![Sjunne [ dot ] com](https://sjunne.com/wp-content/uploads/2014/11/unnamed-kopia.jpg)
Kerstin Brunnberg leder dels den opinionsbildande och personförföljande stiftelsen Expo, dels den kommunalägda Stadsteatern/Kulturhuset i Stockholm. Dessa två uppdrag går inte att förena skriver jag på Yttrandefrihetsombudsmannens sida.
(Artikeln refuserad av Dagens Opinion)
Publicerad 2020, nu 2024 har Brunnberg avgått och ersatts av Anne Ramberg som är ordförande för Uppsala universitet, en myndighet som inte bör ha opinionsbildare i ledningen
Skriver i Bulletin om den bortgångne italienske marxisten Toni Negri
Länkar:
Jonna Sima och Tobias Hübinette har nyligen beklagat sig i Aftonbladet över högervridningen inom svensk kultur. Jag skrev en replik i Bulletin 23/1 2024:
– Vindkantringen åt höger har blivit så extrem i Sverige och det finns få vänstermedier kvar. En hel ekologi är på väg att försvinna ut. I värsta fall för gott, säger Hübinette.
Själv har jag svårt att se att han har så mycket att oroa sig över, slagsidan åt vänster fortfarande är påtaglig. Det enda som hänt är att den stött på ett viss begränsat motstånd som visat på dess irrelevans och infantilitet.
Så på sikt kanske Hübinette får skäl att oroa sig på allvar för uppkomsten av ett mer politiskt mångfaldigt Kultursverige. Man kan alltid hoppas.
I Bulletin:
Varken den ironiska generationen eller deras yngre kollegor tycks ha förstått vilka enastående tider det finns att längta tillbaka till, vare sig de är skeptiska eller positiva till nostalgin som sådan
Därav följer nu en lektion utifrån fem musikföreställningar som också blev filmade. Urvalet är medvetet maskulint, möjligen utifrån uppfattningen om att män födda från 1970-talet och framåt saknar tillräckligt med testosteron. Som t ex Thomas Engström i Fokus och Kristofer Andersson i Aftonbladet
Killinggänget har hyllats för att tidigt ha skildrat förvirrade män i kris. Kanske det, men de var för ängsliga och inte så lite förnumstiga (vilket märks i SVT:s På spåret). Ingen av dem riskerade något, med undantag av Henrik Schyffert i föreställningen ”90s – ett försvarstal”.
Alla fem ovan rekommenderade föreställningar osar av mod och fantasi, talang och turnéliv. Engström och Andersson har många timmar framför sig och många DVD att beställa/filmer att ladda ner, för att nå upp till oss som föddes på 1950-talet.
Mitt tredje inlägg i Bulletin om författaren Sven Delblanc (1931-1992)
https://bulletin.nu/sjunnesson-greider-gar-fel-om-delblancs-politik
Tidigare om SVTs serie Hedebyborna och om det svenska debattklimatet
Blogginlägg om Lars Lönnroths bok om PO Enqvist och Sven Delblanc och om när Sven Delblanc var på författarbesök med Lars Forsell och Hasse Alfredsson i Danmark 1982
I det kristna Väst firas julen till minne av Jesu födelse. Mer hedniska och meteorologiska (midvinterblot) rötter till firandet finns men de ska inte avhandlas här. Heller inte de medicinska och kronologiska komplikationerna av jungfrufödelsen (som rätteligen bör ha skett cirka fem år före vår tideräknings början, det vill säga det årtal som tidigare beräknats vara just Jesu födelse). Dessutom hade jungfrufödslar av heliga och mäktiga män skett tidigare.
Nej, det krångliga med jungfrufödseln är källan, det vill säga Nya Testamentet och dess hänvisningar till profetior i Gamla Testamentet. Vi börjar med de fyra apostlarna Matteus, Markus, Lukas och Johannes.
Jungfrufödseln nämns bara i Matteus och Lukas evangelier. Markus evangelium som skrevs först, runt år 70 e.Kr., nämner inget, inte heller Paulus i sina brev som skrevs tidigare, runt år 50 eller Johannes evangelium som var 50 år äldre (och därför bör ha hört samma berättelse som föregångarna Matteus och Lukas) har med något om jungfrufödseln.
Dessutom har Matteus och Lukas skilda beskrivningar om vad som skedde natten i Bethlehem.
I Matteus text visar sig en anonym ängel för den ovetande fadern Josef som då får veta att hans hustru Maria blivit gravid av den Helige Ande.
Hos Lukas visar sig ängeln Gabriel för Maria som får veta att hon ska bli gravid med den Helige Ande som ”ska komma över dig och den Högstes kraft skall vila över dig” (Luk. 1: 35). Möjligen kan denna andliga kontakt också ha ett fysiskt inslag men det hela är oklart. I Matteus 1:18 sägs ingenting om hur befruktningen gått till, det datum som firas i kristenheten den 25 mars på Maria Bebådelsedag.
Så två av fyra apostlar har med jungfrufödseln, men inga andra författare eller författarpseudonymer, i Nya Testamentet har med denna omtalade händelse. Dessutom finns anledning att tro att Lukas första kapitel, där jungfrufödseln nämns, kan vara en efterhandskonstruktion menade kyrkofadern Markion redan på 100-talet.
Men det finns fler bibliska besvärligheter.
Matteus, som gärna ville hänvisa till att Jesus uppfyllde profetior i Gamla Testamentet, tog upp att profeten Jesaja ska ha siat om en framtida kung, född av en jungfru. I den grekiska översättningen (Septuagint) av Jesaja 7:14, som Matteus hänvisar till, står det jungfru, ”parthenos”, det gammalgrekiska ordet för oskuld. Men i det hebreiska originalet står det ”almah”, vilket betyder ung kvinna men inte nödvändigtvis oskuld som heter ”betulah” på hebreiska.
Dessutom sade profeten Jesaja att hon är havande, inte att hon ska bli. Sonen hon ska föda ska för övrigt heta Emmanuel, så denna hänvisning till den gammaltestamentliga profeten Jesaja är inte tydlig (liksom inte heller Jesaja 53 om den lidande tjänaren, som enligt Paulus och flera apostlar förebådar Jesus ankomst men enligt judisk tradition handlar om landet Israel).
Om vi går tillbaka till Nya Testamentet så hopar sig än fler problem. Jesus hade fler syskon, mest känd är hans bror Jakob vars brev finns i Nya Testamentet. Även bröderna Josef, Judas och Simon nämns liksom anonyma systrar.
Om Maria födde Jesus utan att bli gravid med sin make Josef, var hon då fortfarande oskuld när hon födde de övriga barnen? Ja anser den ortodoxa kyrkan medan andra kyrkor anser att de antingen är helsyskon, halvsyskon med andra fäder än Josef, styvsyskon som Josef hade med sig innan han träffade Maria eller kusiner.
Sedan finns osäkra uppgifter om att en romersk soldat, Tiberius Julius Abdes Pantera, hade gjort Maria gravid. Hans gravsten finns i Tyskland där han dog år 40. Kyrkofadern Origenes nämner denna uppgift liksom senare judiska skrifter och så sent som 2007 tog religionshistorikern James Tabor upp den omstridda frågan i sin bok Jesusdynastin.
Hur som helst, år 325 avslutades diskussionen vid kyrkomötet i Nicaea (nuvarande västra Turkiet) där den trosbekännelse antogs som Svenska Kyrkan använder: ”Jesus Kristus/…/ blev kött genom den Helige Ande av jungfrun Maria”.
Ärkebiskop Martin Modeus bekräftade nyligen denna syn i SVT:s program 30 minuter (26 min in), men det var alltså något som varken Nya Testamentets Markus, Johannes, Paulus, Petrus eller Jesu bror Jakob kände till. Bara två apostlar med skilda beskrivningar.
God Jul kan man önska hur som helst och fira Jesus födelse!
Inlägget i Bulletin
Fler inlägg om Bibeln och kristendomen
DRYGT ETT ÅR SEDAN jag uppdaterade denna dagbok med det prententiösa rubriken som vore jag en skriftställare. Sanningen är att jag är en halvbildad pensionär med grandios självuppfattning. Likväl kommer jag att fortsätta skriva och läsa, privat och offentligt.
Men inte för Bulletin som inte betalar. Får bli istället att ta itu med den bok om liberalismens kritiker som jag färdigställde 2022 och skickade till ett norskt förlag som översatt den, men nu verkar ha ställt in utgivningen. En svensk upplaga ligger hos fyra förlag. Vi får se.
På detta förlutna dagboksår har jag dykt ned i antik, judisk och kristen historia, något jag började med 2021.
Särskilt intressant har varit att studera hur Paulus uppfattats som i James Tabors avhandling från 1981 om några rader i Andra Korintiersbrevets 12e kapitel där Paulus talar om sig själv och sin himmelsfärd i tredje person:
”Jag måste ytterligare berömma mig. Väl är sådant icke eljest nyttigt, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser, som hava beskärts mig av Herren. 2 Jag vet om en man som är i Kristus, att han för fjorton år sedan blev uppryckt ända till tredje himmelen; huruvida det nu var i kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet jag icke, Gud allena vet det.3 Ja, jag vet om denne man, att han — huruvida det nu var i kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet jag icke, Gud allena vet det —4 jag vet om honom, att han blev uppryckt till paradiset och fick höra outsägliga ord, sådana som det icke är lovligt för en människa att uttala.”
James Tabor jämför Paulus resa med andra himmelsfärder i antik, mesopotamisk, egyptisk och judisk litteratur.
Möjligen tog Paulus några hallucinogena substanser för att få fram sina visioner, vilket Tabor antyder, ett perspektiv som Brian Muraresku borrar i sin studie av shamanistiska och psykadeliska kulter, The Immortality Key (2020).
Att droger funnits i den antika kultplatsen Elysion och även inom kristendomen har klarlagts tidigare. Jordan Peterson talade med Muraresku och hans föregångare antikforskaren Carl Ruck som upprättas i boken från 2020.
Rucks bok The road to Elysis från 1978, skriven tillsammans med LSD-pionjären Albert Hoffman och etnobiologen Gordon Wasson (expert på magic mushrooms) spolierade hans karriär.
Podcastaren Lex Friman frågade Brian Muraresku vilka böcker han rekommenderade främst för att förstå hur mystik, droger och shamanism praktiserades i forntiden. Han nämnde antikforskaren Peter Kingsley som jag tog i itu med härförleden, men det blev för surrigt om Empedokles och Paramenides eventuella mystiska sidor.
Istället bläddrade jag i den sjätte Dalai Lamas kärlekssånger, den buddistiske logikern Dharmakirtis tankar, började men slutförde inte Alexander Bard och Jan Söderqvists senaste opus Process och event (alla persers favoritbok!) och upptäcke till sist utrikesreportern och författaren Erik Erikssons böcker om Lidingös nazister på 1940-talet.
Omsider nådde nutiden ifatt mig i form av Socialdemokraternas uppgörelse med sin impopulära och ohanterliga invandrarpolitik. Vi är många som påpekat detta och som fått betala ett högt pris. Min vän och vapenbroder Gunnar Sandelin fick dock ett fint frihetspris i Danmark 2020, vilket inga svenska medier uppmärksammade.
En aktuell anekdot: 2017 befann jag mig i Riksdagskaféet där jag hade tillstånd att vara pga ackreditering via den offentligt hånade men flitigt lästa webbtidningen Avpixlat. Vid ett bord satt en ensam ledamot och vi började prata. Det visade sig att hon jobbat på fritidsgården Blå Huset i Tensta ungefär samtidigt som jag arbetade som biträdande rektor på högstadieskolan i Hjulsta intill (och fick ett ”Jimmie-moment” långt innan begreppet myntades).
Vi enades om att invandringsfrågan misskötts länge och att problem var tydliga. Mer sade inte Lawen Redar (S) men de senaste veckorna har hon verkligen lyft på locket.
En kvinnlig svensk-kurdisk jurist och statsminister år 2022 som vill begränsa invandringen stod i centrum för mina två romaner Sara Sarasvati och Framtidsmannen, nu tio år gamla. Verkar som att jag kan få rätt till sist. I boken är denna stridbara kvinna med i SD men S går kanske ihop med M 2026 och genomför en liknande politik så resultatet blir ändå bra.
Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/
Jag ger alla lärare inom SFI och svensklärare gratis tips på läromedel idag i Bulletin:
”Turligt nog finns ett utmärkt läromedel gratis på SVTPlay för alla lärare inom SFI och för Svenska som andra språk på gymnasiet. Dessutom lär sig deltagarna massor om svensk historia och det svenska samhället.
Med 20 avsnitt av filmatiseringen av Sven Delblancs 1900-talsskildring Hedebyborna kan en grund läggas under en hösttermin med veckovisa visningar för att följas upp med 1990-talssuccén Skärgårdsdoktorn på våren i lika många avsnitt. Eleverna kan se om programmen hemma och läsa vad som sägs i undertexterna.
Båda teveserierna är välgjorda och inte svåra att följa. Där dikas åar, sys i blodiga ben och dessutom visas den underbara svenska landsbygden upp i Södermanland och i Roslagen. Intrigerna är lätta att känna igen med kärlekstrassel, fylleri, tonårstrubbel och bistra svenskar som tampas i vardagen. Fåordiga och fundersamma.
Efter 40 veckor med återkommande prov efter ett par avsnitt kan dessa teveserier följas upp nästa år med klassikern August Strindbergs Fröken Julie och 1977 års epos, Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär.
Bibi Anderssons, Tommy Berggrens och Kerstin Tidelius vassa replikskiften utmanar varje tittare, men även där finns texter att följa. Hedersproblematiken står i centrum när adelsdamen fröken Julie begår ett sexuellt snedsteg. Klassdiskussion lär följa.
Mobergs självbiografi om den unge arbetaren som blev reporter och agitator blir ett större hinder då ingen textning har gjorts. Men de mest ambitiösa får en bildningsresa sig till liv. De arabisktalande (landets största språk efter svenska och före finskan) kan fortsätta själva med emigranteposets första del, Al-Muhājirūn.
Tack SVT för att ni tillhandahåller dessa svenska kulturskatter.”
Opinionsläget har gynnat SD och S men inte M. En stabil regering 2026 kan bildas på S och M tillsammans skriver jag idag i Bulletin, något som jag förde fram redan 2018.
Ur texten:
”I den senaste opinionsmätningen från Omni får Socialdemokraterna 37 procent, Sverigedemokraterna får 21,2, Moderaterna 17,6 och Vänsterpartiet 7,7 procent. De övriga riksdagspartierna hamnar runt fyra procent och hovrar således omkring riksdagsspärren.
Den mest populära statsministerkandidaten är Magdalena Andersson (S) och hon kan faktiskt ha ett potentiellt regeringsunderlag på hela 53,6 procent (S, V, MP, C) enligt mätningen, men partierna MP och C lever farligt nära gränsen för att falla ur riksdagen. Dessutom ogillar V och C varandra vilket blev tydligt när Januariavtalet skulle genomföras med dessa partier åren 2019–2022.
Mer troligt är alltså en vassare variant av Decemberöverenskommelsen prövas där S och M går ihop för att isolera SD. M kan knappast acceptera en regering med SD som största parti och där Jimmie Åkesson (SD) kan bli statsminister, visserligen med lika stort förtroende som Ulf Kristersson (M).”
Sommaren 2014 publicerade jag flera artiklar i Samtiden (SD ägd) om svensk antisemitism. Dessvärre har de fortfarande giltighet vilket Johan Hakelius visade i sin Fokuskrönika nyligen.
Svensk antisemitism existerar i en ful version och en fin. Men många judar vill inte veta av, eller vågar inte tala om, dem officiellt. Medier, organisationer och politiker är inte heller beredda, tvärtom håller de nere sanningen om den dolda svenska antisemitismen. Dessa två artiklar visar vad som behövs sägas om den fula antisemitismen från vissa våldsamma individer – ofta män, ofta unga, ofta muslimer; och den fina från medier och partier – särskilt inom vänstern men även utanför.
Stiftelsen EXPO mottog 2013 års hederspris från den judiska föreningen Förintelsens Överlevare i januari i år. EXPO:s styrelseledamot Robert Aschberg och den judiska församlingens ordförande i Stockholm Lena Posner-Körösi var eniga om antisemitismens orsaker i sina tal i Stora Synagogan. Vid denna minnesceremoni klargjorde de att antisemitismen i Sverige orsakas av högerextrema grupper och särskilt partiet Sverigedemokraterna. Men alla svenska judar är inte ense med dem.
Samtiden har talat med tre svenska judar varav två framträder med sina namn men den tredje väljer att vara anonym. Risken för hot och trakasserier är för stor för många judar i Sverige 2014 för att tala öppet om detta. Mer Chutzpah – jiddisch för jävla anamma – behövs enligt en av de judar som ställer upp för intervju i Samtidens artikelserie.
Ilya Meyer
Ilya Meyer, göteborgare och jude tidigare bosatt i Indien, England och Israel, menar att det finns en specifik svensk politisk korrekthet som han inte har stött på någon annanstans än i Sverige.
– Att antisemitismen här till största delen skulle bero på svenska rasister och nazister är ett förlegat synsätt. Vad gäller sverigedemokrater vet jag inte, det finns säkert folk där som inte är välvilligt inställda till oss judar. Men den mest utbredda antisemitismen idag kommer från islamistiska grupper och individer från Mellanöstern. En minoritet av svenska muslimer ger sig på judar.
Ilya berättar att hans yngsta son blev trakasserad av unga män med ursprung från Mellanöstern – aldrig svenska killar. Dessa arabiskättade invandrarkillar skrek antisemitiska slagord och att han som smutsig jude inte skulle få vara i ”deras Sverige”. De slog honom tills han lärde sig självförsvar. Sonen intervjuades i SVT:s Agenda om övergreppen men i samma program blånekade dåvarande integrationsminister Mona Sahlin om att unga med muslimsk bakgrund kunde begå sådana handlingar.
– Det finns en elefant i rummet som ingen vill tala om, inte ens judiska representanter, fortsätter Ilya Meyer. Elefanten heter politisk korrekthet och den tystar alla som om den vore en statsreligion.
Angående priset till EXPO så känner Ilya Meyer till för lite om sammanhanget men han delar inte uppfattningen om att antisemitism bara förekommer bland rasistiska etniska svenskar. Medier och politiker vill inte tala om de antisemitiska yttranden som görs av islamistiska grupper och personer.
– Denna lilla minoritet av antisemitiska islamister, märk väl inte alla muslimer i Sverige, har fått för stort inflytande i Sverige. Att socialdemokratin valde att samarbeta med Sveriges Muslimska Råd där flera islamistiska extremister gjort antisemitiska uttalanden är ett demokratiskt problem. Socialdemokratin är inget vänsterextremistiskt parti utan ganska mainstream men klarar inte av att diskutera den antisemitism som finns i vissa islamistiska grupperingar runt partiet.
– Antisemitiska yttranden förkastas om de yttras av blonda infödda svenskar men godtas från personer från Mellanöstern, tyvärr. Dessa mobbare av svenska judar agerar när det är tyst. Därför är tystnaden och den politiska korrektheten de starkaste hindren mot integration. Vi i den judiska minoriteten kan inte göra mer, vi är välintegrerade och gör vad vi kan. Vi är 20 000 och har bott här i över 250 år utan större problem men nu lämnar många landet.
– Problemet är inte heller islamismen utan tystnaden om vad som pågår. Politiker och medier tiger om något som alla känner till. Under andra världskriget visste inte många om judeförföljelserna men idag är antisemitismen från vissa muslimer vida känd. Svenska ledare ber oss blidka våra förtryckare som socialdemokraten Ilmar Reepalu i Malmö.
Ilya Meyer är dock hoppfull om det stöd för Israel och judar han finner om man talar enskilt med svenskar. Landet Israels modernitet, demokrati och fria press imponerar men i skolor och i medier kan inte detta stöd visas tydligt. Han själv åker ut till skolor för att berätta om Israel och möter unga som nyfiket undrar varför de inte hört något positivt om Israel.
– Vad är det för fel med våra medier frågar de mig, säger Ilya och skrattar lite.
Stefan Ritter
Före detta företagaren och debattören bekräftar Ilya Meyers bild av de underdåniga svenska judarna:
– Judar vill inte sticka ut utan vi anpassar oss till de länder vi bor i. Därför är svenska judar mer ängsligt svenska än svenskar ibland, säger Stefan Ritter. Det är otänkbart att göra som i Danmark där före detta ordföranden i judiska församlingen i Köpenhamn är ledamot för Dansk Folkeparti.
– Jag är så trött på när representanter för oss svenska judar svamlar om att ”vissa grupper” som förföljer oss. De är muslimer till allra största delen. Men då säger mina representanter att vi inte ska ställa en utsatt grupp mot en annan, inte muslimer mot judar.
– Men det är inte muslimer som lämnar Malmö idag, det är judar! När en grupp förföljer en annan ska det kallas förföljelse. Man måste våga tala klarspråk om att antisemitism som kommit till Sverige via invandring från Mellanöstern.
– Den muslimska hatretoriken om judar har tyvärr stor spridning i Sverige på grund av vår antiisraeliska press. Många svenskar tror att hatet bara handlar om politik och Israel men islams antisemitism går tillbaka på Koranen. Hela boken dryper av antisemitism vilket bekräftades av en holländsk professor i modern islam, Hans Jansen.
Stefan Ritter är pessimistisk om utvecklingen och menar att vad som sker i Malmö nu kan komma att ske i hans hemstad Stockholm och i Ilya Meyers Göteborg inom ett decennium. Undersökningar bland europeiska judar visar också att Sverige upplevs som farligare för judar än genomsnittet för judar inom EU. Ritter har gått ur Svenska Kommittén Mot Antisemitism på grund av dess undvikande hållning inför islam och vänsterorganisationer som EXPO.
”Donna”
Donna, en internationell designer med eget företag och judinna bosatt i Stockholm sedan många år, vill också berätta – om än anonymt – om hur judar lever under alltmer hot idag:
– Bland svenska salongskommunister finns också en salongsantisemitism. Man hatar Israel och därmed också judar. Aftonbladet skampanj om israeliska organstölder är det senaste men det pågår ett judehat hela tiden. En del av oss ringer till tidningar och försöker rätta rena sakfel om Israel men förgäves.
Hon beskriver hur förföljelserna eskalerat de senaste decennierna med ökat skydd vid Stockholms synagoga och runt judiska högtider som följd. Enligt Donna beror den ökade antisemitismen helt klart på invandring från Mellanöstern och islam:
– Att vi Stockholmsjudar ska behöva kliva runt betongklumpar för att ta oss in till vår egen religiösa samlingslokal är en konsekvens av att synagogan kan attackeras av självmordsbombare eller tunga lastbilar. Det gör inte unga svenska rasister och nazister utan unga arga islamister. Bedrövligt.
Liksom Stefan Ritter menar Donna att islamsk tradition är antisemitisk. Men det märks inte alltid eftersom vid vänsterdemonstrationer mot Israel kan slagorden ”Döda judar!” ljuda från scenen på arabiska men översättas i svensk teve med ”Döda Israel!”:
– Svenska medier ger en mycket skev bild av Israel som spär på den ökande antisemitismen och leder till mer hot mot judar. Alla ska ha en åsikt om Israel, nästan alltid negativ. Många som representerar Israel i Sverige märker stor skillnad mot Tyskland till exempel där forskningsutbyte och handelsförbindelser är normala med Israel. Här måste man ligga lågt, vara försiktig. Våra barn flyttar hellre till Israel, USA, Tyskland, England, än stannar kvar i Sverige. Jag känner mig säkrare ute i Europa än hemma i Sverige.
Donna menar att antisemitismen i Sverige idag är importerad från Mellanöstern. Hon fruktar att det finns vilande celler i Sverige, ”sleeping cells”, som väntar på order från arabvärlden om något krig startar som kan dra in svenska judar och judiska organisationer. Men själva tiger judarna om hoten menar hon.
– Det makabra med dagens Sverige är att vi judar som varit en del av Sverige sedan 1700-talet, svenska medborgare, betalar skatter i Sverige bland annat för att människor från arabländer som söker skydd från diktaturer skall hit och göra vårt underbara land till en osäker plats att leva i och till den grad att våra barn skall över huvud taget tänka på att flytta härifrån. Detta är politikernas och salongsantisemiternas fel. De vet vad som sker men ingen gör något. Det är makabert!
Samtiden har utan framgång sökt kontakt med företrädare för judiska församlingarna i Stockholm och Malmö, Svenska Kommittén Mot Antisemitism, Judiska Ungdomsförbundet och Sionistiska Federationen.
Antisemitismen i Sverige är speciell för att den dels tigs ihjäl om den är ful och kommer från unga arga muslimer som vi tidigare berättat, dels höjs upp om den är fin och står att läsa i tidningskrönikor som vi ska berätta idag. Men i många fall erkänns varken den fula eller fina antisemitismen som just antisemitism utan kallas ungdomsbråk (den fula varianten) eller saklig kritik av Israels politik i Palestina (den finare). För att finna belägg för att det finns en nedtystad svensk antisemitism måste man gräva bland vetenskapliga rapporter.
Kunskap och belägg om den antisemitism de tre svenska judarna berättade om i del 1 av denna artikel är inte okänd men svåråtkomlig och inte diskuterad offentligt, allra minst av de judiska representanterna själva.
Den är dold och förnekad, men verkar öppet som hot mot judiska privatpersoner från vissa muslimska grupper och från ett etablissemang som inte kan föra en anständig debatt om Israel eller judenhet utan att ofta falla in i en antisemitisk retorik. Den Svenska Kyrkan, arbetarrörelsen och forskare och debattörer från svenska lärosäten i synnerhet klarar inte hålla garden mot ren antisemitism.
Det förnekade hatet
2003 gjorde en historiker i Lund, Mikael Tossavainen, undersökning om antisemitismen bland araber och muslimer i Sverige, Det förnekade hatet.
I debattinlägget ”Judehat bland muslimer tystas ned” på Dagens Nyheter (20-10-2003) visade han att antisemitismen bland en minoritet av araber och muslimer i Sverige doldes bakom kritik av Israel och antisionism. Rapporten blev snabbt ifrågasatt av Mattias Gardell, vänsterman och religionshistoriker, som anklagade Tossavainen för islamofobi och ovetenskaplighet.
Intervjuer med säkerhetsansvariga vid synagogor avfärdades av Gardell och diskussionen kom att handla om islam snarare än antisemitism.
Men några år senare bekräftades resultaten av statliga Forum för Levande Historia. Historiken Henrik Bachner som forskat hela sitt liv om antisemitism gjorde några rapporter som stödde påståenden om att invandrare med muslimsk bakgrund är mer negativa till judar. Här är några citat från två rapporter från Forum för Levande Historia:
Antisemitiska uppfattningar och ambivalenta attityder mot judar är jämförelsevis mer utbredda bland invånare med utländsk och i synnerhet utomeuropeisk bakgrund än bland andra. Enligt resultaten hyser 11 procent av vuxna med utländsk bakgrund en konsekvent antisemitisk inställning jämfört med 5 procent av hela den vuxna befolkningen.
Resultaten tyder på att antisemitiska uppfattningar och ambivalenta attityder till judar är jämförelsevis mer utbredda bland muslimer än bland kristna och icke- religiösa. Bland vuxna hyser 39 procent av dem som betecknar sig som muslimer en systematisk antisemitisk inställning jämfört med 5 procent totalt.
I gruppen vuxna instämmer 14 procent av de pro-palestinska sympatisörerna på ett systematiskt sätt i antisemitiska påståenden jämfört med 5 procent totalt
Antisemitismens större utbredning i den muslimska gruppen har sannolikt flera orsaker. En viktig bidragande faktor torde dock vara den öppna som propageras i arabvärlden och delar av den icke-arabiska islamiska världen och som förs vidare till muslimska grupper i Europa och Sverige bland annat via medier och religiösa och politiska extremister.
Citaten ovan är från rapporten Antisemitiska attityder och föreställningar, 2005 som undersökte åsikter hos svenskar mellan 16 och 75 år.I rapporten Den mångtydiga intoleransen från 2010 undersöktes gymnasisters inställning till bland annat gruppen judar:
Elever med svensk bakgrund uttrycker i betydligt högre grad en positiv inställning till såväl homosexuella som judar jämfört med elever med utländsk bakgrund
Bland elever med utländsk bakgrund är omkring en tredjedel negativa till såväl judar som homosexuella
Bland elever som uppgivit tillhörighet till islamska församlingar är andelarna ambivalenta och negativa högre än för övriga religiösa kategorier. Denna grupp elever har även en mer negativ inställning till judar
Fin antisemitism
Om detta kan kallas för den fula antisemitismen eftersom den pekar ut en annan minoritet, muslimer och invandrare med rötter i Mellanöstern, så existerar också en finare, en slags ”salongsantisemitism” som judinnan Donna kallar den i vår förra artikel.
Experten på antisemitism Henrik Bachner har även undersökt denna mer accepterade variant som hörs i radio och teve, debatteras på tidningssidor och i folkvalda församlingar och, inte minst, bland aktivistgrupper och på internet. I en uppsats från 2011 går han igenom omsvängningen från ett pro-israeliskt och judevänligt Sverige fram till 1970-talet till dagens offentliga debatt som utgår från pro-palestinska och närmast antisemitiska hållningar*.
Sedan invasionen av södra Libanon 1982 har de svenska sympatierna legat hos arabvärlden. Förutom märkliga och illa underbyggda tidningshistorier om organstölder i Aftonbladet på senare år har vi haft statligt arrangerade utställningar som ”Snövit och sanningens vansinne” 2006 där muslimska självmordsbombare glorifierades.
Även rena konspirationsteorier om en svensk ”judelobby” har lanserats från Sveriges Television och det inflytelserika vänsterförlaget Ordfront. Socialdemokratiska Tro & Solidaritet som förr hette Broderskapsrörelsen har länge haft antisemitiska tendenser vilka det senaste året accelererat via det misslyckade försöket 2013 att välja in Omar Mustafa i partiets styrelse trots hans samröre med antisemitiska föreläsare från Mellanöstern.
Bachners genomgång av en mängd små och stora mediehändelser under tre decennier är viktig men den stora betydelsen av den fina antisemitismen ligger i populärpressen och deckargenren. Den inflytelserika vänsterförfattaren Jan Guillou menar att antisemitism i Sverige är ett passerat stadium och är snarare ett tecken på israelisk propaganda och hat mot muslimer.
Till och med Justitiekansler Göran Lambertz menade mitt under brinnande danska ambassader 2006 på grund av Muhammedteckningar att utropet ”döda judarna” från svenska radikala islamister inte var antisemitiskt utan uttryck för legitim kritik. Att Jyllands-Postens karikatyrtecknare inte var jude var också oväsentligt enligt JK.
Genom att porträttera Israel som USA:s imperialistiska vakthund i Mellanöstern och som en stat byggd på kolonialism och rasism avför svenska socialdemokrater och vänstern antisemitism som något som stör bilden av de palestinska offren. Om antisemitism från svenskar med bakgrund i Mellanöstern överhuvudtaget erkänns så ses den som tecken på social och ekonomisk misär, inte som ett medvetet individuellt och fördomsfullt ställningstagande mot judar. Bland vänstern är det inte ovanligt att beskriva judar som så priviligerade och rika att antisemitism inte bekommer dem, liksom att jämföra judar för nazister eller Israel för Nazi-Tyskland.
Vad historikern Henrik Bachner beskriver är samma fenomen som den tidigare intervjuade Ilya Meyer talade om, nämligen att en högljudd och mäktig del av den svenska vänstern inklusive socialdemokratin i bred bemärkelse med dess sidoorganisationer som Seglora Kyrka, inte drar sig för att använda antisemitiska teman och resonemang. Denna finare form av antisemitism är etablerad men får sin kraft från den fulare antisemitismen hos de stenkastande muslimska ungdomarna i förorterna.
* Henrik Bachner, ”Political Cultures of Denial? Anti-Semitism in Sweden and Scandinavia”, i Lars Rensmann & Julius H. Schoeps, Ed., Politics and Resentment: Anti-Semitism and Counter-Cosmopolitanism in the European Union, Brill, 2011 http://www.henrikbachner.se/
Henrik Bachner har avvisat kontakt med Samtidens redaktör
Om Nobelpristagaren Jon Fosse och jag, mediedebatt i Oslo 2016 och när Kalle Lind läste min kortroman Sara Sarasvati på uppdrag av Expo
I Bulletin 10 okt 2023
Den svenska välfärdsstaten och vår natur är värda att försvara. Men hur formulerar man en nationalism utan högre mål än rimliga sjukförsäkringsnivåer och vackra moränfyllda åsar sedan istiden? En större livsåskådningsdiskussion om vad Sverige kan stå för behövs.
Islamiseringen har ställt sekulära svenskar inför utmaningar vi aldrig mötte under den tid statskyrkan hade ett starkt grepp om landets andlighet och inte heller när greppet lossnade rejält. Historikern Per Ewerts avhandling Landet som glömde Gud (2023) av hur tre svenska statsministrar (Hansson, Erlander, Palme) och några socialdemokratiska akademiker medvetet avkristnade landet har visat var vi står idag 2023.
Vad som återstår är en sekulär stat med skattebetalande individer som knappast känner sina grannar, har svaga släktband och minimalt engagemang i den tusenåriga Svenska kyrkan. Det samhällsband som håller ihop Sverige kan betecknas som ”statsindividualism” där staten garanterar individuell frihet från alla historiska, kulturella och inte minst religiösa band mot avsevärda inbetalningar, ofta dolda för den anställde.
2006 hyllade historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh systemet i sin Är svensken människa? och fick stöd från vänster som gillade att staten tog hand om allt och från höger som uppskattade allt fler individuella friheter. Statsminister Reinfeldt applåderade det svenska högskattesamhället på World Economic Forum i Davos 2012 när Henrik Berggren presenterade det finurliga svenska upplägget. Åhörarna verkade dock inte helt övertygade.
Nu 2023 har både vänstern och högern problem med vad de ställt till med om man ska tro krönikören Lars Åberg i Fokus (nr 33/2023):
”Både till vänster och till höger längtar människor efter något som försvunnit; de förra till decennierna med välfärdsreformer och stabil regeringsmajoritet, de senare till en tid innan migrationen förändrade välfärdens förutsättningar. Gränsen mellan traditionell vänster och höger är samtidigt delvis upplöst och flera positioner har bytt plats. Politisk hemlöshet blir då ett utbrett tillstånd.”
Politisk hemlöshet är hanterbart genom att nya partier föds, som MP, KD, NyD och SD. Men Sverige befinner sig snarare i en nationell existentiell kris om vad landet ska stå för och vad det är. Någon liknade kris har vi inte haft sedan andra världskriget då Vilhelm Moberg formulerade vår rätt till detta land:
”Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk. Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land.” (Svensk strävan, utgiven av Försvarsstaben, 1941)
Går vi över Atlanten så har en ny kristen höger formulerat alternativ till den individualistiska sekulära välfärdsliberalism som många västländer anammat och Sverige allra mest. Jag skrev nyligen i Bulletin om den katolske statsvetaren Patrick Deneen men han är inte ensam.
Där finns den socialt engagerade filosofen och katoliken Laurie M. Johnson i Maurin Academy, vår egen svensk-amerikanske katolske statsvetare Claes Ryn, och den lärde konservative D.C. Schindler, ja till och med New York Times har en katolsk ledarskribent, Ross Douthat. Runt dem finns lokala samhällsinitiativ som Front Porch Republic och kristna tidskrifter som First Things.
Men USA är grundat av puritaner och kyrksamheten är fortfarande stark. Något liknande kan knappast återskapas i Sverige sedan Vilhelm Mobergs, Herbert Tingstens och Ingmar Hedenius strider runt mitten av 1900-talet. Bara Tingsten insåg islams hot mot Västvärlden.
För sekulära svenskar återstår inte annat än välfärdsstaten, större eller mindre spelar ingen roll men den ska leverera, och vår underbara natur, upphöjd till nationalreligion. Enligt religonprofessor David Thurfjell i boken Granskogsfolk (2020) är den andliga naturen en individuell angelägenhet för urban medelklass.
Det är givetvis inget fel i att vara naturdyrkande sekulär medelklass med existentiella bekymmer i stil med vad den brittiske författaren Julian Barnes skrev:
Jag tror inte på Gud men jag saknar honom.
Den nationalism vi behöver måste bygga på en genuin samhällsgemenskap som går utöver våra individuella fri- och rättigheter. Naturen visar oss att människans plats i kosmos är minimal men tillsammans betyder vi mer och blir något annat än rotlösa skattedeklaranter.
Avslutningsvis får Dan Korn, rabbin och Bulletins chefredaktör, ordet från förordet till hans Som om Gud finns. Det sekulära samhällets religiösa rötter (utgiven på den liberala tankesmedjan Timbro 2019):
”I denna bok talar jag om Gud som om det vore en gammal bekant. Det spelar ingen större roll om Gud finns. Som begrepp finns Gud i vår värld, vare sig vi tror eller inte. Själv förespråkar jag den inställning som brukar kallas panteistisk, att Gud är en beskrivning av själva existensen/…/ vi är så marinerade i kristet, och därmed ursprungligen ofta judiskt, tänkande att också helt sekulära sidor av vårt samhälle är mycket mer påverkade av religion än vad vi vanligen tror”.
Jan Sjunnesson
Statsvetaren Patrick Deneens uppföljare Regime change: Towards a postliberal future är intressant skriver jag i Bulletin. Föregångaren Why liberalism failed (2018) skrev jag om tidigare och om hans ställning i den nya amerikanska högern.
Yttrandefriheten tar inte parti
Yttrandefriheten är en grundbult i ett fritt och demokratiskt samhälle. Yttrandefriheten regleras i Regeringsformen och yttrandefrihetsgrundlagen. Yttrandefriheten är en långtgående princip som endast och bara kan inskränkas genom lag och då det är absolut nödvändigt. Och ändå: Har det någonsin tidigare pratats så mycket om yttrandefrihet som just nu?
Det görs nu försök att som sanning etablera föreställningen om att yttrandefrihet skulle vara ett ytterkantsprojekt; att hävdandet av yttrandefriheten är ett grepp för högerextrema att sprida åsikter. Inget kunde vara mer fel. Yttrandefriheten tar inte parti. En sådan föreställning leder dessutom till självcensur eftersom människor av försiktighet väljer tystnad framför att bli förknippade med extremism.
Yttrandefriheten skall garantera att sådant vi inte gillar och håller med om ändå får och kan yttras. Yttrandefriheten är en princip. Det är ingen höger-vänster-fråga. Den tar inte hänsyn till känslor. Inte heller tar den ställning för eller emot koranbränningar. Det är nu extremt viktigt att kunna skilja på principen och känslan och inte falla för den senare utan stå fast.
Föreningen Yttrandefrihetsombudsmannen bildades 2019 och har tagit som sin uppgift att opinionsbilda, ge juridisk hjälp samt jobba för att avskaffa lagen om hets mot folkgrupp. Vi vill med denna text bidra till att föra debatten tillbaka till principens källa.
I Regeringsformen, 2 kapitlets första paragraf anges yttrandefriheten som en grundläggande fri- och rättighet: ”Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor”. Där beskrivs också informationsfriheten, det vill säga ”friheten att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden”. Även mötesfrihet, demonstrationsfrihet och föreningsfrihet är inskrivna i samma grundlag.
I yttrandefrihetsgrundlagen sägs att ”yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.” (1 kap. 1 §)
I grundlagen finns förbud mot censur vilket innebär att det som är avsett att spridas i någon media inte får granskas i förväg av myndighet eller annat allmänt organ. Det är inte heller tillåtet att på grund av innehållet förbjuda eller hindra publicering och spridning. (1 kap. 11 §)
Det finns också inskrivet ett repressalieförbud. ”En myndighet eller ett annat allmänt organ får inte ingripa mot någon för att han eller hon […] har brukat sin yttrandefrihet eller medverkat till ett sådant bruk.” (1 kap. 6 §).
Skulle ett missbruk av yttrandefriheten ändå komma att prövas i domstol, bör ”den som ska döma över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs alltid ha i åtanke att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick, alltid uppmärksamma ämne och tanken mera än uttrycket, liksom syftet mera än framställningssättet samt i tveksamma fall hellre fria än fälla. (1 kap. 15 §)
De inskränkningar i yttrandefriheten som ändå finns är till för att skydda dels staten, dels svaga och utsatta. Man nämner i lagtexten explicit barnpornografi och grova våldsskildringar och sådant som kan hota rikets säkerhet. Dessutom sådant som kan utgöra hot mot demokratin. Och det finns ytterligare ett lagrum som utgör en begränsning av yttrandefriheten och det är lagen om hets mot folkgrupp.
Här märks en glidande skala mot ett alltmer emotionellt och ideologiskt perspektiv på vad som skall kunna inskränka yttrandefriheten. Här är det helt upp till lagstiftaren att, beroende på opinionsläge, förklara vem eller vad som är ett hot mot demokratin. Här har man bortsett från principen. Än tydligare blir det i lagen om hets mot folkgrupp, en tvättäkta gummiparagraf som kan användas helt godtyckligt beroende på vad som för stunden anses vara skyddsvärt.
Det är där vi är i diskussionen idag: Det är ideologi, känslor och allmänt tyckande som används som argument för att begränsa människors möjlighet att uttrycka sig. Och det är en icke önskvärd utveckling. För att vi skall kunna ha en yttrandefrihet värd namnet måste vi vara överens om att den skall ses och förstås som en princip. Och en princip är en princip. Alltid.
Yttrandefrihetsombudsmannen
Urban Månsson, skribent och ordförande
Jan Sjunnesson, skribent
Ola Bengtsson, jurist
Helene Bergman, journalist
Daniel Svensson, ledamot
Tage Perntz, ledamot
Se även https://www.yttrandefrihet.nu/yttrandefriheten-tar-inte-parti/
Skriv under namninsamling mot hädelselagar
https://www.skrivunder.com/varna_yttrandefriheten_-_sag_nej_till_hadelselagar
I helgen avgick jag som ordförande för föreningen Yttrandefrihetsombudsmannen. Därmed sätter jag ett slut för drygt tio års av opinionsbildning i egna och alternativa mediekanaler och arrangemang.
Jag hade startade denna blogg 2011, då aktiv i Folkpartiet och fd vänsterpartist. Bonniers hade några år tidigare lanserat en fri debattsajt, Newsmill, där Sakine Madon och PM Nilsson var redaktörer och tog in mina alster.
Politiskt var jag högerliberal i Carolin Dahlmans anda men fann snart att svenska borgerliga partier och liberalismen inte kunde formulera kritik av massinvandringen, islamiseringen och mångkulturalismen. Dansk vänster låg långt före svensk höger.
Så jag gick med i SD Stockholm 2013 i januari vilket knappast var ett debattlystet sällskap. Hösten samma år beslöt jag mig för att starta föredrag på eget bevåg i Brommaförorten Alvik där ett Medborgarhus gick att boka. Jag är ju en folkbildare och filosof.
Det var bara jag först och jag kallade mitt lösa initiativ Fri Folkbildning som sedermera blev en registrerad ideell förening. Daniel Svensson och Tage Perntz hjälpte till från början och utan dem hade jag inte orkat allt. Stort tack!
Jag hann med mycket dessa år: Gav ut fyra böcker 2013 och sedan sju till. Fixade en Pride marsch från Tensta till Husby, försökte få in islamkritikern Mona Walter i Rinkeby Folkets Hus, höll egna föredrag, blev avbokad i Stockholms stads lokaler (borde ha JO-anmält), ordnade föredrag utomhus i april 2016 i Rålambshovsparken, gjorde en frihetsturné i Skåne mot islamiseringen, bevakade frihetsinskränkningar i bibliotek och journalistik, gjorde mig fri från SDs webbtidning Samtiden, startade Swebbtv med Micke Willgert och skrev i Avpixlat, bland annat om filosofi, anordnade en internationell tryckfrihetskonferens, gick med i och talade för danska Trykkefrihedsselskapet (och intervjuade vännen Gunnar Sandelin som fick frihetspris 2020), ordnade pubkvällar ”Riddarna av Onda Bordet”, och gjorde upp med antisemitismen inom den Sverigevänliga folkrörelsen jag blivit en del av, talade på Folkets Demonstration, var med på Nya Tiders bokstånd på den officiella bokmässan 2016 och fixade sedan en alternativ bokmässa, anordnade demonstrationer mot FNs migrationspakt. 2017 lade jag av vilket Aftonbladet Åsa Linderborg noterade.
Men 2019 tog jag nya tag och startade jag föreningen Yttrandefrihetsombudsmannen och nu lämnar jag alltså över till Urban Månsson.
Yttrandefrihet är den gemensamma nämnare för alla mina initiativ och ett ämne som just den senaste tiden blivit extra viktigt att diskutera. Urban Månsson har redan genom YO fixat en namninsamling mot hädelselagar och anmält FOI och Säpo till JK för olaglig åsiktsregistrering, något som även Expo ägnar sig åt.
Både islamiseringen och åsiktskontrollen är nu väldigt viktiga att hålla koll på nu. Swebbtvs Micke Willgert har resolut kritiserat FOIs undermåliga rapport som utmålar honom och andra i alternativmedier som nästintill uppviglare med mord som mål, utifrån ett vansinnesdåd i Almedalen 2022.
Jag önskar den nye ordföranden Urban Skriftställare lycka till och uppmanar er att stödja YO. Medlemskap årligen kostar 200 kr till bankgiro 5458-5617 eller till Swish 1234350831 men vi tar även emot gåvor.
Tack alla som stött mig genom åren! Ni är många över hela landet och jag är glad över att ha ägnat dessa år åt friheten att tänka och tala fritt och mötas i frihet.
”Ge mig framför allt frihet, friheten att veta, att tala och att argumentera fritt i enlighet med samvete, över alla andra friheter” (John Milton, Areopagitica, 1644)
Sjunne [ dot ] com 