Kategoriarkiv: Debatt

The elementary forms of Swedish life may be okay

You are born into the Swedish large society’s cradle and leave in its coffin. And for the most part, and for the majority living in 21th century Sweden, they are satisfied. Maybe I am too, just maybe.

I have quarreled with the Scandinavian Nanny State I have grown up with for the most part of my life. In the 1970s and onwards from a libertarian leftist prespective (all the way into the Italian rebel Toni Negri’s autonomist marxism) and from the millennium shift from the right, albeit a libertarian one. I guess Christopher Hitchens and myself have gone much in the same direction in our lives.

But now I wonder if all my bashing from left to right of the welfare state paternalistic ideology, its huge bureuacracy and its socialdemocratic/progressive liberal practice has been a waste. Most Swedes seem to like to pay very high taxes, more than 60 percent of their disposable incomes (weighing in VAT, mandatory government social insurance fees etc.). Who am I to question my fellow countrymen decade after decade?

PEOPLE MAY BE RIGHT
This article is written in spite of my conviction that there is something fundamentally wrong with an overencompassing state that tries to fulfill every need for its citizens.

I question my beliefs in individual liberty and integrity, resolute minimal government and I may reach a postmodern Stoicism that has much in common with Richard Rorty, a philosopher who tried to have it both ways.

His Contingency, Irony and Solidarity in 1990 was such a project, but failed. He argued for an ironic stance for the few, and a welfare state for the many. A position that got him much anger but he was onto something. Maybe I have finally come to his stance now, in 2019, after seeing him for the first time i Paris in that year and interview him later.

More than 80 percent of Swedes leave their children under 3 years to goverment run or financed child care They leave their parents to old people’s homes and work now more than ever in our history.

We still top the indexes of innovation, reputation, sustainability, environment, global respontibility and so forth . A kind, benevolent nation far in the far north that once was at a shared no 4 GDP/capita position (with Switzerland) in 1970, but has fallen 10 points since then. But not too much.

Swedes are reputed for their tolerance, efficiency and pragmatic solutions. And very politically correct, a small Canada, that behaves like an American New England state on the East Coast. No wonder Bernie Saunders and Michael Moore love us.

Swedes have been ridiculed for behaving like naive millenials for decades. The British newpaper Observer’s correspondent to Stockholm, Roland Huntford, wrote a vitriolic diatribe in 1971, The New Totalitarians. We were basically still medieval serfs he argued, then under a feudal master, now under the tax officer and socialist bureaucrat

I love to read his Sweden bashing comments but my country has since then not done much to change direction. The right of center parties have rather become more socialdemocratic. All eight parties in parliament, including the right-wing populists, the Sweden Democrats, hail the socialdemocratic welfare state.

We have green socialdemocrats, red, blue, liberal, populist – all variations of the same theme: high taxes, government regulation and welfare services, which yields a strong support. Including for ban on selling alcohol beverages in supermarkets (and closed state run alcohol shops on Sundays) and a ban on smoking at outdoor resturants and cafées.

In 2013 I wrote a historical and contemporary study of the Swedish national malaise, which lay great emphasis on our extreme position in the World Values Index, the world’s most individualist and non-traditional country.

© World Values Survey

SWEDENIZATION
In spite of my dislike of our extremism, the researchers behind the map, Ronald Inglehart and Christian Welzel, has tracked a progression towards our coordinate, a process of ”Swedenization”, replacing the former ”Americazation” that Western welfare states used to prefer. More countries want to become like us even if it is a strange and extreme position where freedom may be to obey.

The political scientist Gina Gustavsson noted:

”However, Swedes are often portrayed as the epitome of freedom-oriented people (Berggren and Trägårdh, 2006; Schwartz, 2006). Inglehart and his associates even speak of a ‘Swedenization’, as opposed to an Americanization, of the world (Inglehart and Welzel, 2005: 65, 87). The Swedish data may thus also tell us something of a more general interest.

They suggest that valuing freedom need not, as previous research often assumes, be incompatible with strongly condemning certain choices, or even favouring their restriction by law. In fact, it is not entirely unlikely that the positive Swedish attitudes towards prohibitions are to some extent an effect of valuing freedom; not in the sense of doing what one pleases unhindered by others, but in the sense of realising one’s authentic self (Berggren and Trägårdh, 2006: cf. 213; Gustavsson, 2010).”

The two scholars who uphold this Swedish ”state individualism”, historians Henrik Berggren and Lars Trägårdh, agree with her that the Swedish conception of freedom may be reconciled with prohibitions and obedience to a strong welfare state.

I used to differ from them in that the state individualism Berggren and Trädgårdh prefer is too totaltarian, albeit in a soft version where the state provides welfare in return for high taxes at the expense of civil society, individual responsibility and human dignity. The new mild and progressive totalitarianism that Huntford detected four decades earlier, a version closer to Huxley’s Brave New World than Orwell’s Nineteen-Eightyfour.

MATERIAL SUPPORT GIVES PUBLIC SUPPORT
The failure of the socialist Soviet Union was in part due to its failure to meet the demands of its citizens. The production of goods and services were too low.

But Sweden his a high technology semi-socialist state that has billions to spend on new government initiatives, on welfare services and social benefits for the disadvantaged. Where Soviet did not deliver the cash, we do and people are happy, among the top 10 in World Happiness index.

So my conclusion to this rant, inspired by Stephanie Georgopulos’ thoughts in Medium.org about the joy of being wrong about yourself, is that my country may have the money to pay welfare benefits to everyone that may need them. And that freethinkers like me and Richard Rorty, and his ironic readers of Nietzsche and Heidegger, may look down on the masses’ dependency on government and its propaganda and their profane materialism.

We intellectual aristocrats may be right, or wrong in our disdain. But the country still runs. I am bewildered.

Jan Sjunnesson, writer and teacher, born 1958.

Vägra APT

En gång varje månad samlas anställda i arbetsplatsträffar, APT. De är obligatoriska om arbetsgivarna vill det och utgår från Medbestämmandelagen (MBL).

Paragraf 19 i MBL tolkas av praktiskt taget alla större arbetsgivare som att APT är obligatoriskt och bör ske ca en gång /mån

”19 § Arbetsgivare skall fortlöpande hålla arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal underrättad om hur hans verksamhet utvecklas produktionsmässigt och ekonomiskt liksom om riktlinjerna för personalpolitiken.”

Jag har både som anställd och arbetsledare suttit på många APT, men ofta tvivlat på dess värde. De är vanliga inom den offentliga sektorn och i större privata företag. Facken gillar dem. Idag tänker jag mer på Sovjetunionen och Iran när någon nämner APT.

De svenska APT träffarna är välmenande och säkert informativa för några, men har mest terapeutiskt syfte för de flesta. Alla ska få säga sitt och ingen ska efteråt komma med sura kommentarer att de inte var informerade. Ändå vet nog alla att verkliga beslut tas högre upp.

MBL kritiserades på 1970-talet från vänster och sades vara ett sätt för arbetsgivaren att tuta innan man körde över facket. I slutänden var ju arbetsgivaren den som bestämde även om MBL kräver fackliga förhandlingar innan beslut. Samma med APT idag.

I Sovjetunionen och i Östblocket tvingades alla medborgare att genomgå kurser i marxism-leninism.

Fysikprofessor Lennart Bengtsson skrev i Det Goda Samhället 2017 om hur den officiella svenska genusverksamheten påminde honom om DDR:s obligatoriska kommunistkurser för de östtyska fysikerna.

Men jag tror inte att det räcker med att peka ut den svenska snedvridna genuspropagandan, vilket debattören och matematikern Tanja Bergqvist och statsvetaren Bo Rothstein gjort förgäves i många år.

Problemet med de terapeutiska arbetsplatsträffarna är större än att staten bestämt sig för att uppfostra män och kvinnor till vad etablissemanget anser vara sunda och jämställda individer.

APT har en mer grundläggande funktion som innebär att alla anställda dras in i åsiktskontroll och tvingas recitera samverkansmål, ”corporate bullshit”, gemensam värdegrund och dessutom förväntas tro på vad som sägs, en lojalitet som kan tära ordentligt på ens samvete ibland.

Sovjet är förbi, men i Iran tvingas alla recitera ur Koranen vid offentliga möten. Där binds massorna samman i tillbedjan av Allah.

Här har vi partssammansatta grupper, förvaltningsträffar, partssamverkan, arbetsmiljöronder, utvecklingssamtal och så APT ovanpå det:

90 minuter fördelade till exempel på information 15, dialog 45 och beslut 30. Den sista punkten är rådgivande eftersom chefen ändå gör som han eller hon vill.

APT söver korporativt ned medarbetarna på eftermiddagen och stryper de åsikter som inte passar in, ett allt större problem i och med den ökande polariseringen i samhället. Den svenska konsensuskulturen har mer gemensamt med Sovjet och Iran, även om vi gärna inte vill tro det. Vi fogar oss, tvingas dit, tiger, fikar och går hem utan att få något vettigt sagt, än mindre gjort.

Vägra APT, men gå till större möten med alla ansvariga som arbetsgivaren och/ eller facket kallar till vid behov. Resten kan ni sköta på fikarasterna.

Jan Sjunnesson, journalist och debattör (refuserat inlägg 2017)

Nationell libertarianism

Yoram Hazony talar i videon om sin nya läsvärda bok The virtue of nationalism där han pläderar för en klassisk liberal hållning, långt från den världsomfattande progressiva socialliberalismen och vänsterliberalismen som utmärker västvärldens demokratier med några undantag i Östeuropa.

MER NATION

Den välfärdstatliga utopism, som en klassisk liberal som Hazony vill hindra, är så vanlig i Sverige att den knappast noteras. Vi svenskar är så vana vid att bli uppfostrade av en moraliserande DDR-liknande stat att vi inte reagerar. Att gå på Nationalmuséum blir en övning i infantilitet.

Hazony argumenterar vidare för att det bara är inom nationalstaten som mänskliga rättigheter och annat önskvärt kan realiseras. Bara suveräna stater kan garantera frihet om de besinnar sig och inte hänfaller åt världsherravälde som kommunismen, islam och liberalismen i Tony Blairs, Bill Clintons och, dessvärre, GW Bushs republikanska liberalism efter 2001. Demokrati kan inte exporteras och västvärldens demokratisyn är inte alltid svaret på de utmaningar resten av världen har. Se migrationsexperten Björn Östbrings recension

Jag skrev 2017 om hur vår västerländska syn på globala mänskliga rättigheter och kosmopolitiska värden växt fram ur just nationalstater. Yoram Hazony säger det mer övertygande så lyssna på videon som lär svenska liberalkonservativa, konservativa, klassiskt liberala och libertarianer ett och annat att ta till i debatten. Peter J Olsson är den ende vad jag känner till som studerat Hazony och fört fram hans nationella konservativa tankar i Svensk Tidskrift i år.

Men det räcker inte med en diskussion om nationell liberalism och konservatism utan vi måste gå vidare till att diskutera nationell libertarianism. Två omöjliga positioner i dagens svenska debatt men icke desto mindre nödvändiga att ta upp så ofta det går.

MINDRE STAT

En annan hållning som svenska borgerliga tänkare och väljare bör överväga, förutom att erkänna nationalism som en respektabel tanke, är den frihetliga libertarianska kritiken av välfärdsstatens makt över våra liv.

Ord som nyliberalism, nattväktarstat och systemskifte har använts sedan 1980-talet medan välfärdsstaten växte. Först 1990 började skattetrycket vända, men vi ligger fortfarande 10 procent över OECDs genomsnitt.

Vi skulle behöva ha en ordentlig debatt om hur stor andel staten ska ha av våra inkomster och vad vi får för pengarna, igen. En principiell debatt om just frihetsgrader och ansvar.

Skatten är som den marknadsliberale debattören Johnny Munkhammar sa i riksdagen 2011 en stor men osynlig del av vi inte kan bestämma över. Sedan hans tidiga bortgång 2012 har vi inte haft någon som envetet tar upp just skattetrycket, även om Skattebetalarnas vd Christian Ekström gör ett bra jobb, liksom Minnesfonden för Johnny Munkhammars gärning.

En libertariansk kritik av ett land som i allt gått den motsatta vägen över folkuppfostran, myndighetsvälde, skattemedel och bidrag till företag, lågt skydd för privategendom och medborgerliga rättigheter i grundlagen, behövs igen. Bloggpost om libertarianism.

1980 skrev författaren Lars Gustafsson stridsskriften För liberalismen där han formulerade vad många kände då, både till höger och vänster. Hans liberalism var Adam Smiths, F. Hayeks och Milton Friedmans klassiska liberalism. Han var frihetlig i själ och hjärta och det var inte svårt att kritisera den socialdemokratiska makten då, trots att landet leddes av en borgerlig statsminister.

Samma syn på medborgarna som förtappade oansvariga barn fanns hos Fälldins Centerparti och Ullstens Folkparti. Kritiken av makten fortsatte sedan från 1980-talet till dagens SD, där en frihetlig analys av välfärdsstaten och skattenivåer skymtar ibland.

Annars är det runt Frihetsfronten, Nyheteridag, Medborgerlig Samling och Mises Institute som libertarianska tankar frodas. Alla dessa finns utanför riksdagen vilket visar hur ett socialliberalt /socialdemokratiskt tänkande dominerar fortfarande.

Libertarianer ifrågasätter allt som det moderna Sverige står för. Man kan vara nationell och konservativ libertarian, dvs försvara sitt lands gränser men samtidigt inte vilja ha en stat som lägger sig i allt och som inte ges skattemedel att få makt att göra det.

Därför är uppmaning till skattesänkningar den politiskt mest viktiga frågan idag. Utan höga skatter hade inte den svenska staten kunnat bedriva normkritik i förskolor, rusta ned gränspolisen och försvaret, och ge SVT/SR makt att indoktrinera oss var morgon och kväll.

2012 skrev Patrik Engellau och Thomas Gür en analys i libertariansk/klassiskt liberal anda (läs Gösta Bohmans gammelmoderater), Den övermodige beskyddaren, som går att ladda ned gratis här.

”Den svenska välfärdsstaten har successivt övertagit alltfler omhändertagande funktioner från det civila samhället, alltså de frivilliga gemenskaperna, däribland familjen.

I boken hävdar Patrik Engellau och Thomas Gür att undanträngningen av det civila samhället medför avsevärda nackdelar

Tanken att medborgarna skulle befrias från de nära gemenskaperna kulminerade i 1974 års regeringsform.

Välfärdsstaten var en succé, svenskarna var tredje rikast på jorden och nationen väckte beundran i en hel värld.
Politikerna greps av övermod och deklarerade att deras huvuduppgift var att ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”, vilket betyder att politikerna, inte den enskilde,” (ur presentationen).

MINDRE SKATT

Munkhammar är inte med oss längre men Gür och Engellau bedriver saklig opinion för en mindre stat. Svenska Dagbladet gör ibland sitt till men det krävs mer för att blottlägga de problem som den utopiska liberalismen och socialdemokratin ställt till med. Marika Formgren är oändligt saknad och behövd.

Till att börja med bör varje skattebetalare räkna på hur mycket de egentligen betalar in till staten i form av inkomstskatter, moms, arbetsgivaravgifter, punktskatter med mera. 2015 gjorde jag en uppställning . Timbro har en bra pedagogisk film som visar att vi betalar betydligt mer än 30 % skatt.

Sänk skatten. Minska staten. Tänk själv.

Yttrandefriheten är satt under press

Facebook har förklarat att vissa välkända amerikanska och brittiska konservativa skribenter har blivit avstängda på livstid från Facebooks internettjänst.

Den uppgivna anledningen är att dessa skribenter företräder högerextrema åsikter och att de sprider hat och lögner. Facebook anger dessutom att de som sprider inlägg skrivna av de avstängda personerna kan bli straffade på samma sätt, d.v.s. med livstids avstängning. 

Men, det finns ett viktigt undantag från avstängningsregeln: nämligen om man till delningen fogar ett tydligt avståndstagande från innehållet eller från personen ifråga. Slutligen hotar Facebook med att de som bryter mot dessa regler också kan bli avstängda från vissa betalningstjänster som Mastercard, Visa och PayPal.

Vad innebär då dessa åtgärder? Facebook har deklarerat att de har laglig rätt att ta bort (censurera) inlägg som de anser inte följer deras s.k. communityregler samt att de kommer att utöva den rätten. Facebook går dessutom ännu längre genom att man straffar ”syndarnas” sympatisörer även om de själva inte har skrivit något opassande.

Ur yttrandefrihetssynpunkt finns det starka skäl att ifrågasätta Facebooks avstängningsbeslut. De som äger och driver plattformar dit allmänheten bjuds in på sätt som är fallet med Facebook behöver i princip inte stå till svars för vad som yttras på plattformen.

De åtnjuter nämligen ett undantag i den amerikanska lagstiftningen som syftar till att den som upplåter utrymme åt allmänheten inte har något ansvar för vad enskilda personer säger eller gör. Hittills har ingen ifrågasatt att Facebook omfattas av det undantaget.

Bl.a. har terroristorganisationer som IS och Muslimska Brödraskapet kunnat sprida sina åsikter där. Privatpersoner har också kunnat uttrycka minst sagt kontroversiella saker i kommentarsfälten utan att Facebook blivit anmält eller åtalat. I Sverige har ett uppmärksamt mål hållits som avser en grupp där den ansvarige åtalats för hets mot folkgrupp. Inget sådant krav har riktats mot Facebook i dylika fall.

Det som framstår som helt klart är att man inte samtidigt kan hävda privilegiet av vara publicist (d.v.s. rätten att censurera innehåll) och samtidigt slippa ta ansvar för vad som sägs på deras plattform. Hittills förefaller man dock ha lyckats med den balansgången.

Frågan är i hög grad politisk. Särskilt brännande är den i USA genom den pågående konflikten mellan president Donald Trump och hans politiska motståndare. I konflikten är det helt klart att Facebook liksom de andra tech-giganterna, Google, Twitter och Apple, står på Trumpmotståndarnas sida.

Otvetydigt har censuren praktiskt taget enbart drabbat Trumpanhängare och konservativa, men knappast någon som företräder den ”progressiva” sidan; d.v.s. vänstern.

Att frågan ännu inte drabbat Sverige med full kraft hindrar inte att den är av största intresse även här. Polariseringen mellan olika centrala grupper, även utanför de politiska partierna, har ökat. Från vissa aktiva personer har det t.ex. framställts krav på diktatoriska regler vad gäller åtgärder mot klimatförändringar.

I Europaparlamentet har det nyligen antagits nya regler beträffande upphovsrätt som innebär begränsningar i rätten att ta del av material som tidigare varit fritt åtkomligt på Internet.

 

De åtgärder som Facebook vidtagit är i full överensstämmelse med dem som idag gäller i Kina inom ramen för deras sociala kontrollsystem Dragonfly (som för övrigt haft ett flerårigt samarbete med Google). Dragonfly är ett poängsystem som gynnar dem som talar med rätt personer, säger rätt saker och är allmänt lydiga individer. De som däremot inte uppfyller önskade kriterier riskerar att bli av med jobb, bostad och kreditmöjligheter.

Vi känner på grund av ovan beskrivna händelser en stark oro för yttrandefrihetens och därmed demokratins framtid i Sverige. Den oron borde delas av våra politiska företrädare.

Med denna artikel vill vi uppmana de politiska partierna att ta avstånd från den sorts beslut som Facebook  har fattat om att censurera åsikter eller inlägg som inte strider mot svensk eller internationell lag.

Om den svenska Yttrandefrihetsgrundlagen därvid inte räcker för att hindra Facebook från åsiktscensur är det angeläget att lagstiftningen ändras så att åsiktscensur ej ska vara möjligt.

Vi som tagit initiativet till denna skrivelse är;

Föreningen för Medborgarjournalism

Åke Thunström

 

och bloggarna

Jan Sjunnesson

Fredrik Antonsson

Inlägget på Facebook

 

 

 

 

Radikalhögern undviker islam och Israel

Jaffa port, Jerusalem, juli 2019

Ibland befinner jag mig bland mer radikalt högerfolk, dvs de till höger om SD/M/KD. De är skärpta och uppdaterade, men befinner sig på en annan planet, SDU 2015 eller AFS 2018 eller längre bort bland Dulny, Friberg, Motpol och alla andra sekter som uppstått på nätet. I veckan stötte jag på några på en pub i Stockholm.

När jag kom i samspråk med dem, så slogs jag av att de varken ville diskutera islam eller, vilket jag visste, Israel. SD:s fd ungdomsförbund SDU gjorde stor sak tidigare av att erkänna palestiniernas ”rätt” till sitt land, vilket retade en del SD:are. Vi svenskar ska inte hålla på att ta ställning i Mellanöstern var deras linje. Nationalistiskt och non-interventionistiskt som en del konservativa och libertarianer i Paul Gottfrieds anda ser på saken.

Jag är mer på Trumps linje angående Israel och stöder Netanyahu helt och fullt. Det går att stödja Israel som varande den enda demokratin i området som dessutom är en fantastiskt land som jag nyligen besöket. Det finns massor av skäl för att vara Israelvän men jag tänker inte gå in på dem här.

Statsminister Benjamin Netanyahus hus i Ceasaria, juli 2019

Vad som bekymrar mig angående dessa tyvärr spridda högeråsikter i vissa led på nätet, som knappast stöds av svenska borgerliga politiker som Gunnar Hökmark, Fredrik Malm, Hanif Bali m fl, eller den utmärkte bloggaren Ronie Berggren, är att Israel reduceras till en part i en konflikt. Landet är mycket äldre och viktigare för västliga intressen än den missförstådda och uttjatade konflikten om Palestina. Utan Israel har västvärlden mycket mindre pondus i hela världen. Läs Per Ahlmark så förstår ni och David Andersson.

Vår säkerhet beror inte bara på att Turkiet håller igen flyktingströmmar och att Libyen inte kollapsar mer, utan att Israel balanserar de två ärkefienderna Saudiarabien och Iran. Israel kan utnyttja sitt militära övertag, och sina atomvapen sedan 1960-talet, skickligt för att balansen inte ska tippa över till någon sida. Just nu är Iran farligast men så har det inte alltid varit. Läs den välskrivna och väldokumenterade biografin av Golda Meir som jag själv nyss läst ut.

De svenska radikala högerdebattörerna har fler märkliga argument. De verkar tro att islam är som vilken religion som helst. Richard Sörman skriver på Det Goda Samhället om hur en aningslöshet brett ut sig om islam och antisemitism långt bortom de radikala högersajterna. Teologen Joel Halldorf verkar ha denna inställning som han delar med många liberaler och högerfolk, att islam är att jämställa med svensk luthersk tro sedan ett halvt årtusende.

Jag stöder alla de som varnar för islamisering och som vill föra en saklig debatt som Douglas Murray, Hege Storhaug, Robert Spencer, Pamela Geller, Daniel Pipes, Ayaan Hirsi Ali, Bruce Bawer, Ibn Warraq, Majjid Nawaz, Kenan Malik, Mark Steyn, Lars Hedegaard, Hans Rustad, Peder Fjordman Jensen, och många fler.

I Sverige finns knappast någon av den kalibern, men Hanif Bali är på god väg att etablera sig sin en klarsynt islamkritiker liksom Nima Dervish, Mona Lagerström och Mohamed Omar. Han liksom jag och andra Sverigevänliga kritiker och de klarsynta medborgare som insett landets prekära läge, har inte någon nytta av den radikala högerns ointresse.

Möjligen bottnar den i en unken svensk antisemitism, som skiljer sig från den muslimska men återfinns dessvärre i våra led. Jag säger inte att all kritik av Israel är antisemitism, men jag reagerar på allt konspiratoriskt tjat från höger och vänster om judiska bankirer, Rothschild, NWO, Bilderberggruppen, ja även Georg Soros (även om man kan kritisera honom utan att vara antisemit).

Att kalla mig sionist är fö korrekt.

Mina inlägg om islam texter och tal

Alla inlägg sen 2011

Rothschild Boulevard, Tel Aviv, juli 2019

Stram Sabuni nu som strama sossar då

Wikipedia Commons

Den som drar in förmåner och lägger om till stram politik måste ha förtroende från de som berörs. Den måste därmed vara av samma sort och uppfattas ha samma identitet.

En arbetarrörelseledd regering som ska skära ned ska då ledas av en ur arbetarklassen och en tuff politiker med ansvar för invandringen ska tydligt uppfattas som invandrad (som liberalen Nyamko Sabuni, men knappast socialdemokraten Ibraham Baylan).

Det stod klart under finanskrisen på 1990-talet.

Carl Bildts regering hamnade mitt i den kris som socialdemokratin hade orsakat  , men den moderate statsministern kunde inte ta till de hårda nypor som behövdes. Sveriges BNP hade fallit 5 % från 1990, ett läge som Grekland befann sig ett drygt årtionde senare.

1993 hade Bildt fått ett program på 117 punkter från nationalekonomen Assar Lindbeck med nödvändiga men politiskt kontroversiella förslag, ”Nya villkor för ekonomi och politik”, SOU 1993:16. Men en moderat från överklassen som Carl Bildt kunde inte gå emot LO, socialdemokratins känsligaste debattörer och det välfärdsindustriella komplexet i den utsträckning som behövdes. 1994 fick arbetarsonen Ingvar Carlsson ta över det besvärliga uppdraget.

Men även Ingvar Carlsson befanns för lättviktig och 1996 fick ännu en arbetarson, Göran Persson, ta över (han som sedan läxade upp just Carl Bildt i valrörelsen 1998 för att inte begripa sig på klassamhället ).

När han satte igång att dra ned på socialförsäkringsförmåner och sanera de offentliga finanserna bet socialdemokratin ihop. Det var nästan tyst i de led som tidigare protesterat. Persson såg till att införa de hårda åtgärderna smidigt och under så lite uppmärksamhet som möjligt.

Carl Bildts regering var mycket snack (minns det omstridda ”systemskiftet”) och lite verkstad, Göran Persson lite snack och mycket verkstad. Statsvetaren Anders Lindbom beskrev senare i boken Systemskifte? (2011) hur Göran Perssons regering gick tillväga för att minimera de synliga effekterna av nedskärningarna.

LO muttrade om att dra in bidraget till det socialdemokratiska partiet men det blev inget av det hotet. Den moderata riksbankschfen Urban Bäckström, som Carl Bildt hade tillsatt, fick även sitta kvar till 2002. Då var statsfinanserna mer i balans. Dessa fem ansvarsfulla män, Bildt, Bäckström, Carlsson, Lindbeck och Persson, räddade landet.

Lärdomen av att bara socialdemokrater kan skära ned på offentliga utgifter kan överföras till det uppmärksammade valet av ny partiledare för Liberalerna. Bara en politiker med invandrarbakgrund kan skärpa invandringspolitiken.

De nödvändiga besluten om en minskad invandring har varit önskade av en stor majoritet av befolkningen, vilket Den Nya Välfärden och Demoskop visade 2016 . Men både Alliansregeringen och Löfven I och II har länge tvekat.

Nyamko Sabuni har redan kritiserats för att inte vara trogen de migrationsliberala krafterna i sitt parti och utanför, men det bekommer henne inte alls. Hon är som de invandringsskeptiska invandrare jag uppmärksammade i maj på Det Goda Samhället.

Hennes hudfärg är en fördel som hennes motståndare till vänster som har svårt för i och med deras identitetspolitiska åsikter om att mörkhyade människor automatiskt måste välkomna fler mörkhyade.

Därmed besannas min tes om att bara de som kan sägas ingå i ett kollektiv kan införa negativa åtgärder för den gruppen. Därmed inte sagt att alla invandrare välkomnar fler invandrade.

Sabuni är ett gott tecken på att denna närmast rasistiska kollektivism inte hör hemma i västerländsk politik, men dessvärre kan inte någon annan ledande politiker tillåtas införa en stram migrationspolitik i Sverige. I Danmark har den konservative politikern Naser Khader samma position och det finns gott om liknande bruna och svarta invandringsskeptiker i och utanför Europa.

2014 skrev jag en politisk roman, Framtidsmannen, som förutsåg att SD skulle få en kvinnlig invandrare i ledningen 2018 som skulle bli statsminister 2022 (i en regering med S och M). Mohamed Omar skrev om boken på Det Goda Samhället 2017.

Samma analys om att bara en invandrare kan ta tuffa invandringspolitiska beslut präglade bokens upplägg.

Jag hade fel om vilket parti som skulle få en kvinnlig mörkhyad invandringsskeptisk partiledare men annars rätt. I en M/L/KD regering 2022 med SD stöd kan hon bli migrationsminister eller mer. Sedan kan hennes önskan om att bli statsminister infrias och jag få nästan rätt.

(skrevs i slutet av juni 2019)

Paradoxal kosmopolitisk patriot

 

Att gå emot sina egna preferenser kan vara bra om än paradoxalt. Låt mig förklara:

Jag har försökt flytta från Sverige ett antal gånger, har med nöje arbetat i Rinkeby, Akalla, Tensta och med invandrarkurser inom vuxenutbildning och folkbildning. Dessutom har jag varit gift med en utom-europeisk kvinna och tidvis etablerat mig i hennes hemland Indien. Videon ovan är från den förort i södra New Delhi, Vasant Kunj, där vår dotter nu bor.

Jag uppskattar mångfald av kulturer, mat, åsikter och ogillar svenskt klimat. Om jag personligen ska välja mellan den svenska livsstilen och vädret och något sydligare, så är jag nog mer benägen att föredra Sydeuropa framför Sverige.

Jag är nog en ”anywhere” som David Goodheart kallar oss , en kosmopolit , en landsflyktig som hade kunnat hamna utomlands och vara rätt nöjd med det liksom mina döttrar och en syster som bor i USA, England, Indien och Australien. I sommar hälsade jag på flera av dem i Canberra, New Delhi och London.

Men jag blev en slags motvillig patriot runt 2010. Orsakerna går att läsa i de tusentals inlägg som denna samtidsblogg samlat sedan dess; migrationseländet, vanstyret, den obefintliga nationalismen, mångfaldsvurmen.

Som globalt inriktad patriot är jag kluven mellan min egen preferens för ett annat mer öppet och kontinentaleuropeiskt liv (jag bodde som ung fattig skribent i Köpenhamn och som ung pappa i Schweiz) och nödvändigheten av att stå upp för mitt hemland nu när det verkar falla isär. Jag tänker inte flytta, så det så.

Jag blev patriot mot min vilja, men det är så när man känner när en utlandsflytt igen skulle vara snudd på landsförräderi.

Jag har ingen lösning på hur man ska kunna få sina egna preferenser att gå ihop med vad man måste göra som ansvarsfull medborgare om det strider mot ens egen livsföring. Men det är bra att ibland kunna inse att man inte behöver låta sina egna preferenser gälla för alla.

De flesta svenskar vill ju bo här och deras självklara positioner måste nu försvaras eftersom svenskarna är på väg att bytas ut mot ickesvenskar i en rasande takt vilket min stridskamrat Gunnar Sandelin beskrivit nyligen.

Kanske är det sunt att ta strid mot sina egna önskningar. Men paradoxalt.

 

Skandinavisk kulturkamp – en serie i åtta delar

 

Så har då den sista  delen i min serie om dansk, norsk och svensk kulturkamp publicerats på Katerina  Magasin. Jag ska göra några intervjuer till och sedan ge ut allt som en bok i höst. Tack alla som bidragit och läst ! Tack Katerina!

Leve Skandinavien, leve Norden! Leve Sverige idag den 6 juni och vår folkliga nationaldag, Midsommarafton !

 

Introduktion till Skandinavisk kulturkamp

Den första danska delen

Den andra danska delen

Den tredje danska delen

Den första norska delen

Den andra norska delen

Den första svenska delen

Den andra svenska delen

Hur kom det sig att vänstern . . .?

Hur kom det sig att dagens vänster kom att godta framväxten av ett utländskt trasproletariat som försörjer sig på brott, tiggeri, svartarbete och prostitution?

Hur kom det sig att dagens vänster gått från att kritisera S för vara maktfullkomliga till att göra vad som helst för att gynna S, inkl godta nyliberal (C, L) arbetsrätt

Hur kom det sig att dagens vänster inte förstår att miljarder i Afrika, Kina och Indien överlevde absolut fattigdom sedan 1990 tack vare avregleringar och marknadsekonomi?

Hur kom det sig att dagens vänster tror att alla till höger om dem inte kan läsa, tänka, tala, räkna och skriva ?

Hur kom det sig att dagens vänster blivit det som Jan Myrdal varnade för på 1960-talet, en egen radikal medelklass/medievänster som bara bryr sig om sina privilegier ?

Hur kom det sig att dagens vänster inte har humor och inte kan skratta åt sig själva ?

Hur kom det sig att dagens vänster är så lik den skitnödiga snarstuckna medelklass deras föräldrar gjorde upp med på 1960-70 talen?

Hur kom det sig att dagens vänster inte uppskattar språkkunskaper bortom svenska och engelska?

Hur kom det sig att dagens vänster hatar svensk kultur och föraktar de som försvarar den?

Hur kom det sig att dagens vänster är så verklighetsfrånvänd och så obsolet att den inte ens inser hur borta den är ?

Hur kom det sig att dagens vänster hellre utkämpar språkliga krig om ordval än tar strid mot reella maktsystem?

Hur kom det sig att dagens vänster vänt upp och ned på Marx bas/överbyggnadsteori och tror att teoretisk kamp är det väsentliga och ekonomin betydelselös?

Hur kom det sig att dagens vänster inte kan debattera utan att hänfalla till hätska utfall och känsloutbrott?

Hur kom det sig att dagens vänster tolererar stök på bibliotek, offentliga utrymmen, gator ?

Hur kom det sig att dagens vänster är reaktionär och försvarar etablissemanget ?

Hur kom det sig att dagens vänster hellre bryr sig om klimat, genus, HBTQ, rasism, kultur än vanliga villkor för vanliga arbetare ?

Hur kom det sig att dagens vänster hellre bedriver symbolpolitik än att bedriva praktisk lösningsinriktad politik?

Hur kom det sig att dagens vänster kom att hylla kapitalets globalisering och förakta patriotisk arbetarklass?

Hur kom det sig att dagens vänster försvarar patriarkal religiös fundamentalism om den är muslimsk och ifrågasätter de kvinnor som förtrycks av den ?

Hur kom det sig att dagens vänster föraktar arbetare?

Hur kom det sig att dagens vänster hyllar plankare i kollektivtrafiken?

Hur kom det sig att dagens vänster kom att lita på statsägda och Bonnierägda medier och ifrågasätta folkliga fattiga ideella medieprojekt som ifrågasätter makten?

Hur kom det sig att dagens vänster försvarar kriminalisering av hädelse och kritisk av religionen islam?

***

Jag twittrade ut dessa ikväll mån 3 juni, se reaktionerna.

Kommunala konkurser i framtidsroman från 2014

När DNs nye liberale ledarskribent Mattias Svensson den 26 april, 2019, ondgjorde sig över min roman Framtidsmannen så tog han miste på flera sätt.

Boken handlar inte alls om revanschism vilket han hävdade. Två av 372 sidor handlar om år 2023 då flera tidigare ministrar dras inför Konstitutionsutskottet. Ni kan läsa själva här och lista ut vilka existerande politiker som döljer sig bakom de fiktiva namnen. Men jag skrev inte för att utkräva hämnd utan berättade flera historier om hur Sverige kunde te sig åren 2014-2023. Dessutom var handlingen förlagd till Indien, Kurdistan och Sverige och skriven på flera språk och alfabet (arabiska, persiska, tamil). En mångkulturell bok således.

Det mer intressanta med Mattias Svenssons okunniga läsning av min bok är att den faktiskt handlar om de kommunala konkurser som nu visar sig över landet, fem år efter att jag gett ut den:

Kalix

Vilhelmina

Malå

Falun

Hedemora

Hylte

Örebro

Filipstad

Nyköping

Eskilstuna

69 kommuner en SKL

Alla 290 kommuner år 2025

VAD VAR DET JAG SA

Jag läste Johan Westerholm rapporter från Bergslagen på hans gamla blogg, Mitt i Steget, när jag skrev boken 2014. Kanske inspirerade hans texter mig att skriva om kommunala kollapser.

2015 hade han flera varningar från Kopparberg, Nora och Ljusnarsberg (1 och 2) där de kommunala mottagningssystemet brast ordentligt och i år visar han hur nu, efter massinvasionen 2015, kommunerna inte får statlig täckning för sina förluster i den tilläggsbudget som JÖK tog. 2019 blir ett Anno Horribilis där kommuners budgetposter slaktas. En Tesla mot avgrunden.

Kommunekonomen Hans Jensevik har också varnat för att äldreomsorgen kan bli nedskuren i de kommuner som förlorat på asylmottagandet (se om Flen och intervju med Patrik Engellau 2017). De gamla kommer inte protestera på samma sätt som föräldrar gör om barnomsorg och skola drabbas av nedskärningar. Cyniskt resonemang från ansvariga kommunpolitiker och man skäms över behandlingen av de som byggt upp landet.

Expressens Anna Dahlberg tog upp Filipstads kris nyligen och Fokus gjorde ett halvdant reportage i samma veva, men i övrigt kan jag inte påminna mig ha läst något särskilt i mainstreammedier om kommande kriser i våra kommuner. Så min roman från 2014 var ganska unik i det avseendet.

FRAMTIDSMANNEN

Jag ville inte att rasism skulle vara en huvudmotsättning mellan folkgrupper i boken och förde därför in tanken om att pengarna skulle ta slut.

Här är några utdrag. Först har huvudpersonen, en framtidsforskare, hamnat i SVT för att förklara vad som kan hända:

”När nästa ekonomiska kris kommer, troligen inom fastighets- marknaden inom 10 år, kommer de sociala problemen ha vuxit fast i vissa städer som jag sa innan pausen. Många tittare hörde av sig nyss och frågade varför dessa städer inte fick nämnas. Det får SVT svara på, men jag kan säga till er att i dessa städer pågår just nu, våren 2013, en utflyttning av infödda arbetande, i huvudsak svenskar, men även arbetande integrerade invandrare samt en inflyttning av bidragstagande svårintegrerade invandrare.

Han växlade över till en lista över städer i diagrammet bakom sig, som syntes på helskärm i teverutan.

Karlskrona, Gävle, Landskrona. Borlänge, Ludvika, Södertälje, Malmö, Söderhamn, Katrineholm, Eskilstuna. Områden med problem finns även i Uppsala, Stockholm och Göteborg, men där hotas inte hela kommunen av utflyttningen av skatteunderlaget eftersom det finns tillräckligt med skattebetalare kvar att väga upp bidragstagarna.

Han gick vidare för att beskriva hur dessa socioekonomiska förhållanden inte i sig förklarar social oro och problem; kultur, religion och värderingar är avgörande för om en grupp unga män till exempel kommer att bli våldsamma”.

Här pratar huvudpersonen med sin vän Jack, en journalist:

”-Du talade om scenarier om vad som kan komma att ske i landet med lokala samhällskollapser, terrorhot från invandrargrupper .

– Sakta i backarna! Jag sa att sociala konflikter kan komma att uppstå i vissa städer och stadsdelar, men inte vilka som skulle hålla i vapnen. De kan lika gärna vara arbetande svenskar och invandrare som vill skydda sin egendom och sina familjer.

-Jo men huvudmotsättningen gick mellan arbetande svenskar och bidragstagande invandrare, eller hur?

-Ja och nej. Vissa invandrargrupper kommer kvalificera sig in i samhället, men visst, de blir färre.”

Läs vidare i boken som finns på Adlibris och Bokus

DEN ENKLASTE BERÄKNINGEN

Att kommuner med lediga bostäder men inga jobb skulle dra till sig asylsökande och asylföretagare kunde väl alla räkna ut. Tomma bostäder för att svenskarna flyttat ut när jobben försvunnit och orten blivit för liten. Hur främmande inflyttade skulle ordna jobb verkade vara ovidkommande.

Lika lätt var det att förstå att statsbidragen inte skulle fortsätta i evighet utan dras in efter ett par år enligt avtal med Migrationsverket och staten. Då skulle de mottagande kommunerna sitta med arbetslösa utomeuropéer med låg utbildning och få kontakter.

De välutbildade migranter som talade engelska, spanska eller franska från Mellanöstern och Afrika kom aldrig hit utan for till Storbritannien, Nord- och Sydamerika, Australien, Frankrike och Spanien. Om man t ex var engelsktalande tandläkare från Damaskus och for hit skulle lönen vara inte ens hälften mot vad man skulle tjäna i andra länder. Bättre åka till Kanada eller Nya Zeeland.

Sverige tog emot dessa i stor utsträckning icke anställningsbara migranter utan egna resurser som skulle försörjas enligt Socialtjänstlagen från 1982. Den föreskriver att personer som vistas i kommunen är sista hand kommunens ansvar, oavsett status (illegala som fått avslag kan utvisas dock). De enkla jobb som kunde ha försörjt de outbildade migranterna existerar ju inte här. Vi är ett högteknologiskt land.

Allt detta är enkelt att räkna ut. De som varit med om asylmottagandet ute i landet och följt migrationsdebatten hade dessa siffror klara för sig, medan ansvariga i kommunen, rikspolitiker och experter teg eller ljög.

Några ekonomer var dock sanningsenliga:

Tino Sanandaji citerade migrationsekonomen Joakim Ruist inlägg 2015:

”Flyktinginvandringens påverkan på de offentliga finanserna är som mest negativ de första tre-fyra åren efter asylbeslutet, då sysselsättningsnivåerna i arbetsför ålder ligger runt endast 15-30 procent. Därefter tar sysselsättningen mer fart och påverkan blir mindre negativ. Den kan till slut, efter ganska många år, bli positiv. Men tyvärr blir den aldrig så positiv att flyktinggruppen själv ‘betalar tillbaka’ det underskott den innebar under de tidiga kostsamma åren.”

Samma med Jan Tullberg.

PROGNOSER OM TRASIGA FÖNSTER

I dagarna kom Finanspolitiska Rådets prognos som visar att massinvandringen har tärt på tillväxten.

Barometern skriver ang prognosen att ”BNP drivits upp i Sverige under de senaste år bland annat till följd av kommunernas kostnader för migrationen. Tillväxten har således inte varit driven av någon produktivitetsutveckling, att vi blir bättre på att göra saker, utan på att utgifterna ökat”.

Det är som att slå sönder skyltfönster och tro att något gott kommer ut av att glasmästaren får ett nytt uppdrag och att BNP därmed hålls uppe. Den franske ekonomen Bastiat påpekade detta för 150 år sedan i sin essä om vad man ser och inte ser i ekonomiska utbyten.

Våra kommuner har fullt med trasiga fönster som deras skattebetalare ska betala, helt i onödan. Självförvållat elände.

Gästskribent Jan Sjunnesson: Var är ”pursvenskarna” i immigrationsdebatten? – DET GODA SAMHÄLLET

Jag skriver på Det Goda Samhället 4 maj, 2019, om att invandrare i större utsträckning fått kritisera svensk invandringspolitik än svenskarna själva. Här är några av dessa invandrade kritiker.

I mitt inlägg skrev jag fel efternamn på den omstridde Centerpartisten Sven-Olle Olsson som ordnade en folkomröstning i Sjöbo 1988.