I den kontroversiella boken The Triple Package: What Really Determines Success (Bloomsbury Publishing 2014) av Amy Chua och Jed Rubenfeld diskuteras vilka folkgrupper som lyckas i det amerikanska samhället. Ett hett ämne som fått känslor att svalla. Författarna vill dock se sig som kyliga och analyserande.

Den ena författaren, den kinesiskättade juridikprofessorn Amy Chua väckte irritation men också nyfikenhet, och kanske någon avund, när hon för några år sedan berättade i boken Battle Hymn of the Tiger Mother varför kinesiska (och vissa andra asiatiska) familjer fostrar så framgångsrika barn. Nu har hon alltså skrivit en bok tillsammans med sin make Jed Rubenfeld, jude och även han juridikprofessor, om varför vissa etniska och religiösa grupper blir mer framgångsrika än andra. Boken är också en samtidsdiagnos på ett USA med dålig självinsikt men för stort självförtroende, höga skulder och alltför lata medborgare.

Dessa åtta minst lata amerikanska grupper har ersatt de anglo-saxiska vita studenterna vid toppuniversiteten, företagsledningarna och maktcentra men även inom kultur och välgörenhet:

Judar

Iranier

Amy Chuas förra bok där hon visade hur kinesiska mödrar som hon själv, drillar sina barn bygger på samma tema, men detta tema görs än mer varierat i denna bok genom att infödda amerikanska grupper som exempelvis mormoner läggs till. De gemensamma framgångsfaktorerna för alla grupper är enligt författarna tre, därav bokens titel The Triple package (Det tredelade paketet)

Känsla av överlägsenhet

Impulskontroll

Alla grupper tror sin egen grupp om mer än andra grupper vilket kan gå tillbaka på religion som för mormoner, eller till historiska bragder som för (persiska) iranier, indier och kineser. Vad gäller de kubaner som flydde till USA 1959 när Castros revolutionärer tog över fanns minnen av svunnet välstånd i den exilkubanska överklassen och borgerligheten som hamnade i Miami som servitörer, städare och chaufförer. Därmed hade dessa kubaner, likt de iranier som flydde Iran 1979 av liknande skäl, hamnat i underklassen och gett sina barn i uppdrag att ta tillbaka vad som förlorats. Svensk-iraniern Nima Sanandajis bok Från fattigdom till framgång skildrar liknande processer.

Denna känsla av osäkerhet gav dem energi och ambitioner till att föra över till sina barn. Ett underdog perspektiv som bygger på att man minsann ska visa att man kan klara sig och skapa en framgångsrik karriär. För de utfattiga östeuropeiska judar som hamnade i New York på 1920-talet ledde denna ambition till finansiella framgångar, filmens Hollywood och politiskt inflytande fram till för några decennier sedan då de judiska familjerna blivit rika och lata. Varje generationscykel verkar ta tre generationer och sedan ett par decennier har indier och kineser tagit över de mest priviligierade positionerna.

Amerikanska ungdomar i 20-årsåldern med ursprung i Kina och Indien utgör 5 procent av sin åldersgrupp men fyller 19 procent av platserna på Harvard och Princeton universiteten, 16 procent på Yale, det vill säga långt över sin andel i befolkningen. Författarna hävdar dock att dessa universitet försöker mota bort framgångsrika indiska och kinesiska unga genom att införa andra urvalskriterier än intagningsprov, utan vilka än fler unga studenter skulle komma ursprungligen från Asien. Beviset de för fram är att California Institute of Technology som bara tar in på prov har 40 procent studenter med asiatiskt ursprung (förutom indiskt och kinesiskt även koreanskt).

Den tredje framgångsfaktorn är vad som saknas i många andra amerikanska grupper, impulskontroll. Att kunna skjuta upp belöningar för framtiden genom att först ägna sig åt hårt arbete eller bara genom att avstå från omedelbar behovstillfredsställelse skiljer ur libaneser (ofta kristna maroniter), västindier och hårt studerande nigerianer från andra grupper med rötter i Mellanöstern och Afrika inklusive slavättlingar. Familjerna fostrar dem hårt genom att begränsa umgänge med andra ungdomar, inget tevetittande och drällande i köpcentrum.

Författarna Chua och Rubenfeld noterar avigsidor med att inte kunna slappna av vilket kan leda till stressproblem och kollaps men på det stora hela föredrar de hellre dessa problem utifrån för stora krav än andra problem utifrån för låga. Märkligt nog så klarar de av att få bristen på säkerhet – Framgångsfaktor 2 – att bli ganska begripligt även om det tar emot att se en brist som nyckel till framgång.

I det sista kapitlet analyserar de nationen USA som om den vore en person. På 1700- och 1800-talen var landet besatt av sin utvaldhet från gamla världen, Europa – där har vi Framgångsfaktor nr. 1. Dessutom led man av visst mindervärdeskomplex mot Europa och behövde visa sig än bättre genom att snabbt berika sig – Framgångsfaktor nr 2. Till sist så slet amerikaner hårt, sparade och sköt upp firande – Framgångsfaktor nr 3. Detta fungerade fram till andra hälften av 1900-talet då hela landet spenderade och partade utan att tänka på morgondagen. Noll impulskontroll sedan 1980.

USA kan dock skärpa till sig och den amerikanska konstitutionen är fortfarande giltig genom att betona arbete först och sedan lycka, eventuellt. Men först hårt arbete.