Kategoriarkiv: Debatt

Ny höger i USA

NY HÖGER I USA

Den amerikanska högern i intellektuell bemärkelse har vaknat.

I nättidskriften Quillette 3 jan 2021 (som leddes fram till 2020 bl a av Paulina Neuding) summerar journalisten Jordan Alexander Hill de intervjuer han gjort med ledande forskare och debattörer till höger.

Dagen efter, den 4 jan 2021,  anmälde essäisten Carl Rudbeck i en Understreckare i SvD två studier från USAs elituniversitet som visar sympati även för Trumps anhängare vilja att delta i demokratiska samtalet.

Därmed finns material för att diskutera läget för den amerikanska högern.

INTE ALT RIGHT

Vi börjar med att reda ut denna nya höger, The New Right, från den alternativa högern, The Alt Right. Som jag försökt reda ut i en podd med Eddie Råbock Omar 2018 på Det Goda Samhället så är, eller snarare var, Alt Right en brokig rörelse utanför det Republikanska partiet där konspirationsteoretiker samsades med antisemiter, rasister men även förhållandevis nyktra debattörer som kritiserade migration, mångkulturalism och politisk korrekthet, inkl den inom det konservativa lägret.

Alt Right blev ett mediefenomen från 2014 som dog ut efter Unite the Right (sic!) rallyt i Charlottesville 2017 där en person dödades. Svenskarna Daniel Friberg och Christoffer Dulny deltog, vilket man kan läsa mer om i den svensk-amerikanske forskaren Ben Teitelbaums senaste bok som jag och Ronie Berggren poddat om här.

Den The New Right som Hill beskriver i Quillette är vagt besläktad med Alt Right såtillvida att båda drivs av en radikal revanschlust snarare än torr konservativ analys. Och båda idéströmingarna stöder eller förstår Trump, liksom cirka 75 miljoner amerikaner gjorde 3 november 2020.

Så denna högerrörelse är inte särskilt unik,  men på amerikanska elituniversitet finns få som talar och forskar sakligt om Trumps anhängare. Vänstern är i stark majoritet, särskilt på privata elituniversitet.

Alt Right är passé. Nu gäller att förstå The New  Right. Över till Hills sammanställning i Quillette.

TRUMPS SEGER 2016

“Happy countries don’t elect Donald Trump…desperate ones do” skrev Tucker Carlson i sin bok Ship of Fools.

Citatet syftar på att alla de miljontals som stött Trump knappast var i behov av avprogrammering, något som Democratic National Committee medlemmen David Atkins twittrat om.  Bland dem måste finnas förnuftiga människor, som FOXs Tucker Carlson. Detta förstod även liberalen Thomas Frank som jag och Ronie Berggren poddade om 2017.

Hilll ser Trump  som en världshistorisk figur som uppträder bara en gång på rätt ställe i rättan tid. Den tyske filosofen Hegel utsåg Napoleon 1800 till en sådan person som av tillfälligheter får betydelse. “Alt Light” frontmannen Milo Yiannapolous ser i filmen The Joker något liknande, men mer en seriefigur som blivit realitet.

Med Trump återvänder de “starka gudarna”  Lojalitet, Solidaritet, Familj och Hem (efter boken The Return of the Strong Gods av katoliken Rusty Reno som vi ska återkomma till och som ingår i titeln på Hills essä i Quillette).

Vad som förenar Trump, Alt Right och New Right är att de inte är särskilt konservativa.  Vad som skett efter 2000 är att en ny oprövad radikal höger uppstått som mer liknar vad de neokonservativa betydde runt 1960 för Republikanerna och till viss del även Demokraterna.

Dessa, på 1950-talet, nya unga tänkare, varav några med vänsterförflutet, ville förändra konservatismen från trist herrklubb i Washington till något mer folkligt. Den stod bakom förre Demokraten Ronald Reagan 1980 men blev med tiden otidsenlig.

Hill beskriver den koalition som stödde Reagan: klassisk liberalism, social traditionalism och militär interventionism, alla sammanhållna av anti-kommunism. Den konservative debattörern William F. Buckley kallade dessa tre ingredienser för “fusionism”. Följaktligen är den New Right vi tar upp här “post-fusionist” och i alla avseenden “post-liberal”, ett problem för libertarianen Jordan Alexander Hill i sin analys.

Känslan av uppror inom detta högerläger gör att den har mer gemensamt med den franske revolutionären Rousseau än den beskedlige 1700-talsbritten Burke.

Hill skriver:

“What distinguishes the New Right more than anything is its counter-revolutionary spirit, its politics of opposition. ‘In this progressive theocracy in which all must worship the altar of Wokeness’, writes Hillsdale professor David Azerrad, ‘conservatism, if one can still even call it that, is more about overthrowing than conserving.’ …with Trump at the helm, conservatism has become less an ideology than a battle cry,

Where the old guard stood athwart history yelling ‘Stop’, the new guard screams, in a pitch closer to that of Rousseau than Burke, ‘Tear it all down!’. ‘This new right’, says Azerrad,’ has a decidedly unconservative temperament’”.

Azerrad säger att han är del av The New Right som är otillfredsställd med de banaliter som utgår från “the rotting flesh of Reaganism” (citat från Rusty Reno). Han vill se en höger som kämpar aggressivt i kulturkrigen, som inte lyssnar på neokonservativa neocons i utrikespolitiken och inte heller på libertarianerna i ekonomisk politik.

En vän till Azerrad formulerade det partipolitiska läget kärnfullt:

“The Republicans should be the party of men who like being men, women who like being women and Americans who like being Americans”.

PATRICK DENEEN

En av de som intervjuas av Hill är statsvetaren Patrick Deneen, indirekt lärjunge till den konservative tysk-amerikanske filosofen Leo Strauss (1899-1973) och direkt lärjunge till Straussianen Allan Bloom.  

Hans bok Why liberalism failed är central för denna nya höger som nu tar plats på universiteten och i debatten. Boken rekommenderas av Barack Obama som nyttig för att förstå den brist på mening och gemenskap som västvärlden lider av.

Den konservativa “fusionism” som stod bakom anti-kommunisten Reagan 1980 är mindre relevant idag menar Deneen.  Den klassiska och konservativa liberalism som stod upp mot vänstern kollektivism och betonade individualism är idag inte tillräcklig.

Vad som behövs är en ny förståelse för familj och samhällsgemenskap utifrån kommunitära utgångspunkter (se vänsterdebatten i USA på 1980-talet om “communitarianism”). Mer av icke-statliga gemenskaper, mindre liberal individualism. Deneen beskriver några sådana civilsamhälleliga former i sin bok, men de är vaga.

Liberalismens utgångspunkt individen bör ersättas av familjen. En ny samhällsgemenskap måste till som faktiskt kräver mindre individualism enligt en av de intervjuade, New York Post redaktören Shorab Ahmari i en essä i konservativa katolska First Things 2019.

Deneen har besökt Ungern och prisar Orbans familjepolitik. Orban i sin tur läser Deneen och förstår att formulera sig utifrån intellektuella utgångspunkter, till skillnad från Trump.  Förutom professor Deneen så har de konservativa debattörerna Pat Buchanan, Christopher Caldwell och Sohrab Ahmari prisat Viktor Orban.

REALITETER

De realiteter som denna nya höger i USA vill ta fram handlar om till stor del om ekonomi men även större samhällsfrågor:

automatisering och globalisering som utraderar arbetarklassen, tillverkningsindustrins nedgång, självmord och opioidmissbruk, tre års lång nedgång i livslängd, familjesplittringar, studieskulder, korrupta medier, politiskt korrekta liberala eliter,

och den samhällsuppdelning den engelske journalisten David Goodheart analyserade som uppdelningen i “somewheres” och “anywheres”, möjligen än värre i USA än i Europa. Sociologen Charles Murrays Coming apart är för övrigt  en analys för USA som tidigt förutsåg Goodharts teser.

Deneen är helt på den sida som insett att akademiker som han själv ofta är onödiga. Han vill se fler satsningar på lärlingsutbildningar och hantverk än på generella universitetsprogram. USA har en överproduktion av eliter menar han, vilket Charles Murray beskrivit i sin bok Real education.

MÅL OCH MENING

Vad som påtalas i Hills text är att flera forskare och debattörer efterlyser en öppen diskussion om vart det amerikanska samhället ska sträva liksom vad dess medborgare kan tänkas vilja med sina liv.

För Patrick Deneen handlar det om att betydelsen av familjen gått förlorad i historisk bemärkelse. Han vill se en återgång till en “för-liberal” ordning. Traditionell konservatism hade rätt i att betona familjen medan liberaler sedan 1800-talet valt individen som utgångspunkt.

Om man splittrar upp samhället i atomer, dvs individer, så blir de beroende av staten, inte varandra. Detta statslojala individfenomen förutsåg Alexis de Toqueville på 1800-talet som “mild despotism”.

I Sverige har författarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh namngett den svenska varianten med utbyggd välfärdsstat och nedmonterat civilsamhälle till “statsindividualism”, något de menar är bra eftersom individer frigörs med stöd av staten. En socialliberal totalitarism skulle jag kalla det.

Deneen menar att familjer har historiskt varit mer betydelsefulla är individer. Antropologiskt och begreppsmässigt är familjen enklare och mer naturlig.  Gör man det motsatta får man en enorm stat som kontrollerar individerna. Han kallar detta fenomen för “anti-kultur” i och med att rotlösa individer beroende av en anonym stat knappast kan bygga kulturer. Därmed är liberalismen kulturlös.

Deneen:

“By compelling us to affirm all cultures, it deprives us of our culture. By taking us everywhere, it leaves us nowhere. By urging us not to conform, it renders us formless. This formlessness is the hallmark of the liberal anti-culture”

RETURN OF THE STRONG GODS

Den katolske debattören Rusty Reno, vars bok The Return of the Strong Gods: Nationalism, populism and the future of the West utgör halva titeln på Jordan Alexander Hills essä i Quillette “Return of the Strong Gods: Understanding the New Right”, har liknande tankegångar. För en översikt, se den svenske katolske idéhistoriken Johan Sundéens recension i den i kristna danska tidskriften Nyt Babel 2020.

De “svaga gudarna “ anti-fascism, anti-rasism, anti-totalitarism, anti-imperialism osv som väst kraftigt propagerade för efter 1945 är inte tillräckliga för att bygga hållbara friska samhällen menar Reno. Allt som kunde ses som starkt och bestående var suspekt. Globalism ersatte nationalismen, relativism sanningar, multikulturalism inhemsk kultur osv. För att skapa sunda samhällen krävs inte bara negativa ideal, vad samhället inte ska stå för, utan positiva, “starka gudar”.

Dessa gudar, ofta myter (vilka statsvetaren Laurie Johnson tog upp 2019 i sin Ideological possession and the rise of the New right), ja metafysisk legitimitet, återvänder nu efter 2000 menar Rusty Reno.

Han citerar den franske sociologen Emile Durkheim (1858-1917), som studerat anomi, dvs förlust av mening i dysfunktionella moderna samhällen:

“There can be no society which does not feel the need of upholding and reaffirming at regular intervals the collective sentiments and ideas which make its unity and personality”.

TVÅ STUDIER OM DEMOKRATI

Dagen efter Hills analys i Quillette publicerade Svenska Dagbladet 4 jan 2021 en understreckare av Carl Rudbeck som illustrerar begreppet The New Right, men inte använder det explicit.

Två statsvetare, Hélène Landemore vid University of Chicago och James Lindley Wilson vid Yale, har båda skrivit studier av den bristfälliga demokratin i USA och räds inte att kritisera det politiska konsensus som lett fram till Trumps segertåg i USA och liknande i Europa inkl SDs exceptionella framsteg (från 5 % 2010 till 18 % 2018) i Sverige.

Rudbeck inleder syrligt:

“Om man får tro allvarstyngda akademiker och journalister är demokratin i fara. Nästan varje dag kommer en ny bok som förklarar för oss hur illa ställt det är med folkstyret. Det hotas av primitiva populister som vinner stora mängder av röster men som inte faller mer eller mindre självutnämnda eliter i smaken. Det är något paradoxalt med denna åsikt: Demokratin är alltså hotad av att folket gör sin stämma hörd.”

Rudbeck menar liksom statsvetarna att demokratin inte är i fara för att folket har för stort inflytande utan för att de har för litet. Att rösta vart fjärde år är inte tillräckligt och dessutom på kandidater man inte känner till eller hur de fått en valbar plats i partiernas listor.

Statsvetarna ger praktiska förslag i sina böcker som ska råda bot på det demokratiska underskottet. Lindsey Wilson vill se större jämlikhet som ska åstadkommas med beslutsformer mellan valen. T ex en lokal folkomröstning som kan återkalla en misskötsam kandidat, något som är möjligt i USA men knappast i Sverige.

Landemore har också förslag men inte lika konkreta. De båda är övertygade om att medborgarna måste involveras mellan valen och är beredda att ta risker som kan leda till ogenomtänkta men demokratiska beslut.

Hon skriver:

“Jag menar att det kan finnas både god och dålig populism. Den goda versionen innebär att en vilja att tala på vanligt folks vägnar där eliter har tillskansat sig makten. I denna mer modesta mening är jag kanske populist”.

Rudbeck tillägger att det är nog första gången han läser sådana ord från en professor vid ett av USA:s finaste universitet.

Den “filosofiska retstickan” Jason Brennan (Rudbecks beteckning) som var i Stockholm 2017 har inga förhoppningar om ge  utökad demokrati till väljarna, tvärtom.

Rudbeck är inte imponerad av förslagen men välkomnar kritiken av det demokratiska systemet i USA, möjligen värre in i Sverige med sina utbytbara “valda oligarkier” som låtsas vara politiska fiender i spel för väljarna. Den tyske rättsteoretikern Carl Schmitt kritiserade redan på 1920-talet den liberala parlamentarismen just för detta.

Vad svenska konservativa kan lära sig av detta blir intressant att ta del av. Det mesta från USA brukar komma till oss.  Möjligen kan webbtidningen Bulletin, Medborgerlig Samling och tankesmedjan Oikos vara vägöppnare för intellektuell högerdebatt. De kan börja med att läsa Quillette.

Jan Sjunnesson, författare och journalist www.sjunne.com

Beslöjad bibliotekspersonal

Vid två besök till Stockholms Stadsbibliotek i höstas 2020 har jag mötts av beslöjad personal i entrén. Unga flickor som stolt vill visa upp sin religionstillhörighet för oss intet ont anande låntagare och besökare.

Jag ogillar att offentliga platser och institutioner (inkl skolor, sjukhus, förvaltningar mm) ska tillåta sin personal att visa upp sig i religiös klädsel så jag skrev till bibliotekets kundtjänst den 16 dec 2020:

”Typ av synpunkt: Klagomål. Min synpunkt rör: Biblioteket

–Fieldset synpunkt bibliotek–

Rör din synpunkt ett särskilt bibliotek? Berätta vilket! 3

Meddelande: Personal i entrén har haft slöja när jag besökt er. 

Biblioteket ska vara en sekulär plats där personalens religion ska vara ovidkommande.

Vill du att vi kontaktar dig och i så fall hur? Epost

–Epost–

Namn: Jan Sjunnesson

Epostadress: sjunnesson.jan@gmail.com

 

Idag fick jag svar:

”Hej igen.

Eftersom det inte finns förbud mot att bära personlig klädsel eller accessoarer på arbetsplatsen, även om dessa kan sägas ha religiös såväl som kulturell tillhörighet, så är det tillåtet. Det är rent arbetsrättsliga föreskrifter som Stockholms stad tillämpar. Nu är jag bibliotekarie och har inte varit med om fatta några beslut, men så tolkar jag det.

Vänlig hälsning/
Kundtjänst,
Krister”

Av den vänliga svaret, som dock inte skrivits av en ansvarig chef, framgår att personal idag inte kan åläggas att lämna huvudduken hemma.

PERSONALPOLICY

Stockholm stads personalpolicy ger lite utrymme för ett förbud. Möjligen kan man driva ett civilrättsligt mål att jag som brukare inte blivit respektfullt bemött i och med att personalen pådyvlat mig privata religiösa uppfattningar som jag inte bett om att bli informerad om. Det står nämligen;

”Som medarbetare i Stockholms stad
• respekterar du alla människors lika värde och erfarenheter.
• bemöter du brukare, medarbetare och samarbetspartners på ett respektfullt sätt.”

Det är hårddraget men kan gå att få till stånd ett förvaltningsärende om många anser sig inte respektfullt bemötta av beslöjad personal. Kvinnliga obeslöjade besökare kan t ex känna sig nedvärderade eftersom slöjan delar in kvinnor i ärbara, de med slöja och icke ärbara, de utan. De med slöja är inte sexuellt tillgängliga och står implicit under manligt beskydd vilket de obeslöjade inte gör.

Som manlig besökare kan jag känna mig kränkt, ett tillstånd jag måste uppamma viss kraft för att känna, av att beslöjad personal antar att jag och andra män inte kan kontrollera vår sexuella lust utan måste begränsas av beslöjade kvinnor.

Hör gärna av er om ni vill dryfta saken och kanske anmäla Stadsbiblioteket till Förvaltningrätten i Stockholm.

För att detta ska ske måste vi kunna överklaga  ett beslut av stadsbibliotekarie Daniel Forsman. Jag skrev på Twitter den 14 dec 2020 till kulturborgarrådet Jonas Naddebo (C) som valt att inte svara mig.

Detta kan bli intressant med tanke på att EU rätten  2017 har godtagit slöjförbud på arbetsplatser. De offentliga rummen måste säkras för sekulära ändamål, inte religiösa.

 

Osammanhängande politisk konformism

2

Inom några områden finns en konformism som gör att fullkomligt orelaterade politiska ställningstaganden antas hänga ihop.

Jag syftar givetvis på klimatfrågan, invandringen, feminismen och islam.

Vad som är en konventionell ståndpunkt i ena frågan, t ex att klimathotet är verkligt, sägs hänga ihop med en annan konvention, t ex att patriarkatet styr svenska kvinnor.

Så lätt är det inte. Vad som är höger i en fråga i ett land kan vara vänster i ett land.

DANSKA FRISKOLOR

Det erfor jag i den danska friskoledebatten på 1970- och 80-talen. Den danska högern var mot friskolor och vänstern för. Här hemma rasade Olof Palme mot Kentucky Fried Children.

I Danmark finns sedan 1970-talet en frimodig initiativrik alternativvänster som fick fäste i fristaden Christiania. Dessa hippiefamiljer ville inte att den danska staten skulle styra över deras barn och har sedan 1949 en lag som gav skolpeng till ”lilleskoler”,   små ofta alternativpedagogiska experiment med Waldorfinriktning eller bara allmän alternativ inriktning mot konsumtionssamhället. Frihetliga och anti-etablissemang. Ungefär som Miljöpartiet 1980 som då var för friskolor.

ITALIENSKA KOMMUNISTISKA HEMMAFRUAR

I Italien fanns under samma tid radikala kommunistiska feminster som krävde vårdnadsbidrag. En ”social lön” för deras ”reproduktionsarbete” i hemmet. De var stolta autonoma marxister som ville ta hand om sina barn och låta mannen och hans arbetsgivare betala för deras försörjning. Maria Dalla Costa ledde striden.

Ett vänsterförslag som högerns  KD införde 1992 och som vänstern här ratat. Samma sak med klimatet och invandringen. I Schweiz finns ett miljöparti som är emot invandring till landet eftersom det skulle tära mer på naturresurserna.

NY VÄNSTER

Men man kan bara se till invandringen och upptäcka nya perspektiv utanför Sverige. I Tyskland finns ett vänsterparti som vill stoppa invandringen med klassisk vänsterpolitik som ser till arbetarnas intressen. Här finns Marcus Allard, Nils Littorin m fl med liknande inställning.

Feminister kan med samma utgångspunkter inta en kritisk hållning till invandringen som ofta bestått av friska unga män med kvinnoförtryckande värderingar.

Samma inställning kan appliceras på islamiseringen av västvärlden där naiva feminister gått hand i hand med misogyna muslimer.

Få intar den feministiska publicisten Oriana Fallacis tidiga och modiga inställning mot islam i The Rage and the Pride 2004.

LÄTT ATT PLOCKA ISÄR

Vad som med stor möda  slås samman av etablissemanget i dessa fyra områden (klimat, migration, feminism, islam) är lätt att plocka isär. Det enda som håller dem samman är en föregiven officiell ståndpunkt och en pressad retorik.

Att FIs obegripliga slogan ”Ut med rasisterna- in med feministerna!” inte ifrågasatts mer beror givetvis på att partiet haft stöd i etablissemanget.

Klimatdebatten är lika fördummande liksom invandringen och feminismen (där en liberal feminism inte förmått göra sig hörd  medan radikalfeminism och genusvetenskap brett ut sig).

I fråga efter fråga finns alltså ett officiellt svar som alltid kan ifrågasättas, antingen i dess relation till en annan fråga eller i sig. Vänster och höger, politisk korrekt eller inte – ståndpunkter kan alltid formuleras ånyo från nytt håll.

Att bejaka avkriminalisering av droger kan göras med såväl frihetliga vänsterargument som från frihetlig höger. Samma sak med sexarbete. En feminist kan anse att kvinnor är ansvariga individer med rätt att bestämma över sin kropp.

HBTQ har samma vidd men antas vara ett vänsterliberalt projekt. Läs Douglas Murray.

FRAMTIDEN ÄR ÖPPEN

Thomas Gür hade rätt i sin avskedskrönika i SvD igår:

”Framtiden är öppen och det är vi som formerar den, med det vi gör och det vi väljer att inte göra. Och det finns åtskilligt som man kan göra både själv och tillsammans med andra. Ibland kan ett fåtal beslutsamma, hängivna och passionerade individer åstadkomma väldigt mycket. Bara ett par hundra nya personer som engagerar sig samhällspolitiskt för det de tror på, gemensamt och i nya former, skulle ge en oerhörd verkansgrad.”

Med medieprojektet Bullentin kommer utrikesbevakningen här hemma utmanas har jag förstått. Det finns otroligt mer att förstå om hur andra länder löser och analyserar de problemområden vi har. Hur många vet att Bill Clinton skärpte socialbidragen på 90-talet och att Barack Obama senare stramade åt invandringen?

Jag har tidigare analyserat den svenska (och märkligt nog extrema) konformismen i föredrag, inlägg och i min bok Sverige 2020. Den är nu uppenbar och behöver utmanas.

Möjligen har pandemin gjort att vår politiskt perifera nationella inställning uppmärksammats mer.

De varnade väst

Attacker 2001-2020

Dessa hjältar talade, skrev, protesterade, informerade, undervisade om och varnade för islamiseringen av väst. Vissa högljutt, andra milt.

Några mördades, några lever under dödshot, andra kan skriva i medier medan vissa fått sina karriärer stoppade. Offren i Paris, Nice, Wien, Köpenhamn, London, Berlin, Manchester, Stockholm, Madrid, Bryssel, Hamburg och över hela världen uppmanar oss att lyssna på dem:

Roger Salle Sahlström, Mons Krabbe,Geert Wilders, Hans van Wieren, Theo van Gogh, Pim Fortuyn, Lars Hedegaard, Helle Merete Brix, Torben Hansen, Douglas Murray, Per Gudmundson, Fleming Rose, Lars Vilks, Tarek Fatah, Einar Askestad, Inger Carlqvist, Ivar Arpi, Ebba Busch, Jimmie Åkesson, Viktor Orban, Robert Fico, Matteo Salvini, Peder Fjordman Jensen, Sören och Marie Krarup, Pia Kjaersgaard, Rasmus Paludan, Kent Ekeroth, Mattias Karlsson, Richard Jomshof, Chris Forsne, Benjamin Netanyahu, Milos Zeman, Knut Westergaard, Katrine Winkel Holm, Tommy Robinson, Nigel Farage, Hamed Abdel-Samad, Hans Rustad, Hege Storhaug, Helge Laurås, Lena Marie Andreassen, Kenneth Sikorski, Mark Steyn, Ezra Levant, Fay Weldon, Salman Rushdie, KO Arnstberg, Per Wästberg, Mikael Jalving, Kasper Stovring, Morten Urskov Jensen, Kim Moller, Ayaan Hirsi Ali, Ibn Warraq, Bruce Bawer, Marine le Pen, Renard Camus, Eddie Råbock fd Omar, Steen Raaschou, Eric Seymor, Oriana Fallaci, Robert Spencer, Pamela Geller, Hanna Gadban, Aia Fog, Anne Marie Waters, Gavin Boby, Bill Warner, Tania Groth, Nicolai Sennels, Inger Støjberg, Siv Jensen, Sylvi Listhaug, Pernille Vermude, Thilo Sarrazin, Avi Yemeni, Gustaf Kasselstrand, Alexander Bard, Katerina Janouch, Annika Braun, Louise Molander, Sameh Egyptson, Johan Westerholm, Mona Lagerström, Nima Dervish, Nalin Pekgul, Bianca Muratagic, Jessica Stegrud, Sakine Madon, Alice Teodorescu, Alexandra Boscanin, Ann Charlotte Altstadt, Ilan Sadé, Åsa Tallroth, Carolin Dahlman, Daniel Pipes, David Horowitz, Jenny Sonesson, Malin Lernfeldt, Emma Jaenson, Rebecca Weidmo Uvell, Cristopher Cauldwell, Katie Hopkins, Ann Charlotte Marteus, Anna Dahlberg, Lotta Gröning, Paulina Neuding, Mona Walter, Maria Kaljuste, Maryam Namazie, Yasmine Mohammed, Melanie Phillips, Christopher och Peter Hitchens, Bat Ye’Or, Ann Coulter, Wafa Sultan, Brigitte Gabriel, Bengt Malmberg, Taslima Nasrin, Lauren Southern, Vlad Tepes, Irshad Manji, Majjid Navaz.

Jan Sjunnesson, Stockholm 3 nov, 2020, skriver om islam

Uppmaning till SVT efter islamistdåd

En påläst god vän skriver på Facebook:

”Hade SVT varit på vår sida hade de visat en dokumentär, med avstamp från Rushdie och Khomeini 89, om Jyllandsposten och Vilks och hela karikatyrdebacklet, inkluderande fröken Hummasten/Benaoudas terroritstsvåger, inklusive scenen där hon sitter i SVT:s debatt och ljuger svenska folket rätt upp i ansiktet om att hon ”aldrig mött nån radikal muslim” inom sin verksamhet .

Hade SVT varit på vår sida hade de sänt nåt om Upplysningstiden och dess aktörer; om hur och varför vissa riskerade liv och lem för att föra oss hit vi är idag.

Hade SVT varit på vår sida hade de visat nåt om Islams expansion. Uttalat de annars frekventa favoritorden ”expansionism”, ”imperialism”, ”kolonialism” och ”ockupation”. Förklarat hur en religion från Arabiska halvön råkade hamna (”provocerades till det”? 😉 ) i Spanien, Persien, Indien, etc.

Förklarat hur Ottomanerna i sekler plågade Europa och Medelhavet. Skit i Qadisiyyah, Nahavand och Ctesiphon på 600-talet, men åtminstone Lepanto 1571, Malta 1565 och Wien 1683 hade nämnts. Marco Antonio Bragadin [googla] hade nämnts.

Hade SVT varit på vår sida hade de åtminstone visat Monty Pyhtons Life of Brian så visa kretiner hade kunnat se att den här kampen har redan förts en gång.”

Ny statistik om den demografiska förändringen – uppdaterat inlägg på Katerina Magasin

Jag skrev igår på Katerina Janouch Magasin om  socionomen och journalisten Gunnar Sandelins föredrag i Köpenhamn i september i samband med att han mottog Tryckfrihetssällskapets pris.

Gunnar Sandelin och statistikern Affe Karlsson kommenterar mitt inlägg och förtydligar en missuppfattning i min text: 

Affe: Föredraget handlade om den demografiska sammansättningen ser ut i invandrarpopulationen 1970-1999. Från 2000 och framåt finns info på SCB, men innan dess finns det bara i inskannade publikationer.

Gunnar: Det handlar inte om hur många personer från respektive ursprungsland som är brottsmisstänkta utan om hur många personer totalt som kom från respektive land, i det rörliga diagrammet 1970-2019.

Se föredraget själv.

Den auktoritära (S)taten

Mikael Damberg – så säkrade han makten åt Stefan Löfven

Från center-vänsterhåll har hotet från en auktoritär höger ekat under 2010-talet. Januariavtalet 2019 är ett resultat av att de fyra partierna befarat att M/KD/SD skulle driva landet in i en högerdiktatur. Den goda staten till vänster stod mot den onda till höger.

Samtidigt har folket ropat efter lösningar på eskalerande brottslighet, i gäng och i välfärdssystem. Stefan Löfven har länge tvekat men ser nu ut att ha skapat en effektiv triangulering. Statsministern har tillsammans med statsråden Damberg, Andersson, Johansson och Sherkarabi nu lanserat ett batteri med åtgärder:

fotboja på kriminella 15-åringar, starkare gränsskydd, längre häktningstider, tullen får kontrollera post, utökad avlyssning, kronvittnen och avskaffande av omedelbarhetsprincipen vid rättegångar.

Greppet är snarlikt vad Bill Clinton och Tony Blair lanserade på 1990-talet; inga bidrag utan motprestation, lagar mot anti-socialt beteende (hänga i gathörn och trakassera, urinera och spotta etc). Blair sa att Margaret Thatcher hade ställt de rätta frågorna, men inte haft de rätta svaren.

Labour skulle vara hårda mot brottslingar och hårda mot brottslighetens orsaker tillade han. Gråsosseredaktörerna Widar Andersson och Lotta Gröning instämmer och ger partikamraterna vettiga förslag nästan dagligen.

Dock återstår migrationen och är viktigast så denna nya sida hos S kan spricka innan 2022. Men håller S fast vid de hårda nyporna även där så är Alliansen och ett konservativt block bortspelade av den sluge fackledaren Löfven.

I det liberala lägret runt Timbro har man anat vartåt debatten gått även om man ogillat att väljare övergett individuell frihet för ökad statlig säkerhet. Den nyliberale skribenten Mattias Svenssons skrift Den stora statens återkomst 2017 varnade för utvecklingen, samtidigt som borgerligheten ropade efter större och bättre stat. I USA har renodlade libertarianer börjat tala om ”state capacity liberalism” (”statsliberalism” hos Timbro).

Vem ska leda borgerligheten i striden om hårdaste tag? Den sista batongliberalen major Björklund for Rom. Inom Liberalerna finns ingen med hårda nypor. Centern och MP får lyda Löfvens nya hårda giv. M och KD har ännu inte visat sina bästa kort. SD är pariaparti.

Inriktningen är klar: Löfven kommer ta över den auktoritära rollen. Högern kan känna sig omkörd i vänsterfilen. Socialdemokraterna må vara maktfullkomliga, men de vet hur statsmaskineriet fungerar när de väl bestämt sig. Den goda staten kan vara hård och effektiv, men är ändå alltid god.

Effektiv och god. Win-Win för S.

(Artikeln refuserad av Det Goda Samhället)

 

Löfven 2022 = Reinfeldt 2014

Fil:Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt efter slutdebatten i SVT.jpg – Wikipedia

Varför fattar vissa ledare  kontraproduktiva beslut som de förlorar på? För att intentionen räknas, inte resultatet.

REKAPITULATION

2010 valdes SD in i riksdagen med drygt 5 % trots massivt medie- och etablissemangsmotstånd. Även inom borgerligheten.

2011 valde Alliansen under Fredrik Reinfeldts ledning att göra upp med Miljöpartiet. I utbyte mot majoritet i riksdagen fick MP lättnader i migrationspolitiken, dvs tvärt emot SD.

2014 fick SD 13 %. Reinfeldt avgick i affekt och lämnade makten till Stefan Löfvéns regering med MP.

I en sexpartiöverenskommelse den 27 december 2014 enades partierna om att inte opponera sig mot sittande regeringsunderlag. Detta för att inte ge SD en vågmästarroll, vilket partiet utnyttjat genom att tidigare ha röstat för Moderaternas budgetmotion.

2018 fick SD knappt 18 %. Den 13 januari 2019 enades fyra partier om att stödja Stefan Löfvens regering för att inte ge SD inflytande.

Den 7 oktober 2020 enades regeringspartierna S och MP om lättnader i migrationspolitiken vilket stöds av 8 % i opinionsundersökningar (andel som vill öka invandringen).

I september 2022 är det val, oavsett om nyval utlyses innan.

 

INGET  ANSVAR

Frågan är varför Stefan Löfven gick med på MPs krav när han vet att varken det svenska folket, LO eller många socialdemokrater vill ha denna politik. Dessutom när han vet att SD kommer vinna på detta, kanske bli landets största parti 2022, orsakat av Stefan Löfvens undfallenhet inför MP.

Möjligen finns en taktisk utväg som Fredrik Reinfeldt använde valnatten 2014 när han avgick. Han visste mycket väl att landets ekonomi och sammanhållning körts i botten med massinvandring (som då låg lägre än de 163 000 migranter som kom 2015).

Reinfeldt lämnade över ett sjunkande skepp till Stefan Löfven som fick ta itu med att styra upp. Detta har Löfven ofta sagt och något ligger det i hans beskrivning, men Löfven själv har knappast skärpt invandringen. Det är en annan fråga dock.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg (som fnissande erkände 2013 att Sverige tog emot för många) visste vad de lämnade efter sig, men kunde då som nu peka på att de ville väl. Goda intentioner är guld i svensk politik, inte resultat.

LÖFVEN GÖR EN REINFELDT

I och med förra veckans avtal mellan S och MP, som kommer leda till att SD vinner flera hundra tusen fler väljare, så tar Stefan Löfven upp Fredrik Reinfeldts stafettpinne. Han rusar vidare in i en valförlust 2022 som kan bli den lägsta Socialdemokratin fått sedan 1911.

Är det cyniskt att tänka så? Kanske. Men vilken annan rimlig förklaring finns på att en rationell person skjuter sig i foten, linkar iväg till den sure grannen som får sy ihop den så gott det går.

På frågan varför den rationelle grannen skjutit sig själv svarar han att han trodde det var bra för fotens framtid. Han ville väl men det blev fel. Den sure grannen skakar på huvudet men gör likadant åtta år senare.

Möjligen är den rationelle grannen inte rationell. Hur som haver är både fot och grannar rejält sura nu. De ser till resultat, inte goda intentioner.

Tiden när ledare kunde säga att de ville väl men att det blev fel är slut.  Att säga att man var naiv är att vara naiv. Ett land kan inte ha naiva ledare.

Den alternativa bokmässan 2020

Jag deltog i denna första officiella alternativa bokmässa i Stockholmstrakten i september 2020. Dels i panelen ovan, dels intervjuad om min senaste bok Skandinavisk kulturkamp.

För två år sedan, 2018, försökte jag, Nina Drakfors och Per Björklund med stöd av Nya Tider ordna en mässa i Göteborg, men det blev inte mycket av efter att hotell och polis dragit sig ur.

Mässan 2020 var välgjord och kommer ge avtryck i medier. Alla i alternativmedier var där utom några viktiga bokförlag och skribenter. Vi kan dock vänta oss att Chang Frick kommer att smutskasta mässan och tävla med SvD , Expressen och Expo.

All reklam är bra reklam. Tack alla som var där och kom fram och hälsade, köpte böcker och alla ni som tittar nu.

Nya tiders monter på Bokmässan.
SvDs chefredaktör Fredric Karén sågar Nya Tiders närvaro på Bokmässan i Gbg 2016. Jag fick då tillfälle att tala om mina böcker i montern.

Skåne befrias från islam av dansk

UPPDATERING 9 okt:

Den danske provokatören och advokaten Rasmus Paludan är  också svensk medborgare meddelar Migrationsverket. Därmed kan han inte förbjudas att resa in i Sverige.

Om han kommer kunna bränna böcker offentligt är inte klarlagt. Enligt Skånepolisen får inga bokbål av Koranen arrangeras av Paludans parti Stram Kurs i Skåne .

Paludan verkar inte bry sig, även om förbudet står sig. En svensk medborgare, som han, måste underkasta sig svensk lag och polisbeslut.

Antagligen räcker det att Paludan reser till Rosengård och ställer sig på en offentlig plats. Han är redan dödshotad av islamister och har personskydd för över 100 miljoner kronor:

”Rasmus Paludan säger att Migrationsverkets beslut nu ger honom fritt spelrum att komma till en lång rad städer i Sverige för att bränna koraner. Han har inget emot att sådana aktioner skapar upprördhet bland muslimer i Sverige.
Han nämner Helsingborg, Rosengård, Höganäs och Stockholm som fyra möjliga platser för sådana aktioner”

Oavsett om några böcker bränns eller inte i Skåne så har det faktum att Rasmus Paludan är svensk medborgare förändrat hela saken. Skåne har befriats genom en dansk.

Vill man värna yttrandefriheten i Sverige kan man hålla torgmöten och tala om islams begränsningar av vår grundlag och bränna Koranen på privat mark, eller balkong.

29 aug, 2020

SKÅNE I DAR AL-AHD

Vårt landskap Skåne har sedan i förrgår fått en ny beteckning som stöds av polisen, nämligen som ett område där islam råder genom avtal om vapenvila med icke-muslimsk part – Dar al-Ahd.

Eftersom Polisregion Syd beslutat att inga islamkritiska demonstrationer får hållas i Malmö, Lund, Kristianstad, Helsingborg, Landskrona, Höör och Klippan råder alltså en form av underkastelse i nästan hela Skåne under islam, vilket betyder just underkastelse på arabiska.

Ett område där islam styr med sharialagar, hårt eller milt, heter Dar al-Islam och där är inte Skåne ännu men säkert delar av Malmö, särskilt igår.

I Dar al-Ahd, dvs i Skånes tätorter sedan 27/8, har islam stilleståndsavtal med icke-muslimska parter, vilket kan brytas som Mohammed gjorde ofta på 620-talet e.Kr.

Där islam varken segrat eller har avtal råder Dar al-Harb, i krigens hus, där muslimer strider med våld och andra metoder för att betvinga en befolkning först till avtal, som i Skåne, sedan till underkastelse. Läs om uppdelningarna på wikipedia.

FRIHETSTURNÉ MOT ISLAMISERING

Sommaren 2016 arrangerade jag en islamkritisk turné över Skåne som ter sig märklig med tanke på hur få som reagerade vid våra torgmöten, men som tydligen var ett pionjärsinitiativ som ingen kan göra om idag. Kanske inte på många år. Swebbtv filmade denna ”Frihetsturné för yttrandefrihet och demokrati – mot sharia och islamisering”

I krigens hus

DANSKA BOKEN I KRIGENS HUS 2003

Dar al-Harb, i krigens hus, är resten av Sverige utom de områden där shariapoliser övervakar kvinnor och där offentliga institutioner och affärer domineras av muslimer, Rinkeby, Husby, halva Kista och Tensta och så vidare över till Araby, Angered, Vivalla, Tjärna Ängar. Socialdemokraten Nalin Pekgul berättade 2016 om det går till i Tensta.

2003 skrev danskarna Helle Merete Brix, Torben Hansen och Lars Hedegaard ut boken I krigens hus. Om islams kolonisering av Vesten. Boken, som är en islamkritisk uppgörelse med europeisk naivitet och underkastelse, gav upphov till en livlig debatt om islams plats i Danmark, två år innan Mohammed karikatyrerna. Se mitt inlägg.

Lars Hedegaard berättade förra året i en intervju bakgrunden till att han och kollegorna skrev boken. Han vägrades i och med utgivningen medlemskap i författarföreningen Danske PEN, vilket är märkligt för en synnerligen etablerad författare, redaktör, förläggare och debattör.

Resultatet av nekandet blev att han startade det danska Trykkefrihedsselskabet 2004, ett danskt och internationellt sällskap som försvarar personer och initiativ som stöder yttrandefrihet.

Varje år delar danskarna ut sitt Sappho pris till en person som kämpat för tryck- och yttrandefrihet. I år går priset, välförtjänt, till Gunnar Sandelin, svensk socionom, journalist och författare som jag talade tillsammans med i Köpenhamn 2018.

Så nu vet ni varför jag och andra nordbor sätter fyr på Koranen. Vi underkastar oss inte islamiseringen i Europa som vill kväsa all frihet, all individualitet, allt som vi icke-muslimer står för. De betecknar Sverige som ett land i krig, Dar al-Harb, inte vi. Vi bor redan i ett fredligt land i Norden och så ska det förbli.

Omsorgen om de allra minsta barnen

På förskolan Treklangen i Uppsala 1980

Förskolan kan vara usel eller bra, men det viktigaste är att de minsta barnen under tre år inte är där för länge och inte börjar för tidigt. Helst inte före två år säger flera barnläkare.

Jag arbetade 1979-80 på förskolan Treklangen i Gottsunda, ett fattigt område i Uppsala med många invandrare och vanliga arbetare. Redan då förstod jag vad förskolan kan göra och inte göra för de allra minsta.

2009 undervisade jag på lärarutbildningen och förskollärarprogrammet vid Stockholms universitet som lärare i pedagogik och barn- och ungdomsvetenskap. Jag läste på och upptäckte att forskare om barn och ansvariga ledare för förskolan i Sverige teg om de minsta barnens behov av omsorg, av anknytning för att de premierade pedagogik.

Hellre ”leka skola” än vara en trygg plats som inte ställde kognitiva krav. Omsorg var ute, pedagogik inne. Min fd kollega Mie Josefsons avhandling var ett undantag.

Jag skrev en lång forskningsöversikt 2012 som inte kunde publiceras pga dess kritik av att ingen förskoleforskare eller barnpsykolog vågat sig på att mäta hur de minsta barnen mådde sedan 1990-talet. Man hade istället stött utbyggnad, maxtaxa och tidig inskolning. Att påtala de minsta barnens behov var reaktionärt och kvinnofientligt, fast andra förskoleforskare gjort det länge i USA, Norge, England m fl länder.

Jag hade ett seminarium för mina kollegor vid www.buv.su.se, skrev mer texter om Reggio Emilia pedagogik, småbarnspsykologi, neurobiologi, affektreglering, familjepolitik:

1,

2,

3,

4,

5

6

höll föredrag för SD

och fick stöd av omvårdnadsprofessor Ulla Waldenström.

Allt detta verkar knappt ha nått ut alls. Jag är med Haro och gillar Hemmaföräldrars nätverk som båda förstår vad små barn behöver, ibland förskola, men inte för tidigt, för länge och ibland inte alls före skolstart. Jag är dessutom positiv till hemundervisning.

Synd om allt mitt arbete för insiktsfull omsorg i förskolan skulle vara förgäves. Glöm inte de som inte kan tala för sig själva och uttrycka sina behov. En metod är att mäta barnens kortisolhalt som visar stressnivåer vilket görs i USA. Se min forskningsöversikt ovan.

Läs, lyssna, sprid.

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

<span>%d</span> bloggare gillar detta: