, 2023, höll han ett kort föredrag vid nystartade Alliance for Responsible Citizenship (ARC) i London. Han pekade på samma brister som Vance gjorde i år men var mer pessimistisk.
-Jag vet inte hur länge vår civilisation kommer att överleva, sa han. Många av oss har varnat för att barbarerna står vid våra portar. Det var fel. De har kommit in och hyllar massmord öppet på våra gator.
Han tillade, satiriker som han är:
-Jag ska inte bara vara dyster. Säga vad man vill om Hamas anhängare, de vet åtminstone vad en kvinna är !
ARC består av den grupp kritiker och forskare som oftast kommit till undsättning mot woke, vänsterliberalism och anti-västliga påfund. Där finns Jordan B. Peterson, Douglas Murray, paret Ayaan Hirsi Ali och Niall Ferguson (författare till boken Civilisation: The West and the Rest, 2012), Bjorn Lomborg, Vivek Ramaswamy, Bari Weiss, Toryledaren Kemi Badenoch, Nigel Farage, Peter Thiel, Eric Weinstein Dave Rubin och andra som ofta klumpas ihop som höger och vissa som medlemmar av nätverket Intellectual Dark Web. 17–19 februari 2025 anordnades den senaste utsålda konferensen i London igen, vilket Dan Korn rapporterade om i Fokus nyligen.
Visst är det glädjande men vad slåss västvärlden för egentligen om de hotas?
Läser man Martin Kraghs bok om Ryssland före och under Putin, Det fallna riket (2022), har väst knappast formulerat något liknande som kan ena dess befolkningar och ledare. Putin är inte bara rå och realpolitiskt förberedd, utan har mobiliserat allt som går för att återupprätta alla ryssar, rysktalande och de regioner som väst har förbisett.
Och han har lyckats: En tvåtredjedelsmajoritet av tillfrågade ryssar ansåg 2021 att Sovjetunionen aldrig borde ha upphört att existera, en geopolitisk uppmaning till Putin att återställa vad som förlorades 1989-91, nio miljoner km², dvs Sovjetunionen inklusive Östblocket och Finlands via Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten 1948-1992.
Den 9 maj 2020 invigdes den ryska federationens väpnade styrkors kyrka i Patriotparken utanför Moskva, en militär helgedom där måtten på kupoler och höjd utgick från minnesvärda årtal efter militära segrar och av nedsmält metall från tyska stridsvagnar. Den 9 maj 1945 förkunnade Josef Stalin i radion:
”De slaviska folkens sekelgamla kamp för sin överlevnad och självständighet kom till slut med segern över de tyska angriparna och det tyska tyranniet”.
Inget om Molotov-Ribbentrop pakten 1939 som gav Hitler andrum att rusta upp. Polen startade andra världskriget menade Putin och hans historiker. Det Stora Fosterländska Kriget startade för övrigt i juni 1941 då Nazi-Tyskland angrep Sovjet i operation Barbadossa.
Putin har uppmuntrat kritik av den västerländska liberala individualismen och skapat ett illiberalt alternativ som delvis sammanfaller med vad kritiker som Kisin, Peterson, Vance och Trump säger.
Rättigheter är den största ofriheten, sa den ryska parlamentsledamoten Jelena Mizulina i duman. Desto fler rättigheter som finns, desto mer ofria är vi. Förbud sätter gränser för vad som är tillåtet och inte och gör människan ofriare.
Vi i väst har inga kyrkledare som Kirill, patriark av Moskva och hela Ryssland, som kallat Putins ledarskap ett ”gudsmirakel”.
2013 hävdade Putin att västländerna ”avfärdar sina rötter, inklusive de kristna rötter som utgör vår västerländska civilisations fundament. De förnekar moraliska principer och alla traditionella identiteter: nationella, kulturella och även sexuella”.
Tre år senare gick psykologiprofessor Jordan B. Peterson ut i kanadensisk teve och sa att hans arbetsgivare Torontos universitet inte kan ålägga honom att benämna transsexuella på ett visst sätt. Han instämde i arbetsgivarens rätt att förbjuda nedsättande uttryck men inte vad han ska säga i stället. Det ville han avgöra i samråd med den tilltalade personen, inte utifrån ett formulär från universitetsadministrationen.
Han blev världsberömd på kuppen men ålades omskolning av Ontarios College of Psychologists and Behavioural Analysts. 2022 gick han i frivillig pension vid 60 år och finansiellt oberoende.
Hans offentliga och personliga sökande efter mening med livet har lockat miljontals. Själv hörde jag honom 2018 i Stockholm och har följt hans intervjuer, diskussioner och debatter, nu senast utifrån Bibeln och västvärldens fundament.
Hans psykologkollega i Toronto, John Vervaeke, har haft en liknande föredragsserie, Awakening from the Meaning Crisis, sedan 2019 på YouTube, men han är inte lika underhållande som Peterson, särskilt hans tidiga lektioner för studenter med Pinoccio, Snövit och Snurre Sprätt som exempel på psykologiska jungianska arketyper.
Jag intervjuade den pragmatiske och postmoderne socialisten filosofen Richard Rorty för Axess (nr 3/2002). Vad han sa då vid Stanford verkar ha slagit in:
”Kulturvänstern har gjort en del gott, sa han, och den vidgat toleransen för avvikande, men den måste börja ägna sig åt de arbetslösa och utarbetade vita arbetarna också. Annars talar bara högern för dem och blir den tillräckligt stark försvinner kulturvänsterns alla framsteg i ett nafs tillsammans med sociala rättigheter.”
Rorty växte upp under 1930- och 40-talen i en miljö som närde drömmar om ett rättvist och jämlikt land. Föräldrarna var vänsteranhängare, läste Partisan Review och var antistalinister, sedermera även antikommunister. Men de var aldrig antiamerikaner, tvärtom.
– Dagens amerikanska vänster känner inte till de slag som arbetarna vunnit och de spottar på den gamla progressiva reformismen och fackföreningsrörelsen.
Rorty önskar mer av traditionell klasskamp från vänstern i USA. Genom att vänstern mest bryr sig om minoritets- och kulturfrågor lämnar den hela fältet fritt för högern att, tillsammans med nya konservativa frikyrkor, härja med reaktionära utspel.”
Sedan dess har högern, och insiktsfulla amerikanska liberaler som Thomas Frank och David Brooks, dels tagit sig an klasskamp för lågutbildade, ofta vita, amerikaner, dels gått i strid med det vänsterliberala etablissemanget i medier och akademin. Först vinna basen, sedan överbyggnaden om vi ska tillämpa klassisk marxism.
Superentreprenören Peter Thiel, grundare av betalsystemet PayPal tillsammans med Elon Musk, höll ett omtalat föredrag i Stanford 2004, ”The Straussian Moment”.
Föredraget hölls inför den franske katolske filosofen René Girard och hans adepter i USA. Där sade Thiel att den 11 september 2001 var det dags i Europa efter knappt 350 år efter slaget vid Wien 1683, då kristna polacker, tyskar och österrikare stoppade den muslimska osmanska attacken.
Det tjugoförsta århundradet började med en smäll den dagen. Under dessa chockerande timmar, ifrågasattes hela den politiska och militära ramen för 1800- och 1900-talen, och faktiskt den moderna tiden, med sin betoning på avskräckande arméer, en rationell nation -stater, offentlig debatt och internationell diplomati sa Thiel och fortsatte.
Han noterade också att Upplysningen, som USA byggt upp sin konstitution på, innebar att vissa grundläggande andliga och filosofiska frågor kunnat undvikas. Från Upplysningstiden har den moderna politiska filosofin präglats av övergivandet av en uppsättning frågor som en tidigare tidsålder hade ansett som centrala:
Vad är ett gott liv? Vad innebär det att vara människa? Vad är samhällets och mänsklighetens natur? Hur passar kultur och religion in i allt detta? För den moderna världen följdes Guds död av att frågan om den mänskliga naturen försvann.
För Thiel har den tysk-judiske filosofen Leo Strauss (1899–1973) och hans amerikanske lärjunge Allan Bloom (1930–1992, författare till The Closing of the American Mindsom tidigt kritiserade den akademiska vänstern) förvaltat dessa grundläggande frågor.
Föredragstiteln ”The Straussian Moment” anspelar på att jihadisternas starka muslimska tro som drev dem till självmordsattacken 11 september 2001 blottlade västvärldens tomma värdenihilism, något Strauss kritiserat hela sitt liv, inte minst hans pronazistiske lärare Martin Heideggers villoläror.
Senare har den filosofiska debatten om samhällsgemenskap, ”communitarianism”, under 1980- och 1990-talen återuppväckt vilka värden som håller ihop samhällen. Den individualism som de politiska filosoferna John Rawls och Robert Nozick stått för kritiserades främst av Michael Sandel, Alasdair MacIntyre och Charles Taylor.
1993 hade jag översatt texter av dem och av Michael Walter och Richard Rorty med flera för utgivning på vänsterförlaget Daidalos, men Timbro var snabbare och gav ut Emil Uddhammars bok med samma texter Gemenskaparna. Först 20 år senare finns min antologi ute, Kommunitarism (2013).
Att filosofer förr talade om vad som höll ihop samhällsgemenskaper som nationer och kontinenter har alltså idag blivit officiellt erkänt och diskuterat utifrån geopolitiska ambitioner där Putin och radikala muslimer verkar leda över oss med hästlängder.
Insikten om vårt prekära läge visas av termen ”Westlessness” som uppstod vid 2020 års säkerhetskonferens i München, just där JD Vance alltså nyligen väckte uppståndelse med att säga ungefär samma sak fem år senare, låt vara med mer brutalt språk och vassare kritik.
Men åhörarna borde ha studerat konferensens officiella rapport från 2020 som heter just ”Westlessness”, som är ”a widespread feeling of uneasiness and restlessness in the face of increasing uncertainty about the enduring purpose of the West”.
Statsvetaren Patrick Deneens bok Regime change: Towards a post-liberal future recenserades av Joel Stade i Axess (2/2024) där han skrev:
”Att individualismen måste balanseras med andra värden är en viktig insikt, i USA och än mer i Sverige där individen har en ännu starkare ställning i politiken. Det gemensamma bästa som idé bör dammas av i den politiska teorin i västvärlden.”
Katoliken Deneen har sagt om katoliken JD Vance, gift med en troende hindu, att vicepresidenten är ”en man med djup personlig tro och integritet, en hängiven familjeman, en generös vän och en genuin patriot”.
Ingen av dem kommer skapa den folk- och trosgemenskap som Ryssland och vissa muslimska grupper och länder lyckats med. Inte heller gänget bakom Alliance for Responsible Citizenship eller Ursula von der Leyen eller Donald Trump.
När Columbus seglade över Atlanten 1492 anade han inte bara att han skulle komma till en ny kontinent. Han visste inte heller att hans seglats, och skepparen Vasco da Gamas resa runt Afrikas sydspets några år senare, skulle leda till Västvärldens världsdominans i ett halvt årtusende framöver.
Från Kina över Indien till östra Medelhavet hade dragdjur burit kryddor, tyger, ädelstenar och andra handelsvaror längs sidenvägarna över Centralasien sedan århundraden före Kristus. Men Västvärlden tog över via våra avancerade skepp med beväpnade besättningar och från 1600-talet regerade vi delvis över deras områden och nya som vi erövrade.
Ja, inte vi svenskar utom på ön Saint-Barthélemy i 94 år, men fransmän, britter, spanjorer, portugiser, holländare och belgare var framgångsrika kolonisatörer.
Vi européer smickrade oss med att införa goda ting som marknadskonkurrens och rättsstat, teknik och vetenskap, medicinska botemedel mot de sjukdomar som plågade vanligt folk och dess eliter. Sen smittade vi ned dem med våra sjukdomar men det är en annan historia.
Idag ser Asien ut att ta tillbaka den plats denna kontinent hade fram till 1500-talet. Indiska och kinesiska turister besöker våra europeiska sevärdheter och får trängas med oss och amerikanerna. Själva fnyser vi lite åt dem.
Många IT-företag etablerar sina forskningsanläggningar i Indien. Indiskättade chefer och ledande politiker finns vid de största techbolagen i USA och i partier i Europa.
USA verkar ointresserat av oss européer efter att ha ryckt ut två gånger med knappt tjugofem års mellanrum för att styra upp våra interna bråk som både gångerna lett till världskrig.
Tecken på Västvärldens andliga underlägsenhet har funnits ett tag. Den materiella överlägsenheten har bestått tills nu.
Exilryssen och Nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn höll ett kontroversiellt föredrag vid Harvard 1978. Han var inte bara skoningslös mot sin ärkefiende Sovjetunionen, utan även mot USA och Västeuropa
Väst led i synnerhet USA av förvekligade män utan ideal som bara brydde sig om att vara laglydiga menade den buttre ryssen. Vad som saknas är mod.
Inga vapen, hur kraftfulla de än är, kan hjälpa väst sa han, att övervinna sin brist på viljestyrka. För att försvara sig måste man också vara redo att dö; det finns lite sådan beredskap i ett samhälle med folk uppvuxna i materiellt välbefinnande.
Konsumism, välfärdsstat, överlevnad har sövt ned oss. Solzjenitsyn tog till även biologi för att säga till oss att en hög grad av vanemässigt välbefinnande inte är fördelaktigt för en levande organism.
Många säger att Folkhemmet dog när Olof Palme mördades, 1986. Mitt tips är att det försvann i mitten av 1970-talet. Lågkonjunktur, oljekris, vilda strejker, inflation, industrikris, IB-affären, västtyska terroristaktioner med svensk hjälp, handfallen socialdemokrati som lämnade över till handfallen borgerlighet 1976. Sedan dess har Sverige varit en välfärdsstat på nedgång.
Vi hade våra trettio goda årtionden från slutet av 1940-talet till början 1970-talet. Sen gick det inte längre. Jag är född 1958 och minns Folkhemmet i Uppsala där min mor var hemmafru och vi bytte från hyresrätt till bostadsrätt till kedjehus till egen villa på åtta år, 1958–1966.
De ideal som min familj levde för var inte större än att just konsumera och sköta sig. Den sure ryssen Solzjenitsyn skulle inte ha haft djupa andliga samtal med min far, en ingenjör som gått på kvällskurser och militärt läroverk för att ta sin gymnasieexamen inom väg- och vattenbyggnad. En fattig lantarbetarson utan mor och med sex äldre syskon. Nu i egenhändigt ritad och byggd tegelvilla i Uppsalas bättre områden.
Men kanske skulle de enats om att Västvärlden åstadkommit något stort på egen hand, liksom min far, och att det var och är värt att försvara. Frihet, makt åt de maktlösa, nyfikenhet, en offentlighet som i bästa fall inte räds att kritisera makten.
Europa kan komma på fjärde plats i världsrankningen år 2050, efter Kina, USA och Indien säger min AI-robot. Det är okay. Ja, rentav eftersträvansvärt och bra gjort om Sverige kan hålla sig bland de tio främsta länderna i Europa.
Alltså inte på fjärde plats som vi hade 1970 när jag var tolv år. Men vi har det ändå rätt bra. Vi ska bara få till det där andliga och ideella. En ny utmaning för vår framgångsrika ingenjörskonst framöver.
Hans Sjunnesson, född 1930 i Åstorp. Död 2013 i Uppsala. Egenföretagare och ingenjör.
I min framtidsthriller Framtidsmannen (2014) som utspelar sig ungefär idag, experimenterar en man med sidor från religiösa böcker.
”En ung sverigedemokrat som ville testa var gränsen gick tog på sig två skyltar, en fram och en bak, där han gick upp och ned längs Drottninggatan i Stockholm. På den ena sidan stod ’Guds ord, varsågod’ och på den andra ’Allahs ord, varsågod’.
Han hade med sig en Bibel och en Koran. Medan han gick runt delade han ut avrivna sidor ur än den ena boken, än den andra. Han sa ingenting utan bara log vänligt när han sträckte fram de trasiga boksidorna.
Han höll på en timme innan en grupp unga muslimer angrep honom med knytnävar och tryckte upp honom i en port vid Bryggargatan intill den plats där en bil exploderat i december 2010 i ett misslyckat självmordsattentat. 2015 slutade inte så illa, men den unge provokatören blev ordentligt slagen. Nästa dag delade han bara ut sönderrivna Bibelsidor men hade dem i ett fodral som det stod Koranen på. Samma slagsmål upprepades och denna gång filmades alltihop av en sympatisör till provokatören.
Polisen ingrep och avbröt misshandeln. De unga angriparna greps och kunde med filmen som bevis lätt åtalas. En sista gång den unga provokatören försökte väcka debatt var när han delade ut vita och gröna pappersark med texten ’Koranen’ på.
Få förstod och ingen reagerade bland gågatans stressade fotgängare, men han blev anmodad av Norrmalmspolisen att sluta upp med tramset. Gränsen var nådd.”
***
En vidareutveckling skulle vara att dela ut tomma gröna papper och till sist, vita tomma sidor. I Putins Ryssland är det förbjudet idag att hålla upp en skylt med texten ”Två Ord” (istället för det förbjudna ”Stoppa Kriget”).
Kommenterar en sociologisk analys av 1968 i Bulletin
Lundasociologen Olof Hallonsten fascineras av 1968. Även jag, som växt upp i skuggan av upprorsåret då jag var 10 år, är intresserad men inte som han, född 20 år efter Les Événements, soixante-huit de Paris.
Kortfattat går så lägger han till fenomenet ”1968” som en femte, gnällig och lättkränkt ”juridifieringsvåg” efter de fyra första rättsliga byråkratiseringsvågor som den tyske sociologen Jürgen Habermas tidigare formulerat (vars allt större och effektivare ”system” hotar den mänskliga ”livsvärlden”):
Nr 1 – Den borgerliga staten, 1700-talet, Europa
Nr 2 – Den konstitutionella staten, 1800-talet, Europa, särskilt Preussen
Nr 3 – Den demokratiska konstitutionella staten, 1800-och 1900-talet, USA och Europa
Nr 4- Den demokratiska välfärdsstaten, 1900-talet, USA, Europa
Den fjärde varianten, som fullbordades efter 1945, kännetecknas av ett ”social-korporativistiskt paradigm”, bestående av keynesiansk makroekonomi, tysk- och fransk kristdemokrati, nordamerikansk liberalism á la Roosevelt och skandinavisk socialdemokrati.
I Storbritannien växlade höger och vänster vid makten, men båda premierade likformighet, planering, formalisering och allt annat som samtliga länder i Europa gjorde, även öster om Berlinmuren. Medborgarna skulle betala skatt, bete sig som grannarna och de på radio och teve.
1955 sjöng vismakaren Ulf Peder Olrog ironiskt om ”Medelsvensson” (tolkning av Sven Bertil Taube):
”Du ska göra som Svenssons gör och inte skilja dig från mängden. Du ska tro det som Svenssons tror om du ska tro nå′t alls, För att jämt vara den som stör kan inte löna sig i längden”
Hallonsten skriver: ”För den genomsnittlige representanten för den 50-talsarbetarklass som med stora kliv närmade sig en mycket trygg medelklasstillvaro, med tanke på vad som föregått denna tid i termer av krig, förstörelse och lidande, så måste detta samhällskontrakt ha tett sig som ett rent kap. Annat var det med deras barn och barnbarn”.
Vi övergår direkt till dem, de som kallas 40-talister, ”68-orna”, ”boomers” och annat. De såg förtyck och elände omkring sig hemma och utomlands, särskilt i Vietnam (se Kim Salomons Rebeller i takt med tiden, 1996) och försökte göra politisk revolution, men misslyckades efter 1970 när vänsterterrorister fått alla vettiga upprorsmakare att ta avstånd och arbetarklassen knappt engagerat sig.
Men Olof Hallonsten menar att den kulturella revolutionen blev mer lyckad, dvs att vardagslivet förändrades såtillvida att politiska krav omformulerades till juridiska, byråkratiska och normativa krav som faktiskt kan genomföras, om (den politiskt korrekta) viljan finns.
Surmulen normkritik och gnälliga krav på rättvisemärkt kaffe i fikarummet har ersatt fabriksockupationer och gatustrider med polis. Ska man vara noga så är barnen och barnbarnen till 40-talisterna mest outhärdliga, de som idag är under 50 år. Deras mor- och farföräldrar är ofta mer förnuftiga även om de kan stå till vänster.
Sociologen Hallonsten analyserar sin egen generation, född på 1970-talet:
”Vadhelst den senmoderna medelklassen upplever som ett hot eller en risk – sjukdom, död, naturkatastrofer, arbetslöshet, bostadsbrist, inflation – så förväntar den sig att samhällets institutioner ska förmå att möta dem och korrigera dem, och förvänta sig en lösning eller åtminstone en åtgärd, gärna paketerad och brandad så att den framstår som särskilt betydelsefull och ger ett särskilt erkännande till just den grupp eller det särintresse som för tillfället uppfattas som utsatt eller hotat”.
Vi känner igen dessa krav på regleringar och utvärderingar som förpestar minsta lilla transaktion eller kontakt i vardagslivet. Någon är kränkt och vips ska allt ställas i ordning. Den butiksägare som skäller ut tiggare vid entrén till hans affär blir själv utställd av kunder som sedan ringer polis. Att sätta upp en kamera är olagligt och att förvägra vissa personer inträde i butiken likaså.
Begreppet ”anarkotyranni” förekommer inte i Hallonstens beskrivning men passar väl in. Det är ett dysfunktionellt tillstånd där staten är anarkiskt hopplös på att hantera större frågor men skoningslöst tyrannisk i upprätthållandet av små frågor, som statens misslyckande att upprätthålla lagar samtidigt som den kriminaliserar laglydiga och oskyldiga.
Var kan en Sjätte (av)Juridifieringsvåg uppstå som återger medborgarna sin frihet? Det är en annan diskussion men frågan måste ställas.
Vi i föreningen Medborgarperspektiv.se är personer med borgerliga perspektiv som vill delta i samhällsdebatten. Detta gör vi bl.a. genom att skicka ut texter med olika tankar och förslag till opinionsbildare.
Vid flera tillfällen har vi i vår verksamhet önskat hjälp och svar från offentlig sektor:
veta hur mycket Stockholm stad tjänar på parkeringsfällor som är en del i stadens inkomst på hundratals miljoner för felparkeringar
Kontrollräkning av valanalys över hur röster fördelat sig på olika kategorier såsom hur invandrarröster påverkade valet 2022
svar på petition att public service som en av sitt åtagande att vara opartisk och saklig ska sluta med att sätta negativa epitet på politiska personer eller organisationer som man inte gillar såsom epitet högerextrem. Något svar på petitionen har inte inkommit trots att petitionen skickades till alla beslutande organ i och runt public service. Arrogant med tanke på att vi i föreningen är tjugo personer som lägger ner avsevärd tid på att följa och delta i samhällsdebatten.
En fråga har också ställts till tillsynsmyndigheten Mediemyndigheten och ägaren Förvaltningsstiftelsen till public service huruvida de har agerat över den obalans i förtroende mellan borgerliga tittare och deras lägre förtroende visavi de som röstar vänster. Obalansen har existerat i decennier. Mediemyndigheten hänvisade då till en pågående utredning om public services framtid. Förvaltningsstiftelsen svarade inte trots påstötningar.
Vi föreslår nu att offentliga verksamheter, myndigheter såväl som bolag ska gå in för att stödja samhällsdebatten. På samma sätt som man har policies för jämställdhet och hållbarhet kan man ha en policy för att se till att vital information når samhällsdebattörer:
”vi stödjer samhällsdebatten med information” borde man frankt deklarera på sina webbsidor
Det är uppenbart av våra exempel men även av Tryckfrihetsförordningen som definierar offentlighetsprincipen att nuvarande status inte räcker för att stödja samhällsdebatten. I förordningen står det i 2 kap. 1 §:
”Till främjande av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande ska var och en ha rätt att ta del av allmänna handlingar”.
Nyckelbegreppet är allmänna handlingar. Begreppet var inte relevant för våra fyra exempel. Det gör offentlighetsprincipen bestående av tryckfrihetsförordningen ganska så tandlös. Bevisligen skulle man också kunna säga eftersom vi inte har fått något svar.
Tveksamt också om Stockholm stad har ett dataregister som visar vilka adresser/ställen som genererar flest P-böter, dvs det saknas en allmän handling kring detta. De andra exemplen är ju dels en begäran om kontroll av beräkningar som gjorts kring valet 2022 och dels krav på svar om public service tänkte upphöra med att sätta negativa epitet på personer och organisationer som de uppenbarligen tycker är kontroversiella.
Slutligen ville vi veta vad public service avser att göra för att rätta till obalansen i förtroende mellan borgerliga och röda tittare och lyssnare.
Även förvaltningslagen kommer in här med sitt krav på att myndigheter ska vara serviceinriktade. Som vi ser det är det endast Mediemyndigheten i våra exempel som faller under denna lag. En JO-anmälan har gjorts över att svar ej har getts dock inte för Stockholm stad och P-böterna, ej heller för Statistiska Centralbyrån för vägran att kontrollera vår valanalys, ej heller för public service som vägrar svara på våra framställningar. Dessa är inte myndigheter.
Vår önskan är nu att offentliga verksamheter inför en informationspolicy för främjande av samhällsdebatten.
En allmän positiv inställning från myndigheter och annan offentlig verksamhet att hjälpa personer och organisationer med samhällsinformation för samhällsdebatten kommer att göra debatten betydligt mer stringent samt mer omfångsrik. Med tillgång till fakta och information ökar de politiska förslagen.
Man kan diskutera om policyn borde vara obligatorisk. Vi förordar ett införande på frivillig väg. Blir det en torftig uppslutning kan riksdagen kräva ett införande.
Under resans gång får det också utkristallisera sig vad som är rimliga insatser från offentlig sektor och vilken information som är lämplig att sprida ut till omvärlden. Ett råd bör finnas på någon lämplig myndighet med uppgift att precisera policyn allteftersom erfarenheter vinns.
Hjälpen ska vara kostnadsfri.
Om man räknar med den lokala samhällsdebatten uppskattar vi att det handlar om några tusen individer (och organisationer) som skulle kunna komma att belasta offentlig sektor med önskan om information och fakta. Det borde offentlig sektor mäkta med.
Med en informationspolicy för offentlig verksamhetatt stödja samhällsdebatten skulle Sverige få en vitalare samhällsdebatt.
Förslaget exploaterar, till låg kostnad, den potential som finns inneboende i offentlig sektor när det gäller information och möjlighet att serva samhällsdebatten.
Offentlig sektor får helt enkelt anstränga sig lite för att göra nytta i samhällsdebatten.
Tre liberala författare skrev självkritiska böcker 2016- 2019 om varför västerlänningar, och Demokratiska väljare i synnerhet, tappat tron på liberalismen. Jag tar upp deras studier i Bulletin idag.
”Oavsett vem som vinner på imorgon tisdag 5 nov 2024 har de amerikanska liberalerna inom båda partier och i etablissemanget insett att loppet är kört. Tre liberala författare kom till samma slutsats från 2016.
Journalisten och historikern Thomas Frank är en ovanlig kritiker av den amerikanska liberalismen. I sin Listen, Liberal: Or, What Ever Happened to the Party of the People? (2016) gick han till storms mot samma liberala övre medelklass som Donald Trump, Bernie Sanders och högerpopulister angripit, men Frank gjorde det från en arbetarklassvänster. Han är vad man skulle kunna kalla en vänsterpopulist.
Jag såg honom själv på Kulturhuset i Stockholm 2017 och greps av hans kvickheter och kunskaper, som Ronie Berggren och jag poddade om.
Frank ser den rådande etablerade liberalismen i USA, särskilt på dess vänsterliberala öst- och västkuster, som ett elitfenomen, uppburet av 1968 års radikaler. Demokraterna lämnade, enligt honom, arbetarna på 1970-talet och har sedan dess vunnit mark bland storstadsliberaler, tjänstemän och kvinnor, precis som socialdemokrater och vänster gjort i Europa. Medan medelinkomster bland lågavlönade sjönk.
Från 1930-talet till 1980 steg lönerna för 90 % av befolkningen. Men från 1997, Demokraten Bill Clintons sista år, till idag har inga tillväxtökningar gått till denna majoritet. De rika har dock blivit rikare. Barack Obama pratade mycket men gjorde inget, menar Frank. Han skyller i första hand på Republikanerna, men menar att Demokraterna svikit sina egna vanliga medelklassväljare som inte har universitetsutbildning, precis som de svikit arbetarklassen.
Båda partier har lierat sig med en global socialliberal elit, i valet 2016 representerad av Hillary Clinton, men också av alla tidigare Demokratiska presidenter och presidentkandidater sedan George McGovern 1972.
Taktiken sedan dess har varit att vinna i båda lägren, vita, radikala medelklassväljare (1968-generationen, idag woke) och traditionell arbetarklass. Frank menar att klasskillnaderna dem emellan är viktigare än deras åsikter. Medelklassväljarna var ointresserade och inte berörda av ekonomisk ojämlikhet.
En rådgivare till president Jimmy Carter, Alfred Kahn, sade öppet att han gärna såg att lastbilschaufförer och fabriksarbetare i framgångsrika branscher fick det sämre. Carter, president 1976–1980, inledde Demokraternas val av teknokratiska ledare som hellre administrerade kapitalismen än kritiserade och avskaffade den. Ungefär som våra socialdemokrater.
Wall Street, Silicon Walley, globala storföretag och 1968-rebeller inklusive deras barn och barnbarn, enades under 1990-talet bakom Demokraterna menar Thomas Frank, under ihärdigt tal om post-industriellt samhälle byggt på kreativ datorisering (Robert Reichs bok The Work of Nations 1991, Richard Floridas The Rise of the Creative Class, 2002) och nya tjänstearbetare, så kallade ”wired workers” under Internets första boom.
Hans analys av ett tudelat USA med en liberal elit och vanligt folk liknar den konservative sociologen Charles Murray i Coming apart: The state of white America (2012), men Franks vildsinta stil påminner mer om populisten Jim Goads The Redneck Manifesto (1997). Vill man förstå framväxten av arg populism i USA, vänster och höger, är Frank och Goad de bästa guiderna.
En annan besviken liberal är journalisten och författaren Edward Luce, som 2017 gav ut The Retreat of liberalism, som också är en självkritisk uppgörelse. Luce är en flitig kolumnist vid brittiska Financial Times och har flera framgångsrika fackböcker bakom sig.
Han skriver i sin pessimistiska bok, utgiven efter Donald Trumps seger 2016, att ”den västerländska liberala demokratin är ännu inte död, men den är mycket närmare kollaps än vi kanske vill tro. Den står inför sin största utmaning sedan andra världskriget”.
Han uppehåller sig mycket vid den optimism som rådde efter Järnridåns fall 1989, men som inte infriades. Tvärtom anser han att utvecklingen gått åt fel håll i Turkiet, Filippinierna, Ryssland, Polen och Ungern. På 1990-talet arbetade Luce i Bill Clintons administration, men 20 år senare har han lite till övers för hustrun Hillary: ”Hennes tondövhet mot medelklassen var nästan rofylld.”
Vad han kallar ”identity liberalism”, som Hillary Clinton gärna använde, fick vita medelklassamerikaner att ty sig till Trump. Ett annat och grundläggande misstag är att inte rätt analysera ekonomiska skillnader och hur de påverkar en sjunkande medelklass tilltro till liberala lösningar, i stället för mer populistiska som Trumps.
Västvärldens medelklass utsätts för konkurrens från Kina, Indien med flera länder men också från automatisering. Samtidigt hade eliter distanserat sig mer från massorna. Skillnaden mellan Demokrater och Republikaner, mellan Labour och Tories i Luces hemland Storbritannien, minskade. Att välja parti blev som att välja mellan Pepsi och Coca-Cola.
Trump insåg den fruktan som traditionell medelklass och arbetare började känna av i och med deras relativa standardsänkningar sedan 1990, medan Hillary moraliserade över vanligt folks oro. Hon tillhör eliten och Luce är klarsynt nog att inse det.
De framgångsrika högerpopulisterna, motståndarna till den liberala eliten, har tagit över motståndet mot avregleringar som vänstern brukade stå för. De vill öka offentlig sektor, men för de egna medborgarna, inte hela världen, vilket den liberala eliten gärna vill. Demokrater liksom socialdemokrater och liberaler i Norden är för stor invandring och generösa förmåner.
Obama stödde inte samkönade äktenskap förrän 2011. Hillary Clinton väntade till 2013. Ändå beskyller de och deras supporters Trumps läger för fördomar och homofobi. Folk blir förbannade över sådant hyckleri och att eliten så snabbt vände.
Att dessutom se ned på Trump-väljarna och kalla den deplorables som Hillary Clinton gjorde är oförlåtligt och nedlåtande:
”De miljoner som stödde Trump 2016 hade röstat på Barack Obama 2008. Blev de plötsligt bedrövliga, ’deplorables’? En bättre förklaring är att många amerikaner länge har känt sig alienerade från ett etablissemang som rutinmässigt har åsidosatt deras ekonomiska klagomål.”
Dessutom: Demokraterna togs över av unga, upproriska medelklassradikaler på 1970-talet, en generation uppväxta med Woodstock och fri sex, medan Republikanerna behöll de värderingar som arbetare och medelklass stått för. Dessa nya republikanska väljare, ”Reagan Democrats”, var nyckeln till Trumps framgångar 30 år senare.
“Västvärldens kris är verklig, strukturell och kommer sannolikt att bestå /…/ liberala eliter kommer att behöva motstå frestelsen att fortsätta med sina bekväma liv och föreställa sig att de gör sin del genom att anmäla sig till en och annan Facebook-protest”
Edward Luce har inga goda råd till västerländska liberaler som ogillar högerpopulism. Han diagnostiserar problemen väl och det räcker för att förstå utmaningarna, men inte mer.
James Traubs What was liberalism? The past, present and promise of a noble idea utkom 2019 och är ingen kritik av liberalism, snarare ett ihärdigt försvar. Men den är ganska intressant i sin ensidighet eftersom han å ena sidan noterar hur liberalismen haft rätt tidigare under 1800- och 1900-talen, ofta med stort folkligt stöd, å andra sidan kan han inte riktigt ta in att Trump valdes 2016, att Brexit röstades fram i Storbritannien och liberalismen gått starkt tillbaka i Europa de senaste decennierna.
Traub åkte även till Sverige hösten 2015 och noterade att vi var visserligen otroligt varmhjärtade, men att alla som flytt till Europa då, en dryg miljon, inte kunde komma hit upp. Ivar Apri och Paula Bieler intervjuas och får Traub att inse att inte ens det goda Sverige kunde köra ett eget separat idealistiskt spår i EU:s asylmottande. Om EU inte kontrollerar invandringen, kommer en europeisk populism, en Trumpism, erövra land efter land, sade en före detta fransk utrikesminister, socialisten Hubert Védrine, 2018 noterade Traub.
Trumps vrede mot det liberala medieetablissemanget och Washingtons lobbyister fick gensvar hos många amerikaner vilket Traub tar till intäkt för hur oinformerade vanliga väljare var som gick på dessa lögner. Han är själv anställd på New York Times, USA:s Dagens Nyheter. I hans intervju i boken med Peter Wolodarski, försvarade DN:s chefredaktör massinvandringen till Sverige med att techbolag som Spotify behöver utländsk kompetens. Traub instämde.
Multikulturalism, ett liberalt svar på identitetspolitik enligt Traub, ogillas av allt fler förbittrade vita som sett sina bostadsområden utmanas av allt fler icke-vita, något Trump drog nytta av. Själv välkomnar Traub att vita amerikaner blir minoritet runt 2045.
Liberaler borde diskutera hur mycket mer likt Skandinavien USA borde bli, skriver Traub, men avfärdar samtidigt våra länder som för paternalistiska med välfärdssystem från-vaggan-till-graven, oacceptabela för nästan alla utom Bernie Sanders mest radikala supportrar. Vara fri att lyckas, och misslyckas, betyder mer för amerikaner än för svenskar.
Traub kan gå dock med på att införa något mer socialdemokrati i USA, kanske som här på 1940–50-talen då staten hade en mindre roll men koncentrerade sig på det nödvändigaste för de flesta. Boken har inga självkritiska slutsatser eller förslag på hur liberalismen ska återta sitt överläge.
Man kan läsa den som en dödsruna av en beläst amerikan som inte förstått sitt eget lands inre kris.
Valutgången 2024 är redan avgjord: Liberalerna förlorade.”
Sedan 2020 har liberalerna Adam Gopnik, Gina Gustavsson, Francis Fukuyama och Christer Nylander skrivit mer eller mindre kritiskt om liberalismens idéer, historia och framtid.
Konservatismen är aktuell som tankesystem. Jag recenserar en ny antologi i Bulletin
”Att vara konservativ kan ses som ett personlighetsdrag eller en attityd. Man vill inte ändra på något, som när en vänsterpartist vägrar se något problem i en stor offentlig sektor eller med Hamas terrorattack 7 oktober, 2023. Man vill bevara status quo men har ingen konservativ ideologi.
Motsatsen är vad 1700-talstänkaren Edmund Burke förfäktade: en genomtänkt konservativ ideologi för att bevara vad han såg som fientligt, den franska revolutionen 1789.
Hans och andras tankar diskuteras i Konservatismer: en antologi om den politiska konservatismens nyanser(Augusti, 2024), red. Tony Gunnarsson och Hugo Fiévet med förord av professor emeritus, idéhistorikern Svante Nordin. Burkes tankar formuleras för övrigt klarsynt i boken av statsvetaren Carl Johan Ljungberg och juristen Jakob E:son Söderbaum (författare till Konservatism, 1983 respektive Modern konservatism, 2020).
I 26 bidrag uppdelade i fyra avdelningar – Konservatismens rötter, Nationella konservativa traditioner (i Spanien, Frankrike, Tyskland, Ryssland), Samtida konservativa strömningar, I den konservativa marginalen – skildras alla upptänkliga varianter av konservativt tänkande.
Någon sammanfattning är inte möjlig men huvudfåran i boken är att konservatismen blivit aktuell i svensk politik och debatt genom misslyckad invandring, osäkert säkerhetspolitiskt läge, ökad överstatlighet och kulturradikalism (både betalda av skattemedel) och större motsättningar mellan stad och land.
Fredrik Sixtensson, fil dr i klassisk grekiska, går först igenom vad de gamla grekerna ansåg. Filosofins grundare, Platons lärare Sokrates, var knappast konservativ utan avrättades för att inte ha respekterat Atens gudar och ha förlett ungdomen. Men han förespråkade dygd och sökande efter visdom, två drag som konservativa gärna framhåller.
Förnuftet skulle hållas i schack av traditionen menade i sin tur Aristoteles. Rationell utan att vara rationalistisk blev den formel för honom och många konservativa tänkare sedan dess. Förnuftet är gott men kan inte gälla överallt och alltid. Andra värden måste balansera upp nyttomässiga och tekniska kalkyler. Kapitalism så väl som välfärdsstatliga åtgärder.
Andra teman är kristna (katolska, ortodoxa, kristdemokratiska), sekulära (av Dan Korn), ja till och med religiöst esoteriska som svensken Tage Lindboms och protofascisten Julius Evolas svärmerier för den traditionella skolan, dit putinisten Alexander Dugin hör men inte nämns (dock i Ben Teitelbaums War for Eternity, 2020).
I detta radikalkonservativa sammanhang ingår Urban Lindströms bidrag om de nazianstrukna tyska tänkarna Oswald Spengler, Ernst Jünger, Carl Schmitt, vilka behandlas välvilligt men begreppet ”konservativa revolutionärer” är suddigt. Dock har det återkommit efter 2010 då högerpopulism, alt right, SD och Trump förs på tal.
Moderaten Jan Ericsons debattinlägg i Bulletin tar upp den tråden:
”Min slutsats är att om inte de traditionella högerpartierna vaknar och inser att de i en rad frågor har tappat bort stora delar av medborgarna och svikit deras önskemål och värderingar så kommer ytterkantshögern att fortsätta växa”.
Därmed simmar vi rätt in i den svenska ankdammen där liberalkonservatism (Catarina Kärkkinen), kulturkonservatism (Lars Anders Johansson), svensk efterkrigskonservatism (Anders Björck), värdekonservatism (Edel Irén Lappin) och den svenska unghögerns socialkonservatism (Tony Gunnarsson) gås igenom. Ofta intresseväckande men läsaren förväntas vara införstådd eller i vart fall positiv till de ideologiska resonemangen.
Ska några bidrag fram hållas blir de Daniel Bergströms två om medeltidens samhällsordning och borgerligheten visavi adeln under 1800-talet och Claes Ryns om den amerikanska konservatismen.
Juristen Daniel Bergströms genomgång av medeltidens konstitutioner där flera maktcentra balanserades. Förebilder fanns sedan Aristoteles ”blandförfattning” av demokrati och oligarki där lagen begränsar den mänskliga makten. Kungen hade sitt ämbete givet av Gud men det hade även baroner, riddare, präster, bönder, hantverkare och alla andra.
Moderniteten tog över denna gudomliga jämviktsordning Systemet ersattes med suveränens makt sedan 1600-talet, enväldig kung eller folkvalt parlament. Bergström funderar hur dagens höger kan vinna makt genom att fortfarande hålla fast vid vissa transcendenta sanningar om kön, kultur, nation med mera.
Hans andra bidrag om hur borgerligheten och adeln växte ihop under 1800-talet trots att de ofta framställts som fiender. Bildningskulturen är gemensam liksom fosterlandskänsla, studentliv och framgång. ”Den arketypiske borgaren är skicklig, anpasslig och statuskänslig. Och som sådan önskar han starkt att kunna identifiera sig med adelsmannen”.
Kvar blir en medelklass bestående av uppkomlingar, traditionell borgarklass, deklasserad adel och karriärister i företag och offentlig sektor, men denna antologi berör inte just medelklassbegreppet vilket är synd eftersom Sverige på många sätt är just medelklassens förlovade land. Svenskar vill för allt i världen inte förknippas med konservatism. 2010 beskrev Svenska Institutet vårt då borgerligt styrda land med två ledord, ”modernt” och ”progressivt”, vilket de nya Moderaterna tagit till sig.
Statsvetaren Claes Ryn tar sedan upp hur USA under 1900-talet kommit att ses som ett från Europa väsensskilt, liberalt land utan gamla koloniala rötter. Han korrigerar denna bild med hänvisningar till hur grundlagsfäderna utgick från antika statsteorier, men även brittiska rättstraditioner (i Common Law) och kristendom. Att studera på Harvard var bara möjligt om man behärskade klassisk grekiska fram till 1887.
Den politiske historikern Russell Kirks The Conservative Mind (1953) ändrade bilden av USA som ett enbart liberalt land grundad på naturrätt, individualism och nyttomoral. Claes Ryn beskriver i kritiska ordalag hur en neokonservativ rörelse sedan 1950 präglat det konservativa lägret i USA och fört bort intellektuella från grundlagsfädernas värderingar och människosyn.
De neokonservativa såg sig som demokratins (imperialistiska) banérförare i världen och Ryn liknar dem vid de franska revolutionära jakobinerna. Reagan och Bush, far och son, gav dem för stort inflytande. I stället vill den katolske svensk-amerikanen Claes Ryn framhåll paleo-konservativa surkart som Paul Gottfried och James Burnham.
Själv är Claes Ryn en trevlig herre som jag mött vid den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala. Han skriver flyhänt men dystert om det land som Sverige alltid tar efter:
”Det som står på spel i USA är inget mindre än det amerikanska konstitutionella styrelsesättet, mera allmän lagens överhöghet, och – här ligger kärnpunkten – hela det tillhörande kulturarvet. Frågan är om den amerikanska konservatismen kan mobilisera tillräcklig visdom, fantasi och energi för att hantera vad som alltmer framstår som en ödesmättad historisk situation”.
Antologin Konservatismer ger en fullödig bild av konservatism idag. Dan Korns ord om sekulär konservatism om vikten av att inte tro på utopier och att vara godtrogen får avsluta:
”Det sägs ibland att konservatism inte är en ideologi, utan snarare ett tillstånd. Men jag tror att många som hävdar detta omedvetet blandar samman ideologi och utopism. Och om det är något som konservatism avskyr så är det utopism”
”Alla borde vi göra gott, konservativa som andra. Men om man tror enbart gott om sig själv och andra skapar man ett samhälle som snabbt utnyttjas av dem som inte vill oss gott. Det verkligt goda samhället skapas enbart om man utgår från människans ondska och konstruerar reglerna så att vi tvingas lägga band på den sidan av vår natur. Det är konservatism.”
Tre märkliga möten om det galna året 2014 som jag skriver om i Bulletin idag. Se även bloggpost
2014 var opinionen runt invandring och islam fortfarande inrymd i en trång åsiktskorridor. Jag minns särskilt tre möten som jag deltog i.
Det första var på ABF huset i Stockholm i mars när Researchgruppens Matthias Wåg (grundare av våldsamma AFA, se hans inlägg på SVT Opinion, dömd för olaga intrång på DN 30/11, 1994 med gatstenar och påkar) och Martin Fredriksson (dömd för misshandel med politiskt motiv, något han inte ångrar) mottog hyllningar för att ha fått priset Guldspaden av Grävande Journalister.
De fick priset för att ha avslöjat tusentals anonyma konton på Avpixlat som skrivit nedsättande, dock ej brottsliga kommentarer och publicerat namnen i Expressen 2013. Dessutom filmades besök vid privatpersoner i sitt hem, som den pensionerade docenten Jim Olsson. Han försökte stämma Expressen för förtal men målet avvisades av Svea hovrätt 2017.
Martin Fredriksson har fortsatt med personkontroller hos Robert Aschbergs bolag Piscatus/Acta Publica och vid sidan av sin vänsterextremism varit informatör till Säpo.
De var hjältar i alla ögon, utom hos de få invandringskritiker som vågade höras. Vi tre äldre kritiker som såg deras lyckliga ansikten där på scenen i ABF huset innan de två självutnämnda rättshaveristerna skulle ta tåget till prisutdelningen i Göteborg, satt kvar. Kanske vi applåderade, jag minns inte. Men vi var inte där för att se dömda våldsmän till vänster utan för att kanske utgöra en provokation till nästa evenemang genom att bara sitta still.
Föreningen Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa hade meddelat före sitt offentliga möte på ABF huset, en socialdemokratisk förening, att vithyade åhörare inte var välkomna. Vi tre satt kvar, några lätt gråhåriga men med tydligt svenskt utseende. Skulle de tvinga bort oss? I så fall skulle vi knappast kunna försvara oss om våldvänsterns huliganer angrepp oss. Men inget hände.
Föreningens ordförande Yasri Khan tittade stint på oss men vi låtsades om ingenting. Han berättade om islamofobi och hur illa muslimer behandlades. Två år senare hoppade han av alla uppdrag inom Miljöpartiet där han kandiderade till partistyrelsen. Anledningen var att han vägrade ta TV4s reporter Ann Tiberg i hand utifrån sin religiösa tro.
Men våren 2014 var han bara en i raden av arga radikala muslimer som fick utrymme i medier men sällan motfrågor om sina åsikter.
Hösten 2014 begav jag mig till Rinkeby Folkets Hus där Muslimska Människorättskommittéen (MMRK) höll hov mot vad de uppfattade som svenska säkerhetspolisens förföljelse av muslimer.
De radikala muslimerna Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni, Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil stod på scenen tillsammans med Gösta Hultén, medförfattare till boken Fånge på Guantanamó, med islamisten Mehdi Ghezali.
De två sistnämna kvinnorna skulle senare 2018 stämma socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson i ett enskilt åtal då hon kallat dem för extremister och för att ha försvarat terrorister. De förlorade 2020 och tvingades betala över 350 000 kronor. Se Helene Bergmans bok Den politiska rättegången
Jag lyssnade men kunde inte alltid följa med i deras resonemang. Förutom MMRK fanns de ytterst tveksamma islamistiska organisationerna Charta 2008 och CAGE Prisoners representerade på scenen i Rinkeby.
Båda dessa organisationer har anklagats för att stödja extremism, försvåra arbetet för polis och åklagare att söka efter misstänkta terrorister. Kontakter fanns in i den rödgröna regeringen. Bostadsminister Mehmet Kaplan och utbildningsminister Gustav Fridolin (båda MP) hade deltagit i möten med Charta 2008 där islamister har vädrat antisemitiska och fundamentalistiska åsikter, se Dagens Samhälle och Expressen.
Inför mötet med de svenska muslimerna i Rinkeby hade Försvarshögskolans terrorexperter Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren några dagar tidigare ett debattinlägg i i Expressen, och efter Rinkebymötet igen i Expressen, om att svenska MMRK och brittiska CAGE uppmuntrar till extremism.
CAGE beskrevs av Ranstorp och Hyllengren som ”en organisation vars överhuvud är antisemiten Yvonne Ridley och som upphöjer den kände al-Qaida predikanten Anwar al-Awlakis jihadistiska budskap”.
Kan tilläggas att Mehmet Kaplan bjöd in Yvonne Ridley till riksdagen 2011, att Afrosvenskarna bjöd in henne till Rinkeby samma år (se Johan Lundberg i Expressen) och att hon talade vid Muslimska Familjedagarna på inbjudan av Islamska Förbundets ordförande, socialdemokraten Omar Mustafa (se Expo).
Vid kvällen i Rinkeby berättade representanten från CAGE i Storbritannien att landets hårda lagar om terrorbekämpning i muslimska bostadsområden, moskéer, i skolor och sjukhus, har lett till att ingen vill berätta om vad de vet av risk att själva råka illa ut. Han menade att brittiska underrättelseorganen MI6 och Scotland Yard kategoriserar muslimer utifrån deras klädsel, bönevanor, böcker med våldsamt innehåll och så vidare. Resultatet blir att polisen letar i huvudet på folk snarare än att söka efter och straffa olagliga beteenden menade han.
Budskapet var att Sverige kunde gå samma väg som övriga Europa genom att införa lagar utan rättssäkerhet som riktar sig specifikt mot muslimer. Som tur var hade detta inte skett än men den brittiska muslimen hade hört talas om att ”two Labour ministers, Ms. Mona Sahlin, in charge of anti-terrorism enforcement, and Minister of Law, Mr. Morgan Johansson”, hade planer på så kallad snabblagstiftning och åtgärder mot jihadresor.
Där tog MMRK:s Fatima Doubakil, Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni och andra lokala och nationella muslimska företrädare vid och berättade om hur de svenska moskéerna får besök av ”dialogpoliser” från SÄPO som ska dela upp dem i ”goda” och ”dåliga” muslimer.
Doubakil ansåg att polisen var alldeles för upptagen av de 90 individer som rest till Syrien och Irak för att gå med i ISIS. De skulle i stället låta moskéerna och de svenska muslimerna sköta sina egna angelägenheter. För övrigt fanns inget samband mellan att delta i terrorträning och att begå terrorbrott menade de och avvisade alla förslag på att kriminalisera resor till konflikthärdar från Sverige.
Några ”blodspengar” från svenska samhället välkomnades inte från dessa radikala svenska muslimer, om det innebar att underordna sig Mona Sahlins och SÄPO:s premisser om att skvallra på andra muslimer som kunde misstänkas hysa terrorsympatier eller låta sina barn göra jihadresor.
Förresten var orsaken till att unga män stred för kalifatet i Irak och Syrien att de inte hade arbete och bostad, att de var utsatta för rasism och islamofobi. Samma ursäktande resonemang förde för övrigt bostadsminister Mehmet Kaplan i turkisk press vid samma tid vilket uppmärksammades av Nalin Pekgul, socialdemokrat (se Dagens Industri ).
2014 stod opinionen och vägde.
Under sommaren gjorde de etablerade journalisterna Sanna Rayman och Anna Dahlberg de första kritiska reportagen om misslyckad invandringspolitik. Sedan kom 162 000 asylsökande och statsrådet Åsa Romson (MP) grät i direktsändning. Men det är en annan historia.
Petition om upphörande av nedsättande politiska epitet inom public service.
Till Public services Förvaltningsstiftelse, Mediemyndigheten med Granskningsnämnd och ledningsgrupper inom public service med cc till hundratalet opinionsbildare inom media och politik,
Nedan följer en petition med krav på att public service upphör med att i politiska sammanhang använda värderande negativa epitet om personer och organisationer.
Vi förväntar oss svar på detta avgörande krav när det gäller public services opartiskhet och saklighet.
Bakgrund
Så här efter sommaruppehållet är det läge att studera rapporteringen i svensk media av det franska valet i somras. Man ser då att Le Pens Nationell Samling genomgående kallas för ytterhöger eller ytterkanthöger. Det blev något av ett modeord. Public service deltog också i denna (nedsättande) etikettering.
För många av oss, förmodligen ca 20%, finns det ingen som helst ytterlighet i att som Nationell Samling, vilket kännetecknar dom, vilja ha förändringar i invandringspolitiken. Det gäller nog också för franska väljare. Alla kan ju idag se hur misslyckad den västeuropeiska invandringspolitiken har varit. Dvs den har varit extrem.
Att då kalla ett parti som Nationell Samling som kritiserar detta extrema politiska resultat, för ett ytterkanthöger parti är både nedsättande och missvisande. Man måste nog vara vänsterliberal för att resonera så.
Eftersom public service ska vara opartisk i politiska spörsmål måste dess anställda upphöra med sitt negativa etiketterande. Med detta som bakgrund framför vi följande petition:
Petition om upphörande av användande av nedsättande politiska epitet i public service.
Vi undertecknade kräver härmed att anställda vid public service (SVT och SR + UR Utbildningsradion) upphör att i politiska sammanhang använda negativa epitet på partier och personer. De ska i första hand omnämnas som de själva önskar. Om så ej sker ska public service ange skäl därtill.
Det är en hörnsten i public services uppdrag att dess information till allmänheten är opartisk och saklig. Man ska därför inte tala om för lyssnarna vad de ska tycka.
Om en ändring inte kommer till stånd är det ett handfast bevis på att public service är fast i ett vänsterliberalt narrativ vilket är ytterst allvarligt med tanke på public services formella uppdrag att vara opartisk (och saklig). Omvärlden måste då agera.
2005 gav vänsterdebattören och kärnkraftsmotståndaren Per Kågeson ut debattboken Tid för barn? (SNS förlag). Han argumenterade för en mindre utopisk och romantisk syn som drabbade särskilt de yngsta i förskolan.
Idag är läget värre. Allt fler småbarn sätts in för tidigt i förskolor i för stora grupper och under längre tid med allt sämre utbildad personal.
Jag manar till alla som värnar om de yngsta att sätta er in i forskningsdebatten och om ni har möjlighet, skriva en uppföljare till Kågesons bok eller förmå något förlag att ge ut en sådan viktig bok. Anna Wahlgren hade liknande kritik i sin Barnaboken från 1980-talet.
Barnläkarna Hugo Lagercrantz och Lars H Gustafsson har på senare år avrått från att sätta barn under två år i förskola. Omvårdnadsprofessor Ulla Waldenström hade liknande kritik i SvD debatt 2014 under rubriken ”Borde inte vara tabu att kritisera förskolan”.
På senare år har anknytningsteori och affektreglering varit populära områden inom barnpsykologi och jag har en del i länkarna nedan till detta. Men det behövs en rejäl debattbok om vad vi gör med de barn som tillbringar sina första år irrande runt i stora barngrupper.
Politiker från S till SD vill satsa på obligatorisk förskola, särskilt för invandrarbarn. Jag är tveksam.
Integrationen är usel men beror på misskötsel och för stora volymer. Att tvinga in småbarn i förskolan för att lära sig svenska och riskera att skapa än fler vilsna barn som växer upp till vilsna ungdomar är inte rätt. Det måste finnas andra vägar att förmå familjer att tala svenska.
Nedan finns länkar till vad jag hittat sedan jag kom till Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet 2011, en plats där dessa perspektiv motarbetades och marxistisk-feministisk Reggio Emilia pedagogik, postmodernism och posthumanism hyllades.
Klicka runt och se om inte du kommer på någon nyfiken forskare i pedagogik/psykologi/pediatrik eller klok erfaren förskollärare/förälder som kan tänka sig att skriva den nödvändiga uppföljaren till Kågesons Tid för barn?
Europa har återigen fallit offer för en jihadistattack, nu i tyska Solingen. En asylsökande syrier som skulle ha utvisats dödade tre och skadade åtta. IS har med tillfredställelse tagit på sig dådet. Följ Jihadwatch.
Mönstret med islamistiskt motiverade attacker mot oskyldiga européer (och globalt) går igen och nu även mot grundlagsfäst yttrandefrihet där Storbritanniens Labourregering arresterar oppositionella mot islamism och massinvandringen. Samma censur görs från EU:s ledning och har gjorts i åratal här i Sverige av Expo, Näthatsgranskaren och vänstern. Även forskare om islamism hotas.
Jag var under polisutredning 2018 för några karikatyrteckningar som Näthatsgranskaren anmälde men den lades ned. 2022 hade han framgång och jag dömdes för två ord om en grupp som ägnar sig åt åldringsbrott vilket professor KO Arnstberg undersökt.
Jag är less på att medier, rättsapparat, ansvariga tjänstemän och politiker ser mellan fingrarna på de brott och illgärningar som begås av (en minoritet av) inflyttade medan vi infödda råkar illa ut för några förflugna ord. Senast nu Katerina Janouch och Lennart Matikainen .
Vi kan inte låta aktörer som Expo tysta ned oss invandrings- och islamkritiker och Israelvänner. Vi måste utan anmälan kunna uttala oss fritt om islam, invandring och Israels fiender.
Blickar man tillbaka så ser det rätt illa ut. Ett urval:
2009 forskare varnar i Rosengårdsrapporten för islamsk radikalisering i Malmö och skälls ut i medier
2010 dödades Elin Krantz i Göteborg av en etiopier. Läs Julia Ceasars krönikor ett och två, och Asle Toje (utkast i privat mail)
2010 sprängde sig en irakier på Drottninggatan i ett misslyckat islamistiskt motiverat självmordsdåd
2013 valdes islamisten Omar Mustafa in i Socialdemokraternas partistyrelse men fick lämna direkt pga. kontakter med radikala muslimer
2015 knivdödade en eritrean två svenskar på IKEA i Västerås utan anledning. Han hade uppehållstillstånd i Italien men ingen ansvarade för hans utvisning
2017 körde en uzbek ihjäl fem svenska på Drottninggatan med en lastbil. Han skulle utvisas men ingen verkställde detta
2017 varnar forskare för Muslimska Brödraskapets makt och skälls ut i medier
2018 Sveriges Unga Muslimer mister statsbidrag efter att ha bjudit in odemokratiska föreläsare
2019 beslöt regeringen Löfven att utvisa sex våldsbejakande muslimska predikanter, vilket inte verkställts
2021 knivhögg en afghan sju personer i Vetlanda. Han hade sökt asyl i Norge med andra uppgifter och hade tillfälligt uppehållstillstånd här som ensamkommande
2023 disputerade Sameh Egyptson på en avhandling om Muslimska Brödraskapet och fick ta emot hot
Listan kan göras mycket längre. Intresserade kan läsa Doku, Purdahbloggen, Magnus Norell och Johan Westerholm på Ledarsidorna och Per Gudmundsons blogg.
Ni som läser detta är säkert medvetna. Men den stora massan är fortfarande förfärad och förstår inte vad som skett i deras lilla stad Solingen, Manchester, Southport, Vetlanda, Västerås och så vidare.
De går kanske till en minnesplats och lägger ned nallar, tänder ljus och säger till pressen att de inte förstår hur den unge mannen kunde göra så som denne stolle i Vetlanda 2021.
Idag i ett lokalblad i Solingen finns denna bild med texten Warum ? Varför? och en intervju med en forskare som uppmanar till tolerans för muslimer och en annan tidning varnar för högeradikalisering
2013 var fd DN skribenten och bloggaren Julia Ceasar less på nallar där dåd som dessa ägt rum:
” Men jag har svårt för nallar. Det är svårt att tänka sig något mer kontraproduktivt. Den vanmakt och hjälplöshet som nallarna utstrålar är raka motsatsen till kamp mot den vanvettiga politik som skördar dödsoffer.”
Jag instämmer. Vi lider och tiger. Vi gråter och tröstar och ser på SVT:s inslag om dockor vid mordplatsen i engelska Southport medan arga britter rasar och fängslas av en sosseregering.
I Sveriges Radios Medierna i lördags undrade flera om alternativmedier behövs. Det är obegripligt att man kan uttrycka sig som Chang Frick och Karin Olsson gör när de förnekar behovet av fri opinionsbildning och opartisk nyhetsförmedling. Det tog SVT och SR en dag att berätta att mördaren i Tyskland kom från Syrien trots att tom BBC och Omni gjort det.
Jag har hållit på med med islam- och invandringskritik nu i 13 år. Visst har positionerna ändrats något men djupare analyser av hur det kunde bli så här saknas förutom böcker av Arnstberg, Sandelin och Tullberg. Saknad av Barrling och Garme är en början.
Radikala muslimer har förberett sig sedan 1928 genom Muslimska Brödraskapet och sedan 1979 genom den islamiska revolutionen i Iran. Tidigare attacker mot väst stoppades 732 i Sydfrankrike och 1683 i Wien men det vet få européer något om idag. Allra minst skolbarnen.
Terrorattacken från Hamas 7 okt 2023 kallas inte så av ”Palestinas” Stockholmsambassadör i intervju i SVT och programledaren Anders Holmberg rättade henne inte. Man kan fortsätta med många exempel på vinklade nyheter från statsmedia om denna konflikt men ni får googla eller plöja Israeliskt.se.
Jag orkar inte, är sååååååå less på svenska medier och svensk offentlighet och svensk mesighet. 2012 trodde jag det skulle vända men det verkar ta ett bra tag till.
Medierna i Sveriges Radio handlade igår om alternativmedier som statsradion frågade om de egentligen behövs.
Chang Frick som fick halva utrymmet var tveksam, Expressens bitr chefred Karin Olsson såg inget behov vilket SVT:s vice vd Anne Lagercrantz gjorde och tom erkännde traditionella mediers skuld.
Jag fick två minuter mot slutet då jag försvarade alternativmedier eftersom de traditionella medierna inte gör tillräckligt bra jobb inom mest kontroversiella ämnena.
Ämnet förtjänar ett längre inslag än vad programmet Medierna gjorde och där Mats Dagerlind och Kent Ekeroth, Dick Erixon och Richard Sörman, Micke Willgert m fl skulle komma till tals.
2017 arrangerade jag en paneldebatt där jag ställde just den frågan, behövs alternativmedier och kritisk invandringsdebatt. Talare var Gunnar Sandelin, Jan Tullberg, Andreas Henriksson och Nima Dervish. Arrangör var min dåvarande föredragsförening Fri Folkbildning som nu lagts ned men kan nås via www.archive.org.
Vi enades om att alternativmedier nått viss framgång men fortfarande behövs, här (se www.lastips.se) som i hela västvärlden.
![Sjunne [ dot ] com](https://sjunne.com/wp-content/uploads/2014/11/unnamed-kopia.jpg)
Sjunne [ dot ] com 