Julens jungfrufödsel ett bibliskt bekymmer

http://catholicdialogue.com/2014/03/25/the-annunciation-saying-yes-and-living-it/

I det kristna Väst firas julen till minne av Jesu födelse. Mer hedniska och meteorologiska (midvinterblot) rötter till firandet finns men de ska inte avhandlas här. Heller inte de medicinska och kronologiska komplikationerna av jungfrufödelsen (som rätteligen bör ha skett cirka fem år före vår tideräknings början, det vill säga det årtal som tidigare beräknats vara just Jesu födelse). Dessutom hade jungfrufödslar av heliga och mäktiga män skett tidigare.

Nej, det krångliga med jungfrufödseln är källan, det vill säga Nya Testamentet och dess hänvisningar till profetior i Gamla Testamentet. Vi börjar med de fyra apostlarna Matteus, Markus, Lukas och Johannes.

Jungfrufödseln nämns bara i Matteus och Lukas evangelier. Markus evangelium som skrevs först, runt år 70 e.Kr., nämner inget, inte heller Paulus i sina brev som skrevs tidigare, runt år 50 eller Johannes evangelium som var 50 år äldre (och därför bör ha hört samma berättelse som föregångarna Matteus och Lukas) har med något om jungfrufödseln.

Dessutom har Matteus och Lukas skilda beskrivningar om vad som skedde natten i Bethlehem.

I Matteus text visar sig en anonym ängel för den ovetande fadern Josef som då får veta att hans hustru Maria blivit gravid av den Helige Ande.

Hos Lukas visar sig ängeln Gabriel för Maria som får veta att hon ska bli gravid med den Helige Ande som ”ska komma över dig och den Högstes kraft skall vila över dig” (Luk. 1: 35). Möjligen kan denna andliga kontakt också ha ett fysiskt inslag men det hela är oklart. I Matteus 1:18 sägs ingenting om hur befruktningen gått till, det datum som firas i kristenheten den 25 mars på Maria Bebådelsedag.

Så två av fyra apostlar har med jungfrufödseln, men inga andra författare eller författarpseudonymer, i Nya Testamentet har med denna omtalade händelse. Dessutom finns anledning att tro att Lukas första kapitel, där jungfrufödseln nämns, kan vara en efterhandskonstruktion menade kyrkofadern Markion redan på 100-talet.

Men det finns fler bibliska besvärligheter.

Matteus, som gärna ville hänvisa till att Jesus uppfyllde profetior i Gamla Testamentet, tog upp att profeten Jesaja ska ha siat om en framtida kung, född av en jungfru. I den grekiska översättningen (Septuagint) av Jesaja 7:14, som Matteus hänvisar till, står det jungfru, ”parthenos”, det gammalgrekiska ordet för oskuld. Men i det hebreiska originalet står det ”almah”, vilket betyder ung kvinna men inte nödvändigtvis oskuld som heter ”betulah” på hebreiska.

Dessutom sade profeten Jesaja att hon är havande, inte att hon ska bli. Sonen hon ska föda ska för övrigt heta Emmanuel, så denna hänvisning till den gammaltestamentliga profeten Jesaja är inte tydlig (liksom inte heller Jesaja 53 om den lidande tjänaren, som enligt Paulus och flera apostlar förebådar Jesus ankomst men enligt judisk tradition handlar om landet Israel).

Om vi går tillbaka till Nya Testamentet så hopar sig än fler problem. Jesus hade fler syskon, mest känd är hans bror Jakob vars brev finns i Nya Testamentet. Även bröderna Josef, Judas och Simon nämns liksom anonyma systrar.

Om Maria födde Jesus utan att bli gravid med sin make Josef, var hon då fortfarande oskuld när hon födde de övriga barnen? Ja anser den ortodoxa kyrkan medan andra kyrkor anser att de antingen är helsyskon, halvsyskon med andra fäder än Josef, styvsyskon som Josef hade med sig innan han träffade Maria eller kusiner.

Sedan finns osäkra uppgifter om att en romersk soldat, Tiberius Julius Abdes Pantera, hade gjort Maria gravid. Hans gravsten finns i Tyskland där han dog år 40. Kyrkofadern Origenes nämner denna uppgift liksom senare judiska skrifter och så sent som 2007 tog religionshistorikern James Tabor upp den omstridda frågan i sin bok Jesusdynastin.

Hur som helst, år 325 avslutades diskussionen vid kyrkomötet i Nicaea (nuvarande västra Turkiet) där den trosbekännelse antogs som Svenska Kyrkan använder: ”Jesus Kristus/…/ blev kött genom den Helige Ande av jungfrun Maria”.

Ärkebiskop Martin Modeus bekräftade nyligen denna syn i SVT:s program 30 minuter (26 min in), men det var alltså något som varken Nya Testamentets Markus, Johannes, Paulus, Petrus eller Jesu bror Jakob kände till. Bara två apostlar med skilda beskrivningar.

God Jul kan man önska hur som helst och fira Jesus födelse!

Inlägget i Bulletin

Fler inlägg om Bibeln och kristendomen

Juden Jesus

Två studier

En skriftställares dagbok: 08-12-2023

 

DRYGT ETT ÅR SEDAN jag uppdaterade denna dagbok med det  prententiösa rubriken som vore jag en skriftställare. Sanningen är att jag är en halvbildad pensionär med grandios självuppfattning. Likväl kommer jag att fortsätta skriva och läsa, privat och offentligt.

Men inte för Bulletin som inte betalar. Får bli istället att ta itu med den bok om liberalismens kritiker som jag färdigställde 2022 och skickade till ett norskt förlag som översatt den, men nu verkar ha ställt in utgivningen. En svensk upplaga ligger hos fyra förlag. Vi får se.

På detta förlutna dagboksår har jag dykt ned i antik, judisk och kristen historia, något jag började med 2021

Särskilt intressant har varit att studera hur Paulus uppfattats som i James Tabors avhandling från 1981 om några rader i Andra Korintiersbrevets 12e kapitel där Paulus talar om sig själv och sin himmelsfärd i tredje person: 

”Jag måste ytterligare berömma mig. Väl är sådant icke eljest nyttigt, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser, som hava beskärts mig av Herren. 2 Jag vet om en man som är i Kristus, att han för fjorton år sedan blev uppryckt ända till tredje himmelen; huruvida det nu var i kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet jag icke, Gud allena vet det.3 Ja, jag vet om denne man, att han — huruvida det nu var i kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet jag icke, Gud allena vet det —4 jag vet om honom, att han blev uppryckt till paradiset och fick höra outsägliga ord, sådana som det icke är lovligt för en människa att uttala.”

James Tabor jämför Paulus resa med andra himmelsfärder i antik, mesopotamisk, egyptisk och judisk litteratur. 

Möjligen tog Paulus några hallucinogena substanser för att få fram sina visioner, vilket Tabor antyder, ett perspektiv som Brian Muraresku borrar i sin studie av shamanistiska och psykadeliska kulter, The Immortality Key (2020).

Att droger funnits i den antika kultplatsen Elysion  och även inom kristendomen har klarlagts tidigare. Jordan Peterson talade med Muraresku och hans föregångare antikforskaren  Carl Ruck som upprättas i boken från 2020.

Rucks bok  The road to Elysis från 1978, skriven tillsammans med LSD-pionjären Albert Hoffman och etnobiologen Gordon Wasson (expert på magic mushrooms) spolierade hans karriär.

Podcastaren Lex Friman frågade Brian Muraresku vilka böcker han rekommenderade främst för att förstå hur mystik, droger och shamanism praktiserades i forntiden. Han nämnde antikforskaren Peter Kingsley som jag tog i itu med härförleden, men det blev för surrigt om Empedokles och Paramenides eventuella mystiska sidor.

Istället bläddrade jag i den sjätte Dalai Lamas kärlekssånger, den buddistiske logikern Dharmakirtis tankar, började men slutförde inte Alexander Bard och Jan Söderqvists senaste opus Process och event (alla persers favoritbok!) och upptäcke till sist utrikesreportern och författaren Erik Erikssons böcker om Lidingös nazister på 1940-talet.

Omsider nådde nutiden ifatt mig i form av Socialdemokraternas uppgörelse med sin impopulära och ohanterliga invandrarpolitik. Vi är många som påpekat detta  och som fått betala ett högt pris. Min vän och vapenbroder Gunnar Sandelin fick dock ett fint frihetspris i Danmark 2020, vilket inga svenska medier uppmärksammade.

En aktuell anekdot: 2017 befann jag mig i Riksdagskaféet där jag hade tillstånd att vara pga ackreditering via den offentligt hånade men flitigt lästa webbtidningen Avpixlat. Vid ett bord satt en ensam ledamot och vi började prata. Det visade sig att hon jobbat på fritidsgården Blå Huset i Tensta ungefär samtidigt som jag arbetade som biträdande rektor på högstadieskolan i Hjulsta intill (och fick ett ”Jimmie-moment” långt innan begreppet myntades).

Vi enades om att invandringsfrågan misskötts länge och att problem var tydliga. Mer sade inte Lawen Redar (S) men de senaste veckorna har hon verkligen lyft på locket.

En kvinnlig svensk-kurdisk jurist och statsminister år 2022 som vill begränsa invandringen stod i centrum för mina två romaner Sara Sarasvati och Framtidsmannen, nu tio år gamla.  Verkar som att jag kan få rätt till sist. I boken är denna stridbara kvinna med i SD men S går kanske ihop med M 2026 och genomför en liknande politik så resultatet blir ändå bra.

Avkopplande men tidvis ett jäkla surr

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

 

SVTs teveserier till SFI

Jag ger alla lärare inom SFI och svensklärare gratis tips på läromedel idag i Bulletin:

”Turligt nog finns ett utmärkt läromedel gratis på SVTPlay för alla lärare inom SFI och för Svenska som andra språk på gymnasiet. Dessutom lär sig deltagarna massor om svensk historia och det svenska samhället.

Med 20 avsnitt av filmatiseringen av Sven Delblancs 1900-talsskildring Hedebyborna kan en grund läggas under en hösttermin med veckovisa visningar för att följas upp med 1990-talssuccén Skärgårdsdoktorn på våren i lika många avsnitt. Eleverna kan se om programmen hemma och läsa vad som sägs i undertexterna.

Båda teveserierna är välgjorda och inte svåra att följa.  Där dikas åar, sys i blodiga ben och dessutom visas den underbara svenska landsbygden upp i Södermanland och i Roslagen. Intrigerna är lätta att känna igen med kärlekstrassel, fylleri, tonårstrubbel och bistra svenskar som tampas i vardagen. Fåordiga och fundersamma.

Efter 40 veckor med återkommande prov efter ett par avsnitt kan dessa teveserier följas upp nästa år med klassikern August Strindbergs Fröken Julie och 1977 års epos, Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär.

Bibi Anderssons, Tommy Berggrens och Kerstin Tidelius vassa replikskiften utmanar varje tittare, men även där finns texter att följa. Hedersproblematiken står i centrum när adelsdamen fröken Julie begår ett sexuellt snedsteg. Klassdiskussion lär följa.

Mobergs självbiografi om den unge arbetaren som blev reporter och agitator blir ett större hinder då ingen textning har gjorts. Men de mest ambitiösa får en bildningsresa sig till liv. De arabisktalande (landets största språk efter svenska och före finskan)  kan fortsätta själva med emigranteposets första del, Al-Muhājirūn.

Tack SVT för att ni tillhandahåller dessa svenska kulturskatter.”

https://bulletin.nu/sjunnesson-svenska-teveserier-till-sfi

S och M kan bilda regering 2026

Opinionsläget har gynnat SD och S men inte M. En stabil regering 2026 kan bildas på S och M tillsammans skriver jag idag i Bulletin, något som jag förde fram redan 2018.

Ur texten:

I den senaste opinionsmätningen från Omni får Socialdemokraterna 37 procent, Sverigedemokraterna får 21,2, Moderaterna 17,6 och Vänsterpartiet 7,7 procent. De övriga riksdagspartierna hamnar runt fyra procent och hovrar således omkring riksdagsspärren.

Den mest populära statsministerkandidaten är Magdalena Andersson (S) och hon kan faktiskt ha ett potentiellt regeringsunderlag på hela 53,6 procent (S, V, MP, C) enligt mätningen, men partierna MP och C lever farligt nära gränsen för att falla ur riksdagen. Dessutom ogillar V och C varandra vilket blev tydligt när Januariavtalet skulle genomföras med dessa partier åren 2019–2022.

Mer troligt är alltså en vassare variant av Decemberöverenskommelsen prövas där S och M går ihop för att isolera SD. M kan knappast acceptera en regering med SD som största parti och där Jimmie Åkesson (SD) kan bli statsminister, visserligen med lika stort förtroende som Ulf Kristersson (M).”

Den fula och den fina svenska antisemitismen – texter från Samtiden 2014

Sommaren 2014 publicerade jag flera artiklar i Samtiden (SD ägd) om  svensk  antisemitism. Dessvärre har de fortfarande giltighet vilket Johan Hakelius visade i sin Fokuskrönika nyligen.

Del 1

Svensk antisemitism existerar i en ful version och en fin. Men många judar vill inte veta av, eller vågar inte tala om, dem officiellt. Medier, organisationer och politiker är inte heller beredda, tvärtom håller de nere sanningen om den dolda svenska antisemitismen. Dessa två artiklar visar vad som behövs sägas om den fula antisemitismen från vissa våldsamma individer – ofta män, ofta unga, ofta muslimer; och den fina från medier och partier – särskilt inom vänstern men även utanför.

Stiftelsen EXPO mottog 2013 års hederspris från den judiska föreningen Förintelsens Överlevare i januari i år. EXPO:s styrelseledamot Robert Aschberg och den judiska församlingens ordförande i Stockholm Lena Posner-Körösi var eniga om antisemitismens orsaker i sina tal i Stora Synagogan. Vid denna minnesceremoni klargjorde de att antisemitismen i Sverige orsakas av högerextrema grupper och särskilt partiet Sverigedemokraterna. Men alla svenska judar är inte ense med dem.

Samtiden har talat med tre svenska judar varav två framträder med sina namn men den tredje väljer att vara anonym. Risken för hot och trakasserier är för stor för många judar i Sverige 2014 för att tala öppet om detta. Mer Chutzpah – jiddisch för jävla anamma – behövs enligt en av de judar som ställer upp för intervju i Samtidens artikelserie.

Ilya Meyer
Ilya Meyer, göteborgare och jude tidigare bosatt i Indien, England och Israel, menar att det finns en specifik svensk politisk korrekthet som han inte har stött på någon annanstans än i Sverige.
– Att antisemitismen här till största delen skulle bero på svenska rasister och nazister är ett förlegat synsätt. Vad gäller sverigedemokrater vet jag inte, det finns säkert folk där som inte är välvilligt inställda till oss judar. Men den mest utbredda antisemitismen idag kommer från islamistiska grupper och individer från Mellanöstern. En minoritet av svenska muslimer ger sig på judar.

Ilya berättar att hans yngsta son blev trakasserad av unga män med ursprung från Mellanöstern – aldrig svenska killar. Dessa arabiskättade invandrarkillar skrek antisemitiska slagord och att han som smutsig jude inte skulle få vara i ”deras Sverige”. De slog honom tills han lärde sig självförsvar. Sonen intervjuades i SVT:s Agenda om övergreppen men i samma program blånekade dåvarande integrationsminister Mona Sahlin om att unga med muslimsk bakgrund kunde begå sådana handlingar.

– Det finns en elefant i rummet som ingen vill tala om, inte ens judiska representanter, fortsätter Ilya Meyer. Elefanten heter politisk korrekthet och den tystar alla som om den vore en statsreligion.

Angående priset till EXPO så känner Ilya Meyer till för lite om sammanhanget men han delar inte uppfattningen om att antisemitism bara förekommer bland rasistiska etniska svenskar. Medier och politiker vill inte tala om de antisemitiska yttranden som görs av islamistiska grupper och personer.
– Denna lilla minoritet av antisemitiska islamister, märk väl inte alla muslimer i Sverige, har fått för stort inflytande i Sverige. Att socialdemokratin valde att samarbeta med Sveriges Muslimska Råd där flera islamistiska extremister gjort antisemitiska uttalanden är ett demokratiskt problem. Socialdemokratin är inget vänsterextremistiskt parti utan ganska mainstream men klarar inte av att diskutera den antisemitism som finns i vissa islamistiska grupperingar runt partiet.

– Antisemitiska yttranden förkastas om de yttras av blonda infödda svenskar men godtas från personer från Mellanöstern, tyvärr. Dessa mobbare av svenska judar agerar när det är tyst. Därför är tystnaden och den politiska korrektheten de starkaste hindren mot integration. Vi i den judiska minoriteten kan inte göra mer, vi är välintegrerade och gör vad vi kan. Vi är 20 000 och har bott här i över 250 år utan större problem men nu lämnar många landet.

– Problemet är inte heller islamismen utan tystnaden om vad som pågår. Politiker och medier tiger om något som alla känner till. Under andra världskriget visste inte många om judeförföljelserna men idag är antisemitismen från vissa muslimer vida känd. Svenska ledare ber oss blidka våra förtryckare som socialdemokraten Ilmar Reepalu i Malmö.

Ilya Meyer är dock hoppfull om det stöd för Israel och judar han finner om man talar enskilt med svenskar. Landet Israels modernitet, demokrati och fria press imponerar men i skolor och i medier kan inte detta stöd visas tydligt. Han själv åker ut till skolor för att berätta om Israel och möter unga som nyfiket undrar varför de inte hört något positivt om Israel.
– Vad är det för fel med våra medier frågar de mig, säger Ilya och skrattar lite.

Stefan Ritter
Före detta företagaren och debattören bekräftar Ilya Meyers bild av de underdåniga svenska judarna:
– Judar vill inte sticka ut utan vi anpassar oss till de länder vi bor i. Därför är svenska judar mer ängsligt svenska än svenskar ibland, säger Stefan Ritter. Det är otänkbart att göra som i Danmark där före detta ordföranden i judiska församlingen i Köpenhamn är ledamot för Dansk Folkeparti.

– Jag är så trött på när representanter för oss svenska judar svamlar om att ”vissa grupper” som förföljer oss. De är muslimer till allra största delen. Men då säger mina representanter att vi inte ska ställa en utsatt grupp mot en annan, inte muslimer mot judar.

– Men det är inte muslimer som lämnar Malmö idag, det är judar! När en grupp förföljer en annan ska det kallas förföljelse. Man måste våga tala klarspråk om att antisemitism som kommit till Sverige via invandring från Mellanöstern.

– Den muslimska hatretoriken om judar har tyvärr stor spridning i Sverige på grund av vår antiisraeliska press. Många svenskar tror att hatet bara handlar om politik och Israel men islams antisemitism går tillbaka på Koranen. Hela boken dryper av antisemitism vilket bekräftades av en holländsk professor i modern islam, Hans Jansen.

Stefan Ritter är pessimistisk om utvecklingen och menar att vad som sker i Malmö nu kan komma att ske i hans hemstad Stockholm och i Ilya Meyers Göteborg inom ett decennium. Undersökningar bland europeiska judar visar också att Sverige upplevs som farligare för judar än genomsnittet för judar inom EU. Ritter har gått ur Svenska Kommittén Mot Antisemitism på grund av dess undvikande hållning inför islam och vänsterorganisationer som EXPO.

”Donna”
Donna, en internationell designer med eget företag och judinna bosatt i Stockholm sedan många år, vill också berätta – om än anonymt – om hur judar lever under alltmer hot idag:
– Bland svenska salongskommunister finns också en salongsantisemitism. Man hatar Israel och därmed också judar. Aftonbladet skampanj om israeliska organstölder är det senaste men det pågår ett judehat hela tiden. En del av oss ringer till tidningar och försöker rätta rena sakfel om Israel men förgäves.

Hon beskriver hur förföljelserna eskalerat de senaste decennierna med ökat skydd vid Stockholms synagoga och runt judiska högtider som följd. Enligt Donna beror den ökade antisemitismen helt klart på invandring från Mellanöstern och islam:
– Att vi Stockholmsjudar ska behöva kliva runt betongklumpar för att ta oss in till vår egen religiösa samlingslokal är en konsekvens av att synagogan kan attackeras av självmordsbombare eller tunga lastbilar. Det gör inte unga svenska rasister och nazister utan unga arga islamister. Bedrövligt.

Liksom Stefan Ritter menar Donna att islamsk tradition är antisemitisk. Men det märks inte alltid eftersom vid vänsterdemonstrationer mot Israel kan slagorden ”Döda judar!” ljuda från scenen på arabiska men översättas i svensk teve med ”Döda Israel!”:

– Svenska medier ger en mycket skev bild av Israel som spär på den ökande antisemitismen och leder till mer hot mot judar. Alla ska ha en åsikt om Israel, nästan alltid negativ. Många som representerar Israel i Sverige märker stor skillnad mot Tyskland till exempel där forskningsutbyte och handelsförbindelser är normala med Israel. Här måste man ligga lågt, vara försiktig. Våra barn flyttar hellre till Israel, USA, Tyskland, England, än stannar kvar i Sverige. Jag känner mig säkrare ute i Europa än hemma i Sverige.

Donna menar att antisemitismen i Sverige idag är importerad från Mellanöstern. Hon fruktar att det finns vilande celler i Sverige, ”sleeping cells”, som väntar på order från arabvärlden om något krig startar som kan dra in svenska judar och judiska organisationer. Men själva tiger judarna om hoten menar hon.

– Det makabra med dagens Sverige är att vi judar som varit en del av Sverige sedan 1700-talet, svenska medborgare, betalar skatter i Sverige bland annat för att människor från arabländer som söker skydd från diktaturer skall hit och göra vårt underbara land till en osäker plats att leva i och till den grad att våra barn skall över huvud taget tänka på att flytta härifrån. Detta är politikernas och salongsantisemiternas fel. De vet vad som sker men ingen gör något. Det är makabert!

Samtiden har utan framgång sökt kontakt med företrädare för judiska församlingarna i Stockholm och Malmö, Svenska Kommittén Mot Antisemitism, Judiska Ungdomsförbundet och Sionistiska Federationen.

 

Del 2

Antisemitismen i Sverige är speciell för att den dels tigs ihjäl om den är ful och kommer från unga arga muslimer som vi tidigare berättat, dels höjs upp om den är fin och står att läsa i tidningskrönikor som vi ska berätta idag. Men i många fall erkänns varken den fula eller fina antisemitismen som just antisemitism utan kallas ungdomsbråk (den fula varianten) eller saklig kritik av Israels politik i Palestina (den finare). För att finna belägg för att det finns en nedtystad svensk antisemitism måste man gräva bland vetenskapliga rapporter.

Kunskap och belägg om den antisemitism de tre svenska judarna berättade om i del 1 av denna artikel är inte okänd men svåråtkomlig och inte diskuterad offentligt, allra minst av de judiska representanterna själva.

Den är dold och förnekad, men verkar öppet som hot mot judiska privatpersoner från vissa muslimska grupper och från ett etablissemang som inte kan föra en anständig debatt om Israel eller judenhet utan att ofta falla in i en antisemitisk retorik. Den Svenska Kyrkan, arbetarrörelsen och forskare och debattörer från svenska lärosäten i synnerhet klarar inte hålla garden mot ren antisemitism.

Det förnekade hatet
2003 gjorde en historiker i Lund, Mikael Tossavainen, undersökning om antisemitismen bland araber och muslimer i Sverige, Det förnekade hatet.

I debattinlägget ”Judehat bland muslimer tystas ned” på Dagens Nyheter (20-10-2003) visade han att antisemitismen bland en minoritet av araber och muslimer i Sverige doldes bakom kritik av Israel och antisionism. Rapporten blev snabbt ifrågasatt av Mattias Gardell, vänsterman och religionshistoriker, som anklagade Tossavainen för islamofobi och ovetenskaplighet.

Intervjuer med säkerhetsansvariga vid synagogor avfärdades av Gardell och diskussionen kom att handla om islam snarare än antisemitism.

Men några år senare bekräftades resultaten av statliga Forum för Levande Historia. Historiken Henrik Bachner som forskat hela sitt liv om antisemitism gjorde några rapporter som stödde påståenden om att invandrare med muslimsk bakgrund är mer negativa till judar. Här är några citat från två rapporter från Forum för Levande Historia:

Antisemitiska uppfattningar och ambivalenta attityder mot judar är jämförelsevis mer utbredda bland invånare med utländsk och i synnerhet utomeuropeisk bakgrund än bland andra. Enligt resultaten hyser 11 procent av vuxna med utländsk bakgrund en konsekvent antisemitisk inställning jämfört med 5 procent av hela den vuxna befolkningen.

Resultaten tyder på att antisemitiska uppfattningar och ambivalenta attityder till judar är jämförelsevis mer utbredda bland muslimer än bland kristna och icke- religiösa. Bland vuxna hyser 39 procent av dem som betecknar sig som muslimer en systematisk antisemitisk inställning jämfört med 5 procent totalt.

I gruppen vuxna instämmer 14 procent av de pro-palestinska sympatisörerna på ett systematiskt sätt i antisemitiska påståenden jämfört med 5 procent totalt

Antisemitismens större utbredning i den muslimska gruppen har sannolikt flera orsaker. En viktig bidragande faktor torde dock vara den öppna som propageras i arabvärlden och delar av den icke-arabiska islamiska världen och som förs vidare till muslimska grupper i Europa och Sverige bland annat via medier och religiösa och politiska extremister.

Citaten ovan är från rapporten Antisemitiska attityder och föreställningar, 2005 som undersökte åsikter hos svenskar mellan 16 och 75 år.I rapporten Den mångtydiga intoleransen från 2010 undersöktes gymnasisters inställning till bland annat gruppen judar:

Elever med svensk bakgrund uttrycker i betydligt högre grad en positiv inställning till såväl homosexuella som judar jämfört med elever med utländsk bakgrund 

Bland elever med utländsk bakgrund är omkring en tredjedel negativa till såväl judar som homosexuella

Bland elever som uppgivit tillhörighet till islamska församlingar är andelarna ambivalenta och negativa högre än för övriga religiösa kategorier. Denna grupp elever har även en mer negativ inställning till judar

Fin antisemitism
Om detta kan kallas för den fula antisemitismen eftersom den pekar ut en annan minoritet, muslimer och invandrare med rötter i Mellanöstern, så existerar också en finare, en slags ”salongsantisemitism” som judinnan Donna kallar den i vår förra artikel.

Experten på antisemitism Henrik Bachner har även undersökt denna mer accepterade variant som hörs i radio och teve, debatteras på tidningssidor och i folkvalda församlingar och, inte minst, bland aktivistgrupper och på internet. I en uppsats från 2011 går han igenom omsvängningen från ett pro-israeliskt och judevänligt Sverige fram till 1970-talet till dagens offentliga debatt som utgår från pro-palestinska och närmast antisemitiska hållningar*.

Sedan invasionen av södra Libanon 1982 har de svenska sympatierna legat hos arabvärlden. Förutom märkliga och illa underbyggda tidningshistorier om organstölder i Aftonbladet på senare år har vi haft statligt arrangerade utställningar som ”Snövit och sanningens vansinne” 2006 där muslimska självmordsbombare glorifierades.

Även rena konspirationsteorier om en svensk ”judelobby” har lanserats från Sveriges Television och det inflytelserika vänsterförlaget Ordfront. Socialdemokratiska Tro & Solidaritet som förr hette Broderskapsrörelsen har länge haft antisemitiska tendenser vilka det senaste året accelererat via det misslyckade försöket 2013 att välja in Omar Mustafa i partiets styrelse trots hans samröre med antisemitiska föreläsare från Mellanöstern.

Bachners genomgång av en mängd små och stora mediehändelser under tre decennier är viktig men den stora betydelsen av den fina antisemitismen ligger i populärpressen och deckargenren. Den inflytelserika vänsterförfattaren Jan Guillou menar att antisemitism i Sverige är ett passerat stadium och är snarare ett tecken på israelisk propaganda och hat mot muslimer.

Till och med Justitiekansler Göran Lambertz menade mitt under brinnande danska ambassader 2006 på grund av Muhammedteckningar att utropet ”döda judarna” från svenska radikala islamister inte var antisemitiskt utan uttryck för legitim kritik. Att Jyllands-Postens karikatyrtecknare inte var jude var också oväsentligt enligt JK.

Genom att porträttera Israel som USA:s imperialistiska vakthund i Mellanöstern och som en stat byggd på kolonialism och rasism avför svenska socialdemokrater och vänstern antisemitism som något som stör bilden av de palestinska offren. Om antisemitism från svenskar med bakgrund i Mellanöstern överhuvudtaget erkänns så ses den som tecken på social och ekonomisk misär, inte som ett medvetet individuellt och fördomsfullt ställningstagande mot judar. Bland vänstern är det inte ovanligt att beskriva judar som så priviligerade och rika att antisemitism inte bekommer dem, liksom att jämföra judar för nazister eller Israel för Nazi-Tyskland.

Vad historikern Henrik Bachner beskriver är samma fenomen som den tidigare intervjuade Ilya Meyer talade om, nämligen att en högljudd och mäktig del av den svenska vänstern inklusive socialdemokratin i bred bemärkelse med dess sidoorganisationer som Seglora Kyrka, inte drar sig för att använda antisemitiska teman och resonemang. Denna finare form av antisemitism är etablerad men får sin kraft från den fulare antisemitismen hos de stenkastande muslimska ungdomarna i förorterna.

* Henrik Bachner, ”Political Cultures of Denial? Anti-Semitism in Sweden and Scandinavia”, i Lars Rensmann & Julius H. Schoeps, Ed., Politics and Resentment: Anti-Semitism and Counter-Cosmopolitanism in the European Union, Brill, 2011 http://www.henrikbachner.se/

Henrik Bachner har avvisat kontakt med Samtidens redaktör

Den svenska sekulära nationalismen och den amerikanska kristna

Category:Bokedalens naturreservat - Wikimedia Commons

Den svenska sekulära nationalismen och den amerikanska kristna

 

Den svenska välfärdsstaten och vår natur är värda att försvara. Men hur formulerar man en nationalism utan högre mål än rimliga sjukförsäkringsnivåer och vackra moränfyllda åsar sedan istiden? En större livsåskådningsdiskussion om vad Sverige kan stå för behövs.

Islamiseringen har ställt sekulära svenskar inför utmaningar vi aldrig mötte under den tid statskyrkan hade ett starkt grepp om landets andlighet och inte heller när greppet lossnade rejält. Historikern Per Ewerts avhandling Landet som glömde Gud (2023) av hur tre svenska statsministrar (Hansson, Erlander, Palme) och några socialdemokratiska akademiker medvetet avkristnade landet har visat var vi står idag 2023.

Vad som återstår är en sekulär stat med skattebetalande individer som knappast känner sina grannar, har svaga släktband och minimalt engagemang i den tusenåriga Svenska kyrkan. Det samhällsband som håller ihop Sverige kan betecknas som ”statsindividualism” där staten garanterar individuell frihet från alla historiska, kulturella och inte minst religiösa band mot avsevärda inbetalningar, ofta dolda för den anställde.

2006 hyllade historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh systemet i sin Är svensken människa? och fick stöd från vänster som gillade att staten tog hand om allt och från höger som uppskattade allt fler individuella friheter. Statsminister Reinfeldt applåderade det svenska högskattesamhället på World Economic Forum i Davos 2012 när Henrik Berggren presenterade det finurliga svenska upplägget. Åhörarna verkade dock inte helt övertygade.

Nu 2023 har både vänstern och högern problem med vad de ställt till med om man ska tro krönikören Lars Åberg i Fokus (nr 33/2023):

”Både till vänster och till höger längtar människor efter något som försvunnit; de förra till decennierna med välfärdsreformer och stabil regeringsmajoritet, de senare till en tid innan migrationen förändrade välfärdens förutsättningar. Gränsen mellan traditionell vänster och höger är samtidigt delvis upplöst och flera positioner har bytt plats. Politisk hemlöshet blir då ett utbrett tillstånd.”

Politisk hemlöshet är hanterbart genom att nya partier föds, som MP, KD, NyD och SD. Men Sverige befinner sig snarare i en nationell existentiell kris om vad landet ska stå för och vad det är. Någon liknade kris har vi inte haft sedan andra världskriget då Vilhelm Moberg formulerade vår rätt till detta land:

”Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk. Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land.” (Svensk strävan, utgiven av Försvarsstaben, 1941)

Går vi över Atlanten så har en ny kristen höger formulerat alternativ till den individualistiska sekulära välfärdsliberalism som många västländer anammat och Sverige allra mest. Jag skrev nyligen i Bulletin om den katolske statsvetaren Patrick Deneen men han är inte ensam.

Där finns den socialt engagerade filosofen och katoliken Laurie M. Johnson i Maurin Academy, vår egen svensk-amerikanske katolske statsvetare Claes Ryn, och den lärde konservative  D.C. Schindler, ja till och med New York Times har en katolsk ledarskribent, Ross Douthat.  Runt dem finns lokala samhällsinitiativ som Front Porch Republic  och kristna tidskrifter som First Things.

Men USA är grundat av puritaner och kyrksamheten är fortfarande stark. Något liknande kan knappast återskapas i Sverige sedan Vilhelm Mobergs, Herbert Tingstens och  Ingmar Hedenius strider runt mitten av 1900-talet. Bara Tingsten insåg islams hot mot Västvärlden.

För sekulära svenskar återstår inte annat än välfärdsstaten, större eller mindre spelar ingen roll men den ska leverera, och vår underbara natur, upphöjd till nationalreligion. Enligt religonprofessor David Thurfjell i boken Granskogsfolk (2020) är den andliga naturen en individuell angelägenhet för urban medelklass.

Det är givetvis inget fel i att vara naturdyrkande sekulär medelklass med existentiella bekymmer i stil med vad den brittiske författaren Julian  Barnes skrev:

Jag tror inte på Gud men jag saknar honom.

Den nationalism vi behöver måste bygga på en genuin samhällsgemenskap som går utöver våra individuella fri- och rättigheter. Naturen visar oss att människans plats i kosmos är minimal­ men tillsammans betyder vi mer och blir något annat än rotlösa skattedeklaranter.

Avslutningsvis får Dan Korn, rabbin och Bulletins chefredaktör,  ordet från förordet till hans Som om Gud finns. Det sekulära samhällets religiösa rötter (utgiven på den liberala tankesmedjan Timbro 2019):

”I denna bok talar jag om Gud som om det vore en gammal bekant. Det spelar ingen större roll  om Gud finns. Som begrepp finns Gud i vår värld, vare sig vi tror eller inte. Själv förespråkar jag den inställning som brukar kallas panteistisk, att Gud är en beskrivning av själva existensen/…/ vi är så marinerade i kristet, och därmed ursprungligen ofta judiskt, tänkande att också helt sekulära sidor av vårt samhälle är mycket mer påverkade av religion än vad vi vanligen tror”.

 

Jan Sjunnesson

 

 

 

 

 

 

 

 

Patrick Deneens konservatism för allas bästa – i Bulletin

Statsvetaren Patrick Deneens uppföljare Regime change: Towards a postliberal future är intressant skriver jag i Bulletin. Föregångaren Why liberalism failed (2018) skrev jag om tidigare och om hans ställning i den nya amerikanska högern.

Yttrandefriheten tar inte parti – debattinlägg från YO

Yttrandefriheten tar inte parti

Yttrandefriheten är en grundbult i ett fritt och demokratiskt samhälle. Yttrandefriheten regleras i Regeringsformen och yttrandefrihetsgrundlagen. Yttrandefriheten är en långtgående princip som endast och bara kan inskränkas genom lag och då det är absolut nödvändigt. Och ändå: Har det någonsin tidigare pratats så mycket om yttrandefrihet som just nu?

Det görs nu försök att som sanning etablera föreställningen om att yttrandefrihet skulle vara ett ytterkantsprojekt; att hävdandet av yttrandefriheten är ett grepp för högerextrema att sprida åsikter. Inget kunde vara mer fel. Yttrandefriheten tar inte parti. En sådan föreställning leder dessutom till självcensur eftersom människor av försiktighet väljer tystnad framför att bli förknippade med extremism.

Yttrandefriheten skall garantera att sådant vi inte gillar och håller med om ändå får och kan yttras. Yttrandefriheten är en princip. Det är ingen höger-vänster-fråga. Den tar inte hänsyn till känslor. Inte heller tar den ställning för eller emot koranbränningar. Det är nu extremt viktigt att kunna skilja på principen och känslan och inte falla för den senare utan stå fast.

Föreningen Yttrandefrihetsombudsmannen bildades 2019 och har tagit som sin uppgift att opinionsbilda, ge juridisk hjälp samt jobba för att avskaffa lagen om hets mot folkgrupp. Vi vill med denna text bidra till att föra debatten tillbaka till principens källa.

I Regeringsformen, 2 kapitlets första paragraf anges yttrandefriheten som en grundläggande fri- och rättighet: ”Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor”. Där beskrivs också informationsfriheten, det vill säga ”friheten att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden”. Även mötesfrihet, demonstrationsfrihet och föreningsfrihet är inskrivna i samma grundlag.

I yttrandefrihetsgrundlagen sägs att ”yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.” (1 kap. 1 §)

I grundlagen finns förbud mot censur vilket innebär att det som är avsett att spridas i någon media inte får granskas i förväg av myndighet eller annat allmänt organ. Det är inte heller tillåtet att på grund av innehållet förbjuda eller hindra publicering och spridning. (1 kap. 11 §)

Det finns också inskrivet ett repressalieförbud. ”En myndighet eller ett annat allmänt organ får inte ingripa mot någon för att han eller hon […] har brukat sin yttrandefrihet eller medverkat till ett sådant bruk.” (1 kap. 6 §).

Skulle ett missbruk av yttrandefriheten ändå komma att prövas i domstol, bör ”den som ska döma över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs alltid ha i åtanke att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick, alltid uppmärksamma ämne och tanken mera än uttrycket, liksom syftet mera än framställningssättet samt i tveksamma fall hellre fria än fälla. (1 kap. 15 §)

De inskränkningar i yttrandefriheten som ändå finns är till för att skydda dels staten, dels svaga och utsatta. Man nämner i lagtexten explicit barnpornografi och grova våldsskildringar och sådant som kan hota rikets säkerhet. Dessutom sådant som kan utgöra hot mot demokratin. Och det finns ytterligare ett lagrum som utgör en begränsning av yttrandefriheten och det är lagen om hets mot folkgrupp.

Här märks en glidande skala mot ett alltmer emotionellt och ideologiskt perspektiv på vad som skall kunna inskränka yttrandefriheten. Här är det helt upp till lagstiftaren att, beroende på opinionsläge, förklara vem eller vad som är ett hot mot demokratin. Här har man bortsett från principen. Än tydligare blir det i lagen om hets mot folkgrupp, en tvättäkta gummiparagraf som kan användas helt godtyckligt beroende på vad som för stunden anses vara skyddsvärt.

Det är där vi är i diskussionen idag: Det är ideologi, känslor och allmänt tyckande som används som argument för att begränsa människors möjlighet att uttrycka sig. Och det är en icke önskvärd utveckling. För att vi skall kunna ha en yttrandefrihet värd namnet måste vi vara överens om att den skall ses och förstås som en princip. Och en princip är en princip. Alltid.

Yttrandefrihetsombudsmannen
Urban Månsson, skribent och ordförande
Jan Sjunnesson, skribent
Ola Bengtsson, jurist
Helene Bergman, journalist
Daniel Svensson, ledamot
Tage Perntz, ledamot

Se även https://www.yttrandefrihet.nu/yttrandefriheten-tar-inte-parti/

Skriv under namninsamling mot hädelselagar

https://www.skrivunder.com/varna_yttrandefriheten_-_sag_nej_till_hadelselagar

 

 

Tio år av maktkritisk opinionsbildning – från Fri Folkbildning till Yttrandefrihetsombudsmannen

Foto Sven Pernils från föreningen Fri Folkbildnings första föredrag i oktober 2013 i Alviks Medborgarhus, där docent Jan Tullberg talade om invandringens kostnader och jag fördelade ordet.

Yttrandefrihetsombudsmannens årsmöte i helgen. Jag och nye ordföranden Urban Månsson.

I helgen avgick jag som ordförande för föreningen Yttrandefrihetsombudsmannen. Därmed sätter jag ett slut för drygt tio års av opinionsbildning i egna och alternativa mediekanaler och arrangemang.

Jag hade startade denna blogg 2011, då aktiv i Folkpartiet och fd vänsterpartist. Bonniers hade några år tidigare lanserat en fri debattsajt, Newsmill, där Sakine Madon och PM Nilsson var redaktörer och tog in mina alster.

Politiskt var jag högerliberal i Carolin Dahlmans anda men fann snart att svenska borgerliga partier och liberalismen inte kunde formulera kritik av massinvandringen, islamiseringen och mångkulturalismen. Dansk vänster låg långt före svensk höger.

Så jag gick med i SD Stockholm 2013 i januari vilket knappast var ett debattlystet sällskap. Hösten samma år beslöt jag mig för att starta föredrag på eget bevåg i Brommaförorten Alvik där ett Medborgarhus gick att boka. Jag är ju en folkbildare och filosof.

Det var bara jag först och jag kallade mitt lösa initiativ Fri Folkbildning som sedermera blev en registrerad ideell förening. Daniel Svensson och Tage Perntz hjälpte till från början och utan dem hade jag inte orkat allt. Stort tack!

Genusdebattören Tanja Bergkvist talade 2014, tyvärr inte inspelat men hennes manus finns här.

Jag hann med mycket dessa år: Gav ut fyra böcker 2013 och sedan sju till. Fixade en Pride marsch från Tensta till Husby, försökte få in islamkritikern Mona Walter i Rinkeby Folkets Hus, höll egna föredrag, blev avbokad i Stockholms stads lokaler (borde ha JO-anmält), ordnade föredrag utomhus i april 2016 i Rålambshovsparken, gjorde en frihetsturné i Skåne mot islamiseringen, bevakade frihetsinskränkningar i bibliotek och journalistik, gjorde mig fri från SDs webbtidning Samtiden, startade Swebbtv med Micke Willgert och skrev i Avpixlat, bland annat om filosofi, anordnade en internationell tryckfrihetskonferens, gick med i och talade för danska Trykkefrihedsselskapet (och intervjuade vännen Gunnar Sandelin som fick frihetspris 2020), ordnade pubkvällar ”Riddarna av Onda Bordet”, och gjorde upp med antisemitismen inom den Sverigevänliga folkrörelsen jag blivit en del av, talade på Folkets Demonstration, var med på Nya Tiders bokstånd på den officiella bokmässan 2016 och fixade sedan en alternativ bokmässa, anordnade demonstrationer mot FNs migrationspakt. 2017 lade jag av vilket Aftonbladet Åsa Linderborg noterade.

Men 2019 tog jag nya tag och startade jag föreningen Yttrandefrihetsombudsmannen och nu lämnar jag alltså över till Urban Månsson.

Yttrandefrihet är den gemensamma nämnare för alla mina initiativ och ett ämne som just den senaste tiden blivit extra viktigt att diskutera. Urban Månsson har redan genom YO fixat en namninsamling mot hädelselagar och anmält FOI och Säpo till JK för olaglig åsiktsregistrering, något som även Expo ägnar sig åt.

Både islamiseringen och åsiktskontrollen är nu väldigt viktiga att hålla koll på nu. Swebbtvs Micke Willgert har resolut kritiserat FOIs undermåliga rapport som utmålar honom och andra i alternativmedier som nästintill uppviglare med mord som mål, utifrån ett vansinnesdåd i Almedalen 2022.

Jag önskar den nye ordföranden Urban Skriftställare lycka till och uppmanar er att stödja YO. Medlemskap årligen kostar 200 kr till bankgiro 5458-5617 eller till Swish 1234350831 men vi tar även emot gåvor.

Tack alla som stött mig genom åren! Ni är många över hela landet och jag är glad över att ha ägnat dessa år åt friheten att tänka och tala fritt och mötas i frihet.

”Ge mig framför allt frihet, friheten att veta, att tala och att argumentera fritt i enlighet med samvete, över alla andra friheter” (John Milton, Areopagitica, 1644)

www.yttrandefrihet.nu

Two papers on Leibniz’ philosophy

Mónadas: Godofredo Leibniz

Gottfried Wilhelm Leibniz (1646-1716)

Leibniz on contingency, necessity and freedom[1]

I.

Leibniz held many views on necessity and contingency due to his efforts to reconcile his necessitating position with divine and human freedom. He tried to find a middle way which stayed away from the Scylla of blind determinism and the Charybides of mere caprice and chance.

I will in this paper give a survey of this compatibility doctrine and its problems. There are several issues at stake here; the contingencies of God’s choice of this world, of mankind and his/her actions, of hypothetical truths, of the demonstrability of contingency, the necessity of striving possibilities etc., all related to each other. The most complicated, controversial and basic view seems to be God’s free choice of a possible world among many, so let us see where he starts.

II.

Leibniz maintains that God choose in one act of will this world out of infinitely many others, that they were possible for him to choose since they did not imply any contradictions. They were all, hypothetically, metaphysically and logically possible to actualise (with exception if an evil world implied  eternal damnation of the saved, which would not even be possible for God to take as an alternative).

This choice may be viewed as contingent from the initial choice, but once chosen, it becomes necessary in a hypothetical way. That is what is implied in the formula of the necessity of the consequence (more on that later).

chooses what is best out of his wisdom and freedom, and his preference for perfection (a principle which will be brought up later concerning the string of possibilities).  This means that this world is the best one. Not because God choose it, but because it is the best.

If it was the best one because God chooses it, he would not have chosen it out of his wise choice, but be determined to choose it. The choice among worlds must be out of sufficient, divine and intelligible reasons. “The nature of things, taken without intelligence and without choice, has no sufficiently determining” Leibniz says[2].

We must here distinguish between moral, hypothetical and logical (absolute) necessity. It is not possible to create a world where 2 + 2 = 5, i.e. a logical contradiction, just as it is neither possible for God not to exist. But it is hypothetically possible to create a world different from ours. Since God is Absolute Goodness per se, one could interpret Leibniz as saying that he is bound by moral necessity and therefore chooses necessarily our actual and best world.

God could hypothetically make another choice, but not morally. In Leibniz’ words:

“It is a moral necessity that the wisest is obliged to choose the best”[3] and “This necessity is called moral, because for the wise what is necessary and what is owing are equivalent things; and when it is always followed by its effect, as it indeed is in the perfectly wise, that is, in God, one can say that it is a happy necessity”[4]

Does this lead God to be determined to choose this world? We will discuss this in moment, but let’s first see how Leibniz reasons.

He is aware of this problem, but sees it as confusion by human beings of two divine spheres: God’s will and God’s power:

“But to say that God can only chose what is best and to infer from that what he does not choose is impossible, this I say, is confounding of terms: ‘tis blending power and will,  metaphysical necessity and moral necessity/ . . ./ For what is necessary is so by its essence, since the opposite implies a contradiction. But a contingent, who exists, owes its existence to the principle of what is best, which is a sufficient reason for the existence of things”[5].

To state therefore that God could have done otherwise is to say that God could have willed otherwise, which is plainly false according to Leibniz. For pious if not obvious reasons to Leibniz and his rationalist contemporaries.

But then again, is the moral necessity not deterministic? We could say that it is, but for Leibniz it is the only way to save sufficient reasons for choosing this world and God’s integrity.  But does God really have an alternative? “If it is contingent that this world is actual, it must either be contingent that God chooses whatever is best, or else contingent that this is the best. Which is it that is contingent? / . . ./ “This is the best world” or “God chooses the best” ’, the Leibniz scholar R.M. Adams asked[6].

Leibniz himself seem to oscillate between the two views, privately holding at times that even both were contingent, openly stating only the second as contingent. There are passages in the Theodicy where the first is affirmed, but Leibniz was hesitant about viewing God’s affirmation of the best world as contingent.

III.

The problem of (God’s) freedom and causality can be stated differently as Leibniz himself did in his essay On contingency, writing upon the difference between ‘necessitatis consequentis’ (of the consequent,) and ‘necessitatis consequentiae’ (of the consequence, i.e. hypothetical necessity). The editors of Leibniz’ Philosophical essays edify this somewhat when they state the difference[7]:

Does “if p has greater reason then p is true” entail “if p has greater reason then p”? I.e. does p have to exist?

A formal way to put the difference is:

“If P then Q” can mean either,

P ––  Q  (necessity of the consequence)

Or

If  “P” exists then “Q” must exist (necessity of the consequent, Q)

In On contingency, Leibniz denies that the consequent “If p has greater reason then p” entails the consequence “If p has greater reason then p is true”, with a reference to how geometrical and divine truths are made true. These cannot lead evidence to any contingent proposition. All we may infer is that it is morally necessary for God to choose the best world. It is not possible to demonstrate however that this world is the best. I.e. only the necessity of the consequence holds true. If it exists it has to be the best.

But if the antecedent is absolutely necessary as in “It is absolutely necessary that God chooses the best world” and the whole consequence is “If God chooses a world, then it is necessary that it must be the best one”, when they were taken together as in Leibniz system, they form a necessary absolute truth and a modal logic axiom:

P — Q                                                       (hypothetical consequence)

P                                                               (absolute necessary antecedent)

Q                                                              (a logical conclusion, which Leibniz denies)

Leibniz saw this himself in Profession de foi du philosophe[8]  but reverted to form two separate conceptions of necessity; necessity by absoluteness (God or geometry) and necessity ex alteribus hypothesi (necessary on the hypothesis of something else).  Since the antecedent, God’s absolute Goodness in this case (P), is external to the consequence (Q), this implies only a hypothetical necessity according to Leibniz, but hard to view as true I think. A true antecedent yields a true consequent, if the biconditional is to be true.

IV.

Leibniz himself knew what was going to be said on this in the Theodicy and added therefore objections to his own argument in an appendix[9]:

Whoever cannot fail to choose the best is not free.

God cannot fail to choose the best.

Therefore God is not free

In his answer to this syllogism, he says that “It is true freedom and the most perfect, to be able to make the best use of one’s free will”. To say that God was dependent upon things outside him, ‘in need of external things’, when choosing this world is, Leibniz continues, “only a sophism. He creates them freely: but when he had set before him an end, that of exercising his goodness, his wisdom determined him to choose the means most appropriate for obtaining that end”[10].

He adds that although God’s will is always in force and ‘all other things follow his will’, the evil is always possible in itself. Without this possibility of evil would the world be deterministic.

‘Necessity of good is geometrical/ . . . /metaphysical, absolute, the contingency of things be destroyed and there would be no choice ‘[11], and further that ‘when a wise being, and especially God who has supreme wisdom, chooses what is best,  he is not the less free upon that account; on the contrary, it is the most perfect liberty not to be hindered from acting in the best manner’[12].

This compatibility doctrine is Leibniz’s idea of “rational spontaneity”. Further evidence on this divine freedom: ‘God produces the best not by necessity but because he wills it’, from On freedom and possibility[13] and ‘God’s decisions about contingents are certainly not necessary’[14].

But Leibniz was reluctant to this view since it would lead to infinite regress if God’s will willed to will to will . . . etc., to choose the best world. But what is really a choice for God and mankind? Let’s turn to see to what a choice in Leibnizian terms would be and what a comparison between different possible worlds would be.

V.

Leibniz’ rationalism contained two principles; the Identity Principle which gives the concept of each individual substance its very specific definition and predication, and the Principle of Sufficient reason, which give it, together with God’s choice of this world, rational reasons to exist and act.

From them he concludes that there is a way to reason deductively down to a concept’s primary sufficient reason, as in a logical a priori concept. If not, it is only possible by stating all the infinite reasons and predicates for that concept. In the latter case, the truth is contingent. Since worlds are contingent and only can be fully analysed and compared by stating all characteristics of it, only God can see, ‘in one stroke of the mind’, the end of why just this world is better than another.

“It is clear why no demonstration of any contingent proposition can be found, no matter how far the analysis of concepts is continued”, Leibniz writes[15]. In fact, he states that it is not even possible for God to view the end of the infinite analysis, but he can get the whole picture by viewing the reasons a priori for a certain world.

We humans cannot even pose the question of another beginning in time of this world. ‘For we cannot find in any of the individual things, or even in the entire collection and series of things, a sufficient reason for why they exist’, from the On the ultimate origination of things[16].

But since we cannot know why things are rather than not, we have to rely on experience Leibniz says, while still maintaining sub principium rationis sufficientis  Without such a reason, we would be lost and have no reason at all for contingent truths and that would lead us to irrationalism, blind fatalism and indifference.

Since it is not possible to demonstrate how one could compare the alternatives, and due to this fact of analysis of contingent truths, the choices must be contingent. But this solution may leave contingency as an illusory and empty choice. However, Leibniz is not talking about the epistemological difference between the analysis of contingent and absolute propositions, Adams claims (with N. Rescher) in a defence[17] since not even God can view the end of the infinite analysis of contingent truths. It is a logical distinction between the (in) demonstrability of necessary and contingent truths, Rescher and Adams maintain.

VI.

We turn now to some problems in the contingency of mankind and human acts. A difficult problem is how to view the certainty and necessity in a hypothetical situation, with reference to the whole range of predicates attributed to a subject.

Every property that an individual substance has, except for existence is an essential part of his/her/its nature. “The complete or perfect notion of an individual substance contains all of its predicates, past, present and future”, from Leibniz’ Primary truths[18].

This view has been labelled “super essentialism” and discussed by D. Blumenfield in an essay on its relation to counterparts (in other possible worlds) and freedom.  “One might suppose that super essentialism implies that all truths are necessary and that freedom – which presupposes contingency – is ruled out thereby. But Leibniz claims that this conflates absolute with merely hypothetical necessity”[19], as mentioned before.

What does it mean?  It is clear  if Adam exists he will sin, but it is not hypothetically necessary, since God could have chosen another world in which Adam did otherwise than in this world or did not even exist. What we humans do is to infer from a fact that something exists, that its predicated consequences are necessary.

Yet it is true if the whole biconditional is true, that is, “If Adam exists, then he must sins” (P    Q) is true. But the antecedent “Adam exists” (the “P”) is not necessary. ‘Sinning is a part of Adam’s concept but existence is not”[20]  as we saw before and will discuss again concerning striving for existence.

In order to save himself from determinism, Leibniz rejected in several places logos aeroe, the sloth’s fatalistic syllogism, that says whatever happens happens and one cannot do other than what one does.  For moral advice he said: “Since we know nothing of what is foreseen, we should do our part over the useless question as to whether success is foreseen or not”, in the Dialogue on human freedom[21].

Our best hope when we are at dismay, Leibniz says, is not to sin. “It is only a matter of willing/ . .  . / act according to your duty, which you do know”[22]. Perhaps it is not within our concept to sin. Our sincere and moral volition can lead us straight through the divergent paths of life. Defect is only a matter of privation of goodness (as St Augustine had it), of nothingness (as in Leibniz’ Dialogue of human freedom), of not knowing (as Socrates had it) etc. Just try hard enough.

But one could say that in this world, the fact of its existence and the fact of the events of individual men are one and the same fact, since they both hang together in their conceptions. In the Discourse on metaphysics Leibniz states boldly that “whatever happens in conformity with these predeterminations [advances] is certain but not necessary, and if one were to do the contrary, he would not be doing something impossible in itself, even though it would be impossible [ex hypothesi] for this to happen”[23].

Only with Leibniz’ philosophical diplomacy do we have a genuine choice among limited alternatives.  “It is untrue”, Leibniz writes firmly in the Theodicy, “that the event happens whatever one may do: it will happen because one does what leads thereto; and if the event is written beforehand, the cause that will make it happen is written also”[24].

If we knew the complete concept of an individual subject with all its predicates, we would understand fully why some course of action was taken, freely but necessarily. As Leibniz scholar B. Mates states it:

“For if some man were able to carry out the complete demonstration of which he could prove this connection between the subject, who is Caesar, and the predicate, which is his successful undertaking, he would actually show that the future dictatorship of Caesar is based on his concept or nature and that there is a reason in that concept why he has resolved to cross Rubicon rather that stop there/ . . ./ and why it was reasonable and consequently assured that this should happen”[25].

We must distinguish here between what is certain and what is necessary, Leibniz says. But it may be a distinction without any value one could say, since we really do not have a possibility to weigh alternatives in an infinite analysis of contingent facts. Adams argues in his essay on contingency that the choices of actions must be  “general” in order to preserve some notion of reality without crossing worlds or problems of compossibility:

“Caesar’s alternatives on the bank of Rubicon must be crossing and not crossing, rather than Caesar’s crossing and Caesar’s not crossing. Individual concepts must be kept out of the objects of choice”, Adams maintains[26]. But this concept of generality does not sound like anything Leibniz would like, I believe.

Even though this argument shows a way in which the reality of Caesar’s choice is preserved, it does not provide reasons for its contingency. I myself find this area of Leibniz’s views of freedom hard to accept. It seems just like a number in his system, whatever he does with it. God is supposed to “continually conserve and produce our being in such a way that thoughts come to us spontaneously or freely”[27]

He has also freely decreed that always do what is most perfect and from this decree of freedom it follows with respect to human nature, that also ‘man will always do (although freely) that which appear to be best’[28]. Freedom is furthermore necessary in order to that man be judged and rightly punished, Leibniz writes in the Theodicy.   Leibniz tried hard to preserve a real sense of freedom, but it was hard with his deterministic premises.

VII.

Exigentia existentiae, the striving urge for existence, might be another way to view the problem of contingency. If something exists rather than nothing, its reasons for existence must be intelligible. ‘Perfection, or essence, is an urge for existence’, Leibniz writes in On freedom and possibility[29].

With the Principle of Sufficient reason and the Principle of Perfection, this urge is a way to see why something happens rather than not. ‘And it seems to be common to things that exist, both necessarily and contingently, that they have more reason  for existing than others would, were they put in place’, Leibniz writes in On contingency[30].   God views possible essences in ‘a certain realm of ideas, so to speak, namely, in God himself’, and selects thereafter the ones that have most perfection and possibility.

Essence itself strives for existence, but it can never rise to the level of metaphysical necessity, since then it would be as God and then pantheism threatens. Also, if it was the most absolutely perfect world, even without causing itself, it would be identical to God which is against the Principle of Identity. Leibniz thought that this best actual world must therefore involve some degree of imperfection. It is the best world, but not the must perfect one.

“The one that exists is the one through which the most essence or possibilities brought to existence”, he says in On the ultimate origination of things[31].

Since existent things cannot come out of nothing existing, its existence must come from something metaphysically necessary existing, God or the eternal mathematical laws. Leibniz views geometrical perfection on the same level as God’s choice of a most perfect world on the same level of reason in this short essay.

Just like tiles perfectly laid out on a floor or a completed chess board, the world has as much possible essence filled in every corner as possible, due to “the wonderful way in which metaphysical laws of cause, power and action, have their place in the whole of nature”[32]. But all this lies on the assumption that ‘at some time being is to prevail over nonbeing’, which is not explained.

Everything possible will exist unless hampered. Its reason for being actualised is its degree of perfection and its quantity of existence. D. Blumenfield finds this theory ‘bizarre’ and echoes Leibniz’s own doubts how one should interpret the possible worlds or essences as real in some way, while not reducing them to mere figments:

“If this were so, they could hardly be the metaphysical basis of the origination of things. Leibniz replied that the possibles have a certain kind of reality, since that exist from eternity in the mind of God’, from ‘Leibniz’s theory of striving possibilities”[33].

But how is this striving from possible essence to actual existence through their intrinsic principle of perfection compatible with God’s free choice of the best possible world.  In the theory of urge for existence, God invents possibles and lie back to watch them fight for existence, while in the theory of God’s free choice he actualises one possible world, by one free choice. Blumenfield claims that “/. . . /since the possibles have an intrinsic drive to exist, there cannot also be a room for God’s free selection of this world”[34].

Leibniz’ defenders have maintained that the two accounts are compatible, N. Rescher for instance, in saying that,

“/. . . /it is only because God has chosen to subscribe to the standard of perfection in selecting a possible world for actualisation that possible substances come to have (figurative) “claim” to existence’./. . . /the relationship between “quantity of essence” or “perfection”/. . . /and claim or conatus to existence/. . . [is] a connection mediated by a free act of will on the part of God”[35].

There is also evidence of this interpretation in the Theodicy, where Leibniz writes that the conflict of possibles is ‘only ideal’ and ‘a conflict of reasons in the most perfect understanding’. The struggle is both God’s and the possibles, but this leads also to pantheism I believe.

VIII.

At last let us view Leibniz’ view on how the power of small  unnoticeable perceptions influences us leads to another kind of necessity, though related to the whole concept of individual substances, the monads. Man is “inclined” by the mass of  “petit perceptions” in his soul-monad, so that his/her  choice follows the greatest inclination (by which I understand both passions and reasons, true or apparent”, Leibniz writes in Letter to Coste[36]. And further, “but the good, either true of apparent, in a word the motive – inclines without necessitating, that is, without imposing an absolute necessity”[37].

Like weights on a balance, our (unnoticed) perceptions and inclinations, lead us, supported by our virtues and reasons, to do what is good. ‘The mass of these makes an uneasiness which pushes us without the subject of it seen’[38].  Since we cannot understand through infinite analysis these influences, Leibniz views them as contingent, though with its sufficient reasons. In the Monadology he states:

“But there must also be a sufficient reason in contingent truths, or truths of fact, that is, in the series of things distributed throughout the universe of creatures, where the resolution into particular reasons could proceed into unlimited details/. . . /There is an infinity of past and present shapes and motions that enter into the efficient cause of my present writing, and there is an infinity of small inclinations and dispositions of my soul, present and past, that enter into its final cause”[39].

IX.

Leibniz never seemed to have viewed all the problems with freedom that I have found in the secondary literature. It seems like the doctrines that we find incompatible were, if not easily, at least possible to fit together for him.

 

Notes on Leibniz’ theory of knowledge[40]

INTRODUCTION

I am here going to discuss various aspects on Leibniz’ epistemology. Generally speaking, Leibniz worked out an epistemology that would account for his teleology and metaphysics and therefore it cannot be understood as an independent attempt, but suited to his larger concerns.   All work on his epistemology is reconstructive in a sense, more here than anywhere else.  I will try to give some account of his theories, though very sketchy in details.

INNATENESS

Leibniz’ rationalist epistemology is most well known for his debate with Locke on the nature of innate knowledge, i.e. concepts and principles independent of perception and sensations.  It is in his theory of man’s reflection upon thoughts (with a term he coined ”apperception”) that he grounds the idea of innate knowledge.   In this heuristic process of reflection, man has a direct apprehension of his/her identity, of magnitude, of substance, duration etc.

It is the notion of principles that interest Leibniz, in contrast with Locke’s emphasis on ideas (which they differed upon defining). Locke seemed to want a hard- lined proponent of innate almost empirical ideas and actions in his critique, whereas Leibniz did not seem to have a crude version of innateness. For example, he never held that babies or ignorant people consciously knew the principle of contradiction or of numbers, but that in the process of reflection, innate principles may became accessible to the mind.

In the preface to the New Essays[41], he brought up the innateness of ’inclinations, dispositions, tendencies or natural potentialities and not as actions’. The actions that follow from sensations and thoughts when judged by a human faculty are in this way lead by the innate dispositions of the faculty. Leibniz could not think of a faculty without any guiding directions at all. Therefore he fought Locke’s idea of a tabula rasa.

The difference between necessary and contingent truths is something else that Leibniz held as very important in the discussion of innate truths and principles.  For him,’ I deem all necessary truths to be innate’[42] which they rely on the Great Principle of Identity (or of Contradiction).

Without this principle embedded within us, nothing would be possible to know, distinguish or judge right or wrong. We use these innate unknown principles. ’Everyone uses the rules of deduction by a natural logic without being aware of it’, he wrote.[43]

But he also viewed practical moral truths as instincts which are innate in a special way, and not as necessary truths of reason which are known by a lumen naturale.

In summing up the several views on kinds of knowledge, Robert McRae states in his discussion of innateness, that   Leibniz rendered only metaphysical  and mathematical concepts (though in a special way) as innate and the only worthy principle was the principle of contradiction or identity[44]. Other principles were more of the”vein of marble” type; being there in the beginning but needed an artisan to fully be noticed.

A question remains what the relation between monads and innateness is all about. If all concepts are within the monad’s own complete definition, are not all its truths innate?

Bertrand Russell thought that this was the inevitable conclusion in this early 20th century study, but later Nicholas Rescher defended Leibniz.  Rescher saw two separate domains of the monadological epistemology; that of intention with outwardly monads and that of apperception with inwardly monads.  Only certain ideas and truths that are of the second type may properly be called innate, as logically independent of the first kind[45].

This distinction is drawn be Rescher to show a difference of content rather than a temporal one. Since all ideas are present in the mind, potentially and virtually, we easily think of them as all there from the beginning of time, but this is too simple for someone like Leibniz.

CLEAR, DISTINCT, ADEQUATE AND INTUITIVE KNOWLEDGE

The analysis of knowledge, truth and ideas in his 1684 Meditations on Knowledge, Truth, and Ideas is also central to Leibniz epistemology. He tried there to expand on Descartes’ earlier attempt 1641 in his Meditations, and the Arnauld- Malebranche controversy. The distinctions that Leibniz established were useful in determining what kind of knowledge one has of a represented object by way of rational questioning in Cartesian style, going from the simple definitions to the complicated.

We should ask ourselves: Is the object represented able to be distinguished from other objects? Yes – yields clear knowledge, no – obscure. Is it possible to enumerate its various determinate marks? Yes – yields distinct (and clear) knowledge, no – confused.  Are the separate determinate marks able to identity? Yes – yields adequate (and clear and distinct) knowledge, no – inadequate.

At last, is it possible to hold all definitions of all minute parts of the complex whole of the object in mind at the same time? Yes – yields intuitive (and in fact divine) knowledge, no – blind or symbolic.

Leibniz said that we for the most time view and think of composites of monads in symbolic manner. Concerning man’s possibilities for adequate knowledge, he thought it was only possible within truths of reason, not what concerns truths of facts, which would involve an infinite analysis of details of factual knowledge. In logic and metaphysics however, we can attain adequate knowledge after serious studies

Leibniz’ logical distinction of nominal and real definitions is also valuable here as a way of establishing criteria for truth and possibility. Nominal definitions contain only certain marks that distinguish it from other objects, while real definitions actually established an object as possible.  Definitions were the highest form of human knowledge for Leibniz.

MINUTE RATIONAL PERCEPTIONS

For Leibniz, the whole spectre of knowledge is gradual, since we always perceive the universe in our own way. We go from sensible conception to intellectual apprehension by way of degrees in manifest rationality. Our understanding understands by apprehending an idea, not understanding an idea. Similarity, the senses never understand, only the intellect does. Viewed this way, Kant was right when he argued that Leibniz intellectualised appearances.

In one end of Leibniz’ rationalist epistemological spectre, there are passive monads in obscurity, in the other divine end, active monads with adequate intuitive knowledge. In both ends, Leibniz holds that rational thoughts of various degrees of force are the basic elements, not sensual perceptions. “We can even say that there is all at once a virtually infinite number of [thoughts] contained in our sensations”, he even claimed[46].

We perceive (for Leibniz and Descartes, think) all the time while living, even in our sleep. To explain this, Leibniz came up with a theory of minute insensible perceptions. The ordinary perceptions that a monad has of other monads concern all kinds of monads; material, animal, human, angelic etc.  But minute (petit) perceptions that while perceived remain unnoticed by the monad are only for human and spiritual monads.

Minute perceptions are those small pricklings that helps the monad to rely in an unconscious way on the outside world. “They constitute in that connection that each being has with the rest of the universe”[47].  The world exists only in these small representatives as long as they are perceived by the monad, thereby giving the monad’s perceptions a heightened goal. “The task of perception entails pulverizing the world, but also one a spiritualising its dust”, as G. Deleuze put it[48].

Even while asleep, they keep us conscious enough to be able to alert if needed. We are never aware of these small perceptions, just like we do not sense or understand the pressure of air upon our bodies. To refute some one of Locke’s thinking Leibniz let his protagonist Theophilus say: “There would have been nothing wrong with objecting to you simply that thought need not stop just because one is not aware of it”[49].

The common example of the sea shore where the sounds of each wave are lost in the total roar by all waves is used by Leibniz. But all large totalities of perceptions need not be noticed and can be minute even though they are great. For instance, the sound of a water mill that I am very accustomed to, or a deadening effect by something too powerful to notice.

We humans may also have confused perceptions of monadic aggregates, which may be fully analysed into distinct wholes. And furthermore, the aggregate’s various parts may be analysed down to its parts and give rise to adequate knowledge (though very seldom and by very few). Minute and confused knowledge is understood in such a way that when a human (or spiritual) monad perceives a whole confusedly, its perceptions are there, however infinitely small.

The inner state of the monad is furthermore very important since it is there that the activity of monads and their notions of past, present and future characteristics and attributes are present.  Since the entire world is perceived though dimly by the monad, its ability for various changes is immense, but the orderliness and continuity of the monadological changes are holding the multi various chaos back.  Optimal variety and optimal order must mutually reign.

Between each change of state in the monad there are always infinite minute steps. ’The division of the continuous must not be taken as of sand dividing into grains, but as that of a sheet of paper or of a tunic infolds, in such a way that an infinite number of folds can be produced, some smaller than other, but without the body ever dissolving into points or minima’[50].  For Leibniz, Nature makes no leap, ’we always pass from small to great and from great to small through what is intermediate between them, in degrees as in parts’[51].

PERSPECTIVAL KNOWLEDGE

The monads can perform two functions; perceive the world from a certain perspective and change its perceptions by appetition. ’I hold perception to be the representation of plurality in the simple and appetite to be the striving from one perception to another. But these two things occur in all monads, for otherwise a monad would have no relation to the rest of the world’[52].

If we start with his general ideas of knowledge we find a kind of  ”open system”, like a cybernetic flow, where the center is the individual substance, the windowless monad. From that centre, the world is perceived and expressed continuously from a certain point of view, a perspective.  These inner perceptions in the monad are all there is, Leibniz claims, or all we need to take into account. For the rest of the world, its materiality is irrelevant of the question of the systematic perspectives of innumerable monads.  In the monads, all we can find are perceptions and their changes, their appetites[53]. This does not make the world idealist, but bases these perceptions on a metaphysical level of expressive monadological properties.

The doctrine of expression and expressive monads is central to Leibniz and one of its most fascinating features. He held in fact that intellectual knowledge, animal sensations and natural perception all are different species of the genus expression[54]. To go from expression to perception however, Leibniz stated that the perceiving creatures must be aware of its role. An animal may express the whole universe, but not be aware of it. Behind expression, there must be a spiritual monad, human or divine.  Then by way of expression, a chaotic manifold may be represented in the manner of signs, characters etc., so that we may perceive them properly.

The monad expresses the certain ”closer” parts of the other monads better and other ones,  more ”further away”, more dimly. At all times, the single monad expresses the whole universe of monads, but almost all in a very confused and obscure way. To every instant of every other monad there corresponds a response, an expression, by another monad.

The term ”expression” must not be understood in a substantive way like perception of something, but more in a formal and mathematical. In a relation between two things, “one thing expresses another, / . . . /when there is a constant and regulated relation between what can be said of the one and of the other”[55]. This relationship does not have to mutual. One thing A may express B better than B expresses A. A perspective is not a shared world, but a certain angle of a shared world that is impossible to share totally with another monad.

The facts of the world of monads are only truths of facts, not reasons. Only God can perceive the last fundaments of these facts in his contingent choice of this contingent world. We ourselves perceive all of this and are thus omniscient but in a confused way. Now, if all monads perceive the same things, that is, express the same world, how they differ, Rescher asks[56]. He comes up with two criteria;

1) Monads differ in point of view

2) In their clearness of perception

In the Monadology Leibniz states how the monads interact and how every body is affected by everything that happens in the universe. Only by what is ”closer”, ”greatest with respect to each monad” or has a particularity affected by it” is a certain corner of the universe expressed more vividly.

Like a special block in a city is more known than others, a monad perceives a certain subdivision of the world more clearly.  The same block may be represented, or expressed, by several monads, all of them differently. Leibniz gave examples of mathematical, geometrical or verbal entities which could be expressed in different ways.

“Thus one must allow that each soul represents the universe to itself according to its point of view, and through a relation which is peculiar to it; but a perfect harmony always subsists therein”[57]. Here it is very clear how Leibniz used his theory of predestined harmony in epistemological and coordinate matters, rather than in a moral and fatalistic sense).

PERCEPTIVE KNOWLEDGE

When the soul is aware of its own perceptions, a transformation is occurring that Leibniz named ”apperception”.  “Thus it is well to make the distinction between perception which is the internal state of the monad representing internal things, and apperception which is consciousness, or the reflexive knowledge of this internal state”[58].

Leibniz did not mean however that all consciousness is apperceptive, but self- consciousness.  Reflection upon what goes on in the mind is decisive in apperception, not just being conscious.

 

 

[1] Both course papers for prof W. Waxman at The Graduate Faculty, New School for Social Research, New York, 1993

[2] Theodicy, § 350.

[3] Op. cit., § 367.

[4] Op. cit., appendix, obj. II.

[5] Letters to Clarke, V, 9.

[6] Adams ‘Theories of contingency’, ed. M. Hooker  Leibniz: Critical and interpretative essays, (Minneapolis , Univ of Minnesota Press, , 1982), p. 254 -255.

[7]  Philosophical essays, (Indianapolis : Hackett, 1989), note 57, p. 30)

[8] An early draft to Theodicy from 1673.

[9] Theodicy, Objection VIII.

[10]  Ibid.

[11] Ibid.

[12] Letters to Clarke, V, 7.

[13] Philosophical essays, p. 20.

[14] Leibniz quoted in Adams  1982, p. 266.

[15] Op cit, . 258.

[16] Philosophical essays, p. 149.

[17] Adams 1982, p. 260.

[18] Philosophical Essays, p. 32.

[19] Blumenfield in Hooker ed. 1982, p. 103.

[20] Blumenfield, op. cit., p. 104,

[21] Philosophical essays, p. 113.

[22]Discourse’, §30.

[23] Discourse on metaphysics, § 13.

[24] Preface, Theodicy,  (La Salle, Open Court, 1985), p. 57.

[25] The philosophy of Leibniz, (Oxford UP) p. 112.

[26] Adams 1982, p. 264.

[27] Discourse on metaphysics, § 30.

[28] Op cit, § 13.

[29] Philosophical essays, p. 20.

[30] Op. cit., p. 28.

[31] Op cit, p. 150.

[32] Op cit, p. 152.

[33] Blumenfield in Leibniz: Metaphysics and philosophy of science, ed. R.S. Woolhouse (Oxford UP, 1981), p, 79.

[34] Op. cit., p. 80.

[35] Rescher quoted in op cit, p. 80.

[36] Philosophical essays, p. 194.

[37] Letters to Clarke, V, 8.

[38] Quoted in Adams 1982, p. 265.

[39] Monadology, § 36.

[40] Course paper for prof. W. Waxman at The Graduate Faculty, New School for Social Research, New York, 1993.

[41] In Philosophical essays, (Indianapolis : Hackett, 1989). Written 1704 and published 1765.

[42] Op. cit., book 1, ch. 2, §16.

[43] Op. cit., §3.

[44]  McRae, Leibniz: Perception,  Apperception, Thought (Toronto, University of Toronto Press, 1976), p. 125.

[45] Rescher, Leibniz, (London : University Press of America/Eurospan, 2nd ed 1976), p. 122.

[46] Quoted in McRae, p. 127. But I will here limit the theory of minute perceptions without complicating the matter of Leibniz’ ”intellectual perceptions” as distinct from sensual notions.

[47] New Essays, preface.

[48] Deleuze, The Fold:Leibniz and the baroque  (Minneapolis : Univ. of Minnesota Press, 1993) p. 87.

[49] New Essays, book 2, ch.2, §11.

[50] Leibniz’ opuscules et  fragments, ed. Couturat, (Hanover, Hildesheim Olms 1961), p. 614- 5.

[51] In the preface to his New Essays,

[52] Philosophical papers and Letters, ed. Loemker, (Dordrecht : Reidel, 1976, 2n ed.), p. 662-3.

[53] Monadology, § 17.  Original from 1714.

[54] In his Letter to Arnauld 1687.

[55] Leibniz in Loemker edition, p. 339.

[56] Rescher, op cit, p 71.

[57] Theodicy, § 357. Original 1710.

[58] Principles of nature and grace, sec. 4. Original 1714.

Filosofiskt Curriculum Vitae

När jag nu, 2023, ser tillbaka på vad jag sysslat med kan jag se sammanhang och texter inom och vid filosofien.
Nedan finns det mesta som rymmer mycket, dock inte en doktorsavhandling men sånt går att rätta till som pensionär:

1978 – ledde studiecirkel vid ABF om Karl Marx Kapitalet, vol 1.

1983 – började läsa estetik vid Uppsala universitet

1985 – började läsa filosofi vid Uppsala universitet

1986 – anordnade föreläsningsserie i Uppsala tillsammans med Stefan Jonsson om Moderna filosofer i 1980-talets Europa (bl a debatt mellan Lars Bergström och SE Liedman, Horace Engdahl)

1987 – deltog i Nordiska Sommaruniversitetets vintermöte i Oslo om subjektivitet och intersubjektivitet, i vars Uppsalakrets jag deltog

1988- lyssnade på Peter Strawson i Calcutta, Indien

1988 – klar med fil kand uppsats om Michael Foucaults Les mots et les choses, Uppsala universitet

1988- antogs till forskarutbildning i praktisk filosofi, Uppsala universitet

1989 – Recension i Filosofisk Tidskrift

1989- läste två kurser vid Université de Fribourg, Schweiz, för Otfried Höffe, om Rousseau och Kant

1990- lyssnade på en disputation om Gilles Deleuze vid Nice universitet, Frankrike

1990- deltog i filosofikonferens i Schweiz där bl a Quine, Hintikka och Davidson talade

1990 – besökte Paris och träffade Richard Rorty och Bruno Paradis

1990 – föredrag om Rorty vid Essex universitet, England

1990- besökte Warwick universitet och träffade Nick Land

1991- skrev om politisk filosofi i tidskriften Zenit

1992- anordnade vintermöte i Uppsala inom Nordiska sommaruniversitetets filosofikrets

1993- översatte åtta engelska texter om politisk filosofi av bl a Rorty, Taylor, Sandel, Rawls, Waltzer, MacIntyre och skrev introduktion men boken gavs inte ut förrän 2013 pga förlagsmiss

1993-läste vid New School of Social Research, New York, USA, om pragmatism (Dewey/Rorty), Aristoteles, Leibniz.

1993- intervjuade Charles Taylor för Filosofisk Tidskrift och Ny Tid

1995- anordnade tvådagars symposium med och om Georg Henrik von Wright vid Nordens folkhögskola Biskops-Arnö. Bidragen publicerades i Framsteg, myt , rationalitet, red Molander/Thorseth

1996- översättning av Rortys text publicerad i Res Publica

1996- föredrag om Bergson i Uppsala

1996- recension i Filosofisk Tidskrift

1997 – recension i Filosofisk Tidskrift

1997- föredrag om Spinoza vid Filosofidagarna i Lund

1997- deltog i Filosofiska Rummet, Sveriges radio, tillsammans med Sharon Rider, Po Tidholm och Maria Carlshamre (numera Robsahm)

1997- föredrag om autonom marxism vid Kafé 44, Stockholm, Publicerat i Socialistisk debatt

1997-deltog i konferens om Deleuze vid Warwick universitet, England

1998- publicerade Spinozaföredraget i Res Publica

1998- avslutade forskarutbildning i Uppsala utan avhandling

1997-föredrag om Ken Wilber för HumaNova, Stockholm

2001- intervjuade Rorty för Axess vid Stanford universitetet, Palo Alto, USA

2002-publicerade texter i Arbetaren m fl tidskrifter och föredrag

2002- läste kurser om Foucault och Heidegger vid Södertörns högskola

2002-översatte föredrag av Foucault för tidskriften Fronesis. Omtryckt i Diskursernas kamp

2003 -anordnade föredragsserie vid Alliance Francaise i Uppsala om franska filosofer

2005- recension i tidskriften Lychnos om finsk Spinozaantologi

2005-skrev magisteruppsats om Deleuze vid Södertörns högskola

2005-deltog i konferens om Deleuze i Köpenhamn, Danmark

2013-gav ut den antologi om politisk filosofi som blev klar 1993, Kommunitarism på Vulkan förlag

2015- gav ut elva egna texter, flera omnämnda ovan, i samlingen Philosophy papers

2018- gav ut artikelserie om begreppet Den Andre i skriftsamlingen Livsvatten

2020- skrev över 15 artiklar om liberalism på min blogg och i Bulletin

 

Västvärldens svaghet efter 11 sept 2001, Peter Tiehl och Leo Strauss – i Bulletin

Den tysk-judiske filosofen Leo Strauss visade tidigt under 1900-talet hur Västvärlden försvagat sig själv genom relativism och inte kunna försvara sin etik. Den framgångsrike entreprenören Peter Thiel tog upp Strauss tankar 2004 i ett föredrag, The Straussian Moment, utifrån terrorattacken 2001.

Jag skriver idag om Thiels analys i Bulletin.  Ett tidigare utkast här på bloggen och i kommande bok på norska om liberalismens kritiker.

 

Få svenska studenter klarar teknik och naturvetenskap – utdrag ur min bok Framtidsmannen (2014)

I Fokus kan man nu läsa om hur svenska studenter ersätts av mer kompetenta utlänningar, något jag skrev om här på bloggen 2014 men även i min framtidsroman Framtidsmannen (2014):

”Professor Erik Karlsson log mot sin son och berättade om sitt svensk-indiska projekt. I två år hade svenska Utbildningsdepartementet planerat en filial till KTH i New Delhi. Den skulle ge en grundutbildning upp till mastersnivå, för att sedan erbjuda dugliga studenter stipendier till KTH i Stockholm. Grundutbildningen skulle betalas av indiska staten och fortsättningen av den svenska.

-Om vi tar in 1 000 studenter per år i Delhi kan vi ta in 200 per årskull till Stockholm. På sikt blir det rätt många.

-Men varför? Verkar krångligt att importera utländska studenter.

-Det kan verka så, men inom tio år kommer det fattas femtio tusen ingenjörer i Sverige. De få studenter som börjar är inte tillräckligt, ja . . . vad ska man säga?

-Smarta, inflikade Albin med ett flin.

-Så är det. De kan inte räkna, inte tänka, inte jobba. De hoppar av och till sist har vi nästan bara asiater och östeuropéer kvar. Några latinamerikaner och afrikaner, men främst kineser och indier. Svenskarna är i minoritet.

-Du vill alltså ta hit tusentals engelsktalande indier med examen?Behövs inte de bättre där i Indien?

-Jo, men det finns så många av dem som vill komma till väst och de sliter och pluggar hårt. Om de klarar sig här ordnar vi anställning direkt till dem, med bättre villkor än de kan få i Indien.

-Du ska fara ned om en månad, sa Astrid. Finns det plats för Paul-Krister?

-Visst, vi kan få in en statistiker i vår lilla planeringsgrupp. Du kan räkna på antal ingenjörsstudenter och se hur framtiden kan ordna upp sig för svensk gruvindustri. Du vet ju allt som framtiden, har jag hört, sa Erik och blinkade till Paul-Krister och hustrun Astrid.”

Fler förutsägelser i min roman

Gaypar i invandrarförort

Kommunala konkurser

Mord på Lars Vilks

Provokation med Koranen

Blivande svensk-kurdisk kvinnlig statsminister (SD) far till Kurdistan (ej hänt ännu)


 

 

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.