Det sociala bostadsprojektet Pruitt Igore sprängdes 1972
Två exempel felslagna sociala åtgärder i USA
Mycket tal om sociala insatser i valrörelsen utifrån förorter och kriminalitet medan hela Sverige är en social insats enligt Lars Åberg. Danmarks rivningar av problemområden har spätt på debatten.
USA har haft liknande sociala problem tidigare vilket vi behöver minnas, liksom lösningarna.
The Negro Family: The Case For National Action
Den demokratiske presidenten Lyndon B. Johnsons program för att hjälpa svarta i USA på 1960-talet, The Great Society och de nya medborgarrättslagarna som underlättade röstning, gick ibland fel,
Projekt som skulle avskaffa fattigdomen förvärrade den genom att stärka de ledare för de fattiga som utnyttjade de statliga programmen till sin egen fördel. På 1990-talet arbetade jag i Rinkeby och Akalla med dessa integrationsprogram som byggde på att segregationen fortsatte och gav sådana som mig fortsatt sysselsättning.
Rapporten The Negro Family: The Case For National Action av sociologen Daniel Moynihan i 1965, ibland betecknad som neokonservativ, beskrev hur svarta kvinnor övergavs av sina män och försörjdes av socialbidrag, ett ständigt återkommande problem som varken lösts i USA eller i Sverige sedan 1960-talets välfärdsprogram.
Incitatmenten att separera och gå på bidrag är starkare än äktenskap. En ghettokultur och arv från slaveriet bidrog till misären. Liknande studier av Charles Murray och Thomas Sowell bekräftade hans teser om de självförstärkande mekanismerna bakom de svartas fattigdom.
Idag sitter var åttonde svart ung man i fängelse och andelen ensamhushåll, där svarta kvinnor fostrar barn utan en man, är långt högre än för andra grupper
Rivningen av bostadsområdet Pruitt–Igoe
1972 revs ett socialt bostadsprojekt i Missouri därför att sociala myndigheter inte längre kunde försvara det. Se video från sprängningen.
Det hade byggts 1954 för att husera skilda grupper men enbart svarta flyttade in i vad som då var USAs största bostadsområde med funktionalistisk arkitektur. Kriminalitet, dåligt underhåll, skadegörelse och tomma lägenheter ledde till förslumning redan efter fyra år.
Statliga pengar sköts till men förgäves. Rivningen anses vara slutet för modernistiska höghusprojekt som bostäder. Arkitekten ångrade att han ritat de anonyma elva våningar höga husen.
Motsvarande byggprojekt gjordes i Sverige 1965-75, ”Miljonprogrammet”, där många av dagens 200 utanförskapsområden återfinns.
I dessa dagar debatteras den vitbok om SD vars första del idéhistorikern Tony Gustafsson nyligen blivit klar med. Där slås fast att majoriteten av stiftarna av partiet Sverigedemokraterna 1988 kom från ”nazistiska, rasistiska och odemokratiska sammanhang”, skriver Jan Sjunnesson.
Om detta ska denna artikel inte handla, men om grupper som SD, Bevara Sverige Svenskt (BSS, vars program kopierades av tidiga SD till stor del), Vitt Ariskt Motstånd med flera gjorde det omöjligt att kritiskt diskutera svensk invandringspolitik på 1980-talet.
Min tes är att dessa grupper omöjliggjorde saklig debatt, eftersom de kritiker som fanns tegs ihjäl eller teg själva och de extrema grupperna tog det lilla utrymme som fanns.
De gamla grekerna var skeptiska till demokratin eftersom den kunde leda till tyranni om den spårade ur. Platon och hans lärofader Sokrates upplevde detta framför sina ögon i slutet av 400-talet f.Kr när Atens demokrater ersattes av tyranner.
Idag har vi liknande erfarenheter från omvälvningar under 1900-talet.
Italien 1922: Mussolinis fascister griper makten efter att revolutionära kommunister, anarkister och socialister tagit över fabriker och landområden.
Tyskland 1933: Hitlers nazister segrar i val och utropar en ny författning efter 14 år av gatustrider mellan vänster och högermiliser, hyperinflation, parlamentariskt kaos, ockupation av Västmakter och tillfälliga ”kommunistiska” stadsrepubliker.
Spanien 1939: General Francos högerfalangister tar makten efter tre års inbördeskrig och kaos mellan anarkister, kommunister (trotskister och stalinister stred inbördes, se Orwell) och höger.
Chile 1973: Pinochets militärdiktatur tar över ett land i kaos med hög inflation, strejker, fabriksockupationer och vänstervåld med socialistregeringens godkännande.
De enda hårdföra regeringar som tillkom utan att demokrati och vänsterpolitik spårat ur var Lenins bolsjeviker som avsatte valda liberaler och socialdemokrater hösten 1917 och liknande vänsterdiktaturer i Venezuela, Nicaragua och Kuba. Ni får gärna kommentera fler.
Detta mönster är alltså etablerat men sällan uppmärksammat, dvs att vänsterns egna misslyckanden och oordning lett till att högern tagit över.
Den konservative tänkaren Paul Gottfrieds föredrag fick mig att tänka på detta, se Ett,Två och Tre.
Journalisten och vänsterdebattören Björn Elmbrants bok utkom 1997, ny upplaga 2000
Sossar och vänstern varnade ofta på 1990-talet om att globalisering och automatisering skulle skapa ett samhälle där 2/3 skulle ha fasta tjänster och ett gott liv, och 1/3 fastna i tillfälliga anställningar och utanförskap. Ett ”prekariat” var i antågande mässade de. Några talade om en etnisk underklass och beskyllde då rasister och borgare för den misslyckade integrationen med några undantag, t ex liberalen Hans Nestius.
Nu 25 år senare ser två tredjedelssamhället ut att vara här men inte som vänstern föreställde sig. Majoriteten sväljer vad mainstream media skriver och sänder, medan en minoritet går till alternativmedier. SD är fortfarande paria och att köpa en sommarstuga där folk röstar fel är otänkbart skrev Anna-Karin Wyndhamn i GP i går.
Boken Saknad presenterar att många inom de 2/3 inte ens kan erkänna att de kan sakna det Sverige som nu försvunnit och bannar de som berättar om det forna fosterlandet. Erik Hörstadius bok Vårt nya land tar upp samma saknad och hans drapa i Fokus är tydlig.
Vad som skedde på 1990-talet var att Sverige genomgick den största ekonomiska kris sedan 1930-talet samtidigt som vi tog emot över 80 000 fd jugoslaver, och många andra nationaliteter. Över en halv miljon arbetstillfällen försvann på 1990-talet i ett land med 9 miljoner invånare.
1997 blev det första året som Sveriges BNP började visa plustecken igen. Landet började i någon grad likna övriga länder även om högre skatter och fler offentliganställda skiljde ut Sverige. De borgerliga partierna berömde omstruktureringen medan den socialdemokratiska regeringen iscensatte förändringar som deras motståndare aldrig skulle kunna ha fått igenom.
I Sverige kunde bara en socialdemokratisk regering dra ned på offentliga utgifter eftersom folk litar på att det blir rätt. Talet om nyliberalism och systemskifte från regeringen Bildt åren 1991–1994 skrämde väljarna men i sak skilde sig inte partiblocken sig mycket åt. En av de som utförde alla neddragningar vid Statsrådsberedningen och Finansdepartementet var Magdalena Andersson.
Skolminister Göran Persson, 1989-1991, sedan finansminister 1994-1996 och statsminister 1996-2006, kom att genomföra de största budgetsaneringarna under finanskrisen på 1990-talet förberedda av Carl Bildt och Assar Lindbeck, och tillsammans med Ingvar Carlsson och Urban Bäckström. Fem hjältar.
Persson kom att uppfattas som hård och pragmatisk men lojal mot arbetarklassen. Han verkade i det tysta och Magdalena Andersson gick i lära hos honom.
Under 1990-talets migrationsvåg till mindre orter fanns möjligheter att forska på hur främst de unga män som fanns där bemötte de nya unga männen. Antropologiprofessor Jonathan Friedman i Lund sökte forskningsmedel för att undersöka de sydsvenska orterna, som Sölvesborg där tonåringen Jimmie Åkesson då bodde, klarade invandringen men fick nej.
Han och hustru Kajsa var något på spåren och 2006 utom antologin Exit FolkhemsSverigeom just 1990-talet migration med bidrag bl a från socialdemokraten Åke Wedin. Se min blogg och dessa referenser.
Jonathan tipsade mig om Jim Goads bok The Redneck manifesto (1997) som är en historia om de allra fattigaste vita i USA, från vilka gruppen trailer park/white trash/rednecks härstammar. Boken förebådar den sk högerpopulism som växte både i USA och i Europa efter 2000. Demokraten Tomas Franks What’s The Matter With Kansas? How Conservatives Won The Heart Of America (2005) var en annan. Och den svenska förbisedda studien Exit FolkhemsSverige, skriven av forskare och etablerade författare.
Vart jag vill komma till är att hela den Sverigevänliga folkrörelse som växt upp runt SD och invandringskritiker utgör denna 1/3 tillsammans med den utländska underklass, synliggjord av de drygt 600 000 som inte försörjer sig själva. Etablissemanget vill varken veta av kritik av rådande invandring eller höra talas om gängbråk och bidragsberoende utlänningar.
Den 2/3 som råder över medier och makt utgår både från socialdemokratin (särskilt för de offentliganställda) och borgerligheten med undantag för den moderata läkaren Eva Bergqvist i slutet av 1980-talet.
Vänsterdebattören Rasmus Fleischer skrev 2012 om just denna analys av högerpopulismens framväxt ur den marginaliserade 1/3, men att även det motsatta kan gälla: fascism kan komma från de etablerade 2/3:
”Teorin om tvåtredjedelssamhället har ofta använts “för att förklara högerextremismen och framväxten av främlingsfientliga partier med en väljarbas rekryterad från den förfördelade tredjedelen”, skriver Jonas Thente.
Visserligen behöver dessa två teorier inte utesluta varandra. Fascism bottnar ofta i en rädsla för deklassering just hos de grupper som hör till de två tredjedelar som är relativt välmående, men som fruktar att falla ner i den fattiga tredjedelen.”
Ett tips till hågade ledarskribenter och undersökande journalister är att kolla upp Elmbrants bok och andra debatter om 2/3-delssamhälle på 1990-talet och applicera dem på framväxten av SD och den allt starkare kritiken av det politiskt ängsliga åsiktsklimatet i Sverige.
Vänstern och migrationsvurmade borgare bör smaka på sin egen sura brygd för det är socialdemokratin med stöd av V och MP och sedan M med stöd av Alliansen som har skapat det polariserade samhälle allt fler talar om idag.
Tänk att varna för ett tvåtredjedelssamhälle och sedan skapa just det samtidigt som man tiger om det och förtalar de som påtalar ett splittrat och kluvet land. Den ingången bör få igång varje driven och sanningssökande skribent.
James Burnham (left) with Arthur Koestler at the Congress for Cultural Freedom in West Berlin, 1950. Photo: Sueddeutsche Zeitung Photo.
Den amerikanske filosofen och politiske tänkaren James Burnham började sin politiska karriär som kommunist och brevväxlade med Leo Trotskij, men blev ganska snabbt en konservativ debattör i början av 1940-talet och arbetade senare för CIA.
Hans bok The Managerial Revolution (1941) analyserade den nya klass av byråkrater och företagsledare som oavsett politiskt system – nazism, stalinism, New Dealism- kontrollerar samhällsutvecklingen och ekonomin sedan 1930-talet: staten går före individen, planekonomi före marknadsekonomi, (subventionerade) arbeten ställs mot möjligheter, trygghet före initiativ, mänskliga rättigheter framför äganderätt. New Deal var ”fascism utan skjortor” sa Burnham.
Om Roosevelts New Deal i 1940-talets USA:
”There can be no doubt that the psychological effect of New Dealism has been what the capitalists say it has been: to undermine public confidence in capitalist ideas and rights and institutions. Its most distinctive features help to prepare the minds of the masses for the acceptance of the managerial social structure”.
Den brittiske författaren George Orwell använde hans analys i boken 1984 där tre geopolitiska sfärer bygger på dessa principer; Oceania (USA), Eurasia (Europa) och Eastasia (Sovjet). Burnhams bok används rentav av Orwell i 1984 som den fiktiva studien ”The Theory and Practice of Oligarchic Collectivism”, en delvis trotskistisk analys av Stalins Sovjet.
Burnham fortsatte sina hårdkokta realistiska analyser av politik, särskilt i The Machiavellians (1943), där han kritiserade politiskt önsketänkande sedan renässansdiktaren Dante på 1300-talet. 1964 skrev han den banbrytande Suicide of the West: An essay on the meaning and destiny of liberalism vilken står i fokus i detta avsnitt.
Den liberalism han avser är den sentimentala självkritiska och andefattiga socialliberalism som då dominerade i USA, och gör fortfarande i många avseenden. Civilisationer dör oftare på grund av intern kollaps, självmord, än attacker utifrån.
Att ens vilja försvara sin civilisation med dess moraliska värden och historia har underminerats av liberaler som dömt ut dem som vidskepliga, reaktionära och irrationella menade Burnham:
”In their place liberalism proposes a set of pale and bloodless abstractions – pale and bloodless for the very reason that they have no roots in the past, in deep feeling and in suffering. Except for mercenaries, saints and neurotics, no one is willing to sacrifice and die for progressive education, Medicare, humanity in the abstract, the UN and a ten percent rise in social security payments”.
Liberalismen utgår från en formbar mänsklig natur som antas kunna förändras till det bättre. Vi är okunniga men inte onda. Burnhams definition:
”Modern liberalism, contrary to the traditional doctrine, holds that there is nothing intrinsic to the nature of man that makes it impossible for human society to achieve the goals of peace, freedom, justice and well-being that liberalism assumes to be desirable and to define ’the good society’”.
En liberal är förnuftig och skeptisk gentemot vanor, traditioner och auktoriteter, men optimistisk i förhållande till sitt förnufts överläge. En sådan person kan ha svårt att ens beteckna sina åsikter som liberala eftersom de är självklara och rationella för alla oavsett politiska åsikter. Alla problem har en lösning, ofta i form av en social reform eller utbildningsinsats, för liberalen, särskilt för amerikanska liberaler under efterkrigstiden.
Burnham sätter upp två listor som definierar liberaler: en med 39 påståenden som liberaler bejakar (nr 1- alla former av rasåtskillnad är fel, nr 36 – alla medborgare har rätt till social trygghet) och en lista på 19 definitioner av liberalism (2- den liberala ideologin är rationell, n2 18-liberaler tenderar att vara emot krig och krigare).
Liberalism har inte orsakat västvärldens nedgång men är den verbala benämning som beskriver och godtar den globala nedgång som pågått sedan 1914. I början av boken berättar Burnham om en kartbok han hittade från 1920-talet som visade människans civilisationer från härskaren Sargon II i Assyrien 720 f.Kr till det Brittiska Imperiet fram till 1929.
Därefter har västvärlden förlorat hälften av sina kolonier och sin intressesfär. Varför?
Suicide of the West kom ut 1964 och är ett polemiskt inlägg i det kalla kriget men samtidigt ett känslomässigt angrepp på liberaler som inte förstått att försvara de världen som väst stått för. Knappt 60 år senare upprepar Douglas Murray kritiken i sin The War on the West (2022). Se inlägg 2019 om hans bok The Strange Death of Europe.
James Burnham raljerar över naiva vita liberaler som tror att de nya länderna i Afrika, Asien och Latinamerika – ”half-formed pseudo nations” – ska kunna klara sig. Han vill dock hålla en gräns mot reaktionärer och rasister men är den politiska inkorrektheten personifierad:
”Why in the world should anybody sensible person give a damm what some spokesman for cannibalistic tribes or slave-holding nomads think about nuclear tests?”
Burnham begick dessutom misstaget att, mer eller mindre, ställa sig på antikommunisten Joseph McCarthys sida under 1950-talet. En kommentator i vänstertidskriften Partisan Review skrev:
”The Liberals now dominate all the cultural channels in this country. If you break completely with this dominant atmosphere, you’re a dead duck, James Burnham had commited suicide”.
Burnham upprepar den konservativa och realistiska kritiken av liberalismen för dess missuppfattning av människan och samhället. Där är han inte originell men genom att placera in kritiken i det kalla kriget och avkoloniseringen är hans bok läsvärd. Liberalismen är inte beredd att bemöta världskommunismen och de problem som avkoloniseringen och ambitiöst välfärdsbygge, inklusive raskonflikter och ungdomsbråk, innebär. Den är helt enkelt inte verklighetsnära och till hjälp, tvärtom.
Han godtar att liberala reformer behövdes en gång, t. ex inom brottsbekämpning fram till 1800-talet då en småtjuv kunde hängas. Liberaler behövs, ibland, för att initiera sociala reformer, men konservativa behövs för att få dem att fungera är en hållning han sympatiserar med.
1964 ser han den västerländska civilisationen stå inför ett vägval, bestämma sig för att överleva eller gå under. Modern liberalism, inte dess klassiska 1800-talsvariant, är inte duglig för att ta itu med västs överlevnad. Att omedelbart överge kolonier skapar maktvakuum där kaos och kommunism frodas.
Befolkningsökningen och den politiska aktivismen i de fattiga länderna och Sovjetunionens inflytande oroar honom lika mycket som den ökande brottsligheten i de större amerikanska städerna. Liberalernas ursäktande av brott utifrån socio-ekonomiska orsaker gör honom urförbannad. Tillstånd av anarkotyranni rådde i New York redan på 1960-talet enligt de tidningsartiklar han citerar.
Liberaler är skyldiga och vet om att de är det menar Burnham. De delar dessutom ideal och principer med kommunister. Men dessa är hårdföra och mer klarsynta. Mer i stil med Burnhams förebild Machiavelli som liksom tidigare politisk teori hade en pessimistisk syn på människan, eller i vart fall inte optimistisk.
Burnham föredrar termen tragisk människosyn. Liberalismen innebär dock något annat, nämligen att vara västerlandets självmordsideologi. Den omdefinierar nederlag som segrar och är en slags svanesång över svunna, bättre tider. Rasupplopp ses som hälsosamma tecken på känslor av liberala psykiatriker, ryska raketer på Kuba 1963 är inte så illa och så vidare.
***
Ovanstående text kommer i en bok i höst, se plan. Podd om boken
Sommaren 2012 drack jag ett glas med Cecilia Garme, bekant från Uppsala, i Gamla Stan för att få tips till min Sverigebok, The Swedish Story. Hon nämnde två franska Sverigevänner som formligen avgudade vårt land.
Garme och Katarina Barrling har sedan dess gått i liknande fotspår som jag och många andra, t ex KO Arnstberg och Åke Daun och utländska Sverigekritiker, dvs vi som ser den svenska kulturens osynlighet, ja rentav akulturella kultur. Ett ingenjörsdrag som Garme och Barrling repeterar enträget i sin efterlängtade Sverigestudie Saknad. På spaning efter landet inom oss.
Denna bok kom i rättan tid och skulle knappt ha mottagits välvilligt för ett par år sedan. Allt vad vi invandringkritiker pekat på finns där men i en framställning som går hem i salonger och seminarier.
Statsvetaren Gina Gustafsson, som refereras flitigt i boken, är dock inte enig med dem i att saknaden efter det förlorade Sverige är värd erkänsla, thymos. Det är bara att bita ihop till nästa Jimmie-moment.
Och vi som tidigt kritiserade den misslyckade invandringspolitiken, som jag 2011 i Newsmill, får veta:
”De som tidigare skyllts för rasister för att de vill begränsa invandringen får inte någon upprättelse bara för att de som anklagat dem själva med tiden intar samma position.”
DNs Nadia Jebril skriver naivt och okritiskt om att komma hem till Lund, en stad jag ofta besöker och inte känner igen. Hon bör läsa Garme och Barrling för att förstå vad skåningar går igenom.
I boken Saknad kommer tilltufsade SDare till tals och samtal med andra som går i tankar om att fly sitt eget land skymtar förbi.
2019 intervjuade jag ett par från Tyresö som valt att flytta till Spanien pga oro och missnöje med den politiska ledningen i Sverige. Jag undersökte också hur just tanken på och att verkligen gå i landsflykt förenar svenskar och invandrare, ett projekt jag kallade Exil.
Garme och Barrlings resonemang om känslopolitik och betydelsen av nationalism för en välfärdsstat är något som vi borde ha talat om tidigare, men nu tycks debatten vara mogen efter många decenniers nedtystande.
Jag var tidigt ute men nu tycks inflytelserika debattörer som Jörgen Huitfeldt, Janne Josefsson och Johan Hakelius ha röjt vägen. Saknad håller hög klass och bör översättas till engelska, franska och tyska. Vår ingenjörsmentalitet parad med en känslostyrd migration är väl värd att studera internationellt.
Som son till en ingenjör i Uppsala blir jag smärtsamt påmind om hur känslor berör oss. Min far hade till sist förstått mig men 2013 var han upprörd när jag inte baktalade SD. Han hade förstått boken som kom till sist, skriven av två uppriktiga Uppsalabor. Tack.
Efter Trumps seger 2016 fick några besvikna liberaler nog och skrev självkritiska böcker om den elitära liberalism som Demokraterna representerade genom Hillary Clinton. Men att amerikanska liberaler reflekterar över sin ideologi har varit naturligt och mer djuplodande än i Europa.
På 1980-talet gjorde den inflytelserike filosofen John Rawls upp med den individualistiska universella människosynen i sitt projekt om en socialliberal rättviseteori. Hans analys A theory of justice hade då utsatts för kritik från kommunitarister, i synnerhet den politiska filosofen Michael Sandel, för dess bristande förståelse för gemensamma värden och historiska förankring
Ett halvår efter hennes tillträde är inriktningen fortfarande oklar. Det parlamentariska underlaget är svagt och regeringsbildningen i höst vid eventuell valseger kan bli lika krånglig som sist. Att bilda regering med V och C om MP åker ut lär inte bli lätt och hennes lättirriterade humör bådar inte gott.
Men vi lämnar personen Magdalena Andersson, född 1967 i Uppsala och går till hennes CV. Där framkommer att hon arbetade för Göran Persson 1996-2009, vid regeringskansliet och i opposition. Är hon då en av hans lärjungar? Vi ska se.
Inom den svenska socialdemokratin på 1980-talet hade insikten nått Kjell Olof Feldt och hans Finansdepartement att landets ekonomi måste förändras. Den nya inriktningen från 1983 kom att kallas ”Den Tredje Vägen” och deras företrädare ”Kanslihushögern”. Där ingick förutom Feldt även Erik Åsbrink och Klas Eklund (de två senare skulle sedan liksom Göran Persson ta uppdrag för storföretag, en korporativ tradition inom S).
Den Tredje Vägen innebar avregleringar, neddragningar av offentlig sektor, skattesänkningar som nya liberala medel att nå socialdemokratiska välfärdsmål. Ett ”Rosornas Krig” utbröt på 1980-talet mellan LO och vänsterfalangen inom Socialdemokratin och Feldts hårda krav.
Olof Palme, som inte tagit ställning (se Feldts Alla dessa dagar…i regeringen 1982 – 1990), mördades dock1986, upproret avstannade och Feldt kunde tillsammans med Ingvar Carlsson genomföra nödvändiga reformer, inte alltid uppskattade inom Rörelsen.
Skolminister Göran Persson, 1989-1991, sedan finansminister 1994-1996 och statsminister 1996-2006, kom att genomföra de största budgetsaneringarna under finanskrisen på 1990-talet förberedda av Carl Bildt och Assar Lindbeck, och tillsammans med Ingvar Carlsson och Urban Bäckström. Fem hjältar.
Persson kom att uppfattas som hård och pragmatisk men lojal mot arbetarklassen. Han verkade i det tysta och Magdalena Andersson gick i lära hos honom. Olof Palme kallade sig ofta för demokratisk socialist, Ingvar Carlsson sällan, Göran Persson aldrig.
Under 1990-talet fick andra socialdemokrater och progressiva politiker i västvärlden sina tankar från samma vaga begrepp, The Third Way. Bill Clinton i USA, Tony Blair och Gordon Brown i Storbritannien (och sociologiprofessor Anthony Giddens), Gerhard Schröder i Tyskland, Romano Prodi i Italien, Lula da Silva i Brasilien med flera. En svensk socialdemokrat minns entusiasmen då.
Tony Blair och Bill Clinton
Efter finans- och eurokrisen 2007-2009 utmanades dessa vänsterliberaler och socialdemokrater av folkliga partier och protester från höger och vänster. Resten känner ni till. Läs annars om förvarningarna i Laschs The Revolt of the ElitesochThe Atlantic.
Bildts borgerliga regering förlorade valet år 1994 genom sina tydliga nyliberala budskap om vidare neddragningar, konkurrensutsättning, avregleringar och sänkta bidragsförmåner, men i stort sett användes samma metoder av de följande socialdemokratiska regeringarna som talade inte lika högt om den bistra medicinen. Dock fanns behov av stora förändringar som inte kunde vänta.
1996 Göran Persson genomförde vad som ingen borgerlig regering hade kunna göra. Han hade visst stöd bland arbetarklassen och medelklassen men fick utstå mycket kritik från fackföreningsledare. Vid fackmöten var det dödstyst efter det att Persson hade lagt fram de dystra budskapen berättade han för journalisten Annika Ström Melin 2012 i hennes biografi över honom.
LO diskuterade att dra ned bidragen till partiet, en tradition sedan år 1898 men inget kom ut av förslaget. Lokalt bland fackklubbar och i partidistrikt fanns opposition, men högre upp i LO fanns tillräckligt med verklighetsinsikt och stöd.
Men det blev tufft ibland att stå i främsta ledet för att verkställa nedskärningarna. I riksdagen sade Persson att varje svensk som talar illa om Sverige utomlands borde brännmärkas. Sverige år 1995 var nästan där Grekland var år 2013.
Persson hade rest till börserna i New York, Frankfurt och London. Där hade han mött unga flinande finansvalpar (LO:s ordförande Stig Malms fyndiga uttryck) som undrade varför de skulle köpa svenska statspapper och rädda den usla svenska ekonomin. Persson hatade dem men gjorde vad som krävdes utan mycket åthävor. Lite snack, mycket verkstad. Tvärtom mot den grekiska saneringen.
Exempel på denna tysta reformering av välfärdsstaten visar statsvetaren Anders Lindbom i sin studie Systemskifte? (2011) av Perssonåren 1996 – 2006. Det stora som skedde gjordes så tyst att väljarna inte märkte att hela statsapparaten var i färd med att reformeras. Pensionssystem, nedskärningar av kommunal service, indragning av räntebidrag till bostadslån och många fler områden påverkades utan att stora protester hördes.
Göran Persson
Regeringen Persson tog itu med generösa socialförsäkringsutbetalningar, reformerade offentlig sektor och sade upp anställda. De minskade statliga utgifterna och en exportuppgång fick i gång landets ekonomi igen. Den ekonomiska politikens högsta mål ändrades från full sysselsättning till minskad inflation.
Riksbanken gjordes oberoende av riksdag och regering, vilket gav förtroende hemma och utomlands. Svenska politiker hade annars en förmåga att lägga sig i Riksbankens arbete. Hög inflation hade tidigare urgröpt löneökningar och någon egentlig reallöneökning hade svenska löntagare inte haft sedan år 1980.
Folk började inse att det låg något i alla ekonomiska åtgärder även om protester blossade upp lokalt och naturligtvis från vänster. Göran Greider, Sven Grassman, Johan Ehrenberg, Tomas Lappalainen och andra ville tillbaka till traditionell låneekonomi i Keynes anda, men de tegs ihjäl utom på kultursidorna och i deras egna tidskrifter TLM/Thelème och ETC. Greider vill fortfarande låna för att spendera, en tidigare beprövad men oduglig metod.
Lägre skatter, avreglering av telekommunikationer, järnvägar och elproduktion, nya budgetramar, medlemskap i EU år 1996 och mer effektiv förvaltning gjorde Sverige till en framgångssaga snarare än ett krisland. Finland som också utsattes för liknande valutaspekulation genomgick samtidigt en liknande omorganisering av hela den offentliga sektorn och den ekonomiska politiken.
Här är en lista på några reformer under 1980- och 90-talen:
1985 Avreglering av valuta och kapital för företag, banker och privatpersoner
1988 Lägre marginalskatter
1988 Avreglering av järnväg
1990 Avreglering av taxiväxlar
1992 Avskaffande av löntagarfonder
1992 Radio och televisionsmonopolen avskaffas
1992 Skolpengssystem införs
1992 Avreglering av inrikesflyg
1993 Privata arbetsförmedlingar tillåts
1993 Televerket ombildas till aktiebolag
1993 Lägre arbetslöshetskasseersättningar
1994 Postverket ombildas till aktiebolag
1994 Subventioner för byggande och fastighetsförvärv avskaffas
1995 Utökad föräldraförsäkring
1995 Sverige blir medlem i EU
1995 Fyråriga mandatperioder i riksdag, kommun och landsting
1995 Budgettak för utgifter i statsbudgeten
1995 Tidsgräns för kommuner att anordna barnomsorg
1996 El- och kraftproduktion ombildas till bolag
1997 Budgetramar för statsbudget
1997 Förtidspensionering orsakad av arbetslöshet avskaffas
1997 Fastighetsverket ombildas till bolag
1997 Statssubventionerade persondatorer till alla svenskar
1998 Personval tillåts
1999 Nytt pensionssystem med personliga andelar (PPM)
1999 Värdepapperscentralen såld
1999 Riksbanken oberoende av riksdagen
2003 Riksrevisionen oberoende av riksdagen
Den svenska bankakutens krishantering under 1990-talet intresserade ett decennium senare USA:s finansdepartement som bjöd över Riksgäldskontorets generaldirektör och dåvarande finansministern och moderaten Bo Lundgren för att berätta i amerikanska kongressen vad som låg bakom den svenska framgångsrika hanteringen tio år tidigare.
Neddragningar i staten drabbade även riksdagens utredningsförfarande som fick mindre tid på sig, producerade lågkvalitativa utredningar och ofta med ett bestämt resultat uppgjort i förväg.
Över en halv miljon arbetstillfällen försvann på 1990-talet i ett land med 9 miljoner invånare. Traditionell svensk bilindustri köptes upp av stora amerikanska bilföretag; SAAB av GM 1998, Volvo av Ford 1999. Nu är SAAB nedlagt och Volvo uppköpt av kinesiska Geely.
Under krisen drabbades bruksorter och glesbygd mest. I norrländska Pajala år 2000 var bara 65 % av den arbetsföra befolkningen i arbete, men det fanns även vinnare. Småföretagarregionen Gnosjö i Småland hade samma år 90 % i arbete. Invandrare i Värnamo arbetade till och med mer än smålänningarna. Ekonomhistorikern Jan Jörnmarks reportage från Fagersta berättar om vinnare och förlorare för tre decennier sedan.
1997 blev det första året som Sveriges BNP började visa plustecken igen. Landet började i någon grad likna övriga länder även om högre skatter och fler offentliganställda skiljde ut Sverige. De borgerliga partierna berömde omstruktureringen medan den socialdemokratiska regeringen iscensatte förändringar som deras motståndare aldrig skulle kunna ha fått igenom.
I Sverige kunde bara en socialdemokratisk regering dra ned på offentliga utgifter eftersom folk litar på att det blir rätt. Talet om nyliberalism och systemskifte från regeringen Bildt åren 1991–1994 skrämde väljarna men i sak skilde sig inte partiblocken sig mycket åt. En av de som utförde alla neddragningar vid Statsrådsberedningen och Finansdepartementet var Magdalena Andersson.
Men varken hon eller Göran Persson kan sägas tillhöra 1980-talets kanslihushöger som kom att drabbas av kritik dels från vänstern, dels från de besvikna socialdemokrater som kom att dras till SD. Andersson har kunnat skylla avregleringsmisstag, och de finns, på Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.
De böcker som bäst förklarar Socialdemokratin efter millennieskiftet är Carl Hamiltons S-koden, Feldts En kritisk betraktelse, Andreas Berghs Den kapitalistiska välfärdsstaten (se hans kritik idag) och Assar Lindbecks Ekonomi är att välja. Vill man sörja den förfallna socialdemokratiska välfärden från 1970-talet står Katalys, som alltid, till tjänst med fackliga tårar. Inte i några av dem, vad jag minns, nämns Magdalena Persson.
I höstas spådde statsvetaren Tommy Möller i SVT att hon skulle föra en mer vänsterinriktad politik inför valet enligt traditionell strategi: Socialdemokraterna går till val på en traditionell socialdemokratisk politik som är mer vänster än den man brukar bedriva i regeringsställning.
Den spådomen ser ut att slå in redan i dagarna som Expressens Anna Dahlberg noterade, liksom tidigare. Samtidigt får S kritik från V för att inte göra tillräckligt.
Men det finns ingen återgång till vare sig 1970-talet eller ens 2000. Läget i västvärldens politiska utveckling har förändrats i grunden och detta skedde på 1990-talet.
Under detta märkliga decennium övergav traditionella arbetarpartier sin väljarbas till förmån för en progressiv medelklass. Tony Blairs Labour gjordes om till ett parti för urbana välutbildade kvinnor som ville visa sig goda och samtidigt inte göra avkall på karriären. Internationellt smälte fyra förkortningar samman, FN/US/UK/EU, till ett interventionistiskt men progressivt militärorgan som backades upp av ett par lika progressiva medieförkortningar, CNN/NYT/BBC. Alla dominerade av progressiv medelklass.
I USA skrattade öst- och västkustintellektuella åt Fly-Over-States/Midwest där bara ignoranta fattiglappar bor. I Sverige samlades de självutnämnda folkupplysarna vid Stureplan och lockade över det andra folkrörelsepartiet, Centern. Socialdemokratin var då i färd med att förvandlas till det kulturradikala progressiva parti för innerstadsbor det idag blivit.
Magdalena Andersson kan med sin examen från Handelshögskolan tala med skolkollegorna Centerns Martin Ådahl (C) och Ali Esbati (V) på ett annat sätt än Stefan Löfven kunde. Hon kommer antagligen klara av att få sitt elitparti att framträda som ett massparti även om det skaver.
För de av oss som hyst eller hyser en hatkärlek till detta det svenskaste av partier är det sorgligt att se att hon inte vet vad hon vill med partiet eller Sverige. Hon kan stå kvar vid det parti hon kom att ingå i sedan 1990-talet, ett socialliberalt folkuppfostrarparti som ogillar smutsig industri och värdekonservativa arbetare.
Eller så kan hon försöka göra som hennes förre chef, Göran Persson. Han lyckades behålla stöd både av den progressiva medelklassen, och utsåg därför Anna Lindh som sin efterträdare, och samtidigt få tillräckligt med stöd av den traditionella väljarbasen ute i byggbarackerna och i industrin. Om Magdalena Andersson klarar av den balansgången återstår att se.
Hvad hon vill är att vinna valet. Sedan kommer ett harvande utan bestämd ideologi råda till 2026. En expeditionsministär som vi redan haft sedan 2014. Men hon kommer administrera bättre än sin föregångare. Kanske är det hennes stora fördel och oppositionens svaghet: att ansvara för det politiska och ekonomiska hantverket i regering och i partiet sedan nästan 30 år.
Bokrelease 2020 på Pressklubben för Skandinavisk kulturkamp
Ni som velat bläddra i mina texter men tvekat inför att lägga ned pengar på tryckta böcker kan nu ladda ned tre av mina skriftsamlingar med texter från 1978 till 2018, drygt 1100 sidor:
ANN HEBERLEINS BOK FALLET SOM JAG BLÄDDRADE I NYLIGEN PÅMINDE mig om den åsiktskonformism som jag och andra upplevt under det senaste decenniet, se antologin Priset.
Heberleins och maken Heegs närvaro i samma sammanhang som jag, ”Sällskapet” och i Visby, och deras texter i alternativmedier, låt vara mer accepterade som Nyheteridag och Ledarsidorna, hade gett deras belackare fullt utrymme för drev och uthängningar. Aftonbladet Kultur verkar ha vara värst men statsmedierna och Lunds universitet stod inte långt efter enligt Heberlein.
Denna tid i svensk kultur- och samhällsdebatt, från runt 2000 till 2020, kommer vara av intresse för doktorander år 2030. De som följt mig och alternativmedier vet att det svenska debattklimatet är speciellt, så särskiljande att tom New York Times skrev 2017 om vår åsiktskorridor:
”The Swedes have a word, ‘asikstkorridor,’ which translates as ‘opinion corridor’ and describes all those things considered incorrect not only to say but to think.”
Jag är rejält trött på denna tjatiga debatt som alltid handlar om SD till sist och tror att Heberlein är detsamma. Hennes bok är en viktig uppgörelse med en galen tid, i stil med Claes Arvidssons och Per Ahlmarks drapor under 1990-talet, se mina boktips.
Vad som slog mig igår när jag tänkte på 1970-talets åsiktskonformism och dagens var att då handlade frågorna på makronivå, om att införa fondsocialism, avskaffa kärnkraft (alla alternativ hade det målet) och införa lagändringar i familje-och arbetsmarknadspolitiken som visserligen berörde nästan alla svenskar men inte i våra privata angelägenheter.
Dagens åsiktskonformism handlar om att reglera våra mellanmänskliga förehavanden men inte att lösa de stora makroproblem. Vi har ett anarkoterroristiskt samhälle där vi inte får säga åt en tiggare att inte planka in på t-banan, men snällt tvingas vänta underdånigt på de tåg som är försenade. Se Bulletin och Morgonposten, men begreppet användes nog först i Sverige av Nya Tider.
1970-talets åsiktskonformism utmanades 1980 i några debattinlägg av författarna Sven Fagerberg, Sven Delblanc, Lars Gustafsson och Jan Myrdal, kallade ”De Fyras Gäng”. Sverige ansågs av dem lida av en alltför stor enighet bland de styrande, oavsett deras roll som politiker, företagare, fackledare eller redaktörer.
Britten Roland Huntford hade sett liknande korporativa tendenser 1971 i boken The New totalitariansoch 1982 gav den malliga morgontidningens (Jan Guillous välfunna term på DN) kulturredaktion tysken Hans Magnus Enzensberger uppdraget att beskriva landet i serien Svensk höst. Många utländska betraktare har just sett vårt konsensus som nationellt särdrag.
Så var står vi idag? Kommer dagens snart söndervittrade värdegrund ersättas av en ny? Etnologen KO Arnstberg siar om framtiden lite men tecknar främst tiden fram till idag i sin bok Konsekvenserna. Vår demografi har förändrats i grunden så att en tredjedel nu har utländska rötter samtidigt som det nationellt svenska samhällskittet har motarbetats i över 40 år.
Tidigare kunde ämbetsmän såsom bibliotekarier, konduktörer, socialarbetare och lärare få ordning i offentliga miljöer eftersom de åtnjöt självklar respekt. Icke så idag. Och de offentliga försöken att korrigera har snarare slagit bakut vilket Patrik Engellau skrev om idag på Det Goda Samhället. Har man än gång släppt på tyglarna är det mycket svårt att dra in dem igen.
Samma sak med bidrag och privilegier (t ex till skattefinansierad fritid via studieförbund): en gång beslutade och utbetalade är de svåra att dra tillbaka.
Så vad står Sverige inför 2022? Att både stärka makronivån (försvaret, de offentliga registren, sjukvården, infrastrukturen, energin) och samtidigt återupprätta auktoritet på mikronivå för de som utför offentliga uppdrag, som blåljuspersonal och lärare m fl. Lägg till att skärpa kraven för att ta emot bidrag så får vi en blandning som ingen partikonstellation mäktar med på fyra år.
Jag bävar för vad som kommer ske av motsättningar och ser dessvärre ett antal skitår framöver.
I SVT Debatt januari 2017 då jag representerade Avpixlat/Swebbtv och debatterade med Jörgen Huitfeldt och Belinda Olsson
Jag är ofta korrekt i min opinionsbildning och kanske även politiskt korrekt. Med korrekt menar jag att man bör uppföra sig hyfsat mot folk och inte bete sig illa. Detta var ursprungsbetydelsen i begreppet politiskt korrekthet, dvs att man inte förlöjligar svagare grupper eller individer utan håller sig till sakfrågor. Inga dräggfasoner.
Mina förebilder debattörerna Douglas Murray, Christopher Hitchens, Dave Rubin, Bert och Eric Weinstein, Milo Yiannopoulus, Brendan O’Neill, Eric Zemmour klarar balansen ganska väl även om någon av dem gapat väl mycket i onödan, som en Alex Jones.
Jag har nog själv betett mig mindre politiskt korrekt ibland, särskilt på twitter. Dock är det ofta tal om satir och parodi vilket mina meningsmotståndare också ägnar sig åt men visst finns gränsfall där jag drivit med offentliga personer.
Att vara korrekt är nyckeln till den kritik som ledande SDare och invandringskritiker levererat sedan 1990-talet. Jimmie Åkesson är fenomenal på att uttrycka politisk inkorrekta åsikter på ett korrekt sätt.
Vissa andra inom SD har inte varit lika framgångsrika (Thoralf Alfson, Bertil Malmberg, Kent Ekeroth även om jag ofta håller med dem i sak). Bert Karlsson skäms inte för att bete sig som ett svin och jag skulle aldrig ha lierat mig med honom vilket hedersmannen Ian Wachtmeister gjorde.
Jag lämnade SD 2019 för MED där ordföranden Ilan Sadé är minst lika korrekt som Jimmie Åkesson men snäppet vassare, liksom hela styrelsen i MED. Partiet dras inte med några rötägg utan är en samling bistra men engagerade medborgare, ofta med lång yrkesbakgrund och examina. Synnerligen väluppfostrade och korrekta.
Visst kan det vara skönt och bra att lätta på trycket i de frågor som engagerar mest och strunta i det rådande åsiktsklimatet, men det finns alltid sätt att göra det utan att bli ful i mun och gapig. Vara korrekt helt enkelt.
Vissa saker är utagerade. Slutdiskuterade. Och man går vidare trots att dessa ting bör återigen undersökas.
Så var det i nordvästra Turkiet år 325, dåtidens utpost för det Romerska riket, där kyrkoledare hade samlats för att reda ut huruvida Jesus var gudomlig, förhållandet till Gud och den Helige Ande.
Det fanns flera tolkningar sedan den judiske karismatiske predikanten יהושע (Yehoshua) hade korsfästs runt år 33. Vissa menade att han inte alls var gudomlig, som hans bror Jakob, andra att han var Messias men inte en inkarnation av יהוה (Jahve) med flera tolkningar. Till mötet kom arianer, trinitarianer, modalister, tidiga unitarier, gnostiker och kyrkoledaren Athanasios den Store, biskop i det mäktiga Alexandra och den romerske kejsaren Konstantins förtrogne.
Athanasios lanserade den eleganta lösningen att Fadern, hans son Jesus och deras Helige Ande är av samma slag, ὁμοούσιος homoousios. I den trosbekännelse som felaktigt kallas den Athanasianska trosbekännelsen, proklameras mot alla avfällingar och kättare med logiska insikter att alla tre är varandra men åtskilda och samtidigt en:
”En är nämligen Faderns person, en annan Sonens och åter en annan den Helige Andes. Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät. Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande. Oskapad är Fadern, oskapad Sonen och oskapad den Helige Ande. Omätlig är Fadern, omätlig Sonen och omätlig den Helige Ande. Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande, och likväl icke tre eviga, utan en enda evig, såsom icke heller tre oskapade eller tre omätliga, utan en enda oskapad och en enda omätlig. Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig, och likväl icke tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig. Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud. Så är Fadern Herre, Sonen Herre och den Helige Ande Herre, och likväl icke tre Herrar, utan en enda Herre.”
Slutdiskuterat.
Kejsare Konstantin hade lovat att exkommunicera och utvisa alla som inte höll med vilket skedde med kyrkoledarna Arius, Theonas, och Secundus. En ny mer hierarkisk kyrka organiserades och Rom fick övertaget från Jerusalem. Ni kan läsa mer i böckerna Christian beginnings av Geza Vermes och How Jesus became God av Bert Ehrman, se bloggpost.
Den obegripliga Treenigheten har åtlytts sedan år 325 med några undantag. Den är ett mysterium är det svar kristna ger om man ställer den inför logiska utmaningar och påpekar dess polyteism, den obefintliga inkarnationstanken i Gamla Testamentet och annat sedan korsfästelsen, som bara den är ett bevis på att Jesus inte var den Messias judarna beskrivit i GT och inte heller möjlig om Gud kunde förhindra det.
Något tal om ett nytt förbund finns fö inte heller i GT. Läs bloggpost.
DET SVENSKA 1970-TALET
I Norstedts Sveriges historia (band 8, 2013, s. 218) skriver samtidshistorikerna Kjell Östberg och Jenny Andersson det extrema 1970-talets avgörande plats i svensk efterkrigstid:
”De reformer som genomfördes under denna tid saknar motstycke i svensk historia. Med viss tillspetsning skulle det kunna hävdas att aldrig har så omfattande reformer genomförts någonstans, någonsin som i Sverige under 1970-talet. För en nutida läsare bör man påpeka att reformer vid denna tid innebar förbättringar och utvidgningar av välfärdsstaten. Ett sätt att mäta det är att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet ökade från 26 % till 38 procent. I själva verket är en lång rad fenomen vi förknippar med den svenska välfärdsstaten tillkomna eller väsentligt reformerade under dessa korta år.” (min fetning)
Ett urval av dessa betydelsefulla reformer var:
1970 Lag om hets mot folkgrupp utvidgas till att gälla ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse
1971 Femdagars- och 40 timmars arbetsvecka
1971 Särbeskattning mellan makar införs
1974 Grundlagsändringar. Enkammarriksdag. Talman ersätter kungen
1974 Lagen om anställningsskydd
1974 Lag om fackliga representanter i bolagsstyrelser
1974 Lag om rätt till studieledighet
1975 Krav på kommuner att anordna barnomsorg
1975 Lag om företagares anmälningsplikt av lediga platser till Arbetsförmedlingen1975 Lag om rätt till abort
1975 Lag om rätt till abort
1975 Avskaffande av individuellt ansvar för myndighetsanställda
1977 Lag om medbestämmande i arbetslivet
1977 Lag om fem veckors semester
1977 Lag om arbetsmiljö
1977 Högskolereform som ger icke-akademiker majoritet i universitetsstyrelser
1979 Avskaffande av husaga
1979 Lag mot könsdiskriminering i arbetslivet
1980 Folkomröstning om kärnkraftens nedläggning
1970-talets reformer fullbordade högskattestaten och välfärdsstaten som båda ersatte folkhemmet där skatterna var betydligt lägre och det personliga ansvaret större, inte minst genom kooperativa inslag och folkrörelser
Vi ser idag många spelfilmer från 1970-talet, som Call Girl, Tillsammans, som gör detta decennium till en nostalgiskt skafferi. Men det var knappast så vi upplevde det.
Snarare var 1970-talet en tid av kris och omstöpning av alla områden i en fart som bara Olof Palme kunde hänga med i. Assar Lindbeck, nationalekonom och Palmes hand, beskrev i skriften The Swedish Experiment 1997 att Sveriges under 1970-talet utsattes för ett ”fullskaligt experiment”.
Den mer borgerligt sinnade skribenten Claes Arvidssons Ett annat land – Sverige och det långa 70-talettog liknande grepp 1999 om denna tid vars skugga sträcker sig långt in efter millenieskiftet.
Liksom vid kyrkomötet år 325 har 1970-talets reformer fått status som slutdiskuterade, utagerade.
Den brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntford beskrev vårt lands prekära läge 1971 i The New Totalitarians . ”Engineered consensus” var hans beteckning på vårt lands konformism, något som inte ändrades av den borgerliga regeringens tillträde 1976.
"The collective still rules. Despite the gleam of hope
in the Moderate revival and the change of government, Sweden remains a predominantly corporate state. Forty years of Socialist rule have affected the national mentality. It is those decades which have molded the Sweden of today. This book, warts and all, is how I saw that process.
Cambridge, England
December, 1979"
1970-talet är över men inte slutdiskuterat. Det är dags att börja diskutera alla reformer inkl abort, hets mot folkgrupp, förskola, arbetsmarknadslagar och skatter. Låt inte Sverige ta efter den kristna kyrkans despotiska tankeförbud.
![Sjunne [ dot ] com](https://sjunne.files.wordpress.com/2014/11/unnamed-kopia.jpg)
Sjunne [ dot ] com 