Toalettprojekt i Indien

1987-88 reste jag runt i Indien på reportageuppdrag, se texter om Indien

– –

Här är ett rep för tidskriften Sydasien jag och Staffan Wolters gjorde:

Sulabhs toaletter sprider ljus i Asien

En stor del av Indiens oberörbara arbetar som latrintömmar och är därmed dömda till ett liv i förnedring. Det har gjorts allvarliga försök att förbättra deras situation, men traditionerna är djupt rotade.

Under 1980-talet har en organisation dock lyckats åstadkomma en mindre social revolution bland tusentals oberörbara indier, genom att använda sig av ett så ovanligt kampmedel som toaletter.

Det är skymning i staden Patna i norra Indien. Vid sextiden på kvällen slås gatlyktorna vid i Gandhi Park på. Alldeles intill parken ligger en offentlig toalett där folk smiter in på väg hem från jobbet. Inte många vet att de tack vare sina toalettbesök hjälper till att lysa upp parken.

Att göra biogas av avfallet från toaletterna och använda det som energi för att driva parkens gatlyktor är på något sätt en typisk idé signerad Sulabh International, en indisk organisation som lyckats skaka det till synes orubbliga kastväsendet i sina grundvalar.

Enligt indisk lag finns det ingenting som heter kastlös eller oberörbar, men i verkligheten lever begreppen kvar i högsta grad. Över 600 000 oberörbara kallas bhangis, en beteckning som närmast är ett skällsord. Bhangis har till uppgift att ta hand om latrin och betraktas därför som några av de lägsta.

AVSKAFFA LATRINTUNNAN

Mahatma Gandhi slogs hårt för de oberörbaras sak och bhangis var kanske de mest föraktade. Mahatma Gandhi var mest mån om att föregå med gott exempel och han började att själv tömma sin latrintunna på 1930-talet, något som betraktades som en sensation. Men attityden mot bhangis var och förblev densamma.

För 20 år sedan kom den indiske sociologen Bindeshwar Pathak på den enkla men geniala idén, att om man avskaffar latrintunnorna skulle bhangis förödmjukande arbetsuppgifter automatiskt försvinna. Problemet var bara att hitta en ersättning för latrintunnorna.

Att byta ut torrdassen mot vattenklosetter skulle bli alldeles för dyrt med tanke på de indiska städernas dåligt utbyggda avloppssystem. Efter mycket experimenterade lyckades Pathak med hjälp av några ingenjörer ta fram en toalett som uppfyllde de eftersökta kraven.

Toaletten är utformad ungefär som en mulltoa med två förmultningskammare nedgrävda i jorden, försedda med vattenlås som effektivt utestänger lukt och bakterier. När den ena kammaren är full tillsluts den och den andra tas i bruk.

Efter två års förmultning töms kammaren och innehållet som blivit gödsel är färdigt att användas i jordbruket. För en familj på fem personer tar det ungefär fem år att fylla en kammare och grunden för latrintömmarnas förhatliga syssla har därmed ryckts undan.

SPRIDS ÖVER INDIEN

Pathak bildade organisationen Sulabh International och hans idéer började snabbt spridas över Indien. För att inte de befriade latrintömmarna ska bli arbetslösa har Sulabh byggt upp rehabiliteringscenter där de oberörbara kan omskolas till nya yrken och får hjälp att bygga upp sin självtillit.

I utkanten av Patna ligger ett av Sulabh Internationals rehabiliteringscenter. I de låga, oansenliga byggnaderna pågår den förändring som Mahatma Gandhi drömde om. Flera hundra oberörbara är i full färd med att utbilda sig till skräddare, mekaniker, sekreterare och chaufförer och över hälften av deras lärare är före detta bhangis.

I en av salarna, bland smattrande symaskiner, sitter Gita Devi och lär sig att rita mönster för att tillverka barnkläder. Gita, som är 27 år, fick arbeta som latrintömmare i sin hemby när hon var liten.

Min familj har i generationer arbetat med att ta hand om andra människors avfall, berättar Gita. När min mor var sjuk fick jag hoppa in i stället för henne. Det var hemskt att arbeta med de där stinkande tunnorna och jag vill aldrig mer göra om det.

FÖRNEDRANDE ARBETE

Gita menar att det i första hand inte var själva arbetsuppgifterna hon tyckte illa om utan omgivningens nedlåtande inställning.

Jag var stämplad som oberörbar och det innebar att jag inte fick sätta min fot i templet eller hämta vatten ur brunne. När jag skulle få betalt för mitt arbete slängde folk åt mig pengar på marken för att slippa vidröra mig.

Sedan Gita kom i kontakt med Sulabh förändrades hennes liv radikalt. Tillsammans med 150 andra kvinnor utbildar hon sig till sömmerska och kanske kommer hon att vara med i det arbetskooperativ några av eleverna planerar att starta.

En sak är säker, säger Gita med eftertryck, jag kommer aldrig mer att stillatigande finna mig i någon form av förnedring.

Fram till idag har Sulabh omskolat 6 000 berörbara till nya yrken. I ett flertal städer i delstaten Bihar, som kanske är kastväsendets starkaste fäste, finns inte längre en enda människa som har till yrke att tömma latrintunnor.

TOA I GULD

Sulabh International finansierar främst sin verksamhet med att bygga toaletter. Det finns 19 olika varianter att välja på, allt från en enkel standardmodell till en VIP-toalett i guld och marmor.

Rörelsen är icke-vinstdrivande och överskottet från försäljningen av toaletterna plöjs ned i företaget. En viktig del av verksamheten är de offentliga toaletterna.

I Indien är en offentlig bekvämlighetsinrättning en mycket ovanlig syn. Folk tvingas göra sina behov längs trottoarkanten, något som inte bara luktar illa utan även bidrar till att sjukdomar sprids. För att råda bot på problemet har Sulabh byggt hundratals offentliga toaletter i olika delar av Indien.

Vart man än reser i landet stöter man på Sulabhs anläggningar, ofta vackert målade och alltid lika exemplariskt välskötta.

Den första anläggningen som byggdes är komplexet vid Gandhi Park i Patna. Sulabh International står det med stora bokstäver vid entrén, som är bemannad dygnet runt. Båsen är byggda i långa rader, där en strid ström av kvinnor och män hela tiden kommer och går.

Besökarna betalar 20 paisa (ca 10 öre) i en lucka för att använda sig av toaletterna, men de som inte har råd får gå in gratis. Avgiften räcker för att anläggningen ska gå ihop och avlöna de anställda.

I ett hörn håller en kvinna på att tvätta sina kläder och över alltihop ligger en doft av såpa och rengöringsmedel.

För några år sedan var det här en stinkande leråker och stadens skamfläck, berättar Nindeshwar Mishra, Sulabhs vice ordförande.

Människor som förut kom hit och förorenade på marken hjälper idag till att göra tillvaron ljusare i Patna, säger Mishra och skrattar.

Han går bort till en stor motor strax intill toaletterna och startar den med ett dån.

Det där är resultatet av våra 1 000 dagliga besökare, säger Mishra och pekar ut över Gandhiparken där gatljusen tänds.

Avfallet från toaletterna har bildat biogas som driver motorerna och genererar tillräckligt med ström för att lysa upp hela parken. Sulabhs ingenjörer har räknat ut att det är fullt möjligt att lysa upp varenda gata i samtliga av Indiens städer på det här sättet. Och de är fast beslutna att genomföra idén.

GIGANTISK ORGANISATION

Sulabh, som betyder bekväm, har vuxit till en gigantisk organisation med 15 000 anställda och en årlig omsättning på 125 miljoner kronor. Sulabh finns idag i 17 delstater i Indien och även i Nepal, Sri Lanka, Bangladesh, Indonesien och är på väg att introduceras i Afrika.

Man kan lugnt säga att Sulabh har tagit det här med toaletter och renlighet på allvar. På den indiska landsbygden har man dragit igång fler utbildningsprojekt som 1990 ska ha lärt ut grundläggande hygienregler till 600 000 människor. Sulabh har dessutom egna kulturarrangemang.

EGEN FORSKNING

Sulabh vore inte Sulabh om man inte också hade byggt upp ett eget forskningscenter, Sulabh Institute for Technological research and development i Patna. Vid institutet, som ligger i anslutning till en stor offentlig toalett, arbetar högt utbildade vetenskapsmän och vad de inte vet om toaletter är inte värt att veta.

Laboratoriet är efter indiska förhållanden mycket modernt utrustat, oscilloskop blinkar och mikroskopen står tätt. Vid en dator arbetar kemisten Santosh Singh med att analysera de senaste forskningsresultaten.

Från toaletterna bredvid centret får vi ut 300 kilowatt per dag via vår biogasanläggning, en miljövänlig form av energi som är mycket användbar, inte minst på landsbygden, säger Santosh Singh.

GÖDER GRÖNSAKER

Vi undersöker även gödningseffekten från förmultningskamrarnas avfall, fortsätter Singh och visar rader av tomater, blomkål och ärtväxter som står i krukor uppe på forskningscentrets tak.

Vi försöker komma fram till den optimala blandningen av jord och gödsel och vi har redan kommit en bra bit på väg, säger han och pekar på några grönsaker som är uppvuxna på toalettavfall och prunkar i solskenet.

Sulabhs grundare, Bindeshwar Pathak, har kommit ett stycke på väg mot sitt mål; att befria Indiens latrintömmare, en uppgift många ansett som omöjlig. Men att det inte är lätt att förändra de invandra traditionerna har Pathak fått känna av mer än en gång.

I början när vi byggde våra offentliga toaletter lade vi märke till att det fanns vissa anläggningar som muslimer vägrade att använda sig av, berättar Bindeswhar Pathak.

Hinduer, kristna och buddhister kom till toaletterna men inte muslimer.

Vi kunde inte hitta någon rimlig förklaring förrän vi insåg att vi hade byggt toaletterna åt fel håll. Ingen rättrogen muslim gör sina behov vänd mot Mecka. Men sedan vi åtgärdat felet strömmade även muslimerna till.

Inga problem är så svåra att de inte går att lösa!

Sydasien nr 1/1989 med Staffan Wolters

4 reaktioner till “Toalettprojekt i Indien”

  1. Glad läsning om lösningar på bajsproblemen i Indien, vilket har fascinerat mig, just över hur eländigt det förhåller sig i många länder. Tack för intressant läsning.

    1. Hej Janne Sjunne ! Jag fann en intressant skrivelse av dig om Indien och toaleter!Jag är fortf involverad till en viss grad med India sas.Och jag är än mer intresserad av miljö !Under min barndom hade vi omodernt.Jag växte upp vid havet.På öarna grävde vi gropar och förstod så väl vad micro organismer o människor behöver.Nämligen bla biodynamiska odlingar!Jag har en tidskrift framför mig:SYRE ”världens misstag” dvs vattenklosetten.Jag tänker skriva på en av mina WordPress.com bloggar om toaletter utifrån bla min egen fråga ,undran och livserfarenheter .Varför måste man sitta ex på ett porslinskärl för nr 2.Skulle de vara det bästa för alla 6 miljarder individuella människors njutningar ,behov och hälsa här på jorden?
      TACK!
      Mh
      Elisa Wallenius/Miss WordPress.com /WALLRAFFAs ÖVERBLICK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s