I röd täckjacka främst i kön sedan 16.30 kom jag in till teater Brunnsgatan 4 där en utsåld kulturdebatt gick av stapeln. Martina Montelius och Marie Söderqvist vimsade med fyra personer som hade erfarenhet från kulturpolitik, produktion och organisation. Bitvis sade Joakim Berner t ex något vettigt (”Sam Nilsson” – doktrinen och Bosse Strömstedts bredsmala tabloidtänkande) men mest roades jag och säkert många andra av Montelius gränslösa skojigheter. Jag gillade allt som kom ur munnen , även hennes Breivikande som gick som en stöt genom publiken, men inte ledde deras samtal kulturdebatten framåt, bara underhållande. Synd att inte Leif Nylén eller Lars Nittve var med. Lite rustik rebellism och fakta hade behövts.

Dagen därpå skrädde inte Anna Klara Bratt orden i sin än mer surmulma krönika än Svelands. Bratt menade att det hade varit tjänstefel att inte hänvisa till Breivik som Sveland gjorde apropå meningsmotståndare till höger om vänstersossarna. Fredrik Eklund hade just hyfsat DN debatten liksom Bo Rothstein, Gina Gustavsson och Dilsa Demirbag Sten men segt vänstervirke sedan 1970talet (oavsett när man föddes) förgås inte så lätt.

1980 pågick en liknande kulturdebatt, initierad av Jan Myrdal, Sven Fagerberg, Lars Gustafsson och Sven Delbanc. De kritiserade från skilda håll en ”massmedievänster” som inte tålde kritik och som stöddes av offentliga medel och etablissemang. 13 juni 1980 skrev Fagerberg att en opinionskantring var på väg. Alla fyra var ense om att en okritisk samling ”intellektuella”, ”nya herrar”, ”vänsterfascister”, ”politiker, ombudsmän, byråkratier, massmediemän, akademiska lärare” osv dominerade kulturdebatten. Gustafsson betecknade dem som ”Medievänstern. nya klassens vakthund”. Dess funktion var terapeutisk och avledande i syfte att skydda dess ”problemformuleringsprivilegium”.

Idéhistorikern och biblioteksmannen Anders Frenanders avhandling Debattens vågor : om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt från 1998 ger en bra bakgrund till vad som skett i kulturdebatten sedan den 4 jan 2012 då Bengt Ohlsson startade allt med sina slängiga ord och starka erfarenheter av kulturlivet på och nedanför Söders Höjder. Tack Benke