Kategoriarkiv: Kultur

Liberalismens föregångare och kritiker. Texter i Leo Strauss anda

Omslag från antologin The rebirth of political rationalism

 

Under 2021 kommer jag förhoppningsvis bli klar med en samling texter om politisk teori, filosofihistoria och kulturanalys, varav hälften redan är färdigt. Den är inte en introduktion till Leo Strauss utan mina egna nedslag i hans tankar. Preliminär titel:

Liberalismens föregångare och kritiker. Texter i Leo Strauss anda

 

Innehållsförteckning

Förord

Kort biografi av Leo Strauss

 

Del 1- Liberala föregångare

Platons Staten  och Lagarna  (Bloom, Strauss)

Maimonides (Strauss)

Demokraten Machiavelli (John McCormick)

Thomas Hobbes (Strauss, Schmitt)

Tre Spinozastudier

  1. The political ontology of Spinoza (publicerad i min filosofiantologi)
  2. Tre radikala spinozister (publicerad i Res Publica)
  3. Strauss Spinozastudier
Del 2- Liberalismens kritiker

Den konstitutionella liberalismens kris (på bloggen)

Den illiberala högern i USA (på bloggen)

Liberalismens kritiker från Carl Schmitt till John Gray (11 av 14 delar publicerade på bloggen)

Del 3 . Varia

Hannah Arendts augustinska existentialism (James K Smith)

Based Deleuze (på bloggen)

Två misslyckade människostudier av Erich Neumann (1949) och Norman Brown (1959)

Är Dan Korn en svensk Leo Strauss? (Som om Gud fanns)

 

Denna bok kommer bli min tolfte på åtta år.  Ser fram emot boksläpp på Pressklubben i höst.

 

 

 

Sveriges Radio missar huvudnyhet i sändning

Igår sände Sveriges Radio ett reportage i magasinet Konflikt som under 55 minuter skulle skildra högerextrema grupper inom polis och militär i USA, Sverige och Tyskland, men där man lyckades missa huvudnyheten: Att en vit tysk man utan kunskaper i arabiska blev identifierad som arabisk asylsökande mitt i asylkrisen 2015.

Anledningen till att denna uppseendeväckande nyhet nämndes men inte uppmärksammades var att mannen själv var sk högerextrem militär som just utgett sig för att vara asylsökande från Syrien för att testa hur tysk asylmottagning fungerar under stor press. En miljon beräknas ha kommit till Tyskland under 2015 när Angela Merkel utropat ”Wir schaffen das!”. Dessa migranter var 1,2 % av 80 miljoner tyskar mot de 163 000 migranter som år 2015 kom till Sverige , 1,6 %. En tredjedel fler till oss alltså.

Om alternativmedier, nån vaken gonzojournalist eller Uppdrag Granskning hade skickat en svensk man till Travemünde hösten 2015 och som ställt sig i kön bland alla migranter på färjan till Trelleborg och där i hamnen blivit identifierad som syrier utan att förhöras på arabiska av Migrationsverket hade det varit en sensation.

Men för Konflikt var huvudnyheten att en högersinnad militär, ”Franco A”, infiltrerat inte bara flyktingströmmar utan även varit anställd inom det tyska försvaret.

2013 gjorde Dispatch International ett liknande test på beslutet att ge sk papperslösa fri sjukvård och tandvård, om ”vård inte kan anstå”. En svensk man med ursprung från Balkan men uppfödd i Malmö tågade in på en vårdcentral, sade på skånska att han var papperslös från fd Jugoslavien och behövde vård.

I den förvirring som rådde om riksdagsbeslutet 2013 valde vårdcentralen att låta honom bara betala 50 kr trots att han talade svenska och betedde sig som vilken Malmöbo som helst. När jag frågade Dispatch redaktör Ingrid Carlqvist om artikeln intygade hon att den var sann. Den som vill skriva presshistoria kan gå till läggen och kontrollera med henne då jag minns svagt att någon följde med in på vårdcentralen.

Vad Konflikt gjorde istället för att ta upp denna anmärkningsvärda dock lite gamla nyhet om tysk asylmottagning är att kartlägga högerextrema grupper genom att intervjua en reporter från den tyska vänstertidningen TAZ (utan att nämna att dess politiska vinkel) och en chef vid stiftelsen Amadeo Antonio (Tysklands Expo), klippa in sina egna tramsiga ljudtester, larviga intervjuer med varandra i studion, ett reportage av radions Tysklandskorre Katja Magnusson om en högerradikal mans hus (inklusive dess gammelrosa tapeter och bräkande får utanför), oväsentliga ljudupptagningar från polisutbildningar vid Södertörn, korta möten med entrépersonal vid Försvarsmakten och ofokuserade intervjuer med inrikesminister Mikael Damberg och statsvetaren Jenny Madestam m fl. Ett radiodrama som mynnade ut i intet.

A still image taken from a video provided by Franco A. shows him disguised as a refugee.
A still image taken from a video provided by Franco A. shows him disguised as a refugee. Credit…Franco A. https://www.nytimes.com/2020/12/29/world/europe/germany-far-right-terrorism-refugee.html

Om vi återgår till reportaget om den tyske mannen som 2015 fick två identiteter, en som löjtnant Franco A och en som den syriska flyktingen David Benjamin, så nämner Konflikts redaktör Robin Olin 8 min in att denna historia blev ”verkligt konstig”. Denne fiktive flykting hade en plats på en flyktingförläggning och fick bidrag från den tyska staten under sin asylprocess, vilket alltså bara var ett påhitt för att avslöja det dysfunktionella tyska mottagandet hösten 2015.

För Konflikt är huvudhistorien att Franco A varit militär och ingått i grupper som ifrågasatt den tyska asylpolitiken. Partiet Alternative für Deutschland nämns också hela tiden i inslaget som något som hotar den tyska demokratin. Kopplingar görs hela tiden av radions medarbetare mellan konservativa, nazism och högerextrema. Men det stannar inte vid unken brunsmetning som inte står Annie Lööf efter.

Konflikt har talat med Tysklands ETC, tidningen TAZ i Berlin, grundad vid samma tid som ETC, 1978. Dess grävreporter Sebastian Erb beklagar sig över att de tyska åklagarna inte vill åtala de misstänkta runt Franco A för sammansvärjning, något som stiftelsen Amadeo Antonio håller med om med eftertryck.

De tyska korrekta juristerna har hållit sig till enskilda händelser, inte till att alla har samarbetat i en konspiration mot den tyska demokratin. Sveriges Radios presentatör håller med Tysklands motsvarighet till ETC och Expo om att det är illa att ingen högerextrem konspiration avslöjats.

Det är ”skrattretande” säger chefen för stiftelsen Amadeo Antonio till svenska statsradion att Tyskland förnekar att det finns massor med nazister och personer i polis och miltärkretsar med ”högerextrem världsbild” (22 min in), ett begrepp som inte preciseras men återkommer när svenska polischefer talar om anställdas ”värdegrund” och medlemskap i ”vitmaktgrupper på Facebook”.

Dramaturgiskt har Konflikt ägnat massor med tid och skattemedel till att bygga upp en vidlyftig historia om högerextremism, vilket kan vara intressant men radions redaktion har missat att ta upp det verkligt intressanta: Att man kan ljuga sig in i Europa.

Källor om Franco As avslöjande av det tyska asylsystemet.

New York Times

Tatjana Festerling tysk aktivist mot massinvandringen

En skriftställares dagbok: 06-02-2021

TOG SEXTIOTALETS UPPROR SLUT 1971, 1975 eller 1976? Musikaliskt så manifesterade  stora artister dessa år på 1970-talet sina avsked i tre stora föreställningar: 

1971- Mad Dogs and Englishmen med Joe Cocker, Leon Russell m fl

1975 – Rolling Thunder Revue med Bob Dylan, Joan Baez m fl

1976 – The Last Waltz med The Band, Dylan, Neil Young, Clapton m fl

Någon skulle kanske säga att sextiotalet tog slut redan 1967 i The Summer of Love som Ulf Lundell sjöng om  på sin debutplatta Vargmåne 1975. Andra kanske att Woodstock 1969 innebar en sista återsamling och samtidigt ett avsked.

För mig som var 12 tolv år 1970 och hade lyssnat på storasyrrans singlar och rullband var sjuttiotalet mitt årtionde, men jag visste ungefär vad som hade hänt tidigare. Vid ett biobesök  i Stockholm 1978 med en påtänd amerikan upplevde jag  filmen om The Bands The Last Waltz med full kraft, möjligen även jag upplivad av stimulantia. 

Amerikanen var en skäggig hippie som bodde ute i Rasbokil i Uppland tillsammans med några musiker runt Samla Mannas Manna, Uppsalas proggpsykadeliska orkester. Han sålde sina varor och berättade livligt om vad som pågick i USAs tynande hippiekultur, the counterculture. 1979 skulle jag lifta från Maine till Kalifornien och ta reda på vad som överlevt

Ungdomsupproret under sextiotalet var en gren på ett långt djupare träd skulle jag inse med tiden. Att beatlegenden Allen Ginsberg reciterade 1700-talspoeten William Blake vid sitt Uppsalabesök 1982 var följdriktigt liksom alla gnostiska referenser i Dylans lyrik och att  Burroughs  senare var inne på forntida  egyptisk mytologi.

Sextiotalet tog aldrig slut eftersom det var en länk i en lång kedja av fritänkeri och sökande, fantasi och livsglädje. Att läsa Ovidius Metamorfoser  från år 8 e. Kr kan vara en bra början till  upprorsåret 1968.

Vill man veta mer om de mörka sidorna av upprorsdecenniet fram till Charles Mansons massakern 1969 är Hermitix podd relevant. Just dessa mord brukar anses vara slutet på det ljuva sextiotalet. Klart är att vi inte är klara med sextiotalet på länge än.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Därför är jag rasist

Tal på Rinkeby torg 2016 för Pride Järva

Enligt mina meningsmotståndare är jag rasist vilket jag hittills tillbakavisat utan framgång. Anledningen är att de har rätt.

Jag är alltså rasist. En ny sorts rasist så kalla mig gärna nyrasist.  Jag har t ex tagit initiativ till en Pridemarsch från Tensta till Husby 2015 och 2016 för att jag och vi som gick stödde tanken på att svensk lag ska även gälla i dessa förorter samt att diskriminering pga sexuell läggning är fel och bör även uppmärksammas där.

I år vill jag gärna göra om marschen under namnet Rassepride. Med den parollen så visar vi var vi står. Vi är rasisterna som står bakom dessa paroller som kallades rasistiska då. I år kan vi stolt säga att vi kör en rassepride utan några tvivel.

Andra ställningstaganden som gör mig till rasist är att jag, liksom vänsterns Åsa Linderborg och Daniel Färm i dagens SvD,  anser att Sverige bör begränsa invandringen och bekämpa brottsligheten (även bland inflyttade) även från vänster.

Vidare så hävdar jag att uppfinningar sedan upplysningen och industrialiseringen som vita män tagit fram – vaccin, järnvägar, dynamit, spinnmaskiner, flyg och atomkraft – har mer värde för mänskligheten än vad andra folk funnit på.

En rasist är stolt över vad hans gelikar har åstadkommit och det är jag, en vit västeuropeisk man liksom  historikern Niall Ferguson (dessutom gift med en svart kvinna, Ayaan Hirsi Ali som stöder honom vilket gör också henne till rasist).

Ayaan Hirsi Ali Ferguson and Professor Niall Ferguson - high voltage, high wattage couple | Niall ferguson, Somali, Couples

Dessutom så tar jag ställning för påståendet att det finns svenskar i Sverige och att de har funnits här länge, ja rentav först. Deras språk och kultur har därför företräde och deras vanor är att föredra här framför andra folks.  Jag tycker också att det är bra om läkaren på vårdcentralen förstår svenska och att hemtjänstpersonal gör det.

Det finns yttre kännetecken på svenskar och inflyttade såsom hud och hårfärg, kulturella uttryck och prestationer. Det gör mig till rasist att dela in människor i dessa grupper. Vissa afrikaner springer snabbare än nordeuropéer och det är rasism att påpeka.

Några skulle kalla mig kulturrasist vilket är det begrepp antirasister använt mot sådana som mig. Det vänder jag mig emot eftersom jag inte bara anser att olika folkslag har olika kulturer utan även att de ser annorlunda ut.

Disney har nyligen begränsat tillgången till filmen Aristocats för barn under 7 år pga att några tecknade katter anser beskriva asiatiska utseenden.

Disney+ strengthens anti-Asian racism disclaimer for 'Lady and the Tramp' and 'The Aristocats'

Det är fel anser jag eftersom vissa asiater har just dessa utseenden som framställs komiskt i filmen. Det  gör mig till rasist.

Rasister kan se ut hur som helst. Vi kan vara emot hedersförtryck och antisemitism, för jämställdhet och kunskapsfokus i skolan.  Vi finns i alla partier, ja även till vänster i Danmark och Sverige.

Det är dags att erövra rasismen från motståndarna.

SvD kallar denne skidåkande utlänning för ”stockholmare”, vilket leder tanken fel. Stockholmsbo är tydligare.

 

En skriftställares dagbok: 24-01-2021

VÅREN 2014 SKREV JAG OM  terrorgrupper i min politiska framtidsroman Framtidsmannen. Jag letade efter en autentisk jihadistgrupp och fann den i Time Magazine, 23 april under rubriken Abu Du’a [a.k.a. Abu Bakr al-Baghdadi] The world’s most dangerous man.

Gruppen han ledde hette ISIL- Islamska Staten i Irak och Levanten  och jag placerade nöjd med mitt fynd in den i min berättelse om hur Sverige får en irakiskfödd kvinnlig statsminister från SD år 2022. Några månader senare skulle hela världen följa ISIS erövringar i Mellanöstern.

En som samtidigt förstod vikten av nationalism, oavsett om den stöddes av nordvietnamesiska kommunister eller irakiska islamister, var Thomas Friedman i New York Times i oktober 2014. Antagligen skulle han göra samma analys av fenomenet Trump två senare. 

***

Johan Hakelius krönika i Fokus  i fredags börjar i den bajskorv som DNs Andrev Walden uppmärksammat  i veckan. 
Jag hade ögnat i den malliga morgontidningen på kafé Ritorno och sett hans utbrott mot Trump och svensk mediebevakning, fullt i klass med den mallige mediemogulen Peter Wolodarskis utfall mot SVTs Trumpbevakning.

Bajskorven i ifråga var att Trump är ett farligt högerspöke som inte kan viktas i en sk falsk balans.

Med Hakelius ord:

”Här är ett ärligt försök att återge Waldens resonemang: Begreppet polarisering används på ett lömskt sätt. I försök till opartiskhet läggs skulden för radikaliseringen i samhället på både vänster och höger. Men det är skillnad på den granne som bajsar i trappan och den som skriver en ilsken trapp till grannen. Trumphögern är bajsaren. Vänstern är lappskrivarna. Den som likställer den ena med den andra avdramatiserar och öppnar dörren för högerpopulismen. Den har bara blivit mer radikal efter fyra år med Trump i Vita huset. En lite kortare sammanfattning: Allt är högerpopulisternas fel”.

Ni kan läsa själva huruvida Hakelius prickar rätt i avföringsklassiciceringen. Se t ex SvDs kulturredaktör Anders Björkman.

Själv kom jag att tänka på de bajskorvar Benke Ohlsson flydde från i sin flytt från bostadskomplextet bakom köpcentrat Ringen vid Skanstull för sisådär 20 år sedan.

Den gode Benke, och förmodligen Helena von Z, hade ledsnat på de pundare och socialfall som använt hissen upp till deras bostad som avträde.

I takt med allt fler småbarn att skydda från otrevligheter hade deras tålamod minskat med det solidariska vänsterfolk  som ansåg att lite bajs får man stå ut med för att inte stigmatisera de svaga.

Benke surnade till och skrev en bajskrönika i Moderna Tider i slutet av 1990-talet. Samma klara stil har han numera i sina krönikor i Axess och i den senaste samtidsromanen Midsommarnattsdrömmar där Södermalms surdegshipsters synas obönhörligt i deras hyckleri och oanständiga vänstersnobberi.

***

När jag sålde FolketiBild/Kulturfront på 1970-talet i Uppsala visste jag att Kina var rätt och Sovjet fel. Några invändningar mot ryska dissidenter fanns inte, tvärtom fanns intervjuer och texter av de flesta östeuropeiska författarna med i den radikala kulturtidskriften som startades av Jan Myrdal. Fattas bara annat. 

Men årets första nummer där  psykologen och författaren Leif Standberg  recenserar Boken som lurade världen. Om Alexanders Solsjenitsyn, red. Valerij Jesipov verkar vinden ha vänt i samma geopolitiska riktning där Kina är lierat med Ryssland (och Iran, Turkiet, Venezuela, Nordkorea, Kuba) mot USA

Begreppen ”sovjetätare” (om statistikprofessorn Kurganov och författaren Robert Conquest) och ”russofobi” används utan citattecken vilket får FiB/K att mer likna putinistiska blad som Nya Tider och Fria Tider. Brunröda ränder sitter i. 

Angående miljontals dödade oskyldiga  under 1917- 1991 så finns Necrometrics och delstudier som Tim Snyders Bloodlands och Anne Applebaums Gulag att tillgå som motbevisar denna antologi.  Att Fib/K nedlåter sig att citera en siffra på 820 000 dödsdomar under hela Sovjetperioden gör att jag än en gång överväger att säga upp min prenumeration. 

Möjligen är just dömda och avrättade just denna låga siffra men oändligt många fler dömdes inte men avrättades, svalt ihjäl (vi bör lära skolbarn även begreppet Holomodor förutom Shoah, Förintelsen, Seifo…) och förvann.

20 000 000 är den siffra Necrometrics får fram genom att summera skilda källor. 

Den gamle maoisten Stefan Lindgren har översatt boken.  Jag säger inget mer än hänvisar till Jordan B Petersons inläsning av förordet till den nya amerikanska 50årsutgåvan av Gulagarkipelagen som utkom fyra år efter att Solsjenitsyn fått Nobelpriset i litteratur vilket svenska ambassaden i Moskva inte kunde bistå med att överlämna till honom.

Läs den faktabaserade deckaren Den sakkunnige  för detaljer.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Konstituerande makt från franska revolutionen till Kapitoliumkravallerna

 

Konstituerande makt från franska revolutionen till Kapitoliumkravallerna

I gårdagens Understreckare (SvD 20 jan, 2021) redogör statsvetaren Ludvig Beckman för begreppet ”konstituerande makt” med anledning av kravallerna i USAs huvudstad den 6 januari. 

Begreppet har av helt andra anledningar sysselsatt mig sedan i julas då två böcker utgivna 2020 under titeln titeln ”Constituent power” anlände till mitt postkontor. Den ena  en omarbetad doktorsavhandling skriven av en italiensk idéhistoriker i Cambridge  och den andra en antologi utgiven av två svenska jurister och en finsk. 

Jag ska kort redogöra för böckerna men först lite om Beckmans mer aktuella text om folksuveränitet, det begrepp som ibland satts i motsats till just konstituerande (och konstituerad) makt.

Folksuveräniteten  olöst fråga

Professor Beckman går grundligt tillväga. Han är en både trevlig och kvalificerad statsvetare som jag mött ute på Frescati (bl a fick han min antologi Kommunitarism om politisk teori).

Ämnet om folkets möjlighet att störta tyranner har Beckman belyst tidigare i en artikel 2019.  Amerikanska medborgare har av den orsaken rätt att bära vapen enligt det andra tillägget till konstitutionen 1791. Tyranner ska frukta folket, vilket blev uppenbart i år men inte på det sätt som Georg Washington  och grundlagsfäderna nog tänkt sig. Folket och fäderna har aldrig riktigt varit desamma , vilket dessutom ärkeliberalen Mauricio Rojas beskrev i gårdagens Bulletin.

Beckman tar upp den olösta motsättning som finns i konstitutionella formuleringar och som kan, under vissa förutsättningar, aktualiseras i folkliga uppror som är uttryck för just dessa formuleringar:

Dvs ”We, the people” och ”All offentlig makt utgår från folket”. I båda dessa författningar beskrivs ”folket” som bärare av landet konstitution. Men om detta folk vill kasta omkull konstitutionen så kan motsättning uppstå.  Detta skedde när USA gjorde sig fritt från Storbritannien 1776, vid franska revolutionen 1789, i Ryssland 1917 och vid 1989-1991 i forna Sovjetblocket.

Folket är under stabila tider en osynlig garant för konstitutionen genom att delta i val och rösta fram sina företrädare som i sin tur ska föra fram folkets röst.

1971 hade Stockholms stads fullmäktige röstat fram byggandet av en ny tunnelbanestation i Kungsträdgården.  I bred parlamentarisk majoritet gavs uppdrag till byggnadsarbetare att fälla några almar vid ett tehus.

Kungsträdgården, maj 1971. Demonstrationer mot fällningen av almarna -  Stockholmskällan 

Protesterna samlade alltifrån damer från Östermalm till långhåriga hippies som bosatte sig i träden. Politikerna hänvisade till demokratiskt fattade beslut, men fick till sist ge sig och flytta tunnelbaneuppgången till Blasieholmen och Gallerian. Almstriden var således uttryck för folket. Säkert hade kravaller utomlands under 1968 och gruvarbetarstrejken 1969 påverkat den utomparlamentariska opinionen som snabbt vann stöd mot det kommunala sakligt sett korrekt fattade beslutet.

Ludvig Beckman skissar historik från störtandet av Louis XVI i Paris 1789 utifrån begrepp tagna från den revolutionäre prästen abbé Sieyès (1748-1836) vars distinktion mellan pouvoir constitué och pouvoir constituant är i centrum för denna diskussion. Men Beckman för in ytterligare ett begrepp, suveränitet, något som Sieyès ville undvika.

Den italienska idéhistoriken Lucia Rubinelli går igenom dessa alla begrepps förändring i fyra historiska perioder i sin bok Constituent power. A history, till vilken vi nu vänder oss.

 

Teckning av Siyès över ett konstitutionellt schema. Archive Nationales, Paris. Omslag till Rubinellis bok

Franska revolutionen: Abbé Sieyès

Thomas Hobbes  (1588-1679) är den politiska tänkare som starkast fört fram begreppet suveränitet, en statsmakt som kan bäras av en furste, en grupp aristokrater eller en vald folkförsamling. I klassikern Leviathan (1651) skrev han:

”Eftersom  majoriteten med sina röster utsett en suverän, måste den som haft en avvikande mening nu godta de övrigas beslut, det vill säga gå med på att stå för alla de handlingar suveränen kommer att utföra eller annars med rätta förgöras av de andra” (s 163, sv över)

Men fransmannen Sieyès ville till varje pris undvika att suveränitetsbegreppet, som kom från absolutism med totalitära anspråk, skulle fyllas med demokratiskt valda suveräner. Hobbes, som knappast var någon demokrat, hade formulerat statens grund som vilande på våldsmakt. 

En vald församling i Frankrike kunde med hänvisning till suveränitet hänfalla åt okotrollerad våldsutveckling menade Sieyès, särskilt som revolutionären Rousseau propagerat för en volonté generale ovanför folket och staten.  Sieyès skrev till den nya folkvalda församlingen i Paris 1789:

”This word [sovereignty] now sounds so colosssal to our imagnination because the French spirit, still filled with royal superstitions, has equipped it with the heritage of the pompous attributes and absolute powers which used to shineon usurped sovereignities: We have even seen the public spririt, in its immense generosity, getting nervous about not having received more; we said, with patriotic pride, that if the sovreignity of the great kings was so powerful and terrible, the sovereignity of a great people should be even more so” (s. 55-56, eng över Rubinelli) 

Sieyés förutsåg därmed Le Terreur och Robiespierres diktatur, en ”folklig despoti”. Själv flydde han redan 1789 för att undgå avrättning även om han fortsatte med att utveckla sina teorier om en ny konstitution utifrån begreppet pouvoir constituante som skulle garantera folkets frihet snarare än folkets övermakt. Hans pamflett om det tredje ståndet, borgarna,  som kom redan vid årsskiftet 1788/89, var väsentlig för att starta den franska revolutionen. 

Rubinellis bok om den språkliga användningen av begreppet konstiuerande makt, som bygger på nya arkivstudier,  banar ny väg för att förstå Sieyès roll. I denna podd berättar hon om hans betydelse och om sin forskning om hur begreppet konstituerande makt används från sent franskt 1700-tal till Hannah Arendt under efterkrigstiden.

Nu över andra avsnittet i hennes bok, om konstitutionella diskussioner i  Frankrike under 1800-talet.

Konstitutionell makt under franskt 1800-tal

Under denna period användes begreppet pouvoir constituante inte i motsats till suveränitet utan i olika kombinationer. Lucia Rubinelli går i en tidigare artikel igenom dessa vilka hon utvecklar i  kapitel 2 sin bok.

Frankrike genomgick sex författningar mellan 1799 och 1847.  Flera av dem var oklara angående vilken instans som upprätthöll den absoluta makten, statens suveränitet.   Flera lärda jurister (les doctrinares Guizot, de Maistre och Constant) fruktade att ett skräckvälde kunder återuppstå och försökte författa konstitutionella alternativ som skulle förhindra denna utveckling.

Rubinelli behandlar tre perioder från 1814-1852, den Bourbonska Restaurationen, Julimonarkin och den Andra republiken.  Jag ska inte gå in i dem i detalj men nämna några infallsvinklar:

Kritik mot kungligt envälde, dolt under suveränitet från folket, formulerades utifrån aktivt bruk av begreppet konstituerande makt. Folket fick en sanktionerande roll som kunde villkora makt till en suverän vars makt alltid kunde dras tillbaka.  Suveränitet och konstituerande makt sammanföll alltmer men aldrig fullständigt. 

Rubinellis tes är att Sieyès tankar som föll bort efter 1795 återkom allt starkare under början av det franska 1800-talet för att till sist återkomma, inte minst som ett eget akademisk ämne vid de juridiska fakulterna efter 1850.

Över till den omtumlande och fallerande tyska Weimarrepubliken 1919-1933 då rättfilosofen Carl Schmitt (1888-1985) återuppväckte  akuta konstitutionella diskussioner.

 

Carl Schmitt. Foto av Ellen Kennedy till sin bok Constitutional failure

Weimarrepubliken: Carl Schmitt

I en föreläsning från 2019 beskriver Lucia Rubinelli det tyska tillståndet på 1920- och -30talen där den med Hitlers regim förbundne juristen Carl Schmitt föreslog olika konstitutionella lösningar i ett ny nation som ständigt höll på att falla isär efter krigsslutet 1918. Hon är inte särskilt förtjust i hans tillämpning av begreppet konstituerande makt utan är trogen Sieyès.

Schmitt framförde sin tolkning av folkets makt i termer av dess konstituerande makt, precis som fransmän gjort sedan Sieyès.  Men Schmitt gick längre och jämställde konstituerande makt med folklig suveränitet till en enda politisk auktoritet som bör representeras av  en enda ledare. 

Schmitt ville dels undvika direkt demokrati, dels parlamentarism. För detta syfte lanserade han möjligheten att en ledare inför en folksamling på gatan eller i en stor hall frågade de närvarande vad de ansåg om förslag. Folket skulle besvara ledaren med ett rungande Ja eller Nej, dvs acklamation. Mussolini och Hitler använde liknande metoder men inte fullt ut.

För Schmitt var det vidare väsentligt att folket och dess ledare var så identiska som möjligt. Heterogenitet ledde bort från demokrati menade han, medan homogenitet var garanti för demokrati och stabilitet (frånvaro av inbördeskrig och splittring). Han tillämpade begreppet konstituerande makt för att införa en auktoritär presidentmakt stödd på demokratiska val och folklig suveränitet. 

 Carl Schmitt formulerande sina tankar om suveränitet  redan 1922 i Politische Theologie :

”Suverän är den som beslutar om undantagstillståndet. Enbart denna definition kan göra rättvisa åt begreppet suveränitet som gränsbegrepp. Ett gränsbegrepp innebär nämligen inte, som i populärlitteraturens slarviga terminologi, ett oklart begrepp utan ett begrepp som hänför sig till en yttersta sfären. Definitionen knyter följaktligen inte an till normalfallet utan till ett gränsfall” (svensk översättning i Res Publica, 1993).

Schmitt drev tesen att rätten vilar inte på normer utan på beslutsförhet och på ett rättsligt utrymme (se Leila Brännströms analys 2016) som måste tänkas och förberedas.  ”Det politiska” som begrepp för en stats existens och försvar är också en del av suveräniteten.  Schmitt utvecklade detta i en skrift med samma namn, översatt till svenska 2010.

En suverän måste kunna fatta beslut snabbt vilket var svårt i en parlamentarisk demokrati  utan klara mål, som dessutom byggde på kompromisser mellan skilda särintressen, ofta representerade i politiska partier. 

Schmitt gick också tillbaka till den franska revolutionens veteran abbé Sieyès och beskrev i boken Verfassungslehre (1928):

”According to this new theory [Sieyès’ theory of constituent power], the nation is the subject of the constitution-making authority [and this] word denotes, specifically, the people as a unity capable of political action with the consciousness of tis political distinctiveness and with the will to political existence” (Rubinelli, s. 115, eng övers) 

Det franska folkets beslut att författa en ny konstitution och folkets nationella enhet imponerade på den nationalistiske konservative Schmitt, som i maj 1933 trädde in i Hitlers parti NSDAP.  Det godtyckliga beslutet att skapa en ny nation visade vidare att något rationellt beslut inte låg till grund för fransmännen (vare sig kvinnor, fattiga eller färgade hade rösträtt, i Frankrike som i USA 1776).

Schmitt diskuterade begreppet konstituerande makt först i boken Die Diktatur från 1921.  Redan där avvisade han demokrati som folkrepresentation till fördel för ett diktatoriskt system utifrån romersk rätt.  En diktator som får bifall av folket, öppet och högt, är mer demokratisk än ett system med hemliga val ansåg han. 

Begreppet konstituerande makt får hos Schmitt en tolkning vars användning i undantagstillstånd aktualiseras genom folkets direkt inflytande såsom Sieyès hade beskrivit 150 år tidigare.

Men Schmitt valde ut från Sieyès tankar vad som passade honom. Rubinelli menar att Sieyès vantolkades så pass att han kom att stå för det motsatta, ett absolut och auktoritärt suveränitetsbegrepp som kunde utnyttjas av en president som fått diktatoriska befogenheter (liksom Roms diktatorer vilka kunde få  total befogenhet 6 månader i taget för att reda upp kriser).  

Schmitts tveksamma hänvisningar tillbaka till Sieyès är enligt Rubinelli något som fortfarande existerar i analyser av suveränitet och konstituerande makt i Europa.

 

Thinking Without Banisters” • Featured Stories • Freie Universität Berlin
Hannah Arendt

Efterkrigstiden och Hannah Arendt

Tre jurister står i fokus i kapitel 4 i Rubinellis studie Constituent power: italienaren Costantino Mortati, tysken Ernst-Wolfgang Böckenförde och fransmannen Georges Vedel. Till dem kan läggas den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt.

De tre juristerna var, liksom Carl Schmitt, kritiska till rättspositivism, särskilt i tysken Hans Kelsens 30-talsversion.  Kelsens definition av rättsnormer är symptomatisk:

”A norm is valid qua legal norm only because it was arrived at in a certain way- created according to a certain rule, issued or set accordning to a specific method” (s. 145, Rubinelli, eng övers).

Men som Ludvig Beckman påpekade idag i sin Understreckare i SvD så är det självmotsägande att fatta ett beslut utan att fatta beslut om hur beslutet ska fattas. Dvs Kelsens formalism förutsätter ett beslut om formalism.  Beckman skriver:

”Föreställningen om ett folk som bokstavligen står oberoende av politiska procedurer och institutioner tycks rentav omöjlig att föreställa sig. Ett folk är alltid redan skapat av gränser, traditioner, lagar och gemensamma normer. Det finns inget folk som helt och fullt föregår den ordning som folket påstår sig ha rätten att skapa.

Problemet får särskild konkretion när det påstås att folket med ett beslut skapat sina egna politiska institutioner. Ingen kan besluta utan att först ha beslutat om hur de ska besluta. Ett beslut om hur folket ska ta beslut måste därför redan vara taget för att folket alls ska kunna besluta. Folket kan inte självt vara den yttersta skapande makten.” 

Vi kommer inte undan beslutsmässigheten i skapandet av ny konstitution. En oändlig regress öppnar sig eftersom beslutet om vilka beslutsmetoder som ska användas i sin tur förutsätter beslut om beslutsmetoder för beslut om . . . .

Vi återgår till de tre europeiska juristerna som efter 1945 återuppväckte begreppet konstituerande makt som en faktisk empirisk verklighet. De ville använda det för att påvisa statens ursprung i ett folkligt beslut, dess tillämpning i kriser och dess förankring i existerande sociala strukturer. 

Folkets spontana stöd för sitt land är vad som utgör den konstituerande makten, inte en juridisk teori. Folksuveränitet kan dock användas mot folket vilket har visat sig genom historien, nu senast i Östeuropa men även i Sverige enligt juristen Krister Thelin.

Hannah Arendt (1906-75) blev den tänkare som återupptog kritiken mot suveräniteten som Sieyès hade fört fram när han istället ville använda begreppet konstituerande makt. För Arendt hade suveränitet lett till fascism och diktatur under 1900-talet.  Dessutom ville hon bort från nationsbegreppet och införa ett federalt eller regionalt system. Tom som sionist och judinna under 1930-talet var hon skeptisk till staten Israel.

I hennes verk om totalitarismens ursprung så såg hon avskaffandet av kungadömet och kyrkans makt i Frankrike leda till en hemlöshet som genast fylldes med nationalism. Denna tro på en folkets egen nation hade inga gränser och bar ett frö till totalitarism.  Varken Gud eller konung kunde stoppa folket. 

Rubinelli anser dock att Arendt feltolkade Sieyès uppfattning om suveränitet och läste honom med Schmitts ögon.

 

Scholar Pics on Twitter: "Michael Hardt and Antonio Negri  http://t.co/3qo1hD6LXg"
Antonio Negri och Michael Hardt som tillsammans skrev boken Empire 2000

Negris revolutionära hot mot konstitutionen

Slutkapitlet i Rubinellis bok tar upp aktuella konstitutionella debatter.

Som italienare är hon väl bekant med den marxistiske revolutionäre statsvetaren Antonio Negri (som jag berört här på bloggen och i några tidskriftsartiklar på 1990-talet).  Han gav ut boken Insurgencies. Constituent power and the modern state 1992  och blev berömd med boken Empire 2000 som han skrev med amerikanen Michael Hardt.

För Rubinelli är Negri i första hand en vänsterkritiker av globalisering, en position som idag har övergetts av vänstern men tagits upp av högern.

Negri vill dock se en global ordning utan nationer, en global demokrati utan suveräna nationer.  En världskommunism. För denne romantiker är folket alltid berett att skapa motmakter till kapitalet, ja till och med att starta revolutionära inbördeskrig vilket de nästan lyckades med under anni di piomo i Italien under 70-80-talen.

A Brief History of Italian Autonomia from Sylvère Lotringer | post.thing.net
Bakgrund till Autonomia i Italien

Negri var aktiv på 1970-talet i den utomparlamentariska vänstergruppen Autonomia och förespråkade en autonom marxism. Han fängslades 1979, flydde till Paris men återvände 1997. Det underliggande revolutionära hotet mot den italienska staten pågick mellan 1969 till 1979 då Röda Brigaderna och liknande grupper utmanade Italiens suveränitet med vad Negri och Hardt kallade folkets konstituerande makt, romantiserat i uppföljaren Multitude 2003.

Tänk er  stormningar av parlament och polisstationer varje vecka och kidnappningar, bomber, husockupationer, droger, jippon.  Folkets konstituerande makt mot den konstituerade makten i denna vänsterrevolutionära analys, inte helt olika Trumpanhängarna 6 januari 2021.

Negri skrev 1992 om USA:

”Having gone through such a long history and such enormous perversions, having maintained the capability of new nourishing its desire, American constituent power is still alive. Probably the next American revolution will not stop halfway through” (s. 190, Insurgencies

 

Aktuell antologi från svenska jurister

Med samma titel och under samma år som Lucia Rubinelli gav ut sin Constituent power så gav de två svenska juristerna Matilda Arvidsson (Göteborg) och Leila Brännström (Lund) ut antologin Constituent power: Law, popular rule and politics tillsammans med finländaren Panu Minkkinen (Helsingfors). 

Den innehåller rättsfilosofiska tillämpningar och diskussioner av begreppet konstituerande makt i skilda sammanhang. Benjamin Arditi inleder tröttsamt med en sur Trumpkritik , vilken följs av en lika sur analys av SD, identitärer och den franska Nouvelle Droite författad av Leila Brännström, som inte kan låta bli att dra in de mörkhyade svenska fotbollsspelarna Zlatan och Henrik Larsson angående begreppet svenskhet.  Dessa två bottennapp förtar inte behållningen av alla 11 bidrag.

Övriga bidrag är mer teoretiska och historiskt relaterade. Många går tillbaka på Carl Schmitt då de tre redaktörerna gett ut antologin The Contemporary Relevance of Carl Schmitt 2016.

Några skriver om  myndighetsaktivism, Hannah Arendt, Claude Lefort, konstitution vs suveränitet, ockupationen av ett naturreservat i Oregon 2016, mänskliga rättigheter och några mer teologiska resonemang av svenskarna Jon Wittrock och Hjalmar Falk (som doktorerat på Carl Schmitt i Göteborg).

Avslutning

Vad stormningen av Washington visade är att det finns alltid en möjlighet för missnöjda medborgare att protestera mot vad de anser vara fel och att då tro sig, rätt eller fel, representera det folk i vars namn landets konstitution vilar.

Denna makt att visa vad en nedskriven text hänvisar till har sällan kommit till uttryck men är vilande. Våren 1917 hade Sverige hungerstrejker och kravaller i flera städer och upplopp vid Riksdagshuset. Samma vår bröt sig vänstersocialister ut från det stora Socialdemokratiska partiet.  En polischef stoppade vad som kunde ha blivit ett blodbad, ett upplopp, en revolution 5 månader före den i Ryssland. 

Sverige hade då den gamla konstitutionen från 1809, vars efterföljare  Ludvig Beckman skrev om i SvD:

” I Sverige är folksuveräniteten en relativ nymodighet, den skrevs in i grundlagarna först i samband med införandet av 1974 års regeringsform: ‘all offentlig makt utgår från folket’. På svenskt manér var händelsen ett resultat av mångårigt utredningsarbete snarare än av våldsam samhällsomvandling. Men beslutet ansågs av många i sin samtid som revolutionerande för det svenska styrelseskicket. Borta var den gamla tanken om maktdelning mellan folk och konung. För första gången i vår historia stadfästes folkets överhöghet. Ingen annan än folket har rätt att utöva offentlig makt vilket återspeglades i att Carl XVI Gustaf, som tillträdde samma år beslutet togs, blev den förste att avstå från ‘Av Guds nåde’ i både titel och valspråk.” 

 Kravallerna i USA är en påminnelse om hur bräcklig statsskicket egentligen är. Beckman igen:

”Hur ett styrelseskick bör utformas för att säkerställa allas bästa är folksuveränitetens fråga och en fråga som vi ännu inte fullt känner svaret på. Sedan det kungliga enväldets tid har vi kommit en bra bit på väg. Men det finns ingen anledning att tro att vi är framme än.

I ljuset av en sådan förståelse av folksuveränitet framträder stormningen av Kapitolium i ett annat ljus. Det var givetvis inte folket som reste sig mot en förtryckande suverän. Tvärtom kräver folksuveräniteten att valets rättmätiga vinnare respekteras och att lögnen som vapen motarbetas. Men det betyder inte heller att folksuveräniteten fullt ut förverkligats när Biden tillträder som president.”

 

Jan Sjunnesson

 

 

 

 

 

 

En skriftställares dagbok: 18-01-2021

ATT DRA NYTTA AV MIN STIGMATISERING är mitt senaste påfund. Få se om det lyckas. 

Igår nämnde SvD mitt namn i ett stort reportage om nya fria medier som grundare av Swebbtv och fd chefredaktör på SDs webbtidning Samtiden.  Annandag Jul 2020 droppade Bulletin mitt namn i en artikel om YouTube och Swebbtv.

Så jag ser ut att vara fast förankrad som en veteran inom de beryktade alternativmedierna trots relativt kort tid runt 2014-17, de år då jag hann med att starta två nya alternativmedier och skriva i två etablerade (Avpixlat och Nya Tider) och försvara de nya medierna i SVT Debatt 2017 mot Jörgen Huitfeldt (som höll med mig till 90 % till skillnad från Belinda Ohlsson).

Men jag skriver inte någonstans numera utom då och då på Katerina Magasin och ytterst sällan på Det Goda Samhället. Etablerade medier refuserar mig konsekvent.

En lärd rabulist som är för fin för fulmedia och för ful för finmedia.  Jag skrev ju halvt på skoj 2016 om de tyska filosoferna Hegel, Husserl och Heidegger på Avpixlat ,  en publikation som  inte utmärker sig för  texter om tysk idealism och fenomenologi. 

Men stigmatiseringen i offentligheten är inte så dum. Om mitt rykte redan är skamfilat i hemstaden Uppsalas vänkretsar, i offentligheten och bland delar av släkten så är skadan redan skedd. Jag är fri att ta nya initiativ som ingen annan kan. Ingen bro att bränna.

Så nu har jag redan satt igång med ett projekt i samma stil som alternativmedia där jag kan gå före för en i mitt tycke god sak. Vad det offentliga Sverige anser vet jag redan. De som inser att jag har rätt redan nu kommer tacka mig om några år, liksom folk gjort efter mina insatser i medier.    

Sammanhanget är delvis nytt för mig så det kan bli spännande.  Jag gillar verkligen att dra igång projekt där folk får engagera sig och tänka till. Att skriva analyser och driva opinion.

Egentligen borde jag ha skaffat mig en plats på en tankesmedja, ett forskningsinstitutet, ett förlag eller en tidskrift där mina infall kan komma till nytta. Men jag har varit för rastlös och fann redan på 1980-talet att ett forskarbord på Carolina Rediviva i Uppsala nog inte var rätt.  Så jag drifted  . . . Än finns tid att hamna rätt.

Alltnog. Går mitt senaste projekt vägen lär ni få höra om det omsider. Nu tiger jag. 

En till två cigariller i veckan är gott. Huvudbonaden heter pakool och används i Afghanistan och Pakistan, ofta nedvikt av talibaner.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Ny höger i USA

NY HÖGER I USA

Den amerikanska högern i intellektuell bemärkelse har vaknat.

I nättidskriften Quillette 3 jan 2021 (som leddes fram till 2020 bl a av Paulina Neuding) summerar journalisten Jordan Alexander Hill de intervjuer han gjort med ledande forskare och debattörer till höger.

Dagen efter, den 4 jan 2021,  anmälde essäisten Carl Rudbeck i en Understreckare i SvD två studier från USAs elituniversitet som visar sympati även för Trumps anhängare vilja att delta i demokratiska samtalet.

Därmed finns material för att diskutera läget för den amerikanska högern.

INTE ALT RIGHT

Vi börjar med att reda ut denna nya höger, The New Right, från den alternativa högern, The Alt Right. Som jag försökt reda ut i en podd med Eddie Råbock Omar 2018 på Det Goda Samhället så är, eller snarare var, Alt Right en brokig rörelse utanför det Republikanska partiet där konspirationsteoretiker samsades med antisemiter, rasister men även förhållandevis nyktra debattörer som kritiserade migration, mångkulturalism och politisk korrekthet, inkl den inom det konservativa lägret.

Alt Right blev ett mediefenomen från 2014 som dog ut efter Unite the Right (sic!) rallyt i Charlottesville 2017 där en person dödades. Svenskarna Daniel Friberg och Christoffer Dulny deltog, vilket man kan läsa mer om i den svensk-amerikanske forskaren Ben Teitelbaums senaste bok som jag och Ronie Berggren poddat om här.

Den The New Right som Hill beskriver i Quillette är vagt besläktad med Alt Right såtillvida att båda drivs av en radikal revanschlust snarare än torr konservativ analys. Och båda idéströmingarna stöder eller förstår Trump, liksom cirka 75 miljoner amerikaner gjorde 3 november 2020.

Så denna högerrörelse är inte särskilt unik,  men på amerikanska elituniversitet finns få som talar och forskar sakligt om Trumps anhängare. Vänstern är i stark majoritet, särskilt på privata elituniversitet.

Alt Right är passé. Nu gäller att förstå The New  Right. Över till Hills sammanställning i Quillette.

TRUMPS SEGER 2016

“Happy countries don’t elect Donald Trump…desperate ones do” skrev Tucker Carlson i sin bok Ship of Fools.

Citatet syftar på att alla de miljontals som stött Trump knappast var i behov av avprogrammering, något som Democratic National Committee medlemmen David Atkins twittrat om.  Bland dem måste finnas förnuftiga människor, som FOXs Tucker Carlson. Detta förstod även liberalen Thomas Frank som jag och Ronie Berggren poddade om 2017.

Hilll ser Trump  som en världshistorisk figur som uppträder bara en gång på rätt ställe i rättan tid. Den tyske filosofen Hegel utsåg Napoleon 1800 till en sådan person som av tillfälligheter får betydelse. “Alt Light” frontmannen Milo Yiannapolous ser i filmen The Joker något liknande, men mer en seriefigur som blivit realitet.

Med Trump återvänder de “starka gudarna”  Lojalitet, Solidaritet, Familj och Hem (efter boken The Return of the Strong Gods av katoliken Rusty Reno som vi ska återkomma till och som ingår i titeln på Hills essä i Quillette).

Vad som förenar Trump, Alt Right och New Right är att de inte är särskilt konservativa.  Vad som skett efter 2000 är att en ny oprövad radikal höger uppstått som mer liknar vad de neokonservativa betydde runt 1960 för Republikanerna och till viss del även Demokraterna.

Dessa, på 1950-talet, nya unga tänkare, varav några med vänsterförflutet, ville förändra konservatismen från trist herrklubb i Washington till något mer folkligt. Den stod bakom förre Demokraten Ronald Reagan 1980 men blev med tiden otidsenlig.

Hill beskriver den koalition som stödde Reagan: klassisk liberalism, social traditionalism och militär interventionism, alla sammanhållna av anti-kommunism. Den konservative debattörern William F. Buckley kallade dessa tre ingredienser för “fusionism”. Följaktligen är den New Right vi tar upp här “post-fusionist” och i alla avseenden “post-liberal”, ett problem för libertarianen Jordan Alexander Hill i sin analys.

Känslan av uppror inom detta högerläger gör att den har mer gemensamt med den franske revolutionären Rousseau än den beskedlige 1700-talsbritten Burke.

Hill skriver:

“What distinguishes the New Right more than anything is its counter-revolutionary spirit, its politics of opposition. ‘In this progressive theocracy in which all must worship the altar of Wokeness’, writes Hillsdale professor David Azerrad, ‘conservatism, if one can still even call it that, is more about overthrowing than conserving.’ …with Trump at the helm, conservatism has become less an ideology than a battle cry,

Where the old guard stood athwart history yelling ‘Stop’, the new guard screams, in a pitch closer to that of Rousseau than Burke, ‘Tear it all down!’. ‘This new right’, says Azerrad,’ has a decidedly unconservative temperament’”.

Azerrad säger att han är del av The New Right som är otillfredsställd med de banaliter som utgår från “the rotting flesh of Reaganism” (citat från Rusty Reno). Han vill se en höger som kämpar aggressivt i kulturkrigen, som inte lyssnar på neokonservativa neocons i utrikespolitiken och inte heller på libertarianerna i ekonomisk politik.

En vän till Azerrad formulerade det partipolitiska läget kärnfullt:

“The Republicans should be the party of men who like being men, women who like being women and Americans who like being Americans”.

PATRICK DENEEN

En av de som intervjuas av Hill är statsvetaren Patrick Deneen, indirekt lärjunge till den konservative tysk-amerikanske filosofen Leo Strauss (1899-1973) och direkt lärjunge till Straussianen Allan Bloom.  

Hans bok Why liberalism failed är central för denna nya höger som nu tar plats på universiteten och i debatten. Boken rekommenderas av Barack Obama som nyttig för att förstå den brist på mening och gemenskap som västvärlden lider av.

Den konservativa “fusionism” som stod bakom anti-kommunisten Reagan 1980 är mindre relevant idag menar Deneen.  Den klassiska och konservativa liberalism som stod upp mot vänstern kollektivism och betonade individualism är idag inte tillräcklig.

Vad som behövs är en ny förståelse för familj och samhällsgemenskap utifrån kommunitära utgångspunkter (se vänsterdebatten i USA på 1980-talet om “communitarianism”). Mer av icke-statliga gemenskaper, mindre liberal individualism. Deneen beskriver några sådana civilsamhälleliga former i sin bok, men de är vaga.

Liberalismens utgångspunkt individen bör ersättas av familjen. En ny samhällsgemenskap måste till som faktiskt kräver mindre individualism enligt en av de intervjuade, New York Post redaktören Shorab Ahmari i en essä i konservativa katolska First Things 2019.

Deneen har besökt Ungern och prisar Orbans familjepolitik. Orban i sin tur läser Deneen och förstår att formulera sig utifrån intellektuella utgångspunkter, till skillnad från Trump.  Förutom professor Deneen så har de konservativa debattörerna Pat Buchanan, Christopher Caldwell och Sohrab Ahmari prisat Viktor Orban.

REALITETER

De realiteter som denna nya höger i USA vill ta fram handlar om till stor del om ekonomi men även större samhällsfrågor:

automatisering och globalisering som utraderar arbetarklassen, tillverkningsindustrins nedgång, självmord och opioidmissbruk, tre års lång nedgång i livslängd, familjesplittringar, studieskulder, korrupta medier, politiskt korrekta liberala eliter,

och den samhällsuppdelning den engelske journalisten David Goodheart analyserade som uppdelningen i “somewheres” och “anywheres”, möjligen än värre i USA än i Europa. Sociologen Charles Murrays Coming apart är för övrigt  en analys för USA som tidigt förutsåg Goodharts teser.

Deneen är helt på den sida som insett att akademiker som han själv ofta är onödiga. Han vill se fler satsningar på lärlingsutbildningar och hantverk än på generella universitetsprogram. USA har en överproduktion av eliter menar han, vilket Charles Murray beskrivit i sin bok Real education.

MÅL OCH MENING

Vad som påtalas i Hills text är att flera forskare och debattörer efterlyser en öppen diskussion om vart det amerikanska samhället ska sträva liksom vad dess medborgare kan tänkas vilja med sina liv.

För Patrick Deneen handlar det om att betydelsen av familjen gått förlorad i historisk bemärkelse. Han vill se en återgång till en “för-liberal” ordning. Traditionell konservatism hade rätt i att betona familjen medan liberaler sedan 1800-talet valt individen som utgångspunkt.

Om man splittrar upp samhället i atomer, dvs individer, så blir de beroende av staten, inte varandra. Detta statslojala individfenomen förutsåg Alexis de Toqueville på 1800-talet som “mild despotism”.

I Sverige har författarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh namngett den svenska varianten med utbyggd välfärdsstat och nedmonterat civilsamhälle till “statsindividualism”, något de menar är bra eftersom individer frigörs med stöd av staten. En socialliberal totalitarism skulle jag kalla det.

Deneen menar att familjer har historiskt varit mer betydelsefulla är individer. Antropologiskt och begreppsmässigt är familjen enklare och mer naturlig.  Gör man det motsatta får man en enorm stat som kontrollerar individerna. Han kallar detta fenomen för “anti-kultur” i och med att rotlösa individer beroende av en anonym stat knappast kan bygga kulturer. Därmed är liberalismen kulturlös.

Deneen:

“By compelling us to affirm all cultures, it deprives us of our culture. By taking us everywhere, it leaves us nowhere. By urging us not to conform, it renders us formless. This formlessness is the hallmark of the liberal anti-culture”

RETURN OF THE STRONG GODS

Den katolske debattören Rusty Reno, vars bok The Return of the Strong Gods: Nationalism, populism and the future of the West utgör halva titeln på Jordan Alexander Hills essä i Quillette “Return of the Strong Gods: Understanding the New Right”, har liknande tankegångar. För en översikt, se den svenske katolske idéhistoriken Johan Sundéens recension i den i kristna danska tidskriften Nyt Babel 2020.

De “svaga gudarna “ anti-fascism, anti-rasism, anti-totalitarism, anti-imperialism osv som väst kraftigt propagerade för efter 1945 är inte tillräckliga för att bygga hållbara friska samhällen menar Reno. Allt som kunde ses som starkt och bestående var suspekt. Globalism ersatte nationalismen, relativism sanningar, multikulturalism inhemsk kultur osv. För att skapa sunda samhällen krävs inte bara negativa ideal, vad samhället inte ska stå för, utan positiva, “starka gudar”.

Dessa gudar, ofta myter (vilka statsvetaren Laurie Johnson tog upp 2019 i sin Ideological possession and the rise of the New right), ja metafysisk legitimitet, återvänder nu efter 2000 menar Rusty Reno.

Han citerar den franske sociologen Emile Durkheim (1858-1917), som studerat anomi, dvs förlust av mening i dysfunktionella moderna samhällen:

“There can be no society which does not feel the need of upholding and reaffirming at regular intervals the collective sentiments and ideas which make its unity and personality”.

TVÅ STUDIER OM DEMOKRATI

Dagen efter Hills analys i Quillette publicerade Svenska Dagbladet 4 jan 2021 en understreckare av Carl Rudbeck som illustrerar begreppet The New Right, men inte använder det explicit.

Två statsvetare, Hélène Landemore vid University of Chicago och James Lindley Wilson vid Yale, har båda skrivit studier av den bristfälliga demokratin i USA och räds inte att kritisera det politiska konsensus som lett fram till Trumps segertåg i USA och liknande i Europa inkl SDs exceptionella framsteg (från 5 % 2010 till 18 % 2018) i Sverige.

Rudbeck inleder syrligt:

“Om man får tro allvarstyngda akademiker och journalister är demokratin i fara. Nästan varje dag kommer en ny bok som förklarar för oss hur illa ställt det är med folkstyret. Det hotas av primitiva populister som vinner stora mängder av röster men som inte faller mer eller mindre självutnämnda eliter i smaken. Det är något paradoxalt med denna åsikt: Demokratin är alltså hotad av att folket gör sin stämma hörd.”

Rudbeck menar liksom statsvetarna att demokratin inte är i fara för att folket har för stort inflytande utan för att de har för litet. Att rösta vart fjärde år är inte tillräckligt och dessutom på kandidater man inte känner till eller hur de fått en valbar plats i partiernas listor.

Statsvetarna ger praktiska förslag i sina böcker som ska råda bot på det demokratiska underskottet. Lindsey Wilson vill se större jämlikhet som ska åstadkommas med beslutsformer mellan valen. T ex en lokal folkomröstning som kan återkalla en misskötsam kandidat, något som är möjligt i USA men knappast i Sverige.

Landemore har också förslag men inte lika konkreta. De båda är övertygade om att medborgarna måste involveras mellan valen och är beredda att ta risker som kan leda till ogenomtänkta men demokratiska beslut.

Hon skriver:

“Jag menar att det kan finnas både god och dålig populism. Den goda versionen innebär att en vilja att tala på vanligt folks vägnar där eliter har tillskansat sig makten. I denna mer modesta mening är jag kanske populist”.

Rudbeck tillägger att det är nog första gången han läser sådana ord från en professor vid ett av USA:s finaste universitet.

Den “filosofiska retstickan” Jason Brennan (Rudbecks beteckning) som var i Stockholm 2017 har inga förhoppningar om ge  utökad demokrati till väljarna, tvärtom.

Rudbeck är inte imponerad av förslagen men välkomnar kritiken av det demokratiska systemet i USA, möjligen värre in i Sverige med sina utbytbara “valda oligarkier” som låtsas vara politiska fiender i spel för väljarna. Den tyske rättsteoretikern Carl Schmitt kritiserade redan på 1920-talet den liberala parlamentarismen just för detta.

Vad svenska konservativa kan lära sig av detta blir intressant att ta del av. Det mesta från USA brukar komma till oss.  Möjligen kan webbtidningen Bulletin, Medborgerlig Samling och tankesmedjan Oikos vara vägöppnare för intellektuell högerdebatt. De kan börja med att läsa Quillette.

Jan Sjunnesson, författare och journalist www.sjunne.com

En skriftställares dagbok: 08-01-2021

DEN ALLT SNABBARE RADIKALISERINGEN förvånar mig. Jag borde förstå att allt fler dras till allt mer radikala tankar och metoder för att lösa Sveriges problem, men ändå hänger knappt jag med.

Radikaliseringen är påtaglig. Expressens Anna Dahlberg som 2010 skällde på SD skriver krönikor idag som lika gärna kunde vara analyser av Mattias Karlsson. KDU, Carolin Dahlman, och halva Bulletin likaså. 

2015 kunde en besviken borgerlig väljare, verksam inom ett av våra största exportföretag, skriva:

”Vi är Sverige.
Vi går till jobbet varje dag.
Vi tar hand om våra barn.
Vi betalar in skatt till vård, skola och omsorg.
Vi betalar också för dem som av olika anledningar inte kan försörja sig.
Vi gör det, fast vi vet att många kan försörja sig men avstår.
Vi pratar inte högt om dessa men vi ser.
Vi har länge förväntat oss att de skattepengar vi betalar ska ge oss välfärd.
Vi har härom tappat hoppet.
Vi inser att välfärden är något vi ger till andra.
Vi är stressade, har ont om tid men levererar alltid – både i hemmen och på jobbet.
Vi är de som många hackar på.
Vi är fredliga.
Vi tror inte på någon gud men måste ändå med våra skattemedel stödja de av er som gör.
Vi ser att ett av det största hotet mot samhället är religiös fanatism.
Vi ser att ett annat hot är misslyckad integration under svår ekonomisk belastning.

Vi ser välfärdsstaten sakta falla samman.
Vi kallas därför vardagsrasister.
Vi röstar S, M, FP, KD.
Vi har tidigare röstat MP.
Vi har börjat snegla på SD.
Vi avser demokrati, mänskliga rättigheter och tolerans när vi definierar västliga värden.
Vi är därför stora motståndare till postmodernism och kulturrelativism.
Vi kräver att religionen tillämpas privat.
Vi är beresta, belästa, akademiker och praktiker.
Vi jobbar inom näringslivet, inom offentlig sektor eller har egna företag som staten tar ifrån oss våra inkomster på.
Vi är kunniga inom om ekonomisk teori, dess möjligheter och effekter.
Vi kan vår historia.
Vi är uppdaterade i statsvetenskap.
Vi bekänner oss till doktrinen att politik är att vilja och ekonomi är att välja.
Vi är inte rika.
Vi är Sverige.

Men nu är det dags för oss att slåss för det vi tror på. Med det enda vapnet vi vill ta till.
Pennan.”

Denna person sneglar idag inte längre på SD utan på AFS.  

Expressens kvicke kommentator Viktor Barth-Kron sade i tidningens politikpodd för ett tag sedan att förflyttningarna nu går undan mellan partierna: M har tagit över migrationen från SD, SD har i sin tur tagit över återvandringen från AFS. Så vad ska AFS ta över och från vem ? NMR?

De frihetliga herrarna Boris Benulic och Martin Eriksson pokulerade om detta härom dagen i sin Radio Bubbla podd. Martin dryftade utifrån en analys av Henrik Jonasson (alltså inte den välklädde libertarianen Henrik Jönsson utan en för mig okänd högerradikal bloggare) att det var dags att överge återvandringen och satsa på att bygga egna svenska klaner. Gated communities. Medborgargarden. 

Alexander Bard talar allt oftare om ”exodus”, att lämna staten och bygga små stadsstater, något som andra som NRx reaktionärern Curtis Yarvin talat om i sitt begrepp ”patchworks” och som jag analyserat. Den libertarianske superentrenören Peter Thiel har varit inne på samma linje länge.

Något är på gång i västvärlden, vilket alla kunde se i förrgår i Washington. Men det är inte 30-talet som återuppstått utan 1400-talet (historikern Niall Fergusons analogi). Internet idag är var Gutenbergs tryckpress var. Då liksom nu är folk mest intresserade av snusk och skvaller, men en del läste även  upproriska pamfletter som ifrågasätter makten, kyrkan, herrarna, idag medierna, skolan, etablissemanget.

Boken i rännstenen som berättar om folkets läsande och tryckande under franskt 1700-tal, gavs ut 1984 av vänsterförlaget Ordfront är därför mer betydelsefull för dagens tid än Henrik Arnstads alster om Åkesson som en svensk nutida Hitler.

Utan bloggare, sociala medier och alternativ nyhetsförmedling hade  inte radikaliseringen skett så fort.   Teknik slår politik.

Jag får dock anledning att återkomma till det tyska 30-talet oavsett om denna omvälvande tid är relevant eller inte. Germanisten Per Landins bok Forsters patient är beställd efter att jag lyssnade på Rasmus Dahlstedts intervju med honom.  

Radikaliseringen är påtaglig. Vad som kallades liberalt 2000 uppfattades som höger. Idag står samma begrepp till vänster, som i USA alltså. Folkpartiets batonghöger är borta och Centern har placerat sig i GAL hörnet vid MP och V. 

Vi går ett mot ett  alltmer polariserat  och radikaliserat samhälle. Att följa och förstå utvecklingen är nödvändigt för att förbereda sig på nya ställningstaganden och nya initiativ.  Men det är svårt att hinna med.

Forsters patient : tio tyska intermezzon - Per Landin - Bok (9789185301225)  | Bokus

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Beslöjad bibliotekspersonal

Vid två besök till Stockholms Stadsbibliotek i höstas 2020 har jag mötts av beslöjad personal i entrén. Unga flickor som stolt vill visa upp sin religionstillhörighet för oss intet ont anande låntagare och besökare.

Jag ogillar att offentliga platser och institutioner (inkl skolor, sjukhus, förvaltningar mm) ska tillåta sin personal att visa upp sig i religiös klädsel så jag skrev till bibliotekets kundtjänst den 16 dec 2020:

”Typ av synpunkt: Klagomål. Min synpunkt rör: Biblioteket

–Fieldset synpunkt bibliotek–

Rör din synpunkt ett särskilt bibliotek? Berätta vilket! 3

Meddelande: Personal i entrén har haft slöja när jag besökt er. 

Biblioteket ska vara en sekulär plats där personalens religion ska vara ovidkommande.

Vill du att vi kontaktar dig och i så fall hur? Epost

–Epost–

Namn: Jan Sjunnesson

Epostadress: sjunnesson.jan@gmail.com

 

Idag fick jag svar:

”Hej igen.

Eftersom det inte finns förbud mot att bära personlig klädsel eller accessoarer på arbetsplatsen, även om dessa kan sägas ha religiös såväl som kulturell tillhörighet, så är det tillåtet. Det är rent arbetsrättsliga föreskrifter som Stockholms stad tillämpar. Nu är jag bibliotekarie och har inte varit med om fatta några beslut, men så tolkar jag det.

Vänlig hälsning/
Kundtjänst,
Krister”

Av den vänliga svaret, som dock inte skrivits av en ansvarig chef, framgår att personal idag inte kan åläggas att lämna huvudduken hemma.

PERSONALPOLICY

Stockholm stads personalpolicy ger lite utrymme för ett förbud. Möjligen kan man driva ett civilrättsligt mål att jag som brukare inte blivit respektfullt bemött i och med att personalen pådyvlat mig privata religiösa uppfattningar som jag inte bett om att bli informerad om. Det står nämligen;

”Som medarbetare i Stockholms stad
• respekterar du alla människors lika värde och erfarenheter.
• bemöter du brukare, medarbetare och samarbetspartners på ett respektfullt sätt.”

Det är hårddraget men kan gå att få till stånd ett förvaltningsärende om många anser sig inte respektfullt bemötta av beslöjad personal. Kvinnliga obeslöjade besökare kan t ex känna sig nedvärderade eftersom slöjan delar in kvinnor i ärbara, de med slöja och icke ärbara, de utan. De med slöja är inte sexuellt tillgängliga och står implicit under manligt beskydd vilket de obeslöjade inte gör.

Som manlig besökare kan jag känna mig kränkt, ett tillstånd jag måste uppamma viss kraft för att känna, av att beslöjad personal antar att jag och andra män inte kan kontrollera vår sexuella lust utan måste begränsas av beslöjade kvinnor.

Hör gärna av er om ni vill dryfta saken och kanske anmäla Stadsbiblioteket till Förvaltningrätten i Stockholm.

För att detta ska ske måste vi kunna överklaga  ett beslut av stadsbibliotekarie Daniel Forsman. Jag skrev på Twitter den 14 dec 2020 till kulturborgarrådet Jonas Naddebo (C) som valt att inte svara mig.

Detta kan bli intressant med tanke på att EU rätten  2017 har godtagit slöjförbud på arbetsplatser. De offentliga rummen måste säkras för sekulära ändamål, inte religiösa.

 

Lokko läser Lundell

 

Igår 27 dec 2020  skrev Andres Lokko i SvD Kultur om Ulf Lundell efter att ha fått ha fått se SVTs dokumentär- och konsertfilm av Marie Nyreröd, vilken vi dödliga kan ta del av 30 december.

Lokko försöker driva samma tes som Lundell om att folk som mig, låt kalla oss Sverigevänner, är uteslutna ur deras krets. Att Ulf Lundells ”Öppna Landskap” inte får sjungas av SDare eller ens hyllas av dem.

Lokko skriver:

Den politik som har präglat det senaste decenniet ändrar också synen på Lundell. Själv avskyr han den, högljutt och kompromisslöst. Men ändå, och mot bättre vetande, försöker vansinneshögern annektera ‘Öppna Landskap’ och – det tar emot att säga det- känner en mild identifikation med Lundell/…/ ‘Man är en trög konstant i en värld som rusar vidare’ säger han i Vardagar 3 och understryker kanske av misstag varför även Sverigedemokrater hittar små korn av identifikation  i Lundell

Att fjanten Lokko tänker så illa är hans problem, och att Lundell lika fjantigt har upprepat i böcker och från scen sin avsky för SD, är också pinsamt, men att låta SvD trycka dessa banala insikter är ett värre.

Lokko kan liksom Lundell inte förstå sig på vad som skett i landet sedan millenieskiftet. De lever bokstavligen kvar i  ”Sextiosju, Sextiosju” där sossarna består av milda pampar med begränsad världssyn. Lundells far var socialdemokratisk kooperatör och sonen gjorde ett uppror som sedan ställdes in när han blev sosse själv. Han hade inte läst sig till vad som skett ens då S föll 1976.

 Roskilde 1982

NY MEDIEVÄNSTER

Andres Lokko är en son av baltiska politiska flyktingar som lämnat socialismen i Östblocket för friheten i Väst. Men liksom  Hynek Pallas, son av  tjeckoslovakiska flyktingar som kom hit 1977, så har Lokko valt att slåss för en självgod medelklassvänster, särskilt inom medier och kultur,  trots att båda borde veta bättre. Lokko är bokstavligen en kommunistkramare!

Lokko och Pallas är båda etablerade kulturskribenter som i åratal förtalat oss Sverigevänner och i Pallas fall hängt ut Katerina Janouch  i DN 2017 som en fara för demokratin. De lierar sig med  makten och har inga betänkligheter i att kallas oss maktkritiker för ”vansinneshöger” som Lokko ovan.

Om Lokko läst Lundells Sömnen  från 1977 noga bör han ha noterat att de vasastaniter som Lundel raljerar som en medelklassgrupp bestående av  medie- och reklamfolk som lajvar arbetare och kör i gamla Volvo Duett, gärna i blåställ, så hade  Lokko  fattat vartåt utvecklingen barkade hän.

Medievänstern som Lundell fnissade åt hade vid mitten av 70-talet blivit en ny maktgrupp i västvärlden. I GP  nyligen skrev Adam Cwejman insiktsfullt om detta nya mellanskikt som beskrevs redan 1976  som en ”Professional-Manegerial  Class” av de amerikanska vänsterskribenterna Barbara och John Ehrenreich.

I Sverige skulle något senare Jan Myrdal, Lars Gustafsson, Sven Fagerberg, Sven Delblanc, Gösta Hultén och Jan Samuelsson ta upp samma tema om en ny korporativ medievänster utanför arbetarklassen, alltså vad slyngelförfattaren Ulf Lundell redan noterat.

Det är idag denna nya klass av offentliganställda eller privatanställda som lever av offentliga skattemedel som kulturlakejer som Andres Lokko och Hynek Pallas tjänar: det välfärdsindustriella komplexet.

OGILLAR SVERIGEVÄNNER

Denna klass har lite till övers för  Sverige och kan inte begripa hur någon kan vilja kalla sig vän av Sverige. Sedan 2000 har folk reagerat genom att rösta in högerpartier vilka idag representerar arbetarna. Lundell förstår ingenting och Lokko fräser för han förstår.

Lokko var nio år 1976 när jag läste Jack och Sömnen, lyssnade på Vargmåne och Törst, Lundell fyra oöverträffade mästerverk.   Ur dem kan vi äldre Lundellbeundrare få fram en tydlig kritik av översitteri, uppror mot konformism och känslighet för samtidens semiotik.

Titellåten Törst

På Riche och Grand
Sitter vackra mänskodjur
Synkroniserande sina ur
Champagnen sprutar från balkongerna
Ner på Mustangernas glittrande grin

Ulf Lundell blir bättre för varje år skriver Andes Lokko hänfört. Jag tvivlar.  Ingen av dem verkar ha insett var majoriteten svenskar gjort, nämligen att invandringen varit ett misslyckande sedan 1980-talet. För detta faktum ska vi brännmärkas av dem, de som gått med  makten istället för folket.

Jag kommer fortsätta att lyssna på Lundell och tar mig friheten att kalla mig patriot, nationalist, Sverigevän, MED och höger.  Andres Lokkos text i SvD bekräftade vad jag redan visste, nämligen att även en begåvad författare kan göra politiska missbedömningar.  Jag har överseende med honom men inte med Lokko.

Föreställningar om Bulletin redan 2015

Bulletin

Det slog mig igår att jag vid två tillfällen hörde om något som liknar Bulletin redan 2015.

Den första gången var när den utmärkta men bortfösta borgerliga fd ledarskribenten Marika Formgren höll ett föredrag om värdegrundsdemokrati i min förening Fri Folkbildning 2015. Hon nämnde då att förnuftig och frimodig åsiktsbildning inte räcker utan att korrekt nyhetsförmedling är avgörande för att vinna mot det politiskt korrekta etablissemanget.

Hon sa detta apropå mordet på två svenskar på IKEA i Västerås hösten 2015. En släkting till henne kommenterade att mördaren sökt asyl i Sverige och borde behandlas därefter, vilket Formgren korrigerade med att afrikanen redan besökt Italien i samma ärende, något hon läst i utländsk press. Att han inte utvisades dit var bedrövligt men det är en annan fråga.

Det andra tillfället var samma höst vid några bättre middagar i Vasastan i centrala Stockholm. J

ag ledde då planeringsmöten i stan för att skapa något Sverigevänligt medieprojekt. Micke Willgert och jag bjöds in av två herrar till höger för att presentera våra tankar, däribland Swebbtv.

De erfarna herrarna föreslog istället att vi tillsammans skulle ordna fram ett par hundra miljoner och köpa SvD som sedan skulle göras om till något i stil med vad Werner von Heidenstam ville med tidningen. Bulletins Per Gudmundson är medveten om vad traditionen förpliktar.

Willgert och jag tackade för förslaget men några miljoner hade vi inte, tvärtom. Vi startade ändå 30 dec 2015 med ett reportage gjort med en mobilkamera i Ånge där asylsökande vällt in.

Bulletin räcker ju inte långt men kan säkert inspirera andra  till exempel att starta en högervinklad tevekanal för marknätet. Se Bulletin om mig och Swebbtv.

2004 kunde två riksdagsledamöter, Ohly och Schyman, påverka TV8 att sluta sända Fox News. 

Idag finns marknaden men finns medieentreprenörerna?  2020-talets Jan Steckbeck, vem är du?

Den geniale galningen | Kingmagazine
https://www.kingmagazine.se/den-geniale-galningen/