Parth Shah vid School Choice Campaign i New Delhi

Avsnitt från min bok Pedagogik och polemik;

Under 2010 ledde jag School Choice Campaign som Associate Director vid Centre for Civil Society . Här är en intervju med forskaren och Parth Shah, president för Centre for Civil Society (CCS) från juli 2013.

1997 startade forskaren Parth Shah en ny liberal tankesmedja, CCS, hemma i sin lägenhet i New Delhi. Han hade en doktorsgrad i ekonomi från Auburn University i USA från 1990 och en mastersexamen i farmakologi från Indien 1982. Efter att ha  undervisat i ekonomi vid University of Michigan bestämde han sig för att realisera sin idé om en tankesmedja i sitt hemland och återvände.  Under 1990-talet lanserades många liberaliseringsreformer i Indien och landet såg ut att vara på väg i rätt riktning ansåg Shah.

1999 blev han intresserad av den sydindiska delstaten Keralas skolmodell.  Han kände till lite om Milton Friedmans valfrihetsteorier och hade läst om skolpengssystem i Milwaukee. Wisconsin. I det kommunistiska Kerala fanns 60 % privatskolor för muslimska, kristna, hinduiska barn i ungefär samma storlek. Shah talade med skolforskare i New Delhi som var förvånade. Han ville se om det fanns ett samband mellan hög andel av privatskolor och hög utbildningsnivå.

Han fann att Kerala tidigt hade anammat en modell för sina skolor som innebar

  • Resebidrag till elever som väljer annan skola
  • Privat organisering av skolväsendet
  • Privatskolor fick offentlig finansiering

Detta tydde på att de skilda skolorna fick framgång genom konkurrens i en kommunistledd delstat vilket var förvånande. Shah skrev ett kapitel i  bok  som utgick från Keralas långa historia. Delstaten Keralas fria inställning till och prioritering av utbildning hade funnits sedan det anrika Travancore riket som på 1900-talet uppgick i Kerala.

1957 försökte en kommunistledd delstatsregering ta kontroll över privata skolor vilket ledde till uppror i alla tre religiösa skolgrupper. 1959 premiärminister Jawaharal Nehru upplöste kommuniststyret med hjälp av sin dotter Indira (sedermera Indira Ghandi) pga social oro. Skolornas situation i Kerala under denna tid har inte varit mycket omnämnt i historieböckerna upptäckte Parth Shah. Han fann också att sedan 1959 lät alla partier inklusive de olika vänsterpartierna skolorna vara.

År 2000 lanserade Parth Shah förslaget att man borde ge offentligt stöd även till sekulära privatdrivna skolor, inte bara religiösa som av tradition fått bidrag, särskilt de kristna.

2001 fick hans initiativ CCS litet statsstöd vid en konferens om valfrihet inom utbildning där Parth hade propagerat för skolpeng i form av offentligt betalda checkar att lösa in av föräldrar när de valde skolor och en ny syn på valfrihet. Det  var nyheter i den indiska utbildningsbyråkratin och folk skrattade åt honom och sa, ”Parth, du är i Indien, inte i USA.”

2002 träffade Parth Shah den engelske utbildningsentreprenören och forskaren James Tooley. De satte båda igång att undersöka fattiga skolor i New Delhi och Hyderabads slum. Tooley fortsatte ut i till liknande fattiga men framgångsrika slum- och byskolor i Afrika och Kina, något han sammanfattade i den uppmärksammade utmärkta boken The beautiful tree: A personal journey into how the world’s poorest people are educating themselves (Cato/Penguin, 2009), som jag skriver om i Pedagogik och polemik.

I Indien dominerade vid denna tid den ideella skol- och biståndsorganisationen Pratham som kände till slumskolorna men inte brydde sig särskilt om dem. Man koncentrerade sig på de kommunala skolorna.

2005 fick CCS ett ekonomiskt stöd av The John Templeton foundation, $ 500 000, vilket var en enorm summa omräknat till indisk valuta. Parth Shah kunde anställa folk och bedriva masskampanjer om skolcheckar i flera delstater och informationskampanjer med cirkusartister och  gatuteater i slummen.  CCSs första stora kampanj School Choice Campaign startade.

CCS startade offentliga utfrågningar i slummen av lärare, skolledare och ansvariga politiker. Man ordnade utbildning av aktivister som kunde föra offentliga diskussioner på lokala språk. Ofta var gnälliga lärare på plats för att bemöta  argumenten för mer valfrihet och offentlig finansiering av skolpeng.

Man lyckades samla in 24 000 000 underskrifter till utbildningsministern och bedriva en juridisk kampanj till försvar av privatskolor med stöd av PIL, Public Interest Litigation. Totalt organiserade CCS 1400 möten i landet, inte bara i huvudstaden New Delhi. Där ledde kampanjen att den berömde politikern Rahul Ghandi, Indira Ghandis sonson, träffade Parth Shah och hans medarbetare. Han sa att han gillade iden i teori men hur göra i praktiken undrade Rahul.

Från 2007 till 2010 pågick Delhi School Voucher Project, ett underfinansierat pilotprojekt som i första omgången hade 1 250 000 ansökningar till 400 platser betalda med skolcheckar från CCS som rektorer kunde lösa in i banker. För att vara helt säkra på att ingen korruption kunde misstänkas anordnades ett offentligt lotteri med New Delhis lokalpolitiker och tusentals åskådare.

Vykort delades ut till de föräldrar som inte fick skolcheckar som var adresserade till ansvariga lokalpolitiker som föräldrarna kunde påverka dem med. Ersättningen per elev till de fattiga skolor som tog emot dem var 3600 rupees/år, cirka 700 kr.

Det var vad kostnaden var för eleverna som de fattiga föräldrarna annars skulle betalat själva. I de kommunala skolorna var allt gratis, till och med skolmaten. Men ändå ville ambitiösa fattiga familjer sätta sina barn i de smutsiga slumskorna för att undervisningen var bättre där.

CCS hade inte projektdesignen klar när man gjorde det första skolpengsförsöket. Allt gick fort. Från beslut till start tog det sex veckor. Stressigt och i efterhand svårforskat med kontrollgrupper och rätt parametrar.

För Parth Shah var skolpengsprojektet ett sätt att lansera CCS som en unik tankesmedja, som inte bara tänker utan även handlar. Han fann att det var väsentligt för att övertyga meningsmotståndare och allmänheten.

Allt gick inte bra med skolpengsprojektet DVP. Föräldrar blev rädda och avrådda av kommunalt anställda lärare (som i sin tur var rädda om sina jobb). Några av CCS folk sattes i fängelse av lokalpolitiker eller trakasserades. Rektorer klagade på att elever med skolcheckar luktade, kom utan tofflor, bar på löss, kom sent, hade ostrukna uniformer och utan lunchlåda (vilket ledde till att de stal matlådor från andra).

Största skillnad var de utvalda föräldrars attityder vilket visade självrespekt. Många satsade på bättre hygien, planerade en längre skolgång, dvs att deras barn skulle fortsätta över klass 5 även om de inte skulle få  en skolcheck.

Utanför New Delhi i delstaterna Jharkhand, Mayda Pradesh, Uttar Pradesh m fl gick skolpengskampanjerna lättare. CCS anordnade  fackeltåg i slummen. Kommunala lärare reagera med hungerstrejk vilket gav CCS dålig PR men också uppmärksamhet.

2008 var det så dags för Parth Shah att träffa utbildningsdepartementet (MHRD) och Planning Commission. Han valdes in till departementets utbildningskommitté, ett viktigt men symboliskt steg. Han upptäckte att ingen ville diskutera det höga lärarskolket i Indien, 25 %, utan beskyllde honom för att bara ta upp det för att propagera för mer privatisering. Efter 1 1/5 år slutade han i utbildningskommittén.

En fråga som CCS ställde till fattiga föräldrar var om de visste vad en elevplats i en kommunal skola kostar per elev/mån? De flesta trodde 50 rs. Rätt var runt 600 rs, vilket blev 7200 rs/ år, dvs hälften av vad en plats i en slumskola kostade som föräldrarna fick betala själva. Tänk om kommunen hade givit föräldrar valfrihet att ta med sig den dubbla ersättningen till en skola de föredrog?

Parth Shah säger att alla indiska partier är för kommunala skolor och vill inte satsa på privata billiga alternativ även om de vet att dessa ofta är bättre än de kommunala trots hälften så dyra. Samma ovilja mot att denna typ av privatskolor i slummen finns hos NGOs (ideella organisationer), FN, Världsbanken m fl. Största motståndet kommer från lärarnas fackföreningar som ser sina medlemmar hotade av reell konkurrens om privatskolor skulle få offentlig finansiering.

Många indiska skolpolitiker vill ha en grundskola för alla som i USA och Europa, men vet inte hur det ska fungera eftersom de kommunala skolorna inte är särskilt effektiva. Parth Shah säger att han uppfattades som en propagandist för skolpeng och privatisering, vilket ledde till att han kopplades bort från många skolpolitiska debatter

Men en slags framgång är att alla skolor inklusive de finare privatskolorna ska ta emot 25 % av eleverna från åk 1 från de lägre och utstötta samhällsgrupperna. Kommunen ger en liten symbolisk ersättning, men det är ändå en slags skolpeng det är frågan om

Ett annat fokus för CCS skolkampanj är att säkerställa ansvar och pålitlighet i kommunala skolor genom att kräva resultat och föra en evidensbaserad debatt, bl a tillsammans med organisationerna Accountability Initiative och ASER i New Delhi. Det kan handla om antal barn per ersättning och att mäta läs- och räknefärdighet i tidiga år. Ett projekt med öppna jämförelser har fått stöd av utbildningsdepartementet.

I framtiden ser Parth Shah ett mer individualiserat utbildningssystem i Indien. Även kommunala skolor kommer ta emot avgifter från föräldrar vid sidan av skolpeng.

Hans uppdrag är att tjäna folket. CCS kampanj för att hjälpa gatuförsäljare mot korruption och byråkrati, Jeevika, är ett sådant exempel där marknadsekonomi stödjer de mest fattiga. Därför är CCS “pro-poor people, pro-capitalist” avslutar Parth Shah.

2011 var jag i New Delhi igen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s