Kategoriarkiv: Debatt

Inte med på Svenska Bokmässan

 

Ni kan inte träffa mig på Svenska Bokmässan 5 mars i Stockholm.  Jag har tidigare meddelat arrangörerna att jag avbokar men väljer nu att gå ut offentligt med beskedet.

Dessutom ställer jag mig på Ukrainas sida mot den ryska aggressionen och välkomnar svensk militär hjälp. Ett medlemskap i Nato för oss står på tur när denna katastrof är över och Ukraina befriats.

Jan Sjunnesson

Hvad vilja Socialdemokraterna, Magdalena Andersson?

Ett halvår efter hennes tillträde är inriktningen fortfarande oklar. Det parlamentariska underlaget är svagt och regeringsbildningen i höst vid eventuell valseger kan bli lika krånglig som sist. Att bilda regering med V och C om MP åker ut lär inte bli lätt och hennes lättirriterade humör bådar inte gott.

Men vi lämnar personen Magdalena Andersson, född 1967 i Uppsala och går till hennes CV. Där framkommer att hon arbetade för Göran Persson 1996-2009, vid regeringskansliet och i opposition. Är hon då en av hans lärjungar? Vi ska se.

Visa källbilden
Kjell Olof Feldt och Erik Åsbrink

Inom den svenska socialdemokratin på 1980-talet hade insikten nått Kjell Olof Feldt och hans Finansdepartement att landets ekonomi måste förändras. Den nya inriktningen från 1983 kom att kallas ”Den Tredje Vägen” och deras företrädare ”Kanslihushögern”. Där ingick förutom Feldt även Erik Åsbrink och Klas Eklund (de två senare skulle sedan liksom Göran Persson ta uppdrag för storföretag, en korporativ tradition inom S).

Den Tredje Vägen innebar avregleringar, neddragningar av offentlig sektor, skattesänkningar som nya liberala medel att nå socialdemokratiska välfärdsmål. Ett ”Rosornas Krig” utbröt på 1980-talet mellan LO och vänsterfalangen inom Socialdemokratin och Feldts hårda krav.

Olof Palme, som inte tagit ställning (se Feldts Alla dessa dagar…i regeringen 1982 – 1990), mördades dock1986, upproret avstannade och Feldt kunde tillsammans med Ingvar Carlsson genomföra nödvändiga reformer, inte alltid uppskattade inom Rörelsen.

Skolminister Göran Persson, 1989-1991, sedan finansminister 1994-1996 och statsminister 1996-2006, kom att genomföra de största budgetsaneringarna under finanskrisen på 1990-talet förberedda av Carl Bildt och Assar Lindbeck, och tillsammans med Ingvar Carlsson och Urban Bäckström. Fem hjältar.

Persson kom att uppfattas som hård och pragmatisk men lojal mot arbetarklassen. Han verkade i det tysta och Magdalena Andersson gick i lära hos honom. Olof Palme kallade sig ofta för demokratisk socialist, Ingvar Carlsson sällan, Göran Persson aldrig.

Under 1990-talet fick andra socialdemokrater och progressiva politiker i västvärlden sina tankar från samma vaga begrepp, The Third Way. Bill Clinton i USA, Tony Blair och Gordon Brown i Storbritannien (och sociologiprofessor Anthony Giddens), Gerhard Schröder i Tyskland, Romano Prodi i Italien, Lula da Silva i Brasilien med flera. En svensk socialdemokrat minns entusiasmen då.

Visa källbilden
Tony Blair och Bill Clinton

Efter finans- och eurokrisen 2007-2009 utmanades dessa vänsterliberaler och socialdemokrater av folkliga partier och protester från höger och vänster. Resten känner ni till. Läs annars om förvarningarna i Laschs The Revolt of the Elites och The Atlantic.

Bildts borgerliga regering förlorade valet år 1994 genom sina tydliga nyliberala budskap om vidare neddragningar, konkurrensutsättning, avregleringar och sänkta bidragsförmåner, men i stort sett användes samma metoder av de följande socialdemokratiska regeringarna som talade inte lika högt om den bistra medicinen. Dock fanns behov av stora förändringar som inte kunde vänta.

1996 Göran Persson genomförde vad som ingen borgerlig regering hade kunna göra. Han hade visst stöd bland arbetarklassen och medelklassen men fick utstå mycket kritik från fackföreningsledare. Vid fackmöten var det dödstyst efter det att Persson hade lagt fram de dystra budskapen berättade han för journalisten Annika Ström Melin 2012 i hennes biografi över honom.

LO diskuterade att dra ned bidragen till partiet, en tradition sedan år 1898 men inget kom ut av förslaget. Lokalt bland fackklubbar och i partidistrikt fanns opposition, men högre upp i LO fanns tillräckligt med verklighetsinsikt och stöd.

Men det blev tufft ibland att stå i främsta ledet för att verkställa nedskärningarna. I riksdagen sade Persson att varje svensk som talar illa om Sverige utomlands borde brännmärkas. Sverige år 1995 var nästan där Grekland var år 2013.

Persson hade rest till börserna i New York, Frankfurt och London. Där hade han mött unga flinande finansvalpar (LO:s ordförande Stig Malms fyndiga uttryck) som undrade varför de skulle köpa svenska statspapper och rädda den usla svenska ekonomin. Persson hatade dem men gjorde vad som krävdes utan mycket åthävor. Lite snack, mycket verkstad. Tvärtom mot den grekiska saneringen.

Exempel på denna tysta reformering av välfärdsstaten visar statsvetaren Anders Lindbom i sin studie Systemskifte? (2011) av Perssonåren 1996 – 2006. Det stora som skedde gjordes så tyst att väljarna inte märkte att hela statsapparaten var i färd med att reformeras. Pensionssystem, nedskärningar av kommunal service, indragning av räntebidrag till bostadslån och många fler områden påverkades utan att stora protester hördes.

Visa källbilden
Göran Persson

Regeringen Persson tog itu med generösa socialförsäkringsutbetalningar, reformerade offentlig sektor och sade upp anställda. De minskade statliga utgifterna och en exportuppgång fick i gång landets ekonomi igen. Den ekonomiska politikens högsta mål ändrades från full sysselsättning till minskad inflation.

Riksbanken gjordes oberoende av riksdag och regering, vilket gav förtroende hemma och utomlands. Svenska politiker hade annars en förmåga att lägga sig i Riksbankens arbete. Hög inflation hade tidigare urgröpt löneökningar och någon egentlig reallöneökning hade svenska löntagare inte haft sedan år 1980.

Folk började inse att det låg något i alla ekonomiska åtgärder även om protester blossade upp lokalt och naturligtvis från vänster. Göran Greider, Sven Grassman, Johan Ehrenberg, Tomas Lappalainen och andra ville tillbaka till traditionell låneekonomi i Keynes anda, men de tegs ihjäl utom på kultursidorna och i deras egna tidskrifter TLM/Thelème och ETC. Greider vill fortfarande låna för att spendera, en tidigare beprövad men oduglig metod.

Lägre skatter, avreglering av telekommunikationer, järnvägar och elproduktion, nya budgetramar, medlemskap i EU år 1996 och mer effektiv förvaltning gjorde Sverige till en framgångssaga snarare än ett krisland. Finland som också utsattes för liknande valutaspekulation genomgick samtidigt en liknande omorganisering av hela den offentliga sektorn och den ekonomiska politiken.

Här är en lista på några reformer under 1980- och 90-talen:

1985 Avreglering av valuta och kapital för företag, banker och privatpersoner

1988 Lägre marginalskatter

1988 Avreglering av järnväg

1990 Avreglering av taxiväxlar

1992 Avskaffande av löntagarfonder

1992 Radio och televisionsmonopolen avskaffas

1992 Skolpengssystem införs

1992 Avreglering av inrikesflyg

1993 Privata arbetsförmedlingar tillåts

1993 Televerket ombildas till aktiebolag

1993 Lägre arbetslöshetskasseersättningar

1994 Postverket ombildas till aktiebolag

1994 Subventioner för byggande och fastighetsförvärv avskaffas

1995 Utökad föräldraförsäkring

1995 Sverige blir medlem i EU

1995 Fyråriga mandatperioder i riksdag, kommun och landsting

1995 Budgettak för utgifter i statsbudgeten

1995 Tidsgräns för kommuner att anordna barnomsorg

1996 El- och kraftproduktion ombildas till bolag

1997 Budgetramar för statsbudget

1997 Förtidspensionering orsakad av arbetslöshet avskaffas

1997 Fastighetsverket ombildas till bolag

1997 Statssubventionerade persondatorer till alla svenskar

1998 Personval tillåts

1999 Nytt pensionssystem med personliga andelar (PPM)

1999 Värdepapperscentralen såld

1999 Riksbanken oberoende av riksdagen

2003 Riksrevisionen oberoende av riksdagen

Den svenska bankakutens krishantering under 1990-talet intresserade ett decennium senare USA:s finansdepartement som bjöd över Riksgäldskontorets generaldirektör och dåvarande finansministern och moderaten Bo Lundgren för att berätta i amerikanska kongressen vad som låg bakom den svenska framgångsrika hanteringen tio år tidigare.

Neddragningar i staten drabbade även riksdagens utredningsförfarande som fick mindre tid på sig, producerade lågkvalitativa utredningar och ofta med ett bestämt resultat uppgjort i förväg.

Över en halv miljon arbetstillfällen försvann på 1990-talet i ett land med 9 miljoner invånare. Traditionell svensk bilindustri köptes upp av stora amerikanska bilföretag; SAAB av GM 1998, Volvo av Ford 1999. Nu är SAAB nedlagt och Volvo uppköpt av kinesiska Geely.

Under krisen drabbades bruksorter och glesbygd mest. I norrländska Pajala år 2000 var bara 65 % av den arbetsföra befolkningen i arbete, men det fanns även vinnare. Småföretagarregionen Gnosjö i Småland hade samma år 90 % i arbete. Invandrare i Värnamo arbetade till och med mer än smålänningarna. Ekonomhistorikern Jan Jörnmarks reportage från Fagersta berättar om vinnare och förlorare för tre decennier sedan.

https://timbro.se/smedjan/stalverket-dar-revolutionen-borjade/

1997 blev det första året som Sveriges BNP började visa plustecken igen. Landet började i någon grad likna övriga länder även om högre skatter och fler offentliganställda skiljde ut Sverige. De borgerliga partierna berömde omstruktureringen medan den socialdemokratiska regeringen iscensatte förändringar som deras motståndare aldrig skulle kunna ha fått igenom.

I Sverige kunde bara en socialdemokratisk regering dra ned på offentliga utgifter eftersom folk litar på att det blir rätt. Talet om nyliberalism och systemskifte från regeringen Bildt åren 1991–1994 skrämde väljarna men i sak skilde sig inte partiblocken sig mycket åt. En av de som utförde alla neddragningar vid Statsrådsberedningen och Finansdepartementet var Magdalena Andersson.

Men varken hon eller Göran Persson kan sägas tillhöra 1980-talets kanslihushöger som kom att drabbas av kritik dels från vänstern, dels från de besvikna socialdemokrater som kom att dras till SD. Andersson har kunnat skylla avregleringsmisstag, och de finns, på Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.

De böcker som bäst förklarar Socialdemokratin efter millennieskiftet är Carl Hamiltons S-koden, Feldts En kritisk betraktelse, Andreas Berghs Den kapitalistiska välfärdsstaten (se hans kritik idag) och Assar Lindbecks Ekonomi är att välja. Vill man sörja den förfallna socialdemokratiska välfärden från 1970-talet står Katalys, som alltid, till tjänst med fackliga tårar. Inte i några av dem, vad jag minns, nämns Magdalena Persson.

I höstas spådde statsvetaren Tommy Möller i SVT att hon skulle föra en mer vänsterinriktad politik inför valet enligt traditionell strategi: Socialdemokraterna går till val på en traditionell socialdemokratisk politik som är mer vänster än den man brukar bedriva i regeringsställning.

Den spådomen ser ut att slå in redan i dagarna som Expressens Anna Dahlberg noterade, liksom tidigare. Samtidigt får S kritik från V för att inte göra tillräckligt.

Men det finns ingen återgång till vare sig 1970-talet eller ens 2000. Läget i västvärldens politiska utveckling har förändrats i grunden och detta skedde på 1990-talet.

Under detta märkliga decennium övergav traditionella arbetarpartier sin väljarbas till förmån för en progressiv medelklass. Tony Blairs Labour gjordes om till ett parti för urbana välutbildade kvinnor som ville visa sig goda och samtidigt inte göra avkall på karriären. Internationellt smälte fyra förkortningar samman, FN/US/UK/EU, till ett interventionistiskt men progressivt militärorgan som backades upp av ett par lika progressiva medieförkortningar, CNN/NYT/BBC. Alla dominerade av progressiv medelklass.

I USA skrattade öst- och västkustintellektuella åt Fly-Over-States/Midwest där bara ignoranta fattiglappar bor. I Sverige samlades de självutnämnda folkupplysarna vid Stureplan och lockade över det andra folkrörelsepartiet, Centern. Socialdemokratin var då i färd med att förvandlas till det kulturradikala progressiva parti för innerstadsbor det idag blivit.

Magdalena Andersson kan med sin examen från Handelshögskolan tala med skolkollegorna Centerns Martin Ådahl (C) och Ali Esbati (V) på ett annat sätt än Stefan Löfven kunde. Hon kommer antagligen klara av att få sitt elitparti att framträda som ett massparti även om det skaver.

För de av oss som hyst eller hyser en hatkärlek till detta det svenskaste av partier är det sorgligt att se att hon inte vet vad hon vill med partiet eller Sverige. Hon kan stå kvar vid det parti hon kom att ingå i sedan 1990-talet, ett socialliberalt folkuppfostrarparti som ogillar smutsig industri och värdekonservativa arbetare.

Eller så kan hon försöka göra som hennes förre chef, Göran Persson. Han lyckades behålla stöd både av den progressiva medelklassen, och utsåg därför Anna Lindh som sin efterträdare, och samtidigt få tillräckligt med stöd av den traditionella väljarbasen ute i byggbarackerna och i industrin. Om Magdalena Andersson klarar av den balansgången återstår att se.

Hvad hon vill är att vinna valet. Sedan kommer ett harvande utan bestämd ideologi råda till 2026. En expeditionsministär som vi redan haft sedan 2014. Men hon kommer administrera bättre än sin föregångare. Kanske är det hennes stora fördel och oppositionens svaghet: att ansvara för det politiska och ekonomiska hantverket i regering och i partiet sedan nästan 30 år.

Visa källbilden

Över tusen sidor gratis

Bokrelease 2020 på Pressklubben för Skandinavisk kulturkamp

Ni som velat bläddra i mina texter men tvekat inför att lägga ned pengar på tryckta böcker kan nu ladda ned  tre av mina skriftsamlingar med texter från 1978 till 2018, drygt 1100 sidor:

Philosophy papers, 2017

Pedagogik och polemik, 2017

Tryckt och otryckt, 2018

 

Vill ni ändå få dem i tryck så kan ni beställa dem och andra böcker här. Där finns mer information om varje bok,

Håll till godo, gott folk !

Korrekt – men inte politiskt korrekt

I SVT Debatt januari 2017 då jag representerade Avpixlat/Swebbtv och debatterade med Jörgen Huitfeldt och Belinda Olsson

Jag är ofta korrekt i min opinionsbildning och kanske även politiskt korrekt. Med korrekt menar jag att man bör uppföra sig hyfsat mot folk och inte bete sig illa.  Detta var ursprungsbetydelsen i begreppet politiskt korrekthet, dvs att man inte förlöjligar svagare grupper eller individer utan håller sig till sakfrågor. Inga dräggfasoner.

Mina förebilder  debattörerna Douglas Murray, Christopher Hitchens, Dave Rubin, Bert och Eric Weinstein, Milo Yiannopoulus, Brendan O’Neill, Eric Zemmour klarar balansen ganska väl även om någon av dem gapat väl mycket i onödan, som en Alex Jones.

Jag har nog själv betett mig mindre politiskt korrekt ibland, särskilt på twitter. Dock är det ofta tal om satir och parodi vilket mina meningsmotståndare också ägnar sig åt men visst finns gränsfall där jag drivit med offentliga personer.

Att vara korrekt är nyckeln till den kritik som ledande SDare och invandringskritiker levererat sedan 1990-talet. Jimmie Åkesson är fenomenal på att uttrycka politisk inkorrekta åsikter på ett korrekt sätt.

Vissa  andra inom SD har inte varit lika framgångsrika (Thoralf Alfson, Bertil Malmberg, Kent Ekeroth även om jag ofta håller med dem i sak). Bert Karlsson skäms inte för att bete sig som ett svin och jag skulle aldrig  ha lierat mig med honom vilket hedersmannen Ian Wachtmeister gjorde.

Jag lämnade SD 2019 för MED där ordföranden Ilan Sadé är minst lika korrekt som Jimmie Åkesson men snäppet vassare, liksom hela styrelsen i MED. Partiet dras inte med några rötägg utan är en  samling bistra men engagerade medborgare, ofta med lång yrkesbakgrund och examina. Synnerligen väluppfostrade och korrekta.

Visst kan det vara skönt och bra att lätta på trycket i de frågor som engagerar mest och strunta i det rådande åsiktsklimatet, men det finns alltid sätt att göra det utan att bli ful i mun och gapig. Vara korrekt helt enkelt.

 

SLUTDISKUTERAT: Kyrkomötet i Nicaea år 325 och de svenska 1970-talsreformerna

 

Vissa saker är utagerade. Slutdiskuterade. Och man går vidare trots att dessa ting bör återigen undersökas.

Så var det i nordvästra Turkiet år 325, dåtidens utpost för det Romerska riket, där kyrkoledare hade samlats för att reda ut huruvida Jesus var gudomlig, förhållandet till Gud och den Helige Ande.

Det fanns flera tolkningar sedan den judiske karismatiske predikanten יהושע (Yehoshua) hade korsfästs runt år 33. Vissa menade att han inte alls var gudomlig, som hans bror Jakob, andra att han var Messias men inte en inkarnation av יהוה (Jahve) med flera tolkningar. Till mötet kom arianer, trinitarianer,  modalister, tidiga unitarier, gnostiker och  kyrkoledaren Athanasios den Store, biskop i det mäktiga Alexandra och den romerske kejsaren Konstantins förtrogne.

Athanasios  lanserade den eleganta lösningen att Fadern, hans son Jesus och deras Helige Ande är av samma slag, ὁμοούσιος homoousios.  I den trosbekännelse som felaktigt kallas den Athanasianska trosbekännelsen, proklameras mot alla avfällingar och kättare med logiska insikter att alla tre är varandra men åtskilda och samtidigt en:

”En är nämligen Faderns person, en annan Sonens och åter en annan den Helige Andes. Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät. Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande. Oskapad är Fadern, oskapad Sonen och oskapad den Helige Ande. Omätlig är Fadern, omätlig Sonen och omätlig den Helige Ande. Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande, och likväl icke tre eviga, utan en enda evig, såsom icke heller tre oskapade eller tre omätliga, utan en enda oskapad och en enda omätlig. Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig, och likväl icke tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig. Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud. Så är Fadern Herre, Sonen Herre och den Helige Ande Herre, och likväl icke tre Herrar, utan en enda Herre.”

Slutdiskuterat.

Kejsare Konstantin hade lovat att exkommunicera och utvisa alla som inte höll med vilket skedde med kyrkoledarna Arius, Theonas, och Secundus. En ny mer hierarkisk kyrka organiserades och Rom fick övertaget från Jerusalem.  Ni kan läsa mer i böckerna Christian beginnings av Geza Vermes och How Jesus became God av Bert Ehrman, se bloggpost.

Den obegripliga Treenigheten har åtlytts sedan år 325 med några undantag. Den är ett mysterium är det svar kristna ger om man ställer den inför logiska utmaningar och påpekar dess polyteism, den obefintliga inkarnationstanken i Gamla Testamentet och annat sedan korsfästelsen, som bara den är ett bevis på att Jesus inte var den Messias judarna beskrivit i GT och inte heller möjlig om Gud kunde förhindra det.

Något tal om ett nytt förbund finns fö inte heller i GT. Läs bloggpost.

DET SVENSKA 1970-TALET

I Norstedts  Sveriges historia (band 8, 2013, s. 218) skriver samtidshistorikerna  Kjell Östberg och Jenny Andersson det extrema 1970-talets avgörande plats i svensk efterkrigstid:

”De reformer som genomfördes under denna tid saknar motstycke i svensk historia. Med viss tillspetsning skulle det kunna hävdas att aldrig har så omfattande reformer genomförts någonstans, någonsin som i Sverige under 1970-talet. För en nutida läsare bör man påpeka att reformer vid denna tid innebar förbättringar och utvidgningar av välfärdsstaten. Ett sätt att mäta det är att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet ökade från 26 % till 38 procent. I själva verket är en lång rad fenomen vi förknippar med den svenska välfärdsstaten tillkomna eller väsentligt reformerade under dessa korta år.” (min fetning)

Ett urval av dessa  betydelsefulla reformer var:

1970 Lag om hets mot folkgrupp utvidgas till att gälla  ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse

1971 Femdagars- och 40 timmars arbetsvecka
1971 Särbeskattning mellan makar införs
1974 Grundlagsändringar. Enkammarriksdag. Talman ersätter kungen
1974 Lagen om anställningsskydd
1974 Lag om fackliga representanter i bolagsstyrelser
1974 Lag om rätt till studieledighet
1975 Krav på kommuner att anordna barnomsorg
1975 Lag om företagares anmälningsplikt av lediga platser till Arbetsförmedlingen1975 Lag om rätt till abort
1975 Lag om rätt till abort

1975 Avskaffande av individuellt ansvar för myndighetsanställda
1977 Lag om medbestämmande i arbetslivet
1977 Lag om fem veckors semester
1977 Lag om arbetsmiljö
1977 Högskolereform som ger icke-akademiker majoritet i universitetsstyrelser
1979 Avskaffande av husaga
1979 Lag mot könsdiskriminering i arbetslivet
1980 Folkomröstning om kärnkraftens nedläggning

1970-talets reformer fullbordade högskattestaten och välfärdsstaten som båda ersatte folkhemmet där skatterna var betydligt lägre och det personliga ansvaret större, inte minst genom kooperativa inslag och folkrörelser

Sveriges skattetryck s 102

Se bloggpost och  denna bloggpost. 

Vi ser idag många spelfilmer från 1970-talet, som Call Girl, Tillsammans, som gör detta decennium till en nostalgiskt skafferi. Men det var knappast  så vi upplevde det.

Snarare var 1970-talet en tid av kris och omstöpning av alla områden i en fart som bara Olof Palme kunde hänga med i. Assar Lindbeck, nationalekonom och Palmes hand, beskrev i skriften The Swedish Experiment 1997 att Sveriges under 1970-talet utsattes för ett ”fullskaligt experiment”.

Den mer borgerligt sinnade skribenten Claes Arvidssons Ett annat land – Sverige och det långa 70-talet tog liknande grepp 1999 om denna tid vars skugga sträcker sig långt in  efter millenieskiftet.

Liksom vid kyrkomötet år 325 har 1970-talets reformer fått status som slutdiskuterade, utagerade.

Den brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntford beskrev vårt lands prekära läge 1971 i The New Totalitarians . ”Engineered consensus” var hans beteckning på vårt lands konformism, något som inte ändrades av den borgerliga regeringens tillträde 1976.

Från förordet till den nya upplagan;

"The collective still rules. Despite the gleam of hope 
in the Moderate revival and the change of government, Sweden remains a predominantly corporate state. Forty years of Socialist  rule have affected the national mentality. It is those decades  which have molded the Sweden of today. This book, warts and  all, is how I saw that process. 

Cambridge, England 
December, 1979" 


1970-talet är över men inte slutdiskuterat. Det är dags att börja diskutera alla reformer inkl abort, hets mot folkgrupp, förskola, arbetsmarknadslagar och skatter.   Låt inte Sverige ta efter den kristna kyrkans despotiska tankeförbud.

Invandringskritikernas sociala och kulturella ställning

”Sverigedemokratin är tafflig, jag ser människor i foppatofflor framför mig, såna som gillar att grilla flintastek”, Ann Heberlein, intervjuad av Jens Liljestrand i Expressen, 1 sept 2021.

Denna text behandlar de personer och de politiska rörelser som levererat kritik av invandringen till Sverige sedan 1980-talet.

Den bärande tesen är att de folkliga kritikernas låga sociala ursprung har dragit ned tilltron till deras budskap och lett till omfattande förakt. De kvalificerade kritiker som har och har haft positioner inom kultur, medier och akademi har varit få och isolerade. Sammantaget har de svaga sociala och kulturella banden till etablissemanget varit avgörande för om deras argument ska bemötas sakligt eller ej.

SVERIGEDEMOKRATERNAS BRÖTIGA BÖRJAN

Att jämföra hur S och SD behandlades när deras rörelse och idéer var i sin linda är viktigt för att förstå varför den enda upptogs snabbt i etablissemanget, medan den andra hånades. En nyckel till förståelse är att analysera de personer som kritiskt debatterat den förda invandringspolitiken med eller utan koppling till SD.

Medan socialdemokratin organiserades utifrån fackföreningsrörelsen i slutet av 1800-talet med stöd från det unga radikala avantgardet (Strindberg) och högreståndspersoner (Branting, som hade gått i småskola med blivande kungen Gustav V) har Sverigedemokraterna, och vissa av dem som fört fram kritik av invandringen, vandrat en helt betydligt besvärligare väg.

Att ha nått 20 % i väljarkåren är därför en unik bragd som bör leda till omfattande forskning och debatt.Att Vitt Ariskt Motstånd, Bevara Sverige Svenskt och andra småpartier, däribland SD, fötts ur arbetarklassen är vida känt. Få medelklassungdomar ville förknippas med bomberjackor och stålhättade kängor. Dessa frustrerade arbetarkillar hade tidigt känt av de problem som invandringen skapat vilket hade förtigits i medierna.

Anders Klarström, SD förste ordförande, har berättat om de första åren från 1988-93 med SD i sin bok. Det hat och hot som SD mötte bör snarast dokumenteras. Jag lämnar frågan om äkta rasism här men visst fanns och finns rasism inom de invandringskritiska leden, liksom i samhället i övrigt.

Vad jag vill göra här är att lista några av de intellektuella och aktivister som utanför och i SD tagit upp liknande kritik.En tidig sådan kritiker som själv upplevt missförhållanden på och med flyktingförläggningar på 1980-talet var den moderata läkaren Eva Bergqvist.

Hon stoppades inte av Carl Bildt, som tvärtom försvarade henne mot två SVT-reportrar 1990, däribland Lars Adaktusson.Till de tidiga kritikerna får man räkna Thomas Gür som i borgerliga sammanhang publicerat rapporter och debatterat sedan 1980-talet i pressen. Han ifrågasatte den ljusa bild som gärna uppmålades, från vänster till höger, över lycklig integration. Landsmannen Magnus Karaveli publicerade 1997 en bok om en god nationalism där invandring diskuteras mer realistiskt.

Möjligen kan folkpartisten Ana Maria Narti räknas till de etablerade politiker som kunde se brister i integrationen, men hon var aldrig uttalad kritiker av invandringspolitiken. Dock är det långt från ledarsidor och borgerliga blad som de första analysera kommer underifrån. Den lilla stenciltidningen Blågula Frågor stod nog främst under 1990-talet under ledning av Jan Milld och Anders Sundholm, dit senare debattören och socialsekreteraren Birgitta Sparf sökte sig.

PASSIVISERANDE INTEGRATIONSPOLITIK

Faktum är att många i etablissemanget vågade diskutera den passiviserande integrationspolitiken som behandlade dessa, ofta kompetenta, utlänningar som barn. Liberalen och fd RFSU-ordföranden Hans Nestius satte ihop en antologi 1995 med Mauricio Rojas bl a.

Inom S skulle Leif Blomman Blomberg hinna öppna upp några debatter innan leden slöts efter millenieskiftet av Mona Sahlins fraktion. 1997 skedde ett medialt genombrott då Kajsa Ekholm Friedman, biträdande professor i socialantropologi i Lund, talade inför en publik, organiserad av den löst sammansatta gruppen Folkviljan och massinvandringen.

Hon hade fått frågan om mångfald var ett bra sätt att organisera samhällen vilket hon besvarade negativt med exempel och erfarenheten från Afrika, Latinamerika och Polynesien. Underlaget blev till två inlägg i DN som väckte stort rabalder, inte minst inom de svenska socialantropologernas läger.

Maken Jonathan Friedman, professor i socialantropologi i Lund även han, skrev ett satiriskt inlägg i Current Anthropology 1999 och gav sedermera ut en studie av svensk politisk korrekthet, PC Worlds, se länkar med gratis pdf av boken.

Jonathan Friedman samlade fler forskare och debattörer. däribland Åke Wedin, fd chef vid Arbetarrörelsens arkiv, kring sig till en antologi, Exit Folkhemssverige som utkom 2006. Den analyserar 1990-talets invandring från Balkan och begreppet ”mångkulturalism” i internationell forskning och jämförande studier.

Vid denna tid började utlänningar i och utanför Sverige formulera kritik. 2000-talet första år var det dags för fyra Lundastudenter och SD-are, Åkesson, Söder, Jomshof och Karlsson, att formera sitt ledarskap över det lilla men växande partiet. Söder är civilingenjör och officer, Jomshof gymnasielärare, medan Karlsson och Åkesson har oavslutade universitetsstudier.

De är sk organiska intellektuella i Gramscis mening. Ingen av dem har på djupet analyserat migrationsfrågor utan de har varit upptagna med att organisera SD. De har skrivit debattinlägg och hållit anföranden men kan inte sägas vara intellektuella invandringskritiker.

Det är först med Gunnar Sandelins inlägg i DN 2008 och KO Arnstbergs bok Sverige och invandringen samma år som några kvalificerade författare tar sig an det kontroversiella ämnet. De två samarbetar sedan 2013 med bloggen Invandring och mörkläggning och har gett ut tre böcker tillsammans.

Annars har två anonyma opinionsbildare verkat vid samma tid, och ofta i förbindelse med Arnstberg och Sandelin, nämligen journalisten Julia Caesar och statistikern Affe Karlsson.

Julia bloggade länge på den svensk-danska webbsidan Snaphanen varifrån hennes krönikor hämtades och trycktes i tre volymer 2010. Hon har numera en egen blogg och har avslöjats av Expressens kultursida.

Affe Karlsson är ännu anonym och har en fullmatad statistikblogg med en del satir. Jag gav de båda medaljer 2023 i min framtidsskildring.

Sedan 2015 har fler vågat framträda, däribland den fd borgerliga ledarskribenten Marika Formgren men alla har fått betala ett högt pris. De debattörer som tillkommit sedan dess är mer mediala men fortfarande saknas ordentlig forskning och djupa diskussioner om invandringens konsekvenser. Jag skrev två översikter 2019 i Katerina Magasin av den svenska invandringsdebatten, här och här.

INTERNATIONELLT

Utanför Sverige har länge invandring debatterats och beforskats. Danskarna var tidiga, se här, här och här, liksom norrmännen, här, här, här och här. Finland är ett särfall.

Till betydelsefulla invandringskritiska debattörer och forskare i Norge kan räknas Hans Rustad, Hege Storhaug, Asle Toje, Halvor Fosli Peder Fjordman Jensen, och i Danmark, Lars Hedgaard, Mikael Jalving, Kasper Støvring och hela Trykkefrihedsselskabet.Se min bok Skandiavisk kulturkamp för bakgrunder.I USA skrev kulturskribenten Bruce Bawer debattböckerna While Europe slept 2006 och Surrender 2009, vilka båda hyllades, liksom den ekonomiske journalisten Christopher Caldwells Reflections on the revolution in Europe 2009. New York Times skrev om Caldwells bok:

”When an insecure, malleable, relativistic culture [Europe’s] meets a culture that is anchored, confident, and strengthened by common doctrines [Islam’s], it is generally the former that changes to suit the latter”.

I Storbritannien har Douglas Murray hållit fanan högt och medverkat i etablerade medier, men förpassats till svenska alternativmedier (Dispatch International och Swebbtv) fram till 2019 då SRs Studio Ett lät honom säga något kortfattat med oförstående kommentator från vänster och presenterade honom som kontroversiell.

Hans bok The Strange Death of Europe (2017) är mycket läsvärd men är inget eget forskningsarbete. Oxfordprofessorn Paul Colliers Exodus (2013) är nog det senaste jag läst som bara fokuserar på migration. Debattböcker är annars vanligt inom denne genre, som t ex den tyske politikern Thilo Sarrazins bok från 2010 om hur Tyskland avskaffar sig självt och som fick pris i Danmark 2013.Till dessa kan läggas Jonathan Haidt, Melanie Philipps, David Goodheart, Matthew Goodwin och säkert andra namn ni kan tipsa mig om. Nu tillbaka till den svenska ankdammen.

HÄXBLANDNING

Lägger man ihop politisk korrekthet, svensk konflikträdsla, välfärdsstatens klientilisering med invandring/integration/migration får man en häxblandning som tar kål på vilken debatt som helst. Jag vet inte hur många skämskuddar jag har avverkat genom att genomlida tevesända debatter om just invandringen.

Det spelar ingen roll om SD eller någon vettig invandringskritiker, som Gunnar Sandelin, är med. Resultatet blir alltid pinsamt och svennigt. Kan hålla med Heberlein men foppatofflorna sitter oftast på personer som SVTS:s Camilla Kvartoft och Belinda Ohlsson.

Idag har vi ett tiotal personer som skrivit kvalificerat om invandring: Karl Olof Arnstberg, Patrik Engellau, Jan Tullberg, Gunnar Sandelin, Jan Ekberg, Johan Westerholm, Andreas Johansson Heinö, Joakim Ruist, Thomas Gür, Jesper Strömbäck, Magnus Henrekson, Emma Neuman och Tino Sanandaji.

Arpi, Cwejman, Neuding och Bulletin-gänget står i farstun liksom ledarskribenter på GP, SvD, Expressen, DI, Kvartal, Barometern, NWT, Dagen. Ni kan säkert fler namn och lägg till dem i kommentarsfältet.

Av dessa skulle en klok mediekanal kunna beta av 3-4 i taget med en gemensam neutral utfrågare (Anders Holmberg?).

Fokus ska inte vara stök på bibliotek och simhallar eller usla skolor, eller akutmottagningars säkerhet eller religion eller kulturarv eller kriminalitet eller jude-, homo – och kvinnohat eller bidragsnivåer eller politisk korrekthet eller Det Välfärdsstatliga Komplexet eller fega medier eller Sveriges totala kostnader (1,5 % av BNP enligt Jan Ekberg 2009, 7 % enligt Jan Tullberg 2020).

Fokus ska vara invandringen. Av dessa tror jag att fyra skulle kunna bjuda på en intressant debatt: Arnstberg, Engellau, Ruist och Heinö.

SLUTORD

En fråga kvarstår dock: Vad med den låga sociala bakgrunden hos SD och de ilskna svenskar som skriver arga kommentarer på nätet om utlänningar och jagas av Näthatsgranskaren, Researchgruppen och Aschberg/Boisen?

Kan några mer framstående företrädare för en saklig kritik få etablissemanget att acceptera mer av SD och den folkliga vreden?Tyvärr tror jag inte att något kommer ske på kort sikt. Det parti jag gått med i, Medborgerlig Samling, har ett migrationspolitiskt program av det slag jag efterlyser och partiet har samlat sansade fd Alliansväljare i en ambitiös ny medborgarrörelse, dock inte en folkrörelse som SD stampat upp ur den svenska landsbygdsmyllan.

Varken SD eller MED kommer behandlas utifrån sakliga resonemang av medier och politiker på länge än. De två partiobundna personer som nu står i främsta ledet och levererar insiktsfull kritik av invandringen praktiskt taget dagligen, Arnstberg och Engellau, är 70-årsåldern. Därmed är läget prekärt.

Utan påfyllning av nya kvalificerade debattörer och forskare så ser läget allt annat än ljust ut. Möjligen finns fler kloka yngre personer inom alternativmedier som Palestra, Motpol, Swebbtv, Nya Tider men de kommer aldrig accepteras.

Kanske Oikos, Konservativa Förbundet, Heimdahl kan göra något mer acceptabelt men jag har inte sett mycket som har invandringsfokus utan även där tassar man runt, liksom på Westerholms Ledarsidorna.

Just invandringen är den fråga alla skyr och som leder till låsningar för att tala med Jan Tullbergs utmärkta bok Låsningen (2014). Att konstatera att klassföraktet (mot SDs väljare) från de besuttna fortfarande råder är beklagligt men sant.

Kanske måste medelklassen drabbas själva och formulera frågor som de värjt sig för. Kommentera gärna!

Tillägnar denna drapa de två smartaste arbetarkillarna jag någonsin träffat, Roger Sahlström och Mats Dagerlind.

Sjunne,  den 11 oktober 2021 i Frillesås, norra Halland.

Heberlein, Heeg, Stegrud och Westerholm 2017

Igår gjorde Expos Jonathan Leman mig uppmärksam på att Ann Heberlein försvarat mig mot Expo 2017 i ett filmat samtal med Johan Westerholm, Erik van der Heeg och Jessica Stegrud i Almedalen.

Jag hade bloggat om det (se nedan) och mera om Expos uthängning av mig i sin statsstödda tidskrift, men glömt bort det. I klippet ovan säger Ann Heberlein att Expos uthängning av mig borde vara olaglig.

Vad som hänt sedan dess är att Expo fortsatt att registrera åsikter trots att jag begärt utdrag från deras register om mig flera gånger, att ledamöter i Expos styrelse kan knytas till AFA/Researchgruppen/Piscatus och Kulturhuset/Stadsteatern, att  Jessica Stegrud valts 2019 in i EU-parlamentet för SD och att Ann Heberlein dokumenterat den stigmatisering hon utsatts för genom att skriva mot den offentliga värdegrunden.

Jag har inte läst Heberleins bok Fallet men ska göra det. Hon gjorde en intervju med mig 2017 om mina skolerfarenheter för Westerholms webbkanal, men den sändes aldrig.

Lyssnar man vidare i klippet ovan från Almedalen 2017 så är det tydligt att Jessica Stegrud är otålig inför den tystnad som då rådde bland seminarier och deltagare i Visby då. Hon efterlyser mer öppenhet och samtal om de viktiga utmaningarna, integration och ekonomi, men tyvärr tror jag att för lite har hänt på fyra år.

Fortfarande tassar debattörer och medier runt i marker som SD och alternativmedier beträtt i decennier. Den folkliga vreden artikuleras sällan, utom i kommentarsfälten,  och de undantag som finns i etablerade medier, Bulletin, GP, SvD och Expressen ibland,  Kvartal, är fortfarande för svaga mot Public Service och de stora drakarna.

Att höra dessa fyra debattörer diskutera den ängslighet som de såg 2017 i Almedalen är än mer pinsamt eftersom de själva är ganska ängsliga. Ingen av dem nämner ordentligt och utförligt elefanten i rummet, den misslyckade invandringspolitiken.

Videon A Swedish Elephant är knappast heller fullgången. Men man märker att 2017-18 fanns tecken på en  marginell förändring i medier som nu inte tagit fart även om Riksvideos är det bästa som hänt sedan Swebbtv.

Tino Sanandaji talade på Westerholms arrangemang i Almedalen då 2017 och jag lyssnade. Bra men inte tillräckligt. Att igen fyra år senare inse att ängsligheten finns kvar i debatten är bedrövligt.

/JSj

***

Juli 2017:

När jag rör mig ute bland folk som i Almedalen förra veckan på Gotland händer det tydligen att mina möten och samtal fotograferas för att kunna hänga ut mina samtalspartners.

Ledarsidornas Johan Westerholm och Ann Heberlein som också var i Visby i början av juli 2017 nämnde detta för mig personligen obehagliga polariseringsgrepp av åsiktspoliser vid två videosamtal i Ledarsidornas serie ”Almedalen – andra sidan”:

8.40 min in från 4 juli

4.45 min in från 6 juli

Ann Heberlein lade till att hon sett tidskriften Expos 10-sidiga reportage om mig och kommenterar att jag är en märklig figur som funnits i offentligheten i decennier, men aldrig haft någon plattform eller inflytande. Men jag är inte en farlig människa på något sätt sa hon 🙂

Hon tyckte att det är skamligt av Expo att hänga ut en privatperson utan någon som helst reell makt. Det borde vara åtalbart avslutade Heberlein. Samma gäller Katerina Janouch

Expo nummer 2/2017 finns inte online men ni kan se av bilderna hur de lagt upp sitt reportage eller uthängning som Ann Heberlein kallar det:

Fotot är taget från 23 april 2016 då jag tillsammans med Tania Groth från danska For Frihed och Ingrid Carlqvist talade mot islamiseringen av Sverige i arrangemang av svenska För Frihet, en informell aktionsgrupp som levde under 2016. Så långt är allt gott och väl.

Men sedan våren 2017 har jag tagit avstånd från Ingrid Carlqvist, från högerradikala grupper, slutat skriva i alternativmedier, vilket uppmärksammats av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

Expo vet detta mycket väl men väljer ändå sitt gamla verkningslösa upplägg att allt runt SD är högerextremt (Expo buntar ihop SD, Ingrid Carlqvist o NMR), även om man som jag offentligt tar avstånd från just dessa för mig främmande och fientliga radikala ideologier och grupper (googla mitt namn och Nordfront, Motgift, sionism, Pride Järva, så ser du hur de ser på mig).

Expo kanske hade skrivit klart sina tio sidor om mig när jag bloggade i april 2017 om att jag inte längre stödde Ingrid Carlqvist och tog avstånd från en antisemitisk krönika i Avpixlat. De hade kunnat fått en mer sanningsenlig historia om de tagit upp denna vändning, men synd att spräcka en bra story tänkte Expo:s Anders Dalsbro och Jonatan Leman och använde över ett år gamla inaktuella bilder.

Etablerade medier som Expo vill gärna bunta ihop oss kritiker av invandringspolitiken till en och samma åsiktsgemenskap, där inga nyanser finns. Det finns en agenda i att få oss samtliga att framstå som människofientliga, uppenbart konspiratoriska och antisemitiska.

Allt jag sysslat med sedan jag början av 2010-talet då jag skrev mina böcker, bloggade och debatterade först på Newsmill, sedan Samtiden och Avpixlat samt sände studiosamtal i Swebbtv har varit reformistiskt i SD:s mittfåra (där allt fler MSM samsas) och ganska pragmatiskt även sett från övriga partier.

Mina egna upptåg har mer varit för att dra igång en folkrörelse med humor och engagemang, aktioner och bildning. Men även dessa vill Expo få till att jag lett något som binder samman hakors med blåsippor, NMR och SD, nazister och Sverigevänner.

Denna serie föredrag, av mig döpt till Fri Folkbildning, startade hösten 2013 (inte 2015 Expo) och blev ganska framgångsrik med många inspelade föredrag. Slutdebatten handlade om huruvida invandringsdebatten hade vänt med två etablerade debattörer, Nima Dervish och Andreas Henriksson, som Expo nu vill brunkleta via Ingrid Carlqvist, som inte alls hade med denna debatt att göra.

Likadant försöker de göra med Onda Bordet, en pubgemenskap som jag och Salle startat men inte kontrollerar. Så är det med folkrörelser.

Att Sverigevänner äter pizza i Kärrtorp är tydligen intressant för våldsvänsteraktivisten Mathias Wåg och redaktör Håkan A Bengtsson vid vänstersocialdemokratiska tidskriften Arena.

Den medialt största framgången jag nått, Pride marsch från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby på Järvafältet, fick en egen artikel i Expo, skriven av en bekant sedan Uppsala universitet som jag alltid sett som Lisbeth Salanders förebild.

I boken Homonationalism gavs en något mer nyanserad bild av mitt initiativ än det hat som Expo tryckte över ett uppslag.

Summan av kardemumman är att Expo framställt mig som en ”nyckelfigur i nätverket av grupper i SD:s kölvatten”.

Det är sant men bara till viss del eftersom ingen styrt mig. Andras aktioner jag ingått i har jag alltid försökt värja mot just högerextrema grupper och rasister. Jag har motat bort såväl Nordisk Ungdom som polska nationalister vid Folkets Demonstrationer.

Mina egna upptåg har varit ibland kritiserade av mina egna (Salle och Dagerlind) men även av DN, såklart.

Att bygga en ny folkrörelse tar tid och kraft. SD talar ofta om den Sverigevänliga folkrörelsen och jag ingår i den, givetvis som intellektuell kommentator och organisatör. Men att som Expo framställa mig och SD som några som tillåter högerextremism och rasism är bara trams. Det finns inga kopplingar mellan vad jag sysslat med och dessa antidemokratiska rörelser.

Men precis som när arbetarrörelsen formerades i början av förra sekelskiftet, så fanns i utkanten personer och grupper som var revolutionära. Förutom den revolutionära och Stalintrogna 100-årsjubliaren SSV/SKP/VPK/V/regeringsunderlag, fanns unghinkarnas Hinke Bergegren som talade om småmord och ungsocialisten Anton Nilsson (som jag faktiskt träffat) som sprängde båten Amalthea i Malmö 1908 då ett liv gick åt.

Den Sverigevänliga folkrörelsen har inget att skämmas för och jag är stolt över att ha bidragit på mitt lite egensinniga vis. Kanske är jag mer holländsk i min frispråkiga personlighet, mer lik Pim Fortuym och Theo van Gogh.

Kanske var det min fräckhet som fick UD-chefen och karriärsossen Peter Weiderud att attackera mig i förra veckan i Almedalen. Helt säkert är att någon tjallat om att högerextremisten och rasisten Jan Sjunnesson filmar en muslimsk ledare vid SIDAs tält i Almedalen. Weiderud hade inte betett sig som han gjorde mot en annan etablerad journalist, det är jag övertygad om. Maktens repression av dissidenter tar sig handgripliga uttryck. Dessutom förväntar man sig mer städat uppträdande av en chef vid UD än att råka i affekt.

Då är vi tillbaka till stigmatiseringen som Expo m fl utsätter sådana som mig för. Vad är de rädda för ? Jag har alltid kört med egen signatur, tom på Flashback och Twitter.

Är det kanske denna frimodighet som skrämmer dem? Att jag inte viker mig utan ständigt uppfinner nya angreppssätt, ibland allvarliga, ibland spex. Expo hade kunnat göra ett mer intressant reportage om de faktiskt talat med mig och tagit mig på allvar. Eller var det kanske det de gjorde i sin uthängning?

I så fall är läget så illa som Johan Westerholm skrev på Ledarsidorna 10 juli 2017 efter en vecka i Almedalen:

”Almedalsveckan 2017 är nu över, en vecka som inte liknar något tidigare och där många tendenser inför 2018 års valrörelse nu börjar utkristalliseras. Polariseringen i svensk politik har med årets Almedalsvecka nu fått ett eget moment och har kopplat sig loss från migrationsdebatten./…/

Åsiktsregistreringen och nätverkskartläggningarna sker inte längre i det fördolda eller är ens nödtorftigt maskerade. Fotografer tar bilder av okända när de samtalar med mer kända opinionsbildare när de rört sig kring Hamnplan 5 (SDs läger) och Donners plats. Varningar har gått ut på Twitter att inte besöka vissa platser i Visby för att kända SD profiler uppehåller sig där/…/

Summeringen från Almedalen 2017, och det som jag personligen tror kommer prägla tiden fram till valdagen 2018, är en ökad polarisering. En polarisering med inslag av ytterligare stigmatisering, personkartläggningar, åsiktsregistreringar och annat, som kommer prägla valet 2018. /…/ En polarisering där en del av aktörerna besitter såväl motivbild som våldskapital av olika karaktär. Allt ifrån kompetenskapital att genomföra dataintrång till mer fysiska yttringar.”

Till de skyldiga för denna polarisering och stigmatisering hör Expo och etablerade medier, men även UD-chefen Peter Weiderud vars fysiska angrepp på mig nu är polisanmält och rapporterat till tidningen Journalisten, min fackföreningstidning.

Fortsättning följer från den nya folkrörelsen för Sveriges väl.

För den som vill veta mer om mig och tvivlar på Expo, se om min bildningsgång och om mitt internationella liv.

Afghanistans självbestämmande leder talibanerna

Att inse att ett folk vill bestämma i sitt eget land är nyckeln till Afghanistans senaste händelseutveckling.

2014 skrev Thomas Friedman en uppmärksammad krönika i New York Times om hur USA, som först opponerat sig mot Frankrikes kolonialvälde i Vietnam på 1940-talet, kom att bli en ny kolonialmakt. De som motsatt sig de gamla och nya kolonialherrarna var kommunisterna och de vann därför alltmer stöd, inte för att vietnamesiska bönder var övertygade marxist-leninister:

The North Vietnamese managed to win (with the help of brutal coercion) more Vietnamese support not because most Vietnamese bought into Marx and Lenin, but because Ho Chi Minh and his communist comrades were perceived to be the more authentic nationalists.

Friedman såg samma sak hända med stödet för Islamska Staten i Irak och Syrien sommaren 2014. ISIS stöddes av sunnimuslimska irakier och syrier, ”because they see ISIS as a vehicle to revive Sunni nationalism and end Shiite oppression.”

HAMSUN

1943 reste den norske Nobelpristagaren och nazisten Knut Hamsun till Adolf Hitlers Örnnäste i Tyskland. Den högreste blonde norrmannen fick audiens hos den kortvuxne österrikaren. Efter inledande fraser tog Hamsun till orda och gav Hitler en uppsträckning för hur den tyska ockupationen sköttes i Norge.

Hamsun var visserligen sympatiskt inställd till nationalsocialismen men han var främst norrman. Att låta en klantig tyskvänlig marionett styra var fel väg menade han. Hitler som inte var van att bli motsagd avbröt diskussionen i vredesmod.

Vi kan gå tillbaka till Westfaliska Freden 1648 då Europas makter enades om att inte blanda sig i varandras inre religionspolitiska angelägenheter. Katoliker i Tyskland och protestanter i Frankrike skulle lämnas i fred och inte dras i krig.

THE GREAT GAME

I Afghanistan har väst intervenerat sedan 1800-talet, då engelsmännen fick ge upp Afghanistan i The Great Game . Nu är det dags igen.

USAs vilja att skydda sitt land mot nya terrorangrepp från Al-Qaida efter 11 sept 2001 måste ske med andra medel än ockupation och att inse vår skyddslösa sekulära position.

För det är som ockupation USA och västländer som Sverige måste förstås. Alla afghaner vill knappast ha sina ogifta döttrar bortrövade av skäggiga mullor med k-pistar eller få sina söner slagna om de inte odlar skägg. Men de vill bestämma själva och ta itu med islamismen när och där de anser rätt.

Säkert kommer landet återgå till medeltida vanor, opiumodling och balansera sin geopolitiska situation gentemot Kina, Ryssland, Pakistan (allierat med USA), Iran och Indien. Det kommer bli ett maktvakuum som återigen fylls av spioner och infiltratörer, men talibanerna kommer hålla dem kort. En teokrati mot anarki och ockupation är inte det sämsta.

Stöd Svenska AfghanistanKommittéen, det gör jag sedan 1981.

Amerikaniseringen av den svenska arbetarrörelsen

Kortegen följdes av en liten folkskara i Åmåls centrum.
1 maj 2021 i Åmål

Fram till 1930-talet var svensk arbetarrörelsen del av den europeiska, i synnerhet den tyska. Revisionisterna Karl Kautsky och Eduard Bernstein hade stort inflytande på den reformistiska svenska socialdemokratin.

Men på 1930-talet började svenska socialdemokrater vända sig till USAs Demokrater och vänsterfolk för inspiration. I Tyskland stred ju socialdemokrater och kommunister mot varandra medan nazisterna leende såg på.

Dessutom hade det svenska folkhemsbygget intresserat amerikanska reformvänner. 1936 utkom Sweden: The Middle Way av den amerikanske journalisten Marquis Childs och boken kommenterades positivt av ingen mindre än Franklin D Roosevelt, USA Demokratiske president.

 

Alva Myrdals idealism kom från pappa | Slakthistoria.se
Gunnar och Alva Myrdal med barn på väg till USA

MAKARNA MYRDAL

Nyckelpersoner i den svensk-amerikanska vändningen inom SAP var Alva och Gunnar Myrdal som tillbringade flera år i USA.  Redan 1929–1930 var Gunnar Rockefeller stipendiat

Under andra världskriget bodde familjen mestadels i USA där de båda skrev boken Contact  with America 1941 /Amerika mitt i världen 1943 . Gunnar Myrdal studerade sedan rasfrågan i An American Dilemma: The Negro Problem and Modern Democracy 1944.

Alva Myrdals pedagogiska gärning  i Sverige var att införa daghem/förskolor och grundskola. Båda var inspirerade av den amerikanska progressive pedagogen John Dewey som stod nära Demokraterna och ville utveckla en ny socialdemokratisk reformism, närmast socialliberal av den vetenskapliga sorten och mycket sömngivande.

Deweys inflytande i svensk skola och samhällsdebatt är mycket stort och kan säga ligga till grund för den ickemarxistiska vänster som tog fart efter 1945 i Sverige inom och runt socialdemokratin. Här finns inte plats att dra alla trådar men klart är att John Dewey och andra sk progressiva tänkare i USA till stor del står bakom den samhällsomvandling vi haft under 1900-talet i välfärdsstatlig och socialpedagogisk inriktning.

MODERNITET

Deras vetenskapssyn och framåtanda passade de svenska socialingenjörerna i folkhemmet. Den svenska rättspositivismen som stod mot europeisk naturrätt var också lämplig för att understödja modernitetens obönhörliga framväxt. Där som här skulle allt gammalt raseras.

I folkparkerna på 1950-talet kunde man dansa till boogiewoogie, rock n roll och twista loss, liksom man tidigare diggat jazz inne i städerna. Den amerikanska populärkulturen med dess bilar och fräcka konsumtionsvaror för folket passade det nya Sverige och socialdemokratin.

USA stod för modernitet och lilla Sverige vill hänga på så gott vi kunde med våra band till Tyskland och Europa. Dessa blev allt mindre viktiga och många ungdomar reste till USA som utbytesstudenter, däribland jag (Arkansas 1975-76).

Att vända åter till Europa som Ingvar Carlsson gjorde 1990 i en ansökan om medlemskap i EU blev därmed obegripligt.

I och med Sveriges allt starkare vändning mot USA efter andra världskriget och landets strävan efter modernitet framstår Europa som alltså något gammalt och konservativt för många svenskar.

Avståndstagandet från nazismen innebar också ett avståndstagande från tysk kultur, som dominerat svenskt kulturliv sedan medeltiden.

Maciej Zaremba noterade i ett tal år 2003  (tryckt i skriften Vad har Sverige i Europa att göra?) att Europa representerade fyra K:n som Sverige inte vill befatta sig med: Katolicism, Konservatism, Kolonialism, Kapitalism.

Sveriges placering och ställning som inte riktigt en del av det kontinentala Europa eller av de brittiska öarna ledde under 1800- och 1900-talen till än mer kulturella och politiska uppbrott från Europa.

Europeiska språk förutom den i USA talade engelskan har fått minskat utrymme och färre elever (utom den i Latinamerika talade spanskan).  Den svenska euroskepticismen går djupt menade Zaremba och frågade sig vad Sverige gör i EU om landets medborgare och press inte ens kan väckas av att eventuellt bli medlemmar i en federal europeisk union.

 

Olof Palmes jultal 1972 – Wikipedia
Bitr utrikesminister Olof Palme går med Nordvietnamns Moskvaambassdör i Stockholm 1968

AMERIKANSK SJÄLVKRITIK

Olof Palme läste vid Kenyon College i Ohio 1948 och reste runt i Södern där rasmotsättningarna uppenbarades för den unge socialdemokraten. Han stod vid den amerikanska vänsterdemonstranternas sida under protester mot Vietnamkriget.

Kritiken mot USA under 1960-talet kom alltså från USA självt i och med ungdomsuppror och hippies. Socialdemokratin var nog rätt avvaktande till en början men fann att vissa drag kunde approprieras.

Socialdemokratin hade stagnerat på 1970-talet till att försvara sin korporativa makt, inte olikt vad Demokraterna gjort i USA med sina organisationer,  särskilt fackföreningar.

Den amerikanska nyvänstern (Partisan Review, C W. Mills),  fann sig lätt in i de nya svenska kommunistiska grupperna och debatten. SAP höll avstånd med lät sig influeras när den värsta radikalismen vattnas ut, särskilt genom att ta i identitetspolitiska och postmoderna synsätt från USA (via Paris) till den breda svenska vänstern.

Där befinner vi oss idag på 2020-talet: fransk postmodernism importerades till USA på 1970- och 80-talen, paketerades om i diverse Cultural Studies, Women Studies, Fat Studies, Black Studies och importerades bl a som antirasistisk intersektionalism till Sverige via  besuttna vänsterfolk runt SAP, rätts-och utbildningsväsen och våra statsmedier och myndigheter.

Samtidigt har en folklig amerikansk kultur levt vidare i raggargäng, bilträffar och dansbandsmusik.  SD vinner allt fler i dessa arbetarkonservativa grupper medan SAP förlorar. För 60 år sedan var just folkparker med lättcountry ett arbetarnäste där SAP kunde frodas. Idag ser den nya socialdemokratiska medelklassen ned på dessa företeelser.

RADIKAL MEDELKLASS

Vad som skett är att den mjuka amerikanska vänster som gradvis ersatt marxism och arbetarklass i Sverige nu har nått sin kulmen. Det tänkande som går under beteckningen politisk korrekt har sitt ursprung där och ett starkt fäste i den nya medelklassen, de progressiva.

Jan Myrdal, son till Alva och Gunnar, såg detta tidigt och har aldrig missat ett tillfälle att klå dessa förståsigpåare, ofta inom Vpk och SAP men även utanför. Han hade sett hur föräldrarnas folkförakt tedde sig och själv fostrats av en kylig beräknande progressiv pedagog, mor Alva.

1980 skrev han, Lars Gustafsson, Sven Fagerberg och Sven Delblanc om den nya medieklassen som skällde tillbaka utan reson. 10 år senare vann de nya herrarna med vänsterfolk först. Blair, Clinton/Obama/Biden, Schröder och här Carlsson/Persson  stod för Den Tredje Vägen, en politik som låtsades vara folklig men i realiteten befäste en nytt globaliserat och avreglerat klassamhälle.  Liberala Demokratiska kritiker  i USA som David Brooks och  Thomas Frank har insett vartåt det barkar. Trump var sista chansen på länge.

Tillbaka till Sverige som blev ett bättre land för denna nya radikala medelklass än USA. De utgör inte inte en borgerlig grupp utan är ett sk mellanskikt utan band till bildningstraditioner. Idealiska nyttiga idioter som kan fås att göra vad som helst i progressivismens och det rätta politiskt korrekta tänkandets namn.

Här finns system med personnummer och källskatt sedan 1948 som gör alla medborgare nåbara och övervakade. Genom sekler av centralisering har den svenska staten lagt under sig enorma tillgångar som denna tjänstemanna- och politikerklass nu kan styra över och slösa med utifrån sina progressiva och förment goda ideal. En elit som uppfostrar sina räddhågsna medborgare.

Irritationen över dagens censurerande PK-tänkande och misskött invandringspolitik kan alltså spåras tillbaka till en klassomvandling som skett med vänsterideologi från USA. En mjuktotalitär utveckling som nått längst i Sverige med en skattegödd hegemonisk nomenklatura.

Makarna Myrdal skulle inte förstå vilket monster de skapat.

 

Intervjuad om sexarbetarorganisation- Nu utgiven av Genusvetenskapen i Lund

2021:   Professor Jens Rydström har nu publicerat sitt material om sexarbetaraktivism i Sverige där jag ingick som en referens. Antologin ges ut av Genusvetenskapliga Institutionen vid Lunds universitet. Bakgrunden kan ni läsa om nedan.

Jag började som sexarbetaraktivist 1997 och tror att tiden nu hunnit i kapp oss som var med då.
/JSj

2017: Så då har mitt sexradikla förflutna på 1990-talet och ett par år in på 2000 blivit intressant för historiker i och med denna mailförfrågan häromdagen:

”Hej Jan,

Jag heter Jens Rydström och jag är professor i genusvetenskap vid Lunds universitet. Just nu håller jag på med ett projekt om de nordiska sexarbetarföreningarnas historia och jag har samarbetat en hel del med Petra Östergren. Hon säger också att jag bör intervjua dig, eftersom du var väldigt aktiv för att stödja sexarbetarna i att ordna en egen intresseförening.
Jag har intervjuat de kvinnor som drev Sexualpolitisk front på 1970-talet och jag har intervjuat andra som var aktiva senare. Jag har intervjuat danska sexarbetare från SIO och jag ska snart till Oslo för att möta dem som drog igång PION på 1990-talet Snart hoppas jag få tillfälle att intervjua Pye Jakobsen. Men du är en viktig aktör som jag också vill ska berätta om dina hågkomster från den tiden då du engagerade dig i detta.
Jag vill som sagt ha ett nordiskt perspektiv och en av mina huvudfrågor är den skiftande politiska kontexten i varje land. Frågor jag vill ställa handlar om organisationsformer och om det motstånd och det stöd de fick från personer utanför den egna organisationen. Vilka allianser eftersträvade de och vilka allianser lyckades de forma?
Minnen från den tiden och hur du upplevde arbetet med frågan, bemötandet från sexarbetarna och från andra människor som hade åsikter i frågan.
Om du vill ställa upp, och om du kan redan nu på torsdag den 19 januari vore det perfekt, eftersom jag är i Stockholm den dagen (för det är väl där du är baserad?). Annars kan vi komma överens om något annat tillfälle.
Hälsningar
Jens

—————————————————————————-
JENS RYDSTRÖM, Professor
Department of Gender Studies
Lund University, Box 117, S-221 00 LUND”
Igår kom Jens Rydström för att intervjua mig i det nordiska forskningsprojektet Propol. Hans beskrivning på Lunds universitet webb:
Prospol – Comparing European prostitution policies: Understanding scales and cultures of governance, med över 40 deltagande forskare från 24 länder. Projektet kommer att utmynna i en rad böcker och artiklar om europeisk prostitutionspolitik. Mitt bidrag till projektet är en historisk studie: Nordic sex workers’ organisations: Origins and contemporary challenges.
Vi pratade i en timme och jag fick tillfälle att leta fram gamla tidningsklipp och dokument från slutet av 1990-talet.
Här är mitt inlägg i Frihetlig tidskrift 1997 som förseddes med en varningstext (Sverige är nog den enda land där anarkister varnas av anarkistiska redaktörer för att läsa fritt efter eget omdöme):
ft-hess
ft1
ft2
ft3
Jag var ordförande i Vänsterpartiet Uppsala 1998-2000 och tog dit Petra Östergren, Alexander Bard m fl sexradikaler för en offentlig diskussion på vårt bokkafé, ett fullsatt arrangemang 🙂
Även i Vänsterpress stred jag för sexarbetarnas rättigheter
v1
v2
Debatt 2002 på Kägelbanan, Mosebacke, med Mattias Gardell som från SAC-syndikalisternas sida kunde tänka sig att öppna upp en sektion för sexarbetare. Arr av Shame.

www.qx.se 2002
www.qx.se 2002

En ideell förening, Rosea – Riksorganisationen för Sex- och ErotikArbetare, bildades med mig som kassör. Talesperson var Pye Jakobsen. Vi lade ned något år senare eftersom vi knappt fick några sexarbetare aktiva.

16111308

– – –

Länkar om min sexradikalism inklusive om sexualundervisning

https://www.qx.se/nyheter/2098/queer-festival-for-frihetliga-till-hoger-vanster/

http://www.flashback.se/artikel/1562/riksorganisationen-for-sex-och-erotikarbetare

http://www.flashback.se/artikel/1538/strippor-nekas-medlemskap-i-sac

http://pedagogiskamagasinet.se/queer-ar-straight/

http://www.rfsu.se/Bildbank/Dokument/Rapporter-studier/kartlaggning-samlevnad.pdf?epslanguage=sv

http://sourze.se/2003/08/20/sexdebatt-del-1__79427#.WH8q2vnhCM8

http://sourze.se/2003/07/29/prostitution-borde-vara-lagligt__79219#.WH8q-_nhCM8

http://sourze.se/2003/07/14/sexarbete-utan-forakt__79123#.WH8rHPnhCM8

http://sourze.se/2003/07/12/subjektivationen-foucaults-amne.-del-1__79118#.WH8rPfnhCM8

http://sourze.se/2003/07/28/moralstatens-rotter__79214#.WH8rXfnhCM8

https://sjunne.com/2015/07/21/pink-washing/

Idag 2017 fortsätter Rose Alliance och Fuckförbundet med att driva opinionsbildning för och av sexarbetare. Lycka till !

Breiviks terror på Utøya 2011 och islamkritikern Fjordman

Foto: Steen Raaschou, redaktör för www.snaphanen.dk

Den 22 juli 2021 är det tio år sedan Anders Behring Breivik mördade unga norska socialdemokrater på ön Utøya efter att ha sprängt inne vid regeringskvarteren i Oslo. Vi kan räkna med många vinklade och undermåliga minnesprogram och att vänsterpartisten Ali Esbati får inte bara tala i SvD. Sveriges Radio har redan vevat igång tre avsnitt från den norska statsradion.

För att balansera den rådande ovederhäftiga synen på islam- och invandringskritiker, som förstärktes av massakern i Norge, ska jag lägga upp länkar till en norrman som var berörd genom att Breivik läste hans inlägg men inte inblandad, Peder Fjordman Jensen.

Jag har träffat honom flyktigt i Köpenhamn och vet att han tillhör de sakliga islamkritikerna som Douglas Murray, Hans Rustad, Lars Hedegaard,  Hege Storhaug, Bruce Bawer, Mark Steyn, Ayaan Hirsi Ali, Daniel Pipes, Robert Spencer m fl.

The Fjordman Files

Julia Ceasars recension av hans bok Vitne til vanvid

Min recension (och om Tommy Robinson)

Min översikt av terrordåden och norsk kulturkamp

Julia Ceasar om stigmatiseringen av Fjordman

Document.no nyutgåva av Fjordmans bok

Document.nos intervju med Fjordman

Ronie Berggrens genomgång av Fjordmans fall

Ronies text är den mest aktuella och är en bra ingång till Fjordman  och den nödvändiga kritiken av islam och invandringen. Det finns ingen annan väg än att fortsätta att studera, skriva, debattera och tala om vad som sker i västvärldens möte med islam. Ta tioårsminnet som ett lärotillfälle. Ett fruktansvärt sådant.