Lars Åberg imponerar ofta med sin vassa kritik samhällsfenomen men i Fokus förra veckan ger han inga trådar till vad som skett i Storbritannien.
Nedanstående insändare skickades till chefred Jon Åsberg som har hand om tidskriftens spalt ”Respons” men refuserades:
”I den förträfflige författaren Lars Åbergs analys av kravallerna i Storbritannien saknas två faktorer, invandringen och islam. Alla engelska partier sen 2010 har gått till val på lägre invandring, men alla partier har misslyckats.
2022 kom 760 000 inklusive arbetskraftsinvandring och familjeåterförening från i huvudsak Indien, Pakistan, Nigeria, Kina och Zimbwave. 45 000 kom över Engelska kanalen i båtar samma år.
De 90 000 asylsökande som skulle föras till Rwanda av förra regeringen i år ska hysas in i privatbostäder och lediga lokaler över landet eftersom Keir Starmer stoppade förslaget. Invandrare dominerar i London, Birmingham, Luton, Bradford, Liverpool, Manchester,Leicester m fl städer.
Utkom 2006
För 15 år sedan varnade skribenterna Melanie Phillips i boken Londonistan (2006) och Douglas Murray i Islamophilia(2013) för islamiseringen som idag tillåter slöjor, halalkost, negativa attityder mot icke-muslimer och ger polisen få verktyg att ta itu med jihadism och terrorism.
2005 dödades fyra jihadister och 50 skadades i bomber i Londons tunnelbana, 2011 uppstod raskravaller i London och över landet efter att en svart gängledare sköts av polis, 2013 höggs soldaten Lee Rigby ihjäl i av arga muslimer som stannade kvar för att protestera mot brittisk krigföring och argumentera för jihad.
Liknande våldsdåd utifrån radikal islam skedde 2017 i Manchester i en konsertlokal då 22 personer dödades och över 1 000 skadades vilket kunde förhindrats av en väktare som såg en brunhyad man med misstänkt ryggsäck men vågade inte rapportera pga risk för rasismanklagelser.
Samma år körde en bil av tre knivbeväpnade jihadister medvetet mot människor och skadade tre på bron utanför Westminster Palace och knivhögg fem personer utanför en pub.
Dessutom den systematiska groomingen av unga vita utsatta flickor som utnyttjades av muslimska hallickar i flera decennier, t ex i Rotherdam och Roxdale. 2013-4 patrullerade radikala muslimer utanför pubar och trakasserade besökare, homosexuella, kvinnor utan slöja och uppmanade alla att följa sharialagar.
Lägg till upploppen i Irland som startade med fredliga protester mot massinvandring 2022 men övergick i kravaller i Dublin 2023 efter att en nordafrikansk man knivskadat tre småflickor. Då klarnar bilden av Åbergs analys.”
Tommy Robinson och den brittiska regeringens dilemma
Den engelsman som ofta nämns som anstiftare till upploppen i Storbritannien, pseudonymen Tommy Robinson (Stephen Yaxley-Lennon), befinner sig i Grekland, dit han flydde från Cypern. Engelska myndigheter försöker få honom utlämnad men det kan bli svårt efter Brexit eftersom Storbritannien inte är medlem i EU.
Han har åtal att vänta för att inte ha närvarat vid arrestering och skattemyndigheterna undersöker hur han försörjer sig. Skulle Grekland lämna ut honom har han säkert flera år i fängelse för att ha varit en huvudfigur, oförskyllt eller ej, i sociala medier kring de våldsamma protesterna sedan tre flickor mördades i Southport 29 juli. Krönikörerna Ronie Berggren, Johannes Nilsson och Erik Lidström ger mer bakgrund här i Bulletin.
Att han försökt mana till lugn och har tagit avstånd från våld kommer knappast hjälpa honom. För premiärminister Keir Starmer och den brittiska polisen är han en statsfiende, vilket är titeln på hans självbiografi, The enemy of the state som utkom 2016.
Boken är vinklad även om han ofta kallar sig själv ”an arsehole”. Han var en av grundarna av English Defence League (EDL), en gatuproteströrelse som opponerade sig mot islamiseringen av i första hand sin egen stad, Luton (först som United People of Luton, UPL), men som han lämnade och lade ned 2015. Jag lyssnade på honom vid Norra Bantorget i Stockholm 2012 med helikoptrar över mig och hästar runt de tusentals motdemonstranterna. A short punk with grit.
När soldater från Royal Anglian Regiment återvände till Luton 2009 från Irak och Afghanistan möttes de av arga muslimer som hotade dem och beskyllde dem för att vara mördare, korsfarare och otrogna värda att dö. Tommy Robinson och hans fotbollshuliganer valde då att protestera mot dessa lokala muslimer som öppet föraktade demokrati, Storbritannien och engelsmän.
Robinson var flygmekaniker vid Lutons flygplats och skriver att han såg den 11/9 2001 hur vissa muslimer hyllade al-Qaida och attacken mot New York. Men det var inte förrän mer gängbråk, grooming av unga engelskor som drogades av muslimer och tvingades prostituera sig i och runt Luton eller konvertera till islam, och kvarter där sharia-lagar infördes, som han och andra reagerade organiserat 2009. Bara att bära nejlikor på veterandagar blev en protest mot islamister (se BBC 2010) med tiden.
Med EDL blev Tommy Robinson inte bara en slagskämpe utan företrädare för något mycket större och mer politiskt kontroversiellt. De kunde snabbt samla ibland upp till 10 000 personer i marscher runt England, Wales och Skottland mot moskébyggen, för att hedra soldater, men faktiskt också bekämpa högerextremism, nynazism och rasism som partiet BNP och vitmaktgrupper. Tommy Robinsons kontakter var inte bara med vita britter utan även med svarta och araber, icke-muslimer och muslimer, särskilt indiska sikher.
Han blev själv förvånad över hur snabbt folk ville protestera mot vad de ansåg vara en ovälkommen islamisering av vanliga engelska städer, skolor, shoppingcenter, gator och torg (julen döptes om till “vinterfest” för att inte kränka muslimer). Särskilt efter två jihadisters mord på soldaten Lee Rigby våren 2013 tog protesterna fart ordentligt och då Douglas Murray offentligt försvarade Robinson i boken Islamophilia (2013).
Fotboll och politik hörde plötsligt ihop som försvar av egna lokala gemenskaper som i Luton och andra orter.
Boken har många dråpliga inslag som när han kliver upp i ett moskébygge med en högtalare som spelar upp minareters böneutrop så att alla kan föreställa sig vad som komma skall. Redan där märkte Robinson att polisen gjorde skillnad på dem och muslimerna: en polis fick en tegelsten i ansiktet av en arg muslim men inget hände. Däremot så fängslades EDL:s medlemmar för sitt tilltag med högtalaren.
En annan gång spelade han ett spratt med en journalist som hade filmat honom och som Robinson trodde sig kunna lita på. Journalisten valde dock att framställa honom som en rasist och högerextremist vid en halvoffentlig filmvisning av dokumentären. I publiken satt då Tommy Robinson i en burka eftersom han inte hade tillåtelse ens att se provvisningen av filmen om honom. Men han reste sig upp, slet av burkan och anklagade journalisten för att ljuga!
Tommy Robinson råkade i klammeri med rättvisan redan innan EDL tog fart 2009. Han slog till en person som angrep honom när Robinson grälade med sin flickvän en sen natt 2004. Personen som attackerade honom visade sig vara en polis, något som Robinson inte upptäckt, men enligt polisen skulle han ha visat sin polisbricka innan han attackerade Robinson.
Robinson nekade till att ha sett den och åkte in på ett år. Det skulle inte bli första gången, men till Robinsons vilda humör, drogvanor, fylla och huliganism, tillkommer hans fientlighet mot radikal islam. Tillsammans blev det en explosiv blandning, vilket han erkänner på varje sida i sin bok som är fylld med slang och upptåg.
Massakern i ryska Beslan 2004 blev ytterligare en anledning för Robinson att konfrontera de muslimer i Luton som stödde våldet mot icke-muslimer. Men han var aldrig ideologiskt intresserad av islam då. Det kom när han satt längre tid i fängelse och fick tid att läsa Koranen. Då förhörde han sina muslimska medfångar om vad Muhammed predikade, särskilt om hans samlag med en nioårig hustru och avrättningar av otrogna, något som få uppskattade utan besvarade med nävarna. Mer bråk. Läs mer om boken på min blogg, 2018.
Idag har han fått en position som han knappast kan upprätthålla, denne arbetargrabb och huligan. Han fick tala i Oxford union 2016, intervjuades av Jordan Peterson i juli och får backning av Elon Musk under allt stök med lögner från polis och regering under protesterna.
Även om partiledare för Reform UK, Nigel Farage, tar avstånd från honom så är hans analys i sak densamma som Robinsons, den engelska regeringen har inte förstått allvaret med medborgarnas missnöje med islamisering och massinvandring.
Samma sak säger Douglas Murray, Elon Musk (se Bulletin), Gad Saad, Unherd, Sky News Australia, Konstantin Kisin, Spiked, Jacob Rees-Mogg, Matt Goodwin (vars senaste bok jag recenserade i Bulletin 2023), David Starkey och många fler vars YouTube klipp kommenterar händelseutvecklingen.
Tommy Robinson fick danska Trykkefrihedsselskabets frihetspris 2020, året efter svenske socionomen och f.d. SVT-journalisten Gunnar Sandelin fick det (läs Bulletin om honom).
Hans namn kan vidare inte ens nämnas på Facebook, vilket jag gjort och blev avstängd efter inlägg från en engelsk pub på Östermalm, ”A beer for Tommy Robinson”, 2019. Även foto av honom är förbjudna.
Sammantaget är han illa ute oavsett om han utlämnas eller ej. Daily Mail avslöjade nyligen adressen till hans hotell på Cypern där han vistades med sina barn fast de visste att jihadister och sk antifascister vill komma åt honom med våld. Samma sak skedde i Aten i veckan där han åt på en restaurang.
Själv har jag fler brunhyade släktingar i England och jag fruktar vad som kan ske med dem. Hade regeringen agerat tidigare hade våldet inte urartat med fara för vanligt folks hälsa och egendom.
Fortsättning lär följa and it will be ugly.
Vi går över till 10, Downing Street, London, där den brittiska regeringen försöker hålla ställningarna med en femtedel av väljarna bakom sig pga det oproportionella engelska valsystemet.
Labourregeringen har hamnat i ett låst läge där varje politisk reaktion som kan tolkas som eftergifter gentemot proteströrelsen kommer kallas rasism och där varje repressiv handling kommer leda till mer protester. Hur de kommer ta sig ur detta dilemma ska bli intressant. Dammed if you do, dammed if you don’t.
Hittills har regeringen och polisen kört på med att beskydda moskéer och se mellan fingrarna på beväpnade muslimer och sätta in hårdast möjliga utrustade polisstyrkor. Några eftergifter har inte synts till och sanningen att säga har inga företrädare trätt fram som ställt vettiga krav. ”Send them back!” är inget förhandlingsbud och Tommy Robinson är verkligen ingen som Keir Starmer vill förhandla med, ens från domstolen Old Bailey ett stenkast från 10, Downing Street
Labour har tidigare besvarat kritik av invandring med att ”We will rub multiculturalism in their nose!” och kallade vanliga britter som var skeptiska till massinvandring för ”bigots”, dvs. fördomsfulla, som Labours premiärminister Gordon Brown sa till en kvinna 2010.
Labour, och Tories för den delen, har samma strategi som Fredrik Reinfeldt 2010 då han gjorde upp med MP och satsade på än mer invandring när SD röstades in på 5, 7 %. I stället tredubblades SD 2014. Labour 2024 verkar än så länge tänka likadant: alla upprorsmakare är rasister och våldsverkare som inte går att tala med.
Vad gör då regeringen? Jo, Starmer har skrotat planen att utlokalisera asylmottagning till Rwanda och han, tidigare advokat för mänskliga rättigheter, kommer knappast att lämna Europakonventionen om mänskliga rättigheter eller deras egen Human Rights Act. Illegal Migration Act ändrades så den ska underlätta för de 90 000 asylsökande som skulle hamna i Rwanda att få asyl i England. Dessutom ska fler flyktingcenter skapas över hela landet i privatbostad, studentkorridorer och oanvända vårdboenden.
Statsvetaren Matt Goodwin har gått igenom regeringens förslag på sin blogg och det ser inte bra ut, varken för landet eller för de som protesterar.
Vänsterpunkarna The Clash sjöng 1976:
White riot, I wanna riot
White riot, a riot of my own
De fick rätt men inte som de och vänstern tänkt sig.
Protesterna sedan massakern i Southport förra veckan har lamslagit den brittiska regeringen som besvarat upploppen med hårda tag mot alla våldsverkare som tagit tillfället i akt att begå inbrott, vandalisera och slåss med polisen.
Det är bedrövligt att protesterna mot dödandet av tre engelska barn i Southport av en ung psykiskt sjuk afrikan urartade så, men det var inte oväntat. Europa har tagit emot oproportionellt många fysiskt och psykiskt sjuka från instabila länder som bär på trauman som kan explodera i våld när som helst. Mördaren i Southport kom från Rwanda, född i England men knappast utan psykiska sår genom sin familj.
Jag i likhet med Josef Fransson, SD, fördömer våldet men inser samtidigt att det finns en bakgrund till det och önskar att britter hellre hade avstått från att ta till nävarna och plundra butiker, en del drivna av invandrare som skött sig. Illa, mycket illa.
Labourregeringen har hamnat i ett låst läge där varje politisk reaktion som kan tolkas som eftergifter gentemot proteströrelsen kommer kallas rasism och där varje repressiv handling kommer leda till mer protester. Hur de kommer ta sig ur detta dilemma ska bli intressant.
Hittills har regeringen och polisen kört på med att beskydda moskéer och se mellan fingrarna på beväpnade muslimer och sätta in hårdast möjliga utrustade polisstyrkor. Några eftergifter har inte synts till och sanningen att säga har inga företrädare trätt fram som ställt vettiga krav. ”Send them back!” är inget förhandlingsbud. Vilka? Polska rörmokare? Indiska läkare ?
Labour har tidigare besvarat kritik av invandring med att ”We will rub multiculturalism in their nose!” och kallade vanliga britter som var skeptiska till massinvandring för ”bigots”, dvs. fördomsfulla, som Labours premiärminister Gordon Brown sa till en kvinna 2010.
Labour, och Tories för den delen, har samma strategi som Fredrik Reinfeldt 2010 då han gjorde upp med MP och satsade på än mer invandring när SD röstades in på 5, 7 %. I stället tredubblades SD 2014.
Labour 2024 verkar än så länge tänka likadant. Alla upprorsmakare är rasister och våldsverkare som inte går att tala med. Så var det även med BSS, VAM och SD på 1990-talet men den rörelsen samlades kring några mer städade herrar (Åkesson, Söder, Karlsson, Jomshof).
Idag finns partiet Reform UK:s ledare Nigel Farage som tagit avstånd från våldet men liksom jag, Elon Musk, Douglas Murray, Gad Saad, Matt Goodwin, Dave Rubin med flera inser att massinvandringen har nått sitt slut och vi beklagar att det gick så långt som det gjort den senaste veckan. Men etablissemanget och medierna valde att ignorera missnöjet alltför länge.
Den som utpekas som informell ledare, och eftersökts av brittisk polis på Cypern, Tommy Robinson, har agiterat och skrivit i snart 20 år om detta. Han var tidigare huligan och mer våldsam, men har tydligt tagit avstånd från våld som metod. Hade regeringen valt att lyssna på honom, Douglas Murray och andra kritiker som kan tala för sig hade Robinson åtminstone kunna kyla ned protesterna. Han har tydligt talat om var han står.
Det behöver inte gå så långt som inbördeskrig, vilket Elon Musk befarar, och de nya militariserade polisstyrkorna kommer förhindra fler brott och misshandel. Men i så fall måste Keir Starmer inse vidden av vad som drabbat främst den engelska arbetarklassen och ta itu med islamiseringen och stoppa massinvandringen.
”Det betyder inte att man behöver ställa sig på upploppsmakarnas sida. Upplopp är fel, våld är fel oavsett vilken sida av spektrat respektive part står på. Islamismen är ett hot mot Storbritannien men pöbelns makt är inte lösningen.
Politiker behöver inte välja sida. Däremot behöver de komma till insikt om orsak och verkan. De spänningar som byggts upp, som lett fram till detta, beror på den massinvandring och mångkultur som Enoch Powell försökte varna för redan för femtiosex år sedan. Få lyssnade, och här är vi nu.
Om västra Europa vill avstyra denna revolutionsartade utveckling, så måste den västerländska underklass som nu löper amok på brittiska gator få höras, utan att stigmatiseras. Deras upplevelser av att de förlorar sitt eget land måste tas på allvar. För att så ska ske krävs dock att andra politiker reser sig i Marie-Antoinette-politikernas ställe.”
Göteborgs-Postens Adam Cwejman är inne så samma linje:
”De sociala problemen har skapat ett utmärkt rekryteringsunderlag som nu syns på brittiska gator. Inget av det här rättfärdigar våldet, men det är en förklaring till varför situationen ser ut som den gör. Fattigdom, ökad inkomstojämlikhet, arbetslöshet och andra sociala problem är alltid farliga för ett land. Men kombinerar man det med Storbritanniens djupa segregation så exploderar det till slut.”
Nästan tio månader efter Hamas brutala massaker på civila israeler har DN-krönikören Johan Croneman kommit fram till att Israel nog inte hade något annat val än att attackera Gaza och att det var just det Hamas ville. @sjunnedotcom skriver om en nyvaken insikt.
Statsminister Per Albin Hansson leder Socialdemokratiska Arbetarpartiets första maj demonstration 1941. Nordiska muséet.
Dan Korn skrev i Bulletin på Sveriges nationaldag 6 juni om att göra medborgare av undersåtar. Han syftade på de invandrare från instabila stater som valt lojalitet med sin klan eller sina religiösa fränder här i Sverige:
”Den som vuxit upp som undersåte, utan något större mått av lojalitet med staten, har andra lojalitetsband. Där spelar klanen eller religionen samma roll som rättsstaten och medborgarskapet. Om man behöver hjälp vänder man sig inte till en korrumperad stat med godtycklig rättskipning, utan till släkten eller till sitt religiösa samfund. Den vanan överger man inte när man flyttar till ett annat land, utan i det främmande landet kan släkt och religion komma att spela en ännu större roll.”
Det är givetvis rätt och han utgår från de analyser och rapporter som Per Brinkemo gjort men det finns många fler t. ex. antologin Separatismen i Sverige som Timbro gav ut förra året. 2008 gav danskarna Frederik Stjernfeldt och Jens-Martin Eriksen ut Adskillelsens politik i samma ärende.
Men jag tänkte inte skriva om mångkultur och invandring utan om hur svenskar blev lojala mot sin nation, något som Dan Korn går förbi väl snabbt i sin historiska exposé från 1809 då vi förlorade Finland och därmed blev mer, men inte helt, språkligt homogena.
EMIGRATIONEN
Vad som skedde under 1800-talet och som påverkade nationalkänslan var emigrationen. Den nationella vurm som gav oss Du gamla, du fria och göticismen, Tegnér och Geijer, var i huvudsak något för de bildade och de besuttna. Vanligt folk var hälsningar, skåningar eller västgötar, knappast inte svenskar. De tvingades ut i krig som de inte förstod och av herrar de inte valt.
De var inte lojala mot ett land som lät dem svälta, förföljde de som läste Bibeln själva i egna grupper, och som slog ned alla upprorsförsök och strejker. Inte ens allmän rösträtt fanns före 1921.
De mest fattiga och desperata valde att lämna överhets- och klassamhället Sverige där kungar med utländska band kom och gick och styrde över dem. 1 500 000 tog båten över Atlanten till Nordamerika.
För att råda bot på utflyttningen av unga människor föreslog Emigrationsutredningen 1913 lån till egna hem, allmän rösträtt, bättre skolor och minskade klassklyftor. Men fullständig religionsfrihet skulle dröja till 1952.
Socialdemokraternas ledare Per Albin Hansson talade senare om Sverige som ett folkhem där alla fick plats och var medborgare, ett politiskt lyckokast:
”Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället, och ekonomiskt råder fåtalets diktatur”, sa han i riksdagen 1928.
Folkhemmet skulle göra medborgare av undersåtarna och få dem att omfamna nationen, att bli svenskar. Men alla reformer hanns inte med från 1932 då Per Albin Hansson, en bodknodd från Malmö, blev statsminister (bara det ett tecken på att vanliga arbetare kunde bli nationella ledare. Högreståndsmännen Hjalmar Branting och Olof Palme skulle inte ses på samma kamratliga sätt).
Innan kriget debatterades befolkningsfrågan av Alva och Gunnar Myrdal och några reformer hanns med som folkpensioner, semester, arbetslöshetsprojekt, tullskydd för lantbruket men det mesta stannade på pappret. Socialdemokraterna fick mellan 40 och 50 % i riksdags- och kommunval innan kriget bröt ut 1939.
Beredskapsåren 1939–1945 var det andra som fick alla svenskar att känna sig som medborgare och känna lojalitet mot Sverige, ja till och med stödköpa försvarsobligationer via arbetsgivaren. Unga män från alla samhällsklasser möttes under hårda villkor och landet enades även om offentlig kritik av nazism censurerades och hårdhänta ageranden mot kommunister förekom. Värnplikten och repmånader efteråt förstärkte nationalkänslan.
Efterkrigstiden, rekordåren, blev en skördetid för Sverige och för socialdemokratin med Tage Erlander i spetsen under 22 år till 1969 (hans parti fick 50 % i valet 1968).
Folkhemmet realiserades genom barnbidrag, ATP, grundskola, miljonprogrammet, högkonjunktur och folkrörelser med egna företag, mer eller mindre kopplade till Socialdemokraterna.
FOLKHEMMETS FÖRSVINNANDE
Undersåtarna blev medborgare och tog plats. Men vid 1970-talets början fungerade inte den sociala ingenjörskonsten längre. Folk trivdes inte i betongförorterna, en underklass tog sig ton (Pockettidningen R, Cornelis Vreeswijk, Låginkomstutredningen) och en ny morsk vänster tog över kulturlivet som dittills varit relativt borgerligt och opolitiskt.
Musikgruppen tog sitt namn från idrottaren Gunder Hägg, 1971, en nationell symbol
Musikgruppen tog sitt namn från idrottaren Gunder Hägg, 1971
Därmed är vi över till mitt decennium, 1970-talet som innebar slutet på folkhemsperioden.
Jag skrev en krönika i Bulletin dagen innan Dan Korns ledare och som anknyter till hans analys av nationell lojalitet och medborgarskap.
1970-talet hade oljekris, lågkonjunktur, vilda strejker och många skandaler runt regeringen Palme exempelvis:
Hösten 1972. Kroatiska flygplanskapare kapade ett plan på Bulltofta flygplats i Malmö. De begärde pengar, fri lejd och frigivning av sina fängslade kamrater som ockuperade den jugoslaviska ambassaden i Stockholm och hade mördat dess ambassadör. Justitieminister Lennart Geijer kunde inte förhandla utan gick med på kaparnas krav.
Våren 1973. LO:s eget byggföretag BPA som hade dålig ekonomi räddades av regeringen Palme med ett uppdrag i Algeriet, ett korrupt mönster som skulle upprepas.
Sommaren 1973. Vid ett misslyckat bankrån vid Norrmalmstorg i centrala Stockholm togs gisslan under fem dygn. Sympati utvecklades mellan gisslan och rånarna i det så kallade Stockholm syndromet. Olof Palme anlände till banken för att förhandla men framstod som undfallande inför brottslingarna. Av Palmes 45 minuters samtal med rånarna försvann 20 minuter av den bandinspelning polisen gjorde. Palme utnyttjade situationen när väl tårgasen knockat rånare och gisslan, till att framstå som en politiker inför det stundande valet i stället för en bekymrad neutral statsman.
Våren 1975. Västtyska ambassaden i Stockholm ockuperades av sympatisörer till den västtyska vänsterterroristgruppen Baader-Meinhof ligan (också kallad RAF). Fyra personer dog och flera terrorister skadades men förts till Västtyskland utan förhandlingar med dess regering och mot läkares order. Ansvarigt statsråd Anna-Greta Leijon blev senare utsatt för en komplott för hennes roll i ambassaddramat.
Oktober 1975. En spion vid Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg avslöjades för att ha följt efter och spionerat på vänsteraktivister bland de anställda. Två inflytelserika socialdemokrater, polischef Hans Holmér och journalisten Ebbe Carlsson, var bevisligen inblandade men åtalades inte. De skulle dock återkomma i liknande olagliga spionsammanhang för socialdemokratisk räkning.
Oktober 1975. Pentti Ketola, en finsk socialdemokrat, stoppades på Arlanda flygplats med pengar från Västtyskland för vidare befordran via svenska socialdemokrater till finska fackföreningar som bekämpade kommunistiska infiltratörer.
Januari 1976. Transportarbetareförbundets ordförande Hans Eriksson semestrade i det fascistiska Spanien på arbetsgivarnas bekostnad och i strid mot förbundets blockad av Spanien. Hans Eriksson skulle senare avgå på grund av misskötsel av fackliga finanser.
Januari 1976. Filmregissören Ingmar Bergman avbröts under pågående teaterrepetition på Dramaten i Stockholm då två kronofogdar klev in för att reda ut hans privatekonomi och eventuells skatteproblem. Han flyttade till Västtyskland på sex år.
Mars 1976. Astrid Lindgren som taxerats för 102 % i sin deklaration skrev i Expressen en satirisk berättelse om häxan Pomperipossa i Monismanien. Finansminister Gunnar Sträng misslyckades i riksdagen att bemöta hennes argument och Lindgren, trogen socialdemokrat, blev en ännu större folkhjältinna, nu mot regeringen Palme.
Maj 1976. Bordellhärvan där höga politiker, ämbetsmän, poliser och smygande socialdemokratiska ministrar ertappades att besöka dels vuxna svenska prostituerade och minderåriga flickor, dels polska kvinnor som hade kontakter med officerare vid polska ambassaden. Polisutredningen försvårades av mörkläggning av ledande socialdemokrater (Ebbe Carlsson) och alla handlingar är ännu inte offentliga.
Augusti 1976. En kvinnlig kanslist i Regeringskansliet som fört anteckningar vid samtal mellan bland andra statsminister Olof Palme och andra ministrar bodde ihop med en känd narkotikalangare. Denne åtalades men friades av justitieminister Lennart Geijer och kvinnan erbjöds nytt arbete inom arbetarrörelsen.
November 1977. Justitieminister Lennart Geijer nämndes i pressen tillsammans med andra ledande politiker (Palme, Fälldin, Johansson) som prostitutionskunder. Olof Palme nekade till allt, fick DN att be om ursäkt och ljög inför riksdagen och svenska folket.
Den politiskt mest betydelsefulla skandalen var IB- affären år 1973 där en okänd och oregistrerad hemlig spionbyrå arbetat utanför säkerhetstjänstens, polisledningens, riksdagens och regeringens lagar och rutiner. Men den mest upprörande skandalen för folket var Astrid Lindgrens upptaxering till 102 % marginalskatt och behandlingen av Ingmar Bergman. Båda två ansåg sig vara goda socialdemokrater som svikits av partiets makthungriga och giriga representanter.
SJUTTIOTALETS REFORMER
De reformer som gjorde under 1970-talet framstår idag som orubbliga.
I Norstedts Sveriges historia (band 8, 2013, s. 218) skriver samtidshistorikerna Kjell Östberg och Jenny Andersson om det extrema 1970-talets avgörande plats i svensk efterkrigstid:
”De reformer som genomfördes under denna tid saknar motstycke i svensk historia. Med viss tillspetsning skulle det kunna hävdas att aldrig har så omfattande reformer genomförts någonstans, någonsin som i Sverige under 1970-talet. För en nutida läsare bör man påpeka att reformer vid denna tid innebar förbättringar och utvidgningar av välfärdsstaten. Ett sätt att mäta det är att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet ökade från 26 % till 38 procent.I själva verket är en lång rad fenomen vi förknippar med den svenska välfärdsstaten tillkomna eller väsentligt reformerade under dessa korta år.”
Ett urval av reformerna som vi fortfarande har kvar och vissa fall utvidgats:
1970 Lag om hets mot folkgrupp utvidgas till att gälla ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, 1971 Femdagars- och 40 timmars arbetsvecka,1971 Särbeskattning mellan makar införs, 1974 Grundlagsändringar. Enkammarriksdag. Talman ersätter kungen, 1974 Lagen om anställningsskydd, 1974 Lag om fackliga representanter i bolagsstyrelser, 1974 Lag om rätt till studieledighet, 1975 Krav på kommuner att anordna barnomsorg, 1975 Lag om företagares anmälningsplikt av lediga platser till Arbetsförmedlingen, 1975 Lag om rätt till abort, 1975 Avskaffande av individuellt ansvar för myndighetsanställda, 1977 Lag om medbestämmande i arbetslivet, 1977 Lag om fem veckors semester, 1977 Lag om arbetsmiljö, 1977 Högskolereform som ger icke-akademiker majoritet i universitetsstyrelser, 1979 Avskaffande av husaga, 1979 Lag mot könsdiskriminering i arbetslivet, 1980 Folkomröstning om kärnkraftens nedläggning
Claes Anderssons bok I ett annat land(1999) ger en bra bild av dessa avgörande år som knappast borgerliga regeringar förmått göra ogjorda.
MYSIGT 70-TAL
I min nostalgiska krönika framstår 1970-talet ändå som ganska gulligt. Min tonårstid i Uppsala var lyckosam vill jag påstå, men det stod också klart för alla politiskt vakna att något skulle ske i valet 1976.
Jag var på Moderaternas valvaka på Östgöta Nation och upplevde valsegern i ett rus. Senare skulle jag skriva ett gymnasiearbete om vad som lett fram till Olof Palmes avgång och slutet på 44 års socialdemokratiskt regerande och folkhemmet.
I boken Flyt: Förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet (2009) driver de pigga 70-talisterna Theodor Paues och Fabian Wallen med min uppväxt och visar att allt var minsann inte bättre förr. Det är lätt att skoja och jag bjuder gärna på skratt, särskilt kring filmer som En kille och en tjej, Sällskapsresan, Barnens Ö, En kärlekshistoria och Äppelkriget.
Men de visar också folkhemmets olyckliga slut som sammanföll med min tonårstid då alla intryck bränns fast i en. När jag föddes 1958 bodde vi i en hyreslägenhet i Norrköping och flyttade till en bostadsrätt i folkhemsidyllen Stabby i Uppsala. Därefter till ett kedjehus 1964 och en egen villa 1966. Tala om rekordår!
I Stabby bodde alla barn i en barnkammare men sedan fick jag ett eget rum med brandgul heltäckningsmatta och fototapeten ”Bokskog”.
Slutsatsen är alltså att folkhemmet och beredskapen gjorde oss till de medborgare och stolta svenskar vi är idag. En fattig pojk eller tös behövde inte drömma om Amerika utan kunde, i viss mån, förverkliga sig under andra hälften av 1900-talet, vilket var vad mina föräldrar gjorde, födda 1929 och 1930.
Både åkte utomlands innan de fyllt tjugo, min mor till USA men båda återvände. Jag tror inte de tänkte på folkhemmet, de var inte socialdemokrater men båda var engagerade i försvaret, en som frivillig kvinnlig bilkårist och en som anställd underofficer.
Vi samlade Konsumkvitton och prenumererade på tidningen Vi. Det räckte.
I takt med att folkhemmet och värnplikten försvann så har nog lojaliteten mot Sverige minskat sedan 1970-talet. I dess ställe kom statsindividualismen men det är en annan historia.
En film får mig att minnas det folkhem jag som ung gjorde uppror mot, men som för unga socialdemokrater i backspegeln upplevs som en förlorad Edens lustgård. Och de har antagligen rätt och jag hade antagligen fel.
Jag såg en film från 1975 igår, ”En kille och en tjej” med Brasse Brännström.
Det har blivit en hel del filmer och dokumentärer från mitt årtionde, om Cornelis, Pugh, John Holm, Klarakvarteren, Norrmalmstorgsdramat, Hasseochtage, ja till och med fyra filmer om ABBA.
I likhet med det unga socialdemokratiska regionrådet Sebastian Karlberg i Dalarna har jag fastnat i nostalgi. Men till skillnad från honom, 28 år, så upplevde jag denna tid, ett struligt men ändå tryggt slut på rekordåren från 1945.
”Min generation, 90-talisterna, har vuxit upp i ett samhälle där det folkhem som våra mor- och farföräldrar byggde upp sakta men säkert har rullats tillbaka. För oss är bilden av det gamla folkhems-Sverige det närmaste man kan komma en radikal utopi. Det är en berättelse om ett land som vi aldrig har upplevt, men som vi längtar tillbaka till /…/ Jag vill att alla ska kunna leva som min pappa gör. Han har ett tryggt jobb på SSAB, bor i ett vanligt hus, lyssnar på dansbandsmusik och tycker om att hänga i lekparken med sitt barnbarn. För mig representerar hans liv en oerhört radikal vision om hur människor ska kunna leva i ett fungerande samhälle.”
Att hans nostalgiska vision delas av många Socialdemokrater och nästan alla Sverigedemokrater reder Johan Hakelius ut i Fokus. Det som var normalt på 1970-talet, och som regissören Lasse Hallström fångar så fint, kan ses som ett ideal idag. Några opinionsbildare, Katarina Barrling och Cecilia Garme i boken Saknad (2022) och nu senast Adam Cwejman i GP, visar vilka förändringar som skett de senaste 50 åren.
Cwejman gör en artig uppläxning av filosofiprofessor och akademiledamoten Åsa Wikforss som skrev i DN att SD har förändrat Sverige:
”Sverige är demografiskt, socialt och ekonomiskt inte samma land 2022 som 1992. Det är ett, på många sätt, förändrat land. Det är inte otänkbart att åtminstone några av dessa förändringar även har påverkat befolkningens uppfattningar och därmed även den svenska partipolitiken. Sådana stora förändringar har möjliggjort vissa ideologiska ståndpunkter och försvårat för andra. Så länge man tror att det är SD som har förändrat Sverige så kommer man inte förstå vad det är som har förändrats i Sverige.”
Men vi behöver en fördjupad diskussion och lägga till ”kulturellt” och ”religiöst” Adam Cwejmans analys till vad som har förändrats. Den kristne debattören Per Ewerts bok Landet som glömde Gud: Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land (2022) är en sådan början.
Men kanske det är precis tvärtom, att vi är mer religiösa än sekulära. I statsvetaren Katarina Barrlings kommande bok Världens mest protestantiska land: Sverige- det extrema landet lagom driver hon tesen om en särskild sekulär ”svenskprotestantism” som bygger på hög arbetsmoral, kompromissvilja, stränghet och konformism. Just sådant som många, inklusive jag, på 1970-talet gjorde uppror mot.
Brasses tragikomiska gestalt Lasse i 70-talsfilmen ”En kille och en tjej” är en sådan slacker, som gått ut Journalisthögskolan men hellre delar ut morgontidningar än skaffar ett jobb. Jag gjorde detsamma när jag startade en alternativ lokal kultur- och reportagetidskrift i Uppsala och behövde försörjning. Min far – ingenjör, borgerlig villaägare och småföretagare – var inte min förebild då, vilket han tydligen är för Socialdemokraten Sebastian Karlberg idag.
Den judiske satirikern Aron Flam framstår inte ofta som optimistisk men i ett samtal nyligen med Marco Strömberg för den kristna webbtidningen VärldenIdag inleder han märkbart nöjd.
Anledningen är att några arabländer stöttade Israels försvar den 13 april i år då Iran förgäves skickade raketer och drönare. Annars var samtalet nattsvart: Flams slutsats av Hamas massaker 7 oktober 2023 är att den kan bli inledningen på en ny Förintelse.
Vad som tog sex decennier i Europa från 1880-talets pogromer och antisemitism till dödslägren i Nazi-Tyskland på 1940-talet kan komma att pressas in på ett decennium med dagens digitala system menar han.
Från 1933 skedde den tyska vägen till Förintelsen i fyra steg: 1. Bojkott av judar – 2. Judar blir av med medborgerliga rättigheter – 3. Judar flyttas till ghetton – 4. Den Slutgiltiga lösningen. Men dessa aktiva åtgärder föregicks alltså av öppet judehat i fem decennier i Europa och USA.
Flam ser att steg 2–3 kan ske snabbt genom att tvinga alla världens judar att fly till Israel där kärnvapen från Iran kan utplåna dem, steg 4.
Den 7 oktober 2023 var ett uppvaknande, ”Straussian moment” , för Israel (se min krönika om ”Straussian moment” och på denna blogg). Flam menar liksom många andra bedömare att närmandet mellan Saudiarabien och Israel motiverade Hamas (och Iran och Hizbollah) till den brutala terrorattacken för att spoliera eventuellt samarbete som i sin tur hotade Iran, Saudiarabiens dödsfiende efter Israel.
Steg 1 är redan i gång. Idag finns kampanjorganisationen Boycott, Divestment and Sanctions (BDS) sedan 2005 över hela världen, mest i väst och propalestinsk propaganda vid Eurovision i helgen i Malmö gav ytterligare exempel på kulturell bojkott, liksom krav på akademisk isolering från svenska lärosäten, till exempel Lunds universitet. Universitet i USA finansieras redan av arabstater, däribland Qatar, med hemliga förbehåll om inflytande.
Aron Flam är tydlig:
Väst har hamnat totalt fel i sina värderingar inte bara om Israel-Palestina utan även om #woke, könsbyte, progressivism och missbedömt ondskans axelmakter Iran/Kina/Ryssland. Medier, sociala medier och utbildningssystem är marinerade i denna vänsterideologi. Hamas attack på Israel blev ytterligare ett exempel som fick känslostyrda västerlänningar att gå i islamisternas ledband genom att utmåla judar som onda vita män som dödar oskyldiga arabiska barn.
Även USA:s Demokrater har tvekat i stödet av Israel vilket vi sett sista veckan då Biden mumlat om att dra in vapenleveranser till Israel om IDF går in i Rafah i södra Gaza. Men nya strider i helgen 11–12 maj i norra Gaza mot Hamas där IDF trodde sig ha säkrat områden kan vända opinionen.
Det är dystert att lyssna på Aron Flam men han är dessvärre trovärdig. I vintras talade han med Luai Ahmed om Hamas, naiva västerlänningar, sin uppväxt i Jemen, sitt besök i Israel, homosexualitet och mycket mer. Stämningen var ungefär lika bister men ändå hoppfull genom att de båda bekräftade att man kan vara solidarisk med Israels rätt att försvara sig och existera som stat och vara kritisk mot delar man ogillar med Israel.
För att stå ut med kloka dysterkvistar som Aron Flam behövs även glädjeämnen inför den långa ideologiska strid som måste utkämpas vilket Ronie Berggren påminner oss om här i Bulletin.
Vi behöver skratta med Jerry Seinfeld som fått hedersdoktorat under studentprotester, läsa att FN halverar Hamas lögnaktiga dödssiffror, att opinionsbildaren Douglas Murray fått pris i Jerusalem och i New York (nu aktuell med boken Kriget mot Väst), ja att även Leonard Cohen tidigt stod på Israels sida och mot västvärldens glorifiering av vänstertyranner sa 1993 i Judisk Krönika via Adam Cwejmans blogg:
”Judarna i Israel har för länge sedan givit upp om alla försök att få förståelse och stöd av de europeiska intellektuella. Som för övrigt är horor. Europas intellektuella vänster är en samling prostituerade. De har förrått nästan varenda god idé de har råkat på. De stödde Mao Zedong och de stödde Stalin. Ingen kan känna sig uppmuntrad att grunda försvaret av sitt liv och sitt land på den europeiska intelligentsian”.
Byt ut Stalin och Mao mot Hamas.
Läget är nu än värre än 1990-talet genom islamiseringen av Väst, värst här i Sverige enligt Luai Ahmed. Långsamt kommer förnuftet råda men det kommer att ta tid. Det finns ingen annan väg än att ta strid och utmana woke, islamism, vänstern och dumhet.
”Västmedia slutade snabbt att intressera sig för 7:e oktobers groteskt blodiga verklighet, och blundar idag för den öppna antisemitismen vid protesterna mot kriget. Istället fokuserar man på de civila Gazabor som Hamas helt medvetet drar döden över.
De senaste dagarnas protester vid amerikanska universitet mot Israel har tydligt visat vilket övertag Hamas har över journalistik och debatt efter deras attack den 7 oktober 2023. Den förståelse som fanns för Israel veckorna efter den massiva terrorattacken har nu, ett halvår senare, bytts ut till ihållande och ofta osaklig och ensidig kritik av Israels försvar mot Hamas och andra fiender, Hizbollah, Iran, Syrien med flera.”
Vänsterns och högerns liberalismer har de senaste decennierna snabbt knaprat i sig det mesta av gemensamma moralföreställningar och idéer om vad samhället bör vara. Kommunitarismen har varit ett av svaren på den post-liberala samhällsordningen, skriver Jan Sjunnesson
På 40 år har liberalismen hunnit kritiseras teoretiskt från vänster och därefter från höger och nu på allvar utmanas vid valurnorna. Redan 1980 hade anglo-amerikanska politiska filosofer formulerat vad som kom att kallas communitarianism, ”kommunitarism” på svenska, från engelskan community, gemenskap.
De inriktade sig på den individualism som liberala samhället fostrade och som de menade leder till splittring och frånvaro av sammanhang.
Kritiken var inte olik den som revolutionärerna Karl Marx och Friedrich Engels skrev i Kommunistiska manifestet 1848:
Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.
Även 1800-talssociologen Emile Durkheims begrepp ”anomi” syftar på liknande upplösningsfenomen.
Kommunitaristerna Charles Taylor, Alasdair MacIntyre och Michael Sandel menade på 1980-talet att Upplysningens individualism bör motverkas av vänsterpolitik och katolsk sociallära. De ansåg därtill att den uppburne socialliberale politiske filosofen John Rawls rättvisemodell byggde på en felaktig och atomistisk människosyn.
Bakom analysen svävade G.W.F. Hegels ande, liksom den för övrigt gjorde även bakom Marx.
Tidskriften Axess har i flera texter aktualiserat den teoretiska diskussionen om behovet av samhällsgemenskap när liberalismen rämnat. Författare till dessa artiklar är den socialdemokratiske skribenten och historikern Joel Stade, som även skrev i Expressen 2022 i samma ämne, nämligen det post-liberala samhället.
Stade har tidigare i Axess recenserat den katolske statsvetaren Patrick Deneens bok Regime change: Towards a post-liberal future (se min recension i Bulletin i somras) och i senaste numret av Axess tar han ett helhetsgrepp om vilka problem liberalismen gett upphov till, återigen utifrån Deneen men även de nu bortglömda kommunitärerna, en grupp politiska filosofer.
En kort personlig publiceringshistoria är på sin plats här: 1991 skrev jag en text om liberalism och kommunitarism i den marxistiska tidskriften Zenit. Två år senare hade jag översatt åtta artiklar bland annat av Taylor, MacIntyre, Sandel, Rawls, Richard Rorty och Michael Walzer för vänsterförlaget Daidalos, skrivit introduktion (se utkast till kommande bok om liberalismens kritiker).
Sedan hade jag redigerat allt och postat dessa 200 sidor på diskett till Göteborg som man gjorde innan internet. Varefter jag for jag till New York för filosofistudier.
Men samma sommar, 1993 alltså, gav Timbro ut antologin Gemenskaparna, redigerad av statsvetaren Emil Uddhammar. Daidalos hade inte ordnat översättningsrättigheterna så mitt arbete var förgäves!
Tjugo år senare gav jag ut antologin Kommunitarism själv inklusive en intervju jag fått med Charles Taylor i New York. Jag hade också fått en intervju med den pragmatiske filosofen Richard Rorty i Stanford som publicerades i Axess 2002.
Han var, liksom socialdemokraten Michael Walzer, milt skeptisk men ändå sympatiskt inställd till kommunitarianerna.
Men kulturvänstern gillade han inte, socialist som han var och uppväxt med amerikansk trotskism:
Den kulturella vänstern har gjort en del gott och vidgat toleransen för avvikande, men den måste börja ägna sig åt de arbetslösa och utarbetade vita arbetarna också. Annars talar bara högern för dem och blir den tillräckligt stark försvinner kulturvänsterns alla framsteg i ett nafs tillsammans med sociala rättigheter. Genom att vänstern mest bryr sig om minoritets- och kulturfrågor lämnar den hela fältet fritt för högern att, tillsammans med nya konservativa frikyrkor, härja med reaktionära utspel.
Tillbaka till socialdemokraten Joel Stades aktuella analys i Axess nr 3/2024 av det västerländska samhället.
Han tar fasta på begreppet ”statsindividualism” som historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren lanserade för knappt 20 år sedan i boken Är svensken människa? I denna formel enas vänstern och högern:
Den liberala vänstern vill frigöra individen genom att bryta ned traditionella livsmönster och normer. Den liberala högern vill frigöra individen som ekonomisk varelse, genom att rulla tillbaka regleringar och sänka skatter. Både sidor använder rättigheter som verktyg, rättigheter som ger individer rätt att via domstolar omintetgöra demokratiskt fattade beslut.
Och staten upprätthåller knappast ett samtal om vart samhället är på väg. Stade citerar ärkeliberalen Birgitta Ohlsson som nyligen sagt till DN:
Liberaler har ju aldrig arbetat utifrån utopiska berättelser och jag säger inte att vi borde göra det. Men det måste finnas en tydligare bild av vart samhället ska gå, annars kommer någon annan och fyller det tomrummet.
Stade håller med och fortsätter analysen:
De filosofiska och religiösa fundament som varit grunden för den västerländska civilisationens framväxt har avvecklats på några korta decennier och gjort samtiden oförmögen att diskutera moralfrågor och än mindre skapa enighet om hur moraliska problem ska lösas. Staten saknar alltmer förmågan att bidra till samhällsförändring och reduceras till en maskin för att upprätthålla individuella rättigheter och juridiska processer.
Han ser omsvängningen under migrationskrisen 2015 då såväl socialdemokratin som borgerligheten, båda under stor vånda, insåg att den massiva invandringen måste mötas med realistiska integrationsåtgärder. Det vill säga vad Stades partikollega Lawen Redar (S) sagt det senaste halvåret om invandringen, se min krönika i Bulletin.
Stade gör även en liknade analys av skolvalet och skriver att ”återinföra det gemensamma goda som ett mål både för eleven, klassrummet och skolväsendet skulle få långtgående effekter”.
Rubriken på hans artikel är ”En väg framåt” men varthän? Jo, framtiden är postliberal menar Joel Stade. För att komma dit krävs ”samhörighet och gemensamma strävanden mot ett gott samhälle för att det ska fungera. Postliberalismen bygger på den insikten.”
Den brittiske politiske filosofen John Gray som jag skrev om i Bulletin 2022, och som kallar sig just ”post-liberal, ett medvetet vagt begrepp”, är inte lika optimistisk. Han avvisar allt tal om gemensam värdegrund och betonar i stället värdepluralism och konflikter. En antagonistisk – stridbar – liberalism.
Dags att liberaler tar upp striden med Stade, Gray och Deneen.
”Det är Långfredag och det vankas helg och lamm och påskägg och ett tillfälle så gott som något att kort fundera över de omtvistade mirakel som ledde fram till Jesusgestalten av idag, skriver Jan Sjunnesson.
Jesu död och uppståndelse tolkades av hans lärjungar som beviset på att han var en särskilt utvald person, kanske till och med Guds Son. I alla fall gudomlig.
Efter två tusen år är vi inte mycket klokare. Yeshua var hans judiska namn på språket arameiska, nära besläktat med hebreiska. Denne märklige profet proklamerade ett kommande Gudsrike som skulle inträffa snart efter hans död, cirka år 33.
Men Israels folk fick ingen fred med Rom, utan de gjorde uppror år 66, varpå romarna krossade det andra återuppbyggda templet, det första förstördes av babylonierna år 586 före Jesu födelse.
Jesus ingick i en judisk domedagsprofetisk tradition med apokalyptiska tankar om världens undergång och återfödelse. Flera profeter i Gamla Testamentet hade talat om detta, Jeremiah, Jesaja, Hesekiel och framför allt Daniels bok kapitel sju där fyra vilddjur uppträder, liksom i Uppenbarelseboken som skrevs ett halvsekel efter Jesu död.
Genom att låta döpa sig av en annan äldre domedagsprofet, Johannes Döparen, skrev Jesus in sig i samma tradition om att uppmana judarna till bot och bättring för att domedagen var nära. I flera skrifter i Nya Testamentet talar evangelister och Paulus om att Gudsriket och Jesu återkomst ska ske inom deras generation.
Men med varje spådom om icke uppenbarat jordiskt fredligt rike så blev Gudsriket alltmer andligt. Till sist fanns det bara inom oss som i det sista evangeliet, Johannes.
Den judiske snickaren Jesus var enligt hans efterföljare den av judarna väntade kungen och ledaren Messias, den av Gud Smorde. Messias betyder just Den Smorde på hebreiska, מָשִׁיחַ, vilket på grekiska blir Christós, Χριστός.
Att Jesus var Messias/ Kristus är grunden i all kristendom. Hans uppståndelse sägs vara det tecken alla väntat på, men som alla vet är denna händelse omtvistad. Kristna hänvisar till mirakel, skeptiker till naturlagar. Kritiken har sedan 1800-talet handlat om naturliga förklaringar, skendöd, misstag vid gravbesök, bortrövad kropp eller att hela historien är en legend.
Apologetik, alltså försvar av kristendomen, saknas inte. Stefan Gustavsson heter den mest kände apologeten i Sverige.
I Nya Testamentet finns olika versioner av vad som skedde från korsfästelsen till uppståndelsen. Men alla hävdar att korsfästelsen inte var slutet på Jesu liv utan att ett mirakel hade skett, något en svensk universitetslärare instämde i 2018:
Naturlagarna dikterar bara hur fysiska kroppar beter sig ceteris paribus, det vill säga under förutsättning att inga andra krafter än de som naturlagarna omnämner blandar sig i skeenden.
Ingen naturlag (naturvetenskaplig teori) innehåller påståendet att endast de krafter som naturlagarna omnämner existerar. Det betyder att vår kunskap om naturlagarna – vår samlade naturvetenskapliga kunskap – inte utesluter att fysiska kroppar ibland påverkas av andra krafter än de som naturlagarna omnämner, till exempel övernaturliga krafter (Guds oförmedlade handlande). Om så sker, har vi att göra med mirakel.
(Mats Wahlberg, docent och lektor i systematisk teologi vid Umeå universitet, Svensk Teologisk Kvartaltidskrift, 1–2, 2018).
Ämnet är fascinerade och har väglett kristendomen i två årtusenden trots ifrågasättanden och att ingen Messias har återkommit. Judiska invändningar handlar för övrigt om att Messias endast ska komma en gång, inte två.
Vi får lämna spekulationerna till de troende och tvivlande. På söndag är det Påskdag och alla är lediga för att tillsammans äta Janssons frestelse, lamm och lax. Skänk en tanke till Jesus som vi firar denna helgdag.
En judisk lantis som ville väl men som gick under. Eller inte.”
DNs pigge och katolske ledarskribent Erik Helmerson skrev i helgen, 22 mars, om svenskarnas missmod (se SOM-institutet i Göteborgs univ) trots att vi är sedda som framgångsrika utifrån.
Några dagar senare upprepades det dystra perspektivet på ledarplats, då sett på hela västvärlden.
Jag skrev i Bulletin 26 mars om dubbelheten i att inifrån vara en nedstämd svensk som utifrån ses som framgångsrik och exemplifierade med vad utlänningar skrivit om oss genom åren:
”Sverige är ett av världens bästa länder enligt en ny internationell undersökning, men enligt en annan rapport anser tre av fyra svenskar att det går åt helt fel håll, vilket tycks paradoxalt. Har vi missförstått situationen, eller har vi alltför höga förväntningar?, frågar sig Jan Sjunnesson.
Sverige är världens fjärde bästa land enligt World Happiness Report noterar Erik Helmerson i DN (22/3). Och i flera amerikanska mätningar ligger vi trea. Ändå surar vi konstaterar han”.
Finnarna blir deprimerade av att läsa hur bra de är. Jag avslutar med en knorr:
”Blir vi också deprimerade av att läsa om hur framgångsrika vi är? Jag blir stolt, i smyg.”
”I fem böcker har den engelska debattören Douglas Murray nagelfarit dagens skamfilade liberalism i Väst, framför allt dess extrema kulturella uttryck: Neo-conservatism: Why we need it (2006), Islamophilia (2013), The Strange Death of Europe: Immigration, Identity, Islam (2017), Madness of Crowds: Gender, Race and Identity (2019, på svenska 2020) och The War on the West: How to prevail in the age of unreason (2022, på svenska 2024).
Hans slagkraftiga retorik riktar in sig på liberalt hyckleri och osammanhängande verklighetsuppfattning. Hans kritik är indirekt riktad mot liberalismen, som han till viss del stödjer i dess klassiska form. Vad hans böcker riktar in sig på är den vänsterliberalism som urartat sedan 1960-talet i vissa frågor, kolonialism, sexualitet, ras, kön, migration och som fullständigt löpt amok sedan millenieskiftet under parollerna woke, cancel culture, anti-rasism och så vidare.
Många etablerade liberaler viftar bort de vänsterliberala avarterna som något ovidkommande. Men Murray visar att de radikala vänsterliberala krafter som har tagit över universitet, offentliga institutioner, medier och partier ingår i dagens mer traditionella politiska liberalism och att balansen rubbats som angrepp mot sunt förnuft. De mer moderata liberalerna förmår inte hålla tillbaka radikalerna.
Han menar vidare att de etablerade grundvalarna för demokratin, vare sig dem styrs av liberala eller konservativa krafter, riskerar att spricka om de mest extrema vänsterliberalerna ignoreras. I stället för att försvara homosexuella, som han själv, mot angrepp, har extrema talespersoner för icke-heterosexuella ägnat tid och kraft åt transpersoners idrottande och barns könsbyte.
Under tiden har väst tagit emot miljontals homofientliga muslimer och andra från fattigare länder som inte genomgått samma utveckling som västerlänningar. Murray menar att liberaler bör koncentrera sig på dem och deras uppfattningar om homosexuella, kvinnor och ateister än åt den promilles promille som vill byta kön. Samma sak med kritiken mot slaveriet under kolonialismen.
England var först med att avskaffa slaveriet på 1830-talet, USA 30 år senare. Att ideligen ta upp detta är inte bara felaktigt historiskt, då långt större slaveriexport skedde från Afrika till Arabien, utan även att negligera de länder, mesta dels afrikanska, som fortfarande tolererar slaveri, liksom i delar av Mellan-Östern och i Asien.
På punkt efter punkt har Murray visat att tongivande liberala demokratiers ledare inte har förmått att mota tillbaka de ofta yngre högljudda radikala, ofta kvinnliga, progressiva liberalerna.
I USA återfinns de runt «The Squad», en grupp feministiska vänsterradikala Demokrater, vilka levde upp under 2010-talets aktioner som #metoo, Black Lives Matter, 1619-projektet och andra symbolpolitiska jippon. Silence is violence, skrek de åt de medborgare som förhöll sig avvaktande till att avskaffa polisen (#defundthepolice) medan våldsvänsterns #BLM aktivister i Seattle och Portland plundrade och slogs. Demokratiska, progressiva borgmästare ingrep inte.
Douglas Murray är konservativ men också liberal. Han hämtar sina ideologiska argument såväl från klassiskt liberala filosofer som John Locke, J. S. Mill såväl som Edmund Burke. Ingen av dem skulle ha godkänt den utveckling inom liberalismen som skett sedan efterkrigstiden, menar han. Bara takten i åsiktsbytena de senaste decennierna har varit obegriplig.
Vad som var normala dygder och åsikter igår anses vara reaktionärt idag, av medier och tongivande experter. Ett exempel är allmänhetens inställning till homoadoption eller homosexuellas partnerskap. Murray menar att inte ens de homosexuella själva är eniga om allt eller kan hänga med i åsiktssvängningarna. Likadant i fråga efter fråga där medier, politiker (ofta liberala/socialistiska, men även konservativa partiledningar) och jurister har legat på för förändring i progressiv riktning.
Vad han vill säga till de radikala liberalerna är ett artigt men fast Nej («A polite but firm No!»). Men det liberala etablissemanget förmår inte att hålla emot, utan viker hellre ned sig.
Därmed kan de liberala demokratierna åsamkas irreparabla skador. Ständigt växande utom-europeisk invandring och islamisering, onödig symbolpolitik och ihållande självkritik mot Västvärlden, där det är oändligt mycket lättare att leva som icke-heterosexuell, är snart systemhotande.
För varje staty som rivs ned försvinner respekt för de band som binder samman generationer. Att radera bort historien är alltid fel, vilket inte betyder att gångna fel inte kan diskuteras. Men att som en brittisk teaterregissör gjorde när han åkte till Västafrika och paraderade i kedjor genom gator för att sona att hans förfäder på 1500-talet handlar med afrikanska slavar är patetiskt.
Douglas Murrays inledande beskrivning av Västerlandets förestående självmord i är inget att vifta bort:
Europe is committing suicide. Or at least its leaders have decided to commit suicide. Whether the European people choose to go along with this is, naturally, another matter/…/ I mean that the civilisation we know as Europe is in the process of committing suicide and that neither Britain nor any other Western country can avoid that fate because we all appear to suffer from the same symptoms and maladies. As a result, by the end of the lifespans of most people currently alive Europe will not be Europe and the peoples of Europe will have lost the only place in the world we had to call home (The Strange Death of Europe. 2017, s 1)
Västerländska liberaler måste hitta tillbaka till den syn på politik som föregick dagens relativistiska och undfallande hållning. Murray menar att neokonservatismen förmår att försvara individuell frihet samtidigt med att minska statens makt utifrån mer realistiska positioner än både liberalism och traditionell konservatism, som gärna bara blickar tillbaka.
I likhet med J. S. Mill så befarar han att en omfattande stat med liberal demokrati kan minska utrymmet för excentriker inför majoritetens konformism, hur liberal den än anses vara.
Folk i allmänhet skyr att göra annorlunda än vad som förväntas av dem skrev Mill 1859 i Om friheten: ”Att ha någon säregen smak, att uppföra sig excentriskt undviks nära nog som ett brott.”
Douglas Murray, som jag träffat några gånger och arrangerat föredrag med i Stockholm 2016, skrev sin första bok som 21-åring om den excentriske homosexuelle Oscar Wildes unge och vackre adlige älskare Bosie.
Han står upp för vad som nedlåtande kallas homonationalism, se boken Homonationalism (2018) av Anna-Maria Sörberg där Murray och jag intervjuas. Hans syn på samhället och kulturen är nyanserad och tolerant.
Nästan liberal, men av Sveriges Radio kallades han 2019 för kontroversiell när hans kritiska Europabok skulle presenteras. Han är ständig gäst hos BBC, Sky News, Channel Four, Fox, CNN, skriver i The Times, WSJ, med flera etablerade dagstidningar, har hållit föredrag vid Europaparlamentet i Bryssel och i Vita Huset och är biträdande redaktör på den etablerade tidskriften The Spectator, men alltså kontroversiell i svensk statsradio.
Liksom Leo Strauss ser Douglas Murray moralisk relativism och vekhet inför politiskt våld som uttryck för nihilism. För Strauss handlade 1900-talets nihilism om nazism och stalinism. För Murray om den nihilism som de extrema vänsterliberalerna släpper lös genom sin ursinniga kritik av Västerlandets samhällsskick.
Går det illa kan historien upprepas genom vänsteranarki på gatorna, strider mellan dem och våldsamma högergrupper och till sist ett nytt tyranni. Douglas Murray vill se mer allvar och förståelse för vilka hot de liberala demokratierna står inför.
Liberaler är som förvuxna barn och deras naivitet kan skada Västvärlden i grunden. Bättre med en leende, men bister och vuxen konservatism.”
När vanliga européer inte längre känner igen sina gamla kvarter eller de människor de möter i vardagen reagerar de. Och ett av många tecken på att ”Europa är på väg att begå självmord”, för att tala med den konservative författaren och journalisten Douglas Murray, är att konservativa partier numer ofta landar i en ny EU-analys, skriver jag i Bulletin.
![Sjunne [ dot ] com](https://sjunne.com/wp-content/uploads/2014/11/unnamed-kopia.jpg)
Sjunne [ dot ] com 