Kategoriarkiv: Debatt

Efter liberalismen: Statsliberalismen – Del 8

Poddsamtal på tankesmedjan Timbro om statsliberalismen 22 jan, 2020

EFTER LIBERALISMEN

Statsliberalismen – Del 8

I min serie om kritiker av liberalismen under 1900-talet har turen kommit till ett nytt perspektiv på klassisk liberalism/ libertarianism/ nattväktarstatsförespråkare.

Den amerikanske ekonomen Tylen Cowen, som visserligen sympatiserar med libertarianismen, har dock i ett debattinlägg vid nyåret 2019 förespråkat en mer kraftfull liberatarianism, kallad ”State Capacity Libertarianism”, omdöpt till statsliberalism av den svenska liberala tankesmedjan Timbro.

I USA uppstod under 1950- och 60-talen en liknande statsvänlig liberalism inom den neokonservativa rörelsen. Denna blev senare utmanad av frihetliga tänkare som Robert Nozick, Milton Friedman och senare politikerna Ron och Rand Paul från 1970-talet, delvis med stöd i en livsstilorienterad vänstervåg som ogillade repressiva narkotika- och sexualpolitiska lagar. Hippies reading Rand.

Tankesmedjorna Cato, Reason, Mises institute m fl stöder den libertarianska idédebatten som kan vara väl så humanitär och medmänsklig. Själv arbetade jag i New Delhi på en indisk motsvarighet, CCS.

SVENSK STATSLIBERALISM

Timbro tog upp Tyler Cowens debattinlägg i tre inlägg och i en podd i vintras.

Timbros och tidskriften NEOs fd medarbetare och nu ledarskribenten vid DN, Mattias Svensson, som skrivit den intressanta boken Den stora maktens återkomst, kommenterade först.

Sedan Timbros ansvarige för projektet Frihetlig konservatism, Fredrik Hultman och sist Maria Eriksson, frilansskribent som ofta medverkat i Timbro.

I en podd i januari 2020 pratade Mattias Svensson och Maria Eriksson med Timbros vd Karin Svanborg Sjöborg om vad denna statsliberalism kan innebära. Hon skrev själv en pigg essä 2017 Hur borgerligheten slutade ängslas och lärde sig älska staten.

Svensson, som är den mest kunniga i sakfrågorna om vad en statsfientlig liberalism missar, är försiktigt positiv till Cowens kritik.

Svensson liksom andra vid Timbro värdesätter en fungerande stat som i första hand ägnar sig åt kärnuppdraget- säkerhet, infrastruktur, sjukvård, utbildning- så att det ”fläbbiga” i staten nedprioriteras, Svanborg Sjövalls pregnanta uttryck för den svenska staten som gör allt den inte borde och inte vad den borde.

Just detta fokus på statens kärnuppdrag har för övrigt den nya liberalkonservativa partiet Medborgerlig Samling som en huvudfråga.

BORGERLIG VÄNDNING

Under våren har gängkriminaliteten eskalerat och allt fler borgerliga debattörer vill se en kraftfullare stat som tar tillbaka våldsmonopolet. Öka friheten för de skötsamma genom att minska den för de kriminella skrev Alice Teodoresco Måwe nyligen i GP.

Man kan se Timbros försiktiga diskussion om statsliberalismen som en korrigering av tidigare liberala ståndpunkter. Debattörer som Ivar Arpi, Paulina Neuding, Håkan Boström, och tidigare Marika Formgren, har efterlyst just en mer effektiv stat, inte bara en mindre stat, även om det är ett mål i sig. Carl Bildt lovade redan 1991 en smalare men vassare stat.

Klart är att statskritiska borgerliga väljare är mindre intresserade av att avskaffa Systembolaget än att välja rätt bostadsområden för sin familj pga otrygghet för barn, unga, kvinnor och oskyldiga som hamnat mitt i gängstrider. Timbros Catarina Kärkkäinen, Expressens Linda Jerneck och Svenskans Ivar Arpi skrev i samma vecka utifrån mer statsvänliga, konservativa ståndpunkter som knappast liberaler tidigare vågat inta.

Tvärtom hade den borgerliga webbmagasinet Kvartal så sent som 2018 haft en intervju med journalisten Andreas Henriksson som tog upp människors oro som ett problem och deras önskan att fly våld som något märkligt. Ann Heberlein och Erik van der Heeg tog i samband med detta avstånd från Ledarsidornas publicering av Henriksson.

Men nu är borgerligheten där, vid grinden till svenska gated communities. Välkomna, ni har bäddat för det under Reinfeldt och tidigare.

Del 9 handlar om The Retreat of Western Liberalism av Edward Luce

De åtta nationalsocialistiska partierna i Sverige

Vi brukar betrakta nationalsocialism som den ideologi vilken bars upp av Hitlers Tyskland 1933 -1945. En nationell socialism där den nazistiska staten dirigerade industrin och fördelade välfärdstjänster utifrån nationella, ja nazistiska mål.

Men om vi betecknar ett högskattesamhälle där större delen av löntagarnas värdeskapande går till skatter, sociala avgifter och moms – som minst 55 % men i realiteten över 65 %- så kan man kalla det socialistiskt, särskilt som den allmänna löneavgiften på 9 % är ren skatt men kallas just social avgift. Detta erkänner till och med Skatteverket.

Om dessa enorma offentliga inkomster går till avgiftsfria välfärdstjänster i vård, omsorg, skola med mera, så kan en välfärdsstat som den svenska kallas socialistisk. Sverige kallas ofta just socialistiskt av utländska betraktare i länder med lägre skatter och mindre välfärdsåtaganden, som USA, Australien med flera länder.

HÄLFTEN AV BNP OFFENTLIG SEKTOR

Den svenska offentliga sektorns andel av BNP är 50 % . Därmed kvalar vi in bland de sex länder i EU som har stor andel offentlig sektor.

Våra åtta riksdagspartier kivas om hur stor denna andel skall vara, hur högt skattetrycket skall vara (fn 43 % men då är inte punktskatter, moms och sociala avgifter inräknade) och detaljer, men inget av dem vill sänka skatten rejält och minska den offentliga sektorn.

Istället har vi en nationell socialism i skilda kulörer; grön, kristen, röd, blå, blågul. Mellan dessa färger fördelar sig riksdagspartierna från V till SD. Inget parti vill röra det utstuderat infernaliska system som ger dem alla makt över medborgarnas plånböcker.

V är något mer internationella i sin nationalsocialism medan SD är mer nationella. Men båda försvarar den stora staten med dess många oklara myndigheter och våra kommuner och regioner/landsting. En nationell socialism för de som bor här, oavsett medborgarskap.

KORPORATIVISM

Det svenska folkhemmet, alltmer omfamnat av borgerligheten, kom att bygga på samarbete mellan arbete och kapital genom att deras organisationer, främst LO och SAF (senare Svenskt Näringsliv), kom överens i kollektivavtal och i icke offentliga sammanslutningar.

Det mest kända samarbetet är Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan LO och SAF. En tydlig och dråplig senare illustration till samförståndet mellan fack och arbetsgivare var Transportarbetarförbundets ordförande Hans Erikssons semesterbild från Kanarieöarna nyåret 1975, där han vistades på arbetsgivarnas anläggning. Fotografiet bidrog till regeringen Palmes fall i september 1976.

Men även andra organisationer än arbetsmarknadens företrädare har makt i Sverige genom att de bjuds in att svara på statliga remisser (reglerat i grundlagen) eller att sitta i olika myndigheters ledningar och samarbetsgrupper.

Vi har under 100 år byggt upp korporativa principer där intresseorganisationer deltar i mäktiga sammanslutningar som inte har demokratisk insyn, även om politiker och byråkrater ofta deltar, uppmuntrar och organiserar samarbetet.

Denna form av organiserat samarbete kallas korporativism. Korporation är en juridisk person (förening, företag,organisation) och känd för de flesta svenskar i sportsammanhang, “Korpen”. Själv stötte jag på en studie (statsvetaren Matts Dahlqvists Staten, socialdemokratin och socialismen) av den svenska korporativismen när jag skrev på en gymnasieuppsats om socialdemokratins valförlust 1976.

Korporativism är en grundbult i såväl fascism som nazism. Detta system garanterar stabila inrikespolitiska maktstrukturer utanför riksdagen. En nationell socialism av modernt snitt låter sig inte fångas lika lätt som under folkhemsepoken men så fort någon nämner lägre skatter kommer de korporativa intressena fram. Den dyra nationella socialismen måste ju finansieras.

Det intressanta i denna utläggning om korporativism är att arbetarrörelsen byggt upp företagskluster runt sina egna organisationer som i sin tur sitter nära makten. Att en socialdemokratiskt styrd kommun gav bygguppdrag till LO-ägda byggbolaget BPA som sedan byggde åt HSB var normalt över hela landet med Örebros sossepamp Harald Aronsson som särskilt tydligt exempel, se Olle Sahlströms biografi Den röde patriarken och Bosse Rothsteins böcker Den korporativa staten och Korporatismens fall .

Förutom arbetarrörelsens korporationer finns böndernas organ (Lantmännen, Studieförbundet Vuxenskolan, Swedbank, Centerpartiet m fl) och företagarna (Svenskt Näringsliv, Moderaterna, Företagarna, Wallenbergsfären, SEB, Handelsbanken). Runt dessa tre maktkluster har makt och inflytande cirklat i ett sekel med staten som välvillig organisatör. Så att vi har flera nationalsocialistiska och korporativistiska partier än S står klart.

Korporativism kallas ”crony capitalism” på engelska och är idag vad framför allt Demokraterna står för. Att pungslå skattebetalare via företag som lever på skattemedel är ett otyg i dyra välfärdsstater, men tyvärr särskilt vanligt i Sverige.

I många inlägg har Patrik Engellau lanserat begreppet ”Det välfärdsindustriella komplexet” som just betyder  just att en ny samhällklass och ny grupp smarta företagare insett att de kan skicka fakturor till offentliga myndigheter som betalar dem med skattemedel. En ny välfärdsindustri skär pipor i vassen.

AVSLUTNING

Det parti som vill kraftigt sänka skatten har ett unikt varumärke eftersom alla partier försvarar högskattestaten.

Deras ovilja att sänka skatten ska man bemöta med argument, inte genom att kalla dem nazister eller nationalsocialister, men genom att formulera vad dessa partier i realiteten står för: en högskattestat som tar ifrån löntagarna en allt för stor del av deras lön för att finansiera en ineffektiv och alltför stor offentlig sektor.

Den tidigt bortgångne moderate riksdagsmannen och borgerliga ideologen Johnny Munkhammar talade i riksdagen 2012 om att skatten (inklusive de avgifter arbetsgivaren tvingas betala in, 32 % på lönen,  moms och punktskatter) dels är den största delen av vår inkomst, dels drivs in av tvång och är praktiskt taget omöjlig att påverka.

Utan detta skattetvång kan inte den nationella socialismen fortleva. Sänk skatten!

Sjunne kunde ha blivit en liten lort

St Eriksbron mellan Kungsholmen och Vasastan i Stockholm.

Jag cyklade förbi de kvarter i Stockholm jag bodde i till januari 2010 då jag flyttade till New Delhi, faktiskt för att emigrera men jag återvände i slutet av året.

Den lägenhet vi bodde i, min indiska fru och vår nyfödda dotter, var på 75 kvm med utsikt, om man lutade sig lite, mot Karlbergskanalen som ni ser ovanför.

En fantastisk idyll, lugn gata och ändå ett par hundra meter från Västermalmsgallerian och Fridhemsplan.Pendeltågsstationen Karlberg var då igång, tvärs över bron.

Jag hade lett mångkultursadministration 2007-2009 som verksamhetschef vid Studieförbundet Vuxenskolans avdelning Internationellt Kulturcentrum som låg vid SoFo, Södermalm. Hipstertätt.

Vårt upp drag var att fördela bidrag till invandrarföreningar och driva projekt.Bland annat sökte jag bidrag från Allmänna Arvsfonden tillsammans med Kitimbwa Sabuni, Afrosvenskarnas Förbund.

Inget jag är särskilt stolt över men hade vi fått anslag hade jag räddat den nedläggningshotade studieförbundsavdelningen.

Karlbergsjön med Bonnierhuset i fonden

Men 2009 var jag uppsagd och bloggade friskt på en oansenlig blogg. Inget utanför den borgerliga högerfåran men jag var på god väg att inse vad som stod på spel i Sverige och att det parti jag gått in i 2007, Folkpartiet, inte var berett att ta tag i invandringens problem, något jag känt väl till sedan arbete i invandrarförorter, senast i Tensta .

Jag var på väg att bli en förbannad medelklassare, men skulle jag ha kunnat bryta mig ut och göra vad jag gör idag? Skriva för alterrnativmedier, starta och framträda i Swebbtv, skriva,anordna Pride Järva och debattera i sociala medier?

Vår fina lägenhet kostade oss 3, 3 miljoner 2007 och belånades med 2,8 miljoner. Jag satt, givetvis, i bostadsrättsföreningsstyrelsen som ledamot. Amorteringar, räntor och avgifter uppgick till en halv månadslön.

Min fru jobbade på Ericsson i Kista och vi klarade oss men jag letade jobb hela våren.På hösten 2009 fått ett bra jobb som lärare vid fd Lärarhögskolan, då belägen på Kungsholmen men på väg ut till Frescati och Stockholms universitet.

Men vi hade bestämt oss för att ta ut föräldraledighet i Indien och det var nog min idé. Min fru for i november och jag kom efter i januari 2010 med sikte på att stanna.

Nu blev mitt liv annorlunda eftersom jag återvände i slutet av året och började skriva fritänkande inlägg på Newsmill och på denna blogg jag hade startat.

Inom något år hade jag sällat mig till dissidentgänget, druckit kaffe med Ingrid Carlqvist i Malmö, med Gunnar Sandelin i Stockholm (på Sturekatten) och med KO Arnstberg i Skärholmen. 2012 lunchade också jag och Jan Tullberg för första gången.

Karlbergs Slott vid Karlbergskanalen

Om jag inte valt denna upproriska besvärliga väg och inte flyttat till New Delhi utan blivit kvar vid Kungsholms Strand, stannat kvar i Folkpartiet och slitit kvar på Stockholms universitet, hade jag tagit ställning mot islamiseringen, massinvandringen, statsfeminismen, värdegrundspropagandan ?

Kort sagt, är min nuvarande situation beroende av att jag inte har tunga amorteringar och räntor att betala varje månad som hade fått mig att hålla tyst? Tyvärr ser jag Sjunne, boendes år 2020 på Kronobergsgatan vid Karlbergskanalen, som en sur och feg medelklassare.

En som hade dykt upp på tankesmedjan Timbro och muttrat med de grånade herrar som sympatiserat med SD eller öppet tillstått att de läser alternativmedia. Men som tigit.

En som hade läst Thomas Gür, Patrik Engellau, Ivar Arpi, Adam Cwejman, Alice Teodoresco och Anna Dahlberg men inte gått längre än att prenumerera på Axess och Fokus. Inga demonstrationer, inget Fri Folkbildning, Yttrandefrihetombudsmannen, För Frihet-mot islam, inga krönikor i Avpixlat – ve och fasa!

Jag hade blivit en stukad medelklassare som hade haft inkomst, bostad, mitt eget och min frus rykte, vår dotters kompisar och lärare, partimedlemskap, medlemskap i bostadsrättsföreningsstyrelse och alla vänner i Uppsala sen 50 år att ta hänsyn till.

Allt detta är nu borta och som Dylan sjöng i Like a Rolling Stone

”When ya aint got nuthin’ ya got nuthin’ to lose. You’re invisible, you got no secrets to conceal”.

Eller så hade jag pratat om vad jag tyckte med vänner och levt ett halvhemligt liv som gradvis hade blivit outhärdligt.

Arnstbergs senaste roman Uppbrott verkar handla om en sådan utveckling, något han beskriv i antologin Priset, där jag, Marika Formgren, Gunnar Sandelin, Mats Dagerlind m fl medverkar. Vi är alla öppna dissidenter.Hade mitt alter ego, den fege medelklassaren Sjunne, köpt Arnstbergs utmärkta böcker?

Knappast. Jag hade läst någon Timbrobok som tassar runt problemen eller en essä i Axess som knappt orkade lista hälften de utmaningar Sverige står inför. Jag hade resignerat och låtit andra kämpa.

Jag hade blivit en lort.

Skåne är nu i Dar al-Ahd – دار العهد‎

Vårt landskap Skåne har sedan i förrgår fått en ny beteckning som stöds av polisen, nämligen som ett område där islam råder genom avtal om vapenvila med icke-muslimsk part – Dar al-Ahd.

Eftersom Polisregion Syd beslutat att inga islamkritiska demonstrationer får hållas i Malmö, Lund, Kristianstad, Helsingborg, Landskrona, Höör och Klippan råder alltså en form av underkastelse i nästan hela Skåne under islam, vilket betyder just underkastelse på arabiska.

Ett område där islam styr med sharialagar, hårt eller milt, heter Dar al-Islam och där är inte Skåne ännu men säkert delar av Malmö, särskilt igår.

I Dar al-Ahd, dvs i Skånes tätorter sedan 27/8, har islam stilleståndsavtal med icke-muslimska parter, vilket kan brytas som Mohammed gjorde ofta på 620-talet e.Kr.

Där islam varken segrat eller har avtal råder Dar al-Harb, i krigens hus, där muslimer strider med våld och andra metoder för att betvinga en befolkning först till avtal, som i Skåne, sedan till underkastelse. Läs om uppdelningarna på wikipedia.

FRIHETSTURNÉ MOT ISLAMISERING

Sommaren 2016 arrangerade jag en islamkritisk turné över Skåne som ter sig märklig med tanke på hur få som reagerade vid våra torgmöten, men som tydligen var ett pionjärsinitiativ som ingen kan göra om idag. Kanske inte på många år. Swebbtv filmade denna ”Frihetsturné för yttrandefrihet och demokrati – mot sharia och islamisering”

I krigens hus

DANSKA BOKEN I KRIGENS HUS 2003

Dar al-Harb, i krigens hus, är resten av Sverige utom de områden där shariapoliser övervakar kvinnor och där offentliga institutioner och affärer domineras av muslimer, Rinkeby, Husby, halva Kista och Tensta och så vidare över till Araby, Angered, Vivalla, Tjärna Ängar. Socialdemokraten Nalin Pekgul berättade 2016 om det går till i Tensta.

2003 skrev danskarna Helle Merete Brix, Torben Hansen och Lars Hedegaard ut boken I krigens hus. Om islams kolonisering av Vesten. Boken, som är en islamkritisk uppgörelse med europeisk naivitet och underkastelse, gav upphov till en livlig debatt om islams plats i Danmark, två år innan Mohammed karikatyrerna. Se mitt inlägg.

Lars Hedegaard berättade förra året i en intervju bakgrunden till att han och kollegorna skrev boken. Han vägrades i och med utgivningen medlemskap i författarföreningen Danske PEN, vilket är märkligt för en synnerligen etablerad författare, redaktör, förläggare och debattör.

Resultatet av nekandet blev att han startade det danska Trykkefrihedsselskabet 2004, ett danskt och internationellt sällskap som försvarar personer och initiativ som stöder yttrandefrihet.

Varje år delar danskarna ut sitt Sappho pris till en person som kämpat för tryck- och yttrandefrihet. I år går priset, välförtjänt, till Gunnar Sandelin, svensk socionom, journalist och författare som jag talade tillsammans med i Köpenhamn 2018.

Så nu vet ni varför jag och andra nordbor sätter fyr på Koranen. Vi underkastar oss inte islamiseringen i Europa som vill kväsa all frihet, all individualitet, allt som vi icke-muslimer står för. De betecknar Sverige som ett land i krig, Dar al-Harb, inte vi. Vi bor redan i ett fredligt land i Norden och så ska det förbli.

Från Konsum till ETC – från arbetarrörelse till medelklassvänster

Om 100 års utveckling från socialdemokratisk korporativism till vänsterkommersiellt entreprenörskap

För att förstå den medelklass som idag sympatiserar med vänstern kan man följa arbetarrörelsens historia och företagande.

I denna artikel kommer jag driva en tes om att socialdemokratins egna organisationer har delvis övertagits av radikal medelklass. Man kan läsa mitt inlägg som en uppmaning till studenter, forskare och journalister att ta sig an denna förvandling av svensk offentlighet under 1980-och 90-talen, då vänsterkommersiella företagare debuterade. Sist kommer jag ta upp några invändningar mot min analys. Har du egna får du gärna kommentera här på bloggen.

Men först tillbaka till kooperationen, en gång en socialdemokratisk framgångssaga.

Tidiga förespråkare för kooperation » KF

FOLKHEMSHISTORIA

A.B. Arbetarnes konsumtionsförening bildades 1895 och blev grunden till Kooperativa Förbundet 1889. Livsmedelsbutikskedjan Konsum, idag Coop, och varuhusen Domus och OBS! startades över landet med socialdemokrater i ledningen. Därefter följde resebyrån Reso, begravningsbyrån Fonus, försäkringsbolaget Folksam, förlaget Rabén&Sjögren, korven Goman, bryggeriet Wårby, veckotidningen Vi, blåvita varor och andra produkter och tjänster som ingick i ett arbetarrörelsesammanhang. Socialdemokrater säger hellre “folkrörelser” än “arbetarrörelser”, vilka båda påminner om Östblocket och Sovjet. Brr.

Aktiva medlemmar S och i fackföreningar, ledare i studieförbundet ABF, scoutklubben Unga Örnar och Hyresgäströrelsen inkl HSB, Folkets Hus och Parker, A-lotterier och A-pressen fanns runt dessa företag, antingen som ordförande eller i ledningen. Dessa uppdrag fungerar än idag som reträttplats eller karriärväg för fd fackliga ledare och socialdemokrater.

I början var inriktningen att stå fri från staten och Sovjet sågs som ett hot, inte en förebild. En ledande pionjär var den frihetlige socialdemokraten Anders Örne som var tydlig motståndare mot att staten skulle lägga sig i allt och förespråkade därför egna organisationer som kooperationer. Efter andra världskriget fanns sympatier inom socialdemokratin för socialisering, kallad “planhushållning”.

Anders Örne, 1881-1956

År 1946 skrev Örne pamfletten Ekonomisk demokrati om betydelsen av en fri marknad där mest effektiva företag sålde till lägsta möjliga priser för arbetarna och medlemmarna. Sund konkurrens från privata eller kooperativa företag var för konsumenternas bästa. Han varnade för vad som kunde ske om socialdemokratins planhushållningsförslag skulle vinna:

“Demokrati kan inte förenas med en statsmakt som kan disponera och råda över samhällets produktionsmedel/ . . ./ en sådan stat blir av sin natur totalitär, det vill säga, herre över alla människor och dess regering i praktiken en diktatur”

Begreppet folkhemmet sammanfattar hela utbyggnaden av bostäder, bidrag till barnfamiljer, allmän tjänstepension men också denna nya typ av folkrörelsedrivna företag på en kommersiell marknad. Den antistatliga hållning Anders Örne stod för skulle ersättas med ett organiserat samarbete, korporativism och långt senare med vänsterpolitiska företagare från medelklassen.

Socialdemokratin insåg tidigt att de skulle kunna få makt inte bara genom att väljas in i kommuner och riksdag utan att finna metoder att tillfredsställa vanligt folks behov av livsmedel, försäkringar, semestrar och så vidare. En idé som inte lyckades från 1970-talet pga konkurrens, ekonomisk inkompetens och allt svagare lojalitet mot arbetarrörelsen. Vid 2017 var förlusterna stora och ICA hade dominerat länge över Coop.

KORPORATIVISM

Folkhemmet byggde alltså dels på arbetsrörelsedrivna företag, dels en utbyggd välfärdsstat finansiserad av höga skatter och (ofta dolda) avgifter, ledd av socialdemokratin under 44 år (1932-1976) med allt större stöd av Folkpartiet (senare Liberalerna) och Bondeförbundet (senare Centerpartiet) och kommunisterna (SKP/VPK/V).

Det svenska folkhemmet kom att bygga på samarbete mellan arbete och kapital genom att deras organisationer, främst LO och SAF (senare Svenskt Näringsliv), kom överens i kollektivavtal och i icke offentliga sammanslutningar.

Det mest kända samarbetet är Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan LO och SAF. En tydlig och dråplig senare illustration till samförståndet mellan fack och arbetsgivare var Transportarbetarförbundets ordförande Hans Erikssons semesterbild från Kanarieöarna nyåret 1975, där han vistades på arbetsgivarnas anläggning. Fotografiet bidrog till regeringen Palmes fall i september 1976.

Olle Qvennerstedts Diversehandel - Olle´s General store: Sveriges ...

Men även andra organisationer än arbetsmarknadens företrädare har makt i Sverige genom att de bjuds in att svara på statliga remisser (reglerat i grundlagen) eller att sitta i olika myndigheters ledningar och samarbetsgrupper. Vi har under 100 år byggt upp korporativa principer där intresseorganisationer deltar i mäktiga sammanslutningar som inte har demokratisk insyn, även om politiker och byråkrater ofta deltar, uppmuntrar och organiserar samarbetet.

Denna form av organiserat samarbete kallas korporativism. Korporation är en juridisk person (förening, företag,organisation) och känd för de flesta svenskar i sportsammanhang, “Korpen”. Själv stötte jag på en studie (statsvetaren Matts Dahlqvists Staten, socialdemokratin och socialismen) av den svenska korporativismen när jag skrev på en gymnasieuppsats om socialdemokratins valförlust 1976.

Det intressanta i denna utläggning är att arbetarrörelsen byggt upp företagskluster runt sina egna organisationer som i sin tur sitter nära makten. Att en socialdemokratiskt styrd kommun gav bygguppdrag till LO-ägda byggbolaget BPA som sedan byggde åt HSB var normalt över hela landet med Örebros sossepamp Harald Aronsson som särskilt tydligt exempel, se Olle Sahlströms biografi.

Den röde patriarken

Jag ska inte fördjupa mig mer i korporativism utan hänvisar till Bosse Rothsteins böcker Den korporativa staten (1992) och Korporatismens fall (1999).

Förutom arbetarrörelsens korporationer finns böndernas organ (Lantmännen, Studieförbundet Vuxenskolan, Swedbank, Centerpartiet m fl) och företagarna (Svenskt Näringsliv, Moderaterna, Företagarna, Wallenbergsfären, SEB, Handelsbanken). Runt dessa tre maktkluster har makt och inflytande cirklat i ett sekel med staten som välvillig organisatör.

FOLKHEMMETS DÖD

Socialdemokratin förlorade två val på 1970-talet och kom tillbaka rejält stukade. Arbetarkonservatismen började med en besviken jobbares uppgörelse. Väljarna ville inte ha löntagarfonder, inte heller Feldt och Palme. Den starka välfärdsstat socialdemokraterna hade lett sedan 1930-talet lockade inte heller och 1980-talet blev en omprövning under galgen med Maktutredningen 1990 som en spik i folkhemsbygget.

Den slog fast att medborgarna inte såg mer makt till myndigheterna som något önskvärt utan ville ha mer frihet. Liberaliseringar, avreglering, offentliga tjänster på entreprenad, skolpeng mm blev 1990-talets stålbad för svenska socialdemokrater samtidigt som ekonomin gick back. Fem män, varav två socialdemokrater, räddade landet med marknadsekonomiska metoder.

De gamla folkrörelseägda företagen, keynesianismen och samförståndspolitiken var inte verkningsfulla längre. En vildvuxen vänster hade dykt upp 1968 och sossar förknippades med grå administration, inte engagemang och effektivitet. Framför allt inte fräck stil, erotik, humor och tekniska innovationer.

I Stockholm 1976 startade nittonåringen Johan Ehrenberg och tre till vänsteraktivister runt trotskistiska partiet KAF/SP kulturtidskriften Partisano. Den bytte namn till ETC 1980. 1983 slog Johan Ehrenberg igenom som transan Jenny i numret “Könsbytet”.

Könsbytet mörka berättelser från en annan värld : och vad hände ...

RADIKAL MEDELKLASSVÄNSTER

Under 1980-talet byggde de små vänsterförlagen och tidningarna, smarta solidaritets- och miljögrupper och trendkänsliga vänsterakademiker upp egna strukturer. Deras kunnande om ordbehandling, formgivning, mode och nya politiska idéer blev alltmer efterfrågade av en trött socialdemokrati som ville visa sig ungdomlig och nytänkande.

1980 kunde fyra svenska författare, Sven Fagerberg, Sven Delblanc, Lars Gustafsson och Jan Myrdal, skönja en ny ”medievänster” som i samarbete med myndigheter hade uppstått.

De kom att kallas ”De Fyras Gäng” i kulturdebatt fördes om just hur en opersonlig maktapparat tagit över genom att kontrollera och reglera tankar och känslor. Författarna utmanade den medievänster som de ansåg dominerade över medborgarnas huvuden. De tre första hade stått till vänster och stod kvar i Myrdals fall. Vänstermännen Gösta Hultén och Jan Samuelsson instämde i boken Medievänstern 1983.

Johan Norberg beskrev debattläget initierat i ett bidrag i festskriften till PJ Anders Linder, Den borgerlige optimisten (2013), se även Anders Frenanders avhandling Debattens vågor. Om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt (1999).

De svenska författarna var inte ensamma om att diagnosticera landet som halvtotalitärt och godmodigt paternalistiskt. 1971 hade den brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntford gett ut vidräkningen med Sverige, The New Totalitarians och tio år senare var det dags igen då tysken Hans Magnus Enzensberger fick fem helsidesuppslag i Dagens Nyheter i serien ”Svensk höst” 1982.

Men denna paternalism hade blivit föråldrad och nya smarta småpåvar till vänster tog vid för att tala nu till medelklassen eftersom arbetarna hade röstat borgerligt, dvs röstat fel som Kjell Höglund raljerade 1979.

Själv förstod jag redan 1983 att ETC hade en kompetens som skulle konkurrera med etablerade reklambyråer när jag anlitade Magasin AB, startat av ETC-anställda, för att formge den alternativa kultur- och reportagetidskrift jag hade dragit igång,UppsalaMagazinet.

Tio år senare var jag i Rättvik på uppdrag av Nordens folkhögskola Biskops-Arnö för att bevittna starten av Demokratiakademin. Fredrik Kron och Leif Ericsson från vänsterförlaget Ordfront presenterade visionen om “ett samarbete mellan folkrörelser/…/ organisationer och studieförbund, folkhögskolor och universitetsinstitutioner”.

Om Johan Ehrenberg är en trickster i denna förvandling är Göran Greider och Anders Carlberg övergångsfigurer mellan de döende folkrörelserna och den symbolpolitiska medelklassvänstern (lägg till miljö, feminism, HBTQ mm). Jag debatterade för övrigt med Greider 1998 och arbetade med Carlberg på Fryshusets gymnasium. En annan bekant, Boris Benulic, stod mitt i omvandlingen av vänsterförlaget Ordfront till en marknadskonomisk aktör, se hans utmärkta självbiografi Inte mitt krig.

Idag finns förutom ETCs statligt stödda 18 bolag som inte kan kallas en folkrörelse utan med Knut Lindelöfs ord, en “affärsidé”, en uppsjö av kultur- och medieföretag/organisationer som alla parasiterar antingen på offentlig sektor eller på arbetarrörelsedrivna företag och organisationer. LO har självt förvandlats från en facklig organisation för medlemmar till en koncern för investeringar i fastigheter och kapital. SACO och TCO har vuxit medan LO stått still i medlemsantal.

GRÅT INTE - FORSKA! Kvinnovetenskapliga studier samlade av Karin ...

GRÅT INTE, FORSKA!

Den som påbörjat en kartläggning av den socialdemokratiska maktsfären är Rebecca Weidmo Uvell, bloggare och företagsekonom. Hon är även uppmärksammat socialdemokratiska organisationers samarbete med vänsteraktivister som Matthias Wåg och regeringen Löfvens uppdrag till FairTrade.

1976 gav juristprofessorna Erik Anners ut Den socialdemokratiska maktapparaten, en katalog över vad som då verkade stabila socialdemokratiska strukturer, en bok som bör följas upp. Idag har många av dessa dinosaurier förvandlats intill oigenkännlighet.

LO ger gärna uppdrag till Expo för att utbilda fackfolk om rasism, något som knappast kan vara i medlemmarnas intresse; men som göder en av dessa medelklassradikala initiativ som växte fram på 1990-talet. Här är ett urval:

Expo, Fairtrade, ETC, ETC El, Fryshuset, Demokratiakademin, förlagen Atlas, Leopard, Ordfront, seriemagasinet Galago, radikala kyrkliga initiativ, Arenagruppen, Katalys (med viss reservation för idealisten Daniel Suhonen) och många fler.

Kvinnoforskningens nestor Karin Westman-Berg uppmanade sina medsystrar i Uppsala, där jag skymtade henne, att inte tjata om usla män och gråta över sina öden, utan forska om kvinnornas liv- sitt eget och andras.

Det måste också vi som sett hur socialdemokratin likt Sovjetunionen byggt upp egna organisationer för indoktrinering i samarbete med staten. De senaste 30 årens förvandling av den sega socialdemokratins korporativism till ett vänsterkommersiellt entreprenörskap är enastående men helt osynligt. Nästan ingen har, förutom Rebecca Uvell, har satt sig före att ta reda på vad som skedde från 1990 ur detta perspektiv.

Här finns ett outforskat område inom marknadsföring, företagsekonomi, medie- och kommunikationsvetenskap, statsvetenskap och sociologi för hågade studenter, journalister och forskare som vill inmuta ett nytt område. En bra början är Uvells diagram.

INVÄNDNINGAR

Mot ovanstående kan anföras:

  1. Än sen? Alla rörelser dör ut eller förvandlas. Arbetarrörelsen likaså. Att gnälla på ETC etc är som att gnälla på de tidiga konumentkooperationerna. Dessa företag må vara vänster men de är framtiden.
  2. Dessa företag spelar mycket liten roll. LO och alla sosseorganisationer är intakta och lika mäktiga som tidigare. Visserligen sköter kulturvänsterns smarta företagare PR bättre och kan nå ut till nya grupper, men de betyder lite i jämförelse med AMF Pensions 30 miljarder.
  3. Att vänstern blivit duktiga företagare bevisar inget. Bara att företag som HM, Google, Starbucks m fl hänger på dem, inte tvärtom. Kulturvänstern pressar storföretagen till att ta ställning för jämställdhet, klimat, antirasism. Arbetarrörelsen kan bara hänga med, denna gång på näringslivet via medievänstern. Nytt grepp, men effektivt som fan.
  4. Sjunne är avundsjuk och gnällig.
  5. Denna analys brister i klassanalys. Medievänstern tjänar även arbetarna genom föra fram reella krav på rättigheter på arbetsplatsen och på samhället som även tillgodoser arbetarklassen.
  6. Analysen blandar ihop arbetarrörelsen, korporativism, medelklassvänster och företagande på ett oklart sätt.  Surrigt.

Slöjbråk på twitter

I Sverige kan moderaterna inte inse att bära slöja är ett kontroversiellt ämne som knappast handlar om vad en enskild individ beslutar sig för att ta på sig, ett ultraliberalt synsätt som jag trodde bara Annie Lööfs extrema parti stod för. Men icke.Jag lade ut en bild i förrgår från MUF Skaraborg på twitter som visar deras styrelseledamot Zeinab Hussaini i slöja.

Min kommentar löd,”Styrelseledamot MUF i Skaraborg”.Inget mer.

Fotot hade någon lagt ut på Facebook med en ifrågasättande kommentar som jag tog bort, nyfiken på vad detta konstaterande av beslöjad ungmoderat kunde leda till.Var och en som följt debatten om slöjor i skolor och på unga kvinnor vet att det finns många vinklar på det, men att slöjan inte är ett personligt plagg som kan betyda vad som helst för bäraren. Man uttrycker religiös tillhörighet men också annat, t ex att man är under beskydd av andra muslimer och att man inte är sexuellt tillgänglig.

President Gamal Abdel Nasser träffade det egyptiska Muslimska Brödraskapet 1953 för att förhandla med dem. Deras första krav var slöjtvång på alla egyptiskor. Nasser förklarade, skrattandes i videon ovan från ett tal 1958, att det inte var acceptabelt. Han förstod vad slöjor innebar, ett ställningstagande för att begränsa kvinnor.

Detsamma förstod det Muslimska Brödraskapet och därför valde de slöjtvång som första förhandlingspunkt; inte bidrag, inte fler moskéer, inte religionsundervisning, inte vapen, inte något annat än just det som begränsar kvinnors frihet, sexualitet och visar att de är ärbara.

MUFs ledare Benjamin Dousa skrev till mig på twitter att jag ”borde skämmas som hänger ut en ung MUF-medlem på det här sättet utan att känna henne lr veta vad hon tkr.”

Mitt svar: ”Jag förstår din och andras invändning men anser att slöja på politiska företrädare innebär ett godtagande av uppdelning i ärbara dvs beslöjade kvinnor och icke, de utan. MUF bör ta avstånd från sådan uppdelning och kollektivism.”

Mitt inlägg på twitter handlade inte om personen med slöja som flera manliga moderater verkade vilja beskydda trots att hon tagit ställning mot hedersförtryck i en poster, skrivit två debattartiklar om feminism och bortgifta flickor under sommaren.

Jag har förstått att hon fått otrevliga påhopp efter min tweet och skrev, via ordföranden för MUF Skaraborg, ett mail där jag beklagade de idioter och muslimhatare som tyvärr finns i mitt flöde.

Men jag tog inte tillbaka min tweet för den handlade inte om henne utan om hur slöjor ska behandlar i offentliga rum och i politiska partier i Sverige.

Att slöjan inte är vilket plagg som helst förstod både Nasser och Muslimska Brödraskapet tidigt, liksom Ayatollah Khomeinis regim i Iran 1979, Frankrikes skollagstiftare 2004 och Carolin Dahlman, ledarskribent i liberala Kristianstadsbladet 2018.

Att ifrågasätta om en styrelsemedlem i ett politiskt ungdomsförbund ska visa sig i slöja är inte att påstå att ingen får ha slöja eller att den med slöja är medlem i Muslimska Brödraskapet eller dylikt.

Det är att vilja diskutera kontexten kring detta omstridda plagg som idag kan bäras av en miljöpartistisk riksdagsledamot från Göteborg, en centerpartistisk nämndeman i Solna (och flera nämndemän i Stockholms tingsrätt har bekant berättat), på vårdcentralen, folktandvården, skolor, förskolor, apotek, förvaltningar m fl offentliga platser. För att inte tala personal vid alla utförare av offentliga tjänster som betalas med skattmedel. En metod vore att konkurrera ut de religiösa företagen med sekulära alternativ.

Jag vet att klädseln för styrelseledamot i ett ungdomsförbund knappast kan eller bör lyda under offentliga lagar och regler. Men var går gränsen? Om den uppenbarligen kompetenta ungmoderaten väljs in i Falköpings kommunfullmäktige 2022, ska hon då tala för M iförd en slöja? Om hon blir kommunordförande, låt oss säga 2030 ? Eller domare eller riksdagsledamot?

Våra ministrar i den feministiska regeringen satte på sig slöjor vid statsbesök i Iran, ett diplomatiskt val sägs det (och som jämfördes av finansministern med damhatt). Men Melanie Trump gjorde det inte i Saudiarabien.

Slöja på företrädare i valda församlingar och personal vid offentliga förvaltningar i stat, landsting och kommun är enligt mig inte acceptabelt. Vissa inom M anser det fel av mig att lägga ut bilden på ungmoderaten, men skulle de acceptera en beslöjad partiledare, en kommunordförande, en minister?

I höst ska Benjamin Dousa ta över tankesmedjan Timbro, gratulerar. Där kommer han få pröva sina individualliberala åsikter och troligen få stöd av förlagschefen Andreas Johansson Heinö och islamologen Eli Gönder. Dousas resa från Husby till Handelshögskolan är givetvis en fördel, men den räcker inte i den kulturstrid som den svenska borgerligheten duckat för i decennier. Han kan lära av Danmark och Norge som inte väjt i samma utsträckning.

Utanför Timbro kommer Dousa få stöd av Hanif Bali som kritiserade mig igår på twitter, Mustafa Panshiri och Hamid Safar, tre borgerliga debattörer jag uppskattar men som är oeniga med mig om slöjor.De och ni som följde debatten igår på twitter har en del att ta tag i.

Förutom att se den leende Nasser raljera om slöjtvång 1958 i videon ovan kan följande böcker och texter rekommenderas:Hege Storhaugs Landsplågan IslamSameh Egyptsons Holy White LiesJohan Westerholms Islamismen i SverigeMona Lagerströms Muslimska Brödraskapets förtrupp i SverigePer Gudmundsons ledare om Muslimska Brödraskapets infiltration i S.

Alla dessa texter utom Hege Storhaugs bok (bl a om Malmö) handlar om Muslimska Brödraskapet. Jag påstår inte att Zeinab Hussaini eller MUF Skaraborg är kopplade till dessa islamister. Men jag är övertygad om att de gläder sig åt att hon står på sig i sitt val av huvudbonad, hur mycket smink hon än använder.

Att inse det är att förstå vad M och de svenska partierna vägrat undersöka: vilken grad av islamisering är acceptabel för Sverige. De rödgröna och C verkar inte ha några gränser (utom Amineh Kahkabaveh, Nalin Pekul och Zeliha Dagli).

Vilka konsekvenser får det på sikt?Min avslutande tweet igår:
”Då står Nasser 1958, Frankrikes skollag 2004 och alla iranska modiga slöjbrännare och jag på samma sida. Var @BenjaminDousa och @mufswe står verkar oklart. Anser ni att slöja är ett individuellt val utan relation till kultur, grupper, religion är ni lika tokliberala som förr.”

Inget svar från Dousa eller Bali.Men från Aftonbladet

Rätt man på fel plats: SD, Sjunne & medier

(Denna text på min Facebook sida)
När jag gick till DN i februari 2015 och berättade att den SD ägda webbtidningen Samtiden som jag var ansvarig utgivare och redaktör för styrdes av den avhoppade riksdagsledamoten Erik Almqvist via hans hem i Budapest blev många Sverigevänner förbannade. Jag förklarade att jag inte hade något emot SD, det parti jag gått in i 2013 med liv och lust, men att partiets ansvar för Samtiden var under all kritik.
Det finns mer att berätta om runt Samtiden, Avpixlat och andra alternativmedier som jag tänkte ägna denna drapa åt. Juli i Sverige är torrlagt på nyheter och skvaller vet jag sedan de somrar jag vikarierat på redaktioner i Uppland, Värmland och Gästrikland så här kommer något att spinna vidare på: varje detalj kan kommenteras och kritiseras av de som var med och ni som följde från den Sverigevänliga rörelsen och dess kritiker (Expressens David Baas kan dock sluta upp med att ringa mig, utan läsa direkt här).
Jag fick uppdraget som ansvarig utgivare och redaktör för Samtiden i december 2013 efter möten med SD:s riksdagsmän Martin Kinnunen och Mattias Karlsson med Erik Almqvist på länk från Ungern. Jag, Eric Almqvist och den erfarna kristna journalisten Annica Skenberg skulle planera tidningen på våren 2014 för utgivning senast midsommar.
Vi skulle träffas IRL varje månad och ha planeringsmöten över videolänkar, då Annica Skenberg bodde i Malmö och Erik Almqvist i Budapest. Av detta blev endast ett möte av i Malmö i april under hela produktionen av Samtiden från dess utgivning i juni 2014 tills jag gick i februari 2015.
Vi hade kontakt via en chatt men inga redaktionsmöten eller utvärderingar. Allt skedde hipp som happ och varken jag eller Annica kunde publicera våra egna eller andras texter. I efterhand ljög Martin Kinnunen, Samtidens ägare, i Expressen 16 feb 2015: “Samtidens ansvariga utgivare har givetvis kunnat fungera som ansvarig utgivare såväl i praktiken som juridiskt. Den ansvariga utgivaren har haft fullständiga användarrättigheter att lägga upp och radera texter “.
Nu spelar det mindre roll och jag hade kunnat arbeta under en redaktör som ansvarade för publicering men hela systemet var amatörmässigt. Vi hade ingen backup om Erik Almqvist skulle bli sjuk, eller inte kunna publicera där han satt i Budapest och fick wordfiler mailade till sig som han sedan lade in i en wordpressläsare.
Jag hade blivit lovad att få kontroll över utgivningen, dvs att publicera, men det blev aldrig av. Detta är inget nytt men annat tillkom som förvärrade det redan planlösa redaktionsarbetet.
Annica Skenberg var erfaren skånsk lokalreporter och skribent i kristen press, Världenidag i synnerhet, men hon var dessutom en sällsynt svår person. Hon ogillade mig tidigt och intrigerade med Martin och Erik mot mig. Jag visste aldrig var jag hade henne och hon baktalade mig i den chatt vi hade fick jag reda på senare. Att hon var ogift, barnlös 65 årig kvinna och bitter vid det tillfälle vi kom att samarbeta kan ha bidragit eftersom hon fräste om mina barn och mina förhållanden. Hon skulle bara sköta utrikesbevakningen och gjorde det med den äran, men hennes utfall mot mig och Eriks bortförklaringar var påfrestande.
Martin Kinnunen och Paula Bieler var i styrelsen av bolaget Samtid och Framtid AB som formellt styrde Samtiden, medan Erik Almqvist var ensam om att sköta allt. De hade aldrig några idéer om vad vi skulle skriva om, bara det inte var sk “Avpixlat-nivå” och svarade nästan aldrig på mail eller telefon.
Erik hade fått medieuppdraget av SD 2013 som plåster på såren efter att han blivit av med riksdagsplatsen den 30 december 2012 till följd av den sk järnrörsskandalen. Fyra miljoner beräknades hans riksdagslön ha kunnat inbringa under de år han hade kvar inklusive pengar som SD ville lägga på en ny mediesatsning. De tidigare hade inte gått bra. Erik Almqvist fick alltså fyra miljoner att leka med, något som retade upp SDare ute i landet. Men han hade ledningens öra och fick göra vad han ville. Men inte med mig.
Han hade alltså full kontroll över allt som kunde publiceras i Samtiden. Jag var en van skribent som hade fått artiklar publicerade 1981, ett år innan Erik föddes. Han hade inte arbetat på tidningsredaktioner alls vilket jag hade och dessutom varit redaktör och ansvarig utgivare 1983 i Uppsala innan jag började skriva frilans och vikariera i landsortspressen, bland annat som kulturredaktör vid Arbetarbladet i Gävle 1989.
Almqvist hade redan i mars 2014, tre månader före utgivningen av Samtiden, fått in texter av mig, bland annat en recension av utvecklingsekononomen Paul Colliers bok Exodus. Den och cirka 60 till texter blev dock refuserade. Varför vet jag inte, men på omvägar fick jag höra att jag skrev illa. Må så vara men jag var beredd att låta mina texter redigeras vilket skedde först efter nyår 2015 då en till redaktionsmedlem, C, anställdes.
Hon var kompetent och insåg efter en vecka vad som pågick med den bittra Annica Skenbergs ränker och förtal. Hon och jag kom att samarbeta bra de månader jag var kvar, men det räckte inte med en enda vettig person på redaktionen: Annica och Erik måste sluta, i den ordningen.
Jag presenterade ett förslag för Martin Kinnunen tisdagen den 10 februari då han för första gången kom till vår lokal i Årsta för att tala med oss, dvs jag, C och den nya ledarskribenten Markus Jonsson som skulle ta över ansvarig utgivarskapet från mig (vilket Kinnunen sagt direkt till mig i december 2014 och som jag godtog). Erik och Annica var inte på plats utan i Budapest och Malmö som vanligt. Jag hade inte sett någon av dem sedan våren 2014.
Mitt förslag gick ut på att Annica Skenberg måste sluta omedelbart och Erik Almqvist något senare. Eriks arbete med vårt webbsystem kunde med fördel skötas av Roger Salle Sahlström ansåg jag, en skicklig fotograf, vass bloggare och modig alternativmedieföreträdare som arbetat med Dispatch International sedan 2012 och attackerats av vänsterextremister. Dessutom var han rolig, lättsam och en bra resurs på alla sätt för den Sverigevänliga rörelsen. Men icke.
Kinnunen sade nej till att jag, C och Salle skulle kunna driva tidningen. Den moderata ledarskribenten Markus Jonsson kunde gärna vara kvar som ansvarig utgivare ansåg jag eftersom han inte gjorde någon skada. Han skrev lite sura ledare en gång i veckan och fick bra betalt där han satt på vårt redaktionsrum och smorde in sina dyra läderskor, några han gärna berättade om liksom sina tweedkostymer.
Han ville bli en knökkonservativ kuf men var för töntig tom för Heimdal i Uppsala. Oduglig för Sverigevänner ute i landet och knappast originell som då högermoderat ledarskribent av vilka fler började synas då. Men han var ofarlig och hade platsat i ett omorganiserat Samtiden som jag såg det. Idag skriver han för Nya Tider och jobbar för Exakt24. En till högerradikal fostrad av SD.
Jag är övertygad om att mitt förslag hade gjort succé för SDs mediestrategi men Kinnunen vek sig inte. Han litade bara på Erik Almqvist, en högerradikal som introducerat mig till Jan Olof Bengtsson, Gustaf Kasselstrand, Anton Stigermark, trevliga killar men klart höger om SDs mittfåra vilket skulle visa sig under våren 2015 då de försökte ta över SD Stockholm (där jag var medlem) och sedan uteslöts. Att reda ut att SDs ledning hellre litade på dessa personer än på mig och Salle är för mig en gåta. Ironiskt nog kom Salle senare att arbeta som fotograf för SDs kommunikationsavdelning.
Samma eftermiddag, tisdag 10 februari 2015, gick jag till polishuset på Kungsholmen där Dan Eliasson hade samlat redaktionsfolk med anledning av attacken mot Charlie Hebdo i Paris då jihadister mördat 14 redaktionsmedlemmar och 4 judar. Jag var inbjuden av polischefen Eliasson eftersom han fått mitt visitkort vid en debatt på Publicistklubben i Stockholm då han sagt att alla var välkomna denna eftermiddag.

Eftersom Samtiden var islamkritisk liksom Charlie Hebdo var vi givetvis ett mål för terrorister, liksom Avpixlat.

Mats Dagerlind, chefredaktör vid Avpixlat, var också där på polishuset med ett 50-tal journalister inklusive den SD-hatiska Lisa Bjurwald. Hon upptäckte oss och varnade Eliasson för att befatta sig med oss, liksom Tidningsutgivarnas ordförande Jeanette Gustafsson gjorde.
En mer professionell hållning till terrorhot hade David Flam som ägde det kontorshotell i Årsta Park där Samtidens redaktion fanns (dock nästan alltid tom). Flam förstod vad som kunde ske och vår lokal anonymiserades.
När Martin Kinnunen så tydligt visat att han inte ville bli av med varken Annica Skenberg eller Erik Almqvist så beslöt jag mig för att läcka hela upplägget till DN. Min gamle vän Anders Forsström på DN hade en kollega, Ewa Stenberg, som jag träffat kort där. Jag ringde henne, bokade in intervju på torsdag med henne och Karin Eriksson, båda bra politikreportrar. Innan dess åkte jag till Stocksund för att träffa Gunnar Sandelin, Jan Tullberg och Lars Stockis Liljeryd för att höra vad de tyckte.
De blev inte alls glada. Jag försatt en chans att äntligen få in SD och vettiga åsikter i medierna sa de. Jag hade skött mig utomordentligt i tevesofforna, i valvakan september 2014 och i radiodebatter så varför inte bita ihop med Samtidens strul? Jag stod på mig och att sa att jag fått över 60 artiklar refuserade, blev baktalad var dag av en vresig kärring och var alltid ifrågasatt av SD ledningen. De ville inte ha mig och jag inte dem. Dessutom hade de utnyttjat mig i över ett år som bulvan, en ansvarig utgivare som inte hade ansvar för utgivningen av den tidning jag ansvarade för, juridiskt. De bad mig dra tillbaka DN -intervjun men jag stod på mig.
Sagt och gjort. 14 februari 2015 kom hela historien ut. Kinnunen och Bieler försökte beskylla mig för att inte godta Markus Jonsson som ny utgivare vilket var en lögn. De lade till en lögnaktig artikel av Expo som publicerats 10 februari, samma dag som jag talade med Kinnunen. Enligt dem skulle Expo ha fått mig att bli så rädd att jag gått till DN. Pyttsan!
Daniel Vergara som skrivit den tramsiga texten om att jag spred rasism på twitter är en lurig fan som jag och Salle stötte på vid Jimmie Åkessons Vårtal på Långholmen 2014. Vi två fikade i det lilla båtklubbshuset när en av oss plötsligt noterade Expo: Daniel Vergara och Anna-Sofia Quensel. Salle gick fram och presenterade sig som högerextremist, leendes. Han bjöd över dem till vårt bord och där snackade vi ett tag. Vergara är liksom Baas en trevlig typ när man träffar honom men som ljuger ihop något vid skrivbordet senare. Att jag skulle sluta på Samtiden pga hans text om mitt twittrande är uteslutet.
Men mina kloka vänner Tullberg, Sandelin och Liljeryd hade givetvis en poäng och jag funderar ibland på vad jag skulle ha gjort. Sitta tyst och godta att bli behandlad som skit av SDs ledning var aldrig ett alternativ, men jag kunde ha slutat och hållit käft. Å andra sidan hade Erik Almqvist då fortsatt styra med allt vad det innebar. Att han inom ett år skulle förespråka att starta ett nytt högerradikalt parti och numera skriva för Nya Tider och Exakt24 var ett vågspel som Kinnunen och Bieler får svara för att de medverkade till. För de gjorde de. Erik Almqvist blev länken mellan SD och blivande AFS som de inte ville släppa. Varför de gjorde så vet jag inte. Allt jag vet är att de vanskötte Samtiden och lät Erik Almqvist hållas.
När jag slutade på Samtiden stod jag utan försörjning och arbetade en månad som grovdiskare på Södersjukhuset. Tungt jobb från 7 till 16.30. Sedan blev det lättare som vikarierande lärare i en tvåa i Trollbodaskolan i Hässelby nordväst om Stockholm. Samtidigt ville jag inte sluta som skribent utan tog kontakt med Mats Dagerlind vid Avpixlat redan under våren 2015. Jag fick skriva krönikor, kulturartiklar, intervjuer och reportage- precis som jag hade önskat vid Samtiden. Dock utan betalning förutom två gånger på två år då jag fick 14 000 kr.
Jag reste runt i Danmark, i Bergslagen, Västergötland och jobbade nog halvtid i två år för 28 ooo kr. Det kom in pengar till Avpixlat via Kent Ekeroths förening så jag hade kunnat få mer men Kent satte stopp. Han är god vän med Erik Almqvist och har aldrig gillat mig, så jag slet vidare utan betalning men med ett allt sämre rykte. Om Samtiden var illa så var Avpixlat definitivt rasistiskt/högerextremt/fascistiskt i mångas ögon. Mina vänner i Uppsala försvann för alltid och jag bjöds inte in mer till SVTs Gomorron Sverige eller nyhetsprogram.
Avpixlat som nu heter Samhällsnytt hade kunnat få en annan profil. 2016 kontaktades jag av en företagare som var villig att gå in med drygt 500 000 kr för att göra den utskällda webbtidningen lönsam. Med den webbtrafik som Avpixlat hade fanns annonseringsutrymme för flera miljoner trodde han. Vi planerade tillsammans med Mats Dagerlind ett upplägg som hette “Nya Avpixlat” och ett riktigt aktiebolag där man kunde anställda folk och göra pengar på annonser istället för gåvor via Kent Ekeroth och fakturor från Mats Dagerlinds lilla bolag till Ekeroth.
Kent Ekeroth motsatte sig upplägget men insåg att det var bättre än nuvarande röriga upplägg med ideell förening, bolag, donationer. Han skulle ha 51 % av aktierna medan företagaren som skulle satsa en halv miljon skulle ha mindre. Det blev inget av med denna möjlighet för ett Nya Avpixlat dessvärre och Kent Ekeroth lär sitta kvar i samma förening med liknande upplägg. Jag skriver inte för Samnytt och har ingen insyn. Mats Dagerlind är dock den bästa redaktör jag stött på i alternativmedier, en kunnig självlärd publicist som någon bör hylla innan han går bort. Hans berättelse finns som tur är i antologin Priset, red Arnstberg 2017.
Avpixlats krönikör Rolf Malm och Ingrid Carlqvist gick för långt i sin antisemitism ansåg jag våren 2017 och skrev en inlaga som hamnade på bloggen men avsedd som debattinlägg i DN. Jag skrev den efter att ha hört henne tala i januari 2017 om svenska judars konspiration mot den svenska befolkningen.
Hon hade tidigare sommaren 2016 talat om rasideologi tillsammans med pseudonymen Conrad i deras podd och retat upp både danskar och norrmän genom att jämföra deras motståndsallianser med kommunister mot den nazistiska ockupationen 1940-45 med en möjlig allians med nazister mot islamister idag. Danska Trykkefrihedsselskabet och norska Document.no avsade sig allt samarbete med henne.
Jag hade satt igång planeringen av en alternativ tryckfrihetskonferens 2016 med henne som kunde genomföras bara utan hennes närvaro. Danskarna och norrmännen vägrade delta om Ingrid Carlqvist stod på programmet och var arrangör. Hon hade gett mig mail till Douglas Murray (som skrivit i Dispatch International 2013-4), Daniel Pipes och Anne Marie Waters, men kunde alltså inte komma till Stockholm 1 oktober 2016 då konferensen Dangerous Words 250 genomfördes med anledningen av den svenska Tryckfrihetsförordningenens 250-årsjubilieum, ett hyckleri om vår åsiktsrepression.
Daniel Pipes från Middle East Forum, Abdel Hamed Samad (förföljd tysk-arabisk islamkritiker), Aia Fog (då vice ordf i Trykkefrihedsselskabet), Douglas Murray (författare och debattör) och Anne Marie Waters (islamkritisk aktivist i UK) talade. Men Ingrid Carlqvist som hjälpt mig med det mest väsentliga kunde inte delta. Vi behöll trots allt kontakt men i januari 2017 var hon som sagt bortom räddning.
Idag hälsar hon inte på mig. Jag såg henne på Swebbtv:s kryssning hösten 2019 och sa hej men hon fräste tillbaka att mig hälsar hon inte på. Chang Frick svarar inte ens om jag säger hej till honom. Vi ses i olika sammanhang och han tittar vid sidan av mig och tiger om jag säger något.
Vi sågs första gången 2013 i Gamla Stan då han satte upp Nyheteridag med Kent Ekeroth. Något år senare var han hos mig på kalas och sen hos Per Gudmundson där alla opinionsbildare med vett samlades hösten 2014. Chang är framgångsrik och jag önskar honom lycka till som den ende av alternativmedieföretagare som lyckats. Dock verkar han rejält sur på mig och tål inte att SVT bjöd in mig till SVT Debatt som journalist. Att han samarbetat med Researchgruppen och snott 10 000-tals mail från Avpixlats föregångare Politiskt Inkorrekt är betydligt värre i mina ögon än hans beskyllningar av mig.
Alternativmediernas företrädare är osams: Dagerlind och Frick ogillar varandra. Carlqvist och jag ogillar varandra liksom Ekeroth och jag. Ingen gillar Vavra Suk. Jag skrev för hans Nya Tider 2015, blev erbjuden jobb-tackade nej, men stod i deras bås vid Bokmässan 2016. Sedan dess har jag inte haft med dem att göra . Fria Tider känner jag ingen som gillar men många läste den när den ansågs ny och fräck. Läget i alternativmedier är bedrövligt. Men andra har förstått att det finns bra historier och analyser som bör publiceras, om än i annat skick.
Idag har Kvartal och Det Goda Samhället tagit den plats som finns mellan alternativmedier och mainstreammedier. De är duktiga, professionella men har knappast samma folkliga bas som de ursprungliga alternativmedierna. Tänk att en databas, GangrapeSweden, med filer från domar i mål med gruppvåldtäkter i Sverige kunde leta sig fram till Donald Trump februari 2017.
Sådant hade alternativmedier skrivit om flera år tidigare utan någon reagerat, Samma med kvinnor som tagit in unga ensamkommande män och haft sex med dem, vilket Salle skrivit om i Avpixlat flera år innan övriga medier vågade ta upp storyn.
Det finns mer att berätta men jag stannar här. Ni får gärna kommentera men håll god ton.
Jan Sjunnesson 21 juli 2020

Låt inte kulturvänstern vinna debatten om politiskt vinklat kulturstöd

När ska det röda rinna av kulturens fana? - DN.SE
https://sjunne.com/2012/02/22/kultur-nej-debatt-nej-men-ganska-kul-underhallning/

De som vill ha en neutral stat som inte ger bidrag till vänsterextrema projekt måste formulera sig bättre. 

I debatten om aktivistiska myndigheter och vänsterinriktade kulturprojekt ägnar konservativa och sakliga kritiker sig åt att peka på det osunda  i att offentliga medel går till organisationer som går extrema vänstergruppers ärenden. Exemplen är många:

  1. 2013 avslöjade journalisten Magnus Sandelin att Statens Medieråd ansåg att den autonoma vänstern visserligen hade tveksamma metoder men i övrigt var hyggliga idealister,
  2. 2017 skrev Timbro om Statens Kulturråds miljoner till gatuvåldsgrupperna Megafonen och Pantrarna.
  3. Expressen skrev om konst för maskar och svamp 2019
  4. Ledarskribenten Håkan Boström uppmanade 2020 Allmänna Arvsfonden att strama upp sin bidragsgivning till vänsterprojekt

Listan kan göras mycket längre.

Men ett pedagogiskt problem kvarstår som kritiker från höger inte klarar av, nämligen att de möter uppfattningen att vänstervriden kulturpolitik ska ersättas med högerdito, gärna nationalkonservativa som SD gillar. SD Sölvesborgs Louise Erixon har förgäves försökt bemöta dessa argument men de biter sig kvar.

Ola Wong och Stina Oscarsson har också försökt att bena upp debatten som kokar ned till detta: Att man kritiserar stolliga vänsterprojekt betyder inte att man vill ha högerprojekt, stolliga eller inte. Det innebär bara att offentliga myndigheter ska vara neutrala i största möjliga mån. 

Än hellre sekulär stat  som Medborgerlig Samling vill ha men dit når vi inte i detta första steg som mer drivs av Googles motto; ”Do no evil.”  Dvs ge inte pengar  till våldsbejakande förortsgrupper som Pantrarna och Megafonen som underblåste upploppen i Husby och  i landet 2013, vilket SVT:s Uppdrag Granskning konstaterade 2014, se Kvartal. Ändå gav kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) dem mer pengar 2015.

Det första är alltså att stoppa de miljoner som går till rent kriminella och  vänsterinriktade projekt, stolliga och övriga.  Att professor Mattias Gardell understöder förortsvåld   kan vi inte göra något åt, men att dessa grupper finansieras av offentliga medel är osunt.

Detta argument bör räcka. Låt inte debatten handla om att menskonst och stenkastning ska ersättas med knätofs eller nationalistiska aktioner.  Det räcker att få slut på kulturvänsterns stöd från myndigheterna.  Saklighet räcker långt.

 

 

Skolans bestraffningssystem och nya fantasifulla konservativa friskolor

Hets, 1944. Manus: Ingmar Bergman

Den svenska skolan har mycket lite att ta till för att bestraffa elever, eller, utdela sanktioner som det heter med ett vänligare tilltal. Vi kan egentligen inte göra annat än att kalla till elevvårdssamtal med föräldrar, tjata på eleven och i övrigt pressa den på alla sätt utom så att det märks.

Jag har skrivit i Skolledaren tidigare att de enda metoderna vi har är just föräldrakontakt och tjat. I princip håller jag med min tidigare ståndpunkt men den är problematisk av flera skäl.

  1. Genom att kalla in föräldrar avsäger sig skolan möjligheten att utdela sanktioner. Skolan underkänner därmed sin egen makt över elevens skolgång.
  2. Föräldrar kan vara oberäkneliga och för hårda mot eleverna, inte minst utlandsfödda föräldrar.
  3. Föräldrar kan ta ställning för eleven mot skolan. Det drabbade mig i en högstadieskola då jag ringde hem för att berätta att eleven kallat mig rasist. Det tyckte några föräldrar var rätt och en hel del lärare, läs inlägg på Facebook efter min artikel i Skolvärlden.

Föräldrar kan ge upp och låta eleven flina i tingsrätten efter att ha spottat på en skolledare, vilket drabbade mig 2005

Att återta makten till skolans ledare och lärare från elever och föräldrar är svårt och kräver att skollagen skrivs om. Dessutom krävs att skolor etableras som klarar av uppgiften.

Det Goda Samhällets kulturredaktör Richard Sörman har nyligen skissat på vad som behövs göras i Skolsverige, något jag skrivit om i ett friskoleförslag och i en analys.

Jag har 40 års erfarenhet av skola och har bloggat mycket i ämnet och skrivit i många skilda publikationer, även utomlands. Först nu ser jag skymten av ett bättre alternativ än dagens lapptäcke för en skola i förfall där inte minst borgerligheten har kapitulerat och står utan reella alternativ.

Sörmans uppmaning att starta nya konservativa och nationalistiska skolor skulle innebära att sanktioner återigen kan ges av lärare, inte kroppsbestraffning utan andra kännbara metoder. En sådan stramare skola behöver inte stå i motsättning till fria arbetssätt. Själv är jag förtjust i utbildningsfilosofen Kieran Egans Learning in Depth och Imaginative Education.

Sanktioner behövs för att hålla ordning och upprätthålla idén som skolan som annat än en förvaringsplats. En fantasifullare skola kan då ägna sig åt andra saker än tjat och elevvårdssamtal med uttråkade/förbannade/ ängsliga föräldrar.

En litteraturkanon som Danmark införde 2004 vore för övrigt utmärkt. Läs om dansk skol- och kulturdebatt i min bok Skandinavisk kulturkamp.

En fd rektor skriver till mig:

”Jag använde trappan. Den fanns anslagen i varje klassrum.
1. Vi regelbrott första gången: muntlig tillsägelse av berörd personal.
2. Upprepat regelbrott: föräldrar kallad till skolan på stört. Eleven får be föräldrarna om ursäkt för att de skämt ut familjen. Rektor håller förmaningstal o eleven måste be djupt om ursäkt. Eleven påminns om vad som händer om denne likväl skulle brista.
3. Vid fortsatt regelbrott så får eleven en skriftlig varning skriven på ett stort papper med stämplar o rektors underskrift. Förälder kallas för att ta emot varningen. Eleven stängs av tre dagar för att utredas av elevhälsoteamet.
4. Eleven placeras i liten undervisningsgrupp i en månad med en särskild undervisningsplan med fokus på av/en/ma. Får ej umgås med andra elever under denna månad. Äter måltider med personal o har rast när övriga har undervisning.
5. Sista trappsteget är att eleven anmäls till polisen, soc, BUP o till arbetsmiljöverket alt så kan familjen flytta till en annan skola på stört vilket alla väljer för att slippa fler möten med myndigheter.
Den senare delen under trappa 5 var en smidig lösning som inte stod på regelverket men som rektor erbjöd Of the record.
Minsta lilla leder till åtgärd. Inga undantag. All personal var tvungna
att genomföra stegen alt söka nytt jobb.”

The story behind Trump´s 2017 comment, ”You look at what happened in Sweden”

Most Swedes remember president Trump´s speech in Florida in Feb 2017, when he said, ”You look at what happened in Sweden. Sweden, who would have thought Sweden? They took in large numbers and are having problems like never thought possible”.

Soon the media networks found out that he had watched Fox News earlier and seen a program about gangrapes in Sweden. The host, Tucker Carlson, got the information through his online magazine Daily Caller. And where did they get it from, all detailed statistics about court cases on gangrape in Sweden last ten years with mostly immigrants perpetrators?

Well, in the video clip above, at 13 min, associate professor Bilyana Martinovsky tells the background:

She had contacted Daily Caller and Tucker Carlson and given them all the facts from a now defunct website, Gang Rape Sweden. The web had a datebase with all verdicts from set courtcases, so anyone could read the court proceedings and make up one’s mind about the ethnic backgrund of the criminals.

Bilyana Martinowski spoke yesterday (Jan 18, 2020) at a public meeting in Stockholm about the state of freedom of speech in Sweden, organised by the small association The Free Speech Advocate/Yttrandefrihetsombudmannen (where a full video will be uploaded with her slides).

She had not told this connection before due to fears of repercussions and harassment from the academic establishment for anyone who dares to combine ethnicity and crime. She was right.

In one morning her position at Stockholm university was ended due to her mentioning the website Gang Rape Sweden on Twitter. Two years later she was met at the Stockholm airport by six policemen and taken into arrest, without any charges being mentioned.

Listen to her story in the clips above.

This story has never been told by any media, Swedish (try again, Hugo!) or international. How a researcher who mentioned statistics about raped women by immigrant men was fired, but before that, succeeded to reach to the most powerful man in the world, Donald J. Trump.

More in these videos:

Articles in Swedish alternative media

https://www.nyatider.nu/twittrade-om-trollfabriken-jagarhar-da-forlorade-bilyana-sin-universitetspost/

https://www.nyatider.nu/ljog-om-uppsagning-av-forskare/

https://www.nyatider.nu/samhallskritisk-akademiker-frihetsberovad-av-over-tio-poliser/

https://samnytt.se/bilyana-martinovski-har-slappts-polisen-visiterade-mig-intimt-och-fornedrade-mig/

https://katerinamagasin.se/polisbrutalitet-som-i-diktaturer-systemkritisk-forskare-gripen-och-forhord-for-att-ha-sarat-kanslor-pa-twitter/

Article in Dagens Nyheter, MSM:

https://www.dn.se/kultur-noje/anstallda-vid-stockholms-universitet-trakasseras/

Online ”Hate Speech” prevention group #jagärhär

https://www.facebook.com/groups/kallkritik/permalink/446679942522884/

Vänsterakademiker som underblåst upploppen

Det var mycket stökigt i centrala Göteborg på söndagskvällen.

Stefan Jonsson

Sven Lindqvist

Paulina de los Reyes

Mattias Gardell

Stellan Vinthagen

Edda Manga

Tobias Hübinette

Massod Kamali

Irene Molina

Diana Mulinari

Eddy Nehls

Athena Farrokhzad

Ove Sernhede

Felipe Estrada

Jerzy Sarnecki

Magnus Hörnqvist

Leandro Schclarek Mulinari

 

De är långt fler. Tipsa mig så lägger jag upp fler namn som ni stött på vid högskolor och universitet. Gör en Flashbacktråd också så kan alla uppdatera.

Dessa forskare, universitetslärare och debattörer har nu eller tidigare direkt eller indirekt stött upplopp mot polismakt och myndigheter med motiv från vänsterradikala teorier om ras, ort, klass, kön och etnicitet.  Black Lives Matter har tyvärr teoretiska företrädare. Dessa är inte ensamma utan stöds av nästintill majoriteten av universitetens anställda. Förnuftiga folk i förorten Husby håller inte med, men de viftas bort.  ”Jag är jurist, jag kan det här !”

Man kan lägga till stillsammare personer som Jan Myrdal, Sven-Eric Liedman, PO Enqvist (som stödde Pol Pot 1975), men  i huvudsak är 1968-generationen passerad till förmån för deras barn och barnbarn. Per Ahlmarks Vänstern och tyranniet  och Det öppna såret är viktiga men nu är läget än värre än under 1970- och 80-talen då en viss akademisk integritet och borgerlig sans höll tillbaka de värsta stollerierna.  En hel myndighet, Statens Medieråd, tog 2013 ställning för den autonoma vänstern visade Magnus Sandelin.

Inom Svenska Kyrkan har Johan Sundéen kartlagt 68-kyrkan,men det återstår mycket att göra för att beskriva och åtgärda detta vänsterakademiska etablissemang. Johan Lundbergs Ljusets fiender och David Anderssons Med skuldkänslan som drivkraft har gått före men mer måste till.  Bengt G. Nilssons uppgörelse med sin vänstervridna Israelsyn är ett gott aktuellt exempel liksom Genusdoktrinen.

Min lista på böcker om svensk samtidshistoria rymmer en del äldre kritik liksom min genomgång av postkoloniala marxistiska tankar om ”Den Andre”, ett outtömligt tema i vänsterintellektuell polemik där segraren alltid är Offret Den Andre. 

Påfallande och särskilt dystert är att många vänsterradikaler finns på polisutbildningar och inom kriminologi. Ivar Arpi skrev  nyligen om en skakande instruktion vid Södertörns högskola där blivande poliser utbildas i att inte behandla alla lika inför lagen.

Har jag missat någon inflytelserik vänsterakademiker så kommentera. 

Karl Marx och BLM

Karl Marxs klasskampsbegrepp och Black Lives Matter

När Karl Marx tog sig an socialistiska och kommunistiska idéer på 1840-talet så var hans uppgift att polemisera med de romantiska sentimentala borgerliga pseudo-socialisterna. Dessa borgerliga drömmare tyckte synd om de fattiga arbetarna och hade därför en nedlåtande men ack så känslosam attityd till dessa hjälpbehövande.

Marx ville bort från dessa idealistiska tankar som enligt honom inte byggde på ekonomisk vetenskap och materiella förhållanden i produktionen, utan en känsla av skuld hos de bättre bemedlade.

Med den historiematerialistiska analys som Marx utvecklade tillsammans med sin vapenbroder Friedrich Engels så sågs tankar och föreställningar som konsekvenser av vissa materiella produktionsförhållanden.

De mest fattiga, trasproletariatet av arbetslösa, missbrukare och kriminella, såg han aldrig som en del av en revolution, tvärtom:

“Trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället, blir genom en proletär revolution här och där indraget i rörelsen, men enligt hela sin levnadsställning kommer det dock att vara bredvilligare att låta köpa sig för reaktionära syften.” (Kommunistiska manifestet, 1848)

Dagens rörelser i västvärlden som organiserats till stöd för Black Lives Matter består till viss del av dessa trasproletärer. Ingen marxist kan undgå att se hur dessa kan rekryteras för syften som går stick i stäv mot arbetarklassen och de segrar arbetarna vunnit i välfärd och trygghet. BLMs fronttrupper är inte socialister utan huliganer och revolutionsromantiker.  

Karl Marx var inte främmande för att våld kunde vara nödvändigt men såg taktiskt på klasstrider. Övergripande var klassintresset, inte minoriteternas egenintressen. Alliansen mellan sentimental medelklass och trasproletärer i BLM är inte vägen framåt, tvärtom. Att tycka synd om sig själv eller bli ett offer i de välbeställdas ögon är reaktionärt.

Rasism är inget marxistiskt begrepp som går att bygga nya samhällen utifrån. Tvärtom ställer det vita arbetare mot ickevita.  Till sist överges de vita eftersom hudfärg prioriteras före klass.

Jag  intervjuade den socialistiske filosofen Richard Rorty 2001 för tidskriften Axess, där han bland annat sa vid vårt samtal i Stanford:

“– Dagens amerikanska vänster känner inte till de slag som arbetarna vunnit och de spottar på den gamla progressiva reformismen och fackföreningsrörelsen.”

“Den kulturella vänstern har gjort en del gott och vidgat toleransen för avvikande, men den måste börja ägna sig åt de arbetslösa och utarbetade vita arbetarna också. Annars talar bara högern för dem och blir den tillräckligt stark försvinner kulturvänsterns alla framsteg i ett nafs tillsammans med sociala rättigheter.

Genom att vänstern mest bryr sig om minoritets- och kulturfrågor lämnar den hela fältet fritt för högern att, tillsammans med nya konservativa frikyrkor, härja med reaktionära utspel. Vänstern gör precis det högern vill, ägnar sig åt luftslott och dystopier.”  

För mer om marxismen, se mitt föredrag om Kommunistiska manifestets 150 årsjubileum, Uppsala stadsbibliotek 1999, i regi av Vänsterpartiet Uppsala.