Inte i Mats Dagerlinds neutrala text om mig och Samtiden på Avpixlat, men i kommentarsfälten har en åsiktskorridor rests som inte står PK-världen efter.  Antingen är du med oss mot PK eller så är du PK du med – hörs från ilskna kommentatorer. Det är inte ett dugg bättre än när KD fick skäll  för att man lagt ett par försiktiga invandringspolitiska förslag i SDs riktning.

Jag ska inte gå in på personangreppen och snurrigheter på Avpixlat, men reda ut några missförstånd:

1. Jag har inte gått ut med upplägget på Samtiden för att göra någon egen vinning, tvärtom. När jag tog jobbet julen 2013 visste jag att den ordinarie arbetsmarknaden skulle bli stängd när jag skulle förknippas med SD. Att jag nu berättat om hur illa SD skött sig betyder att jag knappast kan räkna med uppdrag inom SD världen heller.

2. Att inte kritisera SD för att därmed ge  SD mobbare som  Expo, IRM m fl kan vara en vettig strategi om man tror att SD skulle vinna på att smyga med Erik Almqvist och inte sköta sitt enda mediebolag. Sverige behöver en väl fungerande social konservativ tidning för att balansera upp den skitnödiga debatten i PK världens åsiktskorridor. Tyvärr funkade inte Samtiden. Jag hade påpekat det flera gånger och  jag såg ingen annan lösning än att vara öppen och transparent med förhållandena.

Givetvis förstår jag om folk runt och i SD blir förbannade men i detta fall är jag budbärare av en trist sanning, inte den som orsakat detta. Varje sund kritik av SD som hålls tillbaka av hänsyn till vad motståndare skulle kunna göra med den tär på förtroendet för själva politiken.  I mitt fall kritiserade jag ett organisatoriskt haveri, inte SDs politik.  Jag har fullt förtroende för SDs ideologi och för partiet i stort med vissa undantag som jag sett på närmare håll.

3. Jag har betalt ett högt pris långt innan jag engagerade mig i Samtiden. Hösten 2012 skrev jag bokrecensioner i Dispatch International efter att ha träffat Ingrid Carlqvist, en god vän och förebild.  Efter nyår avslutades mitt förordnande vid Stockholms universitet som lärare, troligen pga mina skriverier och senare för mina  politiskt inkorrekta föredragsarrangemang  och nyligen uthängd av Expo. Jag var arbetslös i 10 månader, hyrde ut två rum i min tvåa (sov själv i köket), tog ett vikariat som mellanstadielärare för 27 000 kr och sedan Samtiden för 30 000 kr.

Gamla Uppsalavänner, min vuxna dotter m fl  har tagit avstånd från mig pga min anknytning till SD, något som många offentliga och öppna Sverigevänner har erfarenhet av, många långt värre trakasserade än jag . Att jag med detta i sinnet skulle medvetet misskreditera SD är befängt eftersom jag redan betalat ett högt pris och då, enligt åsiktskorridoren i Avpixlats kommentarsfält, borde knipa käft. Men det finns inte svart eller vitt, inte bara ont eller gott.

Som jag skrev i helgen så gör mobbningen av Sverigevänner och dissidenter att man till varje pris inte vill berätta om egna missförhållanden. Så är det i alla mindre sekter och grupper. Bögar vill inte berätta att de blir slagna av andra bögar osv.  I SDs fall handlar det om en offentlig mobbning som antagit enorma proportioner långt in i varje medvetande, redaktion, skola, arbetsplats, kvarter och scoutklubb. Överallt snackas det skit om SD sympatisörer och vissa hukar och tiger, andra säger ifrån. Att då också våga säga öppet att SD kan begå misstag blir nästan oöverstigligt. Ändå får inte vi runt SD, Avpixlat och alla kritiker av svensk invandringspolitik, radikalfeminism, stolligheter från snart sagt varje etablissemang, inte bli som dem. Vi ska kunna vara toleranta och öppna till skillnad mot DN, SVT, SR, universiteten, sjuklövern och alla proffstyckare inkl operadivor och standuppare.

4. Några kommentarer hävdar att jag visste vad jag gav mig in i. Jo, att Erik Almqvist skulle sköta teknik, tipsa och skriva men inte att han skulle leda redaktionen och dessutom över nätet. Han och min kollega i Skåne skulle komma till Stockholm en gång i månaden, vilket de inte alls gjorde. Almqvist skulle successivt ge mig alla verktyg för att lägga upp texter vilket han inte gjorde öht.

5. Det är förutom på AP väldigt tyst om vad jag gått ut med från SDs sympatiskaror på twitter och FB. Folk vet inte vad de ska tycka och mina uppgifter runt Samtiden gör dem brydda och pinsamt medvetna om vad de inte vet så mycket om om, men som de kanske kunde ha anat om de vågat fråga. Så känns det när obehagliga sanningar kommer fram. Det skaver, även för oss. Vi tiger vi med.

Summa summarum:

Åsiktskorridorer är av ondo, oavsett var de spikas upp.  Jag vet att PK mediernas korridor är värre och mäktigare, men det var fan vad svårt för vissa att ta till sig kritik från de egna icke-PK leden.

Jag är ingen svikare och har att se fram emot att ha gjort mig själv arbetslös i de flesta arbetsgivares ögon ,  för att jag valt att  offentliggöra oegentligheter hos en fd arbetsgivare.

Tvärtom mot de sura kommentatorerna på Avpixlat tror jag att detta var det bästa för SD och den Sverigevänliga rörelsen. Inte nu, inte imorgon, men på sikt har detta lett till att fler runt SD vågar berätta om vad de tycker. Om PK världen kommer ta efter denna självkritik är deras sak, men i våra led ska sanningar diskuteras, dras fram internt och går inte det längre, offentligt. Demokratin har inga undantag.

Avslutar med ett foto på mig och två förebilder.

Etnologer och andra Sverigebetraktare (se här) är eniga med de flesta svenskar och utländska bedömare om att det finns nationella särdrag i Sverige, även om dessa naturligtvis förändras över tid och att inte alla svenskar alltid uppvisar alla drag.

På minussidan utmärker sig svenskar av att vara lite klumpiga och blyga i offentliga sammanhang, rakt på sak (intill tristess), okänsliga, stela och privata, anspråkslösa och medelmåttiga, melankoliska, konfliktundvikande och formella i sällskap, hellre beroende av staten än av familj och vänner, rädda att bli utstötta ur grupper om de uttrycker avvikande uppfattningar, attityder eller intressen.

På plussidan utmärker sig svenskar genom att ge raka besked, ta hand om sina närmaste familjemedlemmar, informella i yrkeslivet, aktiva (friluftsliv) och sportiga, uppskattar naturen, ärliga och pliktmedvetna, ödmjuka, kan visa närhet (kramar folk om under 50), självsäkra, punktliga, välorganiserade och självständiga, modesta, teknikvänliga och rationella .
Att vistas ensamma eller med få och nära i naturen värderas högt i Sverige, vilket inte betyder att svensken gillar att vara ensam. De vill bara vara för sig själva ett tag, helst utomhus där det är tyst. Svensken gillar inte att ha folk omkring sig jämt eller vara bunden till dem. En extrem individualism som kan kombineras med mänsklig kontakt när så önskas. Halva den svenska befolkningen är uppkopplad till Facebook och svenskar använder sig mest i hela världen av internet . Världens mest individualistiska och kommunikationstekniskt avancerade medborgare.

Att vara bland folk men ändå inte passar svensken bäst, där han kan sitter med sina apparater och småprata om strunt eller sitt arbete utan att behöva säga något mer. Utlänningar anser ibland att svenskar kan vara lite ohövliga eller så speglar de sina egna drag i svenskarna. Till exempel så kan britter som ofta anses vara tråkiga känner sig som vilt gestikulerande sydeuropéer jämfört med de buttra svenskarna medan finnar kan skoja med visst allvar om svenska mäns överdrivna öppenhet, ja rentav som gay, i meningen lössläppta homosexuella.

Den tydliga oviljan för och rädslan att stå utanför grupper som finns bland svenskar har lett etnologen Karl-Olov Arnstberg och nationalekonomen Mauricio Rojas att beskriva den svenska kulturen som kulturlös, dvs. att det mest tydliga svenska nationaldraget är att man säger sig inte ha något . Svenskarna uppfattar sin kultur enligt detta resonemang som så fullkomligt rationell och normal att de inte ser sin egen kultur som ett nationaldrag överhuvudtaget. Denna nationella kulturblindhet är ett vanligt drag hos alla befolkningar, men för svenskar blir det extra märkligt, och extremt, eftersom deras värderingar är extrema och ytterst ovanliga. Den svenska placeringen i det yttersta övre högra hörnet i World Values Surveys undersökningar som världens mest individualistiska, rationella och sekulära land är praktiskt taget okänd för svenskarna själva.

Ändå kan det vara så att den svenska kulturen är lite vag, men samtidigt tydligt förnuftsinriktad och mindre öppen, lite lantlig och enkel. Vagheten i den svenska kulturen kolliderar med att vara världens mest individualistiska land om man med detta menar att svenskarna verkligen uttrycker något individuellt, fritt från andras uppfattningar och utanför kollektiv. Men den svenska individualismen kanske är annorlunda och betyder att gilla och ha rätt att vara ensam, att blanda sig i grupper utan att tvingas ta ställning eller vara tyst och vemodig ensam eller i sällskap. Vad än som döljer sig bakom dessa värderingar är svenskarna extrema.

Svenskar fördrar sitt rationella och något inbundna känsloliv med ett särskilt slags naturromantisk melankoli som omvärderas positivt som vemod. Att tyst behärska sina känslor kan verka som att svensken har tråkigt eller är ledsen men han kan bara vara nöjd, vilande i ett bitterljuv och romantisk känsla av att vara vilse i stadsliv och objekt i andras planer. Vemod påminner om ytlig sentimentalitet men det svenska vemodet värderas för sina djupa rötter. Trubadurer, författare, filmare, musiker och skådespelare har berört dessa nationella känslor som svenskar än idag uppskattar i ständigt nya tolkningar och kulturella uttryck sedan generationer .
Vemod är det pris svensken betalar för sin känslobehärskning.

Förnekandet av att fritt uttrycka sitt inre känsloliv leder, tillsammans med andra mentala problem för den extrema patienten Sverige som vi strax ska se, att svenskarna lider tillsammans utan att de inser vad deras extrema kultur gör med dem. Vemod, nationellt paniksyndrom, självcensur, infantilisering och en tystnadsspiral föder frustration, depression, ängslan, känsloutbrott och en oförmåga att leva normala vuxna liv för svenskarna. En nationell schizofreni lurar under de tydliga mönstren av vardagsneuroser och mild hysteri. Att uppträda normalt på svenska villkor om man vet att dessa villkor är extrema leder till parallella värden, åsikter och sätt att leva och ljuga. Att vara normal i Sverige kräver att man blir extrem.

Qaisar Mahmood, född i Pakistan och uppfödd i Sverige, välutbildad och nyfiken, reste runt Sverige på sin motorcykel för att finna spår av distinkt svensk kultur men hittade inte mycket. Svensk kultur är som en lök med skal efter skal utan en inre kärna var Mahmoods slutsats som liknar Arnstbergs och Rojas beskrivningar av den kulturförnekande kulturen. Dock har en sådan undanglidande definition av svensk kultur obehagliga konsekvenser som utnyttjas av den multikulturella vänstern för att avföra alla definitioner av svensk kultur och hävda att alla inflyttade praktiskt taget är svenskar. Mahmoods slutsatser välkomnas av dessa multikulturalister som ser tal om en svensk kultur med en historia och traditioner som främlingsfientligt och även rasistiskt. Detta är nonsens och varken vad Mahmood, Arnstberg eller Rojas hävdar.

Det finns bestämda drag i Sveriges kultur, livsstilar och historia som utmärker dess invånare, bland dem en viss anspråkslöshet. Det betyder inte att svensk kultur inte existerar, men att kulturen har sina särdrag och bland dem en vaghet och tyst allvar. Dagens svenskar är långt ifrån de vilda vikingatågens bravader menade kritikern Christopher Hitchens i sin recension av Stieg Larssons Millennium trilogi:

“If a Larsson character wants to show assent, he or she will ‘nod’; if he or she wants to manifest distress, then it will usually be by biting the lower lip. The passionate world of the sagas and the myths is a very long way away” .

Den amerikanska författaren Susan Sontag spenderade sju månader i Stockholm år 1969. I ett brev till sin tidskrift, den alternativa hippa Ramparts i San Francisco, berättade hon om sina erfarenheter av det coola socialistiska utopin Sverige. Även om hennes intryck är fyra decennier gamla finns förvånansvärt mycket överensstämmelse. Hon såg svenskar, inklusive svenska hippies och bohemer vid 1960-talets sista år, som försiktiga och trevliga, barnsligt självcentrerade och alltid med stor självbehärskning. Den hårda aggressionskontrollen görs av varje enskild svensk själv hävdade hon.

Tystnad är svenskens nationella särdrag med vissa undantag. Sontag märkte att svenskarna alltid berättade för andra när de gick på toaletter och vad de skulle göra där. Att vara bland folk är som att vara på arbetet för svenskarna och många klagade på hur trötta de var på att ha folk omkring sig och tvingas prata. För en New Yorkbo som Susan Sontag var detta beteende obegripligt. Hon märkte också att stadslivet i Stockholm var raka motsatsen till smältdegeln New York. Vad som gjorde skillnad för svenskarna var alkoholen. För unga och gamla blev det plötsligt tillåtet att uppträda larvigt och galet, raka motsatsen till deras uppträdande innan berusningen. ”Svenskor vill bli våldtagna”, noterade hon när alkoholen förändrade svenskarnas relationer. Hon trodde inte för ett ögonblick att socialdemokratin eller välfärdsstaten var ansvariga för de djupare defekterna i svenskarnas uppföranden, utan att de berodde på gamla traditioner från den svenska landsbygden och de lantliga men nu stadsboende svenskarnas brist på självförtroende i modernt umgängesliv.

Den svenska blygheten är närmast sjuklig menade Susan Sontag. Extremt patologisk. Ändå hängde hon med de mest hippa och avslappnade svenskarna i Stockholm Woodstockåret år 1969 som år 1970 skulle arrangera Festen på Gärdet i Stockholm, städat och korrekt med polistillstånd och vrålande protopunkband som Uppsalas Gudibrallan. Schizofrent och extremt.

En annan sann berättelse om svenskhet handlar om när svenske Pär och chilenaren Mauricio for till England år 1978 för att dricka öl och ha kul, se här mer om Rojas. I Sverige hade de träffats över en bit mat och öl ibland och delat på notan som svenskar gör. Mauricio sade till Pär att nu när de var på väg utomlands ville han stå för ölen eftersom han hade lite mer pengar än Pär och ville vara mer som folk utomlands. Pär gick med på det generösa erbjudandet efter lite knorrande och lät Mauricio bjuda honom vid pubbesöken. Men på flyget hem kunde inte Pär bärga sig från sin självpåtagna plikt att slippa stå i skuld till sin Mauricio och vara beroende. Pär plockade fram 150 kronor efter en redogörelse för alla öl och fish-n-chips han druckit och ätit på Mauricios bekostnad. Den konfunderade Mauricio var tvungen att ta emot Pärs pengar och lärde sig därmed hur svårt det är för svenskar att stå i skuld, även till generösa vänner. Extremt svårt.

En annan kommentar från den iranskfödde debattören och forskaren Nima Sanandaji visar tydligt att det finns svenska värderingar och kulturella särdrag. Han menar att nyckeln till Sveriges ekonomiska och sociala framgångar under 1900-talet inte beror på arbetarrörelsen eller välfärdsstaten utan på just vissa nationella särdrag. Befolkningsmässiga och kulturella faktorer tillsammans med ett gynnsamt företagsklimat var avgörande för den exceptionellt höga och långa tillväxten åren 1870- 1970:

1) Sverige visade höga tillväxtsiffror och hade en intakt svensk samhällsmodell före det socialdemokratiskt styrda 1930-talet
2) De svenskamerikaner som emigrerade till Nordamerika under 1800-talet uppvisar även idag samma framgångsrika sociala utveckling som de svenskar som stannat kvar i 1900-talets omfattande välfärdsstat. Kulturella faktorer som protestantisk arbetsmoral och förmåga och uppskattning av hårt slit på landet var väsentligt för de svenska och svenskamerikanska framgångarna. Möjligen var svenskamerikaner mer religiösa och puritanska än svenskarna.
3) I början av 1990-talet nedmonterade Sverige de mest generösa välfärdstjänsterna, minskade den offentliga sektorn och fick tillbaka den höga tillväxten landet inte haft sedan 1960-talet. Perioden 1970–1995 med utbyggnad av en omfattande offentlig sektor hade samtidigt låg tillväxt.

Det är sant menar Sanandaji i sin rapport att Sverige har upprätthållit en hög levnadsstandard trots höga skatter men samtidigt är det fel att dra slutsatsen att det betyder att höga skatter inte påverkar tillväxten, vilket politiker och vissa nationalekonomer till vänster gärna gör. Tydliga och stabila värderingar är vad som bygger upp välfärdssamhället. Höga skatter har varit möjliga på grund av det sociala kapital de hårt arbetande svenskarna byggt upp under sekler.

Men det hårt förvärvade sociala kapitalet, den strävsamma arbetsmoralen och lojaliteten till samhället har snabbt eroderats. Andelen svenskar som anser att det inte är rätt att ta emot bidrag man inte har rätt till har sjunkit från 81 % år 1981 till 61 % år 2008 . En fjärdedel av den svenska befolkningen har alltså tappat tilltro till de traditionella dygderna ärlighet och hederlighet. Vad som byggts upp under sekler har förötts på ett årtionde. De många skandalerna begångna av makthavare inom arbetarrörelsen har lett till bristande tilltro hos folket när politiker till vänster ansett sig som finare och stå för högre värderingar än de vanliga syndiga svenskarna. Mer om Sanandaji

Hårt arbetande, pålitliga och tysta svenskar förväntar sig att andra lika kapabla medborgare ska bidra till välfärdsstaten eftersom den bygger på en generell välfärdspolitik som inte kan bära för många gratispassagerare. Välfärden är till för alla utan åtskillnad sedan år 1913 års magra men jämlika folkpension. I andra länders välfärdssystem blir bidragsmottagare förhörda och deras privatliv undersökta . Men alla svenskar är inte pålitliga eller ens försvarbara i någon rimlig mening. Några använder välfärdstjänster i själviska, konstnärliga och sjukliga syften. Se nästa avsnitt.

För exakta referenser, se min bok Sverige 2020