![Sjunne [ dot ] com](https://sjunne.com/wp-content/uploads/2014/11/unnamed-kopia.jpg)
Den engelska upplagan av min Sverigebok, The Swedish Story, uppmärksammas av den svenske bloggaren The Swedish Surveyor. Recensionen är välvillig men har även synpunkter på bokens akademiska stil.
Jag söker nytt jobb
C.V. för Jan Sjunnesson
Anställningar
10 år inom lärarutbildning och pedagogik, varav sex år som projektledare vid uppdragsutbildning
10 år som lärare och ledare vid folkhögskola och studieförbund
3 år inom journalistik och opinionsbildning i Sverige och utomlands (se Texter ovan)
3 år som skolledare inom grund – och gymnasieskola
Utbildningar
Fil. mag. i filosofi
Fil. mag. i pedagogik
Folkhögskollärarexamen
Medielinje, folkhögskola
Övrigt
Skrivit sex böcker på svenska och engelska (fack- och skönlitteratur, se Böcker ovan) och skriver på en ny om utbildning, innehar körkort och bil, talar flytande engelska, franska och danska samt lite hindi. Bosatt i nordvästra Stockholm.
Född 1958
Tacksam för tips !
/Hilsen,
Sjunne
08/7778277
SD Stockholms stads styrelseförslag koncenterar makten
I huvudstaden ska hållas årsmöte i Sverigedemokraternas Stockholmsavdelning nästa söndag, den 1 mars. DN redogjorde för valberedningens förslag den 12/2 med bild på den nya riksbekante kandidaten Kent Ekeroth (fö skriven i Lund), så alla uppgifter är offentliga.
Men det intressanta i valberedningens förslag är inte personerna, utan vilka positioner de representerar. Enligt mig finns det tre huvudinvändningar mot förslaget, alldeles oavsett hur oförvitliga och behjärtansvärda människor de föreslagna kandidaterna är.
1. Maria Danielsson är fn gruppledare i stadsfullmäktige och ordförande i SD Stochholm. Det är en ordning som innebär att makt och information, befogenheter och resurser, koncentreras till en person, som samtidigt ska balansera två roller; den som vald och betald kommunpolitiker och den som vald ordförande i en ideell förening som sett till att hon blivit fått det ansvarsfulla uppdraget som gruppledare.
I ett aktiebolag skiljer man på styrelseordförande och verkställande direktör. I upplägget för SD Sthlm blir den verkställande i kommunala frågor, gruppledaren, och ledaren för den ideella politiska föreningen, samma person. Andra partier i Stockholms stad har inte detta upplägg utan delar på makten och uppdragen. Att dessutom föreslå Martin Westmont som vice ordförande innebär en ytterligare kommunal maktkoncentration.
2. Martin Westmont är anställd av Stockholms stad som politisk sekreterare för SD. Han är dessutom ledamot av stadsfullmäktige, en inte ovanlig ordning.
Men att göra en politisk tjänsteman till vice ordförande innebär att hans roll som beslutande förtroendevald i föreningen och hans roll som tjänsteman riskerar att blandas samman. En öppen diskussion om hans arbetsuppgifter kan inte föras i styrelsen, alldeles oavsett hur väl just Westmont sköter sig.
Bäst är att inte ha av partiet betalda tjänstemän i ledande ansvarsställning, vilket omöjliggör även Jacob Hagnell som andre vice ordförande då han är avlönad av SDs riksorganisation. Båda kan med fördel adjungeras eller ingå som ordinarie styrelseledamöter. Detsamma gäller Jenny Ribskog, politisk sekreterare som kandiderar.
3. Kommunalpolitik i all ära, men många väljer att engagera sig för en mängd andra frågor. Att ha ordförande och vice ordförande djupt engagerade i Stockholms stads frågor kan bli väl mycket kommunalt fokus. Om Hagnell väljs till andre vice ordförande blir samtliga ledare för SD Stockholm kommunpolitiker.
Dessa invändningar är principiella och ska inte ses som kritik av personerna Danielsson, Westmont, Ribskog och Hagnell. De gör säkert ett bra arbete och mer därtill i övertid. Men att bygga in en maktkoncentration utan kontrollinstanser utanför en viss sfär, i detta fall den kommunala, är inte välbetänkt.
Risken är stor att hur goda och fina personer de föreslagna styrelseledamöterna är att information och makt hamnar i för få händer. Fem av sju föreslagna ledamöter är antingen politiskt tillsatta tjänstemän (3) eller heltidspolitiker (2 inkl Ekeroth).
Dessutom riskerar alla i ledningen bli totalt utarbetade av att axla så mycket ansvar, så av arbetsmiljöskäl är upplägget inte hälsosamt.
Årsmötet den 1 mars får avgöra.
När Svenska PEN svek svenska dissidentskribenter
Denna text om fyra förföljda svenska journalister skickades i oktober 2014 för publicering till Svenska PEN-klubben , vars ”dissidentblogg” tar upp just inskränkningar och hot mot journalister världen över.
Ola Larsmo, för övrigt en Uppsalabekant till mig sedan 30 år tillbaka, är ordförande i svenska PEN, ogillade nog mitt tidigare kritiska inlägg om PEN och sk fristadsförfattare.
Tyvärr ville inte den svenska PEN-klubben ta in den något ironiska texten eller ens veta något om hoten mot dessa kollegor i Sverige. Inte heller fackförbundstidningen för journalister, Journalisten, ville publicera den, vår egen fackliga medlemstidning.
Texten är att betrakta som satir så jag förstår deras inställning och tanken var att tre dissidenttidningar (Samtiden, Avpixlat, Dispatch) skulle sampublicera texten och skoja lite, men ledningen av Samtiden hindrade detta tilltag. Synd för den är ju lite kul.
* * *
8 oktober, 2014
Till Svenska PEN,
Vi är några publicister som gärna vill att ni tar in detta inlägg. Vi förföljs i vårt hemland av såväl staten som mäktiga mediehus, och enskilda illvilliga och hotfulla individer som spanar på oss utanför lagens räckvidd. Anledningen är att vi står i opposition till rådande åsikter och etablissemang som nu lärt sig att hantera även för makten misshagliga webbtidningar som våra med repressiva medel.
Det är precis som ni skriver på er blogg Dissidentbloggen, att ”totalitära regimer sakta men säkert försöker täppa igen hålen och censurera de nya digitala medierna – bloggar med obekväma sanningar stängs ned och upphovspersoner tystas genom hot och repressalier. ”Nya galler har fallit ned över Internet och diktatorer har hunnit ifatt den tekniska utvecklingen.”
Alla våra tre webbtidningar har utsatts för överbelastnings- och hackerattacker. Vissa av angreppen kan spåras digitalt till inflytelserika mediehus men polisen vill inte utreda. Vi tror att det beror på att våra tidningar motarbetas av makten och medierna, ja även av polisen.
En av oss kommer i dagarna fly utomlands till ett grannland för att den journalistiska arbetssituationen har blivit för hotfull i hemstaden. En utländsk kollega som ger ut en av våra tidningar med en av oss besköts förra året i sitt hem. En annan kommer flytta till en annan stad och bo på hemlig adress. Alla av oss har blivit av med vänner, bekanta, karriärer och släkt för våra åsikters skull.
Flera av oss har blivit fysiskt attackerade av meningsmotståndare 2013 och 2014 , en blev offentligt förnedrad av en universitetsprofessor och nyligen tog journalisternas eget fackförbund emot en motion som vill utesluta sådana som oss trots att denna av oss varit medlem i över 30 år och fackligt förtroendevald.
Statens egna teve- och radioutsändningar har godtycklig strategi emot oss. Ibland får vi vara med i studio, ibland inte. Efteråt kan ledningen för den statskontrollerade radion till exempel ta tillbaka att de lät oss medverka trots att tittarna reagerar när de inte håller sig till sina egna regler om opartiskhet och objektivitet .
Vi anser att det godtyckliga halvöppna systemet inte är att föredra framför verklig censur och repression av åsikter.
Våra bröder i öster och syd visste före 1989 att de levde under ett förtryckande system och kunde skratta och stödja sina dissidenter, men här är makten mer försåtlig. De låtsas upprätthålla grundlagsfästa tryck-, mötes- och yttrandefriheter, precis som östländerna gjorde för den delen utan att medborgarna där gick på den bluffen. Men våra egna landsmän tror verkligen att makten är demokratisk i sina förföljelser av oss och behandlar oss som paria, dissidenter, kriminella man kan förtala och håna.
Faktum är att makten och medierna tar till ljusskygga halvkriminella element som letar upp oss och våra meningsfränder, knackar på våra dörrar och begår rena hemfridsbrott. Bara för att vi yttrar oss offentligt. Begår vi brott finns ett polisväsende att anmäla oss till, fast vi har sett att även polismyndigheten verkar vara infiltrerad av de halvkriminella åsiktsregisterande personförföljarna .
Snälla, skriv om vad som sker i vårt land. Vi kan inte berätta vilket det är men vi behärskar det svenska språket så det bör vara enkelt för Svenska Pens Dissidentblogg att ta in detta. Om ni avstår kommer vi försöka publicera detta i andra kanaler.
Men som PEN:s egen charter nr 4* föreskriver, så anser vi att Svenska PEN bör stå främst i striden för den fria pressen i alla länder. Även i vårt hemland.
Ingrid Carlqvist
Mats Dagerlind
Roger Sahlström
Jan Sjunnesson
* ”4. PEN arbetar för obehindrad förmedling av tankar och idéer inom alla länder och mellan alla länder, och dess medlemmar förbinder sig att motsätta sig varje form av inskränkning av det fria ordet i det land och det samhälle de tillhör, liksom i världen i övrigt där så är möjligt. PEN är för en fri press och motsätter sig godtycklig censur i fredstid”
Åsiktskorridoren på Avpixlat
Inte i Mats Dagerlinds neutrala text om mig och Samtiden på Avpixlat, men i kommentarsfälten har en åsiktskorridor rests som inte står PK-världen efter. Antingen är du med oss mot PK eller så är du PK du med – hörs från ilskna kommentatorer. Det är inte ett dugg bättre än när KD fick skäll för att man lagt ett par försiktiga invandringspolitiska förslag i SDs riktning.
Jag ska inte gå in på personangreppen och snurrigheter på Avpixlat, men reda ut några missförstånd:
1. Jag har inte gått ut med upplägget på Samtiden för att göra någon egen vinning, tvärtom. När jag tog jobbet julen 2013 visste jag att den ordinarie arbetsmarknaden skulle bli stängd när jag skulle förknippas med SD. Att jag nu berättat om hur illa SD skött sig betyder att jag knappast kan räkna med uppdrag inom SD världen heller.
2. Att inte kritisera SD för att därmed ge SD mobbare som Expo, IRM m fl kan vara en vettig strategi om man tror att SD skulle vinna på att smyga med Erik Almqvist och inte sköta sitt enda mediebolag. Sverige behöver en väl fungerande social konservativ tidning för att balansera upp den skitnödiga debatten i PK världens åsiktskorridor. Tyvärr funkade inte Samtiden. Jag hade påpekat det flera gånger och jag såg ingen annan lösning än att vara öppen och transparent med förhållandena.
Givetvis förstår jag om folk runt och i SD blir förbannade men i detta fall är jag budbärare av en trist sanning, inte den som orsakat detta. Varje sund kritik av SD som hålls tillbaka av hänsyn till vad motståndare skulle kunna göra med den tär på förtroendet för själva politiken. I mitt fall kritiserade jag ett organisatoriskt haveri, inte SDs politik. Jag har fullt förtroende för SDs ideologi och för partiet i stort med vissa undantag som jag sett på närmare håll.
3. Jag har betalt ett högt pris långt innan jag engagerade mig i Samtiden. Hösten 2012 skrev jag bokrecensioner i Dispatch International efter att ha träffat Ingrid Carlqvist, en god vän och förebild. Efter nyår avslutades mitt förordnande vid Stockholms universitet som lärare, troligen pga mina skriverier och senare för mina politiskt inkorrekta föredragsarrangemang och nyligen uthängd av Expo. Jag var arbetslös i 10 månader, hyrde ut två rum i min tvåa (sov själv i köket), tog ett vikariat som mellanstadielärare för 27 000 kr och sedan Samtiden för 30 000 kr.
Gamla Uppsalavänner, min vuxna dotter m fl har tagit avstånd från mig pga min anknytning till SD, något som många offentliga och öppna Sverigevänner har erfarenhet av, många långt värre trakasserade än jag . Att jag med detta i sinnet skulle medvetet misskreditera SD är befängt eftersom jag redan betalat ett högt pris och då, enligt åsiktskorridoren i Avpixlats kommentarsfält, borde knipa käft. Men det finns inte svart eller vitt, inte bara ont eller gott.
Som jag skrev i helgen så gör mobbningen av Sverigevänner och dissidenter att man till varje pris inte vill berätta om egna missförhållanden. Så är det i alla mindre sekter och grupper. Bögar vill inte berätta att de blir slagna av andra bögar osv. I SDs fall handlar det om en offentlig mobbning som antagit enorma proportioner långt in i varje medvetande, redaktion, skola, arbetsplats, kvarter och scoutklubb. Överallt snackas det skit om SD sympatisörer och vissa hukar och tiger, andra säger ifrån. Att då också våga säga öppet att SD kan begå misstag blir nästan oöverstigligt. Ändå får inte vi runt SD, Avpixlat och alla kritiker av svensk invandringspolitik, radikalfeminism, stolligheter från snart sagt varje etablissemang, inte bli som dem. Vi ska kunna vara toleranta och öppna till skillnad mot DN, SVT, SR, universiteten, sjuklövern och alla proffstyckare inkl operadivor och standuppare.
4. Några kommentarer hävdar att jag visste vad jag gav mig in i. Jo, att Erik Almqvist skulle sköta teknik, tipsa och skriva men inte att han skulle leda redaktionen och dessutom över nätet. Han och min kollega i Skåne skulle komma till Stockholm en gång i månaden, vilket de inte alls gjorde. Almqvist skulle successivt ge mig alla verktyg för att lägga upp texter vilket han inte gjorde öht.
5. Det är förutom på AP väldigt tyst om vad jag gått ut med från SDs sympatiskaror på twitter och FB. Folk vet inte vad de ska tycka och mina uppgifter runt Samtiden gör dem brydda och pinsamt medvetna om vad de inte vet så mycket om om, men som de kanske kunde ha anat om de vågat fråga. Så känns det när obehagliga sanningar kommer fram. Det skaver, även för oss. Vi tiger vi med.
Summa summarum:
Åsiktskorridorer är av ondo, oavsett var de spikas upp. Jag vet att PK mediernas korridor är värre och mäktigare, men det var fan vad svårt för vissa att ta till sig kritik från de egna icke-PK leden.
Jag är ingen svikare och har att se fram emot att ha gjort mig själv arbetslös i de flesta arbetsgivares ögon , för att jag valt att offentliggöra oegentligheter hos en fd arbetsgivare.
Tvärtom mot de sura kommentatorerna på Avpixlat tror jag att detta var det bästa för SD och den Sverigevänliga rörelsen. Inte nu, inte imorgon, men på sikt har detta lett till att fler runt SD vågar berätta om vad de tycker. Om PK världen kommer ta efter denna självkritik är deras sak, men i våra led ska sanningar diskuteras, dras fram internt och går inte det längre, offentligt. Demokratin har inga undantag.
Avslutar med ett foto på mig och två förebilder.
#sjunnegate
När jag berättade öppet i DN 14/2 om hur den SD-ägda webbtidningen Samtiden egentligen sköts trodde jag att ledningen för tidningen, Sverigedemokraternas partiledning och styrelsen för dotterbolaget Samtid och Framtid AB, skulle agera.
Men inget verkar ha förändrats. Erik Almqvist styr fortfarande det redaktionella arbetet och den ansvarige utgivaren, dvs. undertecknad, har än mindre insyn i vad som publiceras. Jag ingår inte i den redaktionella nätkommunikationen och har inte tillgång till webbpubliceringsverktyg nu heller.
Givetvis är det förståeligt att jag, som nu ställt till denna röra inför öppen ridå och dessutom i politiskt korrekta Dagens Nyheter, som såväl på ledarplats som i nyheter baktalat och kritiserat SD, nu förs åt sidan. Men inget tyder på att den tilltänkte efterträdaren som ansvarig utgivare, den politiske redaktören Markus Jonsson, kommer få de befogenheter och verktyg som hans ansvar erfordrar. Noterar för övrigt att Jonsson redan nu gjorts till ansvarig utgivare på Samtiden.nu redan förra helgen, trots att hans ansökan ännu inte beviljats. Nåväl.
Min närmaste chef Martin Kinnunen har erbjudits att träffa mina fackliga företrädare från Journalistförbundet för att diskutera mina arbetsuppgifter, men inte visat något större intresse att lösa skyndsamt konflikten eftersom han skjutit upp mötestider. Inget tyder på att hans beslut angående redaktionsarbetet kommer att ändras, dvs. Erik Almqvist ska vara kvar och i realiteten styra tidningen. Vad jag ska syssla med är oklart eftersom jag nu är arbetsbefriad.
Erik Almqvists roll har varit uppenbar för alla inblandade från början. När DN släppte nyheten förra helgen skrev riksdagsledamoten Kent Ekeroth , ” Dagens icke-nyhet: Erik Almqvist är involverad i Samtiden *gäsp*” på Twitter .
Givetvis har detta varit känt eftersom Almqvist fick 3, 4 miljoner för att starta upp en webbtidning vid den s.k. järnrörsskandalen hösten 2012 (där Ekeroth filmade en arg och berusad Almqvist). Men förutom notoriska läsare av nätforumet Flashback har detta inte varit uppenbart för allmänheten förrän DN intervjuade mig.
För SDs ledning har dock Erik Almqvists ledarskap varit känt alltsedan jag intervjuades i december 2013 i Martin Kinnunen tillsammans med Mattias Karlsson. Några månader senare fick jag via Erik Almqvist kontakt med Karlssons flickvän Louise Thorn, som skulle skriva kulturhistoriska krönikor.
För att det inte ska råda några tvivel om Erik Almqvists ledning av Samtiden citerar jag ett mail från honom till Martin Kinnunen, Paula Bieler och mig från 6/10, 2014. Almqvist skrev:
”Utöver det har jag tolkat det som min roll att ta ett övergripande ansvar för att det redaktionella arbetet har rätt ramverk och verktyg för att fungera, samt att redaktionen verkar utifrån ägarens önskan om profilering och kvalitetskrav”
Paula Bieler, som förutom Martin Kinnunen ingår i styrelsen för Samtid och Framtid AB, bekräftade detta i DN 15/2 då hon sa att ”det tyvärr inte varit möjligt att låta Sjunnesson lägga sista handen vid texter och ta ansvaret för att publicera dem.”
Den som vill veta mer kan läsa DNs reportage från 14/2 om Almqvists roll.
Vad som har tillkommit runt Samtiden sedan DNs skriverier är att upplägget med min roll som ansvarig utgivare utan befogenheter vara olagligt. Tryckfrihetsexperten Nils Funcke skrev i Expressen 17/2 :
”Sjunnesson verkar efter vad som framkom i lördagens DN ha tillsatts för skens skull. En roll som tydligen till sist blev för påfrestande för honom. Om fjärrstyrningen från Ungern också inneburit att artiklar publicerats mot hans vilja torde ägaren till Samtid och Framtid AB, Martin Kinnunen, vara ett hårsmån från att bli föremål för JK:s tillsyn”.
En anmälan angående det bedrägliga uppdraget som ansvarig utgivare för Samtiden är nu inskickad till (SvD 18/2) Justitiekanslern huruvida brott mot Yttrandefrihetsgrundlagen föreligger. Om ett brott någon gång har skett angående Samtiden mot att ansvarig utgivare inte har ”befogenhet att utöva tillsyn över framställningens offentliggörande” (4 kap 3 §) är det sedan jag som ansvarig utgivare nyligen avfördes från alla kommunikations- och publiceringssystem.
Som om detta inte räckte har Erik Almqvist spridit förståelse för den ryske presidenten Putins geopolitik, inte bara via Samtiden, utan även på sin officiella Facebook-sida och på Twitter.
EU-parlamentarikern Lars Adaktusson (KD) skrev den 30/1 i Expressen om hans ryssvänliga ställningstaganden:
”Partiets tidigare ekonomiskpolitiska talesperson Erik Almqvist, som för all del inte längre är medlem men knappast heller paria i partiets ögon, uppträder på microbloggen Twitter som kanske Putins mest ihärdiga svenska försvarare.
Även på EU- bloggen uppmärksammades Erik Almqvists ”putinism” på Twitter, något som Almqvist försökt radera men bloggaren Patrik Oksanen hann ta en skärmdump.
Att ha en osynlig redaktionschef i Ungern som under pseudonymen ”Johan Lindberg” leder arbetet på en svensk redaktion och som dessutom gärna lierar sig med Victor Orbans och Vladimir Putins idéer är otillständigt för ett svenskt riksdagsparti. Nästa redaktionsmöte, det första där alla anställda ska samlas från Malmö, Linköping och Stockholm, ska hållas i Budapest.
I ett politiskt skede när flera Allianspartier har lagt invandringspolitiska förslag i SDs riktning, opinionsmätningarna rusar i höjden och regeringen överväger att bekämpa islamistisk terrorism med de metoder som SD förgäves föreslagit i riksdagen, är inte detta debacle runt partiets webbtidning Samtiden och bolaget Samtid och Framtid, något som ledningen borde behöva ägna sig åt. Jag önskar själv att ansvariga agerat i tid så att jag slapp gå till DN för att vädra den smutsiga byken, men det fanns inget val efter ett halvårs uppmaningar till ledningen för Samtiden och SD.
Ute i landet hör medlemmar av sig till mig via sociala medier och telefon, de flesta förvånade, några förbannade på mig men också förstående. De klagar själva på maktmissbruk och toppstyrning i sina distrikt och från Stockholm. SD- Stockholms öppna gräl visar hur illa det kan se ut (DN 17/2 och Expressen 16/2 ).
Jag kan givetvis inte agera å missnöjda medlemmars vägnar, men mitt utspel har satt igång en rörelse av besvikna Sverigedemokrater. Det handlar inte om ideologi och politik, utan som i fallet med Samtiden, om organisation och ledarskap. SD växer snabbt och de nya f.d. Alliansväljarna som valde SD 2014 vill inte se ett nytt parti falla ihop som Ny Demokrati. De vill ha ordning och reda och f.d. socialdemokratiska väljare likaså.
Med ett skatteåtal (DN 10 /2) mot Samtid och Framtid AB på halsen, en åtalsanmälan om grundlagsbrott för att ha en bulvan som ansvarig utgivare och ett öppet gräl om Samtiden, ger jag tillträdande partisekreterare Richard Jomshof och vikarierande partiledare Mattias Karlsson några råd:
- Avför Erik Almqvist från alla redaktionella uppdrag och helst från Samtiden överhuvudtaget. Ersätt honom med en webbtekniker och ta hans sista 10 månader som SD redan har betalt honom för, i anspråk på riksdagskansliet. Han är duktig på ekonomi och IT.
- Ge den ansvarige utgivaren full befogenhet.
- Byt ut ledningen för Samtid och Framtid AB och se till att den nya ledningen träffar redaktionen regelbundet, upprättar en plan och tar ansvar.
- Dra ned antal anställda och lokalisera dem till Stockholm
- Återuppta avtalet med TT för att få in nyhetsbevakning
- Ordna en riktig prenumerationstjänst
Sanningen om Samtiden: Dyrt, dåligt, fel
Dagens Nyheter publicerar idag 14 feb en intervju med mig om mitt uppdrag i den SD ägda webbtidningen Samtiden. För de som känner mig via Facebook och Twitter, läst denna blogg eller träffat mig är detta en överraskning kan jag tänka.
Men ibland är det nödvändigt att sanningen kommer fram, även om den svider, även om den förstör ens framtida karriär, skadar det parti man gillar och hedrar, för i längden är bara sanningen rätt. Oavsett.
Samtiden hade kunnat bli en bra webbtidning om det givits rätt förutsättningar. Sverige behöver en motvikt mot det PK-etablissemang i medier och offentlighet som jagar varje person som ifrågasätter den officiella bilden av Den Humanitära Stormakten och begär ständigt nya anslag rätt från medborgarnas öppna plånböcker.
Deras uppvridna hjärtan styrs av hot och fruktan från övermakten. Om detta behöver jag inte orda utan ni kan själva läsa vad utmärkta skribenter och vänner till mig som Julia Caesar, Gunnar Sandelin, Jan Tullberg, KO Arnstberg, Ingrid Carlqvist, Stefan Torsell, Chang Frick m fl skrivit om. Och det handlar sannerligen inte bara om invandring och islam. Nog om detta. Samtiden har en publik.
Men som framgår av DN, så har detta medieprojekt misskötts från start. Jag insåg tidigt i höstas 2014 att tidningen inte kunde skötas från Budapest och över internet. Om man ska klara av en sådan distansstyrning krävs ansvarsfördelning, arbetsrutiner, beslutsvägar, utvärderingar osv. Dessutom att man ses regelbundet, minst en gång varannan månad.
På Samtiden fanns inget av detta. Inga bestämda tider att diskutera artikeluppslag, ingen uttalad nyhetspolicy, ingen schemalagd nyhetsbevakning, inga publiceringsrutiner, ingenting. Tre personer föreslog hipp som happ lite vad som helst och så blev det några artiklar per dag. Osystematiskt och inte särskilt bra produkt. Därmed blev Samtiden enligt mig en dyr historia och dålig.
Jag skickade under hösten brev på brev till ledningen för Samtiden (Martin Kinnunen och Paula Bieler) och till sist innan jul 2014 till ägarna, Sverigedemokraternas ledning, Mattias Karlsson, Richard Jomshof, Björn Söder):
”Jag vet att ni har fullt upp med politiken och julen men tyvärr måste jag be er att läsa detta mail angående Samtiden. Problemen går att åtgärda om ni vill och därför vill jag informera er. Några punkter:
1. Jag är ansvarig utgivare och chefredaktör men kan inte publicera mina ledare och andra egna texter. Över 80 av mina texter har refuserats inklusive de tre ledare som jag skrivit de senaste två veckorna. Som ledarskribent är det oacceptabelt.
2. Samtiden har ingen redaktionell planering, ingen nyhetsbevakning, ingen nyhetsvärdering, ingen diskussion om uppslag och vinklar. Kommunikationen över nätet sker sporadiskt.
3. De tre anställda har inte träffats fysiskt sedan april vilket innebär att den enda kommunikationen sker över nätet (se 2 ovan).
4. Min kapacitet utnyttjas till kanske 25 % för Samtiden.
5. Tidigare påtänkta chefredaktörer X och Y har bekräftat vad jag berättar för er. De hoppade av 2012 och 2013 när de insåg hur planeringen var med Erik i Ungern, Annika i Skåne och de ensamma i Stockholm.
6. SVT har bokat in mig till valvakan 22 mars vilket givetvis är bra, men tills dess bör jag även agera som ledarskribent i den publikation jag företräder.
Läget kan förändras när X tillträder 19 jan, oklart som vad dock (enl Martin som chefredaktör, enl henne själv som reporter). Men jag vill ha besked om ni anser att jag ska vara kvar på min post. Som läget är nu är det oklart eftersom mina texter förbli opublicerade, vissa av dem sedan tio månader tillbaka.
Martin var tillmötesgående när vi träffades förra veckan och han erbjöd mig att bara vara ledarskribent från den 19 jan. Men av de två senaste veckorna att döma är jag i så fall en ledarskribent bara till namnet. Så kan det inte fortsätta och ju tidigare ni reder ut min och framförallt Eriks roll ju bättre. Mitt förslag är att jag får tillgång till att lägga ut mina texter själv eller att Erik bara håller sig till bildredigering och där det behövs, språklig granskning.
Samtiden har möjlighet att bli vad ni hade tänkt er och jag har massor med förslag på förbättringar för att göra den bredare, mer lättläst och aktuell. Jag tror på att inkörningsproblemen går att reda ut men behöver er hjälp.
Hälsningar,
Jan Sjunnesson, redaktör”
På detta mail fick jag inget svar. Inte ens från den operativt ansvarige Martin Kinnunen.
Han kom till vår redaktion i onsdags, den 11 februari, vilket var första gången han besökte redaktionen. Jag presenterade ett förslag för honom med en reducerad redaktion, 3,25 mot 5 tjänster, vilka alla placerade i Stockholm och på pendlingsavstånd. För besparingen föreslog jag en att vi köpte in en prenumerationstjänst (något Samtiden saknar) och nyhetstjänst (kanske TT igen).
Förslaget avvisades. Erik Almqvist och vår skribent Annika i Skåne, som jag inte sett sedan april 2014, skulle vara kvar. Resten kan ni läsa i DN idag.
Jag vill passa på att tacka alla krönikörer, debattörer, läsare, tipsare, frilansare och alla andra som bidragit till Samtiden.
Jag inser att SD kommer ta skada av detta, och det är vad som har varit det svåraste under de halvår jag tvekat om hur gå tillväga med att få till en vettig arbetsorganisation utan att röja för mycket.
Att jag skulle göra något som skulle hindra SDs stora framgång, nu senast nästan 20 % i mätningarna, är inte lätt att bära. Detta fina parti med fantastiska 15 000 medlemmar och sympatisörer och med den mest förnuftiga och hållbara politik jag stött på. Sällan har jag mött så många engagerade och kunniga vanliga människor runt om i Sverige som när jag varit i SD sammanhang. Hembjuden och i arrangemang.
Men jag vet samtidigt att den illa skötta organisation jag fått insyn i av medieprojektet Samtiden inte har något att göra med SDs politik, dess medlemmar och inte ens hela ledningen. De ansvariga vet bäst vilka de är och nu vad de borde ha gjort.
På grund av det svenska PK-etablissemangets mobbning och hets mot allt och alla som kan tänkas ha något med SD att göra, eller vara en Sverigevän alldeles utan partiband, blir kritiska reaktioner från en sådan som mig svåra att bära. Lojaliteten mot den Sverigevänliga rörelsen är så stor att man står ut med nästan vilken skit som helst inom den, just för att man är så hatad och hotad, förföljd och trakasserad, missförstådd och förskjuten (ja, jag har ett par familjemedlemmar som gjort detta, gamla Uppsalavänner sedan 1960talet, fd kollegor osv). Att gå tillbaka till den politiskt korrekta svenskfientliga sidan är inte möjligt, men att stanna kvar och upprätthålla en lögn, i detta fall om SD, inte heller.
Sanningen är att det enda rätta är att göra vad man tror är rätt och riktigt och sedan betala för det. Att jag skulle få jobb inom SD är väl med dagens löpsedel i DN inte troligt, men inte heller att jag skulle kunna arbeta i den vanliga officiella arbetsmarknaden om jag arbetat för SD, låt vara att jag hängt ut dem rejält.
Sanningen är att jag tror på Sverigedemokraterna och på grund av det valde att berätta om Samtidens misskötsel. Den blev dyr, dålig och fel. Det ser alla nu. I det långa loppet är det bra att ansvariga fick idag veta detta via Sveriges största dagstidning. För SD finns nu en chans att göra om och göra rätt.
Jag är övertygad om att Mattias Karlsson och Richard Jomshof kan reda upp detta. De är båda enormt duktiga killar med bra värderingar och båda på rätt plats. Lycka till !
/Janne S
076/9000 900
sjunnesson.jan@gmail.com
Eliten är vänster, folket höger
Widar Anderssons tänkvärda och underhållande debattinlägg ”Sverige och den sunkiga vurmen för högervänster” (Dagens Samhälle 12/1) ser bortom den socio-ekonomiska uppdelningen i höger och vänster, men säger inget om den värderingsmässa dimensionen konservativ och liberal. Denna politiska och moraliska dimension har växt utanför Sverige och nu nått landet i och med SD:s inträde (se statsvetaren Ann-Cathrine Jungars analys ).
Vad som skett sedan 1970-talet är att medelklassen som tidigare stött borgerliga partier har övergått till rödgröna partier. Med argument om antirasism, tolerans mot sexuella minoriteter, miljö och feminism har en radikal medelklass etablerat sig som en välutbildad vänsterelit ett par steg från folket som av dem anses intolerant och obildat. Ja folkets åsikter så hopplösa att ingen ids ens formulera dem. Några exempel på öppna mål:
56 % vill förbjuda tiggeri
84 % vill bestämma över sin föräldraledighet
45 % vill ta emot färre asylsökanden
15 % vill begränsa aborträtten
(ur Ivar Apris krönika ”Tyst majoritet bör höras mer” i SvD, 8/7, 2014)
Dessa stora folkopinioner klassas som konservativa och höger men de hörs knapp alls. Ibland skymtar den till som när Uppsala Nya Tidnings läsare nyligen gav pris till juristen Ruth Nordström, en omstridd kristen abortmotståndare.
Den konservativa ledarskribenten Marika Formgren noterade för några år sedan i Mariestads-Tidningen 19/11, 2013 angående Sverigedemokraternas framgångar:
”Vad som inte krymper SD är att en storstadselit som anser sig moraliskt överlägsen dömer ut partiets sympatisörer som dumma, intoleranta bonnlurkar.”
Formgren nämnde vidare att en så kallad ”arbetarklasskonservatism” existerar som kallas ”Blue Labour” i Storbritannien. Vad som sedan skedde vet vi nu: SD, UKIP, FN och liknande partier vann stora segrar i EU-valet. Här hemma mer än fördubblade SD sitt valresultat.
Det faktum att eliten numera är vänster i betydelsen vänsterliberal, miljömedveten eller socialistisk är känt sedan tidigare i länder som Frankrike med dess ”gåslevervänster”, senast personifierad av toppekonomen och libertinen Dominique Strauss-Kahn vars skandaler gett Marine Le Pen många röster.
Denna västeuropeiska vänsterelit existerar än mer i USA där den lever i isolerade övre medelklassghetton på öst- och västkusterna. Den konservative sociologen Charles Murray analyserade deras adresser ned till postnummernivå i boken Coming apart 2012. Hans resultat visar att dessa vänsterliberaler lever alltmer isolerat från vanligt folk, de gifter sig inom sina egna högintelligenta kretsar (”kognitiv homogami”) och tjänar förskräckligt mycket mer än normalväljarna. Demokraterna Nancy Pelosi och Hillary Clinton är denna vänsterliberala elits omslagskvinnor.
För amerikaner och européer kanske det är normalt att eliten kan vara vänster och folket höger, men för oss svenskar känns det obekvämt. Vi kan inte riktigt acceptera det eftersom vänster för oss har inneburit att vara god, solidarisk och bättre än höger, som setts som ond och girig. Om folket plötsligt är höger, dvs. ond och snål, och eliten god och hjälpsam, blir vi förvirrade, om man inte tillhör eliten et vill säga för då är man både god, fin och rik.
Widar Andersson som är den klokaste socialdemokraten jag vet näst efter Johan Westerholm, är något på spåren när han ser förbi den socio-ekonomiska uppdelningen i höger och vänster. Men han ser varken vänstereliten eller högerfolket.
Kurdisk minister varnar för civilisationskonflikter i Europa
Kurdistans utrikesminister Falah Mustafa Bakar, i Stockholm, tors 15 /1, 2015
– Ni i Europa måste bry er om hotet från islamistiska terrorister. Jag tror att amerikanen Samuel Huntington hade rätt om kamp mellan fientliga civilisationer, ”clash of civilisations”. Det är vad vi ser nu hända i Europa och över hela världen.
Dessa uppmaningar kom från den kurdiska regionala regeringens utrikesminister Falah Mustafa Bakar när han talade vid ett möte arrangerat av vänsterns tankesmedja Arenagruppen i Stockholm på torsdagen (15/1).
Utanför lokalen stod tre polisbussar. Alla besökare måste föranmälas och kontrolleras. Hotet från islamister mot kurder är aktuellt även i Stockholm alltsedan grupperna drabbat nyligen samman på gator i Tyskland och för hot mot kurder i Sverige.
– ISIS terrorister kallas för jihadister i medierna, det är fel, fortsatte utrikesministern.
– Jihad betyder heligt krig men dessa barbarer är inte heliga. Medierna ska inte visa upp bilder på stiliga män som slåss för ISIS. Tvärtom. Gör som vi: ta bilder på fula skäggiga gubbar så inspireras inte fler att kriga för dessa extremister.
Han fortsatte med att berätta om hur den kurdiska regionen i Irak befriades från Sadaam Husseins diktatur 2003 när USA invaderade. Men runt om Kurdistan finns islamistgrupper som ISIS och radikala muslimska länder som Iran och Saudiarabien. Islamistiska partier växer i grannländerna.
– I deras skolor indoktrineras barn till att hata andra folkgrupper och religioner. Sedan blir en del av dem extremister. I Kurdistan har vi demokrati även om den har sina brister.
– Det var svårt att ställa om från att vara en gerillarörelse, peshmergas, till att administrera ett land men vi försöker så gott vi kan.
Utrikesministern berättade vidare att terrorister från grupper som ISIS reser runt i Mellanöstern på svenska pass.
– Ni måste förstå vad som händer. Vara realister. Optimism är bra men också realism. När jag hörde talas om gruppen ”Fria Syriska Armén” som gjorde uppror i Syrien mot Assads diktatur trodde jag aldrig på dem. De var varken fria, syriska eller en armé. Sedan visade det sig att dessa upprorsmän kom från ISIS och Al-Qaidas al-Nusrafront. De strider mot oss med vapen de fått från USA.
Tidigare på torsdagsmorgonen träffade utrikesminister Falah Mustafa Bakar den svenska utrikesministern Margot Wallström, som nyligen utlovat humanitärt stöd och militär rådgivning och utbildning till de kurdiska trupperna (se Aftonbladet ), något som välkomnades av Folkpartiets utrikespolitiska talesperson Fredrik Malm .
– Ert stöd är viktigt. Det är kallt nu i bergen och våra soldater behöver rockar, stövlar och hjälmar. Sjukvård behövs alltid för civila och sårade, sa utrikesministern som tackade de närvarande svenskarna för stödet.
Men han sa samtidigt att humanitär hjälp inte är tillräckligt och inte heller USA:s flygunderstöd i striderna mot ISIS.
– Kurdistan har en många mil lång gräns i söder tvärs genom Irak som bevakas av ISIS.
Ministern log sorgset och besvarade publikens frågor innan han hastade iväg till nästa möte för att finna mer stöd för kurdernas strid mot terrorgruppen ISIS.
Partiledardebatt med sju partier mot ett
När statsminister Stefan Löfvén inledde partiledardebatten den 14 januari kl 9.00 var det som om landet hade en riktig regering och en riktig opposition. En och en halv timme senare var spelet över. Då yrkade Sverigedemokraternas Mattias Karlsson på att riksdagen skulle tillfrågas om Löfvén verkligen har dess förtroende.
Klockan 10.35 prövades stödet för den rödgrönblåa Decemberöverenskommelsen, som av Karlsson kallades en ”teknisk maktkartell”, för första gången i detta yrkande men formellt kommer misstroendeförklaringen upp i riksdagen inom en vecka.
Skälen för att den tjänsteförrättande partiledaren Mattias Karlsson bad riksdagen att uttala sitt stöd eller brist på stöd för regeringsbildaren Stefan Löfvén var flera:
Regeringens budget har inte riksdagens stöd
Regeringen har inte stöd för sin sakpolitik
Regeringen stödjer de partier i de palestinska områdena som använder politiskt våld
Stefan Löfvén har inte visat gott ledarskap i alla kriser sedan han blev statsminister
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har gett och tagit tillbaka alltför många vallöften och förslag
Svaren från Stefan Löfvén var att anklaga Sverigedemokraterna för att inte stödja hans första budget där förslag fanns som också ingått i SD:s förslag, som höjd A-kassa, sänkt pensionsskatt och så vidare. Därmed är SD ett populistiskt parti slog statsministern fast.
Från Alliansens partiledare upprepades kända beskyllningar mot SD från valrörelsen. Partiet kritiserades för att skapa ett så kallat ”Vi- och – dom” tänkande, bedriva hatretorik mot de som inte ser ut som Mattias Karlsson (Anna Kinberg Batras formulering) och koordinerade anklagelser om ryssvänlighet för Sverigedemokraternas utrikes- och Europapolitik. ”Putinism” användes för att beteckna hur SD röstat i Europaparlamentet.
Mattias Karlsson besvarade kritiken om uppdelningar i ”Vi- och dom” med att peka på hur Arbetsförmedlingens arbetsgivarrabatter för utrikesfödda, så kallade instegsjobb, lett till negativ särbehandling för inrikesfödda. Angående omröstningar om att snabbt ta in Ukraina i EU menade han att den processen inte ska skyndas på som den gjordes när andra öststater togs in utan tillräckliga förberedelser. Vidare uttunnar nya medlemmar i EU varje enskilt lands inflytande.
Den andra lika välkoordinerade Alliansattacken mot SD handlade om partiets inställning till medlemskap i NATO. Göran Hägglund hävdade att partiet har ersatt V som Sveriges mest Moskvavänliga parti. Ett konstigt ställningstagande sa han och såg verkligen brydd ut.
Karlsson svarade att ett svenskt åtagande i NATO innebär att landet förbinder sig att skicka svenska unga män och kvinnor ut till strider i världsdelar där de kunde komma att dö för tveksamma syften.
Den rödgröna regeringen, Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt (som anklagade Mattias Karlsson för bristande verklighetskontakt) och de fyra Allianspartierna stod enade mot Sverigedemokraterna denna onsdagsförmiddag. Deras angrepp på landets enda oppositionsparti enade dem liksom de enades den 27 december 2014 i en överenskommelse som inkluderar Vänsterpartiet i riksdagens ”största partikonstellation”.
Den existerande majoriteten mot regeringen Löfvén förtigs i Decemberöverenskommelsen vilket jag påpekat tidigare. I morse stod det klart för alla att Alliansen inte är opposition. Anna Kinberg Batra fick förklara hur hennes parti inte kan betecknas som att de lägger sig platt för den rödgröna regeringen. Hennes svar var lika intetsägande som den ordsvallande men innehållslösa debattartikel hon publicerade i DN denna morgon.
De borgerliga väljare som vill se samarbete mellan SD och Alliansen och de som vill skärpa invandringspolitiken (se Tino Sanandajis inlägg ) kan dra liksom Mattias Karlsson dra slutsatsen, fritt efter Winston Churchill:
Aldrig har så många borgerliga väljare haft så få företrädare att tacka för så lite.
My collection Philosophy papers has arrived
Papers in history of philosophy from Aristotle to Rorty
Table of contents and links to some papers online
Deleuzean time with references to Aristotle, Kant and Bergson
Spinoza and politics
Leibniz on contingency, necessity and freedom
Leibniz’ theory of knowledge
Rousseau’s early critique of philosophy
Kant, Rorty and transcendental argumentation
Nietzsche and Christianity
Heidegger’s fundamental concepts of metaphysics
Rorty on Dewey’s unwanted metaphysics
Pragmatic politics as the theory of liberalism (in Swedish)
These papers were mostly written during graduate studies in philosophy in Sweden (Uppsala, Södertörn), Switzerland (Fribourg) and USA (New School, New York).
To buy the book, click on this picture to the left
or buy it at Amazon.
Islam, Pegida och yttrandefriheten
Veckor med protester före och efter nyåret 2015 mot vad vissa tyskar i rörelsen Pegida uppfattar som en islamisering av samhället fick idag en plötslig vändning när tolv fransmän vid satirtidningen Charlie Hebdo mördades 7 januari, 2015 . Deras uppdrag att i bild och text göra narr av allt och alla – en tradition sedan den franska upplysningen och rebellisk 1968 vänster – avstannade.
Förövarna ropade att de nu stängt ned den hädiska tidningsredaktionen medelst avrättning. De skrek även muslimska slagord vilket kan tyda på att angreppet var en hämnd för att tidningen några timmar före skickat ut en karikatyr på ISIS ledaren Al-Bhagdadi, men troligen var angreppet planerat sedan länge, kanske av återvändande krigsvana jihadister om man ska tro BBC och CNN. Nyhetsrapporteringen om gärningsmännens arabiska bakgrund med brottslighet relaterad till jihadism övertygar alltmer.
Islams skeptiska hållning till yttrandefrihet har tillfälligt segrat även om tidningar i väst som danska Politiko och vår egen Expressen vågar visa upp Charlie Hebdos karikatyrer igen. Västs hållning till aggressiv kritik från islamister har varit minst sagt undfallande, ja närmast överdrivet vänlig mot islam. En tveksam islamofil underlägsenhet.
Sedan 1989 har världen, och i synnerhet väst, vikit undan för islam och begränsat yttrandefriheten.
Några exempel:
1989 fatwa mot Salman Rushdie, Iran och Storbritannien
1991 mord på Rushdies japanska översättare, mordförsök på norsk och italiensk förläggare och över 30 döda i Turkiet vid boklansering
1993 Taslima Nasreens bok Shame dödshot, Bangladesh
2002 mord Pim Fortym, Holland
2003 Ayaan Hirsi Ali, kritik av islam, dödshot, Holland
2004 Lars Hedegaard vägras inträde i danska PEN pga islamkritik och grundar Trykkfrihedsselskabet, Danmark
2004 mord Theo Van Gogh, Holland
2005 Världskulturmuseét i Gbg stänger utställning pga hot från islam, Sverige
2006 Muhammedkarikatyrteckningarna, Kurt Vestergaard och Flemming Rose, Danmark och globalt
2006 Opera i Berlin stänger pga hot från islam, Tyskland
2006 Utrikesminister Freivalds stänger webbar med Muhammedteckningar, Sverige
2006 Justitiekansler Lambertz försvarar censur pga islam och global kris, Sverige
2007 Naser Khader, dansk politiker dödshotad av muslimer, Danmark
2007 Lars Vilks rondellhundar. Gallerister hotas o dödshot vid föredrag o bostad, Sverige
2008 boken om Aisha av Sherry Jones dras in pga kritik av islam, USA
2009 förslag på ny blasfemilag, Norge
2010 förslag på ny blasfemilag, England
2010 FNs kommittée för mänskliga rättigheter antar förbud mot hädelse
2010 bomb vid tidningen Charlie Hebdo, pga Muhammedkarikatyr, Frankrike
2011 åtal mot Geert Wilders pga kritik av islam, Holland
2011 åtal mot Lars Hedegaard pga kritik av islam, Danmark
2011 Kulturhuset ställer in utställning pga hot från islam, Sverige
2012. Lego drar tillbaka leksaksbyggnad pga kritik från islam, Danmark
2013 Burger King drar tillbaka glasslogo pga kritik från islam, USA
2013 skott mot Lars Hedegaard, Danmark
2013 skribenterna Gardell, Sveland m fl föreslår förbud mot kritik av islam, Sverige
2013 dödshot mot poeten Yahah Hassan, Danmark
2013 EU parlamentariker vill införa förbud mot kritik av islam, EU
2013 Konstnärerna Firozeeh Bazrafkhan och Abel Azcona dödshotas pga konstverk om Koranen, Danmark och Spanien
2014 dödshot mot imamen Achmed Akhari som berättade om lögner från islamister ang Muhammedkarikatyrer, Danmark
2014 Katy Kerry popstjärna drar tillbaka smycke med text som kan påminnaom Allah, USA
2015 tolv döda vid Charlie Hebdos redaktion efter ha skickat ut karikatyr av ISIS ledare. Mördarna ropar Allah Akbar och att profeten har blivit hämnad, Frankrike
Malin Lernfeldt vid GP och Per Gudmundson i SvD har liknande listor över våra fega medier
* * *
Många av dessa händelser i Europa berör författare, artister, publicister men på senare år har alltså även vanliga tyskar fått nog., vilket rapporterats om de tyska protesterna som organiseras av Pegida. Var denna rörelse kommer att sluta vet nog ingen men klart är att medierna är beredda att göra vad som helst för att tvinga tillbaka tyskarna till korrekta åsikter. En tysk journalist utgav sig nyligen för att vara en av demonstrationsdeltagarna och uppträdde illa. På så sätt kunde Pegida misskrediteras men han avslöjades som tur var (se danska 10news).
Demonstranterna ropar förutom ”Wir sind Das Volk!” (Vi är folket!) också ”Presse Lügen!” (Pressen ljuger!). De vet att allt kan komma att förvridas mot dem, vad än de säger så deltagarna uppmanas att tiga när mikrofoner sticks fram.
Engelska konservativa The Spectator är inte imponerad av hur de tyska medierna agerar för att undertrycka folket och pådyvla dem elitens islamofila uppfattning.
”A liberal immigration policy that entails importing lots of illiberal people will necessarily mean the end of liberalism, a political philosophy that is almost exclusively European,” skrev den katolske redaktören Ed West igår onsdag 7 jan.
De universella värderingar som skapats inom den kristna traditionen och sedan fortsatt in i sekulära sammanhang attackeras av islamister medan moderata muslimer ser på. Vänstern som alltid försvarat dessa universella förnuftstraditioner har nu bytt fot och lierar sig med reaktionära och radikala muslimer utan strävan efter jämställdhet, tolerans och demokrati. Vänstern har blivit romantisk. Högern däremot har lämnat det romantiska och blivit rationell. För några decennier var läget tvärtom. Islam har ställt vänster och höger på ända och medierna gör inget för att förklara vad som pågår.
Författaren Marcus Birro skrev på sin blogg i kristna Världen idag (6/1):
”Det har gått så långt att den nya vänstern ser ner på de fattiga. För de fattiga bor på landet och röstar på SD. Vänstern är rik eller åtminstone välmående där de sitter trygga från hela världen i sina ombonade bostadsrätter på Södermalm. Den mediala ordningen är likadan. Men människor som inte har lyxen att få bo där vi bor känner inte igen problembeskrivningen som presenteras i de stora tidningarna. Och de undrar varför ingen beskriver hur deras verklighet ser ut.
Jag kan berätta varför. Media föraktar er allihop. Media avskyr bångstyriga lantisar. Journalister röstar vänster men föraktar de svaga, de verkligt svaga, de trasiga människorna i de små städerna, de unga männen i bruksorterna, de unga kvinnorna med barnvagnar i Sollefteå, de sorgsna männen på krogarna vid lunch i Söderhamn. De flesta vet inte ens om att ni finns och vet de, så föraktar de er.”
Du får ingen hjälp att förstå vad som sker från eliten och medierna. Lita på vad du ser med egna ögon, hör med egna öron, och från dem som du litar på. Misstro makten.
Hot från vissa muslimer visar hur makten inte skyddar sina medborgare utan istället motarbetar de demokratiska fri- och rättigheterna att leva i frihet, utan rädsla och att få uttrycka sin mening. Dådet i Paris får inte följas av liknande i Sverige. Islam har en våldsam historia, inte bara sedan Muhammed anfall på Mecka 622 , utan alldeles nyligen , se https://sjunne.com/2013/01/23/chronology-of-islamist-terrorist-attacks-and-plots-2000-2013/
Ett efter Decemberöverenskommelsen förlegat debattinlägg
OBS! Denna text skrevs fredagen den 26 december 2014 för SVT Opinion. Dagen därpå föll hela resonemanget men kanske har visst historiskt intresse:
Nyvalet 2015 har några förutsägbara resultat som bör bekymra Alliansen och de rödgröna. Ettdera blocket kan vinna några procent men inget särskilt kommer ske mellan dem. Däremot kommer SD växa betydligt till kanske 18- 20 procent. Varför Löfvén valde att vilja utlysa nyval är en gåta, liksom varför Alliansen valde att inte ställa honom inför ett misstroendevotum i riksdagen, men låt oss lämna dessa frågor för ögonblicket och gå till de sannolika resultat den 23 mars 2015.
Med några procent hit eller dit mellan blocken och rejält fler för SD finns tre möjliga regeringar:
- En Alliansledd regering som i kraft av någon procents övervikt får passivt stöd från S som lägger ned sina röster.
- En ren S- regering som kraft av någon procents övervikt får passivt stöd från Alliansen som lägger ned sina röster.
- En koalitionsregering bestående av S och M.
I det första fallet blir SD det stora oppositionspartiet med en tydlig vänsterflank att utnyttja eftersom S har desavouerats genom sina nedlagda röster. I det andra fallet blir SD det stora oppositionspartiet med en tydlig högerflank att utnyttja eftersom Alliansen har desavouerats genom sina nedlagda röster. I det tredje fallet blir SD det stora oppositionspartiet som kan kritisera S och M för att gå varandras ärenden, en öppet ”lila” regering med röda och blå färger som gör allt för att värna sin makt och sitt gemensamma korporativa etablissemang.
Intressant nog så blir MP i det tredje fallet också ett oppositionsparti eftersom de ogillar S och M gemensamma syn på kärnkraft, försvar, infrastruktur och plånboksfrågor, nog så viktiga för landsbygdsbor och låginkomsttagare. Vad som förenar M, S och MP är givetvis invandringspolitiken.
Dock kommer de nya såta partivännerna S och M akta sig noga för att bränna sig vid MP igen: Mona Sahlin gjorde det 2010 i sitt rödgröna samarbete då S gjorde det sämsta valet partiet haft sedan 1914, M gjorde det 2011 i migrationsuppgörelsen som kostade den en fjärdedel av rösterna 2014 och nu har S tagit in valsänket MP i regeringen med uppenbara skadeverkningar under hösten. MP är ett politiskt slukhål, vad än journalisterna skriver. De gjorde detta deras favoritparti till landets tredje största parti i valrörelsen innan väljarna sa ifrån. MP förlorade 0, 45 procent 2014.
SD blir det enda oppositionspartiet hur det än går. Det är ett resultat av att det två blocken inte vill förhandla med partiet utan måste komma överens. Anledningen att SD får denna viktiga roll är givetvis invandringspolitiken. Funnes inte den som SD:s profilfråga hade S och M och kanske ett par partier till varit överens med SD om kärnkraft, försvar, infrastruktur och kanske delar av välfärds- och näringspolitiken.
Men eftersom de övriga sju partierna, eventuellt med undantag för KD, inte vill diskutera invandringspolitiken med SD så blir valet den 22 mars 2015 i praktiken en folkomröstning om invandringen. Där står 6,5 partier samfällt emot SD vilket har lett till regeringskrisen och det utlysta extra valet från vilket Löfvén nog inte kan backa. Han kan ruska av sig MP med viss självaktning efter det hastigt uppkomna valet men knappast ställa in det.
Varför han då valt att ta till denna extraordinära metod har många spekulerat om. Hans fackliga metodik med att utlysa varsel, inga förhandlingsresultat med Alliansen, hans politiska ovana eller hela S implodering som parti efter att alla betydelsefulla ledare och fd ministrar flytt fältet efter valförlusten 2010. Historikerna kommer att undra om detta liksom de kommer fråga sig varför Fredrik Reinfeldt försvann så plötsligt och gjort sådana märkliga uttalanden om landet Sverige och dess befolkning.
Klart är att båda partier har gått in i ett forcerat tänkande där SD:s skeptiska inställning till vår invandringspolitik har låst fast dem vid ett för deras partier sämsta tänkbara läge som bara SD kommer vinna på.
Utdrag ur min Sverigebok
Några utdrag ur min bok Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation
Svenska eftergifter under andra världskriget
Minns ni dessa skandaler på 1970talet?
Minns ni dessa skandaler på 1990- och 2000talen?
Arbetsmarknadsproblem för arbetarrörelsen
Den nymoderata statsindividualismen
Sverigedemokraterna och kulturvänstern
TRYGGHETSNARKOMANER OCH VÄLFÄRDSKONSTNÄRER
TRYGGHETSNARKOMANER OCH VÄLFÄRDSKONSTNÄRER – UTDRAG UR MIN SVERIGEBOK
Med sjunkande tillit blir fripassagerarna, gratisätarna och de hjälplösa allt fler som ska försörjas av allt färre. Psykiatrikern David Eberhard har många exempel från sin innerstadsmottagning i Stockholm och har skrivit flera böcker om de svenska trygghetsnarkomanerna. Dessa hjälplösa svenskar är ett symptom på ett mentalsjukt samhälle menar han. Skulle Sverige vara en patient vid Eberhards avdelning hade landet fått diagnosen paniksyndrom eftersom nationens beteende uppfyller villkoren för denna allvarliga psykiatriska sjukdom. Därmed har en särgen och svensk nationell självdestruktivitet lagts till de två övriga suicidala metoderna som västvärlden använder för att medvetet gå under; låg nativitet och ständig självkritik av västvärldens egna framgångar parad med hyllande av andra världsdelars, särskilt de muslimska icke-framgångarna inom vetenskap, välstånd och demokrati.
Att vara rädd för normala vardagliga utmaningar, föredra att ta emot bidrag snarare än att flytta eller byta yrke och att inte uppskatta framgångar i konkurrens men nedvärdera tävlingsmoment och utmärkelser även för småbarn (”Alla är Lucior!”) är alla tecken på en nationell hjälplöshet som resulterar i ett nationellt paniksyndrom. Svenskar är också mer ängsliga angående skillnader än amerikaner, även om Sverige är bland världens mest jämlika länder och USA är tvärtom mer ojämlikt. Ändå ängslas inte amerikaner i samma utsträckning som svenskar för att andra personer kan stiga i grader och löner.
Läkaren David Eberhard har träffat många unga män och kvinnor som kommit till hans psykiatriska mottagning sent på natten, gråtandes för att de har blivit lämnade av sin flick- eller pojkvän eller för att de behövt ett sjukskrivningsintyg för att slippa arbeta nästa dag. Här är ett exempel på en medborgare i det extrema och panikslagna landet Sverige: En natt kom en 27 årig kvinna till akutmottagningen för att få ett intyg. Hon hade arbetat som servitris i sex månader, men var nu trött på fulla män, ryggen värkte och hon behövde vila. Hon hade en välfungerande familj men vände sig till den offentliga sjukvården och psykiatrikern Eberhard för att be dem lösa hennes problem. Eberhard nekade henne intyg och skrev ned hennes berättelse och ett par hundra till i sina böcker om de svenska trygghetsnarkomanerna i det panikslagna landet och patienten Sverige .
Genom att inte lära sig klara av vanliga vardagliga problem och förtretligheter vilka ibland kan innebära små osäkerheter men sällan leda till döden dömer sig svenskarna själva till depression, stagnation och i behov av total säkerhet. Varje litet obehag måste avföras, botas eller förbjudas. Eberhard har kritiserat förslaget att förbjuda barn under 15 år att besöka fotbollsmatcher, vilket en tredjedel av tillfrågade i en tidningsundersökning ansåg vara en bra lösning. Förbudet skulle hindra barn att rekryteras av huliganer. Gott. Men förbudet hindrar samtidigt barn att se fotboll. Minst möjliga motstånd gör att största möjliga metod tas i bruk.
Vad som sedan skedde en natt på Eberhards mottaning var bortom hans fantasi. Sent en natt år 2009 kallades polis till Liljeholmsbron i Stockholm där en ung kvinna befann sig och skrek att hon tänkte hoppa i för att begå självmord. Polisen tog hand om henne och körde henne till psykakuten. Hon försökte där rymma, spottade och slogs med vårdpersonalen tills hon fick lugnande sprutor och lades under bälten för att förhindra rymning och nya självmordsförsök. När hon lugnat ned sig berättade hon att hon hette Anna Odell och var student på Konstfack i Stockholm. Hennes självmordförsök och polisens och sjukvårdens insatser var därmed hennes examensarbete i konst. Hela händelseförloppet inklusive bilder och montage presenterades som konstverket Okänd, kvinna 2009–349701, vilket var hennes journalnummer på psykmottagningen.
Anledningen till att hon gjorde detta var att visa på dolda maktstrukturer och förtrycket av mentalsjuka. Eberhard med personal blev förbannade och berättade för henne om deras rutiner vid våldsamma och självmordsbenägna patienter men till ingen nytta. Att läkare och sköterskor måste bedöva och bältlägga suicidala patienter var ovanligt men tyvärr nödvändigt för att rädda liv. Hennes fall var inte annorlunda från andras i samma desperata situation på en bro och räddade av polis trots deras protester.
Media och kulturfolk hyllade hennes konstverk som ett nytt experimentellt grepp för att visa på mentalvårdens repressiva sidor. Konstfacks lärare antog hennes extrema examensarbete och konststudent Anna Odell fick sin examen. Eberhards sjukhus anmälde henne för bedrägligt beteende till vilket hon dömdes att böta 10 000 kr men hennes lärare på Konstfack anordnade en insamling till stöd för henne så något straff blev aldrig kännbart. Tvärtom blev hon berömd, fick utrymme i radio och teve och bars upp av ledande journalister, politiker och kulturpersonligheter som en ny socialpolitiskt radikal och spännande konstikon. Odell var nydanande i att använda välfärdsresurser för konstärliga ändamål, en välfärdskonstärlig pionjär . Men hon fick tyvärr snart efterföljare.
En annan student vid Konstfack, Magnus Gustavsson (med graffititaggen NUG), gjorde ett liknande konstnärligt och provokativt bruk av kollektivtrafiken som Odell gjort några månader innan med sjukvårdstjänster. I examensarbetet “Territorial pissing” visas en 2 min långa videosekvens när Magnus Gustavsson slår sönder en glasruta i en tunnelbanevagn, hoppar in genom glassplittret, klottrar ned hela vagnen medan skräckslagna passagerare ser på och sedan hoppar ut. Stor-Stockholms Lokaltrafik (SL) försökte få honom arresterad och dömd utan framgång. Renoveringen av den nedklottrade tunnelbanevagnen kostade Stockholms läns skattebetalare 70 000 kr. Gustavssons examensarbete godkändes men debatten var inte lika enkel att vinna för hans lärare och sympatisörer i kulturlivet och på redaktionerna. Folk undrade var Konstfack höll på med egentligen. Dags för den tredje och sista konstprovokation från våren 2009 som försiggick inne på Konstfack och då var kulturfolket inte lika positiva till provokationer.
Våren 2009 klottrade konststudenten Yonas Millares ned Konstfacks marmorstatyer som stod i entrén. Han ansåg att skadegörelsen var en adekvat protest mot den manliga vita medelklassens förtryck i Latinamerika och ville få sin aktion godkänd som examensarbete. Millares, vars chilenska ursprung ledde honom att se den svenska konstnärliga utbildningen Konstfacks marmorstatyer som symboler för detta förtryck i Latinamerika, nekades allt stöd, fick ingen examen för tilltaget med nedklottrade statyer och åtalades för skadegörelse.
Några år senare dök ytterligare en välfärdskonstnär upp, Makode Linde. Våren 2012 hade han bakat en tårta med så kallade black face figurer. Små ätbara minstrelnegrer med stora läppar fanns placerade i den stora tårtan i en utställning på Moderna Museet. Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth fick en tårtspade av museipersonalen som inte informerade henne om vad som skulle komma att hända och började skära medan hon log in i kamerorna. Då hördes skrik från tårtans underrede där Makode Linde låg. Han är en konstnär med afrikanskt ursprung som med sina black face skulpturer ville visa på rasism och särskilt kvinnlig könsstympning, men de syftena gick inte riktigt fram. Kulturministern blev förargad eftersom hennes skärande i tårtan uppfattades som att hon skar i en svart kvinna vilket naturligtvis kan vara rasism, eller dåligt utförd konstinstallation. Kvinnlig könsstympning utförs för övrigt av folkslag i Afrika och Mellanöstern och godkänns inte av svenska kulturministrar.
Kulturministerns beteende uppfattades märkligt i svenska och utländska medier. Aktivister med rötter i Afrika och några vänster- och mångfaldsdebattörer anklagade henne för rasism. Hon å sin sida ställde sig frågande inför vad konstnären avsett med att ge henne en kniv för att skära upp en tårta i form av en liggande afrikansk kvinna med black face i marsipan. Om aktörer i denna illa regisserade tillställning ska räknas som rasism har betydelsen av det viktiga begreppet tillämpats så illa att rasism kan betyda precis vad som helst. I medierna excellerade journalister, debattörer, konstnärer och politiker i en obegripligt förvirrande debatt där till sist även den afrikanskättade välfärdskonstnären blev rasistanklagad. Naturligtvis.
Den viralt spridda bilden med ministerns tårtspade mellan tårtkvinnans ben vilket skulle symbolisera kvinnlig könsstympning blev ett ytterligare ett exempel på provokationer som kostade skattemedel, ledde till förvirring och förargelse för de inblandade och uppbragt försvar från aktivister, kulturliv och medier. Kulturministern tvingades be om ursäkt märkligt nog. Hon hade blivit indragen i en förvirrad och politiskt kontroversiell installation utan egen vetskap. Extremt osmaklig och politiskt diskutabel tårtkonst.
Trygghetsnarkomaner och välfärdskonstnärer parasiterar på den offentliga sektorns tjänster och förlöjligar anställda och chefer. De anser sig ha rätt till detta utifrån sina personliga intressen och tillkortakommanden. Deras överkonsumtion och hån av den etik den offentligt drivna välfärden och de offentliga institutionerna bygger på och som betalas av skattebetalare och används av patienter är extrema uttryck för en försvarslös men generös stat. Än mer extremt är att offentliganställda försvarar parasiterna. Vinnarna är de numera berömda konstnärerna Anna Odell. Magnus Gustavson och Makode Linde vars verk har stigit i pris efter deras spektakulära och parasitära välfärdskonst.
Den provokativa konstsyn som välfärdskonstnärerna tror är intressant och radikal är bara barnslig och extrem. Skådespelaren Peter Stormare beskrev kulturlivets positioner:
”Jag kan, teoretiskt sett, spela en enmansföreställning i tre timmar på Dramatens stora scen där jag vandrar fram och tillbaka i en monolog skrikandes svordomar och könsord för att avsluta denna monolog med att sätta mig på en hink och uträtta mina naturbehov.
Ingen i Sverige skulle reagera på att detta var något konstigt, förmodligen skulle jag hyllas som konstnärligt nyskapande. Men om jag stillsamt konstaterar att jag, likhet med de flesta andra människorna på jorden, tror på Gud så tycker människor att jag är suspekt. Detta är Sverige av idag”.
Köerna till sjuk- och hälsovård och socialvård befolkas av för många rädda trygghetsnarkomaner som inte lärt sig leva vuxna normala liv och att övervinna små vardagshinder för att sedan ta itu med större. Svenska läkare skriver hellre på sjukintyg på lösa grunder än nekar patienter visar undersökningar ibland läkarkåren. Ibland är läkarna själva rädda för vad de desperata trygghetsnarkomanerna ska ta sig till. Eberhards böcker är populära, hans blogg välbesökt och han är en eftertraktad föreläsare för andra läkare men så länge den extrema patienten Sverige lider av paniksyndrom räcker han inte till.
Att bota det extrema Sverige kräver en helt annan behandling men går naturligtvis. 1990-talets gemensamma ansträngningar av Bildt, Bäckström, Lindbeck och Persson för att rädda svensk ekonomi var en enkel uppgift jämför med att ändra kulturliv och värderingar men det måste gå. 1990-talssaneringen var en början på att förändra de värsta sociala och ekonomiska effekterna av den alltför generösa välfärdspolitikens moraliska brister som Assar Lindbeck påvisade i sin forskning. Vägen framåt är öppen för de opinionsbildare, politiker och medborgare som känner detta ansvar och vågar göra Sverige normalare.
I ett normalt Sverige hade välfärdskonstnärerna Odell och Gustavsson inte fått examen, Gustavsson hade åtalats och Odells lindriga dom hade skärpts . Landets kulturminister hade inte bett om ursäkt för denne blivit oförskyllt indragen i Lindes jippo utan tvärtom hade välfärdskonstnären, museichefen och curatorn bett ministern om ursäkt.
Inget land låter sig hånas och utnyttjas som det panikslagna och suicidala Sverige.
Sjunne [ dot ] com 