Bomb i bygden

Utbombat trapphus lördag förmiddag, 12 okt

I natt slängde någon in en granat i ett bostadshus en kilometer från min bostad i västra Stockholm. Nationella bombskyddet var där men ingen skadades rapporterar Omni.    På Flashback diskuterar mer eller mindre insatta motivet till dådet.

Jag skrev en krönika för Avpixlat 2016 om hur brott och stök längs den Gröna tunnelbanelinjen kröp allt närmare. Hässelby, Vällingby och Blackeberg verkade då vara på fallrepet. Med mordet på en kvinna 30 september i år  kan även Råcksta räknas bort. Gänget som dödade henne använde automatvapen.

Mina kvarter i Brommastadsdelen Abrahamsberg är vanligtvis trygga och folk från alla länder trivs, arbetar och sköter sig skrev jag 2017. Jag vet inte mer än någon annan här men  det verkar som att Gröna linjens t-banestation Abrahamsberg nu får räknas till min dystra lista från 2016.

Paulina Neuding skrev i Quillette i somras efter sprängningar i Linköping, Malmö och Göteborg samma tid att Sverige borde utlysa ett nationellt nödläge.  Men vi lallar vidare ett tag till.

Tre intervjuer om yttrandefriheten i Norge

 

Text från Swebbtv:

”Jan Sjunnesson – tre intervjuer om yttrandefriheten i Norge”.

Du hittar programmet på www.swebbtv.se

Jan Sjunnesson for till Norge i mitten av september 2019 där han mötte flera norska frimodiga debattörer.

Tanken var att få inblick i den norska offentliga diskussionen om invandring, islam och politisk korrekthet. Förhoppningen att Norge skulle vara öppnare än Sverige är fortfarande en öppen fråga som tål att diskuteras efter dessa intervjuer och samtal.

Först ut i intervjuraden var Hege Storhaug, informationsledare vid stiftelsen Human Rights Service, www.rights.no

Hon intervjuades av Sjunnesson för Swebbtv  redan 2016 om sin bok Landsplågan Islam som det finns mer information här. Hege Storhaug berättade om sin mer pessimistiska syn på norsk debatt och den smygande islamiseringen.

Sedan tog den pigga debattören Nina Hjerpset-Østlie vid. Hon bloggar numera själv på www.gjenstridig.no men har tidigare arbetat på Hege Storhaugs stiftelse och på den etablerade norska alternativpublikationen Document.no

Document.no leds i sin tur av redaktör Hans Rustad som fick avsluta intervjuerna i Norge. Han samtalade med krönikören Kent Andersen, en musiker och reklamman som gått över till alternativmedier.

Jan Sjunnesson skrev två översikter av norsk debatt våren 2019. Dessa ska tryckas i en bok, Skandinavisk kulturkamp, tillsammans med texter om Danmark, Sverige och Finland, där liknande kulturkamper för våra nationer pågår. Samtliga texter (utom om Finland) finns på Katerina Magasin.

Det är viktigt att upprätthålla kontakter med vad som sker i de nordiska grannländerna och ta tillfället i akt att lära sig hjälpligt att förstå talad norska i dessa inslag.

Som läget är i Finland så verkar de snarare gå åt Sveriges håll än Danmarks, med ökad invandring, islamisering och åsiktsförtryck. Se merpå www.tundratabloids.com

Samtidigt går Sverige mycket långsamt i riktning mot Norge och Danmark.

——–

Stöd Swebbtv på olika sätt:

– Handla i vår butik på https://butik.swebbtv.se

– Skicka dina tips eller förslag på ”inskickade klipp” till info@swebbtv.se

– Texta våra program på svenska eller engelska. Skicka mail om du är intresserad

– Se alla våra program på vår hemsida www.swebbtv.se och berätta för andra

– Stödja ekonomiskt på Swish 123 535 86 92 (OBS Nytt), eller bankgiro 147-0558.

Du kan också donera direkt eller som månadsgivare på bankkonto 9235-229 1186 (9235 är clearingnummer).

The elementary forms of Swedish life may be okay

You are born into the Swedish large society’s cradle and leave in its coffin. And for the most part, and for the majority living in 21th century Sweden, they are satisfied. Maybe I am too, just maybe.

I have quarreled with the Scandinavian Nanny State I have grown up with for the most part of my life. In the 1970s and onwards from a libertarian leftist prespective (all the way into the Italian rebel Toni Negri’s autonomist marxism) and from the millennium shift from the right, albeit a libertarian one. I guess Christopher Hitchens and myself have gone much in the same direction in our lives.

But now I wonder if all my bashing from left to right of the welfare state paternalistic ideology, its huge bureuacracy and its socialdemocratic/progressive liberal practice has been a waste. Most Swedes seem to like to pay very high taxes, more than 60 percent of their disposable incomes (weighing in VAT, mandatory government social insurance fees etc.). Who am I to question my fellow countrymen decade after decade?

PEOPLE MAY BE RIGHT
This article is written in spite of my conviction that there is something fundamentally wrong with an overencompassing state that tries to fulfill every need for its citizens.

I question my beliefs in individual liberty and integrity, resolute minimal government and I may reach a postmodern Stoicism that has much in common with Richard Rorty, a philosopher who tried to have it both ways.

His Contingency, Irony and Solidarity in 1990 was such a project, but failed. He argued for an ironic stance for the few, and a welfare state for the many. A position that got him much anger but he was onto something. Maybe I have finally come to his stance now, in 2019, after seeing him for the first time i Paris in that year and interview him later.

More than 80 percent of Swedes leave their children under 3 years to goverment run or financed child care They leave their parents to old people’s homes and work now more than ever in our history.

We still top the indexes of innovation, reputation, sustainability, environment, global respontibility and so forth . A kind, benevolent nation far in the far north that once was at a shared no 4 GDP/capita position (with Switzerland) in 1970, but has fallen 10 points since then. But not too much.

Swedes are reputed for their tolerance, efficiency and pragmatic solutions. And very politically correct, a small Canada, that behaves like an American New England state on the East Coast. No wonder Bernie Saunders and Michael Moore love us.

Swedes have been ridiculed for behaving like naive millenials for decades. The British newpaper Observer’s correspondent to Stockholm, Roland Huntford, wrote a vitriolic diatribe in 1971, The New Totalitarians. We were basically still medieval serfs he argued, then under a feudal master, now under the tax officer and socialist bureaucrat

I love to read his Sweden bashing comments but my country has since then not done much to change direction. The right of center parties have rather become more socialdemocratic. All eight parties in parliament, including the right-wing populists, the Sweden Democrats, hail the socialdemocratic welfare state.

We have green socialdemocrats, red, blue, liberal, populist – all variations of the same theme: high taxes, government regulation and welfare services, which yields a strong support. Including for ban on selling alcohol beverages in supermarkets (and closed state run alcohol shops on Sundays) and a ban on smoking at outdoor resturants and cafées.

In 2013 I wrote a historical and contemporary study of the Swedish national malaise, which lay great emphasis on our extreme position in the World Values Index, the world’s most individualist and non-traditional country.

© World Values Survey

SWEDENIZATION
In spite of my dislike of our extremism, the researchers behind the map, Ronald Inglehart and Christian Welzel, has tracked a progression towards our coordinate, a process of ”Swedenization”, replacing the former ”Americazation” that Western welfare states used to prefer. More countries want to become like us even if it is a strange and extreme position where freedom may be to obey.

The political scientist Gina Gustavsson noted:

”However, Swedes are often portrayed as the epitome of freedom-oriented people (Berggren and Trägårdh, 2006; Schwartz, 2006). Inglehart and his associates even speak of a ‘Swedenization’, as opposed to an Americanization, of the world (Inglehart and Welzel, 2005: 65, 87). The Swedish data may thus also tell us something of a more general interest.

They suggest that valuing freedom need not, as previous research often assumes, be incompatible with strongly condemning certain choices, or even favouring their restriction by law. In fact, it is not entirely unlikely that the positive Swedish attitudes towards prohibitions are to some extent an effect of valuing freedom; not in the sense of doing what one pleases unhindered by others, but in the sense of realising one’s authentic self (Berggren and Trägårdh, 2006: cf. 213; Gustavsson, 2010).”

The two scholars who uphold this Swedish ”state individualism”, historians Henrik Berggren and Lars Trägårdh, agree with her that the Swedish conception of freedom may be reconciled with prohibitions and obedience to a strong welfare state.

I used to differ from them in that the state individualism Berggren and Trädgårdh prefer is too totaltarian, albeit in a soft version where the state provides welfare in return for high taxes at the expense of civil society, individual responsibility and human dignity. The new mild and progressive totalitarianism that Huntford detected four decades earlier, a version closer to Huxley’s Brave New World than Orwell’s Nineteen-Eightyfour.

MATERIAL SUPPORT GIVES PUBLIC SUPPORT
The failure of the socialist Soviet Union was in part due to its failure to meet the demands of its citizens. The production of goods and services were too low.

But Sweden his a high technology semi-socialist state that has billions to spend on new government initiatives, on welfare services and social benefits for the disadvantaged. Where Soviet did not deliver the cash, we do and people are happy, among the top 10 in World Happiness index.

So my conclusion to this rant, inspired by Stephanie Georgopulos’ thoughts in Medium.org about the joy of being wrong about yourself, is that my country may have the money to pay welfare benefits to everyone that may need them. And that freethinkers like me and Richard Rorty, and his ironic readers of Nietzsche and Heidegger, may look down on the masses’ dependency on government and its propaganda and their profane materialism.

We intellectual aristocrats may be right, or wrong in our disdain. But the country still runs. I am bewildered.

Jan Sjunnesson, writer and teacher, born 1958.

Vägra APT

En gång varje månad samlas anställda i arbetsplatsträffar, APT. De är obligatoriska om arbetsgivarna vill det och utgår från Medbestämmandelagen (MBL).

Paragraf 19 i MBL tolkas av praktiskt taget alla större arbetsgivare som att APT är obligatoriskt och bör ske ca en gång /mån

”19 § Arbetsgivare skall fortlöpande hålla arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal underrättad om hur hans verksamhet utvecklas produktionsmässigt och ekonomiskt liksom om riktlinjerna för personalpolitiken.”

Jag har både som anställd och arbetsledare suttit på många APT, men ofta tvivlat på dess värde. De är vanliga inom den offentliga sektorn och i större privata företag. Facken gillar dem. Idag tänker jag mer på Sovjetunionen och Iran när någon nämner APT.

De svenska APT träffarna är välmenande och säkert informativa för några, men har mest terapeutiskt syfte för de flesta. Alla ska få säga sitt och ingen ska efteråt komma med sura kommentarer att de inte var informerade. Ändå vet nog alla att verkliga beslut tas högre upp.

MBL kritiserades på 1970-talet från vänster och sades vara ett sätt för arbetsgivaren att tuta innan man körde över facket. I slutänden var ju arbetsgivaren den som bestämde även om MBL kräver fackliga förhandlingar innan beslut. Samma med APT idag.

I Sovjetunionen och i Östblocket tvingades alla medborgare att genomgå kurser i marxism-leninism.

Fysikprofessor Lennart Bengtsson skrev i Det Goda Samhället 2017 om hur den officiella svenska genusverksamheten påminde honom om DDR:s obligatoriska kommunistkurser för de östtyska fysikerna.

Men jag tror inte att det räcker med att peka ut den svenska snedvridna genuspropagandan, vilket debattören och matematikern Tanja Bergqvist och statsvetaren Bo Rothstein gjort förgäves i många år.

Problemet med de terapeutiska arbetsplatsträffarna är större än att staten bestämt sig för att uppfostra män och kvinnor till vad etablissemanget anser vara sunda och jämställda individer.

APT har en mer grundläggande funktion som innebär att alla anställda dras in i åsiktskontroll och tvingas recitera samverkansmål, ”corporate bullshit”, gemensam värdegrund och dessutom förväntas tro på vad som sägs, en lojalitet som kan tära ordentligt på ens samvete ibland.

Sovjet är förbi, men i Iran tvingas alla recitera ur Koranen vid offentliga möten. Där binds massorna samman i tillbedjan av Allah.

Här har vi partssammansatta grupper, förvaltningsträffar, partssamverkan, arbetsmiljöronder, utvecklingssamtal och så APT ovanpå det:

90 minuter fördelade till exempel på information 15, dialog 45 och beslut 30. Den sista punkten är rådgivande eftersom chefen ändå gör som han eller hon vill.

APT söver korporativt ned medarbetarna på eftermiddagen och stryper de åsikter som inte passar in, ett allt större problem i och med den ökande polariseringen i samhället. Den svenska konsensuskulturen har mer gemensamt med Sovjet och Iran, även om vi gärna inte vill tro det. Vi fogar oss, tvingas dit, tiger, fikar och går hem utan att få något vettigt sagt, än mindre gjort.

Vägra APT, men gå till större möten med alla ansvariga som arbetsgivaren och/ eller facket kallar till vid behov. Resten kan ni sköta på fikarasterna.

Jan Sjunnesson, journalist och debattör (refuserat inlägg 2017)

Nationell libertarianism

Yoram Hazony talar i videon om sin nya läsvärda bok The virtue of nationalism där han pläderar för en klassisk liberal hållning, långt från den världsomfattande progressiva socialliberalismen och vänsterliberalismen som utmärker västvärldens demokratier med några undantag i Östeuropa.

MER NATION

Den välfärdstatliga utopism, som en klassisk liberal som Hazony vill hindra, är så vanlig i Sverige att den knappast noteras. Vi svenskar är så vana vid att bli uppfostrade av en moraliserande DDR-liknande stat att vi inte reagerar. Att gå på Nationalmuséum blir en övning i infantilitet.

Hazony argumenterar vidare för att det bara är inom nationalstaten som mänskliga rättigheter och annat önskvärt kan realiseras. Bara suveräna stater kan garantera frihet om de besinnar sig och inte hänfaller åt världsherravälde som kommunismen, islam och liberalismen i Tony Blairs, Bill Clintons och, dessvärre, GW Bushs republikanska liberalism efter 2001. Demokrati kan inte exporteras och västvärldens demokratisyn är inte alltid svaret på de utmaningar resten av världen har. Se migrationsexperten Björn Östbrings recension

Jag skrev 2017 om hur vår västerländska syn på globala mänskliga rättigheter och kosmopolitiska värden växt fram ur just nationalstater. Yoram Hazony säger det mer övertygande så lyssna på videon som lär svenska liberalkonservativa, konservativa, klassiskt liberala och libertarianer ett och annat att ta till i debatten. Peter J Olsson är den ende vad jag känner till som studerat Hazony och fört fram hans nationella konservativa tankar i Svensk Tidskrift i år.

Men det räcker inte med en diskussion om nationell liberalism och konservatism utan vi måste gå vidare till att diskutera nationell libertarianism. Två omöjliga positioner i dagens svenska debatt men icke desto mindre nödvändiga att ta upp så ofta det går.

MINDRE STAT

En annan hållning som svenska borgerliga tänkare och väljare bör överväga, förutom att erkänna nationalism som en respektabel tanke, är den frihetliga libertarianska kritiken av välfärdsstatens makt över våra liv.

Ord som nyliberalism, nattväktarstat och systemskifte har använts sedan 1980-talet medan välfärdsstaten växte. Först 1990 började skattetrycket vända, men vi ligger fortfarande 10 procent över OECDs genomsnitt.

Vi skulle behöva ha en ordentlig debatt om hur stor andel staten ska ha av våra inkomster och vad vi får för pengarna, igen. En principiell debatt om just frihetsgrader och ansvar.

Skatten är som den marknadsliberale debattören Johnny Munkhammar sa i riksdagen 2011 en stor men osynlig del av vi inte kan bestämma över. Sedan hans tidiga bortgång 2012 har vi inte haft någon som envetet tar upp just skattetrycket, även om Skattebetalarnas vd Christian Ekström gör ett bra jobb, liksom Minnesfonden för Johnny Munkhammars gärning.

En libertariansk kritik av ett land som i allt gått den motsatta vägen över folkuppfostran, myndighetsvälde, skattemedel och bidrag till företag, lågt skydd för privategendom och medborgerliga rättigheter i grundlagen, behövs igen. Bloggpost om libertarianism.

1980 skrev författaren Lars Gustafsson stridsskriften För liberalismen där han formulerade vad många kände då, både till höger och vänster. Hans liberalism var Adam Smiths, F. Hayeks och Milton Friedmans klassiska liberalism. Han var frihetlig i själ och hjärta och det var inte svårt att kritisera den socialdemokratiska makten då, trots att landet leddes av en borgerlig statsminister.

Samma syn på medborgarna som förtappade oansvariga barn fanns hos Fälldins Centerparti och Ullstens Folkparti. Kritiken av makten fortsatte sedan från 1980-talet till dagens SD, där en frihetlig analys av välfärdsstaten och skattenivåer skymtar ibland.

Annars är det runt Frihetsfronten, Nyheteridag, Medborgerlig Samling och Mises Institute som libertarianska tankar frodas. Alla dessa finns utanför riksdagen vilket visar hur ett socialliberalt /socialdemokratiskt tänkande dominerar fortfarande.

Libertarianer ifrågasätter allt som det moderna Sverige står för. Man kan vara nationell och konservativ libertarian, dvs försvara sitt lands gränser men samtidigt inte vilja ha en stat som lägger sig i allt och som inte ges skattemedel att få makt att göra det.

Därför är uppmaning till skattesänkningar den politiskt mest viktiga frågan idag. Utan höga skatter hade inte den svenska staten kunnat bedriva normkritik i förskolor, rusta ned gränspolisen och försvaret, och ge SVT/SR makt att indoktrinera oss var morgon och kväll.

2012 skrev Patrik Engellau och Thomas Gür en analys i libertariansk/klassiskt liberal anda (läs Gösta Bohmans gammelmoderater), Den övermodige beskyddaren, som går att ladda ned gratis här.

”Den svenska välfärdsstaten har successivt övertagit alltfler omhändertagande funktioner från det civila samhället, alltså de frivilliga gemenskaperna, däribland familjen.

I boken hävdar Patrik Engellau och Thomas Gür att undanträngningen av det civila samhället medför avsevärda nackdelar

Tanken att medborgarna skulle befrias från de nära gemenskaperna kulminerade i 1974 års regeringsform.

Välfärdsstaten var en succé, svenskarna var tredje rikast på jorden och nationen väckte beundran i en hel värld.
Politikerna greps av övermod och deklarerade att deras huvuduppgift var att ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”, vilket betyder att politikerna, inte den enskilde,” (ur presentationen).

MINDRE SKATT

Munkhammar är inte med oss längre men Gür och Engellau bedriver saklig opinion för en mindre stat. Svenska Dagbladet gör ibland sitt till men det krävs mer för att blottlägga de problem som den utopiska liberalismen och socialdemokratin ställt till med. Marika Formgren är oändligt saknad och behövd.

Till att börja med bör varje skattebetalare räkna på hur mycket de egentligen betalar in till staten i form av inkomstskatter, moms, arbetsgivaravgifter, punktskatter med mera. 2015 gjorde jag en uppställning . Timbro har en bra pedagogisk film som visar att vi betalar betydligt mer än 30 % skatt.

Sänk skatten. Minska staten. Tänk själv.

Yttrandefriheten är satt under press

Facebook har förklarat att vissa välkända amerikanska och brittiska konservativa skribenter har blivit avstängda på livstid från Facebooks internettjänst.

Den uppgivna anledningen är att dessa skribenter företräder högerextrema åsikter och att de sprider hat och lögner. Facebook anger dessutom att de som sprider inlägg skrivna av de avstängda personerna kan bli straffade på samma sätt, d.v.s. med livstids avstängning. 

Men, det finns ett viktigt undantag från avstängningsregeln: nämligen om man till delningen fogar ett tydligt avståndstagande från innehållet eller från personen ifråga. Slutligen hotar Facebook med att de som bryter mot dessa regler också kan bli avstängda från vissa betalningstjänster som Mastercard, Visa och PayPal.

Vad innebär då dessa åtgärder? Facebook har deklarerat att de har laglig rätt att ta bort (censurera) inlägg som de anser inte följer deras s.k. communityregler samt att de kommer att utöva den rätten. Facebook går dessutom ännu längre genom att man straffar ”syndarnas” sympatisörer även om de själva inte har skrivit något opassande.

Ur yttrandefrihetssynpunkt finns det starka skäl att ifrågasätta Facebooks avstängningsbeslut. De som äger och driver plattformar dit allmänheten bjuds in på sätt som är fallet med Facebook behöver i princip inte stå till svars för vad som yttras på plattformen.

De åtnjuter nämligen ett undantag i den amerikanska lagstiftningen som syftar till att den som upplåter utrymme åt allmänheten inte har något ansvar för vad enskilda personer säger eller gör. Hittills har ingen ifrågasatt att Facebook omfattas av det undantaget.

Bl.a. har terroristorganisationer som IS och Muslimska Brödraskapet kunnat sprida sina åsikter där. Privatpersoner har också kunnat uttrycka minst sagt kontroversiella saker i kommentarsfälten utan att Facebook blivit anmält eller åtalat. I Sverige har ett uppmärksamt mål hållits som avser en grupp där den ansvarige åtalats för hets mot folkgrupp. Inget sådant krav har riktats mot Facebook i dylika fall.

Det som framstår som helt klart är att man inte samtidigt kan hävda privilegiet av vara publicist (d.v.s. rätten att censurera innehåll) och samtidigt slippa ta ansvar för vad som sägs på deras plattform. Hittills förefaller man dock ha lyckats med den balansgången.

Frågan är i hög grad politisk. Särskilt brännande är den i USA genom den pågående konflikten mellan president Donald Trump och hans politiska motståndare. I konflikten är det helt klart att Facebook liksom de andra tech-giganterna, Google, Twitter och Apple, står på Trumpmotståndarnas sida.

Otvetydigt har censuren praktiskt taget enbart drabbat Trumpanhängare och konservativa, men knappast någon som företräder den ”progressiva” sidan; d.v.s. vänstern.

Att frågan ännu inte drabbat Sverige med full kraft hindrar inte att den är av största intresse även här. Polariseringen mellan olika centrala grupper, även utanför de politiska partierna, har ökat. Från vissa aktiva personer har det t.ex. framställts krav på diktatoriska regler vad gäller åtgärder mot klimatförändringar.

I Europaparlamentet har det nyligen antagits nya regler beträffande upphovsrätt som innebär begränsningar i rätten att ta del av material som tidigare varit fritt åtkomligt på Internet.

 

De åtgärder som Facebook vidtagit är i full överensstämmelse med dem som idag gäller i Kina inom ramen för deras sociala kontrollsystem Dragonfly (som för övrigt haft ett flerårigt samarbete med Google). Dragonfly är ett poängsystem som gynnar dem som talar med rätt personer, säger rätt saker och är allmänt lydiga individer. De som däremot inte uppfyller önskade kriterier riskerar att bli av med jobb, bostad och kreditmöjligheter.

Vi känner på grund av ovan beskrivna händelser en stark oro för yttrandefrihetens och därmed demokratins framtid i Sverige. Den oron borde delas av våra politiska företrädare.

Med denna artikel vill vi uppmana de politiska partierna att ta avstånd från den sorts beslut som Facebook  har fattat om att censurera åsikter eller inlägg som inte strider mot svensk eller internationell lag.

Om den svenska Yttrandefrihetsgrundlagen därvid inte räcker för att hindra Facebook från åsiktscensur är det angeläget att lagstiftningen ändras så att åsiktscensur ej ska vara möjligt.

Vi som tagit initiativet till denna skrivelse är;

Föreningen för Medborgarjournalism

Åke Thunström

 

och bloggarna

Jan Sjunnesson

Fredrik Antonsson

Inlägget på Facebook

 

 

 

 

Radikalhögern undviker islam och Israel

Jaffa port, Jerusalem, juli 2019

Ibland befinner jag mig bland mer radikalt högerfolk, dvs de till höger om SD/M/KD. De är skärpta och uppdaterade, men befinner sig på en annan planet, SDU 2015 eller AFS 2018 eller längre bort bland Dulny, Friberg, Motpol och alla andra sekter som uppstått på nätet. I veckan stötte jag på några på en pub i Stockholm.

När jag kom i samspråk med dem, så slogs jag av att de varken ville diskutera islam eller, vilket jag visste, Israel. SD:s fd ungdomsförbund SDU gjorde stor sak tidigare av att erkänna palestiniernas ”rätt” till sitt land, vilket retade en del SD:are. Vi svenskar ska inte hålla på att ta ställning i Mellanöstern var deras linje. Nationalistiskt och non-interventionistiskt som en del konservativa och libertarianer i Paul Gottfrieds anda ser på saken.

Jag är mer på Trumps linje angående Israel och stöder Netanyahu helt och fullt. Det går att stödja Israel som varande den enda demokratin i området som dessutom är en fantastiskt land som jag nyligen besöket. Det finns massor av skäl för att vara Israelvän men jag tänker inte gå in på dem här.

Statsminister Benjamin Netanyahus hus i Ceasaria, juli 2019

Vad som bekymrar mig angående dessa tyvärr spridda högeråsikter i vissa led på nätet, som knappast stöds av svenska borgerliga politiker som Gunnar Hökmark, Fredrik Malm, Hanif Bali m fl, eller den utmärkte bloggaren Ronie Berggren, är att Israel reduceras till en part i en konflikt. Landet är mycket äldre och viktigare för västliga intressen än den missförstådda och uttjatade konflikten om Palestina. Utan Israel har västvärlden mycket mindre pondus i hela världen. Läs Per Ahlmark så förstår ni och David Andersson.

Vår säkerhet beror inte bara på att Turkiet håller igen flyktingströmmar och att Libyen inte kollapsar mer, utan att Israel balanserar de två ärkefienderna Saudiarabien och Iran. Israel kan utnyttja sitt militära övertag, och sina atomvapen sedan 1960-talet, skickligt för att balansen inte ska tippa över till någon sida. Just nu är Iran farligast men så har det inte alltid varit. Läs den välskrivna och väldokumenterade biografin av Golda Meir som jag själv nyss läst ut.

De svenska radikala högerdebattörerna har fler märkliga argument. De verkar tro att islam är som vilken religion som helst. Richard Sörman skriver på Det Goda Samhället om hur en aningslöshet brett ut sig om islam och antisemitism långt bortom de radikala högersajterna. Teologen Joel Halldorf verkar ha denna inställning som han delar med många liberaler och högerfolk, att islam är att jämställa med svensk luthersk tro sedan ett halvt årtusende.

Jag stöder alla de som varnar för islamisering och som vill föra en saklig debatt som Douglas Murray, Hege Storhaug, Robert Spencer, Pamela Geller, Daniel Pipes, Ayaan Hirsi Ali, Bruce Bawer, Ibn Warraq, Majjid Nawaz, Kenan Malik, Mark Steyn, Lars Hedegaard, Hans Rustad, Peder Fjordman Jensen, och många fler.

I Sverige finns knappast någon av den kalibern, men Hanif Bali är på god väg att etablera sig sin en klarsynt islamkritiker liksom Nima Dervish, Mona Lagerström och Mohamed Omar. Han liksom jag och andra Sverigevänliga kritiker och de klarsynta medborgare som insett landets prekära läge, har inte någon nytta av den radikala högerns ointresse.

Möjligen bottnar den i en unken svensk antisemitism, som skiljer sig från den muslimska men återfinns dessvärre i våra led. Jag säger inte att all kritik av Israel är antisemitism, men jag reagerar på allt konspiratoriskt tjat från höger och vänster om judiska bankirer, Rothschild, NWO, Bilderberggruppen, ja även Georg Soros (även om man kan kritisera honom utan att vara antisemit).

Att kalla mig sionist är fö korrekt.

Mina inlägg om islam texter och tal

Alla inlägg sen 2011

Rothschild Boulevard, Tel Aviv, juli 2019

Stram Sabuni nu som strama sossar då

Wikipedia Commons

Den som drar in förmåner och lägger om till stram politik måste ha förtroende från de som berörs. Den måste därmed vara av samma sort och uppfattas ha samma identitet.

En arbetarrörelseledd regering som ska skära ned ska då ledas av en ur arbetarklassen och en tuff politiker med ansvar för invandringen ska tydligt uppfattas som invandrad (som liberalen Nyamko Sabuni, men knappast socialdemokraten Ibraham Baylan).

Det stod klart under finanskrisen på 1990-talet.

Carl Bildts regering hamnade mitt i den kris som socialdemokratin hade orsakat  , men den moderate statsministern kunde inte ta till de hårda nypor som behövdes. Sveriges BNP hade fallit 5 % från 1990, ett läge som Grekland befann sig ett drygt årtionde senare.

1993 hade Bildt fått ett program på 117 punkter från nationalekonomen Assar Lindbeck med nödvändiga men politiskt kontroversiella förslag, ”Nya villkor för ekonomi och politik”, SOU 1993:16. Men en moderat från överklassen som Carl Bildt kunde inte gå emot LO, socialdemokratins känsligaste debattörer och det välfärdsindustriella komplexet i den utsträckning som behövdes. 1994 fick arbetarsonen Ingvar Carlsson ta över det besvärliga uppdraget.

Men även Ingvar Carlsson befanns för lättviktig och 1996 fick ännu en arbetarson, Göran Persson, ta över (han som sedan läxade upp just Carl Bildt i valrörelsen 1998 för att inte begripa sig på klassamhället ).

När han satte igång att dra ned på socialförsäkringsförmåner och sanera de offentliga finanserna bet socialdemokratin ihop. Det var nästan tyst i de led som tidigare protesterat. Persson såg till att införa de hårda åtgärderna smidigt och under så lite uppmärksamhet som möjligt.

Carl Bildts regering var mycket snack (minns det omstridda ”systemskiftet”) och lite verkstad, Göran Persson lite snack och mycket verkstad. Statsvetaren Anders Lindbom beskrev senare i boken Systemskifte? (2011) hur Göran Perssons regering gick tillväga för att minimera de synliga effekterna av nedskärningarna.

LO muttrade om att dra in bidraget till det socialdemokratiska partiet men det blev inget av det hotet. Den moderata riksbankschfen Urban Bäckström, som Carl Bildt hade tillsatt, fick även sitta kvar till 2002. Då var statsfinanserna mer i balans. Dessa fem ansvarsfulla män, Bildt, Bäckström, Carlsson, Lindbeck och Persson, räddade landet.

Lärdomen av att bara socialdemokrater kan skära ned på offentliga utgifter kan överföras till det uppmärksammade valet av ny partiledare för Liberalerna. Bara en politiker med invandrarbakgrund kan skärpa invandringspolitiken.

De nödvändiga besluten om en minskad invandring har varit önskade av en stor majoritet av befolkningen, vilket Den Nya Välfärden och Demoskop visade 2016 . Men både Alliansregeringen och Löfven I och II har länge tvekat.

Nyamko Sabuni har redan kritiserats för att inte vara trogen de migrationsliberala krafterna i sitt parti och utanför, men det bekommer henne inte alls. Hon är som de invandringsskeptiska invandrare jag uppmärksammade i maj på Det Goda Samhället.

Hennes hudfärg är en fördel som hennes motståndare till vänster som har svårt för i och med deras identitetspolitiska åsikter om att mörkhyade människor automatiskt måste välkomna fler mörkhyade.

Därmed besannas min tes om att bara de som kan sägas ingå i ett kollektiv kan införa negativa åtgärder för den gruppen. Därmed inte sagt att alla invandrare välkomnar fler invandrade.

Sabuni är ett gott tecken på att denna närmast rasistiska kollektivism inte hör hemma i västerländsk politik, men dessvärre kan inte någon annan ledande politiker tillåtas införa en stram migrationspolitik i Sverige. I Danmark har den konservative politikern Naser Khader samma position och det finns gott om liknande bruna och svarta invandringsskeptiker i och utanför Europa.

2014 skrev jag en politisk roman, Framtidsmannen, som förutsåg att SD skulle få en kvinnlig invandrare i ledningen 2018 som skulle bli statsminister 2022 (i en regering med S och M). Mohamed Omar skrev om boken på Det Goda Samhället 2017.

Samma analys om att bara en invandrare kan ta tuffa invandringspolitiska beslut präglade bokens upplägg.

Jag hade fel om vilket parti som skulle få en kvinnlig mörkhyad invandringsskeptisk partiledare men annars rätt. I en M/L/KD regering 2022 med SD stöd kan hon bli migrationsminister eller mer. Sedan kan hennes önskan om att bli statsminister infrias och jag få nästan rätt.

(skrevs i slutet av juni 2019)

Paradoxal kosmopolitisk patriot

 

Att gå emot sina egna preferenser kan vara bra om än paradoxalt. Låt mig förklara:

Jag har försökt flytta från Sverige ett antal gånger, har med nöje arbetat i Rinkeby, Akalla, Tensta och med invandrarkurser inom vuxenutbildning och folkbildning. Dessutom har jag varit gift med en utom-europeisk kvinna och tidvis etablerat mig i hennes hemland Indien. Videon ovan är från den förort i södra New Delhi, Vasant Kunj, där vår dotter nu bor.

Jag uppskattar mångfald av kulturer, mat, åsikter och ogillar svenskt klimat. Om jag personligen ska välja mellan den svenska livsstilen och vädret och något sydligare, så är jag nog mer benägen att föredra Sydeuropa framför Sverige.

Jag är nog en ”anywhere” som David Goodheart kallar oss , en kosmopolit , en landsflyktig som hade kunnat hamna utomlands och vara rätt nöjd med det liksom mina döttrar och en syster som bor i USA, England, Indien och Australien. I sommar hälsade jag på flera av dem i Canberra, New Delhi och London.

Men jag blev en slags motvillig patriot runt 2010. Orsakerna går att läsa i de tusentals inlägg som denna samtidsblogg samlat sedan dess; migrationseländet, vanstyret, den obefintliga nationalismen, mångfaldsvurmen.

Som globalt inriktad patriot är jag kluven mellan min egen preferens för ett annat mer öppet och kontinentaleuropeiskt liv (jag bodde som ung fattig skribent i Köpenhamn och som ung pappa i Schweiz) och nödvändigheten av att stå upp för mitt hemland nu när det verkar falla isär. Jag tänker inte flytta, så det så.

Jag blev patriot mot min vilja, men det är så när man känner när en utlandsflytt igen skulle vara snudd på landsförräderi.

Jag har ingen lösning på hur man ska kunna få sina egna preferenser att gå ihop med vad man måste göra som ansvarsfull medborgare om det strider mot ens egen livsföring. Men det är bra att ibland kunna inse att man inte behöver låta sina egna preferenser gälla för alla.

De flesta svenskar vill ju bo här och deras självklara positioner måste nu försvaras eftersom svenskarna är på väg att bytas ut mot ickesvenskar i en rasande takt vilket min stridskamrat Gunnar Sandelin beskrivit nyligen.

Kanske är det sunt att ta strid mot sina egna önskningar. Men paradoxalt.

 

Review of my thriller Sara Sarasvati

A kind reader (but not informed that I do not consider myself as ”altright”) at Amazon has reviewed my Indo-Swedish thriller Sara Sarasvati:

”Jan Sjunnesson is one of Sweden’s bravest journalists and commentators. He’s a public intellectual of the Swedish alt-right, and freedom of speech – or the lack of it – is one of his key themes.

But he is anything if not open-minded: the thriller clearly draws on the author’s experiences of international personal relationships, and his evocatively described Stockholm is a delight to savour. He is clearly an expert on the twists and turns of Swedish politics, connected as he is – in real life – to the very latest developments in Rosenbad and the riksdag (Swedish parliament).

He has made sure to write the book in such a way that not too much foreknowledge of Swedish conditions is required. Instead, what unfurls is an exciting story, featuring intrigue and drama centred on a fully-textured young Indo-Swedish heroine.”

The book is available as Kindle, in print and ebook/Epub.

Toalettprojekt i Indien

1987-88 reste jag runt i Indien på reportageuppdrag, se texter om Indien

– –

Här är ett rep för tidskriften Sydasien jag och Staffan Wolters gjorde:

Sulabhs toaletter sprider ljus i Asien

En stor del av Indiens oberörbara arbetar som latrintömmar och är därmed dömda till ett liv i förnedring. Det har gjorts allvarliga försök att förbättra deras situation, men traditionerna är djupt rotade.

Under 1980-talet har en organisation dock lyckats åstadkomma en mindre social revolution bland tusentals oberörbara indier, genom att använda sig av ett så ovanligt kampmedel som toaletter.

Det är skymning i staden Patna i norra Indien. Vid sextiden på kvällen slås gatlyktorna vid i Gandhi Park på. Alldeles intill parken ligger en offentlig toalett där folk smiter in på väg hem från jobbet. Inte många vet att de tack vare sina toalettbesök hjälper till att lysa upp parken.

Att göra biogas av avfallet från toaletterna och använda det som energi för att driva parkens gatlyktor är på något sätt en typisk idé signerad Sulabh International, en indisk organisation som lyckats skaka det till synes orubbliga kastväsendet i sina grundvalar.

Enligt indisk lag finns det ingenting som heter kastlös eller oberörbar, men i verkligheten lever begreppen kvar i högsta grad. Över 600 000 oberörbara kallas bhangis, en beteckning som närmast är ett skällsord. Bhangis har till uppgift att ta hand om latrin och betraktas därför som några av de lägsta.

AVSKAFFA LATRINTUNNAN

Mahatma Gandhi slogs hårt för de oberörbaras sak och bhangis var kanske de mest föraktade. Mahatma Gandhi var mest mån om att föregå med gott exempel och han började att själv tömma sin latrintunna på 1930-talet, något som betraktades som en sensation. Men attityden mot bhangis var och förblev densamma.

För 20 år sedan kom den indiske sociologen Bindeshwar Pathak på den enkla men geniala idén, att om man avskaffar latrintunnorna skulle bhangis förödmjukande arbetsuppgifter automatiskt försvinna. Problemet var bara att hitta en ersättning för latrintunnorna.

Att byta ut torrdassen mot vattenklosetter skulle bli alldeles för dyrt med tanke på de indiska städernas dåligt utbyggda avloppssystem. Efter mycket experimenterade lyckades Pathak med hjälp av några ingenjörer ta fram en toalett som uppfyllde de eftersökta kraven.

Toaletten är utformad ungefär som en mulltoa med två förmultningskammare nedgrävda i jorden, försedda med vattenlås som effektivt utestänger lukt och bakterier. När den ena kammaren är full tillsluts den och den andra tas i bruk.

Efter två års förmultning töms kammaren och innehållet som blivit gödsel är färdigt att användas i jordbruket. För en familj på fem personer tar det ungefär fem år att fylla en kammare och grunden för latrintömmarnas förhatliga syssla har därmed ryckts undan.

SPRIDS ÖVER INDIEN

Pathak bildade organisationen Sulabh International och hans idéer började snabbt spridas över Indien. För att inte de befriade latrintömmarna ska bli arbetslösa har Sulabh byggt upp rehabiliteringscenter där de oberörbara kan omskolas till nya yrken och får hjälp att bygga upp sin självtillit.

I utkanten av Patna ligger ett av Sulabh Internationals rehabiliteringscenter. I de låga, oansenliga byggnaderna pågår den förändring som Mahatma Gandhi drömde om. Flera hundra oberörbara är i full färd med att utbilda sig till skräddare, mekaniker, sekreterare och chaufförer och över hälften av deras lärare är före detta bhangis.

I en av salarna, bland smattrande symaskiner, sitter Gita Devi och lär sig att rita mönster för att tillverka barnkläder. Gita, som är 27 år, fick arbeta som latrintömmare i sin hemby när hon var liten.

Min familj har i generationer arbetat med att ta hand om andra människors avfall, berättar Gita. När min mor var sjuk fick jag hoppa in i stället för henne. Det var hemskt att arbeta med de där stinkande tunnorna och jag vill aldrig mer göra om det.

FÖRNEDRANDE ARBETE

Gita menar att det i första hand inte var själva arbetsuppgifterna hon tyckte illa om utan omgivningens nedlåtande inställning.

Jag var stämplad som oberörbar och det innebar att jag inte fick sätta min fot i templet eller hämta vatten ur brunne. När jag skulle få betalt för mitt arbete slängde folk åt mig pengar på marken för att slippa vidröra mig.

Sedan Gita kom i kontakt med Sulabh förändrades hennes liv radikalt. Tillsammans med 150 andra kvinnor utbildar hon sig till sömmerska och kanske kommer hon att vara med i det arbetskooperativ några av eleverna planerar att starta.

En sak är säker, säger Gita med eftertryck, jag kommer aldrig mer att stillatigande finna mig i någon form av förnedring.

Fram till idag har Sulabh omskolat 6 000 berörbara till nya yrken. I ett flertal städer i delstaten Bihar, som kanske är kastväsendets starkaste fäste, finns inte längre en enda människa som har till yrke att tömma latrintunnor.

TOA I GULD

Sulabh International finansierar främst sin verksamhet med att bygga toaletter. Det finns 19 olika varianter att välja på, allt från en enkel standardmodell till en VIP-toalett i guld och marmor.

Rörelsen är icke-vinstdrivande och överskottet från försäljningen av toaletterna plöjs ned i företaget. En viktig del av verksamheten är de offentliga toaletterna.

I Indien är en offentlig bekvämlighetsinrättning en mycket ovanlig syn. Folk tvingas göra sina behov längs trottoarkanten, något som inte bara luktar illa utan även bidrar till att sjukdomar sprids. För att råda bot på problemet har Sulabh byggt hundratals offentliga toaletter i olika delar av Indien.

Vart man än reser i landet stöter man på Sulabhs anläggningar, ofta vackert målade och alltid lika exemplariskt välskötta.

Den första anläggningen som byggdes är komplexet vid Gandhi Park i Patna. Sulabh International står det med stora bokstäver vid entrén, som är bemannad dygnet runt. Båsen är byggda i långa rader, där en strid ström av kvinnor och män hela tiden kommer och går.

Besökarna betalar 20 paisa (ca 10 öre) i en lucka för att använda sig av toaletterna, men de som inte har råd får gå in gratis. Avgiften räcker för att anläggningen ska gå ihop och avlöna de anställda.

I ett hörn håller en kvinna på att tvätta sina kläder och över alltihop ligger en doft av såpa och rengöringsmedel.

För några år sedan var det här en stinkande leråker och stadens skamfläck, berättar Nindeshwar Mishra, Sulabhs vice ordförande.

Människor som förut kom hit och förorenade på marken hjälper idag till att göra tillvaron ljusare i Patna, säger Mishra och skrattar.

Han går bort till en stor motor strax intill toaletterna och startar den med ett dån.

Det där är resultatet av våra 1 000 dagliga besökare, säger Mishra och pekar ut över Gandhiparken där gatljusen tänds.

Avfallet från toaletterna har bildat biogas som driver motorerna och genererar tillräckligt med ström för att lysa upp hela parken. Sulabhs ingenjörer har räknat ut att det är fullt möjligt att lysa upp varenda gata i samtliga av Indiens städer på det här sättet. Och de är fast beslutna att genomföra idén.

GIGANTISK ORGANISATION

Sulabh, som betyder bekväm, har vuxit till en gigantisk organisation med 15 000 anställda och en årlig omsättning på 125 miljoner kronor. Sulabh finns idag i 17 delstater i Indien och även i Nepal, Sri Lanka, Bangladesh, Indonesien och är på väg att introduceras i Afrika.

Man kan lugnt säga att Sulabh har tagit det här med toaletter och renlighet på allvar. På den indiska landsbygden har man dragit igång fler utbildningsprojekt som 1990 ska ha lärt ut grundläggande hygienregler till 600 000 människor. Sulabh har dessutom egna kulturarrangemang.

EGEN FORSKNING

Sulabh vore inte Sulabh om man inte också hade byggt upp ett eget forskningscenter, Sulabh Institute for Technological research and development i Patna. Vid institutet, som ligger i anslutning till en stor offentlig toalett, arbetar högt utbildade vetenskapsmän och vad de inte vet om toaletter är inte värt att veta.

Laboratoriet är efter indiska förhållanden mycket modernt utrustat, oscilloskop blinkar och mikroskopen står tätt. Vid en dator arbetar kemisten Santosh Singh med att analysera de senaste forskningsresultaten.

Från toaletterna bredvid centret får vi ut 300 kilowatt per dag via vår biogasanläggning, en miljövänlig form av energi som är mycket användbar, inte minst på landsbygden, säger Santosh Singh.

GÖDER GRÖNSAKER

Vi undersöker även gödningseffekten från förmultningskamrarnas avfall, fortsätter Singh och visar rader av tomater, blomkål och ärtväxter som står i krukor uppe på forskningscentrets tak.

Vi försöker komma fram till den optimala blandningen av jord och gödsel och vi har redan kommit en bra bit på väg, säger han och pekar på några grönsaker som är uppvuxna på toalettavfall och prunkar i solskenet.

Sulabhs grundare, Bindeshwar Pathak, har kommit ett stycke på väg mot sitt mål; att befria Indiens latrintömmare, en uppgift många ansett som omöjlig. Men att det inte är lätt att förändra de invandra traditionerna har Pathak fått känna av mer än en gång.

I början när vi byggde våra offentliga toaletter lade vi märke till att det fanns vissa anläggningar som muslimer vägrade att använda sig av, berättar Bindeswhar Pathak.

Hinduer, kristna och buddhister kom till toaletterna men inte muslimer.

Vi kunde inte hitta någon rimlig förklaring förrän vi insåg att vi hade byggt toaletterna åt fel håll. Ingen rättrogen muslim gör sina behov vänd mot Mecka. Men sedan vi åtgärdat felet strömmade även muslimerna till.

Inga problem är så svåra att de inte går att lösa!

Sydasien nr 1/1989 med Staffan Wolters

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: