25 juni kvällssamtal om min Sverigebok på Söder

Twang 25 juni kl 18. Katarina Bang 25

Kulturentreprenören Boris Benulic och jag ska prata om svenskhet utifrån min Sverigebok.

Ons 25 juni kl 18 på Twang, Katarina Bangata 25 på Södermalm i Stockholm.

Detta är starten på en återkommande samtalserie i sommar med Lennart Vretlind 2/7, Torbjörn Elensky 9/7, Daniel Suhonen 16/7, Fredrik Federley 23/7 och Stanley Sjöberg 30/7.

God mat och dryck finns att handla liksom min bok på svenska och engelska

Välkomna !

/JSj

Annonser

Gärna sex men betala själv

doll-parts

Folk kan få ägna sig åt var de vill i sängen eller som hobby. Vissa av er kanske var på Stockholm Fetish Weekend i helgen, medan andra kanske läste författaren Bengt Ohlssons Swing om partnerbyte. Båda privatfinansierade sexualintressen.

Men ska skattemedel till bör ansvariga vara mer försiktiga. Här kommer några länkar om menstruation, post-humanistisk genusteori, fittsemininarier med mera som nu blivit nästa område för konst, aktivism, forskning – allt betalat med skattemedel och med liten vetenskaplig trovärdighet:

1.
Vid Göteborgs universitet forskar Josefin Persdotter med skattemedel om menstruation vilket hon kan göra men frågan är om inte detta mer är en slags genus/queer aktivism. Hur tänkte egentligen hennes handledare som godkände förslaget:


http://www.socav.gu.se/kontaktaoss/Personal+A-Ö/persdotter-josefin/

2.
Liknande omdömeslöshet bjöd nyligen ABF Stockholm på genom att arrangera samma märkliga aktivism om mens. Även detta skattefinansierat via studieförbundets folkbildningsanslag från statsbudgeten:


http://abfstockholm.se/event/2014/04/feministbar/

3.
Att media hänger på mensflödet förvånar inte alls


http://www.expressen.se/gt/blodigt-allvar-nar-mens-intar-goteborg/

liksom våra hippa skattefinansierade statsmedier, givetvis.


http://www.svt.se/opinion/dags-att-krossa-tabun-om-mens

4.
Att doktoranden Persdotter ägnar sig åt ren aktivism råder ingen tvekan om men varför ska vi skattebetalare stödja detta?


http://syltitratten.blogspot.se/2014/03/konst-pa-blodigt-allvar.html

5.
Den teoribildning hon ska använda i sin forskning kallas post-humanism och är synnerligen ovetenskaplig blandning av kvantfysik, dekonstruktion, diskursteori, vänsteraktivism från franskt 1970-tal och queerfeminism. Den feministiska fysikern Karen Barad i USA och forskare vid Stockholms och Linköpings universitet försöker föra in detta i genuspedagogik 1 pedagogik 2pedagogik 3– sociologi-kulturstudier- och fysik (!),

http://en.wikipedia.org/wiki/Karen_Barad

Tyvärr har avhandlingar och böcker vid svenska universitet med denna ovetenskapliga inriktning men de bör inte bli fler. Man kan gärna vara teoretiskt surrrig och kladda med sina kroppsvätskor men inte på andras bekostnad.

6. Matematikern Tanja Bergkvist är vad jag vet den enda forskare som öppet tagit avstånd från dessa märkliga teorier men vore bra om fler gjorde som hon.

http://tanjabergkvist.wordpress.com/tag/queera-perspektiv-pa-fiittan/

/Sjunne, fil mag i pedagogik (Uppsala) och fil mag i filosofi (Södertörn) och fd projektledare/ universitetsadjunkt vid Uppsala och Stockholms universitet (1998- 2012).

PS- Vissa kan inte låta bli att skämta om detta

http://toklandet.wordpress.com/2014/05/30/akta-eller-satir/


http://feministiskgryning.files.wordpress.com/2013/01/femlog2.pdf

https://www.facebook.com/feministiskironi?fref=ts

Normala invandrare, extrema svenskar

SJS

I några artiklar runt 2008 började jag formulera tankar kring en värdeorienterad liberal-konservatism, det extrema landet Sverige och de normala länderna utanför mitt hemland. Mitt internationella liv hade satt sina spår som jag ville formulera i skrift.

Jag började sedan skriva på boken The Swedish story i Indien 2011 och översatte den till svenska 2013 som Sverige 2020.

Här är den första längre artikeln på temat det extrema Sverige som publicerades i numera nedlagda Newsmill 2011. Tack vare duktiga smarta internetvänner har jag lyckats få tag i ursprungstexten som jag hittills trott varit försvunnen.


Newsmillstexten på ett arkiv
 2011

Kortversion i Dagen 2008

Långversion på gammal blogg 2008

——

EXTREMA SVENSKAR KAN LÄRA AV NORMALA INVANDRARE

INTRO AV NEWSMILLS SAKINE MADON
Sveriges extrema position som världens mest sekulära och indivdualistiska land är inte oproblematisk. Ingen lever som vi. Det är invandrarna som besitter världens mest utbredda värderingar. De kanske kan lära oss något. Det skriver Jan Sjunnesson, som drivit flera integrationsprojekt.

Om författaren Skolledare i Tensta, drivit integrationsprojekt i Rinkeby, Akalla m fl. Fd chef vid Internationellt Kulturcentrum, Vuxenskolan, Stockholm (2007- 2009).

——

Den moderna sekulära välfärdsstaten bygger på individuella fri- och rättigheter där kollektiva värderingar och moralsystem öppet kritiseras. Men en grund behövs för tillit och gemensamma åtaganden. Avvägningen mellan individens frihet och kollektivets krav ser helt naturligtvis annorlunda ut i väst än annorstädes.

Ett liberalt försvar för tolerans måste samtidigt respektera och tolerera åsikter som är konservativa och tom anti-liberala hävdar jag. Sveriges extrema position som världens mest sekulära och individualistiska land är inte oproblematiskt. Ingen lever som vi. Det är invandrarna som besitter världens mest utbredda värderingar, inte vi. Detta är skäl nog att fundera vad vi svenskar står för, inte att avvisa alla med sk annorlunda värderingar som konservativa, fundamentalistiska och fientliga mot modernitet. De kanske kan lära oss något.

När min indiska hustru och jag sätter oss i tunnelbanevagnen mot Kungsholmen dråsar två tonårstjejer in och börjar babbla i mobiler tätt intill oss. Kläderna skyler det mest nödvändiga. Tuttarna tittar fram. Klockan är över midnatt och båda är berusade. De visar tydligt att de skiter i alla medpassagerare. Min vännina kniper ihop munnen och skakar långsamt på huvudet. Inte den vänliga cirkelgående skakningen man gör hemma i New Delhi som visar samförstånd utan hon visar öppet att de unga damernas uppförande och klädsel inte är ok. Not civilized.

Jag vet vad hon tycker. Hon är uppfostrad i indisk vänsterintellektuell medelklass, sociolog och västerländskt orienterad. Trots sin vana vid vår modernitet är hon kritisk till västerländsk individualism och slapp moral. Vad tycker jag om ungdomarnas slafs och sexanspelningar? Frihetlig svensk man född 1958, uppvuxen under anti-auktoritärt och sexliberalt 1970-tal, vad har jag med andras värderingar och livsval att göra som dessutom utspelar sig i det offentliga rummet? Kanske inget alls men min frus min går inte att tvätta bort. Jag ska försöka reda ut några tanketrådar bakom den svenska oviljan att svara alla de som flyttat hit och som gillar alla våra fina vägar och sjukhus, men inte kan förlika sig med vår tystnad och tonåringarnas bröl.

VÄLFÄRDSSTATENS GRUND
Den moderna sekulära välfärdsstaten bygger på individuella fri- och rättigheter där kollektiva värderingar och moralsystem öppet kritiseras. Men en grund behövs för tillit och gemensamma åtaganden. Avvägningen mellan individens frihet och kollektivets krav ser helt naturligtvis annorlunda ut i väst än i öst, i Sverige än i Indien. Ett liberalt försvar för tolerans måste samtidigt respektera och tolerera åsikter som är konservativa och t o m anti-liberala hävdar jag i fyra teser.

FYRA TESER
1. Majoriteten av världens befolkning lever mer traditionella liv utifrån etniska, kulturella eller geografiska gemenskaper snarare än utifrån individers rättigheter i en sekulär välfärdsstat.

2. Invandrare i Sverige kategoriseras ibland som fördomsfulla när de bemöter svensk mentalitet vad gäller barnuppfostran, ungdomar, klädstil, sexuella val, familjebildning, arbete och äldreomsorg.

3. Vad som bör ingå i mångfaldsbegreppet är en dialog och respekt. Denna dialog ska bygga på FN: s deklaration för mänskliga rättigheter, barnkonventionen och svensk lag – principer som så gott som alla som befinner sig i Sverige kan enas om.

4. Om svenska myndigheter någonsin ska kunna integrera invandrare måste de inse att man inte kan uppfostra vuxna människor som valt att komma hit men lyssna på dem och respektera deras åsikter så länge inga lagbrott begås.

HEDERSVÅLDSDEBATTEN
Vad som gör diskussionen svår är att svenska välmenande myndigheter och individer riskerar att marginalisera de invandrare som har traditionella konservativa värderingar från majoriteten svenskar. Farligast blir detta i diskussioner om hedersvåld och hederskulturer. En irakisk far som bestämmer att dottern inte alltid får gå vart som helst på kvällarna eller klä sig som svenska tonåringar och som inte respekteras i sin föräldraroll kan tvingas in i ett hörn.

Där kan han med familjens och släktens hjälp låsa in, misshandla och i värsta fall även ta till vapen för att skydda sin heder, sharaf. Han kan ha åkt samma tunnelbana som vi gjorde och tvingats åse de ungas damernas dekolletage och undrat över de ungas brist på respekt för vuxna . Han kan ha kommit fram till slutsatsen att hans dotter inte ska stappla berusad runt i innerstan med stringtrosan synlig upp på ryggen utan någon bestämd tid att vara hemma.

Även svenska fäder och familjer kan komma fram till samma slutsats men de misstänkliggörs inte. Dessa stabila svenska hem har den isolerade invandrarfamiljen ha alltför svaga kontakter med. Vad invandrarfamiljen ser är unga på glid på stan, reklam med mycket naken hud, bimbon Paris Hilton och kopulerande dokusåpastjärnor. De drar slutsatsen att all svensk uppfostran är tygellös och därför behövs egna starka kulturella gränser. Den dialog som hade kunnat uppstå mellan svenska och utländska hem förbytts i två extrempositioner; olagligt hedersvåld hos invandrarna och tygellös hedonism hos svenskarna. Den utländska familjen får sällan reda på att även svenska familjer sätter gränser, tar fighter och har koll.

TVÅ LÄGER
I debatten om Fadimes död uppstod snabbt två läger; kulturförespråkare och kulturkritiker. De förra ansåg att det i vissa kulturer, t ex isolerade kurdiska byar, fanns en tradition av hedersvåld som förklarade Fadimes tragiska bortgång. Svenska mesiga myndigheter hade blundat för detta pga. misstanke om rasism. De hade låtit invandrarna själva lösa sina problem. Pela, Fadime m fl betalade priset för denna kulturrelativism. De senare kritiserade detta resonemang för rasism. De menade att individers handlande inte kan förklaras utifrån etniskt förenklade resonemang. Massoud Kamalis stolligheter blev i denna diskussion än värre än i hans avförda integrationsutredning. Men han hade en poäng.

Jag sträcker mig aldrig så långt som Kamali som menar att hedersvåld bara är tjafs bland några få tjejer. Men att han har rätt i att vi alltför lätt tar till misstankar om hedersvåld när moral hos familjefäder från Mellanöstern förs på tal. Denna moral bejakar demokrati och individuella rättigheter, men förbehåller sig rätten att ha synpunkter på familjemedlemmarnas beteende och ibland även utdela sanktioner.

I enlighet med Barnkonventionens artiklar 5 och 12 har föräldrar rätt att fostra sina barn liksom barnen har också rätt att uttrycka ”åsikter /…/ i förhållande till barnets ålder och mognad. Det finns alltså inget svart eller vitt utan en bedömning måste göras utifrån klokskap, kultur och erfarenhet.

Aga för barn och unga är naturligtvis uteslutet liksom alla olagliga frihetsinskränkningar. Vad som återstår är dialog och förhandlingar. Något som nyanlända föräldrar måste tränas i. Att de missinformeras av sina barn som talar bättre svenska är tyvärr inte ovanligt. Barnen kan säga till Bapu och Amma hemma i Fittja att i Sverige får barnen bestämma – annars kommer soc, skolkuratorn, Bris, BO och barnen kan tas ifrån dem. Familjens sanktionsbeslut om utegångsförbud, mobilbeslag och andra regler kan då väga lätt. Våldet kan då ligga nära om föräldrarna känner sig maktlösa.

LIBERALT TVÅNG
Min ingång i hedersdiskussionen är att det finns goda sidor av heder, familjer och kollektiva värderingar. Den ovilja att ingripa som svenska myndigheter anklagades 2001 efter Fadime för är i grunden rätt. Familjer får och ska uppfostra sina barn och så länge inte barnen far illa är de familjens ansvar. Tyvärr har hedersvåldsdebatten lett till en motsatt reaktion som i grunden tvingar invandrarfamiljer in i en svensk förment universell värdegemenskap på ett respektlöst sätt.

Denna liberala universalism är alltför omfattande enligt mig.
Att tvinga på någon liberala värderingar är en paradox. Obligatoriska gynundersökningar av alla högstadieflickor och förbud mot slöja för 15 års ålder är förslag från vår integrationsminister Nyamko Sabuni. Den ”Dialog om förstärkt gemensam värdegrund” (Regeringskansliet 2009) som hon initierat syftar också till att finna en väg till de i hennes termer ”intoleranta fundamentalisterna” men hon verkar ha lösningen klar utan särskilt mycket dialog med de hon vill samtala:

”Kamp mot intolerans Min vision är ett tolerant och humant samhälle. Ett samhälle präglat av mångfald och respekt för olikheter. Där människor möts med respekt för sin särart, inte med misstroende och fientlighet. För att detta ska uppnås är det viktigt med en gemensam förståelse för värdegrunden. Om vi värnar mångfalden som ett av de värden vi har att försvara så blir det oundvikligt att vi också måste föra samtal om den gemensamma värdegrunden. Mångfald är bra, men all mångfald är inte bra och det måste sägas. Det handlar inte om en civilisationernas eller religionernas kamp. Det handlar om en gemensam kamp mot fundamentalism och intolerans, för demokrati och mänskliga rättigheter. För en gemensam värdegrund, för vår gemensamma framtid”.

Detta är en minister som säger – Anpassa er eller stick. Hennes kollega Jan Björklund vill förstärka simundervisningen särskilt för muslimska flickor. Detta innebär att pådyvla universella politiskt motiverade värderingar inom det privata området. Att kunna simma kan ses en privatsak och simtvång kan inte vara ett kriterium på grundskoleexamen.

MULTIKULTURALISMENS TILLBAKAGÅNG
Vi kan idag se en offensiv i väst för att hårdare införa liberala värderingar och livsmönster. Väst vill tydligare hävda öppenhet, tolerans och individualism. Problemet är att denna öppenhet och tolerans inte tillåter avvikelser och åsikter som öppet ifrågasätter liberalismen. Frågan om den tolerante ska tolerera den intolerante handlar om hur välfärdsstatens sekulära universalism ska hantera etniskt kollektiva och/ eller religiöst traditionella värderingar som står i strid med liberal individualism. Detta bör göras utan att toleransens metoder slår över i en intolerant repression som kan uppfattas som majoritetskulturens ”kulturella dominans”, eller rakare sagt på engelska, ”cultural imperialism” (i Ekström och Gerholm, s.134).

Vi måste finna en ny moralisk diplomati som inte väjer för det svåra:

”Först när vi hittat eller konstruerat en gemensam normativ grund kan vi också på allvar börja kritisera varandra. Och det kan man säga är förutsättningen för moralisk diplomati. Men det är på sätt och vis en speciell diplomati, eftersom vad den strävar efter är möjligheten till oenighet och genuin konflikt. Vi vill med hela vårt känsloliv kunna kritisera andra kulturers moral, åtminstone i särskilt allvarliga fall, samtidigt som vi förstår att vi inte kan rättfärdiga sådan kritik om vi inte hittar eller skapar en gemensam normativ grund ” (Egonsson, s. 221).

Multikulturalismen är på tillbakagång i Storbritannien, Holland och Frankrike. Slapphänthet och kulturrelativism ska bort. Skälet är att europeiska muslimer med sina ofta traditionella värderingar utmanar västerländsk liberalism och ses som hotfulla.
Filosofen Will Kymlicka som stått upp för multikulturalismen sedan 1980-talet inser problemen men säger:

”It is precisely when immigrants are percieved as illegitimate, illiberal and burdensome that multiculturalism may be most needed. Without some pro-active policies to promote mutual understanding and respect, and to make immigrants feel comfortable within mainstream institutions, these factors could quickly lead to a situation of a racialiszed underclass. Standning in permanent opposition to the larger society ” (i Laden och Owen, s. 58).

Hur enkelt vore det inte att säga att man ska ta sedan dit man kommer. Men om seden är att vi svenskar inte bryr oss om hur grannen uppfostrar sina barn eller hur våra tonåringar klär sig och låter på natten i tunnelbanan, utan alla får göra ungefär som de vill kan ju den nyanlända invandrarfamiljen göra som den vill. Den första generationen väljer då en konservativ försiktig linje i det nya landet innan man vet mer om vilka konsekvenser de nya livsstilarna leder till. De gör de rätt i för det är ett märkligt land de kommit till. Det som är normalt i resten av världen är extremt i Sverige och det som är normalt i Sverige är extremt i världen.

SVERIGE UNIKT LAND
I den globala undersökningen World Values Survey (WVS) finns en karta med två axlar; en som mäter traditionella visavi sekulära värden, en som mäter överlevnadsvärden visavi emancipatoriska frihetsvärden.

WVS

Längst upp i det övre högra hörnet finns Sverige. ”Svenskarna kännetecknas av den mest atypiska och avvikande värderingsprofilen av alla. Inget annat folk visar så långt avstånd till vad som kan sägas vara ett medelvärde för samtliga av de länder som beskrivs på kulturatlasen ” (Pettersson och Esmer, s. 18). Undersökningen visar att vår extremposition samvarierar med hög levnadsstandard och på sjätte plats inom FN:s Human Development index.

Vår unika position är naturlig för oss men märklig för större delen av jordens befolkning, inklusive f.d. jugoslaver, greker och italienare. Kan ett liberalt land tillåta konservativa värderingar utan att standard och höga position inom FN:s mätning riskeras ? Måste vi ha en total uppslutning kring individuella frihetssträvanden för att hålla oss kvar? Det är en öppen fråga.

Möjligen skulle staden New York och Israel vara ett bra exempel på hög levnadsstandard och stor individuell frihet inklusive tolerans för religiöst konservativa grupper men ligger utanför denna essä. Vad undersökningen dock visar oss är att vi svenskar kan vinna på att vara mindre självsäkra och dogmatiska i vår sekulära fundamentalism och inse att vi kan ha något att lära av andra befolkningsgrupper. Visst ska svenska lagar gälla i Sverige men vad kulturmönster och moral i detta land kan vara är en sak för diskussion, förhandlingar och privatmoral.

VITA KVINNOR RÄDDAR BRUNA FLICKOR
Den svenska grundskolans läroplan (Lpo94) hävdar att ”elever ska utveckla förståelse för den kulturella mångfalden inom landet” samtidigt som värden som individens frihet, solidaritet med svaga, jämställdhet osv. ska respekteras. Lärarna ges ingen vägledning i prioritering mellan de universella individuella värdena och att respektera kulturell mångfald. Men om ingen hjälper förmodat stackars hunsade invandrarflickor så finns ofta engagerade svenska kvinnliga lärare som självutnämnda feministiska räddare. De sätter igång med att värna om flickornas frihet. Gör de rätt? Sakligt sätt har de all rätt att ha synpunkter på hur sina elever behandlas men det är inte deras sak att ingripa.

De indiska feministiska post-koloniala kulturteoretikerna Uma Narayan och Gayatri Spivak betecknar processen i termer av ” white (wo)men rescuing brown women from brown men”- en slags feministisk imperialism. I likhet med de indiska feministerna så anser jag att invandrarkvinnors och männens frigörelse måste vara deras eget verk. Det finns många sådana välvilliga nätverk av invandrarkvinnor – ocn några få manliga – som ärligt vill stödja invandrarflickors frigörelsesträvanden – Glöm aldrig Fadime och Pela, Elektra, Sharafs hjältar, Terrafem osv – och mitt inlägg syftar inte till att raljera över deras arbete. Jag har själv arbetar på Fryshuset som driver Elektra och Sharafs hjältar. Andra goda exempel ges av i sociologen Hedvig Ekerwalds intervjubok.

FOSTRA GODA DYGDER GEMENSAMT
Som skolledare i Tensta 2004- 2005 blev jag både bespottad och fick mat kastad på mig. Enligt resonemanget ovan skulle detta bero på den svenska skolans ovilja att uppfostra elever utifrån en slags neutral universell moral, och frånvaron av resurser att göra det hos de föräldrar som inte orkat hävda sin egen oftare konservativare uppfostran, i dessa fall utifrån en betydligt tuffare somalisk och turkisk moral. Främst är naturligtvis elevernas uppförande ett ansvar för dem själva – något som varken skola eller familj kan rå för.

Att fostra odågor som dessa kräver att respekt för andra inövas tidigt, ofta och med fast hand. Respekt, tolerans, omdöme etc är individuella dygder som även ett liberalt samhälle måste skapa hos sina medborgare. En öppen välfungerande liberal stat beror enligt såväl liberalismens lärofader JS Mill som svensken J. A. Gripenstedt på att medborgerliga dygder finns och utvecklas hos befolkningen. Individer befinner sig alltid i ett socialt sammanhang och utifrån dem kan fri- och rättigheter fostras och blomstra.

Vår integrationsminister Sabuni tillstår detta till skillnad från tygellösa tonåringar och tyvärr deras föräldrar. Men hon vill inte respektera den privata sfären för familjeangelägenheter utan vill till priset av ett tvång till frihet göra alla utlandsfödda till supportrar för en unik postmodern individualism. Inte konstigt att svenska muslimer uppmanas rösta på kristdemokraterna. Att vinna över moderata muslimer är inte så svårt för de är redan för demokrati och mänskliga rättigheter.

MODERATA MUSLIMER
Mohammad Fazlhashemi, idéhistoriker i Umeå, hävdar att det finns inget samband mellan stöd för demokrati och mänskliga rättigheter å ena sidan, och stark religiositet å den andra. En annan undersökning inom WVS visar att stora grupper av muslimer stödjer demokrati. Störst stöd för demokrati finns i Egypten och Bangladesh (98 % ) följt av Marocko (96), Jordanien och Turkiet (90), Algeriet (88), Irak (85), Saudiarabien (74), Indonesien (71) och Iran (70). Jämförande stöd för demokrati i Sverige är 94 %. Detta stöd finns alltså i muslimska länder där 90 % anser att religionen är mycket viktig. I Sverige hyser cirka 11 % samma uppfattning.

Att även sharialagar måste reformeras för att inte kränka mänskliga rättigheter anser en grupp nytänkande islamska lärda enligt Fazlhashemi. ”De muslimska nytänkarna väljer harmonisering i stället för avvisande. De anser att muslimer kan ta del av Västerlandets tankegods, demokrati och respekten för mänskliga rättigheter. De vill framställa islam som en progressiv, dynamisk och rationell religion som är relevant för ett modernt liv som kan ligga till grund för en modern muslimsk identitet”. Det går alltså att föra en respektfull dialog med muslimer och andra nya svenskar även om det finns motsättningar vilket en historia från Pakistan 1984 avslutningsvis bekräftar.

Jag reste då med ett ånglok från brittisk kolonialtid från den iranska gränsstaden Zahedan till Quetta i Pakistan. Jag och min kvinnliga reskamrat lade oss tillrätta bland britsarna. Snart var diskussionen igång mellan oss och alla skäggiga och beslöjade medresenärer om öst och väst, för- och nackdelar. De bjöd på te och kakor, trugade på oss dadlar och beundrade vårt mod att bege oss som turister via Iran till Indien i krigstid och efter politikerattentat.

Men vårt samtal hamnade sist till något de hört talas om: Ålderdomshem.

– Det kan väl ändå inte vara sant att ni lämnar era föräldrar att dö ensamma på institutioner? Vi hävdade att det var frivilligt att hamna där och att individer befriades på detta sätt. Barn som gamla. De skakade misstroget på huvudet. Vår västerländska överlägsenhet verkade plötsligt bortblåst. Min väninna i tunnelbanan är från samma kulturkrets bor nu här i Stockholm och även hon ruskar på skallen. Vad säger vi till dem ? Vad säger liberalismen ?

Källor:
Svenska tabun. KO. Arnstberg. 2007
Medborgaren, liberalismen och det öppna välfärdssamhället. H. Bergquist, Liberal debatt, 5-6/2007
Om det politiskt korrekta. D. Egonsson, 2007
Leva sitt liv med familjen i behåll. H. Ekerwald. 2004
Orienten i Sverige, Red S. Ekström och L. Gerholm 2006
Koranen i vår tid. M. Fazlhashemi, Dagens Nyheter 020707
Mångkulturellt medborgarskap. W. Kymlicka. 1999
Multiculturalism and political theory. Red. A.S. Laden och D. Owen Mångkulturalism- kvinnor i kläm ? Red. S. Moller Okin. 2002 Dislocating cultures. Identities, traditions and third-world feminism. U. Narayan 1997
Varning för sekulär fundamentalism. M. Nordfors, Liberal debatt 2/2008
Vilka är annorlunda ? Om invandrares möte med svensk kultur. T. Pettersson och Y. Esmer. 2005
Regeringen initierar dialog om förstärkt värdegrund. N. Sabuni, Regeringskansliet, http://www.regeringen.se/sb/d/10100/a/95861 http://www.worldvaluessurvey.org

SVTs valvaka spårar ur i demokratiförakt – Pascalidou: ”Diskutera heta potatisar som yttrandefrihet!”

SVT

AMERICA VERA-ZAVALA (f.d. riksdagsledamot för Vänsterpartiet, nu presenterad som vänsteraktivist) och ALEXANDRA PASCALIDOU (objektiv SR-journalist men hårt kritiserad för partiskhet i P1 Debatt) kommenterade SD:s framgång i EU-valet 2014 vid valvakan i SVT 25 maj, 2014.

America:
”Jag är väldigt besviken över Sverigedemokraternas framgång, för det måste man ändå kalla det för att det är. Och jag tror att det finns ett problem, det här att man inte har, liksom, släppt fram den här folkliga villigheten [?] som har funnits, utan att det har varit den här diskussionen att det är så viktigt att de får komma till tals och bla bla, och att man inte har respekterat det här att vända ryggen till.”

Alexandra:
”Äh jag tycker att det är väldigt trist [SD:s framgång], samtidigt som vi ser ett väldigt tydligt budskap ifrån svenska väljare, att dom vill att vi tydligare och starkare ska höja rösten mot rasism, för jämlikhet och för jämställdhet, det var ju därför som dom bland annat röstade in äh F! iii, äh, iiie… eee liksom till Europaparlamentet. Det är väldigt trist med Sverigedemokraterna, men det här krä… ställer också mycket högre krav på heeeela det politiska etablisemanget att man faktiskt ska våga diskutera heta potatisar som yttrandefrihet, och faktiskt förklara vad det verkligen innebär.”

Faktiskt verkar även SVT:s reporter något ställd när han replikerar:

”Trist säger ni, men fortfarande måste vi ju säga att nästan 10% av befolkningen trots allt har röstat på Sverigedemokraterna.”

Varpå Alexandra replikerar: ”Tycker du att det är roligt menar du, eller vaddå?”

Den demokratiska parodin börjar 3.53.30 in i programmet.

http://www.svtplay.se/video/2056855/25-5-20-00

Sekulär buddhism – en inledning

Stephen_Batchelor

Publicerad i Tidningen Kulturen maj 2014

Om buddhismen ska ses som religion eller psykologi har länge intresserat främst västerlänningar, såväl forskare som praktiserande och troende buddhister. Ett tredje synsätt kan vara att se buddhismen som levnadskonst och sekulär etik. I så fall överges de religiösa inslagen med djupa rötter i indisk kultur och begrepp som karma, återfödelse och nirvana. Kvar blir en tunn mer modern buddhism, en ”buddhism light” eller ” sekulär buddhism” (även kallad agnostisk eller ateistisk buddhism).

Buddhismen vilar på tre pelare; Buddha (den upplyste personen Siddhartas uppenbarelse för 2500 år sedan i norra Indien), Dharma (läran om de fyra ädla sanningarna och den åttafaldiga vägen dit) och Sangha (församlingen av lärjungar, lekmän, munkar). Detta uttrycks i skilda traditioner geografiskt, nationellt och kulturellt i Asien, men även i västvärlden. I USA och Västeuropa är buddhismen en växande religion med sekulär buddhism som en liten men inflytelserik inriktning.

När buddhismen kom till USA och västvärlden under 1900-talet via inflyttade asiatiska gästarbetare och nyfikna bohemer uppfattades den som en religion bland andra. Anhängare flockades runt zen (Jack Kerouac) och tibetansk buddhism (Allen Ginsberg) liksom runt andra traditionella buddhistiska skolor från Asien.

Sedan 1960-talet så växte new age, yoga- och meditationsrörelser i väst fram vid sidan av de asiatiska tusenåriga buddhistiska inriktningarna theravada, mahayana och vajrayana. Inget verkade finns däremellan, det vill säga en buddhism som varken var urvattnad till ren yoga och new age eller doktrinär efter kloster- och lärotraditioner från Thailand, Japan eller Nepal. Men så 1985 tog den intellektuella brittiska buddhistmunken Stephen Batchleor av sig sin munkdräkt och började sin andliga och intellektuella resa mot ett nytt slags västerländsk buddhism, en sekulär livsåskådning utan religiösa pretentioner.

Han hade då suttit i 15 år i tibetanska och koreanska buddhistkloster, men fann att den buddhism som praktiserades där var för konservativ, för hierarkisk och hade för lite av den ursprunglige buddhisten Siddharta Gotamas budskap. Han var inte ensam om att söka nya vägar i västvärlden för denna vidsynta och samtidigt ursprungliga buddhism. I hans födelseland England fanns Gaia House och Sharpham Trust och i USA spirade meditationsrörelsen vipassana runt psykologen Jack Kornfield och hans Insight grupper. Möjligen kan sekulär buddhism sägas omfatta läkaren John Kabat-Zinns bruk av begreppet mindfullness vid sin stressklinik, men där finns för lite av buddhism och mer bara av praktisk handledning i meditation som nu blivit världsberömd som just ”mindfullnessrörelsen” med egna appar i mobilerna idag.

Sekulär buddhism skiljer sig från traditionella skolbildningar och new age genom att försöka gå tillbaka till Buddhas ursprungliga lära. Batchelor läste skrifterna i sina kloster på tibetanska, sanskrit och koreanska, men förstod att det fanns mer att upptäcka om man kunde det buddhistiska originalspråket, pali. När han lämnade klostervärlden och blev en fritänkande buddhist gick han därför tillbaka till de texter på pali som nedtecknades vid 100-talet före vår tideräkning. Sedan dess har Batchelor bedrivit ett omfattande filologiskt och filosofiskt forskningsarbete på egen hand. En professor utan titel, autodidakt som förutom de orientaliska språken även behärskar latin och grekiska, vilket ger honom många anledningar att jämföra österländskt och västerländskt tänkande.

Buddha framstår i detta sekulära ljus inte som en religionsstiftare utan som en klarsynt filosof som lyckades finna några nya begrepp utanför sin kulturella och andliga miljö i norra Indien för 2500 år sedan. De var tanken på varats kausalt betingade process (pratītyasamutpāda), läran om de fyra ädla sanningarna, medveten närvaro (mindfullness) och självtillit (existensens ensamhet).

För Batchelor är naturligt att se drag i andra filosofiska traditioner snarare än religiösa för att beskriva buddhismen. Hans första böcker handlade därför om en existentialistisk buddhism med referenser till filosofer som Heidegger och Sarte, teologer som Buber och Tillich, men även västerländsk antik filosofi från Grekland och Rom över upplysningsfilosofer och tysk romantik fram till idag; The Faith to doubt: glimpses of Buddhist uncertainty (1990), storsäljaren Buddhism without beliefs (1997), översättning av den skeptiska indiske lärofadern Nagarjunas verk från 200- talet i Verses from the center (2000), Living with the Devil: A meditation on good and evil (2004) och nu senast hans självbiografi, Confessions of a Buddhist atheist (2010). 2015 ska han ge ut After Buddhism vid Yale University Press. Boktiteln antyder snarast en postmodern buddhism vilket inte är något nytt. Redan på 1980-talet visade bland andra svensken Kaj Håkansson samband mellan Derrida och Nagarjuna.

Av all denna bokliga lärdom vill Stephen Batchelor få oss att förstå och uppskatta en slags ur-buddhism som inte bygger religiösa skolor med speciella kläder och tillåter anhängare att anamma meditation om de vill men annars avstå. Just meditation är något ganska främmande för buddhister i dess ursprungsländer i Asien brukar han betona. Där ses munkar meditera ibland men sällan lekmän och aldrig vanliga buddhister. En annan sida av buddhismen i Asien är att den ibland lierat sig med auktoritära ledare och inte lett till frigörelse från förtryck utan snarare upprätthållit makten. Diskriminering av kvinnor och homosexuella är andra kulturella drag som försiggått inom buddhistiska traditioner.

Överhuvudtaget har buddhismens spridning till väst inneburit att de olika buddhistiska skolorna i Asien fått kontakt med varandra. Ortodoxa regler och traditioner ifrågasätts mer om de jämförs med andra. Sekulär buddhism vill påskynda denna interna kritik inom buddhismen samtidigt som man vill gå tillbaka till ursprungsskrifterna på pali. Dessa är inte alltid kända i de asiatiska traditionerna vilket innebär att till exempel ledande tibetanska buddhister inte vet vad Buddha menade eftersom de inte kan läsa pali. De kan ofta bara sin tradition, vajrayana i Himalaya, som i allt bygger på tibetanska skrifter.

En invändning mot Batchelors begrepp sekulär buddhism är att han finner bara de drag hos Buddha som han själva vill framhäva; de antika skeptiska och romerska stoiska liksom renässanshumanistiska och pragmatiska. Åt var och en sin egen buddhism kan man då säga, men Batchelors enorma beläsenhet och klosterskolning gör honom till en kvalificerad samtalspartner med företrädare för de skilda buddhistiska tolkningarna i öst som i väst och med lärda inom västerländsk humanism och filosofi. Få kan samtidigt diskutera hebreiskans begrepp om Bibelns Satan, grekiskans diabolos, Baudelaires Ondskans blommor och buddhismens Mara för att analysera det ondas skepnad som djävul till exempel.

Sekulär buddhism är idag ett marginellt fenomen och har egentligen få anhängare som betecknar sig så. Meditationsgrupper inom Insight meditation och den burmesiske meditationsledaren SN Goenkas tradition kanske kan räknas dit. Däremot blomstrar mer traditionellt buddhistiska föreningar. Bara i Stockholm finns nio tibetanska och fem zenbuddhistiska grupper förutom mer etniska församlingar av inflyttade från Thailand, Sri Lanka och Taiwan.
För en avhoppad munk som Stephen Batchelor är det gott och väl att man börjar förstår buddhismen genom att gå med i en grupp och lär sig en tradition. Men sedan står man själv där, ansikte med döden, ångesten, livsvalen. Då hjälper religiösa system, begrepp som reinkarnation och nirvana föga. Bättre göra som Sören Kierkegaard och ta sin bibel, sätta sig att läsa ensam på sin kammare. Någon officiellt kristen blir man kanske inte men man blir levande och fri.

Huruvida det finns en himmel eller nirvana efter detta liv låter han vara osagt men han kan inte finna något bättre sätt att förbereda sig än att praktisera sin sekulära buddhism. En livskonst snarare än en religion. Han skriver om att gå från den trosbaserade Buddhismen 1.0 som vill kunna avgöra om de fyra ädla sanningarna är ”sanna”, till den praktikorienterade Buddhism 2.0, där frågan är om de fyra sanningar ”fungerar” är viktigare.
Avfällingen Batchelor gifte sig 1985 med en fransk nunna han träffade vid sitt zenkloster i Korea och lever i Sydfrankrike när han inte reser runt på föredragsturnéer. Livet som gift och fri obunden buddhist lockade fram en självständig europeisk intellektuell som öppnar nya andliga och geografiska korsvägar mellan kontinenter och traditioner. Inte religiös upplysning, men väl gedigen bildning.

Se även blogg

Sandelins text om svenska medier och invandring

GS

Gunnar Sandelin, journalist, socionom och medförfattare till boken Invandring och mörkläggning tillsammans med KO Arnstberg, se www.morklaggning.wordpress.com (på denna blogg 1 , 2) fick inte in denna genomgång av invandring till Sverige i någon svensk tidning. Danska Politikken tryckte den idag 17 april 2014 men här är originaltexten på svenska

Rädslans kultur härskar i Sverige

I november förra året skrev jag en debattartikel som handlade om Sveriges extrema asylpolitik. Den byggde på jämförelser med de övriga nordiska grannländerna. 2013 blev ytterligare ett rekordår för Sverige vad gäller att bevilja asylsökande permanenta uppehållstillstånd (PUT) – 67 procent fler än året innan.

Bakgrunden till artikeln/krönikan var boken ”Invandring och mörkläggning” (Debattförlaget) som etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg och jag skrivit tillsammans. I boken tog vi upp en rad fakta som vi ansåg att svenska journalister försummade att berätta om och som också svenska politiker ignorerade. Förutom nya beräkningar av invandringens totala kostnader på cirka 110 miljarder svenska kronor per år, behandlade vi bland annat de omfattande asylbedrägerierna som svenska medier underlåter att granska. Därtill tog vi upp omfattningen av den nedtystade kriminaliteten bland invandrare. Vi gjorde också jämförelser med det mer öppna debattklimat som finns i Danmark, men främst presenterade vi i kalla siffror Sveriges extrema asyl- och migrationspolitik.

Medan Sverige under 2013 i runda tal gav 29.000 positiva asylbeslut var motsvarande siffra för Norge 6.000, Danmark 4.000 och Finland 2.000. Därtill kom också 11.000 anhöriga till dessa asylmigranter att få svenska PUT förra året.
Sverige lät under 2013 totalt mer än dubbelt så många asylsökande få stanna som sina nordiska grannländer tillsammans. Redan under de tre första månaderna 2014 har Sverige totalt beviljat över 8 000 PUT till asylsökande, alltså mer än dubbelt så mycket som Danmark gjorde under hela förra året. Jag ställer i artikeln frågan varför vår politiska och mediala elit underlåter att informera om de ekonomiska, sociala och kulturella konsekvenserna.

Svenska journalister och politiker tiger om landets extrema invandrings- och integrationspolitik. Svenska folket har aldrig innan Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 haft en möjlighet att välja eftersom samtliga övriga partier varit överens. Detta trots att Sverige på rekordkort historisk tid har gått från ett homogent till ett mångkulturellt samhälle. Idag har var femte person utländsk bakgrund. SCB, Sveriges motsvarighet till Danmarks statistik, visar på en mycket stor demografisk förändring. Mellan åren 2000-2013 har befolkningen med utländsk bakgrund ökat med 713.000 personer medan de som har svensk bakgrund har ökat med knappt 50.000. Skulle vi som svenskar bara räkna dem som har två inrikes födda föräldrar så skulle förändringen under samma tid innebära en minskning med 114.000 personer medan befolkningen med utländsk bakgrund ökat med 876.000. Detta är en stor omvälvning i ett land som Sverige, med sina knappt tio miljoner invånare.

För svenska politiker och journalister är emellertid invandringen en icke-fråga och att få en debattartikel eller krönika i ämnet publicerad för att öppet kunna diskutera och problematisera konsekvenserna är omöjligt. Det offentliga samtalet i Sverige styrs nämligen av vad som kallas för värdegrund och det innebär att teser som mångfald, allas lika värde, det finns inte några vi och dom, inte får ifrågasättas. I alla fall för den som vill överleva i det offentliga samtalet. I det sammanhanget hjälper det inte att presentera fakta. Kort sagt, det råder ett näst intill totalitärt klimat vad gäller migrationsfrågor i Sverige. Detta har medfört att många svenskar har blivit både ängsliga och självcensurerande. Det är inte gynnsamt för karriären att torgföra någon uppgift som kan tolkas som främlingsfientlig, oavsett vilka fakta som ligger bakom. Debattklimatet gör att Sverige inom detta område kan beskrivas som ett ”DDR Light”.

Ett tydligt exempel är att jag under många år har försökt att få debattartiklar publicerade i våra större dagstidningar men nästan alltid blivit refuserad, trots att jag redovisat ny, opublicerad statistik både från Sveriges och våra grannländers migrationsverk (i Norge UDI och i Danmark Utlaendigestyrelsen). Oavsett om Karl-Olov Arnstberg och jag skriver tillsammans eller var och en för sig, så är det ett faktum att klimatet i svensk press har blivit påtagligt mer censurerande under senare år. 2008 fick jag en omfångsrik debattartikel om hur journalisterna mörklägger sanningen om invandringen publicerad i Sveriges största dagstidning, Dagens Nyheter. Ett av många exempel på en mer eller mindre medveten desinformation som artikeln tog upp var att journalisterna regelmässigt kallar alla asylsökande för flyktingar medan det bara är några få procent av dem som har fått stanna i Sverige sedan 1980 som getts flyktingstatus.

Texter som i grunden är kritiska från en restriktiv synvinkel mot den svenska asyl- och migrationspolitiken har alltid varit svåra att få publicerade i den rikstäckande pressen, men idag är det nästan omöjligt. Däremot går det bra att i all evighet diskutera den misslyckade integrationen, om vars tillkortakommande det i stort råder konsensus. Men samtidigt måste den som vill föra upp detta på agendan säga att det är viktigt att Sverige fortsätter att vara en ledstjärna för hela världen med sin generösa flyktingpolitik och tala om vikten av mångfald och allas lika värde. Skribenten får absolut inte ifrågasätta asylströmmens flöde till vårt land.

För ett par år sedan refuserades en av mina debattartiklar av våra nio största tidningar och i november sade åter igen de sex största dagstidningarna nej direkt. De som både då och nu refuserade var i nämnd ordning: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Sydsvenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Därtill ett par större landsortstidningar i det förra fallet. Nästan uteslutande var motiveringen att det inte fanns möjlighet att publicera ”av utrymmesskäl” eller bara att ”vi tackar nej till ditt erbjudande”. Därför skrev jag ett mejl till samtliga redaktioner och framhöll att jag nu kommit fram till att de inte vill publicera fakta som de tycker är obehagliga om den svenska asylinvandringen och tillade: Det är mycket sorgligt och svekfullt att en debattsida gör motsatsen till det den utger sig för, och istället undviker att publicera grundläggande information om en sådan avgörande fråga för det svenska samhällets framtid. Jag vet att många fler än jag undrar vad som är agendan med en sådan mörkläggning.

Den enda redaktion som svarade var Göteborgs-Posten som påpekade att jag hade fel eftersom de tidigare hade tagit in några inlägg från mig, men att de nu hade ”extremt dåligt med utrymme” och att mycket annat ”står i kö för att publiceras”. Göteborgs-Posten är i rättvisans namn den enda av de större svenska dagstidningarna som har haft en liten springa öppen för kritiska artiklar om asyl- och migration.

Ska Sverige bli en humanitär stormakt?
Det totala antalet asylsökande som har fått sina ansökningar beviljade av Migrationsverket under perioden januari-november 2013 har ökat med 144 procent jämfört med hela kalenderåret 2011. Under 2013 har totalt drygt 22 000 asylsökande fått stanna under årets första elva månader. Beviljade asylansökningar leder nästan undantagslöst till permanent uppehållstillstånd (PUT) och i förlängningen svenskt medborgarskap plus en påföljande anhöriginvandring.
I år har rekordmånga asylsökande från Syrien fått stanna permanent. Medan Sverige mellan januari och november 2013 gav PUT till 10 379 syrier, fick 135 syrier stanna i Finland. Sverige tar alltså emot 77 gånger så många syrier som Finland som lyder under samma internationella konventioner och har en liknande utlänningslag som Sverige. Under samma tid gav jämförelsevis Danmark och Norge drygt 1 000 respektive 646 syrier asyl.

För hela tiden sedan inbördesskriget i Syrien startade i mars 2011 har Sverige beviljat permanenta uppehållstillstånd till runt 15 000 asylsökande syrier medan motsvarande antal i Danmark är cirka 2 000, Norge cirka 900 och Finland drygt 300.
Ser man till totalsumman sedan inbördeskrigets början har 23 700 syrier fått PUT i Sverige. I denna siffra ryms också anhöriga och kvotflyktingar. Under 2014 beräknar Migrationsverket att ytterligare cirka 22 000 syrier kommer att söka asyl i Sverige. Huvudskälet till den ständigt stegrande ökningen är nu att i princip alla som kommer därifrån, och även från Eritrea, beviljas PUT.

Sverige är det enda EU-land som bedriver en sådan tillåtande asylpolitik. Tidigare har Sverige tagit emot flest asylsökande irakier, somalier och så kallade ensamkommande flyktingbarn i hela västvärlden. Nu tar vi också emot flest syrier. I takt med att asylinvandringen ökar lavinartat är det inte bara antalet utan även andelen beviljade asylansökningar som ökar. Under november 2013 var den rekordhög: 62 procent, att jämföra med januari 2012 då motsvarande siffra var 23 procent.
Sedan september 2013 har i genomsnitt minst 1 800 personer i veckan sökt asyl I Sverige. Med en maximal beräkning i dagsläget på 69 000 för nästa år, fortsätter Sverige att spela i sin egen division. Jag nämner all denna statistik för att visa på att Sveriges är extremt i västvärlden när det gäller flyktingmottagande särskilt med tanke på folkmängd. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR ligger Sverige sedan många år i topp när det gäller asylsökande per capita.

”Dom vill till EU, dom vill till Sverige”, sade Johanna Sjö, politiskt sakkunnig hos migrationsministern nyligen i Sveriges Radio. Hon menade det inte finns något tak för hur många som kan få stanna och tillade att människor inte bara flyr för sina liv utan också från ekonomisk misär. Frågan som inte diskuteras öppet inför väljarna är kostnaden och konsekvenserna av denna omfattning.
I omvärlden hörs alltmer häpna röster. Nyligen varnade historieprofessorn Niall Ferguson i magasinet Neo för att ett resultat av ett så pass ohämmat inflöde tillsammans med vår bristande integration kan få katastrofala följder med explosioner av våld i våra städer. Som ytterligare jämförelse kan nämnas att Sverige totalt hittills i år beviljat runt femton gånger så många uppehållstillstånd till asylsökande som Finland med sina 1 530 positiva beslut, tio gånger så många som Danmark och fem gånger så många som Norge med sina cirka 2 500 respektive 4 450 bifall.

Nu är det gasen i botten som gäller för regeringen Reinfeldt. Är det platsen som humanitär stormakt som åstundas? Finns det verkligen inte något tak för asylmottagandet och den påföljande anhöriginvandringen?
Ett rimligt krav är att migrationsminister Tobias Billström förklarar regeringens agenda.

Til slut blev artikeln publicerad i tidningen Dagens Samhälle, som går ut till chefer i offentlig förvaltning och till lokala politiker. Men alle de store aviser avviste den blankt.

Nyligen blev Migrationsverkets operative chef Mikael Ribbenvik intervjuad i Sveriges Television om det kunde tänkas finnas ett tak för hur många syrier Sverige kan ta emot. Inför en medkännande och i allt enig reporter förklarade Ribbenvik att Sveriges mottagande är gränslöst:

Jag vill utmana den personen som säger att det finns ett tak. När nästa barnfamilj ska åka tillbaka till Syrien, så vill jag be den personen att ta den pojken eller flickan i handen och åka tillbaka till Aleppo eller Homs. Jag tror att det räcker som argument.

Samma typ av emotionella argument från våra makthavare hördes när jag nyligen deltog i programmet SVT Debatt i Sveriges Television, för att diskutera det som numera kallas för ”åsiktskorridoren” i Sverige. ”Finns det ett begränsat utrymme för vad man får tycka offentligt i Sverige, och där vissa åsikter stängs ute?” undrade programledaren bland annat med hänvisning till vad vi skrev i vår bok om mörkläggningen i media av invandringen och dess konsekvenser.

I panelen, som bestod av åtta personer, fanns bland andra Eva Hamilton, vd för Sveriges Television, Sveriges Radios vd Cilla Benkö och kvällstidningen Aftonbladets chefredaktör Jan Helin. Efter en lång allmänt hållen ”debatt om debatten” fick jag ordet en kort stund och hann berätta att flera framgångsrika journalister har kontaktat mig och berättat att de inte törs säga sin åsikt om invandringen av rädsla för att förlora jobbet eller bli utfrusna där. Av samma anledning tackade flera journalister nej till att delta i en antologi med redan publicerade reportage/texter som Karl-Olov Arnstberg och jag tidigare planerat att ge ut. Exempelvis sade en korrespondent vid en av våra största tidningar att det räckte med att någon av hennes chefer skulle anse att hon befann sig i ett sammanhang där ett enda ord skulle kunna tolkas som främlingsfientligt eller ”storsvenskt” så kunde det innebära allvarliga problem när det gällde att få behålla arbetet.

Reaktionerna från de höga cheferna i debattstudion visade att de inte verkar ha en aning om att denna verklighet existerar och att de inte heller tycks ha några närmare faktakunskaper om invandringspolitiken. Aftonbladets Jan Helin framhöll sig själv som en förkämpe för ”allas lika värde”. Problematiken med ängsliga journalister som tvingas arbeta i ett repressivt klimat avfärdades som en villfarelse: ”Patetiskt!” småskrattade Jan Helin. ”Nonsens!” tyckte Eva Hamilton med ett snett leende.

Cheferna som deltog i SVT Debatt är representativa såtillvida att de tillhör en grupp som lever i en värld med likasinnade där de bekräftar varandra. Den surrealistiska känslan inför deras ovilja att reflektera självkritiskt förstärktes dagen efter programmet. Då berättade en välrenommerad journalist som sett debatten för mig att han av sin chef blivit förbjuden att skriva om vår bok.

Så ser det ut i dagens Sverige. Jag har själv blivit nekad en offentlig anställning på grund av vad jag har skrivit. Rädslans kultur råder.

Gunnar Sandelin
Socionom och journalist
Tillsammans med Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, författare till boken Invandring och mörkläggning, en saklig rapport från en förryckt tid. Debattförlaget, 3:e upplagan 2014. Ett avsnitt i boken om skola skrev jag.

Se även Jan Tullbergs bok Låsningen, www.lasningen.se och hans föredrag om svensk invandringspolitik, se YouTube

Våldsvänsterns akademiska försvarare

URb

De fem vänsterakademiker* som på DN Debatt häromdagen (6/4) vill försvara fri åsiktsbildning vill väl men hamnar fel i sin syn på den våldsinriktade vänstern och dessutom olägligt.

Inlägget kom dagarna efter Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin och andra riksdagsledamöter hotats av den vänsterextremistiska gruppen 365 dagar. I en video fick de veta att deras hem kunde komma att brännas ned och de själva misshandlas (se Nyheter24.se). Gruppen har tidigare tagit på sig attacker mot Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, Jönköpings rådhus och andra myndigheter.

Vad debattörerna ville få fram är att man ska göra skillnad på fri åsiktsbildning och handlingar, vilket anstår varje rättstat. Men övergår en våldsförespråkande ideologi i uppmaningar till handlingar måste frågor ställas vilket ansvar ledare för ideologiska diskussioner och informationsspridning har. I Sverige tillåts till exempel den än så länge fredliga islamistgruppen Hizb-Ut-Tharir trots dess koppling via moskébesökare i England till Taimour Abdulwahabs självmordsattentat i december 2010. SÄPO har därför extra kontroll på den svenska avdelningen av denna öppet anti-demokratiska grupp liksom man har på andra våldsinriktade islamister, vitmaktgrupper och den autonoma vänstern.

De sistnämnda våldsförespråkarna från vänster som finns i en utredning om våldsbejakande extremism (SOU 2013:81) försvaras istället av de fem samhällsvetarna på DN Debatt. Motiveringen är att dessa har goda syften med sina olagliga våldsmetoder. De skriver:

”Detta gäller främst den i utredningen utpekade ”autonoma vänstern”, vars ideologi präglas av krav på mer demokrati och bättre villkor för underordnade grupper som invandrare, kvinnor och HBTQ-personer. Vari ligger det demokratipedagogiska att myndighetspersoner behandlar ungdomar som vill ha stärkta rättigheter för dessa grupper, eller vill att fler samhällssfärer ska demokratiseras, som ett potentiellt extremisthot?”

Av vuxna forskare kan man kräva dels ansvar för hur de förhåller sig till sina studenter vars förebilder de är, dels att de förmår dra slutsatser av de politiska teorier de stött på under sin forskargärning. Kan grupper som 365 Dagar, Anti-fascistisk Aktion, Revolutionära Fronten och liknande våldsinriktade vänstergrupper verkligen respekteras för att de själva säger sig ha upphöjda mål som större frihet för alla? Samma goda syften, låt vara obehagligare framställda, säger sig radikala islamister, rasister, fascister och nazister ha för att bruka våld mot meningsmotståndare och ibland även oskyldiga.

SÄPO och utredningen gör helt rätt i att inte ta några av dessa våldsförespråkande grupper på orden utan döma av deras handlingar. Av frukten känner man trädet.

Dock är inte bara svenska vänsterakademiker aningslösa i sin tilltro till demokratiska syften bakom unga våldsverkare i de autonoma miljöerna. Docent Ann Heberlein och författaren Po Tidholm försvarar samma undfallenhet inför våldsvänstern i flera aktuella inlägg i Sydsvenskan, Sveriges Radio och DN respektive i Godmorgon Världen i P 1 (30/3).

hh
”De kämpar för ett samhälle för alla”, Ann Heberlein i DN, 14/3 2014, Segerfeldts kommentar

Tyvärr slutar inte förståelsen här utan även bland myndigheter som Statens Medieråd finns uppfattningen att vänsten menar väl men använder fel metoder för att nå sina högstämda mål.

Den våldsbejakande autonoma vänstern strävar efter ett demokratiskt mål, menar myndigheten Statens medieråd i rapporten Våldsbejakande och antidemokratiska budskap på internet från 2013 och placerar extremisterna på samma sida som det svenska statsskicket vad gäller synen på demokrati. Journalisten Magnus Sandelin hör till de få som uppmärksammat denna naivitet inför vänsterextremism som nog inte SÄPO delar.

Inte nog med att myndigheter (som attackeras av vänsterextremister), respekterade kulturpersonligheter och universitetslärare står bakom särbehandling av våldbejakande vänsterextremism. Vid de två lärosäten som de fem debattörerna arbetar, Göteborgs universitet och Södertörns Högskola, finns tveksamma vänsterextrema forskningsmiljöer, inbjudan till våldsförhärligande företrädare och ibland även rena våldshot mot meningsmotståndare. Några exempel:

• Göteborgsprofessorn Ove Sernhedes som försvarade Husbyupploppen i SvD (23/5 2013) utifrån sin våldsromantiska ungdomskulturforskning
• Göteborgsgruppen Resistance Studies Network som underlättar vänsterextrema ideologier och motstånd mot det demokratiska statsskicket
• Södertörns Högskolas undervisning utifrån den italienska terroristdömda filosofen Toni Negris verk och medverkan vid hans inbjudan 2008 till offentligt samtal i Sverige
• Södertörns Högskolas inbjudan till den palestinska terroristdömda flygkaparen Leila Khaled i maj 2011 att medverka vid ett offentligt seminarium
• Södertörns Högskolas prisutdelning till studenten Hanna Gadban i oktober 2013 som fick ske under säkerhetsskydd på grund av hot från militanta islamister, radikalfeminister och vänsteraktivister, och Södertörns Högskolas egna studenter.

Stöd i teori och praktik för våldsbejakande extremism vid svenska högskolor och universitet liksom i etablerade organisationer, medier och inom offentlig sektor behöver kartläggas och debatteras. Några ansatser finns i Johan Lundbergs Ljusets fiender, Magnus Sandelins böcker och Arnstbergs /Sandelins Invandring och mörkläggning liksom i denna diskussion om mediernas och akademins bias inför vänstern. För knappt 40 år sedan dog terrorister och oskyldiga vid västtyska ambassaden i ett attentat som hade kopplingar till svenska sympatisörer i liknande kretsar som idag beundrar islamister, de autonoma och deras våldsaktioner i Sverige och utomlands. Edda Manga, Mattias Gardell, Pia Laskar, Stefan Johnsson, Stellan Vinthagen m fl är numera etablerade akademiker som efterträds av ständigt nya supportrar från den postmoderna och autonoma vänstern. Samma våldsglorifiering som Håkan Arvidsson berättat om från Clarté/KFML/SKP i Lund på 1960talet. Idag behövs samma fenomen tas fram i ljuset och debatteras. Demokratiskt och under villkor för fri åsiktsbildning, givetvis.

Arbetarrörelsen klarade för 100 år sedan av att rensa ut unghinkare, syndikalister och våldsverkare för att vinna förtroende. Dagens vänsterinriktade akademiker och aktivister som ursäktar våld från vänster och går bakom svarta flaggor med AFA och RF i Kärrtorp och Malmö har en del att lära. Dags att rensa de svarta lössen ur de röda fanorna och definitivt från de akademiska pulpeterna.

Samma budskap sammanfattat i 14 punkter av Fredrik Segerfeldt

—–
* De fem undertecknarna:
Joakim Ekman, professor i statsvetenskap, Södertörns högskola
Adrienne Sörbom, docent och lektor i sociologi, Södertörns högskola
Håkan Thörn, professor i sociologi, Göteborgs universitet
Mattias Wahlström, filosofie doktor i sociologi, Göteborgs universitet
Magnus Wennerhag, filosofie doktor i sociologi, Södertörns högskola

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: