Kategoriarkiv: Debatt

Saknad – en bok som behövs

Visa källbilden

Sommaren 2012 drack jag ett glas med Cecilia Garme, bekant från Uppsala, i Gamla Stan för att få tips till min Sverigebok, The Swedish Story. Hon nämnde två franska Sverigevänner som formligen avgudade vårt land.

Garme och Katarina Barrling har sedan dess gått i liknande fotspår som jag och många andra, t ex KO Arnstberg och Åke Daun och utländska Sverigekritiker,  dvs vi som ser den svenska kulturens osynlighet, ja rentav akulturella kultur. Ett ingenjörsdrag som Garme och Barrling repeterar enträget i sin efterlängtade Sverigestudie Saknad. På spaning efter landet inom oss.

Denna bok kom i rättan tid och skulle knappt ha mottagits välvilligt för ett par år sedan. Allt vad vi invandringkritiker pekat på finns där men  i en framställning som går hem i salonger och seminarier.

DN. 9.5.2022

Statsvetaren Gina Gustafsson, som refereras flitigt i boken, är dock inte enig med dem i att saknaden efter det förlorade Sverige är värd erkänsla, thymos. Det är bara att bita ihop till nästa Jimmie-moment.

Och vi som tidigt kritiserade den misslyckade invandringspolitiken, som jag 2011 i Newsmill, får veta:

”De som tidigare skyllts för rasister för att de vill begränsa invandringen får inte någon upprättelse bara för att de som anklagat dem själva med tiden intar samma position.”

DN 10.5. 2022

DNs Nadia Jebril skriver naivt och okritiskt om att komma hem till Lund, en stad jag ofta besöker och inte känner igen. Hon bör läsa Garme och Barrling för att förstå vad skåningar går igenom.

I boken Saknad kommer tilltufsade SDare till tals och samtal med andra som går i tankar om att fly sitt eget land skymtar förbi.

2019 intervjuade jag ett par från Tyresö som valt att flytta till Spanien pga oro och missnöje med den politiska ledningen i Sverige. Jag  undersökte också hur just tanken  på och att verkligen gå i landsflykt förenar svenskar och invandrare, ett projekt jag kallade Exil.

Garme och Barrlings resonemang om känslopolitik och betydelsen av nationalism för en välfärdsstat är något som vi borde ha talat om tidigare, men nu tycks debatten vara mogen efter många decenniers nedtystande.

Jag var tidigt ute men nu tycks inflytelserika debattörer som Jörgen Huitfeldt, Janne Josefsson och Johan Hakelius ha röjt vägen. Saknad  håller hög klass och bör översättas till engelska, franska och tyska. Vår ingenjörsmentalitet parad med en känslostyrd migration är väl värd att studera internationellt.

Som son till en ingenjör i Uppsala blir jag smärtsamt påmind om hur känslor berör oss. Min far hade till sist förstått mig men 2013 var han upprörd när jag inte baktalade SD. Han hade förstått boken som kom till sist, skriven av två uppriktiga Uppsalabor. Tack.

Skolmordet kommenterat

Vem mördade skolan?

Jesper Rönndahls serie om svensk skolpolitik på 1990-talet är underhållande, tramsig men intressant. Jag ska inte gå in på alla vinklar han tar upp eller personer han träffar men kommentera två saker:

1. ) 1988 ville finansminister Kjell Olof Feldt dra in 167 miljoner kr på skolan, en rätt liten siffra redan i dåtidens penningvärde med tanke på att skolan totalt sett (inkl förskola och gymnasier) kostade 3100 miljoner kr 2020.

Men varför frågade inte Jesper varför dessa miljoner fattades 1988? Ingen kan försvara att betala för verksamheter om det saknas pengar.  Feldt insåg  i slutet av 1980-taletatt de goda tiderna var förbi (se boken Alla dessa dagar från 1991), och omvärlden hade tröttnat på våra devalveringar. 1990 lade den socialdemokratiska regeringen ett löne-, hyres-, pris- och strejkstopp. Vpk röstade emot och Carlsson avgick.

Två år senare gick hela landets ekonomi i baklås och 750 000 skulle förlora sina jobb innan millenieskiftet. Fem män, varav två sossar, räddade landet som närmast var bankrutt. Magdalena Andersson skar ned offentliga utgifter på uppdrag av sin chef, fd skolminister och finansminister Göran Persson.

Så att lägga ned SÖ, inrätta Skolverket, ny  läroplan, nytt betygssystem, kommunalt ansvar för lärare, skolpeng till friskolor och ett tiotal till skolreformer gjordes under den värsta ekonomiska kris vi haft sedan 1930-talet.

Där är till största delen svaret på det mord Jesper Rönndahl letar efter. Inget blev som det var tänkt eftersom pengar saknades.  Hur det hade gått utan kris vet ingen.

2.) En annan sak som jag undrade efter ha sett de första fem programmen, och känt igen kollegor som Ulf P. Lundgren, Laban Naeslund,  är när Inger Enkvist ska komma in. Hon var den första som kritiserade alla ogenomtänkta skolreformer 1999 med sin bok Feltänkt.

Visa källbilden

Hon skulle kunna fylla många program och har massor av erfarenheter och intressanta synpunkter. Wyndhamn är också bra men Enkvist har varit med längre i skoldebatten. Kommer hon alls att medverka?

Hur som helst så har SVT gjort ett bra folkbildningsarbete med att låta komikern Jesper tramsa och träffa experter. Jag är imponerad.

Samma schema varje dag

Senior Year Book, 1976

1975/76 var jag utbytesstudent i Mountain View High School, Arkansas, USA, mellan åk 1 och 2 i gymnasiet. Den största skillanden var att vi hade samma schema varje dag.  Man kunde välja specialiserade kurser inom ämnena. På hösten hade jag trigonometri i matematiken och föredrag (speech) i engelska och på våren differenstialkalkyler och uppsatsskrivning.

Genom att varje dag fördjupa dessa kurser nådde jag långt och fick samtidigt frihet att välja nya kurser vid årsskiftet.

Amerikanska gymnasieskolor har dagsscheman som ska innehålla ett visst antal obligatoriska kurser inom matematik, engelska, naturvetenskap, historia och samhällskunskap. Utöver dessa kan valfria kurser väljas.

Man går inte i bestämda klasser utan väljer kurser inom sin årskurs. Detta system gäller såväl på små skolor som min som på stora skolor med tusentals elever  än idag.

För svenska förhållanden ter sig dagsscheman märkliga. Jag har  som skolledare och lärarutbildare tagit upp denna omfattande omläggning med kollegor men alltid mött motstånd.

Tvärtom tror jag att dagsscheman skulle underlätta för alla parter, särskilt för elever  i behov av särskilt stöd och för oss lärare som uppskattar koncentration.

Att flänga runt till 5-10 salar med olika lärare och skilda krav på material och kläder är knappast befrämjande för kunskapsutvecklingen. Att istället gå tillsamma klassrum och koncentrera sig under en halv till en termin i ett ämne är att ge elever bättre förutsättningar än med veckoscheman.

Jan Sjunnesson, fil mag i pedagogik, fd skolledare och lärarutbildare.

 

Tal om yttrandefrihet av ordförandena i Trykkefrihedsselskabet och Yttrandefrihetsombudsmannen

Video

Föredragsanteckningar av Jan Sjunnesson, grundare av  föreningen Yttrandefrihetsombudsmannen (YO) vid möte med danska Trykkefrihedsselskabets ordförande Aia Fog i Malmö 9 april, 2022:

Våra två länder var tidiga med att anta lagar om tryckfrihet, i Sverige 1766 och i Danmark 1770, även om de snabbt drogs in och begränsades.

Jag ska utgå från de ämnen som anses kontroversiella och särskilt i behov av skydd av  tryck- och yttrandefrihet. Två citat belyser perspektivet:

Vi har inte yttrandefrihet för att tala om vädret (Ron Paul, Lars Hedegaard)

Om frihet betyder något alls handlar den om att tala om för folk vad de inte vill höra (Georg Orwell)

Fyra ämnen är kontroversiella i Sverige:

Invandring

Islam

Kön, sex och familj (abort, trans, feminism, barnuppfostran, hemundervisning, hemmafruar)

Klimat (miljövänl mat/livsstil)

(Finns fler, vacccin t ex.)

Som Aia Fogs text om statligt auktoriserad politisk förföljelse visar så beror även ämnet och vinkeln på vilka som debatterar, då nationalkonservativa och islamkritiker i synnerhet förföljs, även i Danmark.

Dessa fyra ämnen har svenskar svårt att tala fritt om. Det kan leda till åtal för Hets mot folkgrupp och förtal, men även utstötning ut gemenskaper och förlorade karriärer. De berör praktiskt taget all svenskars vardagsliv och vardagsvärderingar i möten och inköp.

Dock vill jag tillfoga ett ämne till, demokrati inkl allmän rösträtt  som nyligen firade 100 år i Sverige 1921-2021.

Under tusentals år tom år 1900,  var demokrati inte önskvärt.  Inte heller var ens hälften av världens länder demokratier 2021. 

Platon, Sokrates, Aristoteles, Rousseau, USAs grundlagsfäder och liberalen JS Mill var alla tveksamma till allmän oinskränkt rösträtt.

Ett skäl var att demokrati kunde leda till  sk ”pöbelvälde”  om de fattigas flertal kunde rösta för att ta från de rika. Enligt en orsakskedja under antiken så leder demokratiskt styre  till korruption, kakistokrati (de minst lämpades styre), andligt och materiellt förfall, anarki och sen till tyranni för att städa upp oredan.

En  fråga idag är om massan egentligen vill  ha yttrandefrihet 

Undersökning i mars 2022 (Bulletin) visade att en majoritet av kvinnor skeptiska till yttrandefrihet. Sociala medier ska regleras mer. Över 60 % vill att den grupp de ogillar inte ska få bli statsminister och 20 % att deras yttrandefrihet ska begränsas.  De mest ogillade var vaccinmotståndare, SD, abortmotståndare och klimatförnekare. 

Vad gäller för de fyra ämnena  och det femte, demokrati så finns intressanta ingångar:

Nyanlända invandrare har tidigt rösträtt i kommun och landsting och det anses odemokratiskt att kritisera utlänningars rätt att betämma i Sverige.  Ja även att kritisera kriminella invandrare kan vara odemokratiskt:

I SVT 1986 fälldes Jan  Guillous  program Rekordmagasinet av  Radionämnden  för ”brott mot Sveriges demokrati” med motiveringen att påpekandet om vissa romers öppet  av dem själva erkända brottslighet skulle kunna framkalla rasistiska stämningar i landet.

Vad gäller ämnet kön, så anses total jämställdhet, 50/50 i företagsledning och alla yrken, vara det mest demokratiska.

Två av ämnena leder till odemokrati:

Islam är i också ett omfattande socialt och politiskt system, närmast odemokratiskt men svårt att tala om  pga. okunskap och rädsla.

Vissa klimatexperter förespråkar en mjuktotalitär världsregering, t ex  FNs Agenda 2030.

De brister jag tänker på för demokratin handlar inte om  att Sverige haft en  maktlös socialistisk regering 2014 till 2022 som inte lyckats skapa regeringsunderlag i riksdagen. 

Det handlar inte heller riksdagens formella demokrati, vilket den moderata riksdagsledamoten AM Pålssons bok Knapptryckarkompaniet visade tydligt. Inte  heller om att få medborgare vet vilka dess företrädare i kommun, region och riksdag är.

 Inte heller om att statsvetare varnade för demokratisk ”populism” i riksdagens jubileumsbok, vilket Einar Askestad påtalat

Nej, demokratin kritiseras idag  i USA  och generellt utifrån dess grundläggande systemfel.  Statsvetaren Jason Brennan skrev i sin After democracy att ”politiskt deltagande gör oss till sämre människor pga polarisering, och professorerna Hans Hoppe och Loren J Simons utvecklade kritiken i sina böcker Democracy, the god that failed och What’s wrong with democracy?

Här hemma har Patrik Engellau hävdat att folket snarare är mer maktlösa med demokrati: 

”De folk som ansett sig i demokratins namn har fått makten har inte fattat att kontrollen över deras liv i ökande utsträckning utövas av ett nytt härskarsläkte, nämligen politikerväldet och deras byråkrater” 

Om vi återgår till begreppet yttrandefrihet och demokrati. Ska vi tillåta odemokratiska åsikter? 

Länge var Karl Poppers tes ledande att demokratin måste vara intolerant mot de intoleranta, annars tar de över. ”Vi måste därför, i toleransens namn, hävda rätten att inte tolerera de intoleranta”, skrev han 1945 efter att Hitler kommit till makten via demokrati, avskaffat den och infört diktatur.

Man kan tilllämpa hans insikt på nazister, kommunister, islamister, fascister och anda våldsamma antidemokrater.

Men vad med fredliga frihetliga tänkare som Mises, Rothbard, Hans Hoppe och Curtis Yarvin (som vill knoppa av fria men auktoritärt styrda  stadsstater) , Peter Thiel (som sagt, ”I no longer believe that freedom and democracy are compatible”) och, kanske, Elon Musk? 

Och vad gäller om odemokratiska system presterar bättre i materiellt, t ex i barnadödlighet?

 ”Many scholars claim that democracy improves the welfare of the poor. This article uses data on infant and child mortality to challenge this claim. Cross-national studies tend to exclude from their samples nondemocratic states that have performed well; this leads to the mistaken inference that nondemocracies have worse records than democracies. Once these and other flaws are corrected, democracy has little or no effect on infant and child mortality rates.” Michael Ross, UCLA.

Vidare brukar man säga att yttrandefrihet förutsättning för demokrati och det stämmer nog. Men  gäller det motsatta?

Är demokrati förutsättning för yttrandefrihet? Ja men kanske inte alltid.

Kan man, som snillet och miljadären Peter Thiel, föredra yttrandefrihet framför demokrati?

Demokratikritik är svårare än fyra ämnen. Kritik av allmän rösträtt är givetvis svårast att ta upp i en offentlig diskussion i Sverige och Danmark. Man bör då minnas ärkeliberalen JS Mills tre argument för yttrandefrihet; 1) Att låta alla tala fritt kan leda till att fel upptäcks, 2) Kritik leder till vässade motargument och 3) Att folk får tala fritt har ett egenvärde. 

Sjunnessons och Fogs föredrag finns på YOs Youtube kanal https://www.youtube.com/channel/UChRmI-CTAl7R4IMoO9ieeYQ 

Skriver i Bulletin om Liberala våndor i USA

Efter Trumps seger 2016 fick några besvikna liberaler nog och skrev självkritiska böcker om den elitära liberalism som Demokraterna representerade genom Hillary Clinton. Men att amerikanska liberaler reflekterar över sin ideologi har varit naturligt och mer djuplodande än i Europa.

På 1980-talet gjorde den inflytelserike filosofen John Rawls upp med den individualistiska universella människosynen i sitt projekt om en socialliberal rättviseteori. Hans analys A theory of justice hade då utsatts för kritik från kommunitarister, i synnerhet den politiska filosofen Michael Sandel, för dess bristande förståelse för gemensamma värden och historiska förankring

https://bulletin.nu/sjunnesson-liberala-vandor

Om tvångsomhändertagna barn – i Bulletin

De uppmärksammade protesterna från muslimer i Sverige mot socialtjänsten och tvångsomhändertagande av barn är visserligen nytt, men debatten om var gränsen går för föräldrars rätt till sina barn har pågått i över 40 år.

Vi har haft förbud mot barnaga sedan 1979, men det räcker inte eftersom andra mer vaga kriterier för eventuell vanvård kan vara avgörande, vilket framgick i tyska Der Spiegels artikel i juli 1983, ”’Kinder-Gulag’ im Sozialstaat Schweden”. Det socialdemokratiska lyckoriket norrut skulle alltså ha upprättat närmast sovjetiska barnläger där statens kontrollanter bevakade orättvist tvångsomhändertagna barn.

https://bulletin.nu/sjunnesson-tvangsomhandertagande-ar-en-svensk-historia

Mitt Jimmie-moment 2005

DN 03/05/2005

 

När jag bevittnade ett organiserat överfall i maj 2005 på den grundskola i Tensta där jag arbetade som biträdande rektor hade jag nog mitt första ”Jimmie-moment”.

DN skrev om händelsen:

”Polisen kunde under eftermiddagen identifiera 20 möjliga gärningsmän mellan 15 och 16 år. Ingen av dem har gripits eller delgivits misstanke. De som identifierade hade inga vapen på sig utan stoppades snarare därför att sprungit och varit i rätt ålder. Drygt 20 poliser deltog i jakten.

Jan Sjunnesson som är biträdande rektor på Hjulstaskolan säger att förstörelsen bara handlar om fyra krossade fönster. Enligt Diana Sundin, informatör på Västerortspolisen, är skadegörelsen mer omfattande.

– De har slagit sönder skolan ganska ordentligt inomhus och så är det rutor krossade.

Ett antal elever har skadats lindrigt. Jan Sjunnesson säger också att ett par elever har ställt upp och pekat ut några av de skyldiga efter att polisen varit där.”

Mina egna reflektioner 2013.

Att se grov  skadegörelse och våld mot barn och unga med egna ögon på nära håll förändrar ens liv. Jag hade arbetat på 1990-talet i Rinkeby med en projektkurs och lett en teaterskola med elever därifrån. Men inget våld förekom även om elever och andra bedrev bedrägerier, sålde droger och var stökiga emellanåt.

Attacken gjorde att jag anmälde min chef, rektor Elisabeth Sörhus, till Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning eftersom hon ogärna ville rota i vad som utlöst attacken som kom från den rivaliserande förorten  Rinkeby mot Tensta.

Sedan dess har jag haft fler ”Jimmie-moments” i skolor där jag arbetat som skolledare eller lärare. Men inga attacker.

Vi som haft liknande upplevelser,  t ex läkaren Kajsa Dovstad som myntade uttrycket, kan inte gå tillbaka till en naiv uppfattning om mångfald och integration. Vi ältar vår brist på förståelse och sammanhang som förklarar vad vi sett.

Vissa tiger och går vidare, andra gör något omvälvande som att öppet kritisera rådande invandringspolitik. Jag såg kedjor krossa glasfönster, svingade av män från Nordafrika och Mellanöstern,  hörde skriken från mellanstadiebarnen som var där på högstadiet, och jag förstod att något avgörande skett.

Det var i maj 2005.

Nej DN, vi har både krig och kulturkrig! – i Bulletin

I tre försåtliga inlägg av Amanda Sokolnicki, Erik Helmerson och Niklas Ekdal den senaste veckan har DN lanserat tesen att kulturkriget är över.

Anledningen är att Putin anfallit Ukraina och eftersom denne tyrann har ogillat woke och vänsterliberala upptåg lika mycket som Fox News, SD, Victor Orban, Marine Le Pen och Trump, så har alla som sympatiserat med den åsikten bevisligen förlorat alla argument.

https://bulletin.nu/sjunnesson-nej-dn-vi-har-bade-krig-och-kulturkrig    

Jan Sjunnesson, författare till Skandinavisk kulturkamp (2020)

En skriftställares dagbok: 19-03-2022

 

 

NÄR EN LIBERAL LEDARSKRIBENT HYSER ILLIBERALA ÅSIKTER ÄR jag idel öra. I den liberale statsvetaren Andreas Johansson Heinös utmärkta genomgång av svenska och internationella kulturkrig, Anteckningar från kulturkriget, skriver han om Håkan Holmberg, politisk redaktör på min hemstads lokaldrake UNT.

Holmberg skrev i ett förord till Karl Poppers Det öppna samhället och dess fiender:

”Om vi är måna om demokratins styrka och livskraft så måste vi intressera oss för de institutioner som ska möjliggöra kritik, fri debatt och fritt kunskapssökande…”

Men när jag hyrde en samlingssal för att tala om mina böcker på Uppsala stadsbibliotek 2015 ansåg Håkan Holmberg på ledarplats att biblioteket borde ha vägrat hyra ut till mig. Samma intoleranta inställning hade han 2018, något som hans efterträdare Emma Jaenson inte hade 2020

Till  UNT sade ledarskribenten  2018, under rubriken Kontroversiell debattör åter till Uppsala, att  han

”tycker också i dag att det är olämpligt att Jan Sjunnesson åter får hyra in sig i Stadsbiblioteket, vars kärnvärden är öppenhet, demokrati och allas lika värde.
– Det stör mig alltid när man hänvisar till yttrandefrihet i sådana här sammanhang. Yttrandefrihet har han ju i alla fall, men biblioteket måste ju faktiskt inte ta emot honom, säger Håkan Holmberg.”

Jag har tidigare samarbetat med Sakine Madon som nu styr UNTs ledarsida och tror att Holmbergs inställning är begravd med hans bortgång 2020.

 

Visa källbilden

Yttrandefrihetens historia ägnas en diger volym av Jacob McHangama som jag precis avslutat . Den är intressant och går fram till dagens kulturkrig där han dock låter sin anti-Trump retorik skina igenom och är vänsterliberalt vinklad om Polen och Ungern. Det är lätt att vara kritisk till Atens dödsdom över Sokrates, Inkvisitionen och Sovjets åsiktsförtryck, men det är när dagens nätmedier avhandlas som det bränns.

Trots hans närmast elitliberala hållning är den läsvärd. Jag lärde mig t ex begreppet ”elite panic” som beskriver eliters rädsla för vad massor kan ta sig till med ny teknik (tryckpressar, internet), särskilt under katastrofer och kriser.

Den socialdemokratiska utrikesministern Laila Freivalds stängning av SDs webbsida 2006 är ett bra exempel.

Fjodor Dostojevskij skrev på 1870-talet i En skriftställares dagbok om Rysslands befrielse av de slaviska folken i Europa:

”För det första skall Ryssland, såsom oss allom bekant, aldrig komma på tanken att utvidga sitt område på slavernas bekostnad, förena dem politiskt med sig eller att göra guvernement av deras länder o.s.v. Alla slaver misstänka Europa för detta strävande även nu, liksom hela Europa, och de skola göra det ett sekel framåt.

Men Gud bevare Ryssland för slika strävanden, ty nu mer det visar den fullständigt politiska oegennytta  i fråga om slaverna, dess säkrare skall det sedermera, om hundra år, ernå den slaviska föreningen omkring sig.”

Att fortsätta att läsa och undervisa om Dostojevskij under pågående krig är viktigt men inte alltid lätt, vilket ett italienskt universitet fått erfara nyligen.

2015 skrev Peter Johansson en recension av en fransk studie av Vladimir Putin som visar på den stormaktsdröm som Dostojevskij och många andra 1800-talsryssar hyste om ett Ryssland som hem för alla slaver, ivrigt understött av reaktionära tänkare som Nikolaj  Danilevskij, Ivan Ilijn, Lev Gumiljov och den nu aktive filosofen Alexander Dugin.

Putin har öppet deklarerat band till dem visar Johanssons artikel som nu fått ny aktualitet. Ett citat:

”Gumiljovs euroasiatiska doktrin, utgår, liksom Danilevkijs och Iljins filosofi, från att Ryssland är väsensskild från västra Europa. Gumiljov understryker det positiva i Rysslands historiska knytning till Asien och det mongoliska arvet. Västerlandet är fienden som alltid försökt inringa och angripa Ryssland och som Ryssland måste försvara sig mot, andligt, kulturellt, politiskt och militärt.”

En relevant bok i sammanhanget om Trumprådgivaren och mediaaktören Steve Bannon och hans kontakter med Putins andlige vapendragare Dugin kom 2020, vilket jag skrev om och gjorde en podd med Ronie Berggren.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

DN, muppen Ola Larsmo och slarvig retorik om ryssvänlig högerpopulism

Efter tio års uppehåll har jag börjat prenumerera på DN igen. Bland det första jag såg i morse var en fd Uppsalabekant, skrivklåddan Ola Larsmo.

DN har betytt oerhört mycket för mig, alltsedan jag som 19 åring prenumererade på den när min far, företagaren 1977, gått över till SvD eftersom DN blivit för röd, särskilt med kärnkraftsmotståndaren Olle Alsén ledare men säkert annat som jag idag skulle också vända mig emot.

1977 hade vi alltså UNT, SvD och DN som dagliga morgontidningar till vår villa i Uppsala. En bra grund att stå på.

DEN LEDE LARSMO

Över till den lede Larsmo. Vi har träffats genom åren på universitetsbiblioteket Carolina och i föredragsammanhang, diskuterat Geijer och Deleuze. Visst var han förnumstig men det var nog jag med och vi var båda kulturkonservativa i någon kulturradikal bemärkelse. Vänster givetvis.

Sist jag såg honom var på Bokmässan 2016 i Göteborg. Han kom gående i en sal där han just diskuterat yttrandefrihet, vilket var temat på mässan.  Jag stod i Nya Tiders monter i Trumpkeps och tröja från Avpixlat.

Jag försökte ge honom ett flygblad om en kommande internationell tryckfrihetskonferens i Stockholm som jag arrangerade helt själv, men han väste och fräste mot mig.

Han var då ordförande i författarklubben Svenska PEN men vägrade ha med svenska dissidentskribenter att göra, utan vurmade bara för de utländska.  Jag skrev senare ihop en drapa om sagde sure mupp, Ola Larsmo, en beteckning som stämmer bra på hans utseende och hans författarskap.

RYSSAR, HÖGERPOPULISTER OCH SD

Idag så gick han loss i DN Kultur på det faktum att ryska medier och europeiska nationalkonservativa (SD!SD! SD!)  har haft gemensam syn på #woke och den vänsterliberala regimen som rått sedan 1990-talet. Kulturkriget alltså.

Bästa ingången  i den svenska debatten jag läst, även om jag inte delar alla hans slutsatser, är statsvetaren Andreas Johansson Heinös Anteckningar om kulturkriget som kom på Timbro förra året.  Hans avhandling är intressant i sammanhanget.

Det faktum att Ryssland både före och med Putin varit kulturkonservativt i vardaglig mening är inget nytt. De polyamorösa sexuella bolsjevikerna existerade en tid på 1920-talet men efter Stalin var det kärnfamilj och etablerade ryska traditioner som rådde. Så ock för Putin och hans husfilosof Alexander Dugin.

Det bakslag som Markus Uvell beskrev 2018 i form av ett uppror mot ett vänsterradikalt etablissemang verkar inte ha nått Ola Larsmo utan han frihjular i DN idag om att det finns svenskar som faktiskt tror att Europas ”‘liberala demokratier’ sviker sina medborgare, krossas av invandringsvågor, skenande våldtäktsstatistik och invaderas av muslimer”.

Larsmo överdriver men varje vaken svensk vet att alla dessa företeelser existerar i mindre eller högre grad i vårt land. Inte minst i de förorter som ständigt nämns i medierna. Att Trump nåddes av budskapet 2017 är givetvis illa enligt Larsmo, men jag är glad att en vass och påläst datavetare i Sverige kunde nå honom via Tucker Carlson då.

Larsmo är slarvig i sin attack på de som i likhet med mig inte är nöjda med etablissemanget, varken till vänster eller höger. Att Russia Today gör stor sak av vår kritik av europeisk dekadens och kulturförvirring är inget vi behöver bry oss om särskilt mycket. Larsmo insuinerar men kan inte visa upp ett konkret exempel på att åsiktsgemenskapen mellan besvikna européer och Ryssland är obegriplig. Snarare liknar hans tes den att Hitler ogillade hundar, så därför är alla hundrädda nazister.

Jag intervjuades 2015 av RT när jag anordnade i ett Pridetåg från Tensta till Husby för att påvisa hyckleriet i den etablerade HBTQ lobbyn med en parad från säkra Östermalm till Södermalm. Att RT gillade vår parad var inte avgörande, men Larsmo tycks tro på konspirationer mellan Sverigevänner och Ryssland, ett ständigt tema hos DNs skribenter.

TRE FÖRSÅTLIGA INLÄGG

I tre försåtliga inlägg av Amanda Solkonicki, Erik Helmerson och Niklas Ekdal den senaste veckan har DN lanserat tesen att kulturkriget är över. Anledningen är att Putin anfallit Ukraina och eftersom denne tyrann har ogillat woke och vänsterliberala stolleupptåg lika mycket som Fox News, SD, Victor Orban, Marine Le Pen och Trump, så har alla som sympatiserat med den åsikten bevisligen förlorat alla argument.

Rubriken på Helmersons ledare ”Tragiskt att det ska krävas ett riktigt krig för att kulturkriget ska tystna” och Ekdals kulturkrönika ”Nedtrappningen i kulturkriget bör vara dåliga nyheter även för Jimmie Åkesson” är slagfärdiga men tomma.

Att Putin och fler med honom antar att det bara finns två biologiska kön är knappast tillräckligt för att utpeka folk till putinister. Att vara mot woke är en sak, att vara för Putin är något annat. Vi som är skeptiska till den dagliga woke-propagandan som vi skedmatas med via Public service, skola, offentliga arbetsgivare och malliga morgontidningar som DN, klarar av att hålla isär de två ståndpunkterna.

De bögar jag känner ogillar Pride men skulle med DNs guilt-by-association anses vara Putin lojala. Fö var jag på den första EuroPridefesten i Tantolunden 1998.

Enligt Niklas Ekdal har kriget i Ukraina avskaffat kulturkriget i västvärlden:

”Minns ni kulturkriget? Tiden när ingen fråga var för liten, teknisk eller personlig för en glödande tråd på sociala medier. När konflikten var målet. Menskonst, munskydd, dieselskatt, vegomat, könsbyten, vargjakt. Antingen är du med oss eller med idioterna. De hetaste ämnena ska vi inte tala om. Brottsligheten, invandringen, regeringsfrågan som gav algoritmerna erektion, oberoende av verklighetens gråskalor. På två veckor förändrades allt.”

Nej Niklas. Du beskyller Silicon Valley för att dess ”affärsidé är starka känslor, och inget engagerar mer än ilska /…/. Internet har varit ett Eldorado för dessa ambitioner, inkarnerade i Donald Trump.”

Samtidigt erkänner du att kulturkriget hade sina poänger genom att svensk konsensus och vår konflikträdsla utmanades.

I Amanda Solkonickis ledare börjar det bli obehagligt eftersom hon gör ned de europeiska ledare som stått upp för sina länder, Matteo Salvini, Marine Le Pen och Orban förstås. Men hon undviker att nämna de polska och ungerska gränsvakter som  2021 inte lät Putins och Lukasjenkos miliser bestående av aggressiva män utan asylskäl från Mellanöstern och Afrika forcera gränserna mot EU och kastade sten på de som de antogs söka asyl hos, en helt ny hybridkrigföringsmetod.

RESPEKTERA AGGRESSIVA ”ASYLANTER”

Några EU-länder som Tyskland vurmade för de arga ”asylanterna” och Erik Helmerson skrev 6/10/2021 att de stenkastande unga männen skulle ”respekteras som människor” och att deras rättigheter skulle garanteras. Vår EU-kommissionär Ylva Johansson (S) instämde i den naiva hållningen som hade fått EUs asylsystem att bryta samman igen som 2015.

Så för ledarredaktionens chef Amanda Solkonicki är europeiska nationalister som Jimmie Åkesson av ondo.

Men vad har Putin själv sagt om nationalister? Den estniska författaren Sofi Oksanen vet bättre.  Hon skrev på DN Kultur 11/3:

”När den sovjetiska ockupationen förde med sig folk från Ryssland, fick esterna erfara att nykomlingarna kunde skälla ut vilken ortsbo som helst för att vara fascist – det var en synonym för est. I den sovjetiska världen klassificerades de som banditer och nationalister precis som ukrainarna nu i ryska medier. ”

Så om man tillämpar DNs tvivelaktiga argumentationsteknik så gör Solkonicki nu som Putin, dvs skäller de politiker hon ogillar för nationalister och därmed är steget inte långt till invektiven brunhöger och fascister.

Vi vet alla vad DNs än värre markattor, Kristina Lundquist, Isobel Hadley-Kamptz och Margit Richert, har vräkt ut sig mot de som ifrågasatt den politiskt korrekta opinionen i migrationsfrågan och kulturkriget.

Nej DN. Ni får inse att kriget i Ukraina inte utesluter att det kulturella kriget fortsätter parallellt. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skrev 2021 i Anteckningar från kulturkriget att ”kulturkriget är här för att stanna. De motsättningar som ger konflikten näring kommer inte att försvinna”.

Larsmo et al må sörja men kulturkriget har bara börjat. Vi har många år att ta igen och många ämnen att beta av.  Som tur är har Per Ahlmark, Svante Nordin, Johan Lundberg, Einar Askestad, Bengt Ohlsson, Johan Hakelius, Johan Sundéen, Per Landin, Lars Vilks, Katerina Janouch m fl banat väg, men kulturfolket har all anledning att bevaka sina privilegier och ger knappast upp utan strid. En av denna fega, obildade och lata nomenklaturas försvarare är muppen Ola Larsmo.

Visa källbilden

Tid att damma av Sven Delblanc – i Bulletin

Mycket kan man lära sig av 1980-talets samhällsdebatt. Det var då den stora staten ifrågasattes från både höger till vänster. Låt oss göra detta igen.
 

Naturligtvis fanns inte partier som MP, Ny Demokrati, SD eller MED på tapeten 1980, men deras etablissemangskritiska tankar kan ledas tillbaka till den kulturdebatt som rasade åren 1980 – 1983 i dagspressen där författarna Sven Delblanc, Sven Fagerberg, Jan Myrdal och Lars Gustafsson vittnade om de fem partiernas förfall och statsapparatens smygtotalitära drag.

https://bulletin.nu/sjunnesson-tid-att-damma-av-sven-delblanc

Inte med på Svenska Bokmässan

 

Ni kan inte träffa mig på Svenska Bokmässan 5 mars i Stockholm.  Jag har tidigare meddelat arrangörerna att jag avbokar men väljer nu att gå ut offentligt med beskedet.

Dessutom ställer jag mig på Ukrainas sida mot den ryska aggressionen och välkomnar svensk militär hjälp. Ett medlemskap i Nato för oss står på tur när denna katastrof är över och Ukraina befriats.

Jan Sjunnesson