Vad beror den högerpopulistiska framgången i västvärlden på? Några svar ges i de akademiska analyser och reportageböcker som getts ut de senaste åren.

Jag har läst fem aktuella studier om Sverige, Europa och USA. I denna första del behandlas Sverige.

För SDs del men även om M och KD, kom två böcker som följt den så kallade Sverigevänliga eller högerpopulistiska rörelsen nära, Jonathan Lundbergs Sverigevänner. En bok om det svenska nätkriget (2019) och Pontus Mattssons In klampar Jimmie. Sverigedemokraternas entré i politiken (2020).

SVERIGEVÄNNER

Lundberg var anställd på Aftonbladet under valrörelsen 2018 för att bevaka sociala medier.

Han upptäckte då att SD hade sju gånger fler gillanden, delningar och kommentarer på sin Facebook sida än de sju andra svenska partierna tillsammans. Även i nätforum i USA drevs kampanjer för SD. Märkligt men spännande att utforska.
Han gjorde en grundlig research tillbaka till internetkulturens barndom, 2003, då han själv var sju år.

Då skapade en 15 årig programmerare ett regellöst diskussionsforum, 4chan, som kom att bilda modellen för senare mer eller mindre pubertala upproriska nätsidor som kom att förknippas med SD, kritik av feminism, islamkritik, libertarianism. Allt utom barnpornografi var tillåtet.

Ensamma mobbade tonårskillar, några av dem skulle senare skjuta ihjäl skolkamrater och sig själva, fann varandra och utmanade alla normer och vuxenvärlden. Svenska nätaktivister deltog och några startade webbtidningarna Politiskt Inkorrekt, Exponerat med flera runt 2010. SDaren Eric Almqvist var engagerad men realiserade inte sitt projekt förrän 2014 med webbtidningen Samtiden, där jag var redaktör.

“I Sverige har den konservativa nätrörelsen vuxit fram med SD. Det beror på att SD under många år varit det parti som haft lägst tilltro till medier och etablerade forskare. Därför har det legat i partiets intresse att uppmuntra nya kanaler på internet” skriver Lundberg.

Han går igenom resan från Politiskt Inkorrekt 2010 över till Avpixlat 2012 till Samnytt 2016, intervjuar Chang Frick och Kent Ekeroth som startade NyheterIdag. Några nyhetsflöden specialstuderas: Järnrörsskandalen, IKEA morden, sommarfestivalen WEARESTHLM, en höbal i Sundsvall uppställd som svenska flaggan, fotbolls VM då spelaren Durmaz klantade sig och webbsidor som Skurtposting.

Boken är förvånansvärt saklig och man får inblick i en okänd ungdomskultur som med ursprung i USA har format ett nätkrig här i Sverige med memes, Facebook grupper som “Stå upp för Sverige” (vars administratör fälldes för hets mot folkgrupp i kommentarsfält) och “Sverige tillsammans”, där SD möjligen kan ligga bakom.

SDs kommunikationschef Joakim Wallerstein intervjuas och berättar om fräcka strategier för att väcka opinion.
Summering blir att det svenska nätkriget framför allt handlat om bilden av Sverige som ett lyckat progressivt land eller som en misslyckad naiv utopi. Den unge författaren Jonathan Lundberg ser sig själv som expert på det svenska nätkriget genom att erbjuda föreläsningar via sin hemsida https://www.lundbergjd.se

Möjligen var han expert 2019 men på nätet rinner tiden iväg. Nyhetsbyrån som stigit fram under 2020 finns till exempel inte med.

IN KLAMPAR JIMMIE

En annan journalist är Pontus Mattsson, politikreporter på SVT som redan 2009 skrev en bok om SD. Uppföljaren In klampar Jimmie handlar dels om SD, dels om övriga partiers syn på SD.

Boken är mer analytisk och bygger på reportage och samtal under de senaste åren med partiföreträdare från V, S, L, M, KD och SD. Den färska acceptans SD fått av M och KD sedan 2019 kommer fram genom resan från Göran Hägglunds och Fredrik Reinfeldts avfärdanden runt 2009 av vad de ansåg vara ett rasistiskt parti.

Varför steg SD mer än något annat parti i Europa någonsin från 2,9 procent år 2006 till 17,5 procent år 2018? Mattsson får fram att utmobbningen av partiet i medier och etablissemang var kontraproduktivt, vilket erkänns av företrädare från S som Ardalan Shekarabi, Lars Stjernkvist och Mona Sahlin, och Liberalen Torkild Strandberg i Landskrona.

SD hanterade offerrollen framgångsrikt och fick uppmärksamhet genom fulspel från andra partier. Bara Rossanna Dinamarca (V) och Magnus Manhammar (S) står kvar idag vid sitt resoluta motstånd.

Den sakfråga som SD drivit, invandringen, har varit basen, men andra missnöjesfrågor har kommit att bli del av SD:s politik: välfärdsfrågor, kultur, trafik, försvar, polis. Det blev enkelt för SD att göra sig till tals för folket mot eliten:

“Man har tagit företagare från M och arbetare från S, företrädesvis de som jobbar inom industrin, byggbranschen eller med transporter. Man har utmanat de två stora partierna bland deras traditionella kärnväljare, säger statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson” och fortsätter

“Sverige har länge varit en etniskt och kulturellt homogen enhetsstat. Den här utvecklingen kom sent till oss och den har gått fort. Hade inte SD funnits är det troligt att något annat parti hade tagit hand om den kulturella dimensionen i politiken”.

En slutsats är att de siffror över befolkningsutbytet som Gunnar Sandelin presenterat på Det Goda Samhället är den viktigaste orsaken till SD:s och andra högerpopulistiska partiers framväxt. För många kom för fort och från avlägsna länder.

Pontus Mattsson skriver engagerat från Sölvesborg, Norrköping, Landskrona och Stockholm. Hans invändningar är ungefär de som en SVT anställd förväntas ställa om ett parti som SD, det mest hatade partiet i Sveriges riksdag.

Partisekreteraren Richard Jomshof beklagar pariastämplen och menar att den har skrämt bort de medelklassväljare partiet så väl behöver.

Så kan det vara men SD har samtidigt fått just många besvikna före detta borgerliga väljare.

I nästa del recenseras tre amerikanska studier om högerpopulism och liberalism.

(Refuserad artikel av Nyhetsbyrån)