Kategoriarkiv: Debatt

Nationell libertarianism

Yoram Hazony talar i videon om sin nya läsvärda bok The virtue of nationalism där han pläderar för en klassisk liberal hållning, långt från den världsomfattande progressiva socialliberalismen och vänsterliberalismen som utmärker västvärldens demokratier med några undantag i Östeuropa.

MER NATION

Den välfärdstatliga utopism, som en klassisk liberal som Hazony vill hindra, är så vanlig i Sverige att den knappast noteras. Vi svenskar är så vana vid att bli uppfostrade av en moraliserande DDR-liknande stat att vi inte reagerar. Att gå på Nationalmuséum blir en övning i infantilitet.

Hazony argumenterar vidare för att det bara är inom nationalstaten som mänskliga rättigheter och annat önskvärt kan realiseras. Bara suveräna stater kan garantera frihet om de besinnar sig och inte hänfaller åt världsherravälde som kommunismen, islam och liberalismen i Tony Blairs, Bill Clintons och, dessvärre, GW Bushs republikanska liberalism efter 2001. Demokrati kan inte exporteras och västvärldens demokratisyn är inte alltid svaret på de utmaningar resten av världen har. Se migrationsexperten Björn Östbrings recension

Jag skrev 2017 om hur vår västerländska syn på globala mänskliga rättigheter och kosmopolitiska värden växt fram ur just nationalstater. Yoram Hazony säger det mer övertygande så lyssna på videon som lär svenska liberalkonservativa, konservativa, klassiskt liberala och libertarianer ett och annat att ta till i debatten. Peter J Olsson är den ende vad jag känner till som studerat Hazony och fört fram hans nationella konservativa tankar i Svensk Tidskrift i år.

Men det räcker inte med en diskussion om nationell liberalism och konservatism utan vi måste gå vidare till att diskutera nationell libertarianism. Två omöjliga positioner i dagens svenska debatt men icke desto mindre nödvändiga att ta upp så ofta det går.

MINDRE STAT

En annan hållning som svenska borgerliga tänkare och väljare bör överväga, förutom att erkänna nationalism som en respektabel tanke, är den frihetliga libertarianska kritiken av välfärdsstatens makt över våra liv.

Ord som nyliberalism, nattväktarstat och systemskifte har använts sedan 1980-talet medan välfärdsstaten växte. Först 1990 började skattetrycket vända, men vi ligger fortfarande 10 procent över OECDs genomsnitt.

Vi skulle behöva ha en ordentlig debatt om hur stor andel staten ska ha av våra inkomster och vad vi får för pengarna, igen. En principiell debatt om just frihetsgrader och ansvar.

Skatten är som den marknadsliberale debattören Johnny Munkhammar sa i riksdagen 2011 en stor men osynlig del av vi inte kan bestämma över. Sedan hans tidiga bortgång 2012 har vi inte haft någon som envetet tar upp just skattetrycket, även om Skattebetalarnas vd Christian Ekström gör ett bra jobb, liksom Minnesfonden för Johnny Munkhammars gärning.

En libertariansk kritik av ett land som i allt gått den motsatta vägen över folkuppfostran, myndighetsvälde, skattemedel och bidrag till företag, lågt skydd för privategendom och medborgerliga rättigheter i grundlagen, behövs igen. Bloggpost om libertarianism.

1980 skrev författaren Lars Gustafsson stridsskriften För liberalismen där han formulerade vad många kände då, både till höger och vänster. Hans liberalism var Adam Smiths, F. Hayeks och Milton Friedmans klassiska liberalism. Han var frihetlig i själ och hjärta och det var inte svårt att kritisera den socialdemokratiska makten då, trots att landet leddes av en borgerlig statsminister.

Samma syn på medborgarna som förtappade oansvariga barn fanns hos Fälldins Centerparti och Ullstens Folkparti. Kritiken av makten fortsatte sedan från 1980-talet till dagens SD, där en frihetlig analys av välfärdsstaten och skattenivåer skymtar ibland.

Annars är det runt Frihetsfronten, Nyheteridag, Medborgerlig Samling och Mises Institute som libertarianska tankar frodas. Alla dessa finns utanför riksdagen vilket visar hur ett socialliberalt /socialdemokratiskt tänkande dominerar fortfarande.

Libertarianer ifrågasätter allt som det moderna Sverige står för. Man kan vara nationell och konservativ libertarian, dvs försvara sitt lands gränser men samtidigt inte vilja ha en stat som lägger sig i allt och som inte ges skattemedel att få makt att göra det.

Därför är uppmaning till skattesänkningar den politiskt mest viktiga frågan idag. Utan höga skatter hade inte den svenska staten kunnat bedriva normkritik i förskolor, rusta ned gränspolisen och försvaret, och ge SVT/SR makt att indoktrinera oss var morgon och kväll.

2012 skrev Patrik Engellau och Thomas Gür en analys i libertariansk/klassiskt liberal anda (läs Gösta Bohmans gammelmoderater), Den övermodige beskyddaren, som går att ladda ned gratis här.

”Den svenska välfärdsstaten har successivt övertagit alltfler omhändertagande funktioner från det civila samhället, alltså de frivilliga gemenskaperna, däribland familjen.

I boken hävdar Patrik Engellau och Thomas Gür att undanträngningen av det civila samhället medför avsevärda nackdelar

Tanken att medborgarna skulle befrias från de nära gemenskaperna kulminerade i 1974 års regeringsform.

Välfärdsstaten var en succé, svenskarna var tredje rikast på jorden och nationen väckte beundran i en hel värld.
Politikerna greps av övermod och deklarerade att deras huvuduppgift var att ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”, vilket betyder att politikerna, inte den enskilde,” (ur presentationen).

MINDRE SKATT

Munkhammar är inte med oss längre men Gür och Engellau bedriver saklig opinion för en mindre stat. Svenska Dagbladet gör ibland sitt till men det krävs mer för att blottlägga de problem som den utopiska liberalismen och socialdemokratin ställt till med. Marika Formgren är oändligt saknad och behövd.

Till att börja med bör varje skattebetalare räkna på hur mycket de egentligen betalar in till staten i form av inkomstskatter, moms, arbetsgivaravgifter, punktskatter med mera. 2015 gjorde jag en uppställning . Timbro har en bra pedagogisk film som visar att vi betalar betydligt mer än 30 % skatt.

Sänk skatten. Minska staten. Tänk själv.

Yttrandefriheten är satt under press

Facebook har förklarat att vissa välkända amerikanska och brittiska konservativa skribenter har blivit avstängda på livstid från Facebooks internettjänst.

Den uppgivna anledningen är att dessa skribenter företräder högerextrema åsikter och att de sprider hat och lögner. Facebook anger dessutom att de som sprider inlägg skrivna av de avstängda personerna kan bli straffade på samma sätt, d.v.s. med livstids avstängning. 

Men, det finns ett viktigt undantag från avstängningsregeln: nämligen om man till delningen fogar ett tydligt avståndstagande från innehållet eller från personen ifråga. Slutligen hotar Facebook med att de som bryter mot dessa regler också kan bli avstängda från vissa betalningstjänster som Mastercard, Visa och PayPal.

Vad innebär då dessa åtgärder? Facebook har deklarerat att de har laglig rätt att ta bort (censurera) inlägg som de anser inte följer deras s.k. communityregler samt att de kommer att utöva den rätten. Facebook går dessutom ännu längre genom att man straffar ”syndarnas” sympatisörer även om de själva inte har skrivit något opassande.

Ur yttrandefrihetssynpunkt finns det starka skäl att ifrågasätta Facebooks avstängningsbeslut. De som äger och driver plattformar dit allmänheten bjuds in på sätt som är fallet med Facebook behöver i princip inte stå till svars för vad som yttras på plattformen.

De åtnjuter nämligen ett undantag i den amerikanska lagstiftningen som syftar till att den som upplåter utrymme åt allmänheten inte har något ansvar för vad enskilda personer säger eller gör. Hittills har ingen ifrågasatt att Facebook omfattas av det undantaget.

Bl.a. har terroristorganisationer som IS och Muslimska Brödraskapet kunnat sprida sina åsikter där. Privatpersoner har också kunnat uttrycka minst sagt kontroversiella saker i kommentarsfälten utan att Facebook blivit anmält eller åtalat. I Sverige har ett uppmärksamt mål hållits som avser en grupp där den ansvarige åtalats för hets mot folkgrupp. Inget sådant krav har riktats mot Facebook i dylika fall.

Det som framstår som helt klart är att man inte samtidigt kan hävda privilegiet av vara publicist (d.v.s. rätten att censurera innehåll) och samtidigt slippa ta ansvar för vad som sägs på deras plattform. Hittills förefaller man dock ha lyckats med den balansgången.

Frågan är i hög grad politisk. Särskilt brännande är den i USA genom den pågående konflikten mellan president Donald Trump och hans politiska motståndare. I konflikten är det helt klart att Facebook liksom de andra tech-giganterna, Google, Twitter och Apple, står på Trumpmotståndarnas sida.

Otvetydigt har censuren praktiskt taget enbart drabbat Trumpanhängare och konservativa, men knappast någon som företräder den ”progressiva” sidan; d.v.s. vänstern.

Att frågan ännu inte drabbat Sverige med full kraft hindrar inte att den är av största intresse även här. Polariseringen mellan olika centrala grupper, även utanför de politiska partierna, har ökat. Från vissa aktiva personer har det t.ex. framställts krav på diktatoriska regler vad gäller åtgärder mot klimatförändringar.

I Europaparlamentet har det nyligen antagits nya regler beträffande upphovsrätt som innebär begränsningar i rätten att ta del av material som tidigare varit fritt åtkomligt på Internet.

 

De åtgärder som Facebook vidtagit är i full överensstämmelse med dem som idag gäller i Kina inom ramen för deras sociala kontrollsystem Dragonfly (som för övrigt haft ett flerårigt samarbete med Google). Dragonfly är ett poängsystem som gynnar dem som talar med rätt personer, säger rätt saker och är allmänt lydiga individer. De som däremot inte uppfyller önskade kriterier riskerar att bli av med jobb, bostad och kreditmöjligheter.

Vi känner på grund av ovan beskrivna händelser en stark oro för yttrandefrihetens och därmed demokratins framtid i Sverige. Den oron borde delas av våra politiska företrädare.

Med denna artikel vill vi uppmana de politiska partierna att ta avstånd från den sorts beslut som Facebook  har fattat om att censurera åsikter eller inlägg som inte strider mot svensk eller internationell lag.

Om den svenska Yttrandefrihetsgrundlagen därvid inte räcker för att hindra Facebook från åsiktscensur är det angeläget att lagstiftningen ändras så att åsiktscensur ej ska vara möjligt.

Vi som tagit initiativet till denna skrivelse är;

Föreningen för Medborgarjournalism

Åke Thunström

 

och bloggarna

Jan Sjunnesson

Fredrik Antonsson

Inlägget på Facebook

 

 

 

 

Radikalhögern undviker islam och Israel

Jaffa port, Jerusalem, juli 2019

Ibland befinner jag mig bland mer radikalt högerfolk, dvs de till höger om SD/M/KD. De är skärpta och uppdaterade, men befinner sig på en annan planet, SDU 2015 eller AFS 2018 eller längre bort bland Dulny, Friberg, Motpol och alla andra sekter som uppstått på nätet. I veckan stötte jag på några på en pub i Stockholm.

När jag kom i samspråk med dem, så slogs jag av att de varken ville diskutera islam eller, vilket jag visste, Israel. SD:s fd ungdomsförbund SDU gjorde stor sak tidigare av att erkänna palestiniernas ”rätt” till sitt land, vilket retade en del SD:are. Vi svenskar ska inte hålla på att ta ställning i Mellanöstern var deras linje. Nationalistiskt och non-interventionistiskt som en del konservativa och libertarianer i Paul Gottfrieds anda ser på saken.

Jag är mer på Trumps linje angående Israel och stöder Netanyahu helt och fullt. Det går att stödja Israel som varande den enda demokratin i området som dessutom är en fantastiskt land som jag nyligen besöket. Det finns massor av skäl för att vara Israelvän men jag tänker inte gå in på dem här.

Statsminister Benjamin Netanyahus hus i Ceasaria, juli 2019

Vad som bekymrar mig angående dessa tyvärr spridda högeråsikter i vissa led på nätet, som knappast stöds av svenska borgerliga politiker som Gunnar Hökmark, Fredrik Malm, Hanif Bali m fl, eller den utmärkte bloggaren Ronie Berggren, är att Israel reduceras till en part i en konflikt. Landet är mycket äldre och viktigare för västliga intressen än den missförstådda och uttjatade konflikten om Palestina. Utan Israel har västvärlden mycket mindre pondus i hela världen. Läs Per Ahlmark så förstår ni och David Andersson.

Vår säkerhet beror inte bara på att Turkiet håller igen flyktingströmmar och att Libyen inte kollapsar mer, utan att Israel balanserar de två ärkefienderna Saudiarabien och Iran. Israel kan utnyttja sitt militära övertag, och sina atomvapen sedan 1960-talet, skickligt för att balansen inte ska tippa över till någon sida. Just nu är Iran farligast men så har det inte alltid varit. Läs den välskrivna och väldokumenterade biografin av Golda Meir som jag själv nyss läst ut.

De svenska radikala högerdebattörerna har fler märkliga argument. De verkar tro att islam är som vilken religion som helst. Richard Sörman skriver på Det Goda Samhället om hur en aningslöshet brett ut sig om islam och antisemitism långt bortom de radikala högersajterna. Teologen Joel Halldorf verkar ha denna inställning som han delar med många liberaler och högerfolk, att islam är att jämställa med svensk luthersk tro sedan ett halvt årtusende.

Jag stöder alla de som varnar för islamisering och som vill föra en saklig debatt som Douglas Murray, Hege Storhaug, Robert Spencer, Pamela Geller, Daniel Pipes, Ayaan Hirsi Ali, Bruce Bawer, Ibn Warraq, Majjid Nawaz, Kenan Malik, Mark Steyn, Lars Hedegaard, Hans Rustad, Peder Fjordman Jensen, och många fler.

I Sverige finns knappast någon av den kalibern, men Hanif Bali är på god väg att etablera sig sin en klarsynt islamkritiker liksom Nima Dervish, Mona Lagerström och Mohamed Omar. Han liksom jag och andra Sverigevänliga kritiker och de klarsynta medborgare som insett landets prekära läge, har inte någon nytta av den radikala högerns ointresse.

Möjligen bottnar den i en unken svensk antisemitism, som skiljer sig från den muslimska men återfinns dessvärre i våra led. Jag säger inte att all kritik av Israel är antisemitism, men jag reagerar på allt konspiratoriskt tjat från höger och vänster om judiska bankirer, Rothschild, NWO, Bilderberggruppen, ja även Georg Soros (även om man kan kritisera honom utan att vara antisemit).

Att kalla mig sionist är fö korrekt.

Mina inlägg om islam texter och tal

Alla inlägg sen 2011

Rothschild Boulevard, Tel Aviv, juli 2019

Stram Sabuni nu som strama sossar då

Wikipedia Commons

Den som drar in förmåner och lägger om till stram politik måste ha förtroende från de som berörs. Den måste därmed vara av samma sort och uppfattas ha samma identitet.

En arbetarrörelseledd regering som ska skära ned ska då ledas av en ur arbetarklassen och en tuff politiker med ansvar för invandringen ska tydligt uppfattas som invandrad (som liberalen Nyamko Sabuni, men knappast socialdemokraten Ibraham Baylan).

Det stod klart under finanskrisen på 1990-talet.

Carl Bildts regering hamnade mitt i den kris som socialdemokratin hade orsakat  , men den moderate statsministern kunde inte ta till de hårda nypor som behövdes. Sveriges BNP hade fallit 5 % från 1990, ett läge som Grekland befann sig ett drygt årtionde senare.

1993 hade Bildt fått ett program på 117 punkter från nationalekonomen Assar Lindbeck med nödvändiga men politiskt kontroversiella förslag, ”Nya villkor för ekonomi och politik”, SOU 1993:16. Men en moderat från överklassen som Carl Bildt kunde inte gå emot LO, socialdemokratins känsligaste debattörer och det välfärdsindustriella komplexet i den utsträckning som behövdes. 1994 fick arbetarsonen Ingvar Carlsson ta över det besvärliga uppdraget.

Men även Ingvar Carlsson befanns för lättviktig och 1996 fick ännu en arbetarson, Göran Persson, ta över (han som sedan läxade upp just Carl Bildt i valrörelsen 1998 för att inte begripa sig på klassamhället ).

När han satte igång att dra ned på socialförsäkringsförmåner och sanera de offentliga finanserna bet socialdemokratin ihop. Det var nästan tyst i de led som tidigare protesterat. Persson såg till att införa de hårda åtgärderna smidigt och under så lite uppmärksamhet som möjligt.

Carl Bildts regering var mycket snack (minns det omstridda ”systemskiftet”) och lite verkstad, Göran Persson lite snack och mycket verkstad. Statsvetaren Anders Lindbom beskrev senare i boken Systemskifte? (2011) hur Göran Perssons regering gick tillväga för att minimera de synliga effekterna av nedskärningarna.

LO muttrade om att dra in bidraget till det socialdemokratiska partiet men det blev inget av det hotet. Den moderata riksbankschfen Urban Bäckström, som Carl Bildt hade tillsatt, fick även sitta kvar till 2002. Då var statsfinanserna mer i balans. Dessa fem ansvarsfulla män, Bildt, Bäckström, Carlsson, Lindbeck och Persson, räddade landet.

Lärdomen av att bara socialdemokrater kan skära ned på offentliga utgifter kan överföras till det uppmärksammade valet av ny partiledare för Liberalerna. Bara en politiker med invandrarbakgrund kan skärpa invandringspolitiken.

De nödvändiga besluten om en minskad invandring har varit önskade av en stor majoritet av befolkningen, vilket Den Nya Välfärden och Demoskop visade 2016 . Men både Alliansregeringen och Löfven I och II har länge tvekat.

Nyamko Sabuni har redan kritiserats för att inte vara trogen de migrationsliberala krafterna i sitt parti och utanför, men det bekommer henne inte alls. Hon är som de invandringsskeptiska invandrare jag uppmärksammade i maj på Det Goda Samhället.

Hennes hudfärg är en fördel som hennes motståndare till vänster som har svårt för i och med deras identitetspolitiska åsikter om att mörkhyade människor automatiskt måste välkomna fler mörkhyade.

Därmed besannas min tes om att bara de som kan sägas ingå i ett kollektiv kan införa negativa åtgärder för den gruppen. Därmed inte sagt att alla invandrare välkomnar fler invandrade.

Sabuni är ett gott tecken på att denna närmast rasistiska kollektivism inte hör hemma i västerländsk politik, men dessvärre kan inte någon annan ledande politiker tillåtas införa en stram migrationspolitik i Sverige. I Danmark har den konservative politikern Naser Khader samma position och det finns gott om liknande bruna och svarta invandringsskeptiker i och utanför Europa.

2014 skrev jag en politisk roman, Framtidsmannen, som förutsåg att SD skulle få en kvinnlig invandrare i ledningen 2018 som skulle bli statsminister 2022 (i en regering med S och M). Mohamed Omar skrev om boken på Det Goda Samhället 2017.

Samma analys om att bara en invandrare kan ta tuffa invandringspolitiska beslut präglade bokens upplägg.

Jag hade fel om vilket parti som skulle få en kvinnlig mörkhyad invandringsskeptisk partiledare men annars rätt. I en M/L/KD regering 2022 med SD stöd kan hon bli migrationsminister eller mer. Sedan kan hennes önskan om att bli statsminister infrias och jag få nästan rätt.

(skrevs i slutet av juni 2019)

Paradoxal kosmopolitisk patriot

 

Att gå emot sina egna preferenser kan vara bra om än paradoxalt. Låt mig förklara:

Jag har försökt flytta från Sverige ett antal gånger, har med nöje arbetat i Rinkeby, Akalla, Tensta och med invandrarkurser inom vuxenutbildning och folkbildning. Dessutom har jag varit gift med en utom-europeisk kvinna och tidvis etablerat mig i hennes hemland Indien. Videon ovan är från den förort i södra New Delhi, Vasant Kunj, där vår dotter nu bor.

Jag uppskattar mångfald av kulturer, mat, åsikter och ogillar svenskt klimat. Om jag personligen ska välja mellan den svenska livsstilen och vädret och något sydligare, så är jag nog mer benägen att föredra Sydeuropa framför Sverige.

Jag är nog en ”anywhere” som David Goodheart kallar oss , en kosmopolit , en landsflyktig som hade kunnat hamna utomlands och vara rätt nöjd med det liksom mina döttrar och en syster som bor i USA, England, Indien och Australien. I sommar hälsade jag på flera av dem i Canberra, New Delhi och London.

Men jag blev en slags motvillig patriot runt 2010. Orsakerna går att läsa i de tusentals inlägg som denna samtidsblogg samlat sedan dess; migrationseländet, vanstyret, den obefintliga nationalismen, mångfaldsvurmen.

Som globalt inriktad patriot är jag kluven mellan min egen preferens för ett annat mer öppet och kontinentaleuropeiskt liv (jag bodde som ung fattig skribent i Köpenhamn och som ung pappa i Schweiz) och nödvändigheten av att stå upp för mitt hemland nu när det verkar falla isär. Jag tänker inte flytta, så det så.

Jag blev patriot mot min vilja, men det är så när man känner när en utlandsflytt igen skulle vara snudd på landsförräderi.

Jag har ingen lösning på hur man ska kunna få sina egna preferenser att gå ihop med vad man måste göra som ansvarsfull medborgare om det strider mot ens egen livsföring. Men det är bra att ibland kunna inse att man inte behöver låta sina egna preferenser gälla för alla.

De flesta svenskar vill ju bo här och deras självklara positioner måste nu försvaras eftersom svenskarna är på väg att bytas ut mot ickesvenskar i en rasande takt vilket min stridskamrat Gunnar Sandelin beskrivit nyligen.

Kanske är det sunt att ta strid mot sina egna önskningar. Men paradoxalt.