Det slog mig att dagens västerländska demokratier, där det politiskt korrekta Sverige leder, utmärker sig av misslyckanden på flera plan samtidigt.

Å ena sidan levererar inte staten grundläggande funktioner som skola, infrastruktur, elförsörjning, trygghet osv. Å andra sidan existerar ingen samhällsdebatt om vart allt syftar, något gemensamt mål.

Istället finns en sörja av målkonflikter, värdegrundspåbud, inkompetens, poserande politiker och tjänstemän som hellre sysslar med symboler än effektiva åtgärder.  Lars Åbergs analys i av integrationsprojekt är talande, liksom myndigheter som  det föreslagna Institutet för mänskliga rättigheter, Delegationen mot segregation (DELMOS) och allsköns genusinstitutioner.

Kanske var det samtalet med Einar Askestad i helgen som fick mig att tänka i dessa banor. Han talade om filosofiskt grundade livsval som också kan översättas till samhällsvisioner.

Liknande humanistiska och civilisationskritiska politiskt nydanande tankar stötte  jag på i början av 1980-talet då marxismen gått i stå. Där fanns dels de östeuropeiska dissidenterna Havel, Kosik, Konrad som slogs för en humanistisk- existentialistisk socialism, dels den frambrytande postmodernismen (Kosiks bok Det konkretas dialektik översattes till svenska 1978  av Horace Engdahl).

Johan Lundbergs bok reder ut den postmoderna samtidshistorien men det finns nog mer att säga om frånvaron av kompentens och eftertanke på båda dessa plan, de konkreta vardagsbesvären som inneburit att familjer tvingas planera med hänsyn till ungdomsrånare och övergrepp som aldrig tidigare, och de trubbiga värdegrundskorrekta visionerna som levereras från våra medier och  som styr kulturlivet in i tjat om ras och kön och klimat. Där har tyvärr bokstavsvänstern återvänt från 1970-talet efter en paus under 1980-90-talen.

Jag har ägnat större delen av mitt intellektuella liv till att förstå de större estetiska och existentiella frågorna än de rent sakpolitiska. Även när jag var organiserad Vänsterpartist höll jag med de borgerliga i sakfrågor. Men jag ville vidare och såg tidigt i Danmark hur futtigt vänstern hanterade bohemiska neo-romantiker, depprockare och utlevande poeter som Michael Strunge. 

De två nivåer jag talar om, den praktiska vardagen som kräver sakkunskap och kompetens, ingenjörstänkade och sunt förnuft, står inte i motsättning till större frågor om livet och konsten. De kan befrukta varandra.

Men dagens samhälls- och kulturdebatt klarar inte av att artikulera någondera nivå. Istället rör man till allt och allt blir politik och moralism. En i sanning märklig tid då tågen inte kan stanna i Kumla och ingen vågar fråga om värdegrundens värdegrund.