Fristadsförfattare inget kommunalt ansvar

Varför bråkar svenska kommuner om att ta emot en utländsk författare som förföljs i sitt hemland? Är de månne främlingsfientliga tycks PEN ordföranden och fristadsförkämpen Ola Larsmo påskina i ett inlägg på DN Kultur (19/3/2014) när han argumenterar att Sverigedemokraterna ogillar systemet. Men det finns fler partier som tvekar i det rätta i att bruka kommunala skattemedel på förföljda författare utanför landet; moderater, socialdemokrater, kristdemokrater och centern. I Uppsala, Gävle, Umeå, Nacka och Örebro har man tvekat och i vissa fall rest principiella invändningar mot systemet att en enskild kommun ska bära kostnader och ansvar för en utvald individ från utlandet.

Enligt Kommunallagen, 2 kap, 1 §,

”får [kommuner och landsting] själva ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan.”

Vad Larsmo hävdar, och såsom systemet fungerat hittills i åtta kommuner med Kulturrådets och kulturminister Adelsohn-Liljeroths godkännande, är att det är av allmänt intresse för en kommun att ta emot en författare genom att denna knyts till det lokala kulturlivet. Kommunen kan därför visa goodwill och stimulera de lokala litterära förmågorna et cetera. Eller så fungerar det inte så om författaren på grund av förföljelse inte orkar med att visa sig i ett främmande land, där kanske spionerande landsmän kan dyka upp på författaraftnar. Det kan finnas massor av skäl till att förhoppningarna om kommunal branding via fristadsförfattare inte infrias. Orsakskedjan är tämligen vag till att turism och näringsliv ska dra nytta av en tvåårig författarvistelse. Återstår då att ta emot författaren för den goda sakens skull.

Men varför ska en svensk kommun göra just detta? Varför inte driva barnhem i Indien, plantera skog i Sahara, rädda tigrar i Nepal eller dela ut preventivmedel i Kongo? JO, för att inget av detta inryms inom vad som har ”anknytning till kommunens område” utan det är statens ansvar via t ex biståndsbudet eller civilsamhällets frivilligorganisationer. De trilskande kommunerna som Larsmo skäller på vill att en förvaltningsdomstol ska pröva fristadssystemet så att det blir klarlagt att kommuner kan ta detta ansvar för en enskild individ som befinner sig utomlands och inte är svensk medborgare.

Larsmo kan dock tänka vidare på andra lösningar. Som fristadssystemet fungerar idag delar Kulturrådet och kommunen på kostnader för en författare i två år. En lösning vore att det statliga Kulturrådet tar hela kostnaden så att kommuner bara tar emot en författare utan ekonomiska besvär.

En annan lösning vore att Larsmo, svenska PEN klubben och ICORN agerar som engagerade författare och medborgare genom att starta en stiftelse, bedriva opinionsbildning och samla in medel. De kan vända sig till en enskild kommun och kanske få sätta upp en utställning i kommunhuset om förföljda författare och hur man frivilligt kan stödja dem. Tryck- och yttrandefrihet är värda att försvara och hjälper inte staten till kanske vanliga svenskar vill.

En än mer praktisk lösning för Larsmo vore att ta ansvar för de svenska publicister som hånas och förföljs. Ingrid Carlqvist hotas och kan knappast bo i sin bostad i Malmö och hennes danska kollega, Lars Hedegaard, besköts förra året. Bjud hem henne till ditt hem i Uppsala, Ola. Då kanske de ogina kommunerna mjuknar och du lär dig ta ansvar själv för hoten mot den svenska tryck- och yttrandefriheten. Städa framför egen dörr imponerar.

Jan Sjunnesson
Författare och redaktör

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s