Kallifatides svenska 60-tal i retur

Visa källbilden

Kärleken förde inte Theodor Kallifatides till Sverige 1964 men han fann den här. I sin första bok Utlänningar från 1970 vimlar det av unga, ofta ledsna, svenskor som besöker honom mellan hans diskpass på inackorderingsrum på Södermalm.

I den senaste boken, Kärlek och främlingskap, berättar hans alter ego, Christo, om samma tid på 60-talet med diskjobb, umgänge bland greker i exil filosofistudier vid Stockholms universitet, det nya språkets utmaningar,  längtan tillbaka till Grekland och om den omöjliga men ändå möjliga kärleken till en gift svensk kvinna, Rania.

Berättelsen är värd att tas på allvar, oavsett dess sanningshalt för här försvinner gränsen mellan utlänningar och svenskar. I deras ömsesidiga kärlek under en kort tid och i hemlighet finner Christo och Rania varandra. Men det tar slut och den mörkögde greken går vidare till andra svenska kvinnor.

”Blev han grinigare, mer stridslysten, betydligt mindre nyanserad när han talade svenska? Hur mycket av hans riktiga jag blev kvar när han bytte språk?

Ibland sa han samma mening på svenska och grekiska. Inte inför andra, utan hemma hos sig, oftast inför spegeln i duschen. God morgon, sa han till sin bild och därefter kalimera på grekiska. Det var stor skillnad. Hans röst sänktes när han talade grekiska, den kom djupare ifrån, den var otvungen och fri som en bäck, medan den blev pipig, ynklig och omusikalisk som en kråka när han talade svenska.

Det räcker inte att lära sig ett språk. Man måste byta inälvor också. ”

En äldre aristokratisk dam på Östermalm lärde honom ordens valörer: Ord är som mynt. Det finns stora och det finns små – att prata är en femöring, att snacka en ettöring, att babbla är ingenting värt, att tala kostar en krona.

Kallifatides svenska meningar är en njutning att läsa. Att han blev författare här är en stor tillgång för oss. Denna kärleksroman ger oss dimensioner av mer oskyldiga möten mellan nordeuropér och sydeuropér än vad vi vant oss vid sedan 1960-talet.

Men kanske ligger den något i att det svala, kantiga Sverige behöver lagom doser av erotik och aggression för att bli mer som andra länder. Kallifatides har synnerliga förutsättningar att visa oss det första i vart fall. Vi har fått tillräckligt av det andra för lång tid framöver.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s