En skriftställares dagbok: 29-10-2020: Om Jan Myrdal

Uppdatering 30-10-2020 med anledning av Jan Myrdals död:

En anekdot: 2003 for jag till New Delhi för att fria till en vänsterintellektuell kvinna som växt upp med en far som arbetat för den anti-koloniala nyhetsbyrån InterPressService. Därmed trodde jag att fadern skulle uppskatta min gåva, India waits av Jan Myrdal.

Han kände givetvis till boken men sa att denne son till Alva och Gunnar Myrdal, som bott i New Delhi som ambassadörspar, hade gått över gränsen. Det handlade inte om Pol Pot eller Mao utan om böckerna om sin uppväxt och kritiken av sina föräldrar. -You don’t write such things about your parents, period.

Myrdal ansågs vid 2000 rätt passé i Indien med sin revolutionsromantiska syn på naxaliterna, maoistiska terrorister som ockuperat och mördat sedan 1967. Han delar denna naiva farliga syn med den i på Bokmässan hyllade Arundati Roy. Men Jan Myrdal var större än så, trots sina politiska misstag. En av de största vi haft under 1900-talet. Hans 70-talsbok med Lars Gustafsson är fortfarande läsvärd. Och hans Skriftställningar.

—

SKRIFTSTÄLLNING BETYDER litterärt verk och skriftställare författare. Att jag valde detta begrepp för denna bloggserie har att göra med att det kan fyllas med nästan vad som helst, sakligt, fiktivt, polemiskt, personligt etc.

Dostojevskijs offentliga dagbok med samma titel från 1870-talet handlade om politiska dagsfrågor, ofta med hans breda utblick över historien och geografin. Jan Myrdals bok Skriftställning från 1968 var i samma kommenterande samtidsanda.

Han betonar i förordet att skriftsamlingen:

”Detta är inte ‘J.M:s Samlade Småstycken’. Detta är en redovisning av iakttagelser och ställningstaganden under en tjugomånadersperiod mellan 1966 och 1967”.

Min serie har knappast börjat men jag hade inte tänkt att som dessa föregångare ta upp dagspolitiken i någon högre grad. Jag gör det i sociala medier och i egna debattinlägg, men tänkte här hålla mig mer till just till ”J.S:s Samlade Småstycken”, sådant som min namne ogillar.

Sentimentalitet och borgerligt bjäfs. Kulturhistoria och minnen. Ett minimum av invandrings- och islamkritik. Inget gap och skrik om politisk korrekthet och svensk inrikespolitik.

Jan Myrdals egna Skriftställningar i den radikala tidskrift han grundade man två andra Jannar (Guillou och Stolpe) 1971, FolketiBild/Kulturfront, är lika utåtvända som boken från 1968, men de är läsvärda om än inbilska och besvärliga. Jag sålde FiB/K på 1970-talet men slutade i protest mot något han skrivit, minns ej vad.

Vi sågs kort vid en solidaritetsmanifestation i slutet av 1990-talet i Uppsala då det kommunala bussbolaget avskedat en aktiv kommunistisk bussförare. Jag ledde då Vänsterpartiet Uppsala och Myrdal talade på ett podium med busschauffören från stalinistiska KPML(r).

Vid bokmässan i Göteborg 2016 där jag befann mig i högerbladet Nya Tiders stånd gick jag över till Jan Myrdalssällskapets lilla bås i hopp att finna honom men icke. Däremot skrev han senare i just Nya Tider, en oväntad vändning men kanske följdriktig. Hans aversion mot USA från vänster delas ju av Rysslands höger, dit Nya Tider nog får räknas.

Jag får tidningen gratis numera utan att ha bett om den. Också intressant och kanske illavarslande.

I Myrdals näst sista skriftställning 2019 skrev han:

”Demonstrationerna på Tienanmen 1989 förebådade de ‘färgrevolutioner’ vilka tjänade Förenta staternas och dess västliga lydallierades intressen. Hade inte äldre statsmän i Kina haft makt att ingripa skulle det gått Kina lika illa decennierna därefter som det gått för de stater i Europa, Asien och Afrika som då drabbades av lyckade från väst ‘demokratiskt’ inspirerade folkliga demonstrationer och upplopp.

Detta jag skriver går, om det är jag klart medveten, direkt mot det som för ögonblicket allmänt publiceras och betecknas som sanning i våra stater. Just därför är det viktigt att skriva det. Nå, det gäller inte bara en senare tid, en ‘nutid’.

Tag krigsutbrottet 1939. Det peralbinska uttrycket om det kriget var som jag minns det ‘stormaktskriget’. Vilket var korrekt. Om man kallar det som då hösten 1939 inleddes för ett demokratiernas krig mot förtryckarstater skyler man till exempel att Storbritannien som extrem förtryckarstat härskade också över indiska underkontinenten. (En historia av ständiga svek, utplundring och förtryck. Churchill ledde sedan under kriget 1943 ett Storbritanniens nya folkmord i Bengalen.

Det är fortfarande lika omdiskuterat hur många miljoner Hitlertyskarna då avlivade i de östliga koncentrationslägren som hur många britterna avlivade under samma tid i Bengalen. Det enda som i dåtiden är oomtvistligt är det enorma antalet ryska/sovjetiska döda under det kriget och att det kejserliga Japan då avlivade än fler i Kina.)

Nå, jag är därtill helt medveten om att mitt skrivande nu mörknar. Det är när jag gått in i mitt nittiotredje levnadsår oundvikligt.”

Att som Myrdal försvara Kinas massmord 1989 i Peking tar på publiceringsmöjligheterna. Han gnäller på att ha blivit refuserad i Sverige men glad över att mer regimtrogen media i Hongkong-Kina tog in hans alster:

”Men i princip har jag sedan några år utanför det skönlitterära belagts med publicistisk munkavle i det officiella/officiösa Sverige. Samma artikel med information om bakgrunden till vad som nu sker i Hongkong som på svenska i Sverige omedelbart refuserades av Expressen och Svenska Dagbladet publicerades dock sedan på engelska i Hongkong av South China Morning Post.”

Nåväl: Mina texter är givetvis av en annan klass, annan typ, med annan inriktning, men jag kommer från tid till annan titta på vad Dostojevskij, Thomas Mann (En opolitisk man betraktelser 1919, som anknöt till den äldre ryssens analys av ”den tyska världsfrågan” 1877 ) och vad Jan Myrdal skrev i sina lärda men märkliga skriftställningar. Att läsa dessa tre författares dagliga anteckningar idag kan inspirera. Jag kan stjäla mustiga rubriker från 1800-talet.

Vad sägs om Dostojevskijs dagboksanteckning ”Blötdjur som hållas för människor” som handlar om turkar? Han noterar att deras land var en ”vacklande, smittad och rutten stat”, de själva en ”asiatisk hord”. En stil som Mann och Myrdal försökt nå upp till.