Kategoriarkiv: Politik

När maktens undanflykter blir nostalgiska minnen

https://www.lt.se/artikel/debatt/regeringen-verkar-vara-uppgiven

Innan valet i september 2014 skanderade vänstern slagord om att “något gått sönder i Sverige” men efter valet bedyrade de att “inget gått sönder i Sverige”.  Vad skedde? Jo, de fick regeringsmakten trots ett uselt val eftersom Alliansen inte ville ta makten med SDs hjälp.

Vi kan lämna partitaktiken därhän och koncentrera oss på det faktum att ett vänsteretablissemang nu bitit sig fast vid landets styre, igen. Har man den makten är det samtidigt svårt att erkänna att med makt kommer ansvar och med ansvar en beredskap för att erkänna de samhällsproblem som kan existera.

En regering måste dock klara av att diskutera samhällsproblem och utmaningar utan att beskylla kritiker och meningsmotståndare för rasism, högerextremism, antisemitism, extremnationalism och därmed bidra till den polarisering av debatten de själva vill undvika (Jessica Stegruds inlägg).

Socialister, vilket inbegriper ljus- och mörkröda partier (S och V), rödgröna (MP och C), och den socialdemokratiska delen av socialliberalerna (L), har sedan 2014 ideligen viftat bort kritik mot deras samhällsbygge. Att Trump undrade “What happened in Sweden, Sweden?” i januari 2017 och att en författare, Katerina Janouch, några veckor senare fick skäll av statsministern och hela kulturvärlden med DN Kultur i spetsen, visar att makten är inte alls beredd att erkänna fel, än mindre ta ansvar för deras fögderi.

Man kan instämma i Putins man i Stockholm om att svenskarna tycker de är så perfekta.

EN RÅ OCH GRÅ SOCIALISM

Kronan rasar, brottsligheten ökar, kvinnor mer otrygga, våldet i skolan ökar, skolbränder ökar, ungas psykiska hälsa ökar (särskilt pojkar), demografin skenar i fel riktning, bostadsområden förslummas,  ekonomin går nedåt, tjänstemän är aktivister,  sjukvården krisar,  försvaret oförsvarbart, järnvägar underhålls inte, judar förföljs alltmer med flera fall och analyser som nästan dagligen förmedlar via sociala medier, utländska medier, alternativmedier och i tillrättalagd form, även i gammelmedia.

Vad som slår en är hur ett socialistiskt etablissemang så bryskt skakar av sig all kritik som riktas mot dem. En polsk kommentator, Maciej Dobrzynski, på Det Goda Samhället fångade nyligen den svenska makten väl:

De senaste årens brunstämpling av alla som ifrågasätter den svenska modellen är ett exempel på att den svenska socialismen nått vägs ände. Nu pratar makten inte längre sakargument, nu smutskastar den de som ifrågasätter välfärdspolitiken. Den svenska socialismens mänskliga ansikte är bortblåst, vi är på väg mot en rå och grå socialism.”

Han ser den svenska borgerlighetens omfamnande av högskattesamhället som en form av socialism, vilket givetvis är rätt med tanke på det enorma skattetrycket (där de osynliga delarna är okända för de flesta medborgare):

“Svensk Välfärd är en form av socialism. Svenskarna avstår (allt mindre frivilligt) från en del av sin frihet och inkomst och låter statens och kommunens politiker administrera en stor del av deras liv. Det har fungerat så länge resurserna som tillförts systemet varit större än kostnaderna. Och så länge administratören varit en hederlig tjänsteman/kvinna. Och så länge medborgarna varit nöjda med servicen. Men nu börjar pengarna ta slut och politiker som administrerar systemet bortförklarar problem istället för att ta itu med dem”.

MONOLITISKT BLOCK

Jag skrev en historisk tillbakablick 2015  på de rörelser från höger, vänster och mitten som vänt sig mot socialdemokratins maktinnehav, vilket idag är omöjlighet med tanke på avtalet med C och L. Dessa partier kan i sin tur inte opponera sig mot S/MP regeringen med mindre än att de tar stöd från SD för att fälla odugliga ministrar eller hela regeringen. Det kommer inte hända.

Istället har vi den märkliga situationen att det monolitiska blocket V/S/MP/C/L till varje pris vill undvika att ta itu med landets akuta problem. Den viktiga debatt som fanns i Tjeckoslovakien på 1970-talet och  Polen under 1980-talet och som till sist ledde fram till Östblockets fall 1989 ter sig ännu inte här.  De dissidenter som kan formulera sig exakt och kunnigt marginaliseras och får betala ett högt pris.

Svenska Dagbladets kulturredaktion berömmer sig för att tala med kritiker av etablissemanget och gör ett reportage om Navid Modiris samtalsserie “Hur kan vi?”. Katerina Janouch kommenterade SvDs intervju med henne där hon hävdar att ansvaret läggs på kritikerna, som om de ville förstöra samhället och sänka debattläget.

FRAMTIDEN

Valen 2022 och 2026 blir ödesval. Stoppas inte den muslimska invandringen och islamiseringen av det offentliga och kommersiella rummet är vi ett halvmuslimskt land 2050 med en majoritet invånare med utrikes bakgrund. Då kan problem med infrastruktur, vård, försvar och ekonomi vara sådant varje svensk nostalgiskt ser tillbaka på, ja, kanske även på undanflykterna från makthavarna.  

 

 

Expo, staten och personkontrollerna – inlägg på Katerina Magasin

I mitt andra inlägg på Katerina Magasin (24/2, 2019) går jag igenom stiftelsen Expos styrelsemedlemmar, deras statliga lojaliteter och deras historia av personförföljelser.

För en vecka sedan granskade jag, också på Katerina Magasin, deras metodik med personregister och för fem år sedan samma rättsröta. Statens roll i Expo är outforskad men inga regimlojala journalister, med undantag för Ola Sandstig  i Dagens Samhälle 2016, har gjort någon kartläggning av Expos makt och historia i extremvänstern.

Bloggen Expomakt hade mer bakgrundmaterial om Mattias Wåg, Martin Fredriksson m fl, men stängdes ned 2017 på uppmaning av Expo. Som tur är finns Wayback Machine via Petterssons.

Douglas Murray i Stockholm -igen

DM1

Att den kvicke brittiske debattören Douglas Murray till sist skulle komma till tals i svensk mainstream media var oundvikligt men det tog sina långa år. Hans position som islamkritisk neokonservativ skribent hade medvetet undvikits av svenska medier sedan vi i alternativmedier och danska Tryckfrihetssällskapet lyft fram honom

Igår (11 feb, 2019) lyssnade jag på honom i ett arrangemang på KTH med Högerteknologerna, Fria Moderata Studentförbundet och Ayn Rand Institute. Rubriken var ”What is killing Western Civilisation?” och utgick från hans bestseller The Strange Death of Europa (2017).

Se mina två Facebook filmer (ett och två) och tidigare diskussion på Ayn Rand Institutes YouTube kanal där gårdagens inspelning kommer läggas upp. Men det finna nu på FMSFs kanal

Per Gudmundson sammanfattade diskussionen i SvD

Tidigare på dagen intervjuades Murray i Sveriges Radios Studio Ett ett taffligt samtal som försökte brunsmeta hans tankar och person i sedvanlig ordning, men han fick in några poänger. Murray är en oerhört skicklig debattör och medievan sedan många års medverkan i BBC, och i teve- och radiodebatter världen över.

Ändå lyckades den svenska radions fotograf och webbsidans redigerare framställa honom till en högerextrem tankebrottsling, en alarmist och domedagsprofet, genom bilden nedan. Per Wirténs sura kommentarer efteråt som visade att han inget förstått lade ytterligare lax på radions lök.

Douglas Murray, Paulina Neuding och Per Wirtén

Murray som talat i det brittiska parlamentet, i Bryssel och för Vita Huset, skrivit i The Sunday Times och Wall Street Journal, är märkligt nog fortfarande behandlad som en högerextrem tänkare som rört sig i fel medier enligt våra svenska MSM.

Det beror som sagt nog på att våra ängsliga journalister sett hans namn i sammanhang där sådana orosandar som jag rört mig.

MURRAY I ALTERNATIVMEDIER

Dispatch International publicerade en kommentar av honom 2013 efter att en engelsk soldat huggits ihjäl på gatan av en uppretad muslim från Afrika. Murray menade att brittiska medier var mer intresserade av att skriva om en sk anti-muslimska backlash än av det faktum att en oskyldig person huggits ned på gatan. Dessutom av de flesta av de hatiska inläggen lögner och gjorda av en grupp som kallade sig Tell Mama som ville visa på sk näthat och intolerans.

Jag skrev sedan en recension av hans bok Islamophila (2013) i just Dispatch. Den tunna e-boken är en analys av västvärldens välvilliga inställning till islam, en total motsats till islamofobi alltså.

2014 tog jag in en krönika av honom i Samtiden, den SD ägda webbtidningen.

Murray och jag i Köpenhamn 2015 vid Trykkefrihedsselskabet

Två år senare, 2015, talade Murray i Köpenhamn på en konferens för att hylla det danska Trykkefrihedsselskabets tio årsjubileum, en begivenhet jag rapporterade om i Avpixlat (se även min recension av jubileumsboken).

2016 blev det då dags för Douglas Murray att för första gången tala i Stockholm. Det var på den internationella tryckfrihetskonferens jag anordnade i samarbete med Middle East Forum och Trykkefrihedsselkapet, DangerousWords250.

Inga svenska medier rapporterade om denna unika konferens som tog upp tryckfriheten idag utifrån den svenska tryckfrihetens 250-årsjubileum. Aftonbladets Lisa Röstlund satt på andra raden och bakom henne två från Expo. Danskarna var där och skrev så klart, men här i Stockholm tegs detta första framträdande av Murray ihjäl.

Den enda intervjun med Murray vid konferensen i oktober 2016 gjordes av Anna-Maria Sörberg som skrev på sin bok Homonationalism. Jag ordnade så att hon fick tid med Murray om ett väsenskilt ämne (ja, han är gay och skrev som första bok om Oscar Wildes älskare Bosie), men i övrigt var ingen intresserad.

Murrays sågning i BBC av den socialdemokratiska riksdagsledamoten Laila Naraghi 2017 kunde ha lett till att någon tidning bett honom att skriva om vår invandringspolitik men icke.

Det är desto märkligare eftersom Douglas Murray skriver för The Spectator (som vår tidskrift Axess men med bett), vars chefredaktör Fraser Nelson skriver i Svenska Dagbladet (och är fö gift med en svenska). Det är obegripligt att Murray inte fått erbjudande att skriva gästkrönikor i SvD, Axess, Fokus, Respons m fl men även här kan hans inblandning i alternativmedier ligga honom i fatet.

Ute på danska Ellekaers förlag 2018

THE STRANGE DEATH OF EUROPE

Denna innehållsrika bok kom alltså ut för två år sedan och är översatt till de flesta större europeiska språken. En svensk upplaga är på väg, sist av alla, anmärkte författaren syrligt igår.

Jag och Eddie Råbock (fd Mohamed Omar) pratade om boken i en podd på Det Goda Samhället förra året.

Den är en bred studie i vad massinvandringen gjort med Europa sedan 1900-talets mitt. Murray läser inte bara om verkligheten för oss européer och de som vill hit, utan han besökte Lampedusa, Calais, Malmö, ja även en SD konferens i Västerås 2017 (där vi sågs sist).

Intervjun i Studio Ett visar hans sympatiska men ändå skarpa sida. Hans formuleringskonst är alltid artig men han viker inte en tum. Skavlan skulle inte ha en chans. Kanske ett uppslag för SVT att ta till sig.

Utländska terrorsympatisörer demonstrerar i Stockholm, fredliga svenskar förföljs

När jag cyklade längs Strandvägen på söndagen 10 februari 2019 fick jag se ett välorganiserat demonstrationståg med musik, högtalarutrop och västar, komma marscherande på andra sidan.

Jag kände igen mannen på deras banderoller, den sedan 1999 fängslade ledaren Abdullah Öcalan för den terrorklassade våldsamma kurdiska gerillan PKK, som mördat civila för att nå sitt politiska mål – ett fritt Kurdistan.

Vi har mötes-, tryck- och yttrandefrihet i Sverige men vi fredliga svenskar får våra lokaler avbokade gång på gång och våra arrangemang störs och talare uthängda (I, II, II, IV, V och VI).

I december 2018 fick Katerina Janouch vederfara samma behandling som vi andra dissidenter fått, att offentligt hängas ut i Expressen för att ha talat mot makten i landet.

När jag och andra talare fick tala på Folkets Demonstration 2016 kallade fd statsminister Mona Sahlin oss för uslingar i Expressen:

”Det är ideologiskt drivna extremister. Det är nazister. Det är män som hatar kvinnor och invandrare. Det är de som gillar våld och hatar demokrati. De är fega uslingar.

Men de sympatisörer som jag nyss filmade där de gick med bilder på en ledare för en av – EU, USA, Tyskland, Österrike, Australien, USA, Storbritannien, Danmark, Japan, Nya Zeeland, Azerbadjan, Kanada, Tjeckien, Iran, Khazakstan, Kirgisien, Nederländerna, Spanien, Syrien, Schweiz, Frankrike och Nato – terrorklassad organisation, kan nog klara sig från kritik från medier, opinionsbildare och politiker.

Eller kommer Expressen skriva om dessa bejakare av våldsam extremism, vars föreningar dessutom tar emot bidrag från det offentliga Sverige? Jag tvivlar.

PS- min aversion mot PKK härrör bl a från ställningstagande i Vänsterpartiet Uppsalas 1 maj demo 1999. Då bad mig några kurdiska medlemmar att inte låta PKK anhängare hålla upp foton av Öcalan. Jag var ordförande och stödde förslaget, men vi förlorade 1/3 av tågets storlek.

Allt är SDs fel

1.
2010 kom SD in i riksdagen. För att Alliansen skulle kunna sitta kvar var de tvungna att ta stöd av det gröntokiga flyktingliberala MP. Därmed kunde inte Alliansen strama åt migrationspolitiken för då hade MP hoppat av och SD fått rätt.

2.
2014 avgick Reinfeldt trots att han hade en icke socialistisk majoritet i riksdagen, dvs SD + Alliansen. Men det ville han inte godta utan lämnade över till S + MP som med stöd av V lade om den ekonomiska politiken vänsterut och behöll den destruktiva migrations-, genus-, medie-, kriminal- och utbildningspolitiken inkl inte lade ned värdegrundsbaserade myndigheter. Om inte SD hade mer än fördubblat sitt valresultat hade Reinfeldt kunnat sitta kvar och rensa upp.

3.
2019 kan vi få en S ledd regering igen och det är SDs fel. Om inte SD hade haft krav på att stödja Alliansen hade Kristersson blivit statsminister. Men nu kan C + L skylla på att SD inte släppt fram Kristersson, dvs om en vecka.

4.
Alla problem i landet är SDs fel. Visserligen har de aldrig fått reell makt, men hade de inte kommit in alls hade ansvariga politiker i alla läger tagit itu med den misslyckade integrationen, våldet, asylfusket osv och medierna hade vågat rapporterna sakligt om problemen. Nu har de inte kunnat göra det sedan 2010 för om de hade gjort det hade SD fått rätt, vilket de och deras 1,1 miljoner väljare inte har. Ju.

5.
Allt är SDs fel. Även att påpeka det ologiska i punkt 1-4 ovan är SDs fel. SD förstör det fina demokratiska systemet i Sverige genom att existera och ta breda folkopinioner på allvar.

6.

Allt kan bli värre

Se ditt bostadsområdes framtid i en app

Ibland har fiktionen försteg. Men verkligheten hinner ikapp och plötsligt har en idé i en roman blivit något man laddar ner eller köper på Teknikmagasinet.

2014 skrev jag en framtidsroman om Sverige mellan 2013 till 2023, där en teknisk lösning i form av en app kom att vända den svenska folkopinionen om ”white flight” och bostadsbekymmer.

I boken Framtidsmannen, presenterad på Det Goda Samhället av Mohamed Omar https://detgodasamhallet.com/2017/04/23/tva-skildringar-av-islamismen-och-sveriges-framtid/ och i Jyllands-Posten https://jyllands-posten.dk/premium/gamleeoesektioner/frontalt/ECE7118567/Fremtidsmanden/ , har en svensk framtidsforskare lagt ut rådata från SCB, BRÅ, Valmyndigheten, Skolverket, Arbetsförmedlingen, socialförvaltningar m fl. offentliga register.
Han är less på att ingen bryr sig om vart landets demografi, ekonomi och framtidstro är på väg. Men han är databasexpert och ingen app-snubbe.

Han är less på att ingen bryr sig om vart landets demografi, ekonomi och framtidstro är på väg. Men han är databasexpert och ingen app-snubbe.

Hans material är värdefullt för alla som letar ny bostad eller vill veta om familjen kan bo kvar. Men inte förrän en app-programmerare kodar om det enorma materialet kan alla i Sverige få fram vad de behöver via sin mobil genom en ny app.

Med den kan man skriva in ett postnummer och sedan trycka 10-20-30 år för att få fram extrapolerade data för områdets sysselsättningsgrad, skolresultat, bidragsförsörjda, kriminalitet, skattenivå, antal utlandsfödda och annat som går att tänka sig i en roman.

Ett par av dessa dataregister räcker och påminner inte så lite om vad Tino Sanandaji tog fram för Den Nya Välfärden 2014, en uppdaterad karta över våra utanförskapsområden http://www.dnv.se/nyheter/ny-rapport-utanforskapets-karta-en-uppfoljning-av-folkpartiets-rapportserie/

Folkpartiet som gjort de tidigare rapporterna, men inte följt upp dem sedan de haft integrationsministerposten i åtta år, definierade utanförskapsområden utifrån tre variabler:

”att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt att den andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda).”

Med mitt fiktiva förslag skulle inte bara utanförskapsområden utan alla områden i Sverige kunna beskrivas med dessa och andra parametrar ned på postnummernivå. För fastighetsmäklare är affärsidén given liksom för medborgare som vill se vartåt ens kvarter är på väg.

Själv bor jag i medelklassförorten Bromma och har arbetat i Järvafältets nedgångna förorter Akalla, Rinkeby, Tensta och Husby sedan 1990-talet. Jag hade knappast kunnat föreställa mig att också de stadgade förorterna Hässelby och Vällingby, ja även delar av Solna, Sundbyberg och Sollentuna, skulle karakteriserad av gängbråk, våldtäkter, frånvaro av infödda svenskar dagtid i köpcentrum och muslimska skolor.

Kanske en app runt 2012 hade hintat om att de platser som en gång hyst Lisbet och Olof Palme, Artur Lundkvist och andra Västerortsprofiler hade förvandlats till Orten – ett tillstånd där amerikansk ghettokultur råder. Med dessa funktioner på Hemnet hade visserligen de resursstarka flyttat tidigare, men för dessa familjer hade det beslutet varit bättre än att ha bott kvar i god men felaktig tro om livet på gatorna intill.

Ha kvar kakan och äta den

Tänk om man både kunde vara vänster och samtidigt ha gott om pengar, godhjärtad och etablerad, finsmakad och respekterad – istället för höger och fattig, bespottad och ond, skränig och avskydd. Att tillhöra gåslevervänstern- La gauche fois gras – måste vara ett fantastiskt karriärsteg.

Du anses som snäll, fin och med ett öppet vänsterhjärta för andra, samtidigt som du kan se till att dra in pengar på denna godhet och dina eventuella förmågor.

Inom kulturbranschen är vänsterprofil ett måste, men den är också till nytta inom offentlig förvaltning, utbildning och i många sociala sammanhang. Rik nog att ha en bostadsrätt på Södermalm eller en villa i Söderort (Enskede, Stureby…), medan man gärna visar öppet och i medier hur man hjälper andra i nöd. Så fint, så praktiskt. Så småborgerligt, medelklassradikalt rentav. Men rätt.

Annat än de onda högermännen som dessutom saknar alla förutsättningar att leva på sina eventuella förmågor. De blir utan jobb, karriär ska vi inte tala om och de anses onda, illvilliga, snåla och omänskliga. Så opraktiskt att vara sådan när man kan vara vänster och ha ett gott liv. Som i Östblocket fram till 1989.

Jag är gammal nog att ha varit fattig vänsteraktivist. Idag är jag fattig till höger. Det känns bra och jag avundas inte de goda vänstermännen när deras 1989 kommer.

Jan Sjunnesson

Johan Movingers Gymnasium

Tomtebodav 3 A

171 65 Solna

08/ 618 0503

Alt right analys i ny podd

I en ny podd på Det Goda Samhället med Eddie Råbock fd Omar diskuterar jag en färsk studie av den amerikanska alt right rörelsen.

Den antisemitism som igår 27 okt ledde till 11 döda i Pittsburgh finns även i delar av alt right, vilket jag givetvis tar avstånd från. Professor Kevin MacDonald, som är central i denna akademiska antisemitism, kan inte skylla ifrån sig mer på att dårar missförstår honom och hans gelikar, däribland Richard Spencer.

Alt right i USA har efter Charlottesville 2017 nu flera döda på sitt samvete. Det är dags att fortsätta studera fenomenet och ta det på allvar. Nyanserat och kritiskt.

Annie Lööf statsminister

Mina tankar om Centerpartiets partiledare som landets ledare handlar inte om vem jag hellre skulle se (Åkesson, Busch Thor eller Kristersson) utan om vad som nu sker i regeringssonderingarna i Löfvens andra vecka.

Kristersson misslyckades med att få stöd för Alliansen och försökte med tre ytterligare alternativ, 3-2-1. En Moderatregering med stöd av SD ratades av C och L, så turen gick till S och övergångsstatsministern. En roll Löfven tycks gilla eftersom hans förhandlingsvana kommer fram, dock inte med något resultat ännu (23 okt).

Han kommer att misslyckas. Allt tyder på att Annie Lööf får uppdraget nästa vecka.

Hon har bidat sin tid med att se på medan Allianskollegan Ulf Kristersson och en tveksam regeringspartner Stefan Löfven misslyckas. Hon har allt att vinna på att dra ut på regeringsförhandlingar för att sent på dagen dra upp ett par ess ur rockärmen.

Och varken S eller M är så sugna på att ta hand om ett Sverige på väg in i en lågkonjunktur och med stora problem att lösa (kaos i brottsbekämpning, försvar, bostäder, integration, vården, skolor. . .)

Vilka kan då möjliga regeringsalternativ med Annie Lööf vara?

Kanske en regering som består av C + L eller C+L+MP. Den skulle kunna släppas fram av KD, M och S men röstas ned av V och SD, dvs. de sk ytterkantpartier som många i mitten ratar. S kan få besvär med att godta Annie Lööf men alternativet med nyval är värre. M å sin sida kan nog lägga ned sina röster och anse att man försökte med att hålla ihop Alliansen.

För många SDare och invandringskritiker som resonerar som jag är Centerns migrationspolitik ett rosa skynke av öppna gränser och humanitära floskler, men de har en del annat:

Centern har lika tuff migrationspolitik som M

Centern vill minska på tillgången till våra bidrag och vård för de som inte betalat in skatt och kvalificerat sig in i vårt välfärdssystem

Centerns vilja att ha kvar öppenhet men till mindre kostnad har stort stöd

Jag är ingen vän av denna tokliberala politik som tidigare torgfördes av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt i boken Migrationens kraft (jo, jag var med på bokreleasen och såg TIno Sanandaji såga deras ekonomiska beräkningar).

Den låter bra i teorin men bortser från att invandrare som kan vilja leva på 1000 kr/mån ändå skapar problem för oss som bor här. Deras medeltida livssituation är inget vi vill återskapa idag med fattighjon och välgörenhetsmadamer.

Men SD och deras eventuella partivänner i KD och M är ännu inte så populära att svenskarna kan acceptera en regering med dem i eller utanför som stödpartier. Vi har inte nått dig Dansk Folkeparti var för knappt 20 år sedan. Vi kan inte bättre och vad vi förmår är att rösta fram S och M än en gång för att lösa allt åt oss men just dessa partier kan passa i år.

Centern och Liberalerna kan då ta åt sig makten och försöka hålla ned migrationen och lösa de problem den ställt till med. Det är inte bra. Det är åt fanders men vi kan inte bättre och förtjänar Annie Lööf i fyra år.

Vi är världens mesigaste land och jag tror att statsminister Lööf får äta skor varje dag oavsett Stefan Löfvens inviter nu eller senare.

Björklund kommer bytas ut till Nyamko Sabuni som kommer driva igen det förslag som Liberalerna vann på 2002, ett språktest för medborgarskap, ett förslag de inte vågade lägga i riksdagen under de 8 år de hade integrationsministerposten.

Vem som ersätter Annie Lööf vet jag inte men hon kanske kan visa sig motsvara folkets höga förtroende av någon för mig okänd anledning. Vi vill vara snälla (mot vuxna afghaner) och samtidigt lite förnuftiga (lägre bidrag). Då är Annie Lööf rätt. I fyra år.

Kanske vi lär oss att rösta mer på andra partier tills dess. Eller så visar sig Annie Lööf vara den valkyria som ser till att lotsa igenom ganska vettiga sakpolitiska förslag med stöd av M och S i riksdagen. Jag är beredd att tänka tanken nu när M och S verkar ha kört slut på talmannen.

Folket röstade rätt

 

När besvikelsen lagt sig på valnatten över att SD inte kom över 20 %, och definitivt inte runt 25 % vilket jag hade hoppats, så lät jag tankarna gå i en mer försonlig riktning. Tänk om folket visste bättre än oss SDare om vad som var bäst och görligt för landet? Tänk om SDs knappa 18 % var precis vad som behövs för att få S och M att ta ansvar.

 

PEKFINGER I ÖGAT

Man bör alltså inte underkänna folkets förnuft och påstå att valet var fel, riggat, folket förledda av SVT eller något annat dumt. Bättre då att gilla läget och se att Jimmie Åkesson har med sitt partis ganska stora ökning satt ett pekfinger i ögonen på Stefan Löfven och Ulf Kristersson – Nu får ni se till att leverera och reda upp migrationseländet! Annars kommer vi tillbaka 2022 med över 30 %.

Detta pekfinger ska alltså få S och M att verkligen stifta de lagar som krävs, ge Migrationsverket nya direktiv så att den halva miljon migranter som Gunnar Sandelin beräknat ska komma till och med 2021 inte kommer.  Min förhoppning är alltså att S och M kommer tvingas ta beslut som SD givetvis godtar och alla andra förnuftiga partier (ej MP, C och V). Folket har aldrig stött en stor invandring, tvärtom.

Men att baxa in en stram asylpolitik, helst utan anhöriginvandring alls, kommer bli svårt eftersom alla partier utom SD hittills aldrig klarat av att formulera en sådan politik, än mindre genomföra den. Som Thomas Gür visat blir sådana reformer svåra men är icke desto mindre nödvändiga.

 

1990-TALETS FINANSKRIS

Man kan jämföra S och M år 2018 med hur dessa maktbärande partier tog sig an finanskrisen på 1990-talet.

Carl Bildt hade ett ekonomiskt reformprogram som han ville genomföra men inte kunde. Att ge Ny Demokrati makt i det läget var otänkbart. Istället tog först Ingvar Carlsson vid 1994 och sedan , med den kraft bara en äkta sossepamp har, Göran Persson. Han genomförde vad Assar Lindbeck hade föreslagit, men utan större proklamationer om systemskifte. Bara en socialdemokratisk regering tillåts skära i de offentliga utgifterna och stå upp mot LO.  Det gjorde GP med den äran.

Dessutom lät han Urban Bäckström, moderat chefsekonom och tillsatt som Riksbankschef av Carl Bildt, att sitta kvar i banken i ett decennium tills det mesta skitjobbet var gjort och 750 000 industrijobb försvunnit. Men den svenska kronan hade återfått sitt värde och moderaterna Bildt och Bäckström  kunde skåla i smyg med sossarna Lindbeck (jodå, han är en ursosse) och Persson, över ha räddat landet. Att dessa fyra män tog ansvar tillsammans är något enastående och en inspiration.

Carl Bildts linje innebar mycket skrik och lite verkstad, medan Göran Persson teg men lade om transfereringar under största möjliga tystnad (se Anders Lindbom 2011 och Annika Ström-Mellin 2010) .  Lite skrik, mycket verkstad.

LO surade rejält och övervägde att dra in partibidraget till sossarna, men besinnade sig. 2009 gick Metalls ordförande Stefan Löfven med på sänkta löner så denna pragmatism och realism har funnits och finns inom svensk arbetarrörelse, ljusår från Olof Palmes naivitet.

BÖRJA LEVERERA, S OCH M

SD är på ett sätt bra lottat med denna beskedliga ökning som ger partiet tillräckligt med kraft att pressa S och M att börja leverera, vilket Wall Street Journal  och statsvetaren  Jan Kallberg också noterat efter valet. Så jag är i gott sällskap om att tro att S och M även denna gång kan ta sitt ansvar, men de har bara knappt fyra år på sig och gränsen måste helst stängas innan jul.

En aspekt på SDs framgångar i ljuset av att S och M möjligen kan komma till sans är att ett SD på 25 % i år hade kanske splittrat landet och utsatt befolkningen för stora spänningar. Jag kan ha fel men SD har tyvärr fått den rollen som polariserande parti, starkt för eller emot.  Genom att växa långsammare kommer SD bli det stora breda konservativa parti man vill uppfattas som. Partiet kommer definitivt att växa mer 2022 och tills dess måste S och M ha lagt om framför allt migrationspolitiken. Rejält.

 

MED och AfS

Två tankar om MED och AfS. Att bygga upp nya partier tar tid och är kanske inte det rätta sättet att få till stånd förändringar i ett digitalt och rörligt medielandskap där medborgare deltar alltmer utanför partipolitiken och i sociala medier. Jag har två förslag till dessa nya uppstickare som tröskar landet runt med att skapa lokalföreningar och återskapa SDs framgångar som tog 22 år innan de nådde riksdagen.

Till MED: Lägg ned alla idéer om partibygge och skapa en ny vital borgerlig tankesmedja. Vassare än Timbro/DNV/Ratio/IFN/SNS och mer i linje med SDs politik som alla vet är en framgångssaga, men som inte bärs upp av en egen tankeproduktion. Samtiden blev ju inte riktigt vad man tänkte sig. Även om jag gillar webbtidningen så behövs en tankesmedja också som kan föra ut budskap till ledarskribenter och partier som gör jobbet med att ändra opinionen.

Till AfS: Lägg ned alla idéer om partibygge och skapa en ny vital nationell aktionsrörelse i stil med identitärerna på kontinenten, fast mer svenskt och utan överdrifter. Nyckeln är att ta fasta på de metoder vänstern använt alltsedan Gramscis dagar och ge dem ett annat, kulturkonservativt, innehåll.  Fast idag skulle en sådan hållning vara kulturradikal eftersom den står upp mot den kulturkonservativa vänstern.  Det finns ideologiska problem med AfS och identitärer precis som det fanns med den utomparlamentariska vänstern (särskilt i Väst-Tyskland med Benno Ohnesorges död och RAFs framväxt), men samtidigt har dåtidens situationister mycket gemensamt med dagens jippon i Wien.  Så länge man använder sig av ickevåld är aktioner för nationellt självbestämmande och utan hat mot minoriteter viktiga protester.

 

SLUTORD

Slutordet blir att jag tror det svenska folket om gott och att de närmaste åren blir förjäkliga, ja nästan outhärdliga. Men jag är beredd och vet att på sikt kan och måste landet räddas. Arbetarklassen har insett läget och snart kommer även medelklassen att inse sitt klassmedvetande.  Hela folket är snart höger, bara eliten är vänster.

 

 

Den kommande auktoritära regimen

Pendeln som svängt till vänster sedan 1968 är på full fart ut till höger, snabbare än folk och politiker uppfattar. Denna pendels hastighet ökar högerut och kan sluta med ett auktoritärt maktövertagande inom 8 år, låt vara demokratiskt valt 2026.

Tills dess måste de större partierna, SD, S och M, förmås att tala med varandra som Widar Andersson skrev nyligen i Folkbladet (S) :

”S stora möjlighet att hålla sig kvar som ett relevant parti är att ärligt och kunskapsunderbyggt bjuda in andra partier – framförallt M och SD – till överläggningar om tunga problem som skolresultaten, tryggheten i socialförsäkringar/pensioner, bostadsfinansieringen, gängkriminaliteten och sjukvårdsbristerna.”

Dock tror jag att han är för optimistisk om socialdemokratins möjligheter att stanna kvar som ett relevant parti. S kommer få under 25 % i år och SD långt över. Därmed har isen brutits och möjligheter uppstått att reda upp inte bara i migrations- och integrationspolitiken utan i den hotande statsfinansiella krisen, kommunernas skulder, vårdens köer, försvaret, skolan, se Widar Anderssons lista.

Ansvaret vilar tungt på M och S, och i någon mån på de partier som blir kvar i riksdagen efter 9 september, C och L. V går inte att ta på allvar i detta prekära läge som kommer innebära att lotsa så mycket av SD:s politik igenom riksdagen utan att någon märker det. S och M har redan till hälften accepterat SD:s program och verklighetsbeskrivning. Men de kommer inte ge SD det reella inflytande som partiet förtjänar.

Tiden till 2022 är avgörande. Antingen får SD igenom det mest nödvändiga och landet kan andas ut eller så vågar de andra partierna inte göra så mycket utan mest förvalta, som Löfven gjort i fyra år. Då har vi kommit ur askan i elden.

2022 måste i så fall Medborgerlig Samling och Alternativ För Sverige röstas in. De kan båda förmå borgerligheten respektive SD att driva rätt frågor med kraft. Men det finns stor risk att även dessa tre partier inte klarar av att utvisa, straffa, tillrättalägga, ordna, dra in bidrag och med fast hand styra landet bort från vänstertänkandet i medier, offentlig sektor, rätts- och utbildningsväsende.

2023–24 kan landet ha hamnat i sådant läge med lokala konflikter, uppror från besvikna bidragstagare, organiserade grupper mot svensk polis och annat vi inte kan föreställa oss idag, att folk inte nöjer sig med SD, MED och AFS.

De blir urförbannade och ser sig om efter ett auktoritärt högeralternativ bortom AFS. Ett parti som vill ha svensk välfärd bara för svenskar, en nationell socialism, långt från den välfärdspopulism SD anklagades för 2010 av Markus Uvell.

Detta parti kan få stöd från alla de som ser mörkhyade som problem, något varken SD, MED eller AFS gör. Tvärtom har SD en öppen svenskhet som möjlighet för de som inte fötts här eller har utlandsfödda föräldrar och vill bygga bilar snarare än att bränna dem.

Men om landets styrande inte ordnar upp det elände, som till stor till orsakats av okontrollerad invandring och påbjuden mångkultur under ett politiskt korrekt åsiktsförtryck från förskola till ålderdomshem, kan en äkta rasism utvecklas.

Denna rasism som den rödgröna vänstern och Alliansen varnat för kan bli resultatet av deras oförmåga att lösa de problem som SD varnat för sedan dess bildande 1988. Vänstern och den ängsliga borgerligheten får den rasism de önskat skulle existera så att de själva kunde berättiga sin existens som antirasister och goda.

Jag blir då i framtiden tvungen att varna mina vänner och kollegor med utländskt påbrå att landet inte är säkert för dem. Inte heller min mörkhyade dotter, som visserligen är svensk medborgare och bor utomlands, skulle kanske inte vara välkommen år 2026.

Alla invandrare som betalt skatt och skött sig skulle känna sig som andra klassens medborgare om en auktoritär regim blir resultatet av sjuklöverns och de nya partiernas misslyckande.

Denna auktoritära regim skulle vara populär om Sverige hamnar på randen till inbördeskrig, raskonflikter och systemkollaps. Det finns tecken redan nu men ansvaret åvilar i första hand de sju partier som ställt till röran.

Hoppet står till SD och den demokratiska reformistiska Sverigevänliga folkrörelsen. Vi vill inte ha tio skitår