Alors, il était 25 ans il a  defenstré.

För 25 år sedan, den 4 november 1995 gav filosofen Gilles Deleuze upp och lutade sig ut från fönstret vid tredje våningen, rue Bizerte, Paris.  Han föll och dog omedelbart.    Han hade levt med en kvarts lunga sedan 1969 och rökt många cigaretter.

Jag ska inte försöka mig på att skriva om hans verk som jag ännu inte är helt på det klara med, även om jag gjorde ett försök vid Södertörn 2005.

BASED DELEUZE

 

Istället ska jag hedra hans minne genom att ta fram  några okända sidor hos Deleuze som en ung amerikansk politisk teoretiker och aktivist, Justin Murphy, tagit fram i sin bok Based Deleuze (2019).

Deleuze ogillade att man repeterar vad andra sagt och såg hellre att man tänker själv. Han skulle, i likhet med min opponent Sven-Olof Wallenstein på Södertörn, ansett att min mediokra magisteruppsats var trist. Jag var en misslyckad poststrukturalist, förutom postmodernist. Murphy menar att Deleuze hade hatat postmodernisterna och gör skarp åtskillnad mellan de två post-tankeriktningarna.

Murphy tänker nytt med hjälp av en annan deleuzeian, Nick Land. Båda tillhör i vid mening lägret runt IDW, alt right, neoreactionary, accelerationism, tillsammans med Curtis Yarvin (som berömmer boken på baksidan ”You know, it’s not that bad”). Murphys bok, som han skrev på en månad, är en extrapolering och försvar av Lands ”högerdeleuzeianism”. Bokens undertitel lyder ”The reactionary leftism of Gilles Deleuze”.

Murpy inleder med att beskriva en 21 årig Gilles 1946 som kristen mystiker i katolsk medeltida anda  utifrån en brådmogen text, Från Kristus till borgerligheten.  Texten ska uppfattas som en kritik av den ledande katolske teologen Jacques Maritains intellektualism och dualism till fördel för en affektiv mysticism, i medeltida mystisk tradition  från författaren till  Nubes Ignorandi fram till Simone de Veil.

För mig var detta okänt men Murphy är något på spåren eftersom detta förebådar den Spinozism som Deleuze ägnar sig åt från 1960-talet.  Bort från cartesiansk dualism mot den enda Substansen, eller Gud.

HÖGER DELEUZE

Vidare har Murphy redan i titel anlag ett perspektiv som ska göra Deleuze till en högerliberatarian, a market anarchist. ”Based” är slang i alt right kretsar för ”un-woke”. En Deleuze som alltså ska vara till höger? Det är nästan obegripligt och beläggen är tunna för att göra denne vänstertänkare till det motsatta.

Vad 11-årige Deleuze ska ha sagt om att bada på stranden i Normandie tillsammans med arbetare 1936, vilket hans mor inte accepterade, tar Murphy upp som bevis vilket är svammel.  Att varken den unge eller äldre Deleuze inte tog avstånd från detta och hans familjs aktiva deltagande på den högerextrema sidan under ockupationen ska ha lett honom in på en skepsis mot vänsterextremister. Pyttsan.

Hans vapenbroder Félix Guattari hatade visserligen maoister, och Deleuze fick själv lämna sin föreläsningsal på Vincennesuniversitetet när maoistkollegan Alain Badiou bröt in i hans föreläsning med sina adepter, anklagade Deleuze för att vara småborgerlig. Denne reste sig, tog sin hatt och gick ut. En gentleman slåss inte.   Men det gör honom knappast höger. Möjligen en anark som Ernst Jünger.

Murphy driver en rimlig tes om att Deleuze var skeptisk till  oklara hierarkier, småfascistiska självutnämnda grupper som trodde att de visste allt. SJWs idag.

Samtidigt beskriver Murphy att Deleuze var elitist som i Nietzsches anda ville få fram allt högre stående individer, kanske till och med med HBD, Human BioDiversity. IQ nämns inte av Deleuze men enligt Murphy finns det implicit i Deleuze och Guattaris två stora opus, som nu finns på svenska. Raser nämns men mer otydligt.

MARKNADSANARKIST

Marknadsekonomi och kapitalism är inte samma sak vilket Deleuze och Guattari lärde från historikern Fernand Braudel. De kreativa entreprenörerna under medeltidens Sydeuropa behärskades av städernas trögare borgerlighet och byråkrater som fångade in deras innovationer och företagarfantasi och formade den till borgerlig konform kapitalism. Entreprenörskap är anarkism? Njae.

Slutligen gör Justin Murphy den aristokratiske anarkisten Gilles Deleuze till en föregångare av Jordan B Peterson. Denna tolkning menar att det psykologiska begreppet ”latent inhibition” hos Peterson motsvaras av kreativitet och schizofreni hos Deleuze och Guattari.  Hrmm.

Schizofrena är oerhört öppna för nyheter (som Jordan Peterson och jag, händelsevis). Om man inte reagerar på ny men irrelevant information kan man bli galen om man är lågt begåvad, eller bli kreativ (om man är högt begåvad, dessa är Murphys tolkningar av Peterson).

Både Peterson och Deleuze ville dels förstå kreativitet, dels se hur kreativitet kunde gå i fascistisk riktning (hela Petersons forskning handlar om att förstå despotiska regimers folkliga stöd).

Peterson och Deleuze skulle kanske ha mer att tala om än Peterson och Foucualt eller Derrida. En annan fantasifull ung nordamerikan med kanalen Plastic Pills har tagit upp samma tråd  om Deleuze /Peterson som Justin Murphy, här via humrar (en metafor som finns hos Peterson och Deleuze).

Jag stannar här men kommer återkomma till denne solitäre fransman. Merci pour tout.