Kategoriarkiv: Politik

Arvid Falks ambivalenta anarkism i August Strindbergs Röda rummet

Redan på tredje sidan lyfter huvudpersonen Arvid Falk sin knutna näve och skakar den mot Saltsjön och staden Stockholm nedanför restaurant Mosebacke på Katarinaberget på Södermalm. I ursprungsmanuskriptet stod att Falk ville ”krossa” staden men Strindberg ändrade det till att ”hota” den.  Tvivel redan från start således.

På sista sidan  i denna första  svenska (generations)roman får vi veta från vännen doktor Borg efter Falks genomvandringar i ett Stockholmsinferno av lögner och falskhet att han  är en politisk fanatiker:

”Falk är en politisk fanatiker, som vet att han skulle brinna upp, om han gav luft åt lågan, och därför släcker han den med stränga, torra studier; men jag tror icke det lyckas honom, ty hur han än lägger band på sig så fruktar jag en gång en explosion; för övrigt – oss emellan – tror jag han tillhör något av de hemliga sällskap som reaktionen och järnväldet har framalstrat på kontinenten”.

Det radikala samhällsomstörtande anslaget finns alltså med från början till slut,  men dessemellan vacklar Arvid Falk  i sin anarkistiska hållning.  Om han till sist resignerar eller bara ser ut göra det är fortfarande oklart.

När boken sägs utspela sig, på 1860- och 70-talen, efter representationsreformen i riksdagen 1865, Pariskommunen 1871 och troligen Sundsvallsstrejken 1879, hade Strindberg redan  intellektuellt delvis lierat sig med revolutionärer, utomlands och inrikes.

Sven-Gustav Edqvist visade i sin avhandling i Uppsala 1961, Samhällets fiende. En studie i Strindbergs anarkism till och med Tjänstekvinnans son,  att den ryska nihilismen som inte tvekade att använda våld mot tsarens styresmän låg Strindberg och hans krets nära.  Edqvist klassar romanen ”ur anarkistisk-ideologisk synvinkel halvgången” vilket tyder på att ambivalens utmärker dess tendens.

SAMHÄLLETS FIENDE. En studie i Strindbergs anarkism till och med Tjänstekvinnans son.
Bokens motto är från Strindberg själv i ett brev: ”Jag törs väl inte skrifva ner det farliga ordet som börjar med α och slutar, på grekiska, med α och som är skapelsens hemlighet”

Ryssen Bakunin var den våldsamme anarkisten  och Karl Marx värsta kritiker i Första Internationalen, som inte väjde för vapen i terrorattentat medan hans landsman och frände furst Krapotkin var den mer stillsamme anarkistiske samhällsutopisten liksom fransmannen  Proudhon. Idag liksom på Strindberg tid fanns en förvirring i begreppet anarki, en stat utan styre. Denna ideologi kan dels betyda ett kaos, dels en frivillig samhällsform som olika tänkare skisserat i årtusenden. Destruktion och konstruktion således.

I Röda rummet finns mer av förstörelselusta än uppbyggnad. Romangestalterna Olle Montanus, Falander, Struve, Borg och till viss del Falk talar ofta i termer av att rasa ned.  Möjligen har den proletäre målaren Olle Montanus mer positiv samhällssyn och hopp om ett nytt mer naturligt och hederligt jämlikt samhälle efter en period av nödvändig nedbrytande tid av anarki. Falk själv är, liksom Strindberg, en drömsk, och därför djupt tvivlande, revolutionsromantiker, ja en salongskommunist rentav. Han kallar sig för ”katederanarkist” senare under 1880-talet.

”Hvad jag vill är ej att sätta nya lappar på det gamla samhället utan- anarki” ska han yttrat hösten 1879.  Vidare eldade han på i ett brev från 1882  till Helena Ryblom :

”Hela denna falska byggnad kan icke försigtigt tagas ner utan måste en gång, när man rör vid grunden, ramla och jag ogillar icke dynamit i politiken”.

I andra brev kallar han sig pessimist, nihilist, socialist, kommunard (efter Pariskommunens revolt 1871), republikan och ofta med referens till den franske fritänkaren och 1700-talsrevolutionären Jean-Jacques Rousseau.

Men i  debutromanen Röda rummet tvekar hans alter ego Arvid Falk om nyttan med teorierna. Han går in i statlig tjänst och förlovar sig till sist, samlar på mynt och blir cynisk. Hans gode vän doktor Borg är förvånad över den snabba förvandlingen. ”Jag har aldrig annars än i dåliga pjäser sett en så hastig karaktärsutveckling som jag såg hos Falk den gången” skriver han.

1882

Falk och Strindberg är inte desamma men delar vissa dystra drag. I brev till vännen Eugène Fahlstedt 1872 beskriver Strindberg sig som refuserad misslyckad författare, besegrad och med intet hopp om sina höga ideal:

”Jag är tom: jag har förlorat tron på mig sjelf” och han är ”andligt död”. Varför ska man ”slita ondt till själ och kropp for några idéers skull som kanske aldrig äro några idéer, eller för en sanning som kanske är en lögn! Jag vill spara mig, jag vill inte kasta mig in i frågorna, jag upphörde att läsa tidningarna för att få lugn”.

Strindbergsbiografen  Carl Reinhold Smedmark kallar Strindberg såväl som Falk för  ”fanatiska skeptiker” i sin avhandling från 1952 som ägnar 200 sidor åt just Röda rummet. De två tvivlar på sina ideal men kan inte släppa dem. Fanatiskt återvänder de till drömmen om en samhällsexplosion för att åter med malande skepsis släppa den.

Falk: ”Han befann sig emellertid nu i ett tillstånd av svävande mellan fanatism och absolut indifferentism”.

Hans redaktionskollega Struve råder honom att anlägga ett fågelperspektiv till tillvaron:

”Om du vill förekomma den självförbränning, du som fanatiker går till mötes, så anlägg med det snaraste en ny synpunkt över saker och ting; öva dig att se världen i ett fågelperspektiv och du ska ll se huru smått och betydelselöst allt förefaller. Utgå ifrån, att det hela är en sophög, att människorna äro avskräden, äggskal, morotstjäkar, kålblad, traslappar så bli du aldrig överrumplad mer, förlorar aldrig mer någon illusion /…/ anlägg med ett ord ett lugnt och stilla världsförakt -du behöver icke befara bli hjärtlös för det”.

På detta  uppmaning till cynism svarar den vankelmodige Arvid Falk:

”- Synpunkten har jag icke ännu, det är sant, men världsföraktet har jag delvis. Men det är också min olycka, ty när jag ser något enda bevis på godhet eller ädelmod, älskar jag återigen människorna, och överskattar dem och blir lurad på nytt!

-Bliv egoist! Ge människorna fan!

-Jag fruktar, jag inte kan det !” avslutar Falk ordväxlingen med den mer erfarne litteratören Struve.

August Strindberg: Röda rummet
Förlaget Bakhålls utgåva

Han anmärker att för Strindberg liksom för Falk skänker spriten en viss lindring. I boken tar Falk in ”stora qvantiteter starka saker som om han ville släcka en eld eller brinna upp”.

I kapitlet Absint serverar en kypare vid namn Gustav den trötte skådespelaren Falander ett glas och en karaff vatten varpå denne svarar:

” – Varför ställer du alltid fram vatten, Gustav?

– Därför att herr Falander inte ska brinna opp.

– Vad rör det dig om jag brinner upp! Kan jag inte få det, om jag vill!?

– Herr Falander ska inte vara nihilist idag!”

Röda rummet : skildringar ur artist- och författarlivet / August Strindberg - Stockholmskällan
Berns veranda

1875 sprider Strindberg olust och depression omkring sig, bland annat till hans chef vid Dagens Nyheter Rudolf Wall. Strindberg förklarar sig efteråt till Wall att han drivs  ett ”oöfverfinnerligt svårmod som verkligen är hotande för tillvaron och som alstrar en förfärlig overksamhetslusta med åtföljande ändlösa mången gång rätt träffande reäsonnementer öfver det hela intighet”.

Falk liksom Strindberg är en känslig själ som drivs än till desperation, än till flykt, till anfall och leda.  Men Falk är inte Strindberg som efter 1875 gifter sig med Siri von Essen och arbetar som extra ordinarie amanuens vid Kungliga Biblioteket i Humlegården.

A.S. visitkort från KB

Av SVTs utmärkta filmatisering från 1970 slogs först jag av Per Ragnars veka rolltolkning av Arvid Falk. Han är inte alls en vulkanisk diktare utan en tyst ängslig lillebror och kamrat som inom sig må ha radikala böjelser men inte visar något utåt.

Falk är ”kemiskt fri från humor” skriver Smedmark och fortsätter med att denne har ”övertagit en begränsad del av sin upphovsmans karaktär och hans personlighet är på en gång blekare och mer enkelspårig än originalet. Det kan inte förnekas att han på sätt och vis gör ett mer sympatiskt intryck än Strindberg själv”.

 

Strindberg kommenterade sin förstlingsroman  långt senare i Götiska rummen (1904), också en nyckelroman. Där för Arvid Falks vän doktor Borg ordet igen med förstående värme om sin tidvis vilde vän från förr:

” – Ja svarade doktorn, det var Arvid Falks mening en gång , när han gick på muren ännu och profeterade för döva öron.

– En konstig kropp den där Falk som slutligen råkade i strid mot sig själv. . . .invände Isak.

-Nej det kan jag inte finna, klippte doktorn. Han experimenterade med ståndpunkter, och som en samvetsgrann laborator anställde han kontrollexperiment, ställde sig försöksvis på motståndarens sida, läste mot i korrekturet, prövade talet nerifrån, och när motexperimentet utföll negativt, återvände han till den beprövade ståndpunkten. Det där begriper ni inte. Men Falk hade klargjort sig om han använt Kierkegaards metod /. . . / Falk var en vivisektör, som experimenterade med sin egen själ, gick alltid med öppna sår, tills han gav sitt liv för vetandet, jag vill inte begagna det missbrukade ordet sanningen”.

David Gedin gör en liknande analys utifrån Pierre Bourdieus kultursociologi (främst tydlig i hans Flaubertanalys Les Règles de l’art, se mitt inlägg), men där är det den illojala författaren Strindbergs väg i ett nytt fält som står i centrum.  Han skapar en ny karriärväg genom att slå åt alla håll, inte minst sin egen uppåtstigande borgarklass men även akademin, tidningarna, ämbetsverken, teatrarna – en sann anarkist och rabulist.

Samtidigt var Strindberg en ung lovande dramatiker vars pjäser  Den Fredlöse, I Rom,  Fritänkaren, Mäster Olof höll sig tätt till de konventioner som Dramatiska Teatern krävde. Han stryker för råa scener, skriver om på nytt versmått och skickar nya versioner till teatern. ”Han lever i en brytningstid och vill både fånga upp de nya rörelserna och hålla sig väl med de nuvarande makthavarna” noterar Gedin. Hans novellsamling från Uppsalatiden som ges ut på Bonniers 1877 lovordas om än med vissa reservationer.

Likheten mellan Arvid Falk i Röda rummet  (1879) och Frédéric Moreau i Gustave Flauberts L’ Éducation sentimentale (1869) är  många, även om svensken är mer av en revolutionsromantiker. Flaubert hade själv upplevt 1848 års uppror i Europa och var inte imponerad. I Gedins sociologiska fältanalys  av böckerna finns vissa makt- och symboliska poler som bara till viss del motsvaras i verken.

”Kalfstek och rosor. En studie i August Strindbergs strategier under 1870-talet och självanalysen i Röda Rummet i Broady red 1998

Strindbergs författarskap och andra litteratörer finns ännu inte inom ett autonomt kulturellt fält men Röda rummet är den bok som visar vägen dit och som också själv skildrar och samtidigt skapar detta fält. Inom ett par decennier skulle en köpstark publik bära fram författare som då inte avkrävdes lojalitet med akademier, kungahus, sällskap och konsekrationsinstanser.

Själv ser jag Strindbergs ambivalens och därmed Falks som just denna positionering av en ung begåvade författare i vardande som lider av ett inre utanförskap, med tvivel på den samhällsmoral han uppfostrats med inom borgarskapet. Anarkism inombords, acceptans utombords.

Strindberg kan inte gå för långt men vill kittla sina likar med rå satir och häckla dem han stött på i Uppsala och i Stockholms ämbetsverk.  Épater la bourgeoisie – reta borgarna  och göra skandal, bli känd och sälja många böcker. Allt detta lyckades han med.

Slutord

När jag nyligen talade om  mina funderingar om Röda rummet med en sonson till  August Strindbergs husläkare  Axel Munthe (1857-1949)  berättade denne att farfar Axel hatade Strindberg, en ”fascist och antisemit”.  De grälade i pressen och antagligen på läkarmottagningen. Så nära  är Strindberg.

Källor:

Edqvist, Samhällets fiende (1961)

Lagerroth (red), Perspektiv på Strindberg (1971)

Gedin i Broady (red), Kulturens fält (1998)

Strindbergiana (2006)

#wokehögern

Finns det en wokehöger? Ja om man ska tro Ashkan Fardost och Navid Modiri som dryftade saken i podden #hurkanvi i oktober 2020, cirka 40 min in.

Denna höger utmärker sig av att i likhet med vänstern vilja införa en samhällsutopi som en gång för alla ska ställa allt tillrätta. Totalitarism alltså.

Dessutom vill wokehögern i likhet med wokevänstern göra sig till offer. De gnäller om MSM och att ingen lyssnar på dem. Alla medier och alla myndigheter drivs av PK-maffia. De tenderar till att bli rättshaverister.

Vänsterns NPC:er – TLarsson64SE Privatspaning
NPC nämns som en offerroll hos wokehögern

En tredje egenskap som de båda woke fenomenen delar är att de har sett ljuset, blivit uppväckta – woke. De vill i alla sammanhang visa på hur vänsterliberaler styr och ställer med svenskarna (och i USA hur Dems styr Hollywood, Reps, medierna, Washington och amerikanska trupper utomlands).

En avart som jag stött på ibland är den högerwoke som lägger konspiration vid konspiration tills hela världen kan ses som ett schackspel med Soros och Rothschild, något jag såg på en tavla vid den Alternativa Bokmässan utanför Stockholm i höstas. Till detta kan läggas NWO, Apollo 11, Nineeleven, CIA, FN, EU, CNN, Reinfeldt, Löfven, Lööf, Palme, Bilderberg . . . Högertidningen Nya Tider och vänstertidningen FiB/K är förvånansvärt ofta överens t ex om Ryssland, Syrien.

Wokehögern existerar men är inte alls lika framgångsrik som wokevänstern. Priset att gå emot högern är noll medan vänstern har fortfarande ett tolkningsföreträde.

Hur ta sig hur wokehögern? Genom att hålla huvudet kallt när konspirationerna haglar. Garva åt båda sidor som Hanif Bali och Per Lindgren gör i GodTon och Martin Eriksson och Boris Benulic i Radio.Bubb.la.

Huruvida omstartade Bulletin kommer hamna i en wokehöger låter jag vara osagt. Tino Sanandaji har vissa drag åt det hållet, men Per Gudmundson håller emot. Att prata bilar som Hanif Bali och Jan Emanuel ska göra är genialt. Alexander Bard ska visst podda i Radio Bulletin med Dan Korn och deras första ämne bör vara wokeism av båda slag.

Lycka till! Och tack Ashkan och Navid för att ni drog fram wokehögern.

Den dåliga demokratin

Tillståndet för den svenska demokratin är inte bra. Trots allmänna och hemliga val till folkförsamlingar, fri opinionsbildning och ansvarsutkrävande inför folket var fjärde år så tycks dagens system inte fungera som förväntat. Se MEDs förslag

SVTs tidigare korrespondent i Frankrike, Chris Forsne, skräder inte orden i en aktuell intervju för Swebbtv.

FORSNE

Hon anser inte att vi har en demokrati i Sverige längre utan använder liksom Jan Tullberg del 1 och del 2, benämningen ”demokratur”, ett begrepp som Vilhelm Moberg myntade redan 1965. I denna slags stat har medier, maktcentra och myndigheter växt samman mot medborgarna.

Sverige har en kartellpolitik menar både Forsne och Tullberg med partier som inte behöver ta hänsyn till väljarnas åsikter, särskilt inte i brännbara ämnen. Medierna är mer intresserade av spelet kring politiken än de politiska ämnena och deras konsekvenser, vilket visade sig under de fyra månader landet inte hade en vald regering från september 2018 till januari 2019, liksom det tidigare spelet sedan Decemberöverenskommelsen 2014. Demokratur och karteller hör intimt samman.

Chris Forsne menar att de personer som engagerar sig lokalt i politiken är föreningsmänniskor som inte vill ha några förändringar. I kommunval så garanterar många kryss inte att just den personen ska få uppdrag, utan det avgörs internt av partierna där inte meriter premieras utan lojalitet och anonymitet.

Samma mekanismer finns på riksdagsnivån. Fd riksdagsledamot (M) Ann-Mari Pålsson påpekade detta i Knapptryckarkompaniet 2011 och jag tror att Per Gahrton gjorde detsamma i sin avhandling från riksdagen 1980.

Personval skulle vitalisera demokratin, till exempel att välja borgmästare i en stad eller kommun, som i Frankrike. Forsne pekar på hur mycket kommuner styr av väljarnas vardag utan att man känner till vilka som beslutar i kommunfullmäktige eller ens vem som är högsta ansvarig, kommunstyrelsens ordförande. En borgmästare skulle bli mycket mer synlig och ansvarig inför sina väljare. Lägg till lokala polischefer säger jag.

Jag är beredd att hålla med efter att ha varit del av framför allt Folkpartiet Stockholm 2007-2013 där allt handlade om att klättra uppåt genom att visa lojalitet uppåt. Finns ord för sånt.

ENGELLAU

Patrik Engellau är möjligen mer cynisk i sin lika aktuella analys, men också mer förlåtande mot det mycket unga demokratiska systemet som funnits som längst i 150 år, förutom i USA.

För honom handlar alla regimer om en elit och ett folk. Dagens elit är en vald politikerklass som nu funnit sig tillrätta som alla härskare. Han skriver:

”Med demokratin kom en helt ny typ av härskande skikt vilket det stolta demokratiska västerlandet i sin självsäkerhet inte begripit. Eller rättare sagt: de folk som ansett sig i demokratins namn har fått makten har inte fattat att kontrollen över deras liv i ökande utsträckning utövas av ett nytt härskarsläkte, nämligen politikerväldet.

Alla härskarskikt behöver en legitimerande ideologi som förklarar för deras folk att härskarna är till överlägsen nytta för de underlydande folken.”

Dagens legitimerande ideologi kallar han PK-ismen och systemet det legitimerar för Det Välfärdsindustriella Komplexet där medborgare ska hålla svaga och beroende.

Detta system betecknades 2012 av Patrik Engellau och Thomas Gür som Den Övermodige Beskyddaren som ansåg sig kunna ta hand om allt och allt.

1980

Begreppet ”demokratur” har valsat runt sedan Vilhelm Moberg kvickt formulerade det 1965 i Dagens Nyheter, den Malliga Morgontidningen som Jan Guillou brukade kalla den.

Få väljare som i likhet med mig röstade på Thorbjörn Fälldin 1976 och därmed fällde Olof Palme kände till ordet. Jag stötte inte på det i min gymnasieuppsats om valnederlaget från 1978.

Men demokraturen stöddes av en byråkrati där medier och maktcentra fogats samman. 1980 skulle fyra intellektuella från vänster (Jan Myrdal) till höger (Sven Fagerberg) beskriva denna djupa stat i en kulturdebatt om hur en opersonlig maktapparat tagit över genom att kontrollera och reglera tankar och känslor.

Författarna Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Jan Myrdal och Sven Fagerberg utmanade den medievänster som de ansåg dominerade över medborgarnas huvuden. De tre första hade stått till vänster och stod kvar i Myrdals fall.

De kom att kallas ”De Fyras Gäng” i kulturdebatt fördes om just hur en opersonlig maktapparat tagit över genom att kontrollera och reglera tankar och känslor. Författarna utmanade den medievänster som de ansåg dominerade över medborgarnas huvuden. De tre första hade stått till vänster och stod kvar i Myrdals fall. Vänstermännen Gösta Hultén och Jan Samuelsson instämde i boken Medievänstern 1983.

Johan Norberg beskrev debattläget initierat i ett bidrag i festskriften till PJ Anders Linder, Den borgerlige optimisten (2013), se även Anders Frenanders avhandling Debattens vågor. Om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt (1999).

De svenska författarna var inte ensamma om att diagnosticera landet som halvtotalitärt och godmodigt paternalistiskt. 1971 hade den brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntford gett ut vidräkningen med Sverige, The New Totalitarians och tio år senare var det dags igen då tysken Hans Magnus Enzensberger fick fem helsidesuppslag i Dagens Nyheter i serien ”Svensk höst” 1982. Han skrev:

”Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor”.

Palme tog till sig av kritiken när han vann valet 1982 och tillsatte vännen Ingvar Carlsson att leda förnyelsearbetet med den offentliga sektorn tillsammans med civilminister Bo Holmberg.

FOLKET

Jag beskrev 2015 hur folket protesterat mot maktfullkomliga byråkrater och politiker från 1960-talet fram till dagens högerpopulism.

Einar Askestad gör en liknade analys av den självtillräckliga antologin Demokratins framtid, utgiven av den i sammanhanget pompösa Sveriges Riksdag. Han skriver:

”Hotet mot demokratin sägs nämligen vara – demokratin.

Den ledande tankefiguren i såväl boken som i den politiska samtida diskursen måste först tecknas. Man laborerar med två begrepp som menas stå i motsättning till varandra. Rättsstaten och folkviljan. Den förstnämnda sägs vara hotad av den senare, och staten måste därför ‘skydda styret – ytterst folket – från sig självt’.

Samtidigt menar man att det är ”nödvändigt med inslag av folkstyre för att tala om demokrati”, men att folket är ett problem som måste *hanteras”’: Man specificerar några områden som hotar demokratin, bland annat medborgarnas inkompetens (‘Väljarna är mycket okunniga’ [”Arbetarklassen sviker och röstar fel” som Kjell Höglund sjöng 1979] ), mediers oförmåga att hålla folket välinformerade (främst sociala medier, som ”enligt forskningen snarare är en del av problemet än en del av lösningen”) samt medborgarnas krav på folkstyre. Detta sista hot benämns populism.”

STRINDBERG

Jag skulle kunna hålla på med dessa resonemang och upprepa mina texter och citera andras (se min serie om den liberala demokratin), men väljer istället att ni som läst så här långt tar er tid att se SVTs filmatisering från 1970 av August Strindbergs Röda rummet.

Boken utkom 1879 och väckte stort rabalder och munterhet, inte minst genom skildringar av de lata ämbetsmännen och riksdagsledamöterna. Satiren i bokens ”Kollegiet för Utbetalning av Ämbetsmännens löner” går igen idag, liksom kotteriernas intriger och folkets falska förhoppningar om mer demokrati, som under den unge Strindbergs uppväxt avskaffandet av ståndsriksdagen 1866.

Dessutom är skådespeleriet utsökt och Stockholm aldrig vackrare.

Röda rummet (TV Mini-Series 1970) - IMDb

En skriftställares dagbok: 13-04-2021

1968 SOM EN HÄMND FÖR 1945? Ju mer jag läst om första världskriget och nazismens och fascismens framväxt i Europa förstår jag vilka oerhörda krafter som sattes i rörelse under 1900-talet.

1919 skulle Tyskland tvingas till underkastelse och erkänna sig inte bara besegrade utan även att landet startade kriget 1914, betala ett enormt skadestånd och avträda stora landområden. Tyskland skulle aldrig mer kunna bli en stormakt i Europa.

Men som vi vet fick detta en motreaktion som blev långt större och våldsammare genom att den mentalt labile korpralen Adolf Hitler fick leda inte bara regeringen utan även militären. Han insisterade på att Tyskland skulle vinna eller gå under, kosta vad det vill!

Efter 1945 skulle således alla tecken på auktoritetstro tryckas ned för att en gång för alla utrota alla spår av nazism. Adornos ovetenskapliga undersökning av den auktoritära personligheten lade den värdegrund vi idag genomlider. Läs Marika Formgren:

”Många brukar peka ut vänstervågen 1968 som startpunkten, jag har själv gjort det, men idéerna fanns tidigare än så. Ett exempel är boken The Authoritarian Personality som Theodor W Adorno med flera gav ut 1950.

Efter andra världskrigets fasor ville Adorno och hans kolleger hitta en psykologisk metod för att diagnostisera potentiell fascism hos individer. Genom olika tester, enkäter och intervjuer, utarbetade författarna sin ”F-scale”, alltså fascism-skalan. Den består av en rad påståenden, och när respondenten instämmer i eller tar avstånd från dessa visar hon sin fascistpotential.” 

De som föddes på 1930-talet, som mina föräldrar, teg sig igenom 1940-talets krig då de var skrämda barn och sedan låg de lågt under 1950-talet.   Först på 1960-talet kom historien om de fasansfulla öden som nazism och fascism lett till (och kommunismens försvann mestadels).

De som föddes på 1940 -talet (John Lennon 40, Bob Dylan 41,  Paul McCartney 42, Roger Waters  och Mick Jagger 43, Ulf Lundell 1949) insåg att de inte behövde tiga utan kunde ta det antiauktoritära till sig och göra ungdomsuppror. Ned med allt.

Tyskan Ulrike Meinhof, född 1934, levde ut sin protest mot sin borgerliga uppväxt och de återinsatta nazisterna i Väst-Tyskland, med ett maskingevär i handen tillsammans med prästdottern Gudrun Ensslin, född 1940 i R.A.F – Baader-Meinhof ligan. 

Filmen Das Volk vs. Fritz Bauer (2016) är sevärd för att den beskriver hur Väst-Tyskland manövrerade med hjälp av fd nazister, med USAs goda minne.

Så min tes är att 1968 blev ett uppror som slutligen skulle göra uppror mot allt, vilket också skedde i vissa läger. Woodstock var en picknick jämfört med Charles Mansons massaker i Kalifornien 1969, tripper som slutade i kaos, våldsamma sekter.

I podden Hermitix finns ett bra avsnitt om The Dark Origins of Counterculture som beskriver baksidan av flower-power utifrån James Rileys bok The Bad Trip – Dark Omens, New Worlds and the End of the Sixties. 

Till dessa excesser ska vi lägga stadsgerillor i Latinamerika och Europa (Brigate Rossi, Autonomia (Italien), husockupanterna BZ i Tyskland, Holland, Danmark, autonom vänster fram till antiglobalistrevolterna i Göteborg 2000 och Social Forum över världen. 

Festen på Gärdet 1970 spårade ut först när kvarteret Mullvaden ockuperades 1977  (jo, jag var där) och sedan vidare med våldsamma miljöaktioner och hot  och terror mot bönder och pälshandlare.

Ett antiauktoritär uppror som övergick i terror mot vanligt folk. Hur kunde det komma sig? Den amerikanska statsvetaren Laurie M. Johnson försöker ta till CG Jungs teorier för att förstå dagens högerpopulism som hon som konventionell konservativ ogillar. 

Hennes Ideological possession and the rise of the New right (2019) är ett akademiskt försök att begripa hur personer som Donald Trump, Boris Johnson, Marine Le Pen, Viktor Orban och vår egen Jimmie Åkesson, har fått delar av västvärldens ungdom och besvikna äldre att stödja dem. Hon är en försiktigt konservativ  forskare som ogillar Trump och har utmärkta föredrag och analyser om konservatism på sin YouTube kanal.

Hennes analys bygger på psykoanalytikern CG Jungs (1875-1961) teorier om masspsykologi och vilja till samhörighet. Han menade att de båda världskrigen berodde på att många européer förlorat sin religiösa tro och därmed var vilsna. De blev lätt byten för totalitära ideologier som nazism, fascism och kommunism.

Johnson uppdaterar Jungs analys  och menar att den högerpopulistiska, men också den politiskt korrekta vänstervågen sedan 2000, SJWs och woke,  båda  har rötter i samma förvirring och längtan efter enkla budskap. En andlig tomhet har berett vägen för Trump och Åkesson.  

Jag är inte ense med henne om högerpopulismen men ser att hon har en poäng att det man bekämpar kan återvända i mörkare omedvetna former. Jordan B Peterson har talat om denna skugga som följer de alltför rättrådiga.  Att så totalt vilja göra sig av med auktoriteter fick 1968 generationen att kasta sig ut i ren anarki och ibland i totalitära system.

Så för att förstå krigsslutet 1945 och västvärldens självuppgörelse med alla tecken på rasism eller annat otrevligt från äldre tider, som i barnramsan Herr Gurka, städas allt undan. Men som Nietzsche, Freud och Jung lär oss så återvänder det undertryckta.  1968 var inledningen till dessa mörka vilda gestalter som fortfarande åtföljer de allvarsamma värdegrundsväktarna.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Bulletinliberalism

Igår kväll släppte Bulletin en podd om den auktoritära liberalismen som vill tvinga alla att bli förståndiga socialliberaler/liberala socialdemokrater, en svensk specialitet.

Dan Korn och Per Gudmundson dryftade den förändring som liberalismen genomgått i progressiva läger i USA och Sverige (världens mest liberala land enligt Per G, troligen sant eftersom ingen avviker utan är lojala mot statsliberalismen).

Deras samtal berörde inledningsvis den paradox som jag slet med för drygt tio år sedan, nämligen om en verkligt liberal inställning bör tillåta illiberala uppfattningar eller i vart fall inte trycka ned dem.

Jag skrev ett långt inlägg 2008 med titeln ”Ett liberalt försvar för hederskulturen” och ett kortare ”Att tvingas till liberalism” och en rätt besynnerlig text om att SD skulle kunna dra nytta av denna importerade värdekonservatism.

Sedan fullföljde jag mitt försvar för konservatism inom en liberal ram i stil med Per Brinkemo i Bulletin med detta avsnitt från min bok Sverige 2020:

”Sexdebut bland svenska tonåringar sker runt 17 år. Preventivmedel ges gratis av skolsköterskor och sexualundervisningen är inriktad på att få unga att acceptera idén om ömsesidigt överenskommen sex med vem de så önskar.
Tonåringar som inte vill ha sex är inte särskilt uppbackade av skolor, Utbildningsradion, RFSU/RFSL och Folkhälsoinstitutet. Skulle sedan deras föräldrar blanda sig igenom att ringa klassföreståndare eller rektor så växer misstankarna snabbt om hedersvåld och konservativa patriarkala värderingar. Är sedan familjen frikyrklig eller muslimsk eller bara invandrare förvärras situationen för den sexovilliga ungdomen.
En far och mor från Sülemaniyah, Addis Abeba, Lima, Njutånger eller till och med från Stockholm kan vilja få hem sina tonåringar klockan 23 från skoldansen och inte låta dem fara på skolresa med två vuxna på 28 ungdomar. Eller kanske flickor inte vill ha sex men känner så pass mycket stark press från skola, killar, vuxenvärlden och den statliga sexpropagandan att de har sex i alla fall mot sin vilja. Dessa påtryckningar och krav är större för vissa arbetartjejer än de är för killar och medelklassflickor.
Om Sverige är ett så tolerant och frigjort samhälle som tillmäter värderingar så liten betydelse hur kommer det sig att värdekonservativa familjer och personer porträtteras som potentiella barnamördare och sexualförtryckare?
Det finns legala hinder mot att låsa in barn i sina rum eller att förfölja dem utomhus. Men det finns inga begränsningar i vad en förälder kan säga till sina barn och be dem att följa utan tvång. I de flesta kulturer och samhällen genom historien och idag för 6 miljarder människor är det normalt för äldre familjemedlemmar att tala utifrån erfarenhet och omdöme till de yngre i släkten. Vad som uppfattas som konservativt är normalt i resten av världen. Svenskar kan förfasas men inte göra hela världen svensk och extrem.
Hedersvåld och hederskulturer existerar i varierande grad. Alla som är skeptiska till svenska sexualvanor är inte automatiskt vidriga kvinnoförtryckare. Men det är en oerhört svår fråga som kräver mer än dessa reflexioner för att inte förenklas och ursäkta våld och förtryck, medges.
Om man blir tvungen att resa till ett nytt land ska man anpassa sig och försöka förstå det nya samhällets värderingar, men om dessa är de rakt motsatta mot ens egna finns det situationer då föräldrar vill ta ett allvarligt samtal med sina barn och unga. Fördelar och nackdelar med vissa handlingar och attityder kan behöva diskuteras inom familjen och om inte det görs, då är det också en hållning som de flesta svenska föräldrar väljer att inta. Andra familjer gör annorlunda och intar andra hållningar.
Svenska diskussioner om flickors och pojkars oskuld, heder, skam och sexuell frihet är vanligtvis öppna men sluter sig när värdekonservativa eller traditionella värderingar företräds, särskilt av invandrare. Men om Sverige ska vara tolerant skulle det också vara tolerant inför värderingar som ifrågasätter tolerans inom alla områden inklusive familjens privatliv. Vissa invandrade familjer hävdar att familjeangelägenheter är privata och varken förstår eller accepterar svenskars attityder om sex. De är inte upplysta om de djupa historiska rötterna till den svenska synden.
I Bergslagen och delar av Norrlands inland har unga män sedan sekler åkt tillsammans för att hälsa på unga kvinnor nattetid. De unga männen anlände till en by och besökte var och en en utvald flicka för att prata och kanske kramas eller pussas för att se om de skulle kunna bli ett par.
Samlag var inte alltid resultatet av flera besök och ömsesidig lust, men blev kvinnan gravid så ordnades saken ofta smidigt utan abort och barnen blev för det mesta väl omhändertagna. Denna glesbygdstradition fortsatte till 1900-talets början då den mötte makarna Myrdals idéer om statlig sexualreglering och eugenik.
Vana vid att byta om bakom en handduk, bada ute, basta och blanda sig med det motsatta könet blev svenskar inte särskilt upprörda när skådespelerskan Ulla Jacobsson nakna byst skymtade på filmduken år 1951 i den fräcke regissören Arne Mattsons Hon dansade en sommar.
Den följdes av betydligt sämre filmvisningar på 1970-talet under den svenska porrvågen. Kvinnorörelsens bejakande av fri och foträt sex, homosexuella kändisar döende i aids och ökad tolerans av alla sexuella läggningar efter millennieskiftet, har lett till en avslappnad attityd till sex som är svår att få grepp om för en pakistansk far eller somalisk mor som hamnat i Hammarkullen eller Fisksätra.
Att tro att de ska göra en mental och värderingsmässig resa efter de landat och fått uppehållstillstånd är omänskligt och opraktiskt. Därifrån de reste är staten farlig och värdelös, om den ens existerar. Den är inte god och användbar.
Svenskar kan ha dra nytta av att lyssna på hur dess familjer resonerar om unga och sex eftersom många svenskar tror att deras, för resten av världen, extrema attityd är självklar och utan bekymmer. Men istället för denna lyhörda hållning verkar såväl svenskar som svenska myndigheter som Sida och organisationer som RSFU veta vad som är bäst för alla människor överallt och hur man ska förhålla sig vad gäller relationer och sexualitet i hela världen. Megalomanis sueca omnipotensis extremis.”

Sedan dess har jag förstått vidden av den islamisering och det hedersförtryck som följt i dess spår, men vidhåller ändå i stort i mitt försvar för konservativa värden, som en verklig liberal måste göra (om man inte är folkpartist som jag var 2007-2013).

Dansk exil

Indspilning-i-fuld-skærm-18-09-2015-170444

Danmark ter sig allt mer lockande för mig och kanske för mina läsare. En bekant svensk journalist som nyligen flyttat berättade i den danska bloggen Snaphanen som bevakar Sverige om den frihet han och hans familj har där. Att emigrera dit igen har slagit mig och många fler

Jag bodde i Köpenhamn ett tag på 1980-talet och har skrivit om den stridbara kulturkamp som dissidenter och islamkritiker fört där sedan årtionden, se min artikelserie i Katerina Magasin och min senaste bok Skandinavisk kulturkamp.  Mitt  halvdanska tal om Sveriges valresultat 2018  på skandinaviska är väl ok, men jag kan nog komma igång igen.  

Nedan är en recension av Lars Hedegaards bok om beskjutningen av honom 2013 vid hans lägenhet i Köpenhamn. Han är en stridbar redaktör som fyllde 70 år samma år och som har mycket att berätta om vad västvärlden behöver veta om islam och politisk korrekthet.

En hjälte av många i Europa som vägrar att ge upp. Går jag i landsflykt fortsätter jag naturligtvis att kämpa i medier och på torg, men det finns mer frihet och plats för sådana kritiker som mig där.

Hilsen/J

Attentatet av Lars Hedegaard (People’s Press, Köpenhamn, 2015) 

Den stridbare danske publicisten och historikern Lars Hedegaard berättar i sin bok om det misslyckade attentatet mot honom den 5 februari 2013.

En man utklädd till postbud ringde på och blev insläppt i trapphuset till hans lägenhet på Frederiksberg i Köpenhamn. Väl framme vid Hedegaards dörr visade han fram ett paket och drog samtidigt en revolver och sköt mot huvudet på några decimeters håll. Kulan svischade förbi örat och den 71 årige Lars Hedegaard tog till knytnävarna för att försvara sig.

Mannen dröp av och försvann sedermera till Turkiet där han fängslades ett tag men frisläpptes in en fångutväxling med ISIS. Se norska islamkritikern Hege Storhaugs intervju med Hedegaard som jag översatte för Katerina Magasin 2019.  

Denna våldsamma historia är ingången till boken Attentatet där Hedegaard berättar på ett muntert sätt om vad han varit med om alltsedan han började intressera sig för islams historia på allvar.

Han hade som historiebokförfattare inte sysslat alls med islam, men blev indragen i en informell studiegrupp i Köpenhamn runt millennieskiftet år 2000.

Den kallades ”Giordano Bruno” efter en italiensk oppositionell tänkare på 1500-talet, ett oskyldigt namn som samlade ett 20-tal nyfikna intellektuella, gammallutheranska präster och teologer runt den kristna konservativa tidskriften Tidehverv , forskare som i hemlighet diskuterade och läste kritiska studier om islam.

Först 2003 avslöjades gruppen som då kallades för nazistiska, främlingsfientliga, islamofobiska – ja, ni vet – och den danska kulturvänstern vädrade blod.

Samma år skrev Hedegaard den första kritiska uppgörelsen på danska med islam och dess historia, I krigens hus: islams kolonisering af Vesten tillsammans med Helle Merete Brix och Torben Hansen.

Därmed hamnade Hedegaard i hetluften igen efter debaclet om studiegruppen, men valde ändå att ansöka om medlemskap den danska avdelningen av författarföreningen PEN-klubben, denna ärorika internationella förening för publicister från 1921 i London som ska försvara tryck- och yttrandefrihet. 

Stor oro uppstod i leden av danska redaktörer och skribenter, inte olikt vad som sker angående svenska alternativmediers relation till den svenska Publicistklubben och svenska PEN, om huruvida man skulle acceptera Lars Hedegaard.

Efter att PEN-klubbens nyhetsbrev tryckte en artikel som menade att boken I krigens hus var att jämföra med den av tsar-Ryssland påhittade anti-semitiska boken Sion Vises Protokoll föll beslutet till Hedegaards nackdel. 

En intressant detalj var att den dansk-iranske komikern och författaren Farshad Kholghi som offentligt hade uttryck samma kritik av islam som Lars Hedegaard beviljades medlemskap. Som Kholghi själv noterade hade Hedegaard blont hår och blå ögon, medan han själv hade mörkt hår och bruna ögon, vilket avgjorde PEN:s beslut att ta in iraniern istället för dansken. Ridå.

Hedegaard och hans vänner beslöt därefter år 2004 att stifta det danska Trykkefrihedsselskabet, som fortsatt att försvara rätten att häda, att tala fritt utan att bli anklagad för rasism eller hets mot folkgrupp (vilket Lars Hedegaard blivit 2009 men frikändes i högsta rättsinstans 2012).

Se tidigare rapporter och recension en krönika om sällskapets första tio år, dessvärre avpublicerade av Avpixlat/Samnytt:

http://avpixlat.info/2015/09/27/tryckfrihetskonferens-i-danmark-10-ar-efter-muhammedteckningarna/ 

http://avpixlat.info/2015/06/15/avpixlat-var-pa-plats-nar-wilders-besokte-bornholm/ 

http://avpixlat.info/2015/04/07/recension-forst-med-det-vaerste-trykkefrihedsselskabet-gennem-10-ar/ 

http://avpixlat.info/2015/03/16/rapport-fran-danska-tryckfrihetssallskapets-konferens/ 

Boken Attentatet är underhållande och lärd, vitsig och aktuell i sin polemik mot den politiska korrektheten i Danmark och västvärlden. Inga fotnoter tynger texten men lite citat från Koranen dyker upp och sätts in i sammanhang av en nordisk historiker som har koll på det mesta. 

Av Hedegaard finns ännu bara Mohammeds flickor på svenska, gratis PDF men denna aktuella samtidshistoria är väl värd att översättas och läsas av alla vänner av öppen diskussion och frihet.

De personliga detaljerna kring livet efter beskjutningen i Köpenhamn 2013 är särskilt intressanta som relief till påståendena om islams fredlighet och påminner om vad Geert Wilders berättar i boken Marked for Death och Salman Rushdie i Joseph Anton.

Att sedan vänsterstollan Katarina Mazetti fick skriva i svenska Journalisten att Lars Hedegaard själv iscensatt dödsskjutningen i februari 2013 är beklämmande men värt att minnas . En svensk utgåva av boken Attentatet skulle korrigera det mesta som skrivs här om islam och tryckfrihet.

 

Haveriet Sverige – ny debatt och äldre antologi

Begreppet haveri har använts i dagarna om vårt land av min gode vän Jonas WE Andersson. Hans utmärkta men sorgliga Facebookinlägg fick spridning till Danmark, Norge och av Julia Caesar.

Jonas gjorde en uppräkning av dysfunktionella företeelser i Sverige. Bloggaren Hans Li Egnell likaså i samma ärende.

För fem år sedan gav det konservativa förlaget Realia ut  antologin Haveriet: Den humanitära stormaktens fall. Den är nu slutsåld men finns som ebok på Amazon. Jag skrev en lång recension av Avpixlat som förlaget lade upp på sin webb. 

Där medverkar några av mina vänner som Gunnar Sandelin, Jan Tullberg, KO Arnstberg – ofta med i Swebbtv – liksom bekanta som Stikkan Ljunggren, Marika Formgren, Claes Ryn, Henrik Barvå, Mons Krabbe, Anders Edwardsson, Inger Enkvist, Henrik Alexandersson m fl,

Intressant idag att se bredden på dess skribenter anno 2016; från moderata ledarskribenter till  MED, frihetliga piratpartister och resoluta borgerliga opinionsbildare och rabulisten Stikkan såklart. Några skriver fortfarande på borgerliga ledarsidor. De hade alla platsat på Bulletin för övrigt.

Som slumpen kan föra tankar och folk samman så bestämde vår bokcirkel i kulturföreningen Gimle Stockholm att läsa denna antologi med början om ca en månad.  Vi ses onsdagar på kafé Ritorno vid Vasaparken. Hör av dig om du vill delta.

Varken sakpolitik eller visioner

Böcker : Det konkretas dialektik

Det slog mig att dagens västerländska demokratier, där det politiskt korrekta Sverige leder, utmärker sig av misslyckanden på flera plan samtidigt.

Å ena sidan levererar inte staten grundläggande funktioner som skola, infrastruktur, elförsörjning, trygghet osv. Å andra sidan existerar ingen samhällsdebatt om vart allt syftar, något gemensamt mål.

Istället finns en sörja av målkonflikter, värdegrundspåbud, inkompetens, poserande politiker och tjänstemän som hellre sysslar med symboler än effektiva åtgärder.  Lars Åbergs analys i av integrationsprojekt är talande, liksom myndigheter som  det föreslagna Institutet för mänskliga rättigheter, Delegationen mot segregation (DELMOS) och allsköns genusinstitutioner.

Kanske var det samtalet med Einar Askestad i helgen som fick mig att tänka i dessa banor. Han talade om filosofiskt grundade livsval som också kan översättas till samhällsvisioner.

Liknande humanistiska och civilisationskritiska politiskt nydanande tankar stötte  jag på i början av 1980-talet då marxismen gått i stå. Där fanns dels de östeuropeiska dissidenterna Havel, Kosik, Konrad som slogs för en humanistisk- existentialistisk socialism, dels den frambrytande postmodernismen (Kosiks bok Det konkretas dialektik översattes till svenska 1978  av Horace Engdahl).

Johan Lundbergs bok reder ut den postmoderna samtidshistorien men det finns nog mer att säga om frånvaron av kompentens och eftertanke på båda dessa plan, de konkreta vardagsbesvären som inneburit att familjer tvingas planera med hänsyn till ungdomsrånare och övergrepp som aldrig tidigare, och de trubbiga värdegrundskorrekta visionerna som levereras från våra medier och  som styr kulturlivet in i tjat om ras och kön och klimat. Där har tyvärr bokstavsvänstern återvänt från 1970-talet efter en paus under 1980-90-talen.

Jag har ägnat större delen av mitt intellektuella liv till att förstå de större estetiska och existentiella frågorna än de rent sakpolitiska. Även när jag var organiserad Vänsterpartist höll jag med de borgerliga i sakfrågor. Men jag ville vidare och såg tidigt i Danmark hur futtigt vänstern hanterade bohemiska neo-romantiker, depprockare och utlevande poeter som Michael Strunge. 

De två nivåer jag talar om, den praktiska vardagen som kräver sakkunskap och kompetens, ingenjörstänkade och sunt förnuft, står inte i motsättning till större frågor om livet och konsten. De kan befrukta varandra.

Men dagens samhälls- och kulturdebatt klarar inte av att artikulera någondera nivå. Istället rör man till allt och allt blir politik och moralism. En i sanning märklig tid då tågen inte kan stanna i Kumla och ingen vågar fråga om värdegrundens värdegrund.

Kvinnor som kämpar: Katerina och alla andra krigare

När jag lyssnade igår på Jörgen Huitfeldts intervju med Katerina Janouch i Kvartal slog det mig hur många modiga kämpande kvinnor jag mött de senaste åren. Katerina har många krigande medsystrar.

Jag skrev på hennes magasin 2018 och  2016 på Avpixlat om alla dessa modiga kvinnor här i Sverige och utomlands. Några verkar ha försvunnit, som den tyska islamkritikern Tatjana Festerling (omnämnd i min bloggpost nyligen) som jag intervjuade i Danmark 2016 för Swebbtv (nu borttaget av Youtube) men andra har tillkommit som Teresia Tess Anicic.

Min danska stridssyster Tania Groth finns kvar, nu i styrelsen för Trykkefrihedsselskabet som leds av den stridbare juristen Aia Fog (intervjuad av mig på tryckfrihetskonferensen Dangerous Words 250 i Stockholm 2016 för Swebbtv). I MSM har ledarskribenterna Anna Dahlberg  och Sanna Rayman länge kämpat ensamma, men även där verkar kvinnor ha vaknat (Cecilia Blomberg, Carolin Dahlman, AC Marteus). Merit Wager och Paulina Neuding tillhör samma klarsynta kvinnogäng inom de etablerade medierna.

Man kan fortsätta att lista alla modiga unga och gamla kvinnor, Helene Bergman, Mona Lagerström. Ulla Gustavsson, Jellybean Gen (Geneviève Bask).  Sofia Reideborn, Fiat Lux (Maria Holen), och kämparna Ingrid Björkman,   Julia CaesarIngrid Carlqvist och Maria Celander, Madeleine Lilja Rönnqvist, Ulrika Stigson, Isabelle Eriksson, Emmie Mikaelsson och Rebecka Fallenkvist. Jessica Stegrud

Katerina Janouch blir inte till ett offer i Jörgen Huitfeldts intervju, även om han försöker. Han är en bra intervjuare som jag mött i SVT Debatt 2017 och Katerina vet exakt hur han tänker. En intressant intervju som visar vad som står på spel: problemformuleringsprivilegiet, lanserat 1980 av författaren Lars Gustafsson.

Detta vänsterliberala tolkningsföreträde uppmärksammas i dagarna av den fd östtyska journalisten Judka Strittmatter som skriver i senaste Axess: ”Jag själv har tystnat. Vag jag skriver i denna tidning skulle jag inte våga skriva i mitt eget land” (dvs det fria Tyskland år 2021 som hon anser liknar mer DDR före 1989).

Kvinnor som kämpar mot massinvandring, urspårad feminism, politisk korrekthet, vänsterblivenhet,  nationell suveränitet, hedersvåld och islamisering, är värda att lyssna på. Börja med Katerinas dräpande svada som friskar upp på Alla Hjärtans Dag.

 

 

Liberalismens föregångare och kritiker. Texter i Leo Strauss anda

Omslag från antologin The rebirth of political rationalism

 

Under 2021 kommer jag förhoppningsvis bli klar med en samling texter om politisk teori, filosofihistoria och kulturanalys, varav hälften redan är färdigt. Den är inte en introduktion till Leo Strauss utan mina egna nedslag i hans tankar. Preliminär titel:

Liberalismens föregångare och kritiker. Texter i Leo Strauss anda

 

Innehållsförteckning

Förord

Kort biografi av Leo Strauss

 

Del 1- Liberala föregångare

Platons Staten  och Lagarna  (Bloom, Strauss)

Maimonides (Strauss)

Demokraten Machiavelli (John McCormick)

Thomas Hobbes (Strauss, Schmitt)

Tre Spinozastudier

  1. The political ontology of Spinoza (publicerad i min filosofiantologi)
  2. Tre radikala spinozister (publicerad i Res Publica)
  3. Strauss Spinozastudier
Del 2- Liberalismens kritiker

Den konstitutionella liberalismens kris (på bloggen)

Den illiberala högern i USA (på bloggen)

Liberalismens kritiker från Carl Schmitt till John Gray (11 av 14 delar publicerade på bloggen)

Del 3 . Varia

Hannah Arendts augustinska existentialism (James K Smith)

Based Deleuze (på bloggen)

Två misslyckade människostudier av Erich Neumann (1949) och Norman Brown (1959)

Är Dan Korn en svensk Leo Strauss? (Som om Gud fanns)

 

Denna bok kommer bli min tolfte på åtta år.  Ser fram emot boksläpp på Pressklubben i höst.

 

 

 

Sveriges Radio missar huvudnyhet i sändning

Igår sände Sveriges Radio ett reportage i magasinet Konflikt som under 55 minuter skulle skildra högerextrema grupper inom polis och militär i USA, Sverige och Tyskland, men där man lyckades missa huvudnyheten: Att en vit tysk man utan kunskaper i arabiska blev identifierad som arabisk asylsökande mitt i asylkrisen 2015.

Anledningen till att denna uppseendeväckande nyhet nämndes men inte uppmärksammades var att mannen själv var sk högerextrem militär som just utgett sig för att vara asylsökande från Syrien för att testa hur tysk asylmottagning fungerar under stor press. En miljon beräknas ha kommit till Tyskland under 2015 när Angela Merkel utropat ”Wir schaffen das!”. Dessa migranter var 1,2 % av 80 miljoner tyskar mot de 163 000 migranter som år 2015 kom till Sverige , 1,6 %. En tredjedel fler till oss alltså.

Om alternativmedier, nån vaken gonzojournalist eller Uppdrag Granskning hade skickat en svensk man till Travemünde hösten 2015 och som ställt sig i kön bland alla migranter på färjan till Trelleborg och där i hamnen blivit identifierad som syrier utan att förhöras på arabiska av Migrationsverket hade det varit en sensation.

Men för Konflikt var huvudnyheten att en högersinnad militär, ”Franco A”, infiltrerat inte bara flyktingströmmar utan även varit anställd inom det tyska försvaret.

2013 gjorde Dispatch International ett liknande test på beslutet att ge sk papperslösa fri sjukvård och tandvård, om ”vård inte kan anstå”. En svensk man med ursprung från Balkan men uppfödd i Malmö tågade in på en vårdcentral, sade på skånska att han var papperslös från fd Jugoslavien och behövde vård.

I den förvirring som rådde om riksdagsbeslutet 2013 valde vårdcentralen att låta honom bara betala 50 kr trots att han talade svenska och betedde sig som vilken Malmöbo som helst. När jag frågade Dispatch redaktör Ingrid Carlqvist om artikeln intygade hon att den var sann. Den som vill skriva presshistoria kan gå till läggen och kontrollera med henne då jag minns svagt att någon följde med in på vårdcentralen.

Vad Konflikt gjorde istället för att ta upp denna anmärkningsvärda dock lite gamla nyhet om tysk asylmottagning är att kartlägga högerextrema grupper genom att intervjua en reporter från den tyska vänstertidningen TAZ (utan att nämna att dess politiska vinkel) och en chef vid stiftelsen Amadeo Antonio (Tysklands Expo), klippa in sina egna tramsiga ljudtester, larviga intervjuer med varandra i studion, ett reportage av radions Tysklandskorre Katja Magnusson om en högerradikal mans hus (inklusive dess gammelrosa tapeter och bräkande får utanför), oväsentliga ljudupptagningar från polisutbildningar vid Södertörn, korta möten med entrépersonal vid Försvarsmakten och ofokuserade intervjuer med inrikesminister Mikael Damberg och statsvetaren Jenny Madestam m fl. Ett radiodrama som mynnade ut i intet.

A still image taken from a video provided by Franco A. shows him disguised as a refugee.
A still image taken from a video provided by Franco A. shows him disguised as a refugee. Credit…Franco A. https://www.nytimes.com/2020/12/29/world/europe/germany-far-right-terrorism-refugee.html

Om vi återgår till reportaget om den tyske mannen som 2015 fick två identiteter, en som löjtnant Franco A och en som den syriska flyktingen David Benjamin, så nämner Konflikts redaktör Robin Olin 8 min in att denna historia blev ”verkligt konstig”. Denne fiktive flykting hade en plats på en flyktingförläggning och fick bidrag från den tyska staten under sin asylprocess, vilket alltså bara var ett påhitt för att avslöja det dysfunktionella tyska mottagandet hösten 2015.

För Konflikt är huvudhistorien att Franco A varit militär och ingått i grupper som ifrågasatt den tyska asylpolitiken. Partiet Alternative für Deutschland nämns också hela tiden i inslaget som något som hotar den tyska demokratin. Kopplingar görs hela tiden av radions medarbetare mellan konservativa, nazism och högerextrema. Men det stannar inte vid unken brunsmetning som inte står Annie Lööf efter.

Konflikt har talat med Tysklands ETC, tidningen TAZ i Berlin, grundad vid samma tid som ETC, 1978. Dess grävreporter Sebastian Erb beklagar sig över att de tyska åklagarna inte vill åtala de misstänkta runt Franco A för sammansvärjning, något som stiftelsen Amadeo Antonio håller med om med eftertryck.

De tyska korrekta juristerna har hållit sig till enskilda händelser, inte till att alla har samarbetat i en konspiration mot den tyska demokratin. Sveriges Radios presentatör håller med Tysklands motsvarighet till ETC och Expo om att det är illa att ingen högerextrem konspiration avslöjats.

Det är ”skrattretande” säger chefen för stiftelsen Amadeo Antonio till svenska statsradion att Tyskland förnekar att det finns massor med nazister och personer i polis och miltärkretsar med ”högerextrem världsbild” (22 min in), ett begrepp som inte preciseras men återkommer när svenska polischefer talar om anställdas ”värdegrund” och medlemskap i ”vitmaktgrupper på Facebook”.

Dramaturgiskt har Konflikt ägnat massor med tid och skattemedel till att bygga upp en vidlyftig historia om högerextremism, vilket kan vara intressant men radions redaktion har missat att ta upp det verkligt intressanta: Att man kan ljuga sig in i Europa.

Källor om Franco As avslöjande av det tyska asylsystemet.

New York Times

Tatjana Festerling tysk aktivist mot massinvandringen

Därför är jag rasist

Tal på Rinkeby torg 2016 för Pride Järva

Enligt mina meningsmotståndare är jag rasist vilket jag hittills tillbakavisat utan framgång. Anledningen är att de har rätt.

Jag är alltså rasist. En ny sorts rasist så kalla mig gärna nyrasist.  Jag har t ex tagit initiativ till en Pridemarsch från Tensta till Husby 2015 och 2016 för att jag och vi som gick stödde tanken på att svensk lag ska även gälla i dessa förorter samt att diskriminering pga sexuell läggning är fel och bör även uppmärksammas där.

I år vill jag gärna göra om marschen under namnet Rassepride. Med den parollen så visar vi var vi står. Vi är rasisterna som står bakom dessa paroller som kallades rasistiska då. I år kan vi stolt säga att vi kör en rassepride utan några tvivel.

Andra ställningstaganden som gör mig till rasist är att jag, liksom vänsterns Åsa Linderborg och Daniel Färm i dagens SvD,  anser att Sverige bör begränsa invandringen och bekämpa brottsligheten (även bland inflyttade) även från vänster.

Vidare så hävdar jag att uppfinningar sedan upplysningen och industrialiseringen som vita män tagit fram – vaccin, järnvägar, dynamit, spinnmaskiner, flyg och atomkraft – har mer värde för mänskligheten än vad andra folk funnit på.

En rasist är stolt över vad hans gelikar har åstadkommit och det är jag, en vit västeuropeisk man liksom  historikern Niall Ferguson (dessutom gift med en svart kvinna, Ayaan Hirsi Ali som stöder honom vilket gör också henne till rasist).

Ayaan Hirsi Ali Ferguson and Professor Niall Ferguson - high voltage, high wattage couple | Niall ferguson, Somali, Couples

Dessutom så tar jag ställning för påståendet att det finns svenskar i Sverige och att de har funnits här länge, ja rentav först. Deras språk och kultur har därför företräde och deras vanor är att föredra här framför andra folks.  Jag tycker också att det är bra om läkaren på vårdcentralen förstår svenska och att hemtjänstpersonal gör det.

Det finns yttre kännetecken på svenskar och inflyttade såsom hud och hårfärg, kulturella uttryck och prestationer. Det gör mig till rasist att dela in människor i dessa grupper. Vissa afrikaner springer snabbare än nordeuropéer och det är rasism att påpeka.

Några skulle kalla mig kulturrasist vilket är det begrepp antirasister använt mot sådana som mig. Det vänder jag mig emot eftersom jag inte bara anser att olika folkslag har olika kulturer utan även att de ser annorlunda ut.

Disney har nyligen begränsat tillgången till filmen Aristocats för barn under 7 år pga att några tecknade katter anser beskriva asiatiska utseenden.

Disney+ strengthens anti-Asian racism disclaimer for 'Lady and the Tramp' and 'The Aristocats'

Det är fel anser jag eftersom vissa asiater har just dessa utseenden som framställs komiskt i filmen. Det  gör mig till rasist.

Rasister kan se ut hur som helst. Vi kan vara emot hedersförtryck och antisemitism, för jämställdhet och kunskapsfokus i skolan.  Vi finns i alla partier, ja även till vänster i Danmark och Sverige.

Det är dags att erövra rasismen från motståndarna.

SvD kallar denne skidåkande utlänning för ”stockholmare”, vilket leder tanken fel. Stockholmsbo är tydligare.

 

Surra Elisabeth Svantesson vid budgetmasten

 

När den antike hjälten  och skepparen Odysseus närmade sig de farliga klippor där de bedårande sirenerna höll till bad han att bli surrad vid masten för att inte dras med dem i djupet. Hans mannar fick vax i öronen av samma skäl.

Den svenska ekonomin kan stå inför ett liknande vägval om M och KD kan bilda regering efter valet 2022. Troligen blir Elisabeth Svantesson då finansminister.

Hon bör bereda sig redan nu på att bli surrad vid budgetmasten för att inte dras med i de finansisella bråddjup som tidigare borgerliga finansministrar dykt ned i 1976-82, 1991-93 och 2006-2014. Lockelsen att få lands halva ekonomi att styra över och med har förfört alla hennes föregångare, dessvärre.

Att samtliga Sveriges politiker låter runt hälften av vår BNP gå genom offentlig sektor står klart för alla som ögnat i ekonomi- och ledarsidor sedan 1980-talet. Jag dristade att kalla alla partier från V till SD för ”nationalsocialistiska” i ett tidigare inlägg. Infamt men icke desto mindre sant eftersom alla åtta gärna fortsätter att disponera dessa oerhörda nationalekonomiska maktmedel.

Liksom att dessa borgare inte bryr sig särskilt om att medborgarna bara kan förfoga över mindre än hälften av sin inkomst efter att alla skatter och avgifter är inbetalda, några öppet, andra osynligt.

För att nu den kompetenta Svantesson ska kunna ändra på vad borgerligheten sedan 1960-talet (Partierna och den stora staten, 1993, Emil Uddhammar och Folkhemskapitalismen 1994, Stikkan Ljunggren) inte förmått, nämligen att ta strid för medborgarnas rätt att bestämma över sina egna intjänade pengar och att staten inte ska ha så stor makt över landets ekonomi, så måste en förändring till.

Svantesson kan ta råd av  Magnus Henrekson vid IFN,  Nils Karlson vid Ratio och Jacob Lundberg vid Timbro  och deras medarbetare för att formulera tydliga fasta repknutar som binder en borgerlig budget vid den sunda marknadsekonomiska mast som utgör ryggraden i vårt lands ekonomi.

Där ska inte finnas 455 myndigheter,  oreformerad arbetsmarknad, ökade offentliga transfereringar till hushållen, stillastående BNP/capita, utan  lägre skatter , ansvarstagande medborgare och fler entreprenörer.

Med dessa rådgivare kan Moderaterna bli det parti som förverkligar riksdagsmannen Johnny Munkhammars vision om ett anständigt land där skatt betraktas som förtryck, utom i de få fall den inte går till rätt ändamål, beslutat gemensamt och synligt för alla.

Moderaterna bör särskilt uppmärksamma  att den allmänna löneavgiften på 9 % är ren skatt men kallas just social avgift. Detta erkänner till och med Skatteverket.

Svantesson, du har en unik chans att förändra en dålig borgerlig tradition genom att avstå från att förvalta vårt högskattesamhälle med dessa ofantliga offentliga sektor.

Bind fast dig redan ut – lova att dra ned på de offentliga bidragen och myndigheterna, styr om ekonomin så att Sverige närmar sig genomsnittet för västekonomier inom OECD. Att få Sverige till att bli mer som ett normalt västerländskt land är ett bra mål för landets största borgerliga parti, eller hur?

Elisabeth, du fick min Sverigebok när vi sågs på Timbro så börja med den! Lycka till.

 

Konstituerande makt från franska revolutionen till Kapitoliumkravallerna

 

Konstituerande makt från franska revolutionen till Kapitoliumkravallerna

I gårdagens Understreckare (SvD 20 jan, 2021) redogör statsvetaren Ludvig Beckman för begreppet ”konstituerande makt” med anledning av kravallerna i USAs huvudstad den 6 januari. 

Begreppet har av helt andra anledningar sysselsatt mig sedan i julas då två böcker utgivna 2020 under titeln titeln ”Constituent power” anlände till mitt postkontor. Den ena  en omarbetad doktorsavhandling skriven av en italiensk idéhistoriker i Cambridge  och den andra en antologi utgiven av två svenska jurister och en finsk. 

Jag ska kort redogöra för böckerna men först lite om Beckmans mer aktuella text om folksuveränitet, det begrepp som ibland satts i motsats till just konstituerande (och konstituerad) makt.

Folksuveräniteten  olöst fråga

Professor Beckman går grundligt tillväga. Han är en både trevlig och kvalificerad statsvetare som jag mött ute på Frescati (bl a fick han min antologi Kommunitarism om politisk teori).

Ämnet om folkets möjlighet att störta tyranner har Beckman belyst tidigare i en artikel 2019.  Amerikanska medborgare har av den orsaken rätt att bära vapen enligt det andra tillägget till konstitutionen 1791. Tyranner ska frukta folket, vilket blev uppenbart i år men inte på det sätt som Georg Washington  och grundlagsfäderna nog tänkt sig. Folket och fäderna har aldrig riktigt varit desamma , vilket dessutom ärkeliberalen Mauricio Rojas beskrev i gårdagens Bulletin.

Beckman tar upp den olösta motsättning som finns i konstitutionella formuleringar och som kan, under vissa förutsättningar, aktualiseras i folkliga uppror som är uttryck för just dessa formuleringar:

Dvs ”We, the people” och ”All offentlig makt utgår från folket”. I båda dessa författningar beskrivs ”folket” som bärare av landet konstitution. Men om detta folk vill kasta omkull konstitutionen så kan motsättning uppstå.  Detta skedde när USA gjorde sig fritt från Storbritannien 1776, vid franska revolutionen 1789, i Ryssland 1917 och vid 1989-1991 i forna Sovjetblocket.

Folket är under stabila tider en osynlig garant för konstitutionen genom att delta i val och rösta fram sina företrädare som i sin tur ska föra fram folkets röst.

1971 hade Stockholms stads fullmäktige röstat fram byggandet av en ny tunnelbanestation i Kungsträdgården.  I bred parlamentarisk majoritet gavs uppdrag till byggnadsarbetare att fälla några almar vid ett tehus.

Kungsträdgården, maj 1971. Demonstrationer mot fällningen av almarna -  Stockholmskällan 

Protesterna samlade alltifrån damer från Östermalm till långhåriga hippies som bosatte sig i träden. Politikerna hänvisade till demokratiskt fattade beslut, men fick till sist ge sig och flytta tunnelbaneuppgången till Blasieholmen och Gallerian. Almstriden var således uttryck för folket. Säkert hade kravaller utomlands under 1968 och gruvarbetarstrejken 1969 påverkat den utomparlamentariska opinionen som snabbt vann stöd mot det kommunala sakligt sett korrekt fattade beslutet.

Ludvig Beckman skissar historik från störtandet av Louis XVI i Paris 1789 utifrån begrepp tagna från den revolutionäre prästen abbé Sieyès (1748-1836) vars distinktion mellan pouvoir constitué och pouvoir constituant är i centrum för denna diskussion. Men Beckman för in ytterligare ett begrepp, suveränitet, något som Sieyès ville undvika.

Den italienska idéhistoriken Lucia Rubinelli går igenom dessa alla begrepps förändring i fyra historiska perioder i sin bok Constituent power. A history, till vilken vi nu vänder oss.

 

Teckning av Siyès över ett konstitutionellt schema. Archive Nationales, Paris. Omslag till Rubinellis bok

Franska revolutionen: Abbé Sieyès

Thomas Hobbes  (1588-1679) är den politiska tänkare som starkast fört fram begreppet suveränitet, en statsmakt som kan bäras av en furste, en grupp aristokrater eller en vald folkförsamling. I klassikern Leviathan (1651) skrev han:

”Eftersom  majoriteten med sina röster utsett en suverän, måste den som haft en avvikande mening nu godta de övrigas beslut, det vill säga gå med på att stå för alla de handlingar suveränen kommer att utföra eller annars med rätta förgöras av de andra” (s 163, sv över)

Men fransmannen Sieyès ville till varje pris undvika att suveränitetsbegreppet, som kom från absolutism med totalitära anspråk, skulle fyllas med demokratiskt valda suveräner. Hobbes, som knappast var någon demokrat, hade formulerat statens grund som vilande på våldsmakt. 

En vald församling i Frankrike kunde med hänvisning till suveränitet hänfalla åt okotrollerad våldsutveckling menade Sieyès, särskilt som revolutionären Rousseau propagerat för en volonté generale ovanför folket och staten.  Sieyès skrev till den nya folkvalda församlingen i Paris 1789:

”This word [sovereignty] now sounds so colosssal to our imagnination because the French spirit, still filled with royal superstitions, has equipped it with the heritage of the pompous attributes and absolute powers which used to shineon usurped sovereignities: We have even seen the public spririt, in its immense generosity, getting nervous about not having received more; we said, with patriotic pride, that if the sovreignity of the great kings was so powerful and terrible, the sovereignity of a great people should be even more so” (s. 55-56, eng över Rubinelli) 

Sieyés förutsåg därmed Le Terreur och Robiespierres diktatur, en ”folklig despoti”. Själv flydde han redan 1789 för att undgå avrättning även om han fortsatte med att utveckla sina teorier om en ny konstitution utifrån begreppet pouvoir constituante som skulle garantera folkets frihet snarare än folkets övermakt. Hans pamflett om det tredje ståndet, borgarna,  som kom redan vid årsskiftet 1788/89, var väsentlig för att starta den franska revolutionen. 

Rubinellis bok om den språkliga användningen av begreppet konstiuerande makt, som bygger på nya arkivstudier,  banar ny väg för att förstå Sieyès roll. I denna podd berättar hon om hans betydelse och om sin forskning om hur begreppet konstituerande makt används från sent franskt 1700-tal till Hannah Arendt under efterkrigstiden.

Nu över andra avsnittet i hennes bok, om konstitutionella diskussioner i  Frankrike under 1800-talet.

Konstitutionell makt under franskt 1800-tal

Under denna period användes begreppet pouvoir constituante inte i motsats till suveränitet utan i olika kombinationer. Lucia Rubinelli går i en tidigare artikel igenom dessa vilka hon utvecklar i  kapitel 2 sin bok.

Frankrike genomgick sex författningar mellan 1799 och 1847.  Flera av dem var oklara angående vilken instans som upprätthöll den absoluta makten, statens suveränitet.   Flera lärda jurister (les doctrinares Guizot, de Maistre och Constant) fruktade att ett skräckvälde kunder återuppstå och försökte författa konstitutionella alternativ som skulle förhindra denna utveckling.

Rubinelli behandlar tre perioder från 1814-1852, den Bourbonska Restaurationen, Julimonarkin och den Andra republiken.  Jag ska inte gå in i dem i detalj men nämna några infallsvinklar:

Kritik mot kungligt envälde, dolt under suveränitet från folket, formulerades utifrån aktivt bruk av begreppet konstituerande makt. Folket fick en sanktionerande roll som kunde villkora makt till en suverän vars makt alltid kunde dras tillbaka.  Suveränitet och konstituerande makt sammanföll alltmer men aldrig fullständigt. 

Rubinellis tes är att Sieyès tankar som föll bort efter 1795 återkom allt starkare under början av det franska 1800-talet för att till sist återkomma, inte minst som ett eget akademisk ämne vid de juridiska fakulterna efter 1850.

Över till den omtumlande och fallerande tyska Weimarrepubliken 1919-1933 då rättfilosofen Carl Schmitt (1888-1985) återuppväckte  akuta konstitutionella diskussioner.

 

Carl Schmitt. Foto av Ellen Kennedy till sin bok Constitutional failure

Weimarrepubliken: Carl Schmitt

I en föreläsning från 2019 beskriver Lucia Rubinelli det tyska tillståndet på 1920- och -30talen där den med Hitlers regim förbundne juristen Carl Schmitt föreslog olika konstitutionella lösningar i ett ny nation som ständigt höll på att falla isär efter krigsslutet 1918. Hon är inte särskilt förtjust i hans tillämpning av begreppet konstituerande makt utan är trogen Sieyès.

Schmitt framförde sin tolkning av folkets makt i termer av dess konstituerande makt, precis som fransmän gjort sedan Sieyès.  Men Schmitt gick längre och jämställde konstituerande makt med folklig suveränitet till en enda politisk auktoritet som bör representeras av  en enda ledare. 

Schmitt ville dels undvika direkt demokrati, dels parlamentarism. För detta syfte lanserade han möjligheten att en ledare inför en folksamling på gatan eller i en stor hall frågade de närvarande vad de ansåg om förslag. Folket skulle besvara ledaren med ett rungande Ja eller Nej, dvs acklamation. Mussolini och Hitler använde liknande metoder men inte fullt ut.

För Schmitt var det vidare väsentligt att folket och dess ledare var så identiska som möjligt. Heterogenitet ledde bort från demokrati menade han, medan homogenitet var garanti för demokrati och stabilitet (frånvaro av inbördeskrig och splittring). Han tillämpade begreppet konstituerande makt för att införa en auktoritär presidentmakt stödd på demokratiska val och folklig suveränitet. 

 Carl Schmitt formulerande sina tankar om suveränitet  redan 1922 i Politische Theologie :

”Suverän är den som beslutar om undantagstillståndet. Enbart denna definition kan göra rättvisa åt begreppet suveränitet som gränsbegrepp. Ett gränsbegrepp innebär nämligen inte, som i populärlitteraturens slarviga terminologi, ett oklart begrepp utan ett begrepp som hänför sig till en yttersta sfären. Definitionen knyter följaktligen inte an till normalfallet utan till ett gränsfall” (svensk översättning i Res Publica, 1993).

Schmitt drev tesen att rätten vilar inte på normer utan på beslutsförhet och på ett rättsligt utrymme (se Leila Brännströms analys 2016) som måste tänkas och förberedas.  ”Det politiska” som begrepp för en stats existens och försvar är också en del av suveräniteten.  Schmitt utvecklade detta i en skrift med samma namn, översatt till svenska 2010.

En suverän måste kunna fatta beslut snabbt vilket var svårt i en parlamentarisk demokrati  utan klara mål, som dessutom byggde på kompromisser mellan skilda särintressen, ofta representerade i politiska partier. 

Schmitt gick också tillbaka till den franska revolutionens veteran abbé Sieyès och beskrev i boken Verfassungslehre (1928):

”According to this new theory [Sieyès’ theory of constituent power], the nation is the subject of the constitution-making authority [and this] word denotes, specifically, the people as a unity capable of political action with the consciousness of tis political distinctiveness and with the will to political existence” (Rubinelli, s. 115, eng övers) 

Det franska folkets beslut att författa en ny konstitution och folkets nationella enhet imponerade på den nationalistiske konservative Schmitt, som i maj 1933 trädde in i Hitlers parti NSDAP.  Det godtyckliga beslutet att skapa en ny nation visade vidare att något rationellt beslut inte låg till grund för fransmännen (vare sig kvinnor, fattiga eller färgade hade rösträtt, i Frankrike som i USA 1776).

Schmitt diskuterade begreppet konstituerande makt först i boken Die Diktatur från 1921.  Redan där avvisade han demokrati som folkrepresentation till fördel för ett diktatoriskt system utifrån romersk rätt.  En diktator som får bifall av folket, öppet och högt, är mer demokratisk än ett system med hemliga val ansåg han. 

Begreppet konstituerande makt får hos Schmitt en tolkning vars användning i undantagstillstånd aktualiseras genom folkets direkt inflytande såsom Sieyès hade beskrivit 150 år tidigare.

Men Schmitt valde ut från Sieyès tankar vad som passade honom. Rubinelli menar att Sieyès vantolkades så pass att han kom att stå för det motsatta, ett absolut och auktoritärt suveränitetsbegrepp som kunde utnyttjas av en president som fått diktatoriska befogenheter (liksom Roms diktatorer vilka kunde få  total befogenhet 6 månader i taget för att reda upp kriser).  

Schmitts tveksamma hänvisningar tillbaka till Sieyès är enligt Rubinelli något som fortfarande existerar i analyser av suveränitet och konstituerande makt i Europa.

 

Thinking Without Banisters” • Featured Stories • Freie Universität Berlin
Hannah Arendt

Efterkrigstiden och Hannah Arendt

Tre jurister står i fokus i kapitel 4 i Rubinellis studie Constituent power: italienaren Costantino Mortati, tysken Ernst-Wolfgang Böckenförde och fransmannen Georges Vedel. Till dem kan läggas den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt.

De tre juristerna var, liksom Carl Schmitt, kritiska till rättspositivism, särskilt i tysken Hans Kelsens 30-talsversion.  Kelsens definition av rättsnormer är symptomatisk:

”A norm is valid qua legal norm only because it was arrived at in a certain way- created according to a certain rule, issued or set accordning to a specific method” (s. 145, Rubinelli, eng övers).

Men som Ludvig Beckman påpekade idag i sin Understreckare i SvD så är det självmotsägande att fatta ett beslut utan att fatta beslut om hur beslutet ska fattas. Dvs Kelsens formalism förutsätter ett beslut om formalism.  Beckman skriver:

”Föreställningen om ett folk som bokstavligen står oberoende av politiska procedurer och institutioner tycks rentav omöjlig att föreställa sig. Ett folk är alltid redan skapat av gränser, traditioner, lagar och gemensamma normer. Det finns inget folk som helt och fullt föregår den ordning som folket påstår sig ha rätten att skapa.

Problemet får särskild konkretion när det påstås att folket med ett beslut skapat sina egna politiska institutioner. Ingen kan besluta utan att först ha beslutat om hur de ska besluta. Ett beslut om hur folket ska ta beslut måste därför redan vara taget för att folket alls ska kunna besluta. Folket kan inte självt vara den yttersta skapande makten.” 

Vi kommer inte undan beslutsmässigheten i skapandet av ny konstitution. En oändlig regress öppnar sig eftersom beslutet om vilka beslutsmetoder som ska användas i sin tur förutsätter beslut om beslutsmetoder för beslut om . . . .

Vi återgår till de tre europeiska juristerna som efter 1945 återuppväckte begreppet konstituerande makt som en faktisk empirisk verklighet. De ville använda det för att påvisa statens ursprung i ett folkligt beslut, dess tillämpning i kriser och dess förankring i existerande sociala strukturer. 

Folkets spontana stöd för sitt land är vad som utgör den konstituerande makten, inte en juridisk teori. Folksuveränitet kan dock användas mot folket vilket har visat sig genom historien, nu senast i Östeuropa men även i Sverige enligt juristen Krister Thelin.

Hannah Arendt (1906-75) blev den tänkare som återupptog kritiken mot suveräniteten som Sieyès hade fört fram när han istället ville använda begreppet konstituerande makt. För Arendt hade suveränitet lett till fascism och diktatur under 1900-talet.  Dessutom ville hon bort från nationsbegreppet och införa ett federalt eller regionalt system. Tom som sionist och judinna under 1930-talet var hon skeptisk till staten Israel.

I hennes verk om totalitarismens ursprung så såg hon avskaffandet av kungadömet och kyrkans makt i Frankrike leda till en hemlöshet som genast fylldes med nationalism. Denna tro på en folkets egen nation hade inga gränser och bar ett frö till totalitarism.  Varken Gud eller konung kunde stoppa folket. 

Rubinelli anser dock att Arendt feltolkade Sieyès uppfattning om suveränitet och läste honom med Schmitts ögon.

 

Scholar Pics on Twitter: "Michael Hardt and Antonio Negri  http://t.co/3qo1hD6LXg"
Antonio Negri och Michael Hardt som tillsammans skrev boken Empire 2000

Negris revolutionära hot mot konstitutionen

Slutkapitlet i Rubinellis bok tar upp aktuella konstitutionella debatter.

Som italienare är hon väl bekant med den marxistiske revolutionäre statsvetaren Antonio Negri (som jag berört här på bloggen och i några tidskriftsartiklar på 1990-talet).  Han gav ut boken Insurgencies. Constituent power and the modern state 1992  och blev berömd med boken Empire 2000 som han skrev med amerikanen Michael Hardt.

För Rubinelli är Negri i första hand en vänsterkritiker av globalisering, en position som idag har övergetts av vänstern men tagits upp av högern.

Negri vill dock se en global ordning utan nationer, en global demokrati utan suveräna nationer.  En världskommunism. För denne romantiker är folket alltid berett att skapa motmakter till kapitalet, ja till och med att starta revolutionära inbördeskrig vilket de nästan lyckades med under anni di piomo i Italien under 70-80-talen.

A Brief History of Italian Autonomia from Sylvère Lotringer | post.thing.net
Bakgrund till Autonomia i Italien

Negri var aktiv på 1970-talet i den utomparlamentariska vänstergruppen Autonomia och förespråkade en autonom marxism. Han fängslades 1979, flydde till Paris men återvände 1997. Det underliggande revolutionära hotet mot den italienska staten pågick mellan 1969 till 1979 då Röda Brigaderna och liknande grupper utmanade Italiens suveränitet med vad Negri och Hardt kallade folkets konstituerande makt, romantiserat i uppföljaren Multitude 2003.

Tänk er  stormningar av parlament och polisstationer varje vecka och kidnappningar, bomber, husockupationer, droger, jippon.  Folkets konstituerande makt mot den konstituerade makten i denna vänsterrevolutionära analys, inte helt olika Trumpanhängarna 6 januari 2021.

Negri skrev 1992 om USA:

”Having gone through such a long history and such enormous perversions, having maintained the capability of new nourishing its desire, American constituent power is still alive. Probably the next American revolution will not stop halfway through” (s. 190, Insurgencies

 

Aktuell antologi från svenska jurister

Med samma titel och under samma år som Lucia Rubinelli gav ut sin Constituent power så gav de två svenska juristerna Matilda Arvidsson (Göteborg) och Leila Brännström (Lund) ut antologin Constituent power: Law, popular rule and politics tillsammans med finländaren Panu Minkkinen (Helsingfors). 

Den innehåller rättsfilosofiska tillämpningar och diskussioner av begreppet konstituerande makt i skilda sammanhang. Benjamin Arditi inleder tröttsamt med en sur Trumpkritik , vilken följs av en lika sur analys av SD, identitärer och den franska Nouvelle Droite författad av Leila Brännström, som inte kan låta bli att dra in de mörkhyade svenska fotbollsspelarna Zlatan och Henrik Larsson angående begreppet svenskhet.  Dessa två bottennapp förtar inte behållningen av alla 11 bidrag.

Övriga bidrag är mer teoretiska och historiskt relaterade. Många går tillbaka på Carl Schmitt då de tre redaktörerna gett ut antologin The Contemporary Relevance of Carl Schmitt 2016.

Några skriver om  myndighetsaktivism, Hannah Arendt, Claude Lefort, konstitution vs suveränitet, ockupationen av ett naturreservat i Oregon 2016, mänskliga rättigheter och några mer teologiska resonemang av svenskarna Jon Wittrock och Hjalmar Falk (som doktorerat på Carl Schmitt i Göteborg).

Avslutning

Vad stormningen av Washington visade är att det finns alltid en möjlighet för missnöjda medborgare att protestera mot vad de anser vara fel och att då tro sig, rätt eller fel, representera det folk i vars namn landets konstitution vilar.

Denna makt att visa vad en nedskriven text hänvisar till har sällan kommit till uttryck men är vilande. Våren 1917 hade Sverige hungerstrejker och kravaller i flera städer och upplopp vid Riksdagshuset. Samma vår bröt sig vänstersocialister ut från det stora Socialdemokratiska partiet.  En polischef stoppade vad som kunde ha blivit ett blodbad, ett upplopp, en revolution 5 månader före den i Ryssland. 

Sverige hade då den gamla konstitutionen från 1809, vars efterföljare  Ludvig Beckman skrev om i SvD:

” I Sverige är folksuveräniteten en relativ nymodighet, den skrevs in i grundlagarna först i samband med införandet av 1974 års regeringsform: ‘all offentlig makt utgår från folket’. På svenskt manér var händelsen ett resultat av mångårigt utredningsarbete snarare än av våldsam samhällsomvandling. Men beslutet ansågs av många i sin samtid som revolutionerande för det svenska styrelseskicket. Borta var den gamla tanken om maktdelning mellan folk och konung. För första gången i vår historia stadfästes folkets överhöghet. Ingen annan än folket har rätt att utöva offentlig makt vilket återspeglades i att Carl XVI Gustaf, som tillträdde samma år beslutet togs, blev den förste att avstå från ‘Av Guds nåde’ i både titel och valspråk.” 

 Kravallerna i USA är en påminnelse om hur bräcklig statsskicket egentligen är. Beckman igen:

”Hur ett styrelseskick bör utformas för att säkerställa allas bästa är folksuveränitetens fråga och en fråga som vi ännu inte fullt känner svaret på. Sedan det kungliga enväldets tid har vi kommit en bra bit på väg. Men det finns ingen anledning att tro att vi är framme än.

I ljuset av en sådan förståelse av folksuveränitet framträder stormningen av Kapitolium i ett annat ljus. Det var givetvis inte folket som reste sig mot en förtryckande suverän. Tvärtom kräver folksuveräniteten att valets rättmätiga vinnare respekteras och att lögnen som vapen motarbetas. Men det betyder inte heller att folksuveräniteten fullt ut förverkligats när Biden tillträder som president.”

 

Jan Sjunnesson