Uppdatering 30-10-2020 med anledning av Jan Myrdals död:

En anekdot: 2003 for jag till New Delhi för att fria till en vänsterintellektuell kvinna som växt upp med en far som arbetat för den anti-koloniala nyhetsbyrån InterPressService. Därmed trodde jag att fadern skulle uppskatta min gåva, India waits av Jan Myrdal.

Han kände givetvis till boken men sa att denne son till Alva och Gunnar Myrdal, som bott i New Delhi som ambassadörspar, hade gått över gränsen. Det handlade inte om Pol Pot eller Mao utan om böckerna om sin uppväxt och kritiken av sina föräldrar.  -You don’t write such things about your parents, period. 

Myrdal ansågs vid 2000 rätt passé i Indien med sin revolutionsromantiska syn på naxaliterna, maoistiska terrorister som ockuperat och mördat sedan 1967. Han delar denna naiva farliga syn med den i på Bokmässan hyllade Arundati Roy.  Men Jan Myrdal var större än så, trots sina politiska misstag.  En av de största vi haft under 1900-talet. Hans 70-talsbok med Lars Gustafsson är fortfarande läsvärd. Och hans Skriftställningar.

—

SKRIFTSTÄLLNING BETYDER litterärt  verk och skriftställare författare. Att jag valde detta begrepp för denna bloggserie har att göra med att det kan fyllas med nästan vad som helst, sakligt, fiktivt, polemiskt, personligt etc.

Dostojevskijs offentliga dagbok med samma titel från 1870-talet handlade om politiska dagsfrågor, ofta med hans breda utblick över historien och geografin. Jan Myrdals bok Skriftställning från 1968 var i samma kommenterande samtidsanda.

Han betonar i förordet att skriftsamlingen: 

”Detta är inte ‘J.M:s  Samlade Småstycken’. Detta är en redovisning av iakttagelser och ställningstaganden under en tjugomånadersperiod mellan 1966 och 1967”.

Min serie har knappast börjat men jag hade inte tänkt att som dessa föregångare ta upp dagspolitiken i någon högre grad. Jag gör det i sociala medier och i egna debattinlägg, men tänkte här hålla mig mer till just  till ”J.S:s  Samlade Småstycken”, sådant som min namne ogillar.

Sentimentalitet och borgerligt bjäfs. Kulturhistoria och minnen.  Ett minimum av invandrings- och islamkritik. Inget gap och skrik om politisk korrekthet och svensk inrikespolitik.

Jan Myrdals egna Skriftställningar i den radikala tidskrift han grundade man två andra Jannar (Guillou och Stolpe) 1971, FolketiBild/Kulturfront, är lika utåtvända som boken från 1968, men de är läsvärda om än inbilska och besvärliga. Jag sålde FiB/K på 1970-talet men slutade i protest mot något han skrivit, minns ej vad.

Vi sågs kort vid en solidaritetsmanifestation i slutet av 1990-talet i  Uppsala då det kommunala bussbolaget avskedat en aktiv kommunistisk bussförare. Jag ledde då Vänsterpartiet Uppsala och Myrdal talade på ett podium med busschauffören från stalinistiska KPML(r). 

Vid bokmässan i Göteborg 2016 där jag befann mig i högerbladet Nya Tiders stånd gick jag över till Jan Myrdalssällskapets lilla bås i hopp att finna honom men icke. Däremot skrev han senare i just Nya Tider, en oväntad vändning men kanske följdriktig. Hans aversion mot USA från vänster delas ju av Rysslands höger, dit Nya Tider nog får räknas.

Jag får tidningen gratis numera utan att ha bett om den. Också intressant och kanske illavarslande.

I Myrdals näst sista skriftställning  2019 skrev han:

”Demonstrationerna på Tienanmen 1989 förebådade de ‘färgrevolutioner’ vilka tjänade Förenta staternas och dess västliga lydallierades intressen. Hade inte äldre statsmän i Kina haft makt att ingripa skulle det gått Kina lika illa decennierna därefter som det gått för de stater i Europa, Asien och Afrika som då drabbades av lyckade från väst ‘demokratiskt’ inspirerade folkliga demonstrationer och upplopp.

Detta jag skriver går, om det är jag klart medveten, direkt mot det som för ögonblicket allmänt publiceras och betecknas som sanning i våra stater. Just därför är det viktigt att skriva det. Nå, det gäller inte bara en senare tid, en ‘nutid’.

Tag krigsutbrottet 1939. Det peralbinska uttrycket om det kriget var som jag minns det ‘stormaktskriget’. Vilket var korrekt. Om man kallar det som då hösten 1939 inleddes för ett demokratiernas krig mot förtryckarstater skyler man till exempel att Storbritannien som extrem förtryckarstat härskade också över indiska underkontinenten. (En historia av ständiga svek, utplundring och förtryck. Churchill ledde sedan under kriget 1943 ett Storbritanniens nya folkmord i Bengalen.

Det är fortfarande lika omdiskuterat hur många miljoner Hitlertyskarna då avlivade i de östliga koncentrationslägren som hur många britterna avlivade under samma tid i Bengalen. Det enda som i dåtiden är oomtvistligt är det enorma antalet ryska/sovjetiska döda under det kriget och att det kejserliga Japan då avlivade än fler i Kina.)

Nå, jag är därtill helt medveten om att mitt skrivande nu mörknar. Det är när jag gått in i mitt nittiotredje levnadsår oundvikligt.”

Att som Myrdal försvara Kinas massmord 1989 i Peking tar på publiceringsmöjligheterna. Han gnäller på att ha blivit refuserad i Sverige men glad över att mer regimtrogen media i Hongkong-Kina tog in hans alster:

”Men i princip har jag sedan några år utanför det skönlitterära belagts med publicistisk munkavle i det officiella/officiösa Sverige. Samma artikel med information om bakgrunden till vad som nu sker i Hongkong som på svenska i Sverige omedelbart refuserades av Expressen och Svenska Dagbladet publicerades dock sedan på engelska i Hongkong av South China Morning Post.”

Nåväl: Mina texter är givetvis av en annan klass, annan  typ, med annan inriktning,  men jag kommer från tid till annan titta på vad Dostojevskij, Thomas Mann (En opolitisk man betraktelser 1919, som anknöt till den äldre ryssens analys av ”den tyska världsfrågan” 1877 ) och vad Jan Myrdal skrev i sina lärda men märkliga skriftställningar. Att läsa dessa tre författares dagliga anteckningar idag kan inspirera. Jag kan stjäla mustiga rubriker från 1800-talet.

Vad sägs om Dostojevskijs dagboksanteckning ”Blötdjur som hållas för människor” som handlar om turkar? Han noterar att deras land var en ”vacklande, smittad och rutten stat”, de själva en ”asiatisk hord”. En stil som Mann och Myrdal försökt nå upp till.

Vill du följa min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

SKRIFTSTÄLLNING BETYDER litterärt  verk och skriftställare författare. Att jag valde detta begrepp för denna bloggserie har att göra med att det kan fyllas med nästan vad som helst, sakligt, fiktivt, polemiskt, personligt etc.

Dostojevskijs offentliga dagbok med samma titel från 1870-talet handlade om politiska dagsfrågor, ofta med hans breda utblick över historien och geografin. Jan Myrdals bok Skriftställning från 1968 var i samma kommenterande samtidsanda.

Han betonar i förordet att skriftsamlingen: 

”Detta är inte ‘J.M:s  Samlade Småstycken’. Detta är en redovisning av iakttagelser och ställningstaganden under en tjugomånadersperiod mellan 1966 och 1967”.

Min serie har knappast börjat men jag hade inte tänkt att som dessa föregångare ta upp dagspolitiken i någon högre grad. Jag gör det i sociala medier och i egna debattinlägg, men tänkte här hålla mig mer till just  till ”J.S:s  Samlade Småstycken”, sådant som min namne ogillar.

Sentimentalitet och borgerligt bjäfs. Kulturhistoria och minnen.  Ett minimum av invandrings- och islamkritik. Inget gap och skrik om politisk korrekthet och svensk inrikespolitik.

Jan Myrdals egna Skriftställningar i den radikala tidskrift han grundade man två andra Jannar (Guillou och Stolpe) 1971, FolketiBild/Kulturfront, är lika utåtvända som boken från 1968, men de är läsvärda om än inbilska och besvärliga. Jag sålde FiB/K på 1970-talet men slutade i protest mot något han skrivit, minns ej vad.

Vi sågs kort vid en solidaritetsmanifestation i slutet av 1990-talet i  Uppsala då det kommunala bussbolaget avskedat en aktiv kommunistisk bussförare. Jag ledde då Vänsterpartiet Uppsala och Myrdal talade på ett podium med busschauffören från stalinistiska KPML(r). 

Vid bokmässan i Göteborg 2016 där jag befann mig i högerbladet Nya Tiders stånd gick jag över till Jan Myrdalssällskapets lilla bås i hopp att finna honom men icke. Däremot skrev han senare i just Nya Tider, en oväntad vändning men kanske följdriktig. Hans aversion mot USA från vänster delas ju av Rysslands höger, dit Nya Tider nog får räknas.

Jag får tidningen gratis numera utan att ha bett om den. Också intressant och kanske illavarslande.

I Myrdals näst sista skriftställning  2019 skrev han:

”Demonstrationerna på Tienanmen 1989 förebådade de ‘färgrevolutioner’ vilka tjänade Förenta staternas och dess västliga lydallierades intressen. Hade inte äldre statsmän i Kina haft makt att ingripa skulle det gått Kina lika illa decennierna därefter som det gått för de stater i Europa, Asien och Afrika som då drabbades av lyckade från väst ‘demokratiskt’ inspirerade folkliga demonstrationer och upplopp.

Detta jag skriver går, om det är jag klart medveten, direkt mot det som för ögonblicket allmänt publiceras och betecknas som sanning i våra stater. Just därför är det viktigt att skriva det. Nå, det gäller inte bara en senare tid, en ‘nutid’.

Tag krigsutbrottet 1939. Det peralbinska uttrycket om det kriget var som jag minns det ‘stormaktskriget’. Vilket var korrekt. Om man kallar det som då hösten 1939 inleddes för ett demokratiernas krig mot förtryckarstater skyler man till exempel att Storbritannien som extrem förtryckarstat härskade också över indiska underkontinenten. (En historia av ständiga svek, utplundring och förtryck. Churchill ledde sedan under kriget 1943 ett Storbritanniens nya folkmord i Bengalen.

Det är fortfarande lika omdiskuterat hur många miljoner Hitlertyskarna då avlivade i de östliga koncentrationslägren som hur många britterna avlivade under samma tid i Bengalen. Det enda som i dåtiden är oomtvistligt är det enorma antalet ryska/sovjetiska döda under det kriget och att det kejserliga Japan då avlivade än fler i Kina.)

Nå, jag är därtill helt medveten om att mitt skrivande nu mörknar. Det är när jag gått in i mitt nittiotredje levnadsår oundvikligt.”

Att som Myrdal försvara Kinas massmord 1989 i Peking tar på publiceringsmöjligheterna. Han gnäller på att ha blivit refuserad i Sverige men glad över att mer regimtrogen media i Hongkong-Kina tog in hans alster:

”Men i princip har jag sedan några år utanför det skönlitterära belagts med publicistisk munkavle i det officiella/officiösa Sverige. Samma artikel med information om bakgrunden till vad som nu sker i Hongkong som på svenska i Sverige omedelbart refuserades av Expressen och Svenska Dagbladet publicerades dock sedan på engelska i Hongkong av South China Morning Post.”

Nåväl: Mina texter är givetvis av en annan klass, annan  typ, med annan inriktning,  men jag kommer från tid till annan titta på vad Dostojevskij, Thomas Mann (En opolitisk man betraktelser 1919, som anknöt till den äldre ryssens analys av ”den tyska världsfrågan” 1877 ) och vad Jan Myrdal skrev i sina lärda men märkliga skriftställningar. Att läsa dessa tre författares dagliga anteckningar idag kan inspirera. Jag kan stjäla mustiga rubriker från 1800-talet.

Vad sägs om Dostojevskijs dagboksanteckning ”Blötdjur som hållas för människor” som handlar om turkar? Han noterar att deras land var en ”vacklande, smittad och rutten stat”, de själva en ”asiatisk hord”. En stil som Mann och Myrdal försökt nå upp till.

Vill du följa min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

SLÄKTEN LÖNNROTH BAKLÄNGES.  Bröderna Lars och Johan Lönnroth har jag träffat,  anfadern Erik Gustaf Geijer har jag skrivit en litteraturvetenskaplig uppsats om. Däremellan intet för min del. Nedan följer skvaller och minnen, lärospån och en mustig anekdot från 1700-talet.

Vi börjar med Johan Lönnroth, nationalekonom (doktorerade 1977 i Göteborg på Karl Marx okunnighet om grundläggande ekonomi), riksdagsledamot för Vänsterpartiet, född 1937.

Vi kom bra överens på 1990-talet i Vänsterpartiet eftersom vi båda intresserade oss för frihetlig socialism snarare än auktoritär. Jag argumenterade för medborgarlön då (liksom högerekonomen Milton Friedman) och Johan gillade idéerna, som fanns inom vårt läger, ”förnyarna” och ”Vägval Vänster”.

Vi sågs ibland och jag anordnade offentliga föredrag, då som nu. När jag lämnade partiet 2000 mailade han mig och skrev att det var ledsamt att jag gått ur.  Nu är vi vänner på Facebook.

Lars Lönnroth, professor emeritus i litteraturvetenskap i Göteborg, översättare av isländsk och fornsvensk litteratur, född 1935. Vi har nog bara setts en gång, kanske flera i samband med Humanistiska Samfundet i Stockholm. 

Han berättade  vid en promenad genom Gamla stan efter ett årsmöte en mustig anekdot från 1792 som jag tar upp sist. Hans  nyöversättning av Den poetiska Eddan och  Det germanska spåret har berikat mina grund kunskaper om vår och de tyska folkens forntid. Vi är numera vänner på Facebook.

Erik Lönnroth, far till Lars och Johan, historiker, ledamot av  Svenska Akademien,  med i Sveriges Radios styrelse och ett otal lärda sällskap, född 1910, död 2002, stötte jag nyligen på i Axess (nr 7/2020). 

I en genomgång av arbetarrörelsens och inte minst den krassa borgerlighetens bildningsarv av Håkan Lindgren, där Ana Maria Narti, ledamot för Folkpartiet och barsk rumänska, figurerar även Erik Lönnroth. Lindgren citerar historieprofessorns inlägg från 1983:

”Jag har under ett långt liv bidragit till att rasera nationella historiska mytbildningar, och jag är verkligen ingen anhängare av historieundervisning som huvudsakligen berättar om krig och kungar”.

Håkan Lindgren fortsätter med att visa vad Narti och Lönnroth vill åt, nämligen en ny obildad herreklass i en ny ”offentlighet som består av ‘politiker, fackliga ledare, politiserade byråkrater, massmedianter och en och annan kändis från estrader och idrottsarenor’.

Tillsammans, skriver Lönnroth, utgör de en ‘ny herreklass'”.  Några år tidigare, 1980,  hade fyra författare, Sven Fagerberg, Sven Delblanc, Lars Gustafsson och Jan Myrdal, varnat för utvecklingen mot en ny  smygtotalitär  ”massmedievänster”.

Akademiledamoten Peter Englunds inträdestal 2002 över sin föregångare  Erik Lönnroth är för övrigt utomordentligt intressant.

Vi går förbi  de berömda släkterna Hamilton, von Krusenstierna,  Lagercrantz, Stiernstedt. De intresserade får läsa Lars Lönnroths släktkrönika Geijersarvet.

Därmed är vi framme vid Erik Gustaf Geijer, född 1783, död 1847.  Erik, Lars och Johan Lönnroth är alltså ättlingar i rakt nedstigande led till denne lärdomsgigant vars staty vid Uppsala universitet jag ofta gått förbi.

1986 skrev jag en B-uppsats  om Geijerlitteratur under 1970-talet och stötte då på Lars Lönnroths släkt- och lärdomsforskningar.  Minns att jag skickade ett brev till Göteborg till honom  hösten 1986 och fick ett trevligt svar.

Än längre tillbaka i historien. Därmed är vi framme vid mordet på Gustav III, 1792. 

Som jag berättat så promenerade jag med Lars Lönnroth i ett sällskap efter en bättre middag i Börshuset vid Stortorget dit Humanistiska Förbundet förlagt ett årsmöte. Ett celebert sällskap alldeles under Svenska Akademins lokaler. 

Lars Lönnroth småpratade med mig och de andra medan vi tog oss genom gränderna. Plötsligt stannade han till och pekade upp mot ett fönster:

– Därifrån kastade sig min farfars farfar ut 1792. Han var domare och satt i den rätt som hade hand om mordet på kung Gustav III i den 16 mars 1792.  Innan avrättningen den  27 april 1792 vid Galgbacken i Hammarby hade mördaren Jacob Johan Anckarström blängt ilsket på domaren och uttalat en förbannelse över honom.

-Min farfars farfar plågades av detta så att han fick mardrömmar. Till sist valde han att ta livet av sig. Därifrån, sa Lars Lönnroth, pekade med sin käpp och sedan gick vi vidare genom Gamla Stan.

Vill du följa dagboken, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

SASHA BARON COHEN NÄMNER den amerikanske komikern Lenny Bruce i filmen The Trial of Chicago 7. Cohen spelar Yippieledaren Abbie Hoffman som tydligen hade en slags politisk ståupp under ”The Siege of Chicago” i augusti 1968, vid Demokraternas konvent.  En bra film som visar vad 1968 handlade om. 

Cohens Abbie Hoffman slänger ur sig något om Lenny Bruce, att han skulle vara en liknande showartist som Bruce. En föregångare, liksom Hoffman ironisk judisk komiker med extravaganta drogvanor.

Bruce åtalades för obscenitet flera gånger men frikändes, Han vägrades inresa till Storbritannien 1963, liksom dagens islamkritiker Robert Spencer och judinnan Pamela Geller (rätt roliga de också  men inte som Lenny Bruce). 

På 1970-talet satt jag hänförd i musikavdelningen på Uppsala Stadsbibliotek, den gamla adressen vid Fyrisån som luktade klor från Centralbadet intill. Att bad och bibliotek skulle byggas samman var för  övrigt en lyckad kulturpolitisk åtgärd . 

LP-skivan som snurrade i musikavdelningen var Jarl Kulles föreställning Varför gömmer du dig i häcken? från 1972. Jag begrep inte alla skämt, men en provokativ ådra slog an som blommat ut alltmer under åren. Mina föräldrar log lite snett när jag berättade vad jag hade hört. 

Lenny Bruces bok How to talk dirty and influence people köpte jag under en liftartur i USA 1979 men bläddrade bara i. Den kändes passé redan då men Bruce hade banat väg för fräcka banbrytande komiker som John Belushi, Woody Allen, Richard Pryor,  Georg Carlin och vår egen Aron Flam (i #twitterpodden). 

Bob Dylan, också en judisk ironiker med drogerfarenheter, sjöng 1981 i låten Lenny Bruce:

”Lenny Bruce is dead but he didn’t commit any crime
He just had the insight to rip off the lid before its time
I rode with him in a taxi once
Only for a mile and a half, seemed like it took a couple of months
Lenny Bruce moved on and like the ones that killed him, gone

They said that he was sick ’cause he didn’t play by the rules
He just showed the wise men of his day to be nothing more than fools
They stamped him and they labeled him like they do with pants and shirts
He fought a war on a battlefield where every victory hurts
Lenny Bruce was bad, he was the brother that you never had”

Lenny Bruce dog 1966 i en överdos. 

Följ min dagbok på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

DEN SISTE ATENAREN av Viktor Rydberg utkom 1859. Han var då 31 år och journalist på GHT i Göteborg. Boken hade gått som följetong, ett grepp för att pressa sig med deadlines. Balzac och Dickens hade varit framgångsrika så varför inte tänkte Rydberg och lade ut sin lärdomsfyllda text varje vecka för läsekretsen som knappast hängde med i hans filologiska bryderier.

Boken blev en flopp. Dess långa repliker där kristianer (dvs kristna) lägger ut sina tolkningar och filosofer sina blev för träliga trots kärleksintriger. Att skildra den siste företrädaren för antik förnuftsfilosofi , ärkehedningen Krysanteus i det då kristnade Aten,  en man som förde fram tankar som Platon och Aristoteles lagt fram i Aten 600 år tidigare, kunde kanske ha lyckats om han gestaltat personerna bättre. Ungdomsboken Sofies värld av  hobbyfilosofen Jostein Gaardner (1991) lider av samma uppräkningar.

Jag som länge har studerat filosofi log under läsningen. Rydberg vill foga samman kristen teologi och antik filosofi genom att hans romangestalter blir omvända, mer fasta i sina övertygelser eller bara resonerar utifrån sina klara tankeinriktningar. Plotinus, som faktiskt existerat och just gjort sig känd som en nyplatonsk kristen tänkare, nämns. 

Dock fann Strindberg boken intressant för dess upproriska innehåll mot de kristna som dessutom slogs inbördes (på 1800-talet fanns frikyrkliga kontrahenter och statskyrkan som inte kunde enas). Rydberg hade i sin bok om Aten på 300-talet e.Kr. hittat på två större kristna grupper i Aten, Homousianer och Homoiusianer. Dessutom  fanns Arianer. 

Rydberg slog igenom med sin kritiska uppgörelse  Bibelns lära om Kristus 1862. Jag kommer nog inte att läsa den men har förstått att den var viktig på sin tid. 

Verklighetsbakgrunden är korrekt. Vid denna tid, runt 300 e.Kr, så stred flera kristna grupper, ibland med våld, mot varandra, utifrån deras skilda tolkningar av Treenigheten (Fader, Sonen, Helige Ande). Vissa menade att Gud fanns i alla tre delarna, vissa att Jesus både var Gud, Guds son och människa. Andra att han var en gudomlig profet men inte Gud själv. Et ce tera.

Först vid kyrkokonciliet i Nicaea år 325 slog kyrkliga ledare fast vad som gällde, att Fadern och Sonen var av samma natur. Mötet nämns i boken. Personligen anser jag att just Treenigheten är bland det mest ologiska som kristendomen består av.  Arianismen, ja tom Islam, är mer tilltalande om man vill undvika inre teologiska motsägelser.

Följ min dagbok på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

17 okt, 2020

För att få ur mig tankar om vad jag läst och upplevt, tänkt och tyckt, kommer jag regelbundet skriva under denna rubrik. Det blir inte dagsaktuella kommentarer om politik utan mer om filosofi, litteratur och historia.

Titeln är tagen från Fjodor Dostojevskijs dagbok från 1870-talet där han resonerade fritt om politik och religion utifrån Ryssland.  Där finns massor att ösa ur liksom i Thomas Manns uppföljare En opolitisk mans betraktelser nu finns på svenska. Jag  gör inte anspråk att nå upp till deras nivå, men kommer kanske hämta inspiration därifrån.

Vinjettbilden ovan kommer från fotografen Niklas Palmklints projekt Ordet är fritt där han filmade personer när de berättade om sitt favoritord. Mitt var förvisso. 

Håll till godo och på gensyn.