När jag växte upp i Uppsala fanns Sven Delblanc och PO Enquist där i Sunnersta, ett stenkast från  mina villakvarter i Norby. Född 1958 var jag knappast medveten om deras storhet under barndomen, men på 1970-talet förstod jag mer.

Delblancs dotter Anna gick i mitt gymnasium, Skrapan, liksom flera andra döttrar till litteraturhistoriker som Lars Furuland och Staffan Bergsten. Kanske kom min önskan att bli litteraturvetare från blotta förekomsten av personer med detta ovanliga yrke. Vid examensterminen 1978 fick vi välja en universitetsinstitution av besöka, vilket för min del blev Litt Vet på Humanist-Centrum där en surmulen Magnus Bergh tog emot i arbetarskjorta och runda glasögon. Annars kunde historia blivit mitt val efter ett gymnasiearbete om socialdemokratin.

Alltnog.

Litteraturvetaren Lars Lönnroth har nu satt ned spaden i Uppsala, och andra orter dit PO Enquist flyttat, för att finna sina litterära och personliga minnen av sina forna vänner och studiekamrater, Sven och PO.

Han lärde känna dem på 1950-talet när de tre studerade och senare när Delblanc bosatte sig i Sunnersta och blev docent och framgångsrik författare. Enquist har Lönnroth ett större avstånd till. En norrländsk bisterhet kanske som gjorde honom ibland till en besserwisser, vilket jag förstod av min far:

Markentreprenör Hans Sjunnesson, företagare i anläggningsbranschen, fick tillfälle att träffa PO Enquist när denne bad om ett pris på en garageuppfart vid villan i Sunnersta. Han fick ett pris men ville pruta. Min far gick ned ett par hundra kronor, men PO lät sig inte nöjas utan mästrade min far med 30 års erfarenhet om asfaltläggning varpå han svarade att eftersom författaren Enquist nu var så duktig på detta kunde han lägga dit asfalten själv.

Boken Parallella liv har fått bra recensioner, med undantag för Ola Larsmo som ofta surar. Professorskollegan Lena Kåreland i Uppsala är mer vänlig. Jag ska inte recensera boken eller referera andras åsikter men tar istället fasta på titelns parallella liv, ett stilgrepp Lönnroth tagit från Plutarchos, romersk-grekisk biografiförfattare (46-120 e.Kr).

De parallella livstrådar jag sett i boken rör litteraturforskningens Uppsala. Mitt i boken nämns Jan Stenkvist, en litteraturvetare men inriktning mot arbetarförfattare som jag läste kursen Arbetardikt för 1986 och intervjuade samma år i Uppsala-Demokraten. Hans fru var fö idrottslärare på min högstadieskola Valsätraskolan.

Lars Lönnroth själv var vänlig nog att besvara mitt brev till honom i Göteborg angående hans släkting Erik Gustaf Geijer som jag skrev en B-uppsats i litteraturvetenskap 1986, handledare Tore Vretö. Meningen var att jag skulle fortsätta med litteratursociologi under Lars Furulands handledning och tillsammans med Johan Svedjedal och Anna Williams.

Men jag hade då fallit offer för de postmoderna och post-strukturalistiska nyckerna och flyttat över till filosofernas villa vid Botaniska Parken, för övrigt samma fd professorsvilla som huserat just litteraturhistorikerna (med poetik som ämnet kallades). Där skrev jag en knapp godkänd uppsats om fd Uppsalabon Michel Foucault.

Lars Lönnroth själv träffade jag först härom året vid Humanistiska Förbundets årsmöte i Börshuset i Gamla Stan. Han berättade under promenaden därifrån en anekdot om sin farfars farfar och kungamördaren Anckarström.

Annars hade jag mer att göra med hans bror Johan Lönnroth på 1990-talet då vi båda var engagerade i Vänsterpartiet.

Vad gäller författarna Delblanc och Enquist så är jag avgjort för den förre. Även om vissa böcker är väl burleska och rentav fåniga (Grottmannen, Primavera, Änkan) så ger han oss rika verk av de mest skilda slag. Jerusalems natt, Speranza och Kastrater håller hög klass. Liksom Enquists Livläkarens besök men den också allt.

Hos Deblanc finns en klarsyn om den svenska korporativismen som han delade med Jan Myrdal, Sven Fagerberg och Lars Gustafsson 1980. Jag skrev om deras analyser i min Sverigebok och en bloggpost. Johan Norbergs bidrag om dem i en vänskrift till PJ Anders Linder 2013 är för övrigt särskilt intressant. Nyligen fick jag tillfälle att återvända till dessa  av Delblancs tankar i en artikel för Bulletin.

Avslutningsvis så påminns jag om att såväl Lars Lönnroth som Sven Delblanc vistats i Berkeley, de under studentprotesterna 1967 och jag i efterdyningarna 1979. Se min självbiografi

Parallella och litterära liv.