Skolval och differentiering

Alltsedan 1990talets början då skolval infördes med rätt att välja annan skola än utifrån närhetsprincipen har denna möjlighet diskuterats livligt, ifrågasatts men något alternativ har inte presenterats. Skolvalet verkar ha blivit minst sämsta alternativ. Men det är väl tunt tänkt och mitt tidigare försök fortsätter med detta inlägg. Försök istället analysera skolvalets förutsättningar:

Om argumenten för att byta skola grundar sig på att eleven inte tros kunna få tillräckligt med utmaningar och kvalitet i den skola han/hon bor intill, tvingas eleven att helt byta skola för att få dessa behov tillgodsedda. Vad skulle ske om den närbelägna skolan hade möjligheter att differentiera elever så att fler kunde tänka sig stanna kvar?

1962 års nystartade grundskola hade det sista året uppdelat i flera yrkesgrenar och en gymnasieföreberedande, i enlighet med den sk Visbykompromissen, 8 plus 1, som liberaler och socialdemokrater enades om. I matematik, engelska och språktillval fanns särskilda och allmänna kurser. De särskilda kurserna behövdes för gymnasieantagningen. 1970 togs grenvalen bort, då alltför många elever valt den gymnasieförberedande grenen (i likhet med framgången för realskolan ett halvsekel tidigare). Ett decennium senare togs de skilda kursnivåerna bort i språk och matematik.

Sedan dess har grundskolan verkligen blivit en sammanhållen skola och ve den som ifrågasatt denna ambition (vilket skolvalet gör implicit dock). Sverige har en förhållandevis sen differentiering, vid 16 år men andra länder har krupit ikapp. Att sk homogena klasser med likartade elever i samma grupp skulle innebära en steg tillbaka och inte leda till bättre utveckling för alla slags elever framhåller Skolverket med bestämdhet i sin utvärdering 2009. Stigmatisering av de lägre kurserna och inlåsningseffekter blir följden, och ingen emotsedd utveckling i de högre antas ske om en differentiering införs. Skolverket har framför allt analyserat specialpedagogiskt motiverade grupper, dvs ”lilla gruppen” som ibland sitter i grupprum med outbildade extraanställda personer.

Om vi går tillbaka till enhetsskoleförsöken under 1950talet, som gjordes för att pröva fram den nya sammamhållna grundskolan på 1960talet, då svenska folkskolor, realskolor, fortsättningsskolor, nya enhetsskolor experimenterade med nivågruppering så finns en del att tänka på. Skolmannen Nils Erik Svensson som analyserade Stockholmsförsöket 1961 i en doktorsavhandling tog miste på resultaten från lägre och högre klasser. Sambandet var inte alls de han framförde som verkade leda till att sk heterogena klasser (dvs med både studiebegåvade och mindre studiebegåvade) skulle vara bra för båda grupper. Tvärtom hämmades de snabba och de långsamma fick ingen sporre framåt av att läsa tillsammans.

Detta kom inte fram förrän våren 1962 då opponenten Karl Georg Ahlström från Uppsala universitet påpekade missen. Till sommaren 1962 beslöt riksdagen ändå att införa grundskolan med sammanhållen klass till åk 8. Några år senare 1967 skrev professor Urban Dahlöf, och kollega till Svensson, att resultaten från enhetsskoleförsöken var ”skrivna i lösan sand”. De gick inte att tolka i någon bestämd riktning alls vad gällde uppdelning och differentiering. Statsvetaren Karin Hadenius nämner detta i sin avhandling från 1990 om målen för frihet och jämlikhet i den svenska skolan men sedan dess har differentieringsfrågan fallit i glömska. Till nu då bland andra historiedidaktikern och professon Hans Albin Larsson skrivit en ny skolhistorik med uppskattning av Hadenius forskning.

Variation är ett annat ord för differentiering som pedagogen Peter Nyström använder i sin studie från 2003 av matematiklärares inställning till att dela in gymnasieelever efter kunskap, intressen, ambitioner etc. Svaren är intresssanta och inte alls så enkla som Skolverket förmedlar senare i sin utvärdering. Nyström hänvisar till den populära jämförelsestudien ”The teaching gap” 1999 av matematikundervisning i USA, Tyskland och Japan. I det senare landet ses variation som en möjlighet för elever att finna sin plats i systemet, inte som ett tvång eller stigmatisering.

Kan skilda kurser locka elever att stanna vid sin grund-eller gymnasieskola ? Den skola jag var bitr rektor för 2004 -05, Hjulstastkolan i nordvästra Stockholms tyngsta område, Tensta, hade ma/no klasser som nog kunde sägas ha den funktionen. I viss mån räckte dessa klasser för att hålla tillbaka en del studiemotiverade elever men vad innebar uppdelningen för andra ämnen? En slutsats som differentierings- och intelligensforskningen kom fram tid på 1950talet (Dahlöf, Husén, Härnkvist m fl) var att personer sällan är begåvade inom alla ämnen. Med dagens skolvalsystem tvingas elever att inte bara söka till en särskild klass (ma/no, som om just dessa ämnen tydde på sk formalbildning) utan till en helt annan skola. Att diskutera kursindelning vore intressant men jag ser få forskare och lärare som verkligen tar upp frågan. Lite i periferin till min kollega Elisabeth Hultqvists genomgång av skolans legitimitetskris utfrån dess sekularisering och modernisering. Hon skriver:

Läraren ser sällan premieringen av ”de bästa” stå i motsättning till principen om ”en skola för alla”. Motsättningen mellan att tro på en jämlik och rättvis skola och uppgiften att klassificera och göra eleverna ojämlika hanterar lärarna genom att hänvisa till omständigheter utanför skolan: skiftande begåvning, olika förutsättningar och bakgrund, osv. Dubet kallar detta för ”nödvändiga fiktioner”. Även om man som lärare mycket väl vet att alla inte har samma chans skulle arbetet bli outhärdligt och cyniskt, (Varför ägna sig åt elever som ingenting fattar?) och helt förlora sin mening om man avvisade tanken. Värden som ”En skola för alla” eller ”Skolans likvärdighet” har länge setts som oantastliga eftersom de givit legitimitet åt läraren att tillrättavisa, men framför allt att betygsätta. Även om lärarna verkar för att ge alla en lika chans vet de nu att det inte längre är möjligt.

Om inte den sammamhållna klassen fungerar, och skolvalet kan leda fel som bl a sociologen Nihad Bunar hävdar måste vi utveckla nya alternativ. Även om de prövats i en annan tid kan de åtminstone tas upp till diskussion igen.

Neuropsykoanalys, barns utveckling och hjärn

Kvällsföredrag på ABF huset i Stockholm om samband mellan neurovetenskaper och psykoanalys. Egentligen hade nog läkaren och analytikern Magnus Kihlbom tänkt tala om kropp och själ, medvetandets materiella sida osv, men jag ställde en fråga om aktuell hjärnforskning som ledde till att diskussionen efteråt gick oss till huvudet. Kihlbom var god nog att låta andra läkare ta över hjärnforskningens vindlande men vi enades om att träffas och tala om barns tidiga utveckling utifrån ankytningsteorier och neurovetenskap där Allan Schore verkar vara den främste just nu. Se intervju och hemsida.

The difficulty of being good and uphold dharma in the modern business world

Gurcharan Das is an Indian intellectual and businessman that makes you test your present ethical choices against the Mahbarat tradition of Krishna and the family feud of 2500 years ago. His book The difficulty of being good was an introduction to Hindu ethics for me in 2010 when I worked under his leadership at CCS, a liberal think tank in New Delhi. I was reminded of him last night and listend to an interview with him that is a good introduction. Das was CEO of Procter and Gamble in India but left early to pursue his spiritual and scholarly ambitions. Thank you.

Swedish self – images, state individualism and my writings

I have written earlier here and here about the book I am writing on about the Swedish self- image that partly will be a reply to the influential concept of ”state individualism” in the 2006 book ”Är svensken människa?” by historians Henrik Berggren and Lars Trägårdh.

Historian Lars Trägårdh has become a source for the new moderate government polices to ensure continuity with the welfare state of earlier leftist years. The Guardian let him explain his views when Cameron was here and as well as the moderate daily Svenska Dagbladet and the very useful web discussion forum Newsmill let him speak for an influential audience recently.

Below is an expanded draft plan of the book that will amount to a critique of Berggren’s and Trädgårdh’s optimism of their coined concept of ”state individualism”, see the links above for presentations.

Draft of writings on Sweden – an outline:

Introduction

Sweden the last century is a microcosm of the affluent West, modernity and individualism. The last decades have been tougher but still the Swedes make it well in most global market indexes, except for primary education.
This study will tell both the success story of the welfare state and its downfall. The two theses I will pursue are that the Swedish welfare state has given rise to an unfettered individualism supported by the welfare state. This statist individualism is cherished by all political parties and has deep national roots. Secondly, radical policies to correct and nurture the Swedes’ behaviour and minds in good directions are sprung from belief in expertise, science and government. The isolation of Sweden outside continental Europe has been crucial for nurturing exceptionalism during the Swedish Empire 16-18th centuries and in its unique leap from a poor rural economy with peasant democracy to a modern welfare state in very short time in the last century.

This study will try to link the welfare state with the unique domineering politically correct policies in 21st century Sweden, where the most embarrassing is not doing and thinking what is correct, from sorting out the garbage to memorizing with ethnic groups could get offended by speaking one’s mind. The Swedes must collectively be made to make the right choices by political campaign, ideologist state apparatuses and benevolent media when buying alcohol, deciding on child care, caring for oneself when unemployed, sick or old and finding a place to live in. The centre-right parties in 1990s and since 2006 have reformed some welfare state mechanisms with great excitement together with the centre-left parties with less excitement. But all parties want to use the enormous state apparatus and its experts to control choices, processes and outcomes.

I will argue that this belief in the good state and its well meaning civil servants was accelerated by leftist policies since 1968. With a vocal intellectual bureaucracy under PM Olof Palme elected 1969 the Swedish welfare state changed from a modest reformist state handing out pensions to an aggressive Moloch that interfered with not only your wallet, taking two thirds to itself, but also your values and self-respect. What distinguish Sweden during 1960s – 1980s from other nations were the ability, need and desire to employ loyal teachers, doctors, lecturers, bureaucrats and PR agencies in municipalities, ministries, government monopoly media etc.

The results are still with us whenever we enter public spaces or deal with the government. We are the children, the government is the adults. The legendary social democratic PM Per Albin Hansson created used national romantic term “Folkhem” (People’s Home”) in 1928 to describe his social utopia. In this national home, everybody should be treated equal. No bullies, no favourites, no downtrodden children. The nostalgia and force of the term Folkhem is still in repressive use after its heydays 1930-1970.

Earlier research and commentary

Earlier research and journalistic commentary has been done successfully by foreigners like R Huntford, M Zaremba, M Rojas, M Alapoeus, A Brown, N Sanandaji, M Karaveli but also by self-critical Swedish scholars and authors like V Moberg, S Rydenfelt, S Burenstam Linder, T Segerstedt, H Zetterberg, J Norberg, B Sundberg Weitman, A Edwardsson, M Henrykson, S Fölster, P Engellau, B Rothstein, A Lindbeck, PT Ohlsson, J. W.F. Sundberg, C Arvidsson, L Trägårdh, Å Daun and KO Arnstberg along with proceedings from Axess seminars on Swedish history and modernity. My contribution will be to condense these findings and draw conclusions that will bring contemporary perspectives. Little has been published in English with a comprehensive narrative of the particularly Swedish road to modernity and individualism. My approach will be to tell the history of Sweden trying to explain how the distinct features of Swedish nationality made the late 20th century welfare state to implode yet without any sound and fury.

The findings so far seem to be that the Swedes wilfully accept living in a state with little respect for rule of law, with little knowledge of individual rights against authorities, paying over 60 % of wages in taxes, fees, VAT and payrolls and succumbing to a nationally correct culture and media. Swedes are simply not interested in much else than consumption, security and efficient government. Humanity, integrity, religiosity, moral values and individual responsibility and courage are not popular issues and make them nervous. I may accept that being somewhat bland, anxious and with few human traits common to other cultures and peoples is the pale Swedish prerogative but then we should not be proud of being sheepish. Swedish politicians and representatives usually take a very high moral ground with little base. Our history of forced sterilizations in 20th century is enough to prove out incapacity to both being the epitome of modern welfare state and an example of scientific rationalisation, eugenics, social conformism and mental hygiene going mad.

The current situation

What has accelerated the inner contradictions of the Swedish welfare state is the inability to speak openly about any of these matters in media and research. Slowly the intellectual debate will change but new areas since 1980s have replaced the older socialist paradigm, e.g. government versions of feminism, multiculturalism, child care, security paranoia etc. With state controlled media, education and weak parliamentary system with little civil society backing, the executive branch of government runs the country like a corporation. No matter if the CEO is socialist or not, the state machinery runs effectively in praise of the meek citizens.

Table of contents

Prel title: Swede land

Introduction
Part 1 History: hubris, humility and hubris again
History 1000 – 1930
Hubris 1930 – 1970
Humility 1970 – 2000
Hubris again 2000 – 2012
80 pages

Part 2 Anxiety, conformism and policies
Schools
Academia
Gender
Immigration
Culture/Media
Legislation
Foreign policy
Business/Economy
Welfare
Anxieties
180 pages

Part 3 Alternatives, ideologies and national mentality

70 pages incl references

Total 330 pages

Part 2 will cover the current debates in these policy areas after year 2000; with some exceptions (the mad 1970s in foreign policy and primary education will not be forgotten). Part 3 will conclude with references to current political philosophy and ideological debate in Sweden. Liberalism and conservatism has been revived since 1980s by liberal minded publishing houses (MTG, Axess) and think tanks (Timbro, Ratio, SNS) and will be considered along with useful studies by young writers like Hadley-Kamptz, Bard & Söderkvist, Norberg, Olsson et al. Little discussion on the particular issues, more on the national character of political culture and thought in Sweden. Debates in UK and USA on communitarianism, civic humanism and contemporary liberalism may be included.

Kultur nej, debatt, nej men ganska kul underhållning

I röd täckjacka främst i kön sedan 16.30 kom jag in till teater Brunnsgatan 4 där en utsåld kulturdebatt gick av stapeln. Martina Montelius och Marie Söderqvist vimsade med fyra personer som hade erfarenhet från kulturpolitik, produktion och organisation. Bitvis sade Joakim Berner t ex något vettigt (”Sam Nilsson” – doktrinen och Bosse Strömstedts bredsmala tabloidtänkande) men mest roades jag och säkert många andra av Montelius gränslösa skojigheter. Jag gillade allt som kom ur munnen , även hennes Breivikande som gick som en stöt genom publiken, men inte ledde deras samtal kulturdebatten framåt, bara underhållande. Synd att inte Leif Nylén eller Lars Nittve var med. Lite rustik rebellism och fakta hade behövts.

Dagen därpå skrädde inte Anna Klara Bratt orden i sin än mer surmulma krönika än Svelands. Bratt menade att det hade varit tjänstefel att inte hänvisa till Breivik som Sveland gjorde apropå meningsmotståndare till höger om vänstersossarna. Fredrik Eklund hade just hyfsat DN debatten liksom Bo Rothstein, Gina Gustavsson och Dilsa Demirbag Sten men segt vänstervirke sedan 1970talet (oavsett när man föddes) förgås inte så lätt.

1980 pågick en liknande kulturdebatt, initierad av Jan Myrdal, Sven Fagerberg, Lars Gustafsson och Sven Delbanc. De kritiserade från skilda håll en ”massmedievänster” som inte tålde kritik och som stöddes av offentliga medel och etablissemang. 13 juni 1980 skrev Fagerberg att en opinionskantring var på väg. Alla fyra var ense om att en okritisk samling ”intellektuella”, ”nya herrar”, ”vänsterfascister”, ”politiker, ombudsmän, byråkratier, massmediemän, akademiska lärare” osv dominerade kulturdebatten. Gustafsson betecknade dem som ”Medievänstern. nya klassens vakthund”. Dess funktion var terapeutisk och avledande i syfte att skydda dess ”problemformuleringsprivilegium”.

Idéhistorikern och biblioteksmannen Anders Frenanders avhandling Debattens vågor : om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt från 1998 ger en bra bakgrund till vad som skett i kulturdebatten sedan den 4 jan 2012 då Bengt Ohlsson startade allt med sina slängiga ord och starka erfarenheter av kulturlivet på och nedanför Söders Höjder. Tack Benke

Skoldebatt vi gärna glömmer men inte alla kan

Lärarförbundet och Miljöpartiet gick ut i veckan med ett inlägg i DN som vi i skolvärlden helst bläddrade förbi. Jag ska inte orda mer utan i sak eftersom Helena von Schantz och Jan Björklund redan sagt det mesta som gick om denna tunna gröngrå röra. Vi glömmer alltså och går vidare, och tackar Helena för gott tankearbete.

Debatt kan vara bra men forskning kan ibland fördjupa. I nr 3/2011 av Pedagogisk Forskning finns ett par artiklar som partiföreträdare inom utbildningspolitiken bör ta del av. I synnerhet Elisabeth Hultqvists intervjustudie med lärare, ”Om lärares förändrade yrkesvillkor”. De lärare hon möter vittnar om att kommunaliseringen 1991 som skulle innebära ett större frirum och dencentralisering förbytts i ökad styrning. Fokus på resultat har ökat pressen, vilket ökat sedan 2006 med Björklunds alla reformer i ett läge där svensk skola stått stilla sedan 1980talet och sjunkit i alla index sedan 1990talets relationsinriktade skola. Mer resultatfokus alltså, men också mer relationsfokus – det som Richard Sennett kallar ”intimitetstyrranni ” sedan 1990tal, före internet och sociala medier (se Etik i professionellt lärarskap och en ”semiofficiell” krönika om läraretik på nätet)!.

Hultqvist ser det dilemma som inleddes 1962 med en gemensam skolgång för alla barn utifrån vår meritokratiska värdegrund – de som klarar sig premieras men alla ska med. Paradoxalt. ”Ju mer skolan betonar ‘en skola för alla’, desto mer tvingas den följa upp och dokumentera, klassificera och nivågruppera” (s. 209). Franske sociologen Francois Dubets böcker Faits d’école och Le déclin de l’institutions visar på liknande tendenser menar hon. Med ökade krav blir utopien att alla ska klara kraven på t ex godkänt i grundskolan mer ouppnåeligt än någonsin, men få lärare och forskare vill tala om pinsamheten att vissa inte kommer nå ända fram (Björklunds förslag om korta yrkeskurser på gymnasiet fick dessa förväntade reaktioner). Den avideologisering och avstånd från utopier och auktoriteter som skett i postmoderna teorier sedan 1970 har satt sina spår men att helt avstår från hopp om att alla elever ska klara sig leder till cynism.

Johannes Åmans ESO rapport är viktig för att rätt förstå lärarna i Sverige i detta sammanhang men vi lämnar den till en annan bloggpost för tillfället.

Två övriga artiklar i detta nummer är intressanta, om än inte i lika hög grad som Hultqvists. ”Förändringar i kommunskillnader i grundskoleresultat mellan 1998 och 2008 ” av JE Gustafsson och K Yang Hansen analyserar vad som skett med vissa kommuners skolresultat där vissa positiva tecken kan skönjas men mer grundforskning måste göras.
”Den entreprenörskapande skolan” av M Dahlstedt och F Herzberg är dock mest en tradig disciplinärretorisk kritik av reformer och förslag om företagsamhet i skolan. Att se kunskapers och undervisningens värde i ekonomiskt hänseende är en styggelse och gammalmodigt enligt författarna. Astra Zenecas flytt från Södertälje lär följas av fler om de får råda. Helena von Schantz har också invändningar, liksom näringslivet så visst kan idéer om att öka företagandet från dess låga nivå i Sverige förbättras på andra sätt än diffusa skolämnen som entreprenöriellt lärande. Men som son till en småföretagare och en bonusson som utnyttjade UF maximalt för att skapa flera företag, se här och här , tror jag att vi inte ska läsa mer om begreppet governmentalité av Michael Foucault, även om jag själv översatte denna uppsats till svenska artikelförfattarena refererar till, utan hellre läsa Hayek och Henrekson.

Economic freedom index event


Johan Norberg commenting on Swedish economy

Monday 20 feb, 2012, at the liberal think tank Timbro in central Stockholm, the latest world report from Heritage foundation on index of economic freedom was presented by economist and report editor Jim Roberts.
Sweden’s position at 21 was discussed in more detail by Stefan Fölster from the Confederation of Swedish Enterprise and Johan Norberg.
Both stressed the need for reforms of labour laws and deregulation to stimulate entrepreneurship, albeit Fölster was more optimistic. He viewed the latest polls and voting in southern Europe (sauf Greece) where more moderate calls for tax cuts and reforms to promote business showed that even Europeans are responsible when needed. But Norberg was more pessimistic and saw little action in promoting better business policies and but government spending from the centre- right cabinet.
A good discussion and fun to see Norberg again in his home environment, a former Timbro fellow, now with Cato and an independent writer.

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: