Kategoriarkiv: Politik

Tvåtredjedelssamhället är här men inte som vänstern tänkte på 1990-talet

Journalisten och vänsterdebattören Björn Elmbrants bok utkom 1997, ny upplaga 2000

Sossar och vänstern varnade ofta på 1990-talet om att globalisering och automatisering skulle skapa ett samhälle där 2/3 skulle ha fasta tjänster och ett gott liv,  och 1/3 fastna i tillfälliga anställningar och utanförskap. Ett ”prekariat” var i antågande mässade de. Några talade om en etnisk underklass och beskyllde då rasister och borgare för den misslyckade integrationen med några undantag, t ex liberalen Hans Nestius.

Nu 25 år senare ser två tredjedelssamhället ut att vara här men inte som vänstern föreställde sig. Majoriteten sväljer vad mainstream media skriver och sänder, medan en minoritet går till alternativmedier. SD är fortfarande paria och att köpa en sommarstuga där folk röstar fel är otänkbart skrev Anna-Karin Wyndhamn i GP i går.

Boken Saknad presenterar att många inom de 2/3 inte ens kan erkänna att de kan sakna det Sverige som nu försvunnit och bannar de som berättar om det forna fosterlandet. Erik Hörstadius bok Vårt nya land tar upp samma saknad och hans drapa i Fokus är tydlig.

Vad som skedde på 1990-talet var att Sverige genomgick den största ekonomiska kris sedan 1930-talet samtidigt som vi tog emot över 80 000 fd jugoslaver, och många andra nationaliteter.  Över en halv miljon arbetstillfällen försvann på 1990-talet i ett land med 9 miljoner invånare.

https://detgodasamhallet.com/2022/05/05/gunnar-sandelin-om-demografin-del-2/

 

1997 blev det första året som Sveriges BNP började visa plustecken igen. Landet började i någon grad likna övriga länder även om högre skatter och fler offentliganställda skiljde ut Sverige. De borgerliga partierna berömde omstruktureringen medan den socialdemokratiska regeringen iscensatte förändringar som deras motståndare aldrig skulle kunna ha fått igenom.

I Sverige kunde bara en socialdemokratisk regering dra ned på offentliga utgifter eftersom folk litar på att det blir rätt. Talet om nyliberalism och systemskifte från regeringen Bildt åren 1991–1994 skrämde väljarna men i sak skilde sig inte partiblocken sig mycket åt. En av de som utförde alla neddragningar vid Statsrådsberedningen och Finansdepartementet var Magdalena Andersson.

Skolminister Göran Persson, 1989-1991, sedan finansminister 1994-1996 och statsminister 1996-2006, kom att genomföra de största budgetsaneringarna under finanskrisen på 1990-talet förberedda av Carl Bildt och Assar Lindbeck, och tillsammans med Ingvar Carlsson och Urban Bäckström. Fem hjältar.

Persson kom att uppfattas som hård och pragmatisk men lojal mot arbetarklassen. Han verkade i det tysta och Magdalena Andersson gick i lära hos honom.

Under 1990-talets migrationsvåg till mindre orter fanns möjligheter att forska på hur främst de unga män som fanns där bemötte de nya unga männen. Antropologiprofessor Jonathan Friedman i Lund sökte forskningsmedel för att undersöka de sydsvenska orterna, som Sölvesborg där tonåringen Jimmie Åkesson då bodde, klarade invandringen men fick nej.

Han och hustru Kajsa var något på spåren och 2006 utom antologin  Exit FolkhemsSverige om just 1990-talet migration med bidrag bl a från socialdemokraten Åke Wedin. Se min blogg och dessa referenser.

Visa källbilden

Jonathan tipsade mig om Jim Goads bok The Redneck manifesto (1997) som är en historia om de allra fattigaste vita  i USA, från vilka gruppen trailer park/white trash/rednecks härstammar. Boken förebådar den sk högerpopulism som växte både i USA och i Europa efter 2000.  Demokraten Tomas Franks What’s The Matter With Kansas? How Conservatives Won The Heart Of America (2005) var en annan. Och den svenska förbisedda studien Exit FolkhemsSverige, skriven av forskare och etablerade författare.

Vart jag vill komma till är att hela den Sverigevänliga folkrörelse som växt upp runt SD och invandringskritiker utgör denna 1/3 tillsammans med den utländska underklass, synliggjord av de drygt 600 000 som inte försörjer sig själva. Etablissemanget vill varken veta av kritik av rådande invandring eller höra talas  om gängbråk och bidragsberoende utlänningar.

Den 2/3 som råder över medier och makt utgår både från socialdemokratin (särskilt för de offentliganställda) och borgerligheten med undantag för den moderata läkaren Eva Bergqvist i slutet av 1980-talet.

Vänsterdebattören Rasmus Fleischer skrev 2012 om just denna analys av högerpopulismens framväxt ur den marginaliserade 1/3, men att även det motsatta kan gälla: fascism kan komma från de etablerade 2/3:

”Teorin om tvåtredjedelssamhället har ofta använts “för att förklara högerextremismen och framväxten av främlingsfientliga partier med en väljarbas rekryterad från den förfördelade tredjedelen”, skriver Jonas Thente.

Men när Gáspár Miklós Tamás intervjuas om Europas extremhöger ger han ett helt annat svar: fascismen kommer från de två tredjedelarna, som söker sätt att avgränsa och bestraffa den fattiga tredjedelen.

Visserligen behöver dessa två teorier inte utesluta varandra. Fascism bottnar ofta i en rädsla för deklassering just hos de grupper som hör till de två tredjedelar som är relativt välmående, men som fruktar att falla ner i den fattiga tredjedelen.”

Ett tips till hågade ledarskribenter och undersökande journalister är att kolla upp Elmbrants bok och andra debatter  om 2/3-delssamhälle på 1990-talet och applicera dem på framväxten av SD och den allt starkare kritiken av det politiskt ängsliga åsiktsklimatet i Sverige.

Vänstern och migrationsvurmade borgare  bör smaka på sin egen sura brygd för det är socialdemokratin med stöd av V och MP och sedan M med stöd av Alliansen som har skapat det polariserade samhälle allt fler talar om idag.

Tänk att varna för ett tvåtredjedelssamhälle och sedan skapa just det samtidigt som man tiger om det och förtalar de som påtalar ett splittrat och kluvet land. Den ingången bör få igång varje driven och sanningssökande skribent.

 

Suicide of the West (1964) av James Burnham

James Burnham (left) with Arthur Koestler at the Congress for Cultural Freedom in West Berlin, 1950. Photo: Sueddeutsche Zeitung Photo.

Den amerikanske filosofen och politiske tänkaren James Burnham började sin politiska karriär som kommunist och brevväxlade med Leo Trotskij, men blev ganska snabbt en konservativ debattör i början av 1940-talet och arbetade senare för CIA.

Hans bok The Managerial Revolution (1941) analyserade den nya klass av byråkrater och företagsledare som oavsett politiskt system – nazism, stalinism, New Dealism- kontrollerar samhällsutvecklingen och ekonomin sedan 1930-talet: staten går före individen, planekonomi före marknadsekonomi, (subventionerade) arbeten ställs mot möjligheter, trygghet före initiativ, mänskliga rättigheter framför äganderätt. New Deal var ”fascism utan skjortor” sa Burnham.

Om Roosevelts New Deal i 1940-talets USA:

”There can be no doubt that the psychological effect of New Dealism has been what the capitalists say it has been: to undermine public confidence in capitalist ideas and rights and institutions. Its most distinctive features help to prepare the minds of the masses for the acceptance of the managerial social structure”.

Den brittiske författaren George Orwell använde hans analys i boken 1984 där tre geopolitiska sfärer bygger på dessa principer; Oceania (USA), Eurasia (Europa) och Eastasia (Sovjet). Burnhams bok används rentav av Orwell i 1984 som den fiktiva studien ”The Theory and Practice of Oligarchic Collectivism”, en delvis trotskistisk analys av Stalins Sovjet.

Burnham fortsatte sina hårdkokta realistiska analyser av politik, särskilt i The Machiavellians (1943), där han kritiserade politiskt önsketänkande sedan renässansdiktaren Dante på 1300-talet. 1964 skrev han den banbrytande Suicide of the West: An essay on the meaning and destiny of liberalism vilken står i fokus i detta avsnitt.

Den liberalism han avser är den sentimentala självkritiska och andefattiga socialliberalism som då dominerade i USA, och gör fortfarande i många avseenden.  Civilisationer dör oftare på grund av intern kollaps, självmord, än attacker utifrån.

Att ens vilja försvara sin civilisation med dess moraliska värden och historia har underminerats av liberaler som dömt ut dem som vidskepliga, reaktionära och irrationella menade Burnham:

”In their place liberalism proposes a set of pale and bloodless abstractions – pale and bloodless for the very reason that they have no roots in the past, in deep feeling and in suffering. Except for mercenaries, saints and neurotics, no one is willing to sacrifice and die for progressive education, Medicare, humanity in the abstract, the UN and a ten percent rise in social security payments”.

Liberalismen utgår från en formbar mänsklig natur som antas kunna förändras till det bättre. Vi är okunniga men inte onda. Burnhams definition:

”Modern liberalism, contrary to the traditional doctrine, holds that there is nothing intrinsic to the nature of man that makes it impossible for human society to achieve the goals of peace, freedom, justice and well-being that liberalism assumes to be desirable and to define ’the good society’”.

En liberal är förnuftig och skeptisk gentemot vanor, traditioner och auktoriteter, men optimistisk i förhållande till sitt förnufts överläge. En sådan person kan ha svårt att ens beteckna sina åsikter som liberala eftersom de är självklara och rationella för alla oavsett politiska åsikter.  Alla problem har en lösning, ofta i form av en social reform eller utbildningsinsats, för liberalen, särskilt för amerikanska liberaler under efterkrigstiden.

Burnham sätter upp två listor som definierar liberaler: en med  39 påståenden som liberaler bejakar (nr 1- alla former av rasåtskillnad är fel, nr 36 – alla medborgare har rätt till social trygghet) och en lista på 19 definitioner av liberalism (2- den liberala ideologin är rationell, n2 18-liberaler tenderar att vara emot krig och krigare).

Liberalism har inte orsakat västvärldens nedgång men är den verbala benämning som beskriver och godtar den globala nedgång som pågått sedan 1914. I början av boken berättar Burnham om en kartbok han hittade från 1920-talet som visade människans civilisationer från härskaren Sargon II i Assyrien 720 f.Kr till det Brittiska Imperiet fram till 1929.

Därefter har västvärlden förlorat hälften av sina kolonier och sin intressesfär. Varför?

Suicide of the West kom ut 1964 och är ett polemiskt inlägg i det kalla kriget men samtidigt ett känslomässigt angrepp på liberaler som inte förstått att försvara de världen som väst stått för. Knappt 60 år senare upprepar Douglas Murray kritiken i sin The War on the West (2022). Se inlägg 2019 om hans bok The Strange Death of Europe.

James Burnham raljerar över naiva vita liberaler som tror att de nya länderna i Afrika, Asien och Latinamerika – ”half-formed pseudo nations” – ska kunna klara sig. Han vill dock hålla en gräns mot reaktionärer och rasister men är den politiska inkorrektheten personifierad:

”Why in the world should anybody sensible person give a damm what some spokesman for cannibalistic tribes or slave-holding nomads think about nuclear tests?”

Burnham begick dessutom misstaget att, mer eller mindre, ställa sig på antikommunisten Joseph McCarthys sida under 1950-talet.  En kommentator i vänstertidskriften Partisan Review skrev:

”The Liberals now dominate all the cultural channels in this country. If you break completely with this dominant atmosphere, you’re a dead duck, James Burnham had commited suicide”.

Burnham upprepar den konservativa och realistiska kritiken av liberalismen för dess missuppfattning av människan och samhället. Där är han inte originell men genom att placera in kritiken i det kalla kriget och avkoloniseringen är hans bok läsvärd. Liberalismen är inte beredd att bemöta världskommunismen och de problem som avkoloniseringen och ambitiöst välfärdsbygge, inklusive raskonflikter och ungdomsbråk, innebär. Den är helt enkelt inte verklighetsnära och till hjälp, tvärtom.

Han godtar att liberala reformer behövdes en gång, t. ex inom brottsbekämpning fram till 1800-talet då en småtjuv kunde hängas. Liberaler behövs, ibland, för att initiera sociala reformer, men konservativa behövs för att få dem att fungera är en hållning han sympatiserar med.

1964 ser han den västerländska civilisationen stå inför ett vägval, bestämma sig för att överleva eller gå under. Modern liberalism, inte dess klassiska 1800-talsvariant, är inte duglig för att ta itu med västs överlevnad. Att omedelbart överge kolonier skapar maktvakuum där kaos och kommunism frodas.

Befolkningsökningen och den politiska aktivismen i de fattiga länderna och Sovjetunionens inflytande oroar honom lika mycket som den ökande brottsligheten i de större amerikanska städerna. Liberalernas ursäktande av brott utifrån socio-ekonomiska orsaker gör honom urförbannad. Tillstånd av anarkotyranni rådde i New York redan på 1960-talet enligt de tidningsartiklar han citerar.

Liberaler är skyldiga och vet om att de är det menar Burnham.  De delar dessutom ideal och principer med kommunister. Men dessa är hårdföra och mer klarsynta. Mer i stil med Burnhams förebild Machiavelli som liksom tidigare politisk teori hade en pessimistisk syn på människan, eller i vart fall inte optimistisk.

Burnham föredrar termen tragisk människosyn. Liberalismen innebär dock något annat, nämligen att vara västerlandets självmordsideologi. Den omdefinierar nederlag som segrar och är en slags svanesång över svunna, bättre tider. Rasupplopp ses som hälsosamma tecken på känslor av liberala psykiatriker, ryska raketer på Kuba 1963 är inte så illa och så vidare.

***

Ovanstående text kommer i en bok i höst, se plan.   Podd om boken

Se även avsnitt om Ryszard Legukto

Visa källbilden

 

 

Saknad – en bok som behövs

Visa källbilden

Sommaren 2012 drack jag ett glas med Cecilia Garme, bekant från Uppsala, i Gamla Stan för att få tips till min Sverigebok, The Swedish Story. Hon nämnde två franska Sverigevänner som formligen avgudade vårt land.

Garme och Katarina Barrling har sedan dess gått i liknande fotspår som jag och många andra, t ex KO Arnstberg och Åke Daun och utländska Sverigekritiker,  dvs vi som ser den svenska kulturens osynlighet, ja rentav akulturella kultur. Ett ingenjörsdrag som Garme och Barrling repeterar enträget i sin efterlängtade Sverigestudie Saknad. På spaning efter landet inom oss.

Denna bok kom i rättan tid och skulle knappt ha mottagits välvilligt för ett par år sedan. Allt vad vi invandringkritiker pekat på finns där men  i en framställning som går hem i salonger och seminarier.

DN. 9.5.2022

Statsvetaren Gina Gustafsson, som refereras flitigt i boken, är dock inte enig med dem i att saknaden efter det förlorade Sverige är värd erkänsla, thymos. Det är bara att bita ihop till nästa Jimmie-moment.

Och vi som tidigt kritiserade den misslyckade invandringspolitiken, som jag 2011 i Newsmill, får veta:

”De som tidigare skyllts för rasister för att de vill begränsa invandringen får inte någon upprättelse bara för att de som anklagat dem själva med tiden intar samma position.”

DN 10.5. 2022

DNs Nadia Jebril skriver naivt och okritiskt om att komma hem till Lund, en stad jag ofta besöker och inte känner igen. Hon bör läsa Garme och Barrling för att förstå vad skåningar går igenom.

I boken Saknad kommer tilltufsade SDare till tals och samtal med andra som går i tankar om att fly sitt eget land skymtar förbi.

2019 intervjuade jag ett par från Tyresö som valt att flytta till Spanien pga oro och missnöje med den politiska ledningen i Sverige. Jag  undersökte också hur just tanken  på och att verkligen gå i landsflykt förenar svenskar och invandrare, ett projekt jag kallade Exil.

Garme och Barrlings resonemang om känslopolitik och betydelsen av nationalism för en välfärdsstat är något som vi borde ha talat om tidigare, men nu tycks debatten vara mogen efter många decenniers nedtystande.

Jag var tidigt ute men nu tycks inflytelserika debattörer som Jörgen Huitfeldt, Janne Josefsson och Johan Hakelius ha röjt vägen. Saknad  håller hög klass och bör översättas till engelska, franska och tyska. Vår ingenjörsmentalitet parad med en känslostyrd migration är väl värd att studera internationellt.

Som son till en ingenjör i Uppsala blir jag smärtsamt påmind om hur känslor berör oss. Min far hade till sist förstått mig men 2013 var han upprörd när jag inte baktalade SD. Han hade förstått boken som kom till sist, skriven av två uppriktiga Uppsalabor. Tack.

Skriver i Bulletin om Liberala våndor i USA

Efter Trumps seger 2016 fick några besvikna liberaler nog och skrev självkritiska böcker om den elitära liberalism som Demokraterna representerade genom Hillary Clinton. Men att amerikanska liberaler reflekterar över sin ideologi har varit naturligt och mer djuplodande än i Europa.

På 1980-talet gjorde den inflytelserike filosofen John Rawls upp med den individualistiska universella människosynen i sitt projekt om en socialliberal rättviseteori. Hans analys A theory of justice hade då utsatts för kritik från kommunitarister, i synnerhet den politiska filosofen Michael Sandel, för dess bristande förståelse för gemensamma värden och historiska förankring

https://bulletin.nu/sjunnesson-liberala-vandor

Hvad vilja Socialdemokraterna, Magdalena Andersson?

Ett halvår efter hennes tillträde är inriktningen fortfarande oklar. Det parlamentariska underlaget är svagt och regeringsbildningen i höst vid eventuell valseger kan bli lika krånglig som sist. Att bilda regering med V och C om MP åker ut lär inte bli lätt och hennes lättirriterade humör bådar inte gott.

Men vi lämnar personen Magdalena Andersson, född 1967 i Uppsala och går till hennes CV. Där framkommer att hon arbetade för Göran Persson 1996-2009, vid regeringskansliet och i opposition. Är hon då en av hans lärjungar? Vi ska se.

Inom den svenska socialdemokratin på 1980-talet hade insikten nått Kjell Olof Feldt och hans Finansdepartement att landets ekonomi måste förändras. Den nya inriktningen från 1983 kom att kallas ”Den Tredje Vägen” och deras företrädare ”Kanslihushögern”. Där ingick förutom Feldt även Erik Åsbrink och Klas Eklund (de två senare skulle sedan liksom Göran Persson ta uppdrag för storföretag, en korporativ tradition inom S).

Den Tredje Vägen innebar avregleringar, neddragningar av offentlig sektor, skattesänkningar som nya liberala medel att nå socialdemokratiska välfärdsmål. Ett ”Rosornas Krig” utbröt på 1980-talet mellan LO och vänsterfalangen inom Socialdemokratin och Feldts hårda krav.

Olof Palme, som inte tagit ställning (se Feldts Alla dessa dagar…i regeringen 1982 – 1990), mördades dock1986, upproret avstannade och Feldt kunde tillsammans med Ingvar Carlsson genomföra nödvändiga reformer, inte alltid uppskattade inom Rörelsen.

Skolminister Göran Persson, 1989-1991, sedan finansminister 1994-1996 och statsminister 1996-2006, kom att genomföra de största budgetsaneringarna under finanskrisen på 1990-talet förberedda av Carl Bildt och Assar Lindbeck, och tillsammans med Ingvar Carlsson och Urban Bäckström. Fem hjältar.

Persson kom att uppfattas som hård och pragmatisk men lojal mot arbetarklassen. Han verkade i det tysta och Magdalena Andersson gick i lära hos honom. Olof Palme kallade sig ofta för demokratisk socialist, Ingvar Carlsson sällan, Göran Persson aldrig.

Under 1990-talet fick andra socialdemokrater och progressiva politiker i västvärlden sina tankar från samma vaga begrepp, The Third Way. Bill Clinton i USA, Tony Blair och Gordon Brown i Storbritannien (och sociologiprofessor Anthony Giddens), Gerhard Schröder i Tyskland, Romano Prodi i Italien, Lula da Silva i Brasilien med flera. En svensk socialdemokrat minns entusiasmen då.

Visa källbilden
Tony Blair och Bill Clinton

Efter finans- och eurokrisen 2007-2009 utmanades dessa vänsterliberaler och socialdemokrater av folkliga partier och protester från höger och vänster. Resten känner ni till. Läs annars om förvarningarna i Laschs The Revolt of the Elites och The Atlantic.

Bildts borgerliga regering förlorade valet år 1994 genom sina tydliga nyliberala budskap om vidare neddragningar, konkurrensutsättning, avregleringar och sänkta bidragsförmåner, men i stort sett användes samma metoder av de följande socialdemokratiska regeringarna som talade inte lika högt om den bistra medicinen. Dock fanns behov av stora förändringar som inte kunde vänta.

1996 Göran Persson genomförde vad som ingen borgerlig regering hade kunna göra. Han hade visst stöd bland arbetarklassen och medelklassen men fick utstå mycket kritik från fackföreningsledare. Vid fackmöten var det dödstyst efter det att Persson hade lagt fram de dystra budskapen berättade han för journalisten Annika Ström Melin 2012 i hennes biografi över honom.

LO diskuterade att dra ned bidragen till partiet, en tradition sedan år 1898 men inget kom ut av förslaget. Lokalt bland fackklubbar och i partidistrikt fanns opposition, men högre upp i LO fanns tillräckligt med verklighetsinsikt och stöd.

Men det blev tufft ibland att stå i främsta ledet för att verkställa nedskärningarna. I riksdagen sade Persson att varje svensk som talar illa om Sverige utomlands borde brännmärkas. Sverige år 1995 var nästan där Grekland var år 2013.

Persson hade rest till börserna i New York, Frankfurt och London. Där hade han mött unga flinande finansvalpar (LO:s ordförande Stig Malms fyndiga uttryck) som undrade varför de skulle köpa svenska statspapper och rädda den usla svenska ekonomin. Persson hatade dem men gjorde vad som krävdes utan mycket åthävor. Lite snack, mycket verkstad. Tvärtom mot den grekiska saneringen.

Exempel på denna tysta reformering av välfärdsstaten visar statsvetaren Anders Lindbom i sin studie Systemskifte? (2011) av Perssonåren 1996 – 2006. Det stora som skedde gjordes så tyst att väljarna inte märkte att hela statsapparaten var i färd med att reformeras. Pensionssystem, nedskärningar av kommunal service, indragning av räntebidrag till bostadslån och många fler områden påverkades utan att stora protester hördes.

Visa källbilden
Göran Persson

Regeringen Persson tog itu med generösa socialförsäkringsutbetalningar, reformerade offentlig sektor och sade upp anställda. De minskade statliga utgifterna och en exportuppgång fick i gång landets ekonomi igen. Den ekonomiska politikens högsta mål ändrades från full sysselsättning till minskad inflation.

Riksbanken gjordes oberoende av riksdag och regering, vilket gav förtroende hemma och utomlands. Svenska politiker hade annars en förmåga att lägga sig i Riksbankens arbete. Hög inflation hade tidigare urgröpt löneökningar och någon egentlig reallöneökning hade svenska löntagare inte haft sedan år 1980.

Folk började inse att det låg något i alla ekonomiska åtgärder även om protester blossade upp lokalt och naturligtvis från vänster. Göran Greider, Sven Grassman, Johan Ehrenberg, Tomas Lappalainen och andra ville tillbaka till traditionell låneekonomi i Keynes anda, men de tegs ihjäl utom på kultursidorna och i deras egna tidskrifter TLM/Thelème och ETC. Greider vill fortfarande låna för att spendera, en tidigare beprövad men oduglig metod.

Lägre skatter, avreglering av telekommunikationer, järnvägar och elproduktion, nya budgetramar, medlemskap i EU år 1996 och mer effektiv förvaltning gjorde Sverige till en framgångssaga snarare än ett krisland. Finland som också utsattes för liknande valutaspekulation genomgick samtidigt en liknande omorganisering av hela den offentliga sektorn och den ekonomiska politiken.

Här är en lista på några reformer under 1980- och 90-talen:

1985 Avreglering av valuta och kapital för företag, banker och privatpersoner

1988 Lägre marginalskatter

1988 Avreglering av järnväg

1990 Avreglering av taxiväxlar

1992 Avskaffande av löntagarfonder

1992 Radio och televisionsmonopolen avskaffas

1992 Skolpengssystem införs

1992 Avreglering av inrikesflyg

1993 Privata arbetsförmedlingar tillåts

1993 Televerket ombildas till aktiebolag

1993 Lägre arbetslöshetskasseersättningar

1994 Postverket ombildas till aktiebolag

1994 Subventioner för byggande och fastighetsförvärv avskaffas

1995 Utökad föräldraförsäkring

1995 Sverige blir medlem i EU

1995 Fyråriga mandatperioder i riksdag, kommun och landsting

1995 Budgettak för utgifter i statsbudgeten

1995 Tidsgräns för kommuner att anordna barnomsorg

1996 El- och kraftproduktion ombildas till bolag

1997 Budgetramar för statsbudget

1997 Förtidspensionering orsakad av arbetslöshet avskaffas

1997 Fastighetsverket ombildas till bolag

1997 Statssubventionerade persondatorer till alla svenskar

1998 Personval tillåts

1999 Nytt pensionssystem med personliga andelar (PPM)

1999 Värdepapperscentralen såld

1999 Riksbanken oberoende av riksdagen

2003 Riksrevisionen oberoende av riksdagen

Den svenska bankakutens krishantering under 1990-talet intresserade ett decennium senare USA:s finansdepartement som bjöd över Riksgäldskontorets generaldirektör och dåvarande finansministern och moderaten Bo Lundgren för att berätta i amerikanska kongressen vad som låg bakom den svenska framgångsrika hanteringen tio år tidigare.

Neddragningar i staten drabbade även riksdagens utredningsförfarande som fick mindre tid på sig, producerade lågkvalitativa utredningar och ofta med ett bestämt resultat uppgjort i förväg.

Över en halv miljon arbetstillfällen försvann på 1990-talet i ett land med 9 miljoner invånare. Traditionell svensk bilindustri köptes upp av stora amerikanska bilföretag; SAAB av GM 1998, Volvo av Ford 1999. Nu är SAAB nedlagt och Volvo uppköpt av kinesiska Geely.

Under krisen drabbades bruksorter och glesbygd mest. I norrländska Pajala år 2000 var bara 65 % av den arbetsföra befolkningen i arbete, men det fanns även vinnare. Småföretagarregionen Gnosjö i Småland hade samma år 90 % i arbete. Invandrare i Värnamo arbetade till och med mer än smålänningarna. Ekonomhistorikern Jan Jörnmarks reportage från Fagersta berättar om vinnare och förlorare för tre decennier sedan.

https://timbro.se/smedjan/stalverket-dar-revolutionen-borjade/

1997 blev det första året som Sveriges BNP började visa plustecken igen. Landet började i någon grad likna övriga länder även om högre skatter och fler offentliganställda skiljde ut Sverige. De borgerliga partierna berömde omstruktureringen medan den socialdemokratiska regeringen iscensatte förändringar som deras motståndare aldrig skulle kunna ha fått igenom.

I Sverige kunde bara en socialdemokratisk regering dra ned på offentliga utgifter eftersom folk litar på att det blir rätt. Talet om nyliberalism och systemskifte från regeringen Bildt åren 1991–1994 skrämde väljarna men i sak skilde sig inte partiblocken sig mycket åt. En av de som utförde alla neddragningar vid Statsrådsberedningen och Finansdepartementet var Magdalena Andersson.

Men varken hon eller Göran Persson kan sägas tillhöra 1980-talets kanslihushöger som kom att drabbas av kritik dels från vänstern, dels från de besvikna socialdemokrater som kom att dras till SD. Andersson har kunnat skylla avregleringsmisstag, och de finns, på Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.

De böcker som bäst förklarar Socialdemokratin efter millennieskiftet är Carl Hamiltons S-koden, Feldts En kritisk betraktelse, Andreas Berghs Den kapitalistiska välfärdsstaten (se hans kritik idag) och Assar Lindbecks Ekonomi är att välja. Vill man sörja den förfallna socialdemokratiska välfärden från 1970-talet står Katalys, som alltid, till tjänst med fackliga tårar. Inte i några av dem, vad jag minns, nämns Magdalena Persson.

I höstas spådde statsvetaren Tommy Möller i SVT att hon skulle föra en mer vänsterinriktad politik inför valet enligt traditionell strategi: Socialdemokraterna går till val på en traditionell socialdemokratisk politik som är mer vänster än den man brukar bedriva i regeringsställning.

Den spådomen ser ut att slå in redan i dagarna som Expressens Anna Dahlberg noterade, liksom tidigare. Samtidigt får S kritik från V för att inte göra tillräckligt.

Men det finns ingen återgång till vare sig 1970-talet eller ens 2000. Läget i västvärldens politiska utveckling har förändrats i grunden och detta skedde på 1990-talet.

Under detta märkliga decennium övergav traditionella arbetarpartier sin väljarbas till förmån för en progressiv medelklass. Tony Blairs Labour gjordes om till ett parti för urbana välutbildade kvinnor som ville visa sig goda och samtidigt inte göra avkall på karriären. Internationellt smälte fyra förkortningar samman, FN/US/UK/EU, till ett interventionistiskt men progressivt militärorgan som backades upp av ett par lika progressiva medieförkortningar, CNN/NYT/BBC. Alla dominerade av progressiv medelklass.

I USA skrattade öst- och västkustintellektuella åt Fly-Over-States/Midwest där bara ignoranta fattiglappar bor. I Sverige samlades de självutnämnda folkupplysarna vid Stureplan och lockade över det andra folkrörelsepartiet, Centern. Socialdemokratin var då i färd med att förvandlas till det kulturradikala progressiva parti för innerstadsbor det idag blivit.

Magdalena Andersson kan med sin examen från Handelshögskolan tala med skolkollegorna Centerns Martin Ådahl (C) och Ali Esbati (V) på ett annat sätt än Stefan Löfven kunde. Hon kommer antagligen klara av att få sitt elitparti att framträda som ett massparti även om det skaver.

För de av oss som hyst eller hyser en hatkärlek till detta det svenskaste av partier är det sorgligt att se att hon inte vet vad hon vill med partiet eller Sverige. Hon kan stå kvar vid det parti hon kom att ingå i sedan 1990-talet, ett socialliberalt folkuppfostrarparti som ogillar smutsig industri och värdekonservativa arbetare.

Eller så kan hon försöka göra som hennes förre chef, Göran Persson. Han lyckades behålla stöd både av den progressiva medelklassen, och utsåg därför Anna Lindh som sin efterträdare, och samtidigt få tillräckligt med stöd av den traditionella väljarbasen ute i byggbarackerna och i industrin. Om Magdalena Andersson klarar av den balansgången återstår att se.

Hvad hon vill är att vinna valet. Sedan kommer ett harvande utan bestämd ideologi råda till 2026. En expeditionsministär som vi redan haft sedan 2014. Men hon kommer administrera bättre än sin föregångare. Kanske är det hennes stora fördel och oppositionens svaghet: att ansvara för det politiska och ekonomiska hantverket i regering och i partiet sedan nästan 30 år.

Visa källbilden

Skriver i Bulletin om den nationella förvandlingen till städer med betongförorter

Hallonbergen i Stockholms kallades 1974 av Olof Palme den bästa bostadsmiljön i Sverige

Sjunnesson: Sverige är sedan länge inte längre svenskt

”Folkhemmet och den nya moderna inkluderande svenskheten blev två slags svar på emigrationen.”

Läs gärna vidare om min analys av de senaste seklens nationella förvandling.

 

Över tusen sidor gratis

Bokrelease 2020 på Pressklubben för Skandinavisk kulturkamp

Ni som velat bläddra i mina texter men tvekat inför att lägga ned pengar på tryckta böcker kan nu ladda ned  tre av mina skriftsamlingar med texter från 1978 till 2018, drygt 1100 sidor:

Philosophy papers, 2017

Pedagogik och polemik, 2017

Tryckt och otryckt, 2018

 

Vill ni ändå få dem i tryck så kan ni beställa dem och andra böcker här. Där finns mer information om varje bok,

Håll till godo, gott folk !

En skriftställares dagbok: 02-01-2022

 

 

ANN HEBERLEINS BOK FALLET SOM JAG BLÄDDRADE I  NYLIGEN PÅMINDE mig om den åsiktskonformism som jag och andra upplevt under det senaste decenniet, se antologin Priset.

Heberleins och maken Heegs närvaro i samma sammanhang som jag, ”Sällskapet” och i Visby, och deras texter i alternativmedier, låt vara mer accepterade som Nyheteridag och Ledarsidorna, hade gett deras belackare fullt utrymme för drev och uthängningar. Aftonbladet Kultur verkar ha vara värst men statsmedierna och Lunds universitet stod inte långt efter enligt Heberlein.   

Denna tid i svensk kultur- och samhällsdebatt, från runt 2000 till 2020, kommer vara av intresse för doktorander  år 2030. De som följt mig och alternativmedier vet att det svenska debattklimatet är speciellt, så särskiljande att tom New York Times skrev 2017 om vår åsiktskorridor: 

”The Swedes have a word, ‘asikstkorridor,’ which translates as ‘opinion corridor’ and describes all those things considered incorrect not only to say but to think.”

Jag är rejält trött på denna tjatiga debatt som alltid handlar om SD till sist och tror att Heberlein är detsamma. Hennes bok är en viktig uppgörelse med en galen tid, i stil med Claes Arvidssons och Per Ahlmarks drapor under 1990-talet, se mina boktips.

Vad som slog mig igår när jag tänkte på 1970-talets åsiktskonformism och dagens var att då handlade frågorna på makronivå, om att införa fondsocialism, avskaffa kärnkraft (alla alternativ hade det målet) och införa lagändringar i familje-och arbetsmarknadspolitiken som visserligen berörde nästan alla svenskar men inte i våra privata angelägenheter.

Dagens åsiktskonformism handlar om att reglera våra mellanmänskliga förehavanden men inte att lösa de stora makroproblem. Vi har ett anarkoterroristiskt samhälle där vi inte får säga åt en tiggare att inte planka in på t-banan, men snällt tvingas vänta underdånigt på de tåg som är försenade. Se Bulletin och Morgonposten, men begreppet användes nog först i Sverige av Nya Tider

1970-talets åsiktskonformism utmanades 1980 i några debattinlägg av författarna Sven Fagerberg, Sven Delblanc, Lars Gustafsson och Jan Myrdal, kallade ”De Fyras Gäng”. Sverige ansågs av dem lida av en alltför stor enighet bland de styrande, oavsett deras roll som politiker, företagare, fackledare eller redaktörer. 

Britten Roland Huntford hade sett liknande korporativa tendenser 1971 i boken The New totalitarians och 1982 gav den malliga morgontidningens (Jan Guillous välfunna term på DN) kulturredaktion tysken Hans Magnus Enzensberger uppdraget att beskriva landet i serien Svensk höst. Många utländska betraktare har just sett vårt konsensus som nationellt särdrag.

Så var står vi idag? Kommer dagens snart söndervittrade värdegrund ersättas av en ny? Etnologen KO Arnstberg siar om framtiden lite men tecknar främst tiden fram till idag i sin bok Konsekvenserna.  Vår demografi har förändrats i grunden så att en tredjedel nu har utländska rötter samtidigt som det nationellt svenska samhällskittet har motarbetats  i över 40 år. 

Tidigare kunde ämbetsmän såsom bibliotekarier, konduktörer, socialarbetare och lärare få ordning i offentliga miljöer eftersom de åtnjöt självklar respekt. Icke så idag. Och de offentliga försöken att korrigera har snarare slagit bakut vilket Patrik Engellau skrev om idag på Det Goda Samhället. Har man än gång släppt på tyglarna är det mycket svårt att dra in dem igen. 

Samma sak med bidrag och privilegier (t ex till skattefinansierad fritid via studieförbund): en gång beslutade och utbetalade är de svåra att dra tillbaka. 

Så vad står Sverige inför 2022? Att både stärka makronivån (försvaret, de offentliga registren, sjukvården, infrastrukturen, energin) och samtidigt återupprätta auktoritet på mikronivå för de  som utför offentliga uppdrag, som blåljuspersonal och lärare m fl. Lägg till att skärpa kraven för att ta emot bidrag så får vi en blandning som ingen partikonstellation mäktar med på fyra år. 

Jag bävar för vad som kommer ske av motsättningar och ser dessvärre ett antal skitår framöver.  

Gott Nytt År förresten!

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

Korrekt – men inte politiskt korrekt

I SVT Debatt januari 2017 då jag representerade Avpixlat/Swebbtv och debatterade med Jörgen Huitfeldt och Belinda Olsson

Jag är ofta korrekt i min opinionsbildning och kanske även politiskt korrekt. Med korrekt menar jag att man bör uppföra sig hyfsat mot folk och inte bete sig illa.  Detta var ursprungsbetydelsen i begreppet politiskt korrekthet, dvs att man inte förlöjligar svagare grupper eller individer utan håller sig till sakfrågor. Inga dräggfasoner.

Mina förebilder  debattörerna Douglas Murray, Christopher Hitchens, Dave Rubin, Bert och Eric Weinstein, Milo Yiannopoulus, Brendan O’Neill, Eric Zemmour klarar balansen ganska väl även om någon av dem gapat väl mycket i onödan, som en Alex Jones.

Jag har nog själv betett mig mindre politiskt korrekt ibland, särskilt på twitter. Dock är det ofta tal om satir och parodi vilket mina meningsmotståndare också ägnar sig åt men visst finns gränsfall där jag drivit med offentliga personer.

Att vara korrekt är nyckeln till den kritik som ledande SDare och invandringskritiker levererat sedan 1990-talet. Jimmie Åkesson är fenomenal på att uttrycka politisk inkorrekta åsikter på ett korrekt sätt.

Vissa  andra inom SD har inte varit lika framgångsrika (Thoralf Alfson, Bertil Malmberg, Kent Ekeroth även om jag ofta håller med dem i sak). Bert Karlsson skäms inte för att bete sig som ett svin och jag skulle aldrig  ha lierat mig med honom vilket hedersmannen Ian Wachtmeister gjorde.

Jag lämnade SD 2019 för MED där ordföranden Ilan Sadé är minst lika korrekt som Jimmie Åkesson men snäppet vassare, liksom hela styrelsen i MED. Partiet dras inte med några rötägg utan är en  samling bistra men engagerade medborgare, ofta med lång yrkesbakgrund och examina. Synnerligen väluppfostrade och korrekta.

Visst kan det vara skönt och bra att lätta på trycket i de frågor som engagerar mest och strunta i det rådande åsiktsklimatet, men det finns alltid sätt att göra det utan att bli ful i mun och gapig. Vara korrekt helt enkelt.

 

SLUTDISKUTERAT: Kyrkomötet i Nicaea år 325 och de svenska 1970-talsreformerna

 

Vissa saker är utagerade. Slutdiskuterade. Och man går vidare trots att dessa ting bör återigen undersökas.

Så var det i nordvästra Turkiet år 325, dåtidens utpost för det Romerska riket, där kyrkoledare hade samlats för att reda ut huruvida Jesus var gudomlig, förhållandet till Gud och den Helige Ande.

Det fanns flera tolkningar sedan den judiske karismatiske predikanten יהושע (Yehoshua) hade korsfästs runt år 33. Vissa menade att han inte alls var gudomlig, som hans bror Jakob, andra att han var Messias men inte en inkarnation av יהוה (Jahve) med flera tolkningar. Till mötet kom arianer, trinitarianer,  modalister, tidiga unitarier, gnostiker och  kyrkoledaren Athanasios den Store, biskop i det mäktiga Alexandra och den romerske kejsaren Konstantins förtrogne.

Athanasios  lanserade den eleganta lösningen att Fadern, hans son Jesus och deras Helige Ande är av samma slag, ὁμοούσιος homoousios.  I den trosbekännelse som felaktigt kallas den Athanasianska trosbekännelsen, proklameras mot alla avfällingar och kättare med logiska insikter att alla tre är varandra men åtskilda och samtidigt en:

”En är nämligen Faderns person, en annan Sonens och åter en annan den Helige Andes. Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät. Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande. Oskapad är Fadern, oskapad Sonen och oskapad den Helige Ande. Omätlig är Fadern, omätlig Sonen och omätlig den Helige Ande. Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande, och likväl icke tre eviga, utan en enda evig, såsom icke heller tre oskapade eller tre omätliga, utan en enda oskapad och en enda omätlig. Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig, och likväl icke tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig. Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud. Så är Fadern Herre, Sonen Herre och den Helige Ande Herre, och likväl icke tre Herrar, utan en enda Herre.”

Slutdiskuterat.

Kejsare Konstantin hade lovat att exkommunicera och utvisa alla som inte höll med vilket skedde med kyrkoledarna Arius, Theonas, och Secundus. En ny mer hierarkisk kyrka organiserades och Rom fick övertaget från Jerusalem.  Ni kan läsa mer i böckerna Christian beginnings av Geza Vermes och How Jesus became God av Bert Ehrman, se bloggpost.

Den obegripliga Treenigheten har åtlytts sedan år 325 med några undantag. Den är ett mysterium är det svar kristna ger om man ställer den inför logiska utmaningar och påpekar dess polyteism, den obefintliga inkarnationstanken i Gamla Testamentet och annat sedan korsfästelsen, som bara den är ett bevis på att Jesus inte var den Messias judarna beskrivit i GT och inte heller möjlig om Gud kunde förhindra det.

Något tal om ett nytt förbund finns fö inte heller i GT. Läs bloggpost.

DET SVENSKA 1970-TALET

I Norstedts  Sveriges historia (band 8, 2013, s. 218) skriver samtidshistorikerna  Kjell Östberg och Jenny Andersson det extrema 1970-talets avgörande plats i svensk efterkrigstid:

”De reformer som genomfördes under denna tid saknar motstycke i svensk historia. Med viss tillspetsning skulle det kunna hävdas att aldrig har så omfattande reformer genomförts någonstans, någonsin som i Sverige under 1970-talet. För en nutida läsare bör man påpeka att reformer vid denna tid innebar förbättringar och utvidgningar av välfärdsstaten. Ett sätt att mäta det är att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet ökade från 26 % till 38 procent. I själva verket är en lång rad fenomen vi förknippar med den svenska välfärdsstaten tillkomna eller väsentligt reformerade under dessa korta år.” (min fetning)

Ett urval av dessa  betydelsefulla reformer var:

1970 Lag om hets mot folkgrupp utvidgas till att gälla  ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse

1971 Femdagars- och 40 timmars arbetsvecka
1971 Särbeskattning mellan makar införs
1974 Grundlagsändringar. Enkammarriksdag. Talman ersätter kungen
1974 Lagen om anställningsskydd
1974 Lag om fackliga representanter i bolagsstyrelser
1974 Lag om rätt till studieledighet
1975 Krav på kommuner att anordna barnomsorg
1975 Lag om företagares anmälningsplikt av lediga platser till Arbetsförmedlingen1975 Lag om rätt till abort
1975 Lag om rätt till abort

1975 Avskaffande av individuellt ansvar för myndighetsanställda
1977 Lag om medbestämmande i arbetslivet
1977 Lag om fem veckors semester
1977 Lag om arbetsmiljö
1977 Högskolereform som ger icke-akademiker majoritet i universitetsstyrelser
1979 Avskaffande av husaga
1979 Lag mot könsdiskriminering i arbetslivet
1980 Folkomröstning om kärnkraftens nedläggning

1970-talets reformer fullbordade högskattestaten och välfärdsstaten som båda ersatte folkhemmet där skatterna var betydligt lägre och det personliga ansvaret större, inte minst genom kooperativa inslag och folkrörelser

Sveriges skattetryck s 102

Se bloggpost och  denna bloggpost. 

Vi ser idag många spelfilmer från 1970-talet, som Call Girl, Tillsammans, som gör detta decennium till en nostalgiskt skafferi. Men det var knappast  så vi upplevde det.

Snarare var 1970-talet en tid av kris och omstöpning av alla områden i en fart som bara Olof Palme kunde hänga med i. Assar Lindbeck, nationalekonom och Palmes hand, beskrev i skriften The Swedish Experiment 1997 att Sveriges under 1970-talet utsattes för ett ”fullskaligt experiment”.

Den mer borgerligt sinnade skribenten Claes Arvidssons Ett annat land – Sverige och det långa 70-talet tog liknande grepp 1999 om denna tid vars skugga sträcker sig långt in  efter millenieskiftet.

Liksom vid kyrkomötet år 325 har 1970-talets reformer fått status som slutdiskuterade, utagerade.

Den brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntford beskrev vårt lands prekära läge 1971 i The New Totalitarians . ”Engineered consensus” var hans beteckning på vårt lands konformism, något som inte ändrades av den borgerliga regeringens tillträde 1976.

Från förordet till den nya upplagan;

"The collective still rules. Despite the gleam of hope 
in the Moderate revival and the change of government, Sweden remains a predominantly corporate state. Forty years of Socialist  rule have affected the national mentality. It is those decades  which have molded the Sweden of today. This book, warts and  all, is how I saw that process. 

Cambridge, England 
December, 1979" 


1970-talet är över men inte slutdiskuterat. Det är dags att börja diskutera alla reformer inkl abort, hets mot folkgrupp, förskola, arbetsmarknadslagar och skatter.   Låt inte Sverige ta efter den kristna kyrkans despotiska tankeförbud.

En skriftställares dagbok: 14-11-2021

BORDE JAG HA STANNAT KVAR I SD:s WEBBTIDNING SAMTIDEN 2015?

Mina kloka erfarna dissidentkollegor Gunnar Sandelin och Jan Tullberg rådde mig i februari 2015 att inte gå till DN och avslöja distansupplägget med Erik Almqvist i Budapest, den  obefintliga redaktionella planeringen, redaktionsbråk och alla refuseringar av mina texter trots att jag var redaktör och ansvarig utgivare, men utan publiceringsmöjligheter.

I och med Samtiden hade SD  genom mig kommit in i SVT/SR  2014 och jag borde ha suttit still i båten. Men icke. Jag  kände mig förorättad och var nog fåfäng nog att tro mig om att kunna starta en begynnande Sverigevänlig rörelse genom föredragsföreningen Fri Folkbildning,  Avpixlat, Nya Tider, Swebbtv och de andra alternativmediernas pådrag vid arrangemang som Pride Järva med mera.

Det gick väl sådär. Jag blev arbetslös  i mars 2015 och utan inflytande i SD som i Stockholm senare förföll rejält med paret Wallmark. Några soffor och inslag i SVT blev det inte mer (utom i SVT Debatt i januari 2017), vilket var kanske ett resultat av att jag inte kunde kopplas till SD och var därmed ingen representant.  Att ha en påläst välutbildad oberoende Sverigevänlig kommentator var otänkbart då och likaså nu.

Jag tror dock att Sandelin och Tullberg hade rätt nu i efterhand, men att sitta still i båten är inte min mest framträdande egenskap. Jag har tidigare hängt ut inkompetenta arbetsgivare (Hjulstaskolans rektor 2005, Yrkesgymnasiets ledning 2011) och har svårt för att bli trampad på tårna. Men nog borde det ha gått vägen våren 2015 att förpassas till en redaktörsroll och sedan fortsätta på Samtiden och fortsätta kommentera i debatten. 

Problemet var dock att jag inte kunde skriva fritt utan hade fått drygt 60 texter refuserade och därmed byggt upp en frustration sedan Samtiden startade vid midsommar 2014.  Att då fortsätta tedde sig omöjligt, men som sagt det hade kanske varit bättre för SD och den folkrörelse som partiet har, som bl a Expressens Viktor Barth-Kron påpekat. 

Men jag får idag bita i det sura äpplet.  Samtiden har idag en bra om än marginell funktion  i den politiska  debatten och Dick Erixon gör bra ifrån sig liksom Riksstudios.  Den äventyrlige Sjunne blev ett irrbloss som åtog sig uppdraget i november 2013 av Mattias Karlsson och Martin Kinnunnen eftersom han var den ende som kunde hantera det publicisistiska arbetet någorlunda och hade lite att förlora.

Jag hade fått sluta vid årsskiftet  2012/13 från lärarutbildningen som lärare i pedagogik och barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet eftersom jag inte följt den politiskt korrekta linjen.  2013 stod jag utan arbete och hade just engagerat mig i SD Stockholm samt debatterat invandringsfrågor på Bonnierägda Newsmill och denna blogg.

Jag hade vidare  flyttat till Indien över sommaren för att starta ett utbildningskonsultbolag men återvänt i augusti pga min fars sjukdom och senare bortgång i november. Kort sagt en rörlig individ, politiskt (gått från V till SD) och geografiskt.

Så vad göra nu? Knappast att återinträda i den politiska debatten eller skapa nya mediehyss. Det gör #Hurkanvi,  #Densistamåltiden, #Godton, Wyndman och Heberlein, Chang, Bulletin m fl bra. Någon plats för  riktiga Sverigevänner  i medier ser jag dock inte utom möjligen för Riksstudios Rebecca Fallenqvist och Richard Sörman som ett bra radarpar. 

Mainstream media har tagit till sig en glättig SD-light  version och skytt för de mer allvarliga kritikerna av invandringspolitiken (se bloggen). SVT Forum filmade t ex Jan Tullberg i feb 2016 men klippte bort inslaget när de själva sände hela programmet (se YouTube). Att låta en disputerad företagsekonom diskutera invandring och ekonomi är fortfarande tabu i SVT och han lär inte synas i TV4 heller. Inte heller Patrik Engellau och Karl Olov Arnstberg.

Kanske gjorde jag ändå rätt med att hoppa av. Hur som helst var jag med om att skriva presshistoria under denna korta intensiva tid.  

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Invandringskritikernas sociala och kulturella ställning

”Sverigedemokratin är tafflig, jag ser människor i foppatofflor framför mig, såna som gillar att grilla flintastek”, Ann Heberlein, intervjuad av Jens Liljestrand i Expressen, 1 sept 2021.

Denna text behandlar de personer och de politiska rörelser som levererat kritik av invandringen till Sverige sedan 1980-talet.

Den bärande tesen är att de folkliga kritikernas låga sociala ursprung har dragit ned tilltron till deras budskap och lett till omfattande förakt. De kvalificerade kritiker som har och har haft positioner inom kultur, medier och akademi har varit få och isolerade. Sammantaget har de svaga sociala och kulturella banden till etablissemanget varit avgörande för om deras argument ska bemötas sakligt eller ej.

SVERIGEDEMOKRATERNAS BRÖTIGA BÖRJAN

Att jämföra hur S och SD behandlades när deras rörelse och idéer var i sin linda är viktigt för att förstå varför den enda upptogs snabbt i etablissemanget, medan den andra hånades. En nyckel till förståelse är att analysera de personer som kritiskt debatterat den förda invandringspolitiken med eller utan koppling till SD.

Medan socialdemokratin organiserades utifrån fackföreningsrörelsen i slutet av 1800-talet med stöd från det unga radikala avantgardet (Strindberg) och högreståndspersoner (Branting, som hade gått i småskola med blivande kungen Gustav V) har Sverigedemokraterna, och vissa av dem som fört fram kritik av invandringen, vandrat en helt betydligt besvärligare väg.

Att ha nått 20 % i väljarkåren är därför en unik bragd som bör leda till omfattande forskning och debatt.Att Vitt Ariskt Motstånd, Bevara Sverige Svenskt och andra småpartier, däribland SD, fötts ur arbetarklassen är vida känt. Få medelklassungdomar ville förknippas med bomberjackor och stålhättade kängor. Dessa frustrerade arbetarkillar hade tidigt känt av de problem som invandringen skapat vilket hade förtigits i medierna.

Anders Klarström, SD förste ordförande, har berättat om de första åren från 1988-93 med SD i sin bok. Det hat och hot som SD mötte bör snarast dokumenteras. Jag lämnar frågan om äkta rasism här men visst fanns och finns rasism inom de invandringskritiska leden, liksom i samhället i övrigt.

Vad jag vill göra här är att lista några av de intellektuella och aktivister som utanför och i SD tagit upp liknande kritik.En tidig sådan kritiker som själv upplevt missförhållanden på och med flyktingförläggningar på 1980-talet var den moderata läkaren Eva Bergqvist.

Hon stoppades inte av Carl Bildt, som tvärtom försvarade henne mot två SVT-reportrar 1990, däribland Lars Adaktusson.Till de tidiga kritikerna får man räkna Thomas Gür som i borgerliga sammanhang publicerat rapporter och debatterat sedan 1980-talet i pressen. Han ifrågasatte den ljusa bild som gärna uppmålades, från vänster till höger, över lycklig integration. Landsmannen Magnus Karaveli publicerade 1997 en bok om en god nationalism där invandring diskuteras mer realistiskt.

Möjligen kan folkpartisten Ana Maria Narti räknas till de etablerade politiker som kunde se brister i integrationen, men hon var aldrig uttalad kritiker av invandringspolitiken. Dock är det långt från ledarsidor och borgerliga blad som de första analysera kommer underifrån. Den lilla stenciltidningen Blågula Frågor stod nog främst under 1990-talet under ledning av Jan Milld och Anders Sundholm, dit senare debattören och socialsekreteraren Birgitta Sparf sökte sig.

PASSIVISERANDE INTEGRATIONSPOLITIK

Faktum är att många i etablissemanget vågade diskutera den passiviserande integrationspolitiken som behandlade dessa, ofta kompetenta, utlänningar som barn. Liberalen och fd RFSU-ordföranden Hans Nestius satte ihop en antologi 1995 med Mauricio Rojas bl a.

Inom S skulle Leif Blomman Blomberg hinna öppna upp några debatter innan leden slöts efter millenieskiftet av Mona Sahlins fraktion. 1997 skedde ett medialt genombrott då Kajsa Ekholm Friedman, biträdande professor i socialantropologi i Lund, talade inför en publik, organiserad av den löst sammansatta gruppen Folkviljan och massinvandringen.

Hon hade fått frågan om mångfald var ett bra sätt att organisera samhällen vilket hon besvarade negativt med exempel och erfarenheten från Afrika, Latinamerika och Polynesien. Underlaget blev till två inlägg i DN som väckte stort rabalder, inte minst inom de svenska socialantropologernas läger.

Maken Jonathan Friedman, professor i socialantropologi i Lund även han, skrev ett satiriskt inlägg i Current Anthropology 1999 och gav sedermera ut en studie av svensk politisk korrekthet, PC Worlds, se länkar med gratis pdf av boken.

Jonathan Friedman samlade fler forskare och debattörer. däribland Åke Wedin, fd chef vid Arbetarrörelsens arkiv, kring sig till en antologi, Exit Folkhemssverige som utkom 2006. Den analyserar 1990-talets invandring från Balkan och begreppet ”mångkulturalism” i internationell forskning och jämförande studier.

Vid denna tid började utlänningar i och utanför Sverige formulera kritik. 2000-talet första år var det dags för fyra Lundastudenter och SD-are, Åkesson, Söder, Jomshof och Karlsson, att formera sitt ledarskap över det lilla men växande partiet. Söder är civilingenjör och officer, Jomshof gymnasielärare, medan Karlsson och Åkesson har oavslutade universitetsstudier.

De är sk organiska intellektuella i Gramscis mening. Ingen av dem har på djupet analyserat migrationsfrågor utan de har varit upptagna med att organisera SD. De har skrivit debattinlägg och hållit anföranden men kan inte sägas vara intellektuella invandringskritiker.

Det är först med Gunnar Sandelins inlägg i DN 2008 och KO Arnstbergs bok Sverige och invandringen samma år som några kvalificerade författare tar sig an det kontroversiella ämnet. De två samarbetar sedan 2013 med bloggen Invandring och mörkläggning och har gett ut tre böcker tillsammans.

Annars har två anonyma opinionsbildare verkat vid samma tid, och ofta i förbindelse med Arnstberg och Sandelin, nämligen journalisten Julia Caesar och statistikern Affe Karlsson.

Julia bloggade länge på den svensk-danska webbsidan Snaphanen varifrån hennes krönikor hämtades och trycktes i tre volymer 2010. Hon har numera en egen blogg och har avslöjats av Expressens kultursida.

Affe Karlsson är ännu anonym och har en fullmatad statistikblogg med en del satir. Jag gav de båda medaljer 2023 i min framtidsskildring.

Sedan 2015 har fler vågat framträda, däribland den fd borgerliga ledarskribenten Marika Formgren men alla har fått betala ett högt pris. De debattörer som tillkommit sedan dess är mer mediala men fortfarande saknas ordentlig forskning och djupa diskussioner om invandringens konsekvenser. Jag skrev två översikter 2019 i Katerina Magasin av den svenska invandringsdebatten, här och här.

INTERNATIONELLT

Utanför Sverige har länge invandring debatterats och beforskats. Danskarna var tidiga, se här, här och här, liksom norrmännen, här, här, här och här. Finland är ett särfall.

Till betydelsefulla invandringskritiska debattörer och forskare i Norge kan räknas Hans Rustad, Hege Storhaug, Asle Toje, Halvor Fosli Peder Fjordman Jensen, och i Danmark, Lars Hedgaard, Mikael Jalving, Kasper Støvring och hela Trykkefrihedsselskabet.Se min bok Skandiavisk kulturkamp för bakgrunder.I USA skrev kulturskribenten Bruce Bawer debattböckerna While Europe slept 2006 och Surrender 2009, vilka båda hyllades, liksom den ekonomiske journalisten Christopher Caldwells Reflections on the revolution in Europe 2009. New York Times skrev om Caldwells bok:

”When an insecure, malleable, relativistic culture [Europe’s] meets a culture that is anchored, confident, and strengthened by common doctrines [Islam’s], it is generally the former that changes to suit the latter”.

I Storbritannien har Douglas Murray hållit fanan högt och medverkat i etablerade medier, men förpassats till svenska alternativmedier (Dispatch International och Swebbtv) fram till 2019 då SRs Studio Ett lät honom säga något kortfattat med oförstående kommentator från vänster och presenterade honom som kontroversiell.

Hans bok The Strange Death of Europe (2017) är mycket läsvärd men är inget eget forskningsarbete. Oxfordprofessorn Paul Colliers Exodus (2013) är nog det senaste jag läst som bara fokuserar på migration. Debattböcker är annars vanligt inom denne genre, som t ex den tyske politikern Thilo Sarrazins bok från 2010 om hur Tyskland avskaffar sig självt och som fick pris i Danmark 2013.Till dessa kan läggas Jonathan Haidt, Melanie Philipps, David Goodheart, Matthew Goodwin och säkert andra namn ni kan tipsa mig om. Nu tillbaka till den svenska ankdammen.

HÄXBLANDNING

Lägger man ihop politisk korrekthet, svensk konflikträdsla, välfärdsstatens klientilisering med invandring/integration/migration får man en häxblandning som tar kål på vilken debatt som helst. Jag vet inte hur många skämskuddar jag har avverkat genom att genomlida tevesända debatter om just invandringen.

Det spelar ingen roll om SD eller någon vettig invandringskritiker, som Gunnar Sandelin, är med. Resultatet blir alltid pinsamt och svennigt. Kan hålla med Heberlein men foppatofflorna sitter oftast på personer som SVTS:s Camilla Kvartoft och Belinda Ohlsson.

Idag har vi ett tiotal personer som skrivit kvalificerat om invandring: Karl Olof Arnstberg, Patrik Engellau, Jan Tullberg, Gunnar Sandelin, Jan Ekberg, Johan Westerholm, Andreas Johansson Heinö, Joakim Ruist, Thomas Gür, Jesper Strömbäck, Magnus Henrekson, Emma Neuman och Tino Sanandaji.

Arpi, Cwejman, Neuding och Bulletin-gänget står i farstun liksom ledarskribenter på GP, SvD, Expressen, DI, Kvartal, Barometern, NWT, Dagen. Ni kan säkert fler namn och lägg till dem i kommentarsfältet.

Av dessa skulle en klok mediekanal kunna beta av 3-4 i taget med en gemensam neutral utfrågare (Anders Holmberg?).

Fokus ska inte vara stök på bibliotek och simhallar eller usla skolor, eller akutmottagningars säkerhet eller religion eller kulturarv eller kriminalitet eller jude-, homo – och kvinnohat eller bidragsnivåer eller politisk korrekthet eller Det Välfärdsstatliga Komplexet eller fega medier eller Sveriges totala kostnader (1,5 % av BNP enligt Jan Ekberg 2009, 7 % enligt Jan Tullberg 2020).

Fokus ska vara invandringen. Av dessa tror jag att fyra skulle kunna bjuda på en intressant debatt: Arnstberg, Engellau, Ruist och Heinö.

SLUTORD

En fråga kvarstår dock: Vad med den låga sociala bakgrunden hos SD och de ilskna svenskar som skriver arga kommentarer på nätet om utlänningar och jagas av Näthatsgranskaren, Researchgruppen och Aschberg/Boisen?

Kan några mer framstående företrädare för en saklig kritik få etablissemanget att acceptera mer av SD och den folkliga vreden?Tyvärr tror jag inte att något kommer ske på kort sikt. Det parti jag gått med i, Medborgerlig Samling, har ett migrationspolitiskt program av det slag jag efterlyser och partiet har samlat sansade fd Alliansväljare i en ambitiös ny medborgarrörelse, dock inte en folkrörelse som SD stampat upp ur den svenska landsbygdsmyllan.

Varken SD eller MED kommer behandlas utifrån sakliga resonemang av medier och politiker på länge än. De två partiobundna personer som nu står i främsta ledet och levererar insiktsfull kritik av invandringen praktiskt taget dagligen, Arnstberg och Engellau, är 70-årsåldern. Därmed är läget prekärt.

Utan påfyllning av nya kvalificerade debattörer och forskare så ser läget allt annat än ljust ut. Möjligen finns fler kloka yngre personer inom alternativmedier som Palestra, Motpol, Swebbtv, Nya Tider men de kommer aldrig accepteras.

Kanske Oikos, Konservativa Förbundet, Heimdahl kan göra något mer acceptabelt men jag har inte sett mycket som har invandringsfokus utan även där tassar man runt, liksom på Westerholms Ledarsidorna.

Just invandringen är den fråga alla skyr och som leder till låsningar för att tala med Jan Tullbergs utmärkta bok Låsningen (2014). Att konstatera att klassföraktet (mot SDs väljare) från de besuttna fortfarande råder är beklagligt men sant.

Kanske måste medelklassen drabbas själva och formulera frågor som de värjt sig för. Kommentera gärna!

Tillägnar denna drapa de två smartaste arbetarkillarna jag någonsin träffat, Roger Sahlström och Mats Dagerlind.

Sjunne,  den 11 oktober 2021 i Frillesås, norra Halland.

Heberlein, Heeg, Stegrud och Westerholm 2017

Igår gjorde Expos Jonathan Leman mig uppmärksam på att Ann Heberlein försvarat mig mot Expo 2017 i ett filmat samtal med Johan Westerholm, Erik van der Heeg och Jessica Stegrud i Almedalen.

Jag hade bloggat om det (se nedan) och mera om Expos uthängning av mig i sin statsstödda tidskrift, men glömt bort det. I klippet ovan säger Ann Heberlein att Expos uthängning av mig borde vara olaglig.

Vad som hänt sedan dess är att Expo fortsatt att registrera åsikter trots att jag begärt utdrag från deras register om mig flera gånger, att ledamöter i Expos styrelse kan knytas till AFA/Researchgruppen/Piscatus och Kulturhuset/Stadsteatern, att  Jessica Stegrud valts 2019 in i EU-parlamentet för SD och att Ann Heberlein dokumenterat den stigmatisering hon utsatts för genom att skriva mot den offentliga värdegrunden.

Jag har inte läst Heberleins bok Fallet men ska göra det. Hon gjorde en intervju med mig 2017 om mina skolerfarenheter för Westerholms webbkanal, men den sändes aldrig.

Lyssnar man vidare i klippet ovan från Almedalen 2017 så är det tydligt att Jessica Stegrud är otålig inför den tystnad som då rådde bland seminarier och deltagare i Visby då. Hon efterlyser mer öppenhet och samtal om de viktiga utmaningarna, integration och ekonomi, men tyvärr tror jag att för lite har hänt på fyra år.

Fortfarande tassar debattörer och medier runt i marker som SD och alternativmedier beträtt i decennier. Den folkliga vreden artikuleras sällan, utom i kommentarsfälten,  och de undantag som finns i etablerade medier, Bulletin, GP, SvD och Expressen ibland,  Kvartal, är fortfarande för svaga mot Public Service och de stora drakarna.

Att höra dessa fyra debattörer diskutera den ängslighet som de såg 2017 i Almedalen är än mer pinsamt eftersom de själva är ganska ängsliga. Ingen av dem nämner ordentligt och utförligt elefanten i rummet, den misslyckade invandringspolitiken.

Videon A Swedish Elephant är knappast heller fullgången. Men man märker att 2017-18 fanns tecken på en  marginell förändring i medier som nu inte tagit fart även om Riksvideos är det bästa som hänt sedan Swebbtv.

Tino Sanandaji talade på Westerholms arrangemang i Almedalen då 2017 och jag lyssnade. Bra men inte tillräckligt. Att igen fyra år senare inse att ängsligheten finns kvar i debatten är bedrövligt.

/JSj

***

Juli 2017:

När jag rör mig ute bland folk som i Almedalen förra veckan på Gotland händer det tydligen att mina möten och samtal fotograferas för att kunna hänga ut mina samtalspartners.

Ledarsidornas Johan Westerholm och Ann Heberlein som också var i Visby i början av juli 2017 nämnde detta för mig personligen obehagliga polariseringsgrepp av åsiktspoliser vid två videosamtal i Ledarsidornas serie ”Almedalen – andra sidan”:

8.40 min in från 4 juli

4.45 min in från 6 juli

Ann Heberlein lade till att hon sett tidskriften Expos 10-sidiga reportage om mig och kommenterar att jag är en märklig figur som funnits i offentligheten i decennier, men aldrig haft någon plattform eller inflytande. Men jag är inte en farlig människa på något sätt sa hon 🙂

Hon tyckte att det är skamligt av Expo att hänga ut en privatperson utan någon som helst reell makt. Det borde vara åtalbart avslutade Heberlein. Samma gäller Katerina Janouch

Expo nummer 2/2017 finns inte online men ni kan se av bilderna hur de lagt upp sitt reportage eller uthängning som Ann Heberlein kallar det:

Fotot är taget från 23 april 2016 då jag tillsammans med Tania Groth från danska For Frihed och Ingrid Carlqvist talade mot islamiseringen av Sverige i arrangemang av svenska För Frihet, en informell aktionsgrupp som levde under 2016. Så långt är allt gott och väl.

Men sedan våren 2017 har jag tagit avstånd från Ingrid Carlqvist, från högerradikala grupper, slutat skriva i alternativmedier, vilket uppmärksammats av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

Expo vet detta mycket väl men väljer ändå sitt gamla verkningslösa upplägg att allt runt SD är högerextremt (Expo buntar ihop SD, Ingrid Carlqvist o NMR), även om man som jag offentligt tar avstånd från just dessa för mig främmande och fientliga radikala ideologier och grupper (googla mitt namn och Nordfront, Motgift, sionism, Pride Järva, så ser du hur de ser på mig).

Expo kanske hade skrivit klart sina tio sidor om mig när jag bloggade i april 2017 om att jag inte längre stödde Ingrid Carlqvist och tog avstånd från en antisemitisk krönika i Avpixlat. De hade kunnat fått en mer sanningsenlig historia om de tagit upp denna vändning, men synd att spräcka en bra story tänkte Expo:s Anders Dalsbro och Jonatan Leman och använde över ett år gamla inaktuella bilder.

Etablerade medier som Expo vill gärna bunta ihop oss kritiker av invandringspolitiken till en och samma åsiktsgemenskap, där inga nyanser finns. Det finns en agenda i att få oss samtliga att framstå som människofientliga, uppenbart konspiratoriska och antisemitiska.

Allt jag sysslat med sedan jag början av 2010-talet då jag skrev mina böcker, bloggade och debatterade först på Newsmill, sedan Samtiden och Avpixlat samt sände studiosamtal i Swebbtv har varit reformistiskt i SD:s mittfåra (där allt fler MSM samsas) och ganska pragmatiskt även sett från övriga partier.

Mina egna upptåg har mer varit för att dra igång en folkrörelse med humor och engagemang, aktioner och bildning. Men även dessa vill Expo få till att jag lett något som binder samman hakors med blåsippor, NMR och SD, nazister och Sverigevänner.

Denna serie föredrag, av mig döpt till Fri Folkbildning, startade hösten 2013 (inte 2015 Expo) och blev ganska framgångsrik med många inspelade föredrag. Slutdebatten handlade om huruvida invandringsdebatten hade vänt med två etablerade debattörer, Nima Dervish och Andreas Henriksson, som Expo nu vill brunkleta via Ingrid Carlqvist, som inte alls hade med denna debatt att göra.

Likadant försöker de göra med Onda Bordet, en pubgemenskap som jag och Salle startat men inte kontrollerar. Så är det med folkrörelser.

Att Sverigevänner äter pizza i Kärrtorp är tydligen intressant för våldsvänsteraktivisten Mathias Wåg och redaktör Håkan A Bengtsson vid vänstersocialdemokratiska tidskriften Arena.

Den medialt största framgången jag nått, Pride marsch från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby på Järvafältet, fick en egen artikel i Expo, skriven av en bekant sedan Uppsala universitet som jag alltid sett som Lisbeth Salanders förebild.

I boken Homonationalism gavs en något mer nyanserad bild av mitt initiativ än det hat som Expo tryckte över ett uppslag.

Summan av kardemumman är att Expo framställt mig som en ”nyckelfigur i nätverket av grupper i SD:s kölvatten”.

Det är sant men bara till viss del eftersom ingen styrt mig. Andras aktioner jag ingått i har jag alltid försökt värja mot just högerextrema grupper och rasister. Jag har motat bort såväl Nordisk Ungdom som polska nationalister vid Folkets Demonstrationer.

Mina egna upptåg har varit ibland kritiserade av mina egna (Salle och Dagerlind) men även av DN, såklart.

Att bygga en ny folkrörelse tar tid och kraft. SD talar ofta om den Sverigevänliga folkrörelsen och jag ingår i den, givetvis som intellektuell kommentator och organisatör. Men att som Expo framställa mig och SD som några som tillåter högerextremism och rasism är bara trams. Det finns inga kopplingar mellan vad jag sysslat med och dessa antidemokratiska rörelser.

Men precis som när arbetarrörelsen formerades i början av förra sekelskiftet, så fanns i utkanten personer och grupper som var revolutionära. Förutom den revolutionära och Stalintrogna 100-årsjubliaren SSV/SKP/VPK/V/regeringsunderlag, fanns unghinkarnas Hinke Bergegren som talade om småmord och ungsocialisten Anton Nilsson (som jag faktiskt träffat) som sprängde båten Amalthea i Malmö 1908 då ett liv gick åt.

Den Sverigevänliga folkrörelsen har inget att skämmas för och jag är stolt över att ha bidragit på mitt lite egensinniga vis. Kanske är jag mer holländsk i min frispråkiga personlighet, mer lik Pim Fortuym och Theo van Gogh.

Kanske var det min fräckhet som fick UD-chefen och karriärsossen Peter Weiderud att attackera mig i förra veckan i Almedalen. Helt säkert är att någon tjallat om att högerextremisten och rasisten Jan Sjunnesson filmar en muslimsk ledare vid SIDAs tält i Almedalen. Weiderud hade inte betett sig som han gjorde mot en annan etablerad journalist, det är jag övertygad om. Maktens repression av dissidenter tar sig handgripliga uttryck. Dessutom förväntar man sig mer städat uppträdande av en chef vid UD än att råka i affekt.

Då är vi tillbaka till stigmatiseringen som Expo m fl utsätter sådana som mig för. Vad är de rädda för ? Jag har alltid kört med egen signatur, tom på Flashback och Twitter.

Är det kanske denna frimodighet som skrämmer dem? Att jag inte viker mig utan ständigt uppfinner nya angreppssätt, ibland allvarliga, ibland spex. Expo hade kunnat göra ett mer intressant reportage om de faktiskt talat med mig och tagit mig på allvar. Eller var det kanske det de gjorde i sin uthängning?

I så fall är läget så illa som Johan Westerholm skrev på Ledarsidorna 10 juli 2017 efter en vecka i Almedalen:

”Almedalsveckan 2017 är nu över, en vecka som inte liknar något tidigare och där många tendenser inför 2018 års valrörelse nu börjar utkristalliseras. Polariseringen i svensk politik har med årets Almedalsvecka nu fått ett eget moment och har kopplat sig loss från migrationsdebatten./…/

Åsiktsregistreringen och nätverkskartläggningarna sker inte längre i det fördolda eller är ens nödtorftigt maskerade. Fotografer tar bilder av okända när de samtalar med mer kända opinionsbildare när de rört sig kring Hamnplan 5 (SDs läger) och Donners plats. Varningar har gått ut på Twitter att inte besöka vissa platser i Visby för att kända SD profiler uppehåller sig där/…/

Summeringen från Almedalen 2017, och det som jag personligen tror kommer prägla tiden fram till valdagen 2018, är en ökad polarisering. En polarisering med inslag av ytterligare stigmatisering, personkartläggningar, åsiktsregistreringar och annat, som kommer prägla valet 2018. /…/ En polarisering där en del av aktörerna besitter såväl motivbild som våldskapital av olika karaktär. Allt ifrån kompetenskapital att genomföra dataintrång till mer fysiska yttringar.”

Till de skyldiga för denna polarisering och stigmatisering hör Expo och etablerade medier, men även UD-chefen Peter Weiderud vars fysiska angrepp på mig nu är polisanmält och rapporterat till tidningen Journalisten, min fackföreningstidning.

Fortsättning följer från den nya folkrörelsen för Sveriges väl.

För den som vill veta mer om mig och tvivlar på Expo, se om min bildningsgång och om mitt internationella liv.