Islam, väst och liberalismen

Omslag-Islam-och-liberalismenEn kort recension av en kort skrift som presenterades på Timbro i veckan

Islam och liberalismen av Carl Rudbeck
(Timbro. Stockholm 2013)

Den liberala tankesmedjan Timbro har givit den liberale kulturskribenten Carl Rudbeck i uppdrag att kort beskriva islams relation till liberalism och demokrati i västvärlden. Rudbeck är särskilt lämpad som kunnig i arabiska och med en vass penna, bl. a som redaktör för den nu nedlagda kultursajten Smedjan.com.

Den tunna 70 sidiga skriftens mål är att introducera svenska läsare i en internationell debatt som förts sedan invandringen av muslimer till väst skett i stor skala sedan 1945. Rubrikerna Reformeringen av islam, Globaliserad islam, Lögner och fiktioner om islam, Verkliga problem, Fundamentalism och Tama imamer (utbildade av svenska staten) är några av de teman som snabbt skissas, lärt och översiktligt.

I den debatt om reformeringen av islam och huruvida den ens är möjlig verkar Rudbeck ställa sig mellan vad han uppfattar som två ytterligheter. Dels de imamer och islamologer i väst som inte ser några större problem, dels de kritiker som ser islam som själva grundproblemet. Tariq Ramadan hör till den första skaran medan Robert Spencer den andra. Rudbeck nämner dock bara Ramadan, vilket är en stor brist eftersom Spencers islamkritik är betydande. Ramadans tvekan att fördöma Koranens stening liksom hans godkännande av våld mot civila israeler noteras men inte tillräckligt.

Att Rudbeck inte starkare tar ställning för yttrandefrihet och demokrati vad gäller islams ställning i västvärlden är huvudintrycket av skriften som försöker balansera mellan de två lägren, men han smyger in stark och klar kritik i alla faktauppgifter om vad hårdföra islamtolkningar ställt till med i form av självförvållad segregation, våld, offerstatus, sharia rättskipning, problem i skolor och samhällsservice osv.

Det finns två sätt att läsa denna korta skrift; en ytlig som uppfattar Rudbeck som en försiktig och balanserad tolkare av dagens heta debatt om islam och demokratiska värden, en djupare som ser att alla fakta han drar fram tyder på att reformationen av islam är en betydligt svårare fråga än att försöka finna en medelväg mellan islamvänner och islamkritiker. I detta påminner Rudbeck tyvärr om de svenska s.k. ”tredje ståndpunktare” som under kalla kriget vägrade ta avstånd från Sovjets våldregim med hänvisning till USA:s övermakt. Dessa supermakter var lika goda kålsupare ansåg det svenska etablissemanget
Rudbeck skriver att ”Det finns också stora och goda möjligheter att muslimen inte längre är ’den andre’ utan vem som helst, du och jag. För det krävs att man skiljer mellan islam och muslimer, bara för att en handling begås av en muslim så behöver det inte bero på hans muslimska tro”.

I kontrast till detta överslätande läste den muslimske terroristen Taimour Abdulawahab upp sin motivering som han sände till Säpo innan han sprängde sig själv i sitt misslyckade terrorattentat 11 dec 2010:
”Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed, fred vare över honom, och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö. Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet”.

Men Rudbeck skriver strax därefter. ”Att integrationen av en så stor grupp med en ny religion, som ju länge sågs som kristendomens fiende /…/ skulle gå helt utan problem är en tanke så naiv och befängd att det är märkligt att den alls har kunnat uppstå”.

Skriften är en bra introduktion som bör läsas av alla samhällsintresserade men den bör kompletteras med svenska utgåvor av Bruce Bawer, Robert Spencer och Geert Wilders böcker för att fördjupa diskussionen och tydliggöra alternativen. Rudbeck hyser förhoppningar om dialog dock med viss reservation. ”Muslimerna måste argumentera för sin sak – helgdagar, matvanor, umgängesvanor – och de måste finna sig i att andra argumenterar emot. Ansvaret vilar också på dem. Framtiden är inte skriver utan vi får skriva den själva och då helst tillsammans”.

Vid skriftens presentation på Timbro var Pernilla Ouis, docent vid Malmö högskola och fd muslim, den enda som verkade kunna debattera islam och väst med klarsyn (lyssna själv här). Läs Rudbecks skrift själv, en bra början som måste fortsätta.

Annonser

Rektor som informationsstrateg

Publicerad i Skolledaren nr 2/2013

Att skydda sin lärarkår och personalstab från att översvämmas av oväsentlig information tillhör skolledningens kärnuppgifter idag. Dagligen svämmar e-postens inboxlåda över, bara överträffad av den fortfarande pappersburna högen inkommande post till rektorsexpeditionen.
Myndigheter, läromedelsföretag, fortbildningskonsulter, projekt av alla möjliga och omöjliga slag, kommunala nämnder och förvaltningar, ideella organisationer, koncernledningar, föräldrar i grupp och enskilt, elever i grupp och enskilt, kollegor och anställda – alla pockar på uppmärksamheten från dig och att du ska föra just deras budskap vidare till din personalkår. Men det ska du inte alls göra utan goda skäl.

SKYDDDA PERSONALEN
Den viktigaste uppgiften, förutom myndighetsuppdraget, för en rektor idag är att skydda sina lärare från alla slags propåer så att de kan få tid att undervisa och vara med eleverna. Inget annat är viktigare. Om alla som ville in i skolan skulle få tillgång till tid och plats skulle vi ha 32 veckors temaveckor om sex, trafik, hållbar utveckling, relationer och vad helst som kan vara behjärtansvärt men icke åligger skolväsendet i första hand. Från och med LGr 69 och SIA utredningen 1974 har den svenska skolan inlemmats i ett vida större uppdrag än enbart att förmedla kunskap och färdigheter. Skolöverstyrelsen inbjöd då folkrörelser, näringsliv (nåväl), föreningar och intressegrupper att bidra till skolans uppdrag att fostra harmoniska samhällsmedborgare med resultatet att kärnuppdraget försvann ungefär 1980. Den borgerliga regeringen hade inga invändningar utan fortsatte den korporativa synen på skolan som en Mädchen für alles. Det entreprenöriella lärandet är ett senare liknande sidouppdrag från alliansregeringen utan större relevans om eleverna inte kan läsa, räkna och skriva och hålla sams – alla dessa förmågor som sjunkit i decennier utan större uppmärksamhet.

FEM PROCENT VETT
Av den dagliga skörden information per e-post och brev torde omkring 60 % direkt kunna läggas i papperskorgen. 30 % är visserligen relevant men om du bara besvarar att du tagit del av informationen så är den delen överstökad. Återstår 10 %. Hälften är angeläget men kan vänta. Dock måste du ta tag i detta själv och dra in berörda (lärare, personal, elever, föräldrar osv.). Återstår 5 % vettiga budskap som du kan ta med till veckans personalmöte/ lärarkollegium om det finns tid. Dessa 5 % bör vara så viktiga att något blir lidande om dessa propåer inte hörsammas.

TJAT GÅR HEM
Vad som inte ska vänta är elevvårdsärenden och särskilt de med relevans för lagar om kränkande behandling och diskriminering. Mobbning i dagligt tal. Dessa meddelanden ska alltid besvaras, helst per mail så att det finns en dokumenterad återkoppling. Du ska minst en gång per månad påminna dina lärare med mentorsuppdrag/klassföreståndaransvar att de alltid ska besvara mail om det finns information om mobbning. Även uppenbart omöjliga föräldrar, och en del elever, skickar mail som ska besvaras, hur galet de än kan ha uppfattat situationen. Rådgör med din IT ansvarige hur mailboxens utskickslåda kan inrymma fler megabytes så att alla lärare kan spara sina skickade mail i 10 år helst.

Elevvårdens informationsstrategi har en särskild metod för att klara av alla blanketter och rutiner som innebär att de elever som uppenbart inte sköter sig, och en del föräldrar, kallas till möten regelbundet med allt kortare intervall. Metoden går ut på att istället för att skälla på elever som skolkat, stulit, bråkat, haft sönder skolans egendom osv. så tjatas de till bot och bättring. I andra, ofta sydligare länder, så slås sådana elever sönder och samman men vi i Norden vet bättre. Med neutral ton klarar vi skolledare och elevvårdsansvariga av att förmedla budskapet om vad elever måste klara av för att sköta sig, få betyg och bli respekterade, annars blir det mer information och dokumentation. Inte hotfullt, bara mer papper och prat. Det fungerar ungefär på samma vis som när lärarna får för mycket information. De värjer sig och rättar in sig.

TVÄRTOM
Din uppgift som skolledare är att göra tvärtom mot dina hyggliga lärare. Beskydda deras ögon och öron från oväsentlig information. Med strulpellar och pjoskföräldrar gör du det motsatta. Belamra dem tills de storknar.

Dina lärare ska inte rätta in sig i allsköns uppdrag från det omgivande samhället, om så de kommer från Skolverket eller Skolinspektionen. Allt har sin tid och du är satt att förvalta den dyrbara tid som oftast inledas i 40 minuterspass i skilda ämnen och grupper. Dessa lektioner kräver att dina lärare och därmed elever får koncentrera sig åtminstone en stund.

Antologi om gemenskapens politiska filosofi på gång

Jag översatte 1993 åtta filosofiuppsatser från 1980talets USA om sk communitarianism, kommunitarism i min översättning. Boken kom dock aldrig ut men nu är den på gang. Introduktionen är fortfarande giltig liksom texterna. Håll utkik på www.books-on-demand.com och internetbokhandlar från juni 2013:

Översikt och introduktionskapitel

Kommunitarism –
en antologi om individualism och gemenskap
i moral, politik och filosofi

Åtta texter av

Charles Taylor
Alasdair MacIntyre
Michael Sandel
Richard Rorty
Allen Buchanan
John Rawls
Michael Walzer

Redigering och översättning av Jan Sjunnesson

Innehållsförteckning

Introduktion inkl bibliografi tom 1993 och författarpresentationer

Atomism av Charles Taylor, 1979

Varför upplysningens plan att rättfärdiga moral var dömd att misslyckas av Alasdair MacIntyre, 1981

Den procedurmässiga republiken och det obehindrade jaget av Michael J. Sandel, 1984

Företrädet för demokrati framför filosofi av Richard Rorty, 1988

Traditionerns rationalitet av Alasdair MacIntyre,1988

Utvärdering av den kommunitära kritiken av liberalismen av Allan Buchanan
, 1989

Domänen för det politiska och ett överlappande konsensus av John Rawls, 1989

Den kommunitära kritiken av liberalismen av Michael Walzer, 1990

Appendix. Texter av Jan Sjunnesson

Pragmatisk politik som liberalismens legitimitet, 1991

Intervju med Charles Taylor, 1993

Recension av tre böcker av Alisdair MacIntyre, 1996

Introduktion

We still, inspite of the efforts of three centuries of moral philosophy and one of sociology, lack any coherent rationally defensible statement of a liberal individualist point of view. Either one must follow through the aspirations and the collapse of the different versions of the Enlightment project until there remains only the Nietzschean problematic or one must hold that the Enlightment project was not only mistaken, but should never have been commenced in the first place. There is no third alternative.
Alasdair MacIntyre, After Virtue, 1981.

Denna antologi tar upp ett aktuellt och viktigt tema i moral- och samhällsfilosofiskt tänkande som rör våra grundläggande relationer till varandra i moderna samhällen, nämligen gemenskap. En term för teorier om gemenskap bildades under en intensiv diskussion på 1980- talet i USA, ”communitarianism” (från ”community”, dvs. gemenskap, mindre samhälle, grannskap, samfund), på svenska översatt här som ”kommunitarism” .

Vid sidan av postmoderna strömningar utgör kommunitarismen en ordentlig vidräkning med det upplysta oberoende förnufts- och individbegrepp som liberalismen och moderniteten vilar på. Kommunitarismen kan ses som ett alternativ såväl till modernt och postmodernt tänkande i sitt bejakande av socialt konstituerade jaguppfattningar snarare än en ensam individ som förutsätts göra rationella val eller fragmenterad individualitet som leker bland strukturer. Hur ska en politisk och filosofisk teori se ut som samtidigt tillgodoser krav och rättigheter på individuell mångfald och värderar verklig gemenskap? Vilken roll spelar den liberala individinriktade människosynen i utformningen av politisk teori? Är gemenskap något viktigt som hotas idag av överdriven individualism?

Dessa är några frågor som de här medverkande författarna söker besvara och diskutera de teoretiska förutsättningarna för främst inom och i dialog med liberalismen samt peka på några möjliga utvägar. Jag ska först säga något allmänt om debatten om kommunitarismen, sedan göra några nedslag i den samhälleliga verkligheten bakom teorierna och avsluta med att presentera några centrala teser i några uppsatser.

I.
Termen kommunitarism kom snabbt i svang bland flera ledande tänkare i USA och England och användes för att kritisera liberala grundprinciper angående människans natur. Denna antologi utgår ifrån de tre personer som startade debatten i anglo-sachisk filosofi i början av 1980- talet; Michael Sandel, Charles Taylor och Alasdair MacIntyre. Efter deras insatser under ett decennium har mycket hänt i kommunitarismdiskussionen, vilket läsaren själv kan bilda sig en uppfattning om i bibliografin sist efter denna introduktion. Antologins texter bildar en sammanhängande diskussion utifrån den amerikanska debatten, främst mellan Sandel, Rorty och Rawls. Antologins texter följer varandra kronologiskt (MacIntyre undantagen). Texterna visar på hela det moral- och samhällsfilosofiska problemkomplexet individ/samhälle, men leder läsarna till utvidgningar in i andra områden, främst modernitetens sociologi och etik, men även kulturanalys, historieskrivning och metateori med stor betydelse för alla intresserade av hur de teoretiska och praktiska villkoren för gemenskap har förändrats.

Taylors, MacIntyres och Sandels texter kom att betecknas som kommunitära, Även om de skilde sig åt såväl i stil, argumentation och kommunitär radikalism. MacIntyre gick längst när han i princip dömde ut hela all moralfilosofi från upplysningen och framåt som bestående av osammanhängande fragment av ett teleologiskt schema som fallit sönder under medeltiden och i vars rester från skilda traditioner vi famlar. Sandel kritiserade framför allt Immanuel Kant och John Rawls för deras individualistiska förutsättningar. Den annars mer självklara förespråkaren för en benhård individualism under 1970- talet, nyliberalen Robert Nozick, kritiserades av Taylor i uppsatsen Atomism från 1979 som startade den kommunitära debatten, för denna gång.

I Taylors och MacIntyres fall handlar diskussionen om två skilda livsprojekt, individ och samhälle, där människans sociala vara legat till grund för åtskilliga studier alltsedan 1950- talet. Med hjälp av den unge Sandel blev de äldre filosoferna Taylor och MacIntyre livligt omdiskuterade. Taylor själv kom i efterhand att föra fram ett mer nyanserat begrepp, ”holistisk individualism”, apropå kommunitarismdebatten . Betecknande för alla tre kommunitarister är att de anser att den liberala individualistiskt inriktade uppfattningen av människan, och därmed människosynen i våra västerländska statsskick, är alltför ytlig och leder till osund och felaktig metodologi i politisk och social teori. Dessutom är den normativt bristfällig genom att undandra gemenskap från de värden som alltid måste finnas till för människor. Människans sociala överenskommelser är naturligtvis inga egentliga överenskommelser, likt de individuella kontrakt som 1600- talets filosofer Hobbes och Locke ville se som utgångspunkt för att ge medborgare oberoende och tillskriva dem förnuft. Dessa överenskommelser är något vi växer upp i och med menar kommunitaristerna.

Vår moral är inget ahistoriskt universellt regelverk, utan utgörs av vissa sociala, kulturella och nedärvda seder. Traditioner är det enda som kan vara rationella menar MacIntyre och att vilja och tro sig stå utanför alla traditioner är snarare patologiskt än något eftersträvansvärt. Flertalet av de översatta texterna rör sig kring frågan om vad människan egentligen är och vilken politik som följer därav . Det är en huvudfråga för den filosofiska antropologin, ett ämnesområde som sällan uppmärksammas i Sverige men som är utbrett inom anglo-amerikansk filosofi, främst tack vare Charles Taylor (mest känd i Sverige genom sina Hegel-studier och analyser av multikulturella erkännanden). Mycket av diskussionen kom också att handla om huruvida skilda synsätt på människans väsen egentligen har något med politik och sociala system att göra överhuvudtaget.

De som förnekar tal om ett mänskligt väsen försvarar ofta en individuellt inriktad politisk filosofi i liberalismens anda, och eftersom de inte tror att någon gemensam uppfattning står att finna, låter de var och en sköta sig själv inom ett rättvist neutralt ramverk som hindrar individerna från att störa varandras enskilda strävanden. Detta är den liberala grundprincip utifrån J.S. Mill som fortfarande har stor betydelse i västerländska samhällen och som återuppväckts av nyliberalerna och den försvaras nedan av bland andra John Rawls (då kallad ”politisk liberalism”) och Allen Buchanan (”den liberala politiska tesen”). Staten ska endast garantera ett rättvist ramverk inom vilket individerna kan utvecklas utan att hindra andra. Någon ytterligare gemensam strävan än att låta folk vara i fred är inte nödvändig.

Kommunitaristerna å sin sida menar att det är en alltför ytlig syn på människan och inte hållbar i längden, då den leder till osund isolering, nyckfull individualism, anomi, nihilism, utslätad konformism och ett beroende av statens abstrakta välvilja, inte av våra medmänniskors solidaritet och vårt engagemang för demokrati. Även om begreppet kommunitarism knappast använts före 1980 och av andra än nordamerikanska samhällsdebattörer, så är den målinriktade synen på människan som politiskt och socialt djur med ett gemensamt syfte, telos, mycket äldre än så. Aristoteles politiska filosofi bygger på henne som zoon politikos i en polis, ett politiskt djur i en mindre stadsstat, där deltagande i gemensamma angelägenheter, ”res publica”, var lika naturligt som det senare var för Cicero i Roms senat. En människa som stod utanför samhället var antingen ett djur eller en gud menade Aristoteles eftersom hon inte realiserade sin mänsklighet genom deltagande i samhällslivet.

Efter antikens medborgarideal kom medeltida enhetsläror, renässansens teorier om medborgarskap och republikanska dygder, Montesquieu och Rousseau samt Hegel, Marx och Durkheim som bärare av samhällsfilosofiska traditioner med liknande republikanska respektive socio-historiska utgångspunkter i moral och politik, Även om de sinsemellan skiljer sig åt. Den nyare tidens strid om huruvida sociala eller individuella synsätt bör vara grund för politik och moral uppstod redan i slutet av 1700- talet mellan filosoferna Kant och Hegel och har i princip inte ändrat karaktär väsentligt sedan dess. Människor använder vid moralfrågor till vardags en konkret Sittlichkeit, sedlighet hos Hegel, och knappast inte Kants universella maximbildande Moralität. Kants kategoriska moraliska imperativ, ”Handla endast efter den maxim om vilken du kan vilja att den också skall vara en allmän lag”, är i bästa fall osammanhängande och i värsta fall tom formalism menade Hegel.

Kants svar på sin egen fråga om man alltid ska lämna tillbaka ägodelar som man förvarat åt någon var naturligtvis jakande enligt argumentet att det skulle vara självmotsägande att inte vilja få tillbaka sina egna deponerade ägodelar. Men den unge Hegel noterade att det inte finns någon motsägelse i önskan om en situation där varken ägodelar eller deponeringar fanns, såvida vi inte gör några andra antaganden om mänskliga behov, resursbrist, distributiv rättvisa och liknande konkret socio-historiska premisser. Utifrån blotta maximer följer inga omedelbara handlingar och ingen användbar och substantiell moralteori menade Hegel. Även om lite i grunden har hänt sedan Kant och Hegel saknas det dock inte nutida överbryggande försök (Habermas, Rawls). I USA fanns redan en grogrund för sociala jag- uppfattningar genom den pragmatiske och Hegel- inspirerade sociologen G.H. Mead från 1930- talet. Under 1950- och 60- talen uppväcktes dessa traditioner igen framför allt inom sociologi, statsvetenskap och politisk historia (av t ex Sheldon Wolin) under en mängd rubriker; kollektivism, holism, institutionalism, civil humanism- och republikanism, ny-aristotelianism och ny-hegelianism .

I en tysk diskussion under 1980- talet kallades en motsvarande teoribildning för ny-aristotelianism och förbands enbart med konservatism, även om försök gjordes för att visa att allt tal om traditioner, teleologi och gemenskap inte behöver vara reaktionärt . Misstänksamheten var och är stor bland liberaler när större eller mindre gemenskapernas företräden, organisk samhällsgemenskap, politisk och moralisk helhetssyn eller medborgerliga dygder förs på tal. Att rucka på upplysningens begrepp om individuellt och rationellt oberoende ter sig ofta inte så önskvärt, progressivt eller möjligt för de flesta, men kanske kan bidragen nedan nyansera uppfattningen av vårt beroende av gemenskap som enbart något konservativt och hindrande.

Frågan om relativism dyker naturligtvis upp, varför jag har inkluderat ytterligare ett avsnitt från MacIntyre med detta tema förutom ett från hans kontroversiella analys av modern moralteori, After Virtue från 1981. Kommunitarism går inte alldeles lätt att infoga i höger-vänster termer . Dagens kommunitarister liksom alla bidragsgivare i denna antologi kan dock betecknas som vänsterliberaler, socialdemokrater och kommunister. Kommunitaristerna vill inte falla tillbaka på den konservativa moral som rådde innan upplysningen. Snarare utgör de en intern kritik (en ”ständigt återkommande korrigering”, menar den demokratiske socialisten Michael Walzer) av den liberala välfärdsmodellen inom moderniteten och en vädjan till besinning inför de maktanspråk och frihetssträvanden som en ohämmad individualism kan leda till. I längden hotas demokratin och den individuella friheten själv om medborgare inte får ta ansvar mer samfällt menar kommunitaristerna.

Den liberala individualismens subjektiva frihet hindrar en mer utvidgad och verklig demokrati genom en objektivt och gemensamt befäst frihet. Denna objektiva frihet (Hegels termer) ser medborgare som jämlika och autonoma. För att lösa de konflikter som den subjektiva friheten ställer till med fram för allt genom marknaden, i motsats till den objektiva frihetens jämlikhet, behövs en överordnad instans vars uppgift är att förverkliga allas frihet, dvs. statens normsystem. Det måste ha skapats och vidmakthållas frivilligt, subjektivt och objektivt, av individerna själva, annars hotar totalitära system menade Hegel . En modern analys av liknande slag ligger till grund för Charles Taylors bidrag, där han menar att ”den frie individen i västvärlden bara är vad han är i kraft av hela det samhälle och den civilisation som har frambringat och fött honom”, dvs. att den subjektiva friheten bara kan finnas i detta samhälle där den gemensamt understödjas i rent materiella objektiva termer som vägnät och kraftverk likväl som av grundläggande individuella fri- och rättigheter.

Försvarare av den individuellt inriktade liberalismen saknas inte inför kommunitarismens kritik. Liberalismen kan visst försvara värdet av gemenskap om medborgarna själva vill och kommunitarism kan leda till gemenskapstvång med totalitära drag hävdade några av dem som kommenterade och kritiserade de kommunitära angreppen, Richard Rorty, Allen Buchanan och Michael Walzer, vars insiktsfulla kommentarer ingår i denna antologi. Det fanns många skilda reaktioner på kommunitaristerna, men bara ett urval kan tas med. I den internationella akademiska diskussionen har frågan om kommunitarism inte stannat vid låsta positioner mellan individuellt inriktade liberaler och gemenskapsfrämjande kommunitarister, utan det har gjorts flera fruktbara försök att smälta samman det bästa ur den kritiska teorins diskursetik (Apel- Habermas), liberalismens betoning på individuellt människovärde, civil republikanism samt kommunitarismens uppmärksammande av socio-historisk och lokal gemenskap (se Benhabib, Baynes, Cohen, Doppelt).

Feministiska, kontinentalfilsofiska, historiska, logiskt-epistemologiska och juridiska perspektiv på kommunitarism och andra gemenskapsteorier finns också . Tyska tänkare har bidragit med två antologier om kommunitarism (se bibliografin).

II.
Kommunitarismdebatten om människans individuella och gemensamma egenskaper utgår från sin tids amerikanska politiska filosofier kring förhållandet individ/samhälle, främst Robert Nozicks nyliberalism och Rawls socialliberala rättviseteori, men också från ett samhälle med problem i förhållandet mellan människor. Bidragen i denna antologi berör inte explicit några samhällsproblem eller sociala kontexter, men man förstår att de är skriva utifrån en mer eller mindre krisfylld amerikansk verklighet, särskilt Rawls, Sandels och Walzers. Jag ska kort gå in på några samtidsproblem som belyser kommunitarismens aktualitet samt säga något om den amerikanska republikanska traditionen.

I ett USA som under 1970- och 80-talen nästan exploderat i uppmärksammade rättegångar med krav utifrån individuella rättigheter, med minoriteters vilja att bli respekterade för sin särart, med en högljudd höger och ironiskt postmodern vänster som kritiserat den moderna liberala visionen om ett universellt förnuft blir kommunitarismen förståelig som en slags samtidskommentar. Det senaste decenniets diskussioner i USA över individualismens pris i form av privatiseringar av offentligt liv, rotlöshet, vapeninnehav som individuell rättighet, politikerförakt, isolerade klasser och grupper utan samhörighet i och runt de amerikanska storstäderna ledde fler till en mer social syn på jaget och dess roll i samhället, i likhet med men utan direkt koppling till akademiska diskussioner om kommunitarism. På gatunivå såväl som i seminarierummen diskuteras gemenskapens värde och villkor.

Att många medborgare faktiskt har en gemensam lokal och/eller kulturell historia ledde Michael Sandel och andra kommunitarister osökt till att de har en gemensam samtid och framtid, men den gemensamma kraften tas sällan till vara menade han, men alla påminns om gemenskap ändå på ett ihåligt eller chauvinistiskt sätt vid krig, skolavslutningar eller valturnéer. Hur orsakskedjorna går mellan en politisk teori som liberalismen och över till denna kris i det amerikanska samhällsmaskineriet finns det knappast utrymme för här, men klart är att allt färre amerikaner, och övriga västerlänningar, känner sig delaktiga i en gemenskap. Nationell eller lokal, stor eller liten spelar ingen roll. Allt färre barn växer upp tillsammans därför att allt fler vita barn sätts i privatskolor i vita förorter medan innerstädernas svarta skolor förfaller. Allt färre har samma referenspunkter för att bilda och stödja en stabil gemensam uppfattning om samhället och dess huvudinriktning.

Fenomenet beskrevs i Stefan Jonssons samtidsskildring De andra. Amerikanska kulturkrig och europisk rasism (1993), där han hävdar att allt som numera sker i amerikanskt kulturliv kretsar kring ett ”vi amerikaner” och om detta ”vi” existerar överhuvudtaget. Just där rotlösheten verkade vara störst exploderade det i april 1992 under kravallerna i Los Angeles, en stad där egentligen ingenting hänger ihop. Där finns faktiskt inget minne som alla delar, inget monument som alla känner till förutom motorvägarna. Strax intill finns vissa rika stadsdelar, lagligt stängda för de medborgare som inte har en personlig inbjudan dit och delstaten Kalifornien gick nästan bankrutt under 1990talet på grund av de rikas skatterevolt. Stefan Jonsson tar även upp minoriteternas plats i den amerikanska smältdegeln och redogör för hur denna multikulturalism lett många medborgarrättsaktivister och minoritetsföreträdare som tidigare åberopat universella rättviseprinciper att bejaka sin särart och starka akademiska kulturkrig, tyvärr med dystra resultat.

Vare sig rasfrågan eller mångkulturalismen tas öppet upp i de teoretiska och idéhistoriska bidragen i denna antologi, men de ligger som en underström i alla diskussioner om gemenskapens villkor i det moderna USA och västvärlden i stort, särskilt i den inflytelserike John Rawls tal om ett ”överlappande konsensus” om ”det essentiella i konstitutionen” för att garantera hela samhällssystemets stabilitet. Kommunitaristernas försvar av samhörighet och gemensam bakgrund ligger nära det mångkulturella bejakandet av vissa mindre kulturers särdrag och samband saknas inte dem emellan. Charles Taylor förespråkar en typ av mångkulturalism liksom Richard Rorty, som själv (liksom Michael Walzer) intar en mellanställning mellan kommunitarism och liberalism . Amerikaner har å andra sidan en tradition av beundran för antikens och renässansens medborgerliga dygder i form av att se samhällsengagemang som en väsentlig del av livet.

Denna tradition av medborgaranda lever måhända starkare i USA än i Europa. I den samhällsfilosofiska debatten uppväcks den i någon mån tack vare den amerikanska konstitutionens grundare, Thomas Jefferson. Denne tidige demokrat med tilltro till det revolutionära amerikanska 1770- talets stadsmöten, med förtrogenhet med antika republikanska ideal och med sin praktiska vision om ett lokaldemokratiskt distriktssystem (max sex kvadratmil, folkskola, egen milis, folkhouse) bildar en länk över till dagens kommunitarister, civila humanister- och republikaner (se Mouffe 1988) . Fanns det en möjlighet att ett annat Amerika kunde ha fötts ur revolutionens idéer, ett Amerika där klassiskt republikanska ideal, i högre grad än liberala, skulle ha dominerat? frågade sig Göran Rosenberg i sin studie över amerikansk politisk historia och nutid, Friare kan ingen vara (1991). I perspektivet av Jeffersons visioner om att bygga upp en lokal gemenskap och folkligt förankrad demokrati utifrån stadsmötena skedde det motsatta .

Rosenberg skriver:

”Den amerikanska revolutionens öde beseglades sommaren 1787, när de amerikanska grundlagsfäderna (till vilka Jefferson inte hörde) uteslöt den lokala demokratins institutioner ur författningens politiska sfär/. . . /Istället för den klassiska republikens upplysta torg öppnade sig modernitetens energislukande svarta hål/. . . /Befriad från utopin om en dygdens och den inre vishetens republik, hade Lockes ofjättrade individ, den amerikanske gå-påar-människan, the go-getter, sakta börjat lösgöra sig ur seklerna, samlat sina passioner och skridit till verket . Det fanns dock, och finns fortfarande menar vissa, en anda av ansvarstagande för offentliga angelägenheter, för konstitutionen, som går tillbaka på den revolutionära erfarenheten 1776 och som fortlevat vid sidan av den urbana individualistiska dominansen genom vissa förmoderna och anti-industriella symboler och i ständigt återkommande diskussioner om konstitutionens löften om gemenskap i frihet.”

Kommunitarismen kan ses som ett av flera nutida och moderna led i denna rörelse för mer nära politiska och moraliska ställningstaganden. Michael Sandel beskriver välfärdsstaten och kapitalismen som två politisk-ekonomiska system där ingendera förmår ge uttryck för känslor och tankar om ett gemensamt offentligt rum.

I introduktionen till sin antologi Liberalism and its critics (1984) skriver han:

/. . . / när liberalen betraktar ökningen av individuella rättigheter och berättiganden som oreserverad moralisk och politisk framgång är kommunitaristen bekymrad över tendensen i liberala reformer att flytta politiken från mindre samverkansformer till mer enhetliga. När libertarianska [ny]liberaler försvarar privat ägande och socialliberaler försvarar välfärdsstaten oroar kommunitarister sig för maktkoncentrationen i både näringsliv och byråkrati och bortvittrandet av de mellanliggande former av gemenskap som vid vissa tillfällen har upprätthållit ett mer levande offentligt liv.”

Denna debatt kring gemenskapens villkor i det moderna samhället är mångfasetterad och betydelsefull med implikationer som berör oss inte bara som teoretiker, men även som praktiskt handlande individer där vi lever i en tidigare oanad mångfald av värderingar, livsstilar, familjebildningar, yrkesgrupper, internationalism, aggressiv tribalism, och ömsesidigt konkurrerande och oförenliga teorier. Den diskussion som förs i denna antologi har relevans på ett eller annat sätt nästan för varje privat och politiskt problem vi stöter på.

Möjligen har Sverige lämnat sitt homogena och sammanhållna samhälle så att kommunitarismen nu kan få den uppmärksamhet den tidigare fått i det individcentrerade USA. Med nya oöverskådliga övernationella samtidsförändringar i Europa är landet i den situationen där jämt fördelade individuella rättigheter, uppbackade av byråkrati och styrelseskick är våra enda gemensamma värden och mellanmänskliga band . Jag har medvetet valt några mörka sidor av amerikanskt samhällsliv. Det finns andra mer hoppfulla nyanser som kunde anföras, men huvudtemat i kommunitaristernas analys gäller förutsättningarna för gemenskap och där måste inriktningen bli kritisk både i teori och i praktik.

III.
Om vi efter denna exkurs i samtidsproblem och historia återgår till de teoretiska aspekterna på gemenskap i denna antologi, så finner vi att John Rawls välkända verk från 1971, A Theory of Justice, är en avgörande utgångspunkt för diskussionen om kommunitarism och liberalism. Jag ska därför kort introducera Rawls rättviseteori och Sandels kritik av den, liksom Rawls senare utveckling. De två kapitelutdragen av MacIntyres böcker introduceras också, eftersom dessa kapitel tagits ur sitt sammanhang. De övriga bidragen talar rätt väl för sig själva, och kan läsas utan särskilda förkunskaper. Jag vill heller inte föregripa de intressanta tolkningar som Rorty, Buchanan och Walzer gör av kommunitarismen.

Rawls rättviseteori fick den anglo-amerikanska filosofiska debatten att ändra fokus från 1950- och 60- talens utilitaristiska nyttomaximering som utgångspunkt för moralfilosofiska diskussioner till okränkbara grundläggande individuella rättigheter. Han var länge en garant för en ansvarsfull socialliberalism med en rättviseteori som gav individer rätt till grundläggande respekt och tillgång till välfärd med prioritet för de svaga. Att försaka några människor några grundläggande mänskliga individuella rättigheter för att maximera den totala välfärden framstod som omöjligt efter Rawls argumentation för de grundläggande rättviseprinciper vi som rättänkande medborgare bär och kan ställa oss bakom. Utifrån dessa principer kan samhällssystem analyseras och kritiseras tänkte han sig. Men Rawls delade dock en klassiskt liberal syn på individen som innebar ett nedvärderande av sociala band menade statsvetaren Michael Sandel i Liberalism and the limits of justice (1982, en avhandling vid Oxford under Charles Taylors handledning). Sandels kritik av Rawls (och Kant) vävs i bidraget nedan in i amerikansk 1900- talshistoria på ett sätt som gör den mer aktuell och lättläst än hans fackfilosofiska huvudverk. I korthet går Sandels kritik ut på att Rawls fortfarande är djupt beroende av liberalismens individuppfattning i sin kontraktsteoretiska metod med en ”okunnighetens slöja” (veil of ignorance), bakom vilken vi skulle hypotetiskt bör ställa oss, lösgjorda från alla sociala band och förpliktelser i en ”ursprungssituation” (original position), för att opartiskt fälla vårt omdöme om vilka grundläggande rättigheter och rättviseprinciper vi skulle välja om vi inte visste vilken position vi skulle få i det hypotetiska samhälle vi stod inför.

Vi kommer enligt Rawls då att välja de två principer som dels ger alla samma grundläggande rättigheter och friheter, dels låter sociala och ekonomiska ojämlikheter arrangeras så att de är till fördel för de sämst ställda och ger alla likställda möjligheter till befattningar och samhällsställning . Detta är kortfattat Rawls teori om ”rättvisa som rent spel” (justice as fairness). Den första principen har prioritet över den andra varför utilitarismen utesluts genom sin möjlighet till att offra några få för flertalets välfärd eller samhällets nytta. Att aldrig offra en människa som medel för att nå andras mål ansåg Rawls lika självklart som det en gång var för Kant själv. Kant står också bakom det ideal om moralisk autonomi som Rawls försvarar, ett ideal där inga yttre omständigheter ska få påverka det moraliska valet. Rawls rättviseteori och den kontraktsteoretiska tradition han ingår i har dock inte möjlighet att tillvarata våra erfarenheter av oss själva i meningsfulla och sociala sammanhang menade Sandel. Det blir en nyckfull person, ytligt konstruerad före de mål och rättviseprinciper denna person ska välja. Vi kan inte rimligtvis betrakta oss på detta sätt. Det enda som kan gälla för detta val är den rättvisa utformningen av själva valsituationen, dvs. ursprungssituationen.

Att diskutera vad som väljs blir mindre viktigt är hur det väljs, menade Sandel, men jag som väljande kan inte förstå mig själv som åtskild från de mål jag måste välja. Det finns värden och mål som konstituerar människan genom historia och sociala band förutan vilka valet blir ett meningslöst val ut i tomma intet. Dessutom är Rawls val inget egentligt val eftersom hans teori bygger på att vi ska välja hans egna förslag om de två rättviseprinciperna. Rent logiskt sett finns det dessutom bara en slags person bakom okunnighetens slöja. Eftersom vi som enskilda väljande individer inte får ta hänsyn till vår egen historia och våra värden, konstruerar Rawls ett abstrakt overkligt personbegrepp som vi alla förväntar identifiera oss med, en ”fri och jämlik rationell varelse”. Den bild vi får av oss själva utanför alla sammanhang är alltför tunn och därför blir hela samhällsbygget utifrån dessa valda grundläggande principer ohållbart. Den personuppfattning som finns i ursprungssituationen kan inte förklara varför en person skulle välja det ena framför det andra utan att blanda in och reflektera över sin yttervärld. Sandel föreslår att vi lämnar Rawls abstrakta fråga, ”Vad vill jag?” och frågar oss stället ”Vem är jag?”

Ett verkligt moraliskt tänkande handlar inte om bedömningar, utan om självupptäckt- och förståelse menar Sandel i sitt alternativ till Rawls formalism. Huruvida detta är en korrekt tolkning av Rawls implicit Kantianska filosofiska antropologi diskuteras av framförallt av Richard Rorty som försvarar Rawls, men även av Allen Buchanan och Michael Walzer. Läsaren kan själv bedöma Sandels angrepp utifrån deras kritik. Rortys försvar av Rawls mot Sandel grundar sig på Rawls senare tänkande under 1980- talet. Rawls artikel nedan om den ”politiska domänen” och ett ”överlappande konsensus” berör inte debatten kring kommunitarismen, men den är ett resultat av en utveckling bland annat inspirerad av den kritik som riktats mot honom från Sandel. Richard Rorty refererar grundligt i sitt bidrag den enligt honom ”kommunitära” Rawlsartikeln Justice as Fairness: Political not Metaphysical från 1985, varför jag valt ut en senare artikel för att visa hur Rawls tänkande utvecklats i alltmer konkret socio-historisk inriktning med det uttryckliga syftet att formulera en teori om gemenskap för moderna västerländska samhällen under efterkrigstiden .

Rawls vill hänföra sin egen teori om rättvisa till ett särskilt område, kallat den politiska domänen, och den ska inte uppfattas som en metafysisk liv- eller världsåskådning eller filosofiskt-religiös teori. Han menar att pluralismen i våra samhällen är permanent och bara kan undertrycks med statstvång. För att inte detta ska uppstå måste en stor majoritet av de politiskt aktiva medborgarna stödja ett överlappande konsensus om minsta gemensamma nämnare (konstitutionen) utifrån sina intutioner om frihet, rättvisa, demokrati med mera, vilka kan, men behöver inte, vara en del av deras egna religiösa eller filosofiska synsätt. Stödet grundläggs genom uppväxten med rättvisa sociala, ekonomiska och politiska institutioner vars principer kan förstås av alla. Saknas dessa hotas hela samhällssystemet. Inget av detta är särskilt kontroversiellt, men denna text, ursprungligen ett föredrag inför USA:s juridiska expertis, visar hur svårt det är att formulera gemensamma värden och utgångspunkter på en nationell nivå och det säger något om vilka praktiska problem som de kommunitära tänkarna ännu inte tagit sig an. Som något av en frånvarande huvudgestalt i diskussionen om kommunitarismen har Rawls något snåriga men viktiga inlägg ett värde som teoretisk jämförelse med övriga filosofiska inlägg och samtidigt ett praktiskt exempel.

Låt oss sedan gå över till Alasdair MacIntyre som 1981 i After Virtue blottlade den nutida moraliska och samhällsvetenskapliga debattens inkoherens och tomma emotivism (vad som ibland kallas värdenihilism i Sverige). I det bokkapitel som föregår det översatta tar han upp Diderots, Humes, Kants och Kierkegaards syn på vad som rättfärdigar etiska grundprinciper. Hume och Diderot ansåg valet stå mellan antingen förnuft eller känsla, och valde det senare, till skillnad från Kant som menade sig ha funnit en formel för att rationellt försvara det praktiska förnuftet. Kierkegaard insåg emellertid menar MacIntyre, det uppenbara i att om etik är en fråga om val, måste valet i sig vara det enda giltiga. Konsekvensen av att börja tala om att moral måste rättfärdigas och att den inte hänger ihop med resten av samhällslivet, leder oundvikligen till det grundlösa valet av det Etiska eller det Estetiska i Kierkegaards Enten-Eller, liksom till Nietzsches bistra diagnos av vårt tomma skramlande med kyrkonycklar och dagens moraliska och politiska frågor som gjorts omöjliga att avgöra, både den analytiska och existentialistiska traditionen.

I bidraget nedan visar han hur företaget att vilja rättfärdiga moral på ett kalkylerande vis bara kan leda till tal om medel, aldrig mål. I centrum står begreppet ”telos” (mål) i den aristoteliska traditionen utifrån vilket både etiska principer och människans natur som den råkar vara kunde rättfärdigas och förstås. Tas de bort blir allt tal om mål och strävan meningslöst, liksom varje (värdeobjektiv) uppfattning om människans natur. Vilka var och är då våra västerländska rättvise- och rationalitetsbegrepp? MacIntyre beskriver i Which justice? Whose rationality? från 1988 hur fyra traditioner övertar begrepp om rättvisa och rationalitet från andra förutgående eller samtida traditioner (den aristoteliska, augustiniska, skotska upplysningen och liberalismen). När traditioner är vitala förkroppsligar de kontinuiteter i konflikt menar MacIntyre. Annars är de döende eller döda. Latinets tradere betyder en levande kritisk vidarebefordran till nästa generation, inte ett passivt mottagande. Som en annan fri ande, Walter Benjamin, skrev:
”I varje epok måste samma försök göras på nytt att rädda traderingen av det förgångna undan konformismen, som står i begrepp att slå den under sig” .

I centrum för det översatta kapitlet från den andra boken, Which justice? Whose rationality?, står begreppen tradition-konstituerad och traditions-konstituerande rationalitet, dvs. en rationalitet som beror av traditioner och i sin tur ger upphov till traditioner och som fortlever i traditioners intellektuella liv, dess undersökningstradtioner (traditions of enquiry). Kapitlet pekar på hur varje tradition som råkar i en s.k. epistemologisk kris måste genomgå tre stadier. Vår kultur har i någon mån lyckas med de två första, att diagnostisera krisen och rekommendera botemedel, men den faller på det tredje, att ”dessa två första uppgifter måste utföras på ett sätt som visar någon grundläggande kontinuitet mellan det nya/. . . /och de gemensamma övertygelser med vilkas ord undersökningstraditionen hade definierats fram till denna punkt” .

Där den moderna moraliska och politiska teorin i västerlandet står idag vill den inte erkänna sitt beroende av traditioner och deras rationalitet, och att liberalismen också är en tradition bland andra. Att traditionsberoende leder relativism och perspektivism motsägs i MacIntyres analys. Tvärtom är det en traditionslös kritik som leder till relativism eftersom den inte kan sätta något framför något annat och välja vissa värden framför andra i sin objektivitet och emotivism.

IV. Jag hoppas att denna samling texter från 1980- och 1990talen väcker intresse och debatt om de grundläggande uppfattningar om individualitet och gemenskap som kännetecknar den senmoderna epoken. Att tro kommunitaristerna om att ha funnit svaren på de mycket stora teoretiska och praktiska frågor som tas upp i det följande är att hoppas på mycket, och jag är heller inte säker på att deras vägar är de enda möjliga. Men om frågeställningarna igen kom på vår dagordning som Charles Taylors säger, vore mycket vunnet i djup, aktualitet och bredd i den svenska moral- och samhällsfilosofiska diskussionen.

Denna antologi sammanställdes 1993 varför inget lagts till sedan dess. Men den amerikanska akademiska diskussionen dog ut under 1990-talet så inget väsentligt har hänt i teorin. I praktiken har dock USA rämnat i sina beståndsdelar socialt, intellektuellt och ekonomiskt , vilket gör att dessa artiklar från tidigare decennier ter sig troskyldigt naiva, särskilt med hänsyn till att fundamentalistik religion uppstått som grundval för politik och extrema våldshandlingar. Icke desto mindre aktuella eftersom de frågor som tas upp är eviga.

Bibliografi:

Philosophy & Social Criticism, vol 14: 3-4 (1988). Temanummer om kommunitarism (bl a Baynes, Doppelt, Cohen) med en fullständig 30-sidig bibliografi om kommunitarism från 1800- talet till 1989. Även utgiven som bok, David B. Rasmussen red, Universialism vs. communitarianism (MIT Press, 1990)

Chantal Mouffe, American liberalism and its critics: Rawls, Taylor, Sandel and Walzer, i Praxis International, vol 8: 2 (1988).

John Rawls,The Priority of Right and Ideas of the Good, i Philosophy & Public Affairs, Vol 17 (1988)

Alan Ryan, Communitarianism: The bad, the ugly & the muddly, i Dissent, vol 36 (1989)

Marilyn Freidman, Feminism and modern friendship: Dislocating the community, i Ethics vol 99 (1989)

David Miller, In What Sense Must Socialism be Communitarian ? i Social Philosophy and Policy, vol 6 (1989)

George Kateb, Individualism, community and docility, i Social Research, vol 56:4 (1989)

Charles Taylor, Sources of the Self (Cambridge UP, 1989).

Alasdair MacIntyre, Three rival versions of moral inquiry (London, Duckworth, 1990)

Margareta Bertilsson, Sociologins kärna – i förändring?, i Sociologisk Forskning, Vol 27: 3 (1990)

Amitai Etzioni, Liberals and communitarians, i Partisan Review, vol 57:2 (1990)

Jürgen Habermas, Moralitet och sedlighet: Drabbar Hegels kritik av Kant diskursetiken ?, i Kommunikativt handlande, red A. Molander (Göteborg, Daidalos, 1991)

Sibyl Schwarzenbach, Rawls, Hegel and communitarianism, i Political Theory, vol 19:4 (1991)

Avigail Eisenberg, Political Pluralism and Communitariansim. PhD diss. Queens University (1991)

Johan Asplund, Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft (Göteborg, Korpen, 1991)

Zagorka Zivkovicz, Etik som reflextion och avgörande, i Divan nr 3 (1991)

Michael Walzer, The Civil Society Argument, i Statsvetenskaplig Tidskrift, nr 1 (1991)

Ånund Haga, Samfunn og handling (Oslo, Universitetsforlaget, 1991)

Revue Philosophique de Louvaine, vol 89 (1991). Temanummer om kommunitarism och modernitet

Will Kymlicka, Liberalism, Community and Culture (Oxford UP, 1991).

Axel Honneth, The limits of lilberalism: On the political-ethical discussion on communitarianism, i Thesis Eleven nr 28 (1991)

Chantal Mouffe, red , Dimensions of radical democracy (London, Verso, 1991)

Thomas Krogh, Frontlinjer i moderne moralfilosofisk debatt, i Handling, norm och rationalitet, M. Bertilsson och A. Molander red (Oslo/Göreborg, Ariadne,/ Daidalos, 1992)

Seyla Benhabib, Autonomi och gemenskap (Göteborg, Daidalos, 1994)

Charles Taylor, Multi-culturalism and “the politics of recognition”, (Princeton UP, 1992).

Charles Taylor, The ethics of authenticity, Cambridge, Harvard UP 1992)

Cary J. Nederman, Freedom, community and function: Communitarian lessons of medieval political theory, i American Political Science Review, vol 86:4 (1992)

Shlomo Avineri och Avner de-Shalit, red Communitarianism and individualism (Oxford UP, 1992).

John Rawls, Political liberalism (New York, Columbia UP, 1993)

Axel Honneth, red, Kommunitarismus (Frankfurt, Campus-Verlag, 1993)

Micha Brumlik och Hauke Brunkhorst, Gemeinschaft und Gerechtigkeit (Frankfurt, Fischer Taschenbuch Verlag, 1993)

Liberalism and Its Critics,. M. Sandel red (New York UP, 1984),

Författarpresentationer:

Charles Taylor, fd professor i filosofi och statsvetenskap vid McGill University, Kanada
Alasdair MacIntyre, fd professor i filosofi vid University of Notre Dame, USA/London Met
Michael Sandel, professor i statsvetenskap vid Harvard University, USA.
Richard Rorty, professor i humaniora vid University of Virginia/ Stanford, USA. † 2007
Allen Buchanan, fd professor i filosofi, University of Arizona/Duke, USA
John Rawls, professor i filosofi, Harvard University, USA. † 2002
Michael Walzer, professor i statsvetenskap, Institute for Advanced Studies/Princeton, USA

Fotnoter:

Denna text publicerades 1994 i Res Publica nr 25 i avkortat skick.

Begreppet kommunitarism finns inte tidigare på svenska, men betecknar nedan de teoretiska funderingarna kring och ställningstagandena för grupplojalitet, informell autonomi, gemenskap, mindre samhällen, religiösa kommuniteter, samhörighet och gruppkänsla. Latinets communitas, gemenskap, ligger till grund för motsvarande begrepp på franska, tyska och alla de svenska benämningarna för gemensamma angelägenheter som börjar på kommun- . Därför har jag valt denna mer internationella neologism framför en svensk variant, trots att kommunitarismen kan associeras med administrativa angelägenheter. Jag har vidare översatt community konsekvent med gemenskap, vilket kan ställa till problem eftersom gemenskap ses ju ofta som något gott. Men den måste i denna antologi även beteckna gemenskap på ont och gott, goda och dåliga mellanmänskliga relationer. Dessutom kan community glida över till totalitära tolkningar av gemenskap om det översätts med samhälle(lighet), stat och liknande.

Se hans “Cross-purposes: the liberal- communitarian debate”, I Nancy L. Rosenblum, red Liberalism and the moral life (Harvard UP, Cambridge, 1989).
Se J.R. Penneock, Democratic political theory (Princeton UP, 1979).
Se Herbert Schnädelbachs och Marurizio Passerin d’Éntrèvers bidrag i Praxis International, vol 7: 3-4 (1988)
Angående Hegels politiska åskådning skriver Charles Taylor: ” / . . . [Hegel] talar om staten som gudomlig, något som vi betraktar som utmärkande för konservativt, ja reaktionärt tänkande. Denna ordning är dock ytterst olika den traditionella. / . . . /Det är inte fråga om någon ordning bortom människan som hon utan vidare måste acceptera utan en som uppstår ur hennes egen natur, om denna förstås rätt. Följaktligen har den sin utgångspunkt i autonomin, ty att styras av en lag som utgår från en själv är att vara fri. / . . . /Att försöka klassificera den genom att plocka ut liberala eller konservativa slagord kan bara leda till skrattretande tolkningar” (Hegel, Symposium: Stehag, 1986, s. 469.
Se Hannah Arendts On revolution (Viking, New York, 1969) och Gordon Woods The creation of the American republic 1776-1787 (Univ of North Carolina; Chapel Hill, 1969) för den Jeffersonska traditionens nederlag och vision.
Se Berggren och Trägårdh, Är svensken människa ? (Stockholm, Norstedts 2007).
Se Chandaran Kukathas och Philip Petitt, Rawls: En introduktion (Daidalos, Göteborg 1992), kap. 6 för en beskrivning av Sandels kommunitära kritik (översatt som ”kommunalism” och kap 7-8 för Rawls svar.
Historiskt-Filosofiska teser i Bild och dialektik (Cavefors, Staffanstorp 1969[1939]).
Charles Murray, Coming Apart: The State of White America, 1960-2010 (Crown books, New York, 2012), Bruce Bawer, The Victims’ Revolution: The Rise of Identity Studies and the Closing of the Liberal Mind (Northhampton, Broadside books, 2012) och Thomas L. Friedman och Michael Mandelbaum, That Used to Be Us: How America Fell Behind in the World It Invented and How We Can Come Back (New York, Farrar, Straus and Giroux, 2011)

First book chapter of The Swedish story: From extreme experiment to normal nation

This is still a draft so do not qoute. To be published in spring 2013 as a book-on-demand print. Support the book by crowdsharing at Crowdculture or like the book Facebook page.

Table of contents

Preface
Chapter 1: Land of extremes
Chapter 2: History of Sweden 1000 – 1930
Chapter 3: Hubris 1930- 1970
Chapter 4: Humiliation 1970 – 2000
Chapter 5: Hope 2000
Chapter 6: Contemporary extremes
Chapter 7: Normal Sweden
Afterword by an extreme Swede

Governments 1876 – 2014
Parties in parliament 2010 – 2014
References

Chapter 1: Land of extremes

The title The Swedish Story: From extreme experiment to normal nation needs some explanation. There is an abundance of stories and details and many heroes and villains in the follwing pages. Scandals, sex and bodily fluids will occur as well as Soviet submarines, phallic trumpets, film, fiction and welfare art tricksters. Everything has happened as written. No exaggeration is needed in the land of extremes.

The first part of the subtitle, extreme experiment, comes from economist Assar Lindbeck’s 1997 article “The Swedish Experiment” where he wrote:

“Why should foreign observers be interested in economic and social conditions in Sweden? The best answer is probably that institutions and policies in Sweden have been rather experimental, and that some of these experiments may also be relevant for other developed countries. Sweden may therefore be seen not only as a small country on the periphery of Europe, but also as a large (‘full-scale’) economic and social laboratory.”

Note here that professor Lindbeck states in a scientific article that Sweden is an existing social laboratory where planners may try out new utopian and extreme policies with real human beings. The results revealed in this book are as bewildering as the staggering costs.

The second part of the subtitle is from German writer Hans-Magnus Enzensberger’s 1992 collection of essays In defence of the normal . He states that the normal has gotten a bad reputation and surpassed by the abnormal. But by the time, being abnormal becomes the new normal, épater le bourgeois the everyday routine. The Swedish kind of welfare art tricksters will appear with their tiresome provocations that are routine rather than exception in Swedish art and politics. All attitude, no content. Ideology not art. All left.

The two sources of terms in the subtitle, an article on welfare economics and an essay on European decency, cover the areas of intellectual curiosity that make up the arguments in chapters that follow. On the one hand, politics, business, economy and law, on the other ethnology, stories, culture and morals. Together with the strange stories that will surprise most people, the story of Sweden will be told from the outsider, the normal person trying to inhabit an extreme nation. Sweden is not a normal country but may be. Only by reading this book will this fact be understood, appreciated and possibly lead to action. You as non-Swedish reader have an important role to play.

Every country needs to have its self-image criticized now and then. What was normal in apartheid South Africa seemed extreme to the rest of the world after 1960. Today North Koreans live what they believe are normal lives which for all thinking and feeling people seem maddening. During the Balkan crisis, what had been normal divisions between ethnic groups erupted into extremes. Sweden is far from any of these regions but there is a Swedish normality which is extreme by all standards. Some good, some bad. Taken together, Sweden is an extreme country which makes questioning Swedes like me and most visitors question whether it is us that are extreme in trying to uphold sanity and normality or the country? For me there is no question. We are not extreme but Sweden is. We are normal and Sweden is not. The Swedish story will give some clues, but it is not a scholarly work. It is written with a fervor that comes from living and thinking a double life. One life of extremes which is normal in Sweden and another life trying to stay normal by global standards which is extreme in Sweden. Lives that are extreme by any global and sane standards are normal in Sweden and vice versa. National schizophrenia is rampant but not diagnosed until now.

The aim of this book is threefold with two lesser goals and one gigantic:

1. To expose the shortcomings of a large welfare state and high taxation.
2. To show the Swedish conformist and silent national character.
3. To make Sweden into a normal nation, not extreme

The first has been the topic of debate of welfare economics and clientelism since many decades. In some OECD countries, Sweden has been used as a sorry example of those wanting to tax and spend a sclerotic dull welfare state with totalitarian tendencies. Others, including leading economists and newspapers in USA and UK, praise Sweden for what is considered its clever and stable economic policy. Critique of large welfare states from the center-right field of politics will surface in the forthcoming pages, but these conservative or libertarian critical comments will not solely be in focus here. Instead will the steady Swedish support for the welfare state from all political areas including the political parties to the right be discussed. The historical roots for this broad support are much deeper than usually noted when blaming socialist and ambitions welfare state policies. National traits run much deeper than politics and the Swedes like their state to take care of them. They willingly pay high taxes and get something in return, even if they never completely understand how much they pay and what they get back. Still Sweden functions well, even if lower taxes and a smaller government will be needed in coming decades. The current changes of welfare economics go in the right direction, so there is less to worry about, in contrast to the second aim for this book.

The second topic, the dull, conformist and totalitarian streaks in the smooth welfare state, has also been the topic of studies and stories over the years. However, this book gives an updated version of the Swedish conformism and correctness in media, education and policy, among citizens and undemocratic repression of free thought. The last decades of identity politics and dominance from the cultural left play a large role building on earlier traits of rural awkwardness and welfare state social engineering, resulting in self-censorship, learned helplessness and a pathological need for security. While the first aim to change Swedish welfare state foundations are both unwanted and not yet immediate, the aim to stop repression of free thought and open debate is something this book supports strongly. Paying high taxes might do, but silence not. Combination of the two is maddening, to pay and shut up, which is what most Swedes do. The dominance of political conformism and citizens’ fear to speak their mind are becoming worse and going in the wrong direction, especially after the racially and right-wing politically motivated Norwegian massacre of 2011.

The last megalomaniac ambition of writing this book is my conviction that Swedes are unable to change their extreme country into a normal Western democracy. Help must come from immigrants and foreign readers who do not take Swedish extremes for granted. Last chapter will explain how that change may come about.

This chapter is divided into three parts. First, the most common picture of the Swedish, or sometimes called the Scandinavian (or sometimes named Nordic) welfare state Model is presented. Then the strange concept of state individualism is presented, which is an idea of the extreme Swedish identity. Lastly a story from a perceptive Polish writer living in Sweden on his first encounter with the welfare services in the land of extremes.

THE CAPITALIST WELFARE STATE OR THE SWEDISH MODEL
To the world, Sweden wants to be known for its naturalness, innovation, compassion and openness which can be reduced to being progressive . A slick modern market economy yet caring and equal, the Swedish Model has been described in many ways as coming from strict economy, political ideology or pure nationalism. A common way to analyze the model is to view the successful economic story over a century. Then it is obvious that Sweden has had a successful economic growth from 1870 -1970 based on:

Mixed economy – capitalism and planned economy with strong national control over capital flows, credit and interest rates
Corporativism – good independent relations between employers’ federations and labour unions, organized interest groups and popular movements supported by government
General welfare state policy – universal welfare programs that also benefit the middle class
Rehn – Meidner model – unions support structural change and fair wage policy (wages paid according to agreements, not business ability to pay)

The role of institutions in the economy is crucial to explain the success of poor and isolated 19th century Sweden becoming rich in the 20th century. Due to a homogenous equal population, political mobilization, free trade and emerging un-corrupt government administration after 1850, trust evolved in the emerging popular institutions that became foundations of the welfare state from 1900.

Sweden is split along two sectors, government and private, in ways that are more accentuated than elsewhere. The two make up the capitalist welfare state. Without technologically advanced exporting industries, the welfare state would not obtain enough taxes. But the welfare state also contributes to provide good conditions for innovation, social services and infrastructure. The two sectors work in tandem and understand each other well. Below are the two sectors presented

THE WELFARE SECTOR
The modern Swedish welfare state that some view critically, and some with admiration, has some extreme economic and social features:
1. Government spending in 55 % of GDP (EU/OECD average 45 %).
2. Taxes in total more than 50% ( EU/OECD average 45 %).
3. 65 years of last 80 years social democratic labour party has been in power.
4. Almost 20 % of citizens age 20 – 64 wholly supported by welfare benefits
5. More than 20 % of all single mothers need welfare benefits in full or partly
6. 25% public sector employees in work force (OECD average 15%)
7. 9/169 position in UN Human development index

Conclusions from these figures may be that an expansive welfare state is burdensome but gets good UN ratings. But this is not the case when we look at the global market rankings of same country where Sweden is a well-functioning capitalist high-tech country :

THE PRIVATE SECTOR
1. Position 4/167 Global Democracy Index, The Economist
2. 4/178 Corruption Perception, Transparency International
3. 2/50 Country reputation, Reputation Institute
4. 3/ 142 Global competitiveness, World Economic Forum
5. 2/125 Innovation index, INSEAD
6. 2/134 Knowledge economy, World Bank
7. 1/131 Innovation capacity, European Business School

Sweden is viewed as an ideal for capitalism and innovation, even if indexes of economic freedom are less impressive. Economic freedom of the world 2012 index (Fraser Institute) ranks Sweden at 30 of the 141 countries measured . The Economist looked up to the ‘North star of Sweden’ with ‘The New Model’ as the best student in the tough EU financial class and Stockholm as world number 6 best city to live in. Financial Times followed and selected moderate (former conservative) Anders Borg as best finance minister in EU 2011.

A growing proportion of Swedes have become more faithful to welfare state since neoliberalism appeared in early 1990s. 75 % of polled Swedes by 2010 imagined themselves even willing to pay more taxes if they went to government health services. By 1997, 67 % held that view . Since 2006 when center-right coalition took power, support has risen for government-run welfare services, especially among middle class voters. A paradox since this non-socialist coalition traditionally had stood for smaller government, but won by changing the election campaign to promise better government, not smaller.

Critics of large welfare stateism could argue that the reformed and slimmed welfare state after 1990s has gotten its renewed support because of these changes and liberalizations (school vouchers, health choices, deregulation of government corporations, topping up with private alternatives etc.). Paradoxes emerge. A reformed socialist initiated welfare state works if run by center-right or market oriented socialist governments dedicated to piecemeal social engineering with no red or blue utopias getting in the way. Historical signposts are a kind of low key politics of the European 18th century rational enlightenment, 19th century romantic ideals of equality and 20th century democratic reformism. Capitalism and welfare seem to join hands in beliefs of technology, individualism and secular rationality, resulting in a specifically Swedish modernity. But there is a price to pay even if few Swedes know it.

Regular Swedes contribute to the large welfare state with their daily expenses and monthly wages. Welfare state technocrats are clever in their ways to design new invisible taxes. Of total 46 % taxes of GDP, 25 percentage points come from invisible taxes. The smaller part of 21 percentage points is seen on pay cheques and is often lamented yet tolerated. Few even know about the major invisible part. Suppose an employee costs in total $10/hour by an employer, which means that with the $10, all expenses for this particular employee are included. The table below show disposable income, visible and invisible:

$10 Net salary paid from employer but not seen by employee
-$2,5 Deducted as payroll tax by employer to various governmental social insurance schemes incl. 18 % for pensions but also 9 % to government with no specifications (löneavgift)
$7, 5 Salary seen by employee and agreed to in contract
-$2.5 Municipal income tax for low and medium salaries, but higher for higher
salaries
$5.00 Money to spend on services and goods
-$1.00 Value added tax (VAT, 25 %, second highest in EU)
$4.00 Amount to spend out of a total of $10

The $2.5 in payroll tax is absolute minimum. Usually the employer and union have agreed on higher levels, $3 – 3, 5, in voluntary agreements but done under pressure from unions. These agreements are collective and for all, whether union members or not. The payroll taxes for social benefits and agreed minimum salaries are protected by unions who may interfere in industrial disputes outside their union domain. On top of that, 20 % of all citizens pay an extra national tax if the salaries are higher than average. This national tax is progressive so the more you earn the higher tax. With these additions, the sum of disposable income is more often $3 and even less if you use tobacco, petrol, alcohol and other highly taxed goods. Thus Swedes are drawn into collective agreements on salaries and benefits without their knowledge. To volunteer to work for a lower salary or with lesser social benefits than agreed collectively is not possible, not even in theory.

The secret way to tax Swedes to use governmentally administered and mandatory social benefits for pension, sick leave support and other benefits as shown above leaves no option to use that part of salaries for private pension schemes or save or spend at one may wish. With progressively higher taxes on higher wages, incentives for careers and higher education are small. Professionals who chose Sweden for work may come for the welfare services and maybe because their work was relocated, but they seldom come to start a career, work hard and get some money. They might voice their thoughts about how high taxes or how the political system represses any dissent but will be excused. Dissenting Swedes on the contrary face all kinds of repression of thought and silence themselves. Only with more non- Swedes will anything happen as the Swedes themselves are afraid to act, I will argue in the last chapters.

EXTREME VALUES, LEFT POLITICS AND STATE INDIVIDUALISM
Sweden has been compared to all other nations as being the most self-expressive, rational and secular country in the world according to the cultural map of the world done by World Values Survey in 2008 . Sweden is the absolutely most modern and most lonely country in the world, as there is no country quite like it in its extreme position. Befitting image as it pictures both the extreme and solitary position of the nation and its citizens.

WVS

©Inglehart & Welzel. http://www.worldvaluessurvey.org

The diagram should be read as follows : Traditional on the vertical axis values emphasize the importance of religion, parent-child ties, deference to authority and traditional family values. People who embrace these values also reject divorce, abortion, euthanasia and suicide. These societies have high levels of national pride and a nationalistic outlook. Secular-rational values have the opposite preferences to the traditional values. These societies place less emphasis on religion, traditional family values and authority. Divorce, abortion, euthanasia and suicide are seen as relatively acceptable. Self-expression values on the horizontal axis show the ability and tolerance to stand out from the survival values of the collective, usually family and society. Swedes are then the most self-expressive people in the world. The particular Swedish interpretation of expression is rather independence from family and society, not necessarily expression any certain individual values .

In the upper right corner, Sweden reigns in splendid isolation, way apart from Norway and Denmark. Post-materialist values are more important than careers and material wealth. Organized religion plays little role but government the larger. Developing countries and other industrialized nations in the world go in the direction of Sweden, but there are drawbacks to this position . If other countries could get richer but not develop these disadvantages, the world would see more semi- Swedish, but with better functioning, leaner and more tolerant welfare states. This book is a tale of caution for those countries.

There are correlations between being more rational and self- expressive and economic growth but not all rich countries are as extreme as Sweden, for instance Japan, Australia, USA, Germany and Belgium. Some of these have smaller governments, lower taxes but same or better living standards. The usual defense of a rich welfare state by Swedes does not hold that well as the country has lost its wealth rapidly in the last four decades. Not richest anymore, not getting same welfare, alone and extreme is rather the current Swedish predicament.

Another view of Swedish extremes is the political arena. Policies that are common across developed nations within the OECD and considered normal, mainstream, are usually framed as reactionary, anti-women and ethnic minorities and right-wing by Swedish political standards. If current Prime minister Fredrik Reinfeldt, or any Swedish minister from any party, goes to Washington or London to give a description of some basic and shared policies of his center-right leaning cabinet, he would be depicted as a pinko-liberal or old labour. Why that is so can be seen in this table of political parties from USA and UK:

LEFT CENTER RIGHT
“BBC/IHT”
SOCD CEN MOD
LAB TORY
DEM REP

Letters in italics describe the Swedish Social democrats, Center party and Moderates (formerly the conservative Right party), capitalized the British Labour party and Conservative Tories, and underscored the two American Democratic and Republican parties. This figure is not scientific at all and has no reference, but gives a reasonable view of the global political spectrum that is widely shared by news agencies and newspapers. To read International Herald Tribune or watch BBC news will hopefully be from a political center, mainstream or even slightly left of center standpoint but still sane and normal. The bold and capital headlines on top are supposed to state an imagined political scale with the two established Western news media almost at center.

If these news bureaus and papers would cover some topic which is normal in Sweden, that story would come out extreme, as anything from the political center, mainstream or at best neutral by Swedish standards, is quite on the left in the world. To be politically center in Sweden is left in the world, and to be right or even liberal in Sweden is center in the world. To be right of center in the world, as a Tory or Republican, is considered mad, reactionary and extreme. To state views that are normal in other parts of the world becomes impossible, both in content but also in form as the Swedish establishment and media know what is best for everyone everywhere. The American interpretation of being liberal which means left leaning Democrat in favour of big government is the normal Swedish center-right position. But being liberal in the Swedish interpretation is mostly considered politically right. In this book the Swedish center-right interpretation of liberalism will be used even if it confuses Americans. And of course it is confusing if liberals talk of mandatory preschool for all children from 3 years, which some do and outlaw home schooling which happened. The extreme in the world is normal in Sweden, the normal in the world is extreme in Sweden. Spend an hour or two on the website The Local for news of Sweden in English and read what foreigners think of Swedish news and politics is enough to understand the differences between the land of extremes and normal countries .

If all features mentioned about Sweden are summarized, a new concept is used which sums up all extremes:

1. High taxation and large welfare state
2. Silent conformism and thought repression
3. Extreme secular rationalism and self-expression
4. Left politics
= state individualism

The strange concept of state individualism is used in the book Is the Swede a human being? (Är svensken människa?) from 2006, co-authored by historians Henrik Berggren and Lars Trägårdh. The concept is not well known to regular Swedes, but they recognize it when explained, mostly nodding in affirmative but shyly. State individualism sounds partly egotistic, partly repressive and nothing to be proud of. To be human is to belong to some human community they state, but the modern Swede does not need to nor wants to belong. The welfare state takes care of all needs from the cradle to the grave so the citizens can concentrate of working and pay high taxes. Individualism does not imply voicing individual opinions, but is the same self-expression that the World Values Survey found was common in Sweden. Individuals make decisions on their own and with little regard to community, civil society or public sphere. An example is the proportion of single-households. Sweden has the highest number of men and women preferring to live alone, Stockholm the highest in Sweden and Kungholmen island the highest in Stockholm areas. Yet Stockholm is ranked among the six best cities to live in. How can the extreme also be the best? This book will not answer this question but gives a perspective on how the best and the extreme go together in Sweden with its national features.

Berggren and Trägårdh are quite fond of their vague concept of state individualism that gives room for interpretation and defend this extreme position. With roots in Swedish history before the welfare state of early 20th century, they show that Sweden has fostered independent citizens that lack ability and interest for common purposes outside their small world of friends. The concept of Swedish (and Nordic, where Sweden is the most extreme) state individualism was presented in 2012 by Swedish think tank Global Utmaning at the World Economic Forum in Davos. This positive message of state individualism is what the authors Berggren and Trägårdh stated to the world of international business and governments :

“While much has been written about the institutionalized aspects of the Nordic welfare state, few have paid much attention to its underlying moral logic. Though the path hasn’t always been straight, one can discern over the course of the twentieth century an overarching ambition in the Nordic countries not to socialize the economy but to liberate the individual citizen from all forms of subordination and dependency within the family and in civil society: the poor from charity, the workers from their employers, wives from their husbands, children from parents – and vice versa when the parents become elderly / . . . /

The Nordic countries [are] the least family-dependent and most individualized societies on the face of the earth. To be sure, the family remains a central social institution in the Nordic countries, but it too is infused with the same moral logic stressing autonomy and equality. The ideal family is made up of adults who work and are not financially dependent on the other, and children who are encouraged to be as independent as early as possible. / . . . /

Less tied down by legal and moral obligations within the family, yet still protected from extreme risk by a universal safety net, they become more flexible on the labour market, while as individual consumers they have developed far-reaching needs of products and services that
previously were satisfied within the traditional family /. . .

Economic policies that cater both to our desire for individual autonomy and our need of community and security can be remarkably successful”.

Love for instance should not be based on practical needs or family obligations but romance born out of feelings of two independent individuals. Children should not be born out of accident, needs or for parental desires, but be planned and welcomed for who they are as individuals. The utopian dream of a perfect society seems to have been realized in Sweden, these authors maintain but they do not tell the whole story as this book tries to do.

The two authors asked ‘are Swedes really humans’ in their 2006 book title Is the Swede a human being? Do Swedes understand the value of human dignity? What happens when the welfare state is responsible and not the human beings in it? The next story will tell.

A STORY FROM WELFARE LAND
In 1969 Maciej Zaremba had to leave communist Catholic Poland and a good Jewish family for secular, safe Sweden and work at Beckomberga hospital in Stockholm . He started working as a hospital orderly with elderly people in need of daily care. He had three duties; clean the rooms, feed the patients, help with toilet visits. Nothing else. Patients were fed 5 minutes each. If there was not enough time, too bad. Many newcomers lost both weight and appetite, but then a nutritious gruel was pressed fast down their throats.

Morning visits to the toilet were done with movable toilet seats where old women sat naked as they were rolled openly through the ward corridor down to the collective bathroom. There they were all splashed with water from a hose, sometimes lukewarm, sometimes not, by a young man. The women sat all in a row like pigeons. Some cried but were quickly silenced with a slap from a towel. Zaremba protested saying that people cannot be treated like this. No one reacted or seemed to understand his reasoning. None of his colleagues, nor did the head nurse or doctors understand what the strange Pole talked about. Human dignity? This is welfare services administered correctly.

Zaremba understood that what happened each morning to the naked women being run through the corridor was not extraordinary but common procedure, sometimes even in the presence of relatives. He had left a totalitarian state where he witnessed protesting pregnant women being kicked in their bellies by the military police. To be in a democracy and witness old people being treated as barn animals was bewildering, as was the lack of dignity, empathy and self-respect. The inability of the old to keep their bodily functions private was made worse by the inhuman treatment and what only primitive oafs and unkind louts do (cham in Polish). Zaremba was led by his family upbringing and sense of duty. For him there was no question of why all hospital staff should spend more time and energy to make the lives better, respectful and easier for the old. It was pure duty to human dignity and to older people. Period. Impractical yes, even undemocratic (which he was called by people when the embarrassing topic was mentioned), but necessary to remain human oneself he thought. The Swedish idea of rationality led the staff to demand rational justifications for Zaremba’s insistence of respect, duty and dignity and he had none.

Later when he became a celebrated writer in Sweden, he held a speech in 2003 called When will Sweden be European ? The ambition of this book is similar in its search for when will Sweden be normal. In early medieval ages, Sweden was probably most normal and European, as will be told in next chapter the history of Sweden from around AD 1000 to 1930.

Tvehågsen dramatik på Dramaten

/
Greider till vänster, Segerfeldt till höger.

Den 26 november 2012 gick ett märkligt skådespel av stapeln på Kungliga Dramatiska Teatern, De misslyckade konsumenternas afton. . Till formen var föreställningen ”Spelet om världens framtid” en framgång men innehållet var tveksamt. Miljöförstöring, eurokris och kapitalism var de givna fienderna men även de konsumenter i väst som inte finner mening i att konsumera mer. Allt inramat av sedvanlig kulturradikal dramatik från Dramatenchefen Marie-Louise Ekmans introduktion till Göran Greiders flaxande hår och hundar (ja han verkar ha mer tilltro till dem än oss och liknar alltmer en jycke).

Men det finns få skäl till att vara så misströstande om världens utveckling som dessa vänsterradikaler ville framhålla. De var i majoritet i publiken av applåder att döma och dominerade antal personer som talade och agerade på scen. I vissa fall var dominansen oerhörd till vänsterns fördel som när den programledare/domare som Stefan Jonsson representerade stod för frågor och domar. Jonsson är nog det mest politiskt korrekta den svenska akademiska kulturvänster kan uppbringa.

Varför var skåespelet felslaget från början ? Ja de olika områden som rördes samman har inte med varann att göra och befinner sig i skilda stadier av utveckling, ibland accelererad av politiska beslut, ibland inte. Den miljöförstöring som vi känner av som global uppvärmning har nog fog för sig men Dramatens perspektiv verkade ha stått still sedan Romklubbens misslyckade framtidsförutsägelser 1972. Tom Friedmans Hot, flat och Crowded 2008 har inte nått till kulturvänstern som gärna vill dramatisera klimatförändringarna utan att ta hänsyn till de tekniska och ekonomiska framsteg som gjorts sedan 1970talet. Undergångsstämning är mer dramatiskt.

Vad gäller ekonomin så har 100tals miljoner i de fattiga länderna mycket bättre idag än för 40 år sedan. I Asien, Afrika och Latinamerika minskar antalet fattiga snabbt och levnadslängden ökar pga ökad handel och fungerande marknadsekonomi. I Globaliseringsrådets första rapport 2007 berättar Johan Norberg om dessa fantastiska framgångar som gått vänstern förbi. Att tala om dessa växande massor bättre förhållanden har tvingat en gammal vänsterman och världförbättrare som Lasse Berg att tänka om. Men av detta syntes inte ett spår på scenen där den ena världspessimistiska förutsägelsen avlöste den andra. Den ende som tog upp att fler är rikare och friare idag än någonsin tidigare var Fredrik Segerfeldt men mot den dystra hopen stod hans sig slätt. Ingen vill lyssna på tal om ytliga framgångar när man kan vara djup pessimist. Att ett jobb på HM i Bangladesh inte är det sämsta alternativet är fortfarande svårt att förstå för de som pekar finger och vill tvinga fattiga arbetare till arbetslöshet.

Konsumenterna i fattigare länder har dragit stor nytta av att kunna få kylskåp, rinnande vatten och toaletter vilket vänstern såg som futtigt där de proklamerade på Dramaten. Konsumism ! Att tro att konsumion av varor skulle vara livets mening såg som yttersta tecken på ytlig kapitalism. Men vem vill få medborgare att tro det ? Och för fattiga, och en del andra konsumenter, kan vissa varor och tjänster vara avgörande, särskilt för de mest utsatta som inte har bostad och existensminimum ordnat. Vänstergnället ter sig överdrivet också som livsfilosofi. Att en konsument måste vilja något annat, något högre och gärna kulturellt skapande, sades av elitvänstern på Dramaten som såg sig själva som uttolkare av livets mening. Jag tror få konsumenter är så inbilskt korkade att de ser konsumtion som livets mening, men vänstern verkar tro det.

Eurokrisen till sist. Vänstern tror dels att dess tanklösa expansion av offentlig sektor i Sydeuropa har med krisen att göra, dels att keynesianska metoder fortfarande duger. Filmen Europe’s Debt, America’s crisis? och boken Eurokrasch är betydligt mer relevant än vad Dramatens protesterande (skattefinansierade) kulturarbetare visade upp.

Sammantaget blev kvällen nog ett positivt bidrag till kulturdebatten av flera skäl dock. Dels hade Dramaten fattat sedan skandalen i våras då kulturkoftorna klappade när poeten Johan Jöhnsson deklamerade att han vill sprida herpes på toaletthanddukar hemma hos villaägare i Äppelviken, dels framgick vänsterns villrådighet tydligt eftersom man var minst tre decennier efter i utvecklingen. Men framförallt var formen, att blanda skribenter och skådespelare, domstol och debattprogram (där en kortlek fick vara slumpgenerator), radiosändning av Filosofiska Rummet i P1 (där tre konsumtionsskeptiker mot en konsumtionsvän diskuterade). Om denna form ges ett lika fantasifullt och samtidsrelevant innehåll har Dramaten hittat en ny nisch. Annars förbli dessa kulturvänsterns pessimistiska debatt- och dramatik stycken onödiga, överflödiga och passé för jordens alla fattiga som blivit mindre fattiga.
“Looking back over the past decade the long-run trend towards progress in human development has continued. On average, people born in a developing country today can anticipate being wealthier, healthier and better educated than their parents’ generation. They are also more likely to live in
a multiparty democracy and less likely to be affected by conflict.”
Från FNs UNDP rapport 2006 (som de smyger undan bakom ett storslaget pessimistiskt perspektiv, s. 7)

Mitt kall – lärarutbildningen

Jag och några pedagogprofessorer intervjuades i Lärarnas Nyheter i veckan. De var kloka och artiga, jag arg och sur.
http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2012/11/15/lararutbildning-bygge-forfall

Själv fick jag in en drapa med liknande utgångspunkter i Pedagogisk Forskning 2012. Min text bygger huvudsakligen på forskning vid Uppsala universitet och tryck i danska Praktiske Grunde 2009

När jag var rektor var jag ibland förbannad då med, se från min tid i Tensta. Men annars analyserar jag den svenska skolans nutidshistoria och kunskapssyn.

Erik Almqvist och Cecilia Wikström – en jämförelse

Erik Almqvist

Position
Ekon pol talesman för SD, riksdagsman i parti utanför regeringsallians och inte i den organiserade rödgröna oppositionen

Uttalande
Kallade kvinna ”hora” och ”blatte-lover” vid bråk som kvinnan ingrep i

Tillstånd
Berusad och trött

Tid
Sen natt, tidig morgon för 2 år sedan

Plats
McDonalds, Kungsgatan, Stockholm

Media
Smygfilmad. Bevis läckt till Expressen.

Orsak
Attackerad av redlös man som försökt ta Eriks mobil

Bevis
Expressen

Reaktion
Drev med krav på avgång, vilket skedde dagen efter publicering.

Cecilia Wikström

Position
EU parlamentariker, ingår i regeringsalliansen

Uttalande
Kallade politiker från Malta för ”dinosaurie” pga hans värderingar inför hans utfrågning i EU parlamentet. Hans ev utnämning kallas ”stor fet präktig råskandal”

Tillstånd
Nykter. Kan tala på inandning

Tid
Nov 2012. Kontorstid

Plats
TV studio med utfrågare vald av Cecilia W

Media
Cecilia Ws YouTube kanal, visad av SVT.

Orsak
EU Kommissionen har kallat maltesen Tonio Borg för att ersätta Maltas representant

Bevis
SVT

Reaktion
Respekterad och hyllad av 100tals lyssnare enligt hennes egen YouTube kanal

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: