SLÄKTEN LÖNNROTH BAKLÄNGES.  Bröderna Lars och Johan Lönnroth har jag träffat,  anfadern Erik Gustaf Geijer har jag skrivit en litteraturvetenskaplig uppsats om. Däremellan intet för min del. Nedan följer skvaller och minnen, lärospån och en mustig anekdot från 1700-talet.

Vi börjar med Johan Lönnroth, nationalekonom (doktorerade 1977 i Göteborg på Karl Marx okunnighet om grundläggande ekonomi), riksdagsledamot för Vänsterpartiet, född 1937.

Vi kom bra överens på 1990-talet i Vänsterpartiet eftersom vi båda intresserade oss för frihetlig socialism snarare än auktoritär. Jag argumenterade för medborgarlön då (liksom högerekonomen Milton Friedman) och Johan gillade idéerna, som fanns inom vårt läger, ”förnyarna” och ”Vägval Vänster”.

Vi sågs ibland och jag anordnade offentliga föredrag, då som nu. När jag lämnade partiet 2000 mailade han mig och skrev att det var ledsamt att jag gått ur.  Nu är vi vänner på Facebook.

Lars Lönnroth, professor emeritus i litteraturvetenskap i Göteborg, översättare av isländsk och fornsvensk litteratur, född 1935. Vi har nog bara setts en gång, kanske flera i samband med Humanistiska Samfundet i Stockholm. 

Han berättade  vid en promenad genom Gamla stan efter ett årsmöte en mustig anekdot från 1792 som jag tar upp sist. Hans  nyöversättning av Den poetiska Eddan och  Det germanska spåret har berikat mina grund kunskaper om vår och de tyska folkens forntid. Vi är numera vänner på Facebook.

Erik Lönnroth, far till Lars och Johan, historiker, ledamot av  Svenska Akademien,  med i Sveriges Radios styrelse och ett otal lärda sällskap, född 1910, död 2002, stötte jag nyligen på i Axess (nr 7/2020). 

I en genomgång av arbetarrörelsens och inte minst den krassa borgerlighetens bildningsarv av Håkan Lindgren, där Ana Maria Narti, ledamot för Folkpartiet och barsk rumänska, figurerar även Erik Lönnroth. Lindgren citerar historieprofessorns inlägg från 1983:

”Jag har under ett långt liv bidragit till att rasera nationella historiska mytbildningar, och jag är verkligen ingen anhängare av historieundervisning som huvudsakligen berättar om krig och kungar”.

Håkan Lindgren fortsätter med att visa vad Narti och Lönnroth vill åt, nämligen en ny obildad herreklass i en ny ”offentlighet som består av ‘politiker, fackliga ledare, politiserade byråkrater, massmedianter och en och annan kändis från estrader och idrottsarenor’.

Tillsammans, skriver Lönnroth, utgör de en ‘ny herreklass'”.  Några år tidigare, 1980,  hade fyra författare, Sven Fagerberg, Sven Delblanc, Lars Gustafsson och Jan Myrdal, varnat för utvecklingen mot en ny  smygtotalitär  ”massmedievänster”.

Akademiledamoten Peter Englunds inträdestal 2002 över sin föregångare  Erik Lönnroth är för övrigt utomordentligt intressant.

Vi går förbi  de berömda släkterna Hamilton, von Krusenstierna,  Lagercrantz, Stiernstedt. De intresserade får läsa Lars Lönnroths släktkrönika Geijersarvet.

Därmed är vi framme vid Erik Gustaf Geijer, född 1783, död 1847.  Erik, Lars och Johan Lönnroth är alltså ättlingar i rakt nedstigande led till denne lärdomsgigant vars staty vid Uppsala universitet jag ofta gått förbi.

1986 skrev jag en B-uppsats  om Geijerlitteratur under 1970-talet och stötte då på Lars Lönnroths släkt- och lärdomsforskningar.  Minns att jag skickade ett brev till Göteborg till honom  hösten 1986 och fick ett trevligt svar.

Än längre tillbaka i historien. Därmed är vi framme vid mordet på Gustav III, 1792. 

Som jag berättat så promenerade jag med Lars Lönnroth i ett sällskap efter en bättre middag i Börshuset vid Stortorget dit Humanistiska Förbundet förlagt ett årsmöte. Ett celebert sällskap alldeles under Svenska Akademins lokaler. 

Lars Lönnroth småpratade med mig och de andra medan vi tog oss genom gränderna. Plötsligt stannade han till och pekade upp mot ett fönster:

– Därifrån kastade sig min farfars farfar ut 1792. Han var domare och satt i den rätt som hade hand om mordet på kung Gustav III i den 16 mars 1792.  Innan avrättningen den  27 april 1792 vid Galgbacken i Hammarby hade mördaren Jacob Johan Anckarström blängt ilsket på domaren och uttalat en förbannelse över honom.

-Min farfars farfar plågades av detta så att han fick mardrömmar. Till sist valde han att ta livet av sig. Därifrån, sa Lars Lönnroth, pekade med sin käpp och sedan gick vi vidare genom Gamla Stan.

 

Vill du följa dagboken, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/