Min första publicerade artikel var denna författarintervju, inte detta föredrag om de intellektuella. Men båda i Uppsala studentkårs tidning Ergo 1981 och 1983.

Lennart Kanter, Uppsalagöteborgare om sin senaste: En väldigt amerikansk bok!

Lennart Kanter är 25 år ung, göteborrrrgare, jur.kand. Han är också författare till Len Rakoffs kärlek och John J:s resa och jude. Men framför allt är han modig nog att vara udda. En ful fisk, ett svart får. Speciell. Och hans senaste bok, David Kahans sista ord, kommer att ge kritikerna problem. ”Neo-anarkist” kallad en av dem honom för efter den första boken. Läs själv och tänk om det stämmer fortfarande. Själv bara garvar han åt etiketteländet.

Hans senaste bok handlar om en författarens (nej, det är inte själsporr!) sista verk, hans memoarer. I väntan på hjärntumörens växande och oundvikligas seger säger den berömde (alltså definitivt inte Lennart) författaren David Kahan på dödsbädden och talar in sina minnen, kommentarer och drömmar på ett band.

Allt som sker i sjukrummet registreras, alla besök, all smärta. Detta material förvaltas av hans läkare och vän och det är dennes kommentarer som ger berättelsen dess yttre ram.

DÖR TVÅ GÅNGER

Tillsammans bildar detta två parallella historier om David Kahans liv och den fiffigheten förklarar Lennart:

-Jag vill att han skulle dö två gånger. Först när han blir stum, döden för en författare och pratmakare och sedan den egentliga döden.

Berättelsen kan genom läkaren fortsätta även då författaren inte kan finna orden. Skildringen av sjukdomens fasansfulla verkningar hör till bokens kvalitéer. Det finns mycket att bli äcklad och förbluffad men också road av i historien om den av alla älskade men helt galne David Kahan.

ABSURD JUDEHISTORIA

Det är en absurd historia om judar berättad av tre judar; David Kahan, hans läkare och Lennart. Full med ironi och kärlek till detta folk.

-Det finns ingen svensk bok i original som behandlar svenska judar, inte så här i alla fall, säger Lennart och fortsätter:

-Jag tillhör den första generation judar som börjar med det här. Det beror naturligtvis på att en del inte har varit här längre än sedan 1945. Men jag och min generation blir de första att kombinera de båda kulturerna och det tror jag är mycket fruktbart för alla parter.

Han berättar att i USA ligger man en generation före. Där finns redan en amerikansk-judisk tradition att bygga på, Joseph Heller, Saul Bellow. Till de yngre som Lennart känner mer frändskap med hör Philiph Roth och Bernard Malamud.

”AMERIKANSK BOK”

I Sverige blir det hans barn som får växa upp med en svensk-judisk litteratur skriven av nu levande judar. Om allt går i lås det vill säga. . .

-Det är en väldigt amerikansk bok. Där hade den blivit uppmärksammad, säger Lennart men verkar inte alltför dyster ändå.

Han har varit inopportun förr. Det är den enda etikett hand vill sätta på sig själv. Nu finns det risk att han blir för uppmärksammad, men kanske inte som han vill. Det finns nämligen tillräckligt många sadistiska och råa scener för att få kultursidorna att blekna och ropa: -Skandal!

Där finns också örfilar just till denna kulturelit i boken och ankorna kommer kackla till ett tag.

ENSAMT I UPPSALA

I väntan på att få på nöten (utgivningsdag den 28/9) arbetar Lennart Kanter vidare på Uppsala tingsrätt. Han kom hit 1975 och började på sin jur. kand. Det har varit en bra tid i Uppsala tycker han men tillägger:

-Det är ensamt att skriva här. Det är inte intressant att diskutera böcker utan det är diskotek och fester som gäller.

Istället för att danska bort sin tid så sätter Lennart emellanåt upp pjäser på Göteborgs Nationsteater. Teater har han egentligen sysslat med ända sedan 1974 då den första Svenska Rockmusikalen föddes i Mölndal, Lennart hemort.

Men i Uppsala spelar Göteborgs studentteater helt annorlunda material nämligen i Sverige aldrig tidigare spelade pjäser. En vågad profil som vunnit framgångar både i pressen och hos publiken.

FRAMTIDEN: DET GAMLA VARIERAS

Till sist berättar han om sin syn på framtiden och nästa generation.

-Mina barn kommer inte få det bättre eller sämre än någon annan generation. Det kommer att gå lika illa eller lika bra för dem som för alla andra. De har inte gjort sig själva och vi har inte gjort oss själva. . . det fortsätter . . .Det blir inget nytt för dem och det blir inget gammalt heller. Det blir bara det gamla som varieras, säger han trosvisst.

Det gäller bara att kunna variera det gamla och det är något han kan. Ta en titt i David Kahans sista ord så förstår ni.

Ergo – Uppsala Studentkårs tidning, 1/10–7/10 1981