Min Sverigebok

Denna litanias titel Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation beskriver förutsättningar och förhoppningar om ett normalare Sverige. Det finns en mängd historier och detaljer, hjältar och skurkar i de kommande sidorna. Skandaler, sex och kroppsvätskor omtalas såväl som sovjetiska ubåtar, falliska trumpeter och tvivelaktiga välfärdskonstnärer. Alla som berättas har hänt. Det finns inget behov av överdrifter i extremlandet Sverige.
Dessa märkliga skeenden och händelser berättas av en betraktare utifrån som är en normal person som försöker leva i ett extremt land. Sverige är inte ett normalt västeuropeiskt land men kan och borde bli det. Genom att läsa denna bok kommer denna strävan förstås, uppskattas och förhoppningsvis leda till handling. Ickesvenska läsare i och utanför landet har en särskilt viktig roll. Utdrag här. Första kapitlet på engelska här.

”Det finns en mängd schabloner om Sverige: Landet Lagom, Mellanmjölkens Land, Die Dumme Schweden, Världens Modernaste Land etc. Nu har Jan Sjunnesson gett oss en till: Det Extrema Landet. Tyvärr tror jag han är en viktig sanning på spåren.”
Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi och medförfattare till boken Invandring och mörkläggning

Fackboken Sverige 2020 fortsätter i den politiska thrillern Sara Sarasvati. Sammanhanget beskrivs här . Boken kan köpas här.

Svensk upplaga i tryck

Adlibris

Bokus

Amazon (US)

Createspace (US)

—–

Svensk upplaga som ebok

Adlibris

Bokus

Smashwords

Annonser

My book on Sweden

The subtitle of The Swedish Story: From extreme experiment to normal nation cover the areas of intellectual curiosity that make up the arguments in this study from medieval to postmodern Sweden. The book covers on the one hand, politics, business, economy and law, on the other hand, ethnology, stories, culture and morals. Together with strange stories that will surprise most people, the story of Sweden will be told by the outsider, who is a normal person trying to inhabit an extreme nation. Sweden is not a normal West European country as such, but may and should be. By reading this book will this fact be understood properly, appreciated and possibly lead to action. Non-Swedish readers inside and outside the country have an important role to play.

There is an abundance of stories and details and many heroes and villains in The Swedish Story. Scandals, sex and bodily fluids will occur as well as Soviet submarines, phallic trumpets, and avant-garde film, fiction and welfare art tricksters. Everything has happened as written. No exaggeration is needed in the land of extremes.

“There are several clichés about Sweden: The Mellow Land, The Low Fat Milk Land, Die Dumme Schweden, and The World’s Most Modern Land etc. Now Jan Sjunnesson has given us another one: The Extreme Country. Unfortunately I think he on to something”
Karl-Olov Arnstberg, professor of. ethnology

The non-fiction The Swedish story has a fictional counterpart, the political thriller Sara Sarasvati. Sales here. First chapter here. Review .

English edition in print

Createspace (USA)

Amazon (USA)

Adlibris (SE)

Bokus (SE)

—————

English edition as ebook

Smashwords (USA)

Adlibris (SE)

Dito (SE)

Bokus (SE)

————–

Svensk upplaga i tryck

Createspace (US)

Om likheter mellan kulturvänstern och sverigedemokraterna

(utdrag ur den svenska översättningen av The Swedish story, ges ut under hösten 2013)

Uttalad och organiserad rasism är ovanlig i Sverige men finns i små vitmaktgrupper, bland arga unga män i glesbygd och på Internet. Sverige är inte förskonat från rasism men förekomsten här är lägre än i andra länder visar undersökningar. Svenska arbetsgivare är mer villiga än förtagare i andra västländer att bortse från arbetssökande med invandrarbakgrund. Acceptansen för att ta emot invandare har ökat de senaste åren. Vad som ofta beskrivs som rasistiskt är riksdagspartiet Sverigedemokraterna, men det beror på dess litenhet. Partiet är ett nationalistiskt parti av samma slag som Fremskrittspartiet med 23 %, Norge, Sannfinnländarna med 20 % i Finland och Dansk Folkeparti 12 %. Sverigedemokraternas 5.7 % i riksdagsvalet år 2010 vilket var deras debut gör att det uppfattas som en klick extremister.

I själva verket finns ett väsentligt stöd för partiets uppfattningar bland de svenska väljarna som skulle kunna göra Sverigedemokraterna till ett mer traditionell nationalistiskt parti i Norden på 15-20 % i valen år 2014 och år 2018. Med röstandelar för ett svenskt nationalistiskt parti som i de övriga nordiska länderna skulle en dryg miljon svenskar rösta på Sverigedemokraterna. I YouGov:s mätning i april 2011 ansåg över 50 % av de tillfrågade, att SD hade den bästa invandringspolitiken även om de inte skulle rösta på SD enbart pga. denna fråga. I Novus undersökning i januari 2013 hade stödet för SD:s invandringspolitik sjunkit till 20 % men lika många kunde också tänka sig att rösta på SD. I sammanvägda mätning sommaren 2013 ligger väljarsympatierna runt 10 %.

Att utmåla den knappa miljon som kan tänkas stödja SD:s invandringspolitik eller rösta på SD som rasister är inte rimligt, lika orimligt som att hävda att de övriga nordiska nationalistiska partierna är rasistiska. Skeptiska till invandring och realistiska i integreringen av invandrare i sina länder utmärker de nordiska partierna. Det är snarare avsaknaden av tidigare representation av denna invandringskritiska och nationalistiska opinion som gjort att Sverige avvikit från resten av världen. Extremt avvikande i sin kulturella avsaknad av nationalism. Om möjligt är Sverigedemokraterna själva lite extrema bland de nordiska nationalistiska partierna i deras mer försiktiga, svenska hållning än de finska och skandinaviska broderpartiernas mer frimodiga och kontroversiella stil.

Att Sverigedemokraterna inte nått så många väljare beror på den välorganiserade svenska arbetarklassen som socialdemokrater och fackföreningar så framgångsrikt har format att nationalismen gått till vänster snarare än till höger i Sverige (not 1). Per Albins folkhemsbegrepp blev ett instrument för den goda svenska nationen för alla. Men därmed har opposition till svensk invandringspolitik 80 år senare strypts för denna kritik uppfattas som högernationell, även om just arbetare är de mest utsatta.

Det är svenska arbetare som bor i de invandrartäta utanförskapsområdena runt om i Sverige och som folkpartiets utanförskapsrapporter har kartlagt fram till valet år 2006 men sedan inte följt upp. Dessa arbetare känner dagligen av ogenomtänkta myndighetsbeslut, blir mer utsatta för brott, upptäcker att deras barn inte talar vanlig svenska, att fläskköttet försvinner i butiken och får samtidigt höra av reportrar som bor i innerstaden att deras protester är obehagliga, främlingsfientliga och rasistiska. Om sedan svenska arbetare blir arbetslösa och blir på grund av Arbetsförmedlingens prioriteringar inte lika billiga för arbetsgivare att anställa som utlandsfödda gror deras missnöje med invandringspolitiken och integrationsprojekten och säkert går detta utöver enskilda invandrare med. Men att kalla missnöjet rasism är överdrivet.

Enstaka fall av rasism finns men att gång på gång få bli tillsagd vad man får och inte får säga av myndighetspersoner och reportrar (som gärna spelar in och citerar uppretade svenska förortsbor) när man dagligen ser och upplever en mängd problem med den stora invandringsbefolkningen i området kan göra en sur, butter och tyst. Eller tvärilsk. Man kan också göra som andra svenskar och invandrare med någon status och pengar, flytta. Övre medelklassfamiljer och enstaka resursstarka individer lämnar landet i en omfattning som är högre än under de värsta emigrationsdecennierna på 1800-talet

Det var detta missnöje som kanaliserades i Sverigedemokraternas intåg i riksdagen år 2010. Partiet kunde utan besvär utmåla sig som martyrer i den svenska politiskt korrekta ankdammen där journalister, forskare, lärare och myndighetsföreträdare spelade med genom att anklaga dem. För varje påhopp fick Sverigedemokraterna mer stöd. Folket ogillar när den starke Goliat skriker åt den lilla David. Makten röt ut medias mun men folket vägrade lyda. 340 000 väljare röstade in Sverigedemokraterna in i riksdagen och därmed blev Sverige mindre extremt och mer likt övriga västländer och de nordiska parlamenten. Märkligt nog har Sverige via SIDA och diplomati stödd nationella befrielsekamper sedan 1950-talet och på senare år i Palestina och Kurdistan utan att det nationella engagemanget där ifrågasatts. Lika paradoxalt framstår värnandet om de svenska minoriteterna och deras språk samiska, mienkäli, romani m fl. Andra folks nationalism är normal men svensk är extrem enligt denna dubbelmoral.

Folkpartiet vann många röster i valet 2002 på att kräva att medborgarskap skulle föregås av ett språktest i svenska. Sverige är ett av få västländer som saknar andra krav än att ha levt i landet i fyra år och varit ganska hederlig. Småbrott undantas. Men när folkpartiet klev in i regeringen år 2006 med egen integrationsministerpost hade deras egna riksdagsledamöter inte kraft nog att lägga ett förslag om krav för svenskt medborgarskap. Partiet har i denna och flera andra integrationsfrågor vikt sig för den opinionsstorm som medierna rört upp sedan språktestet föreslogs.

Eftersom svenska journalister till största delen sympatiserar med partier positiva till en ännu öppnare invandringspolitik och för att de vet att spela på den oro alla politiker utom Sverigedemokrater känner i alla slags invandringsfrågor kan den svenska invandringsdebatten om hur många som ska tas in, hur de ska behandlas, diskrimineringsgrunder och vilka lagar som ska gälla sällan komma någonvart. År 2005 fick den modiga liberalen och somalisk-holländska aktivisten Ayaan Hirsi Ali folkpartiet Demokratipris men sedan dess har folkpartiets mest skitnödiga socialliberaler dominerat det riksdagsliberala lägret. Utanför riksdagen finns nyliberala förslag om fri invandring som visserligen kan väcka mer debatt men som underviker de stora integrationsproblem och präglas av utopi snarare än realism (not 2).

Men kultur- och medievänstern och nationalister som Sverigedemokraterna har mer gemensamt än man kan tro. Vänstern trycker ned varje avvikande åsikt genom att utnyttja det mest svenska särdraget i offentliga sammanhang, konformism. Nationalisterna vill att Sverige ska stå upp för sina särdrag däribland konformism. Genom att insistera på att alla svenskar ska sympatisera med kultur- och medievänsterns uppskattning av multikulturalism och en viss slags feminism, dela sina surt förvärvade slantar med andra via extremt höga skatter, ha cykelhjälm och bortse från problem med invandring är dessa radikala journalister, författare och artister oerhört svenska. De mer konservativa nationalisterna har därmed en hemlig allierad i sin strävan efter att återgå till folkhemmet, konformism och inte skygga för protektionism. Delar av vänstern vill också skydda svenska företag mot konkurrens utifrån.

Märkliga tider men intressanta för alla slags nationalister.

———-

Not 1: Se Sheri Berman, The Primacy of Politics. Social Democracy and the Making of Europe’s Twentieth Century. ( Cambridge University Press.2006). Dagens arbetarrörelse har lämnat över nationalismen till sverigedemokraterna och liknande nationalister vilket naturligtvis går för sig. Men samtidigt frånhänder sig vänstern och facket möjligheterna att tala om sitt land som gott eftersom nationalism är högeranstruket, rasistiskt och Sverigedemokratiskt. Per Albin Hansson hade aldrig vikt sig såsom socialdemokratiska partiledare gjort från Palme.

Not 2: Migrationens kraft av Norberg och Segerfeldt (Hydra förlag, 2012). Se även tankesmedjan Fores och lobbygruppen Migro. Tankesmedjans Timbros kvalitativa invandrings- och integrationspolitiska publikationer hör till samma sfär men står något friare från den frihetligt liberala versionen av det svenskt politiskt korrekta.

Toleransen minskar i Sverige

Edited_2013328 (2)

En unken svensk tradition av censur och inskränkningar av tanke- och yttrandefriheten fullföljs i dagarna när veckotidningen Dispatch International som ges ut i Malmö tvingas lägga ned sin pappersupplaga. Genom att utsätta webbsidan för ständiga hackerattacker har meningsmotståndare tillfälligt lyckats även om just webbversionen kommer fortsätta.

Enligt tidningens ansvariga finns tecken på att cyberattackerna kan ledas till etablerade medier och myndigheter men polisen vill inte gå vidare med de bevis tidningsutgivarna Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard anser sig ha. Det kan vara hur som helst med det men attackerna har dränerat tidningens resurser personellt och finansiellt. Därmed har ytterligare en viktig opinionsyttring inskränkts och lagts till i Sveriges dystra 1900-talshistoria.

Från censuren av anti-nazistisk press under andra världskriget till mörkläggningen av Kejne- och Hajbyaffärerna på 1950-talet över IB-affären 1973 finns en rädsla för avvikande åsikter och personer. Dessa ska registreras, motarbetas legalt om det går, annars illegalt, för att avskräcka eventuella sympatisörer och nyfikna. Jag själv har skrivit bokrecensioner för den hånade Dispatch International och är därmed en virtuell paria för alla arbetsgivare som googlar mitt namn, läser denna blogg och mina debattinlägg.

Etablissemangets motreaktioner mot Sverigedemokraternas intåg 2010 i riksdagen och de kritiska diskussioner som förs utanför mainstream medier i bloggar och nättidningar är starka. Här är ett urval till vilka man kan lägga osynliga hackerattacker, mediedrev och hot mot skribenter som Ingrid Carlqvist och hemlig övervakning från medier och myndigheter:

• Tidskriften EXPO:s lista online på personer med avvikande meningar
• Transportarbetarförbundets uteslutningar av Sverigedemokrater
• Förföljelser av präster inom Svenska Kyrkan från Seglora Smedja
• Debattinlägg i Kyrkans Tidning om att avskilja prästkandidater med avvikande meningar
• Advokatsamfundets ordförandes förslag om uteslutning av Sverigedemokratiska nämndemän
• LO:s kampanj som ska utbilda 150 000 medlemmar att lyssna vid fikapauserna
• Utredningen Främlingsfienden inom oss SOU 2012:74
• Ungdomsstyrelsens satsningar 2013 på informationskampanjer i skolor om internetsidor
• Statens Medieråds förlåtande hållning mot autonomt vänstervåld
• Utställningen Politiskt Korrekt vid Forum för levande historia

I dessa sammanhang förs sällan samtal och diskussioner med sakliga kritiker av svensk invandringspolitik, feminism, myndighetskontroll och islam utan alla meningsmotståndare utmålas som rasister, islamofober, främlingsfientliga och företrädare för obehaglig och kvinnofientlig människosyn. Tröttsamt att ens behöva göra som Janne Josefsson, Lena Andersson och Stina Dabrowski att behöva påpeka att angelägna debatter behöver föras, inte avfärdas.

De som bara vill se demokratisk välvilja från det offentliga etablissemangets reaktioner och från de organisationer som listas ovan gör svensk demokrati en otjänst. Att så hårt och enigt motarbeta opinionsyttringar som avviker från de etablerade kan leda till att folk blir än mer försiktiga än de är idag och demokratin förtvinar än mer.

Eller så kan varje steg Makten tar skapa mer sympati, som när jätten Goliat förlorade mot den lilla men modiga David. Folk ogillar naturligtvis rasism och idioti, vilka frodas på nätet, men de ogillar än mer när eventuellt rimliga åsikter undertrycks. Denna reaktion kan leda till mer demokrati men innebära stora risker. Makten kan aldrig vinna förtroende genom förtryck. Bäst vore om alla åsikter debatterades. I min kommande Sverigebok gör jag det så att ingen ska missförstå allvaret i det som nu sker.

Vänsterkonsumism och högerasketism

300px-ikea_kungen_2009

Förr vältrade sig de rika i matorgier, klädde sig överdådigt och spenderade pengar utan besvär. Idag äter sig de fattiga allt fetare, går runt i märkeskläder på avbetalning (eller snor dem som i London 2011) och tar kreditkort på kreditkort. TV 3s program Lyxfällan och Britney Spears visar deras uppgång och fall.

Jag vet inte när borgerligheten blev sparsam och asketisk men tror att 1970- och 80-talen blev avgörande. Då etablerade nyrika familjer en inställning till konsumtion som märkligt nog blev vänstervriden. Att ge barnen egna rum, tonårskläder, apparater och fredagsmys blev standard medan övre medelklass började tänka på figuren, inte köpa allt de såg och gärna gå omkring lite halfsunkigt. Se på folket på Lidingö eller Waxholm: stövlar, shorts, t-shirt på varje miljonär medan guldet blänker i Skärholmens centrum.

Vänstern har lierat sig med kapitalets värsta avarter, den inbilska kommersialismen som låter alla vara med i köpladorna IKEA, BAUHAUS, EL-GIGANTEN. . . Där blir inga otåliga unga konsumenter förvägrade att delta i masskonsumtionens tillfälliga lyx. De nyrika vräker in allt man kan i vagnarna och lastar stadsjeepen full, medan den betydligt sämre betalda medelklassen står och väger varje vara för att bära ut till den gamla bilen. De har bildning men inte kapital. De vänsterröstande nyrika som snabbt vill in i den allomfattande medelklassen har kapital men inte bildning. 2013 är detta tydligare än någonsin.

En asketism har alltid funnits inom den bildade borgerligheten men den har ibland överskuggats av småborgarnas konsumtionsmönster. Denna högerasketism utmanas av reklam och den politiska vänstern som gärna vill få de keynesianska hjulen att snurra. Med västvärldens stora budgetunderskott räknade i triljoner dollar har denna vänsterkonsumism styrt sedan efterkrigstiden eftersom de arbetande massorna dragits in i konsumtionsmönster som tidigare förbehållits de rikare.

Ekologiskt är det en katastrof och kulturellt en nyskapelse men socialt kanske utjämnande. Vänsterkonsumism och högerasketism är något vi lever med utan att inse vidden av. Det är enkelt att köpa men svårare att vägra köpa. Därför att den rikare som besinnar varje inköp till det kloka och nyttiga. Det asketiska livet är moraliskt rikare och ger självrespekt medan det konsumistiska är roligare och ger bra intryck. Frågan är vad som håller i längden.

Utdrag ur min Sverigebok

Skärgård

Några utdrag ur min kommande svenska översättning av The Swedish story:

Svenska eftergifter under andra världskriget

Att skola välfärdsbarn

Svenskhe(mskhe)ter

Minns ni dessa skandaler på 1970talet?

Ebbe Carlsson affären 1988

Minns ni dessa skandaler på 1990- och 2000talen?

Arbetsmarknadsproblem för arbetarrörelsen

Mer att reformera

Den nymoderata statsindividualismen

Sverigedemokraterna och kulturvänstern

Ett normalare Sverige

Nationell självbevarelsedrift

Life-Puzzle-960x720

Finns det en god nationalism ? Jo det existerar varje dag även i Sverige, en ovan nationalism som ofta pryder sig med en kultur- och nationsförnekande nationell kultur. Att vara svensk är att vara modern och att vara modern är att vara svensk lyder den svenska framgångssagans motto under 1900-talet. En hyper rationalitet där historia, kultur och tradition liksom nationalism har ersatts med tekniska och sociala framsteg att vara stolt över som svensk. Ibland blir denna modernitet märklig när svenskar berömmer sig för sin upplysta hållning mot andra länder som om modernitet skulle vara något särskilt svenskt och den svenska förment ickenationella moderniteten blir nationell.

Hur som helst finns i alla länder en självbevarelsedrift som liksom hos levande varelser vill befästa sin existens och överföra sina gener till nästa generation. Även om Sverige har i synnerhet sedan 1970-talet stått vid självspäkningens påle och idkat självkritik så har svenska politiska beslut och handlingar öppet och självklart stöttat annan nationalism och andra kulturers och folkslags rätt att fortleva. I analogi med denna acceptans och stöd bör Sverige också bevaras som nation. Här ges några exempel på nationell självbevarelsedrift som Sverige kan lära av.

SÖDRA AFRIKA
De vitas makt i Södra Afrika och apartheidpolitiken blev under 1950-talet politiskt enkelt att kritiseraför det lilla landet i norr som aldrig haft egna kolonier . Runt om i världen förfasades aktiva medborgare och deras politiker över den rasåtskillnad som rådde och med tiden skedde en utveckling bort från institutionaliserad rasism och fattigdom, fredligt i Sydafrika, våldsamt i Zimbabwe och andra länder (Botswana var ett positivt undantag som lyckades stå utanför de vitas förtryck).

Den nationalism som ANC stod för innebar att de vita fick fråntas privilegier och att via demokratiska processer, och ett oändligt tålamod av Mandela, bygga upp ett nytt Sydafrika för vita och svarta. De vita farmarna sågs nog ibland som inkräktare man kunde slå ihjäl liksom Mugabe gjort i Zimbabwe men i huvudsak tolereras vita idag även om rasblandning knappast förekommer i samma utsträckning som i USA.

Behandlingen av en fd mäktig minoritet som berikat och utvecklat landet har inga motsvarigheter i Sverige. De valloner som tagit hit teknik inom gruvnäring och export har hyllats liksom de yrkesarbetare som kom efter 1945 till svenskar fabriker från Italien, Grekland, Jugoslavien, Österrike och Turkiet samt från vår största arbetskraftsleverantör, Finland. I runda tal motsvarar den vita sydafrikanska minoriteten (10 %) av den minoritet med utländsk bakgrund i Sverige (20 %). Kan man tänka sig en liknande respektfull behandling av de delikata frågor som ställs i invandrarpolitiken utifrån Sydafrikansk nationalism ? Sydafrika åt de svarta är självklart för alla svenskar, medan Sverige åt svenskar är omöjligt att formulera. Organisationer som BSS på 1980talet kommer genast på tal och sedan diskuteras vilka som är svenskar och om en nationalism kan vara god.

Om vi för ett ögonblick lämnar det mest förenklade ställningskriget så kvarstår fakta att cirka 1,4 miljoner bosatta i Sverige har utländsk bakgrund. I Sydafrika upprättades parallella samhällen genom apartheidsystemet och de rikas förtryck av den svarta majoriteten. Att anpassa de vita till ett svart Sydafrika har naturligtvis varit målet för Mandelas försoningspolitik sedan 1994. Kan något liknande ske idag i Sverige med respekt för att den invandrade minoriteten behöver anpassa sig till den svenska majoriteten ?

Om de svartas nationella stolthet är så självklar kan svenskar då ta efter deras entusiasm för sitt land? Idag är det omöjligt. Det finns ingen svensk Mandela som kan överbrygga de klyftor som en erbarmlig invandringspolitik har byggt sedan 1970-talet. Från de sju partier som enats i sitt motstånd mot Sverigedemokraterna har ingen realist stigit fram och Åkesson lär inte kunna vinna tillräckligt brett stöd. En realist från de sju riksdagspartierna som erkänner de enorma bristerna i den genomförda invandringspolitiken skulle lätt vinna röster från SD men så lär inte ske. Alltså kvarstår uppdelningen; de sju partier som vägrar inse behovet av nationalism och ett nationalistiskt parti som får stå vid skampålen.

ANTIKOLONIALA BEFRIELSEKRIG
Lika lätt som svenskar tog ställning mot de vita i Afrika hade man att ta ställning för andra koloniserade länder. I Vietnam stred FNL (Féderation National de la Libération) och över andra kontinenter spreds en nationalism till de folk och länder som förtryckts under kolonialmakterna. Ibland föddes märkliga nationer som kolonialmakter ritat efter godtycke och ytterligare nationer bildades. Indien delades utifrån religion när Pakistan bildades 1947 och nu i dagarna kommer en kulturellt definierad delstat bildas, Telengana i sydöstra Indien.

De många nationella känslor som alla befrielsekrig fött fram var tydliga i vänstervågen under 1960-och 70talen. Kulturrevolutionen i Maos Kina var extremt nationalistisk liksom Deng Tsao Pings statskapitalism som ledde framgångarna från 1978. Men om andra länder får slåss än idag för sin nationalism som i Kurdistan, Palestina, Kashmir, Tibet, varför kan inte Sverige erkänna sitt lands självklara rätt till existens, sin självbevarelsedrift ?
Något befrielsekrig ska inte föras i Sverige 2013 och det behövs inte några våldsamma vitmaktgrupper som företräder en separatistisk syn med åtskillnad mellan infödda svenskar och utlandsfödda. Frågan kvarstår dock om svensk lag och svenska värderingar existerar i landets alla hörn.

I Rosengård, Rinkeby, Angered, Husby och alla de drygt 150 ”utanförskapsområden” där 400 000 personer lever i en svensk misär. finns kvarter dit poliser, brevbärare, brandmän och vårdfolk inte kan ta sig in själva. Det finns för svenskar osynliga sharialagar som styr ungas och kvinnors beteenden, svenska språket gäller inte i myndighetskontakter och där de fåtaliga svenskarna trakasseras. Om personer som fått avslag på sina ansökningar eller som smugit sig in i landet illegalt vistas där bland sina landsmän förvärras området väsentligt då dessa illegala utlänningar inte kan försörja sig lagligt. Skolor där segregation upprätthålls och svenska lagar retirerar.

Kan svenskar förmås att tro att hela landet ska domineras av svensk lag ? I andra europeiska länder existerar sharia patruller, kvarter som bommats igen med vägspärrar för att förhindra insyn som till och med ursäktas av ledande politiker, biskopar och officiella representanter. De få som står upp för sitt land är inte sällan invandrare själva, som Ahmed Marcouch i Amsterdam. Samma fenomen finns i Sverige där invandrare hellre viftar med flaggan än svenskarna.

Befrielsekrigens nationalism liknar de svartas erövring av sitt land från de vita kolonialherrarna och är enkla att ta ställning till (med undantag för Palestina och Israel) . Att begära av stridande kurdisk gerilla, peshmergas, att de ska betvivla sin nationalism och ge upp sin kamp för ett fritt Kurdistan är obegripligt men lika obegriplig framstår en svensk stolthet för sitt land i den offentliga debatten. Att få bosatta i utanförskapsområden att på allvar integreras och därmed anpassas till svensk lag, det svenska språket och de värderingar som råder i folkdjupet får inte vara obegripligt att ens diskutera. Om det finns två felriktade integrationsmodeller, parallellsamhällenas balkanisering å ena sidan (Södertäljes syrianer) och en tunn abstrakt mångkulturalism å den andra där svenskar inte respekteras mer än de invandrare som nyss kommit hit, dör viktiga diskussioner om vardag och politik och resurser och nationell självbevarelsedrift.

Idag beter sig menlösa företrädare för den senare mångkulturella hållningen som om en grupp svenskar plötsligt skulle slå sig ned i kurdiska Arbil och självklart begära att alla kurder skulle respektera svenska ungdomars klädvanor, de vuxna svenskarnas spritkonsumtion och dessutom kräva förskola till de minsta. Så beter man sig naturligtvis inte, men i världens mesigaste land kan man ibland få höra att svenskar har inget företräde ens i sitt eget land utan vem som helst kan begära att sin egen livsstil ska respekteras (inget fläsk i skolmatsalen) i samma grad. Det är inte integration utan självutplåning.

DE NATIONELLA MINORITETERNA
Sveriges nationella minoriteter (finska, samiska, judiska, tornedalingar och romer) skyddas av lagstiftning och ges resurser för att upprätthålla sin kulturella särart, sitt språk och levnadsförhållanden (jaktmarker). Det skydd som dessa fem minoriteter åtnjuter är självklart och kan för samer ses som ett stöd för en samisk nation, Sapmi (80 000 samer totalt i Norge, Finland, Sverige, Ryssland).

Stolthet för sin kultur och sin nationella gemenskap avgör dessa nationella minoriteters överlevnad. Om samma resonemang tillämpas på den minoritet etniska svenskar som bor i invandrardominerade utanförskapsområden skulle en svensk nationalism inte bli lika kontroversiell. För de nationella minoriteterna är de etniska svenskarna majoritet ett hot och en tolerans från dessa mäktiga svenskar avgör hur långt de nationella minoriteterna kan ges särskilda rättigheter (t ex har Sverige inte erkänt samer som ursprungsbefolkning enligt ILO).

Kan då svenskars kultur och värderingar, ja även språk, tillmätas mer respekt i de sammanhang där svenskar är i minoritet och måste anpassa sig till antingen parallellsamhällenas makt eller uppgå i en utslätad oönskad mångkulturalism? Kan en god svensk nationalism existera? Frågan kvarstår och detta något spretiga inlägg vill bara peka på några vägar in i en sådan diskussion. Men till sist några fler illvarslande fenomen som hotar en svensk och en västerländsk nationalism.

LÅG NATIVITET OCH ANTI-OCCIDENTALISM
De fallande födelsetalen i västvärlden de senaste decennierna visar tidigare framgångsrika nationer utan framtidstro, även i tidigare barnrika länder som Portugal och Italien. Ett självdestruktiv avskaffande av allt tal om nationalism som bara sägs uppvägas av invandring med dess större familjer och starkare familjetraditioner. Att importera fler människor till landet anförs ofta som en lösning på den låga befolkningsökningen men denna demografiska kalkyl har visat sig ha brister och det är inte helt problemfritt att ta in nya invånare oavsett om de skulle bidra till landets ekonomi, vilket inte är fallet idag. De som kommer hit är ett fåtal av de många behövande och ofta outbildade till belastning för Sverige.

Att västerländska par föder färre barn är den ena mest tydliga orsaken till misstro mot nationalism. Den andra är den kritik om oupphörligen riktats mot västvärlden från dess egna och mest välutbildade vänsterradikala opinionsbildare, forskare och studenter. Västvärlden ses i Edward Saids anda som roten till en hegemoni som förtryckt resten av världen via sina kolonier, sin kultur och sina framsteg. Ja även kvinnors stora deltagande och demokratiska framsteg kan ses som imperialistiska i dessa post-koloniala kritiker. I detta delar de åsikter med de muslimska länder som anser att FN:s mänskliga rättigheter är västerländska påfund och inkompatibelt med sharia.

Till och med när en brittisk soldat avrättades i maj 2013 av två muslimska afrikaner som ropade Allah Akbhar när de stod blodiga kvar i väntan på polis så vändes nyhetsförmedlingen till att handla om hur muslimer kunde förföljas i Storbritannien. Denna ursäktande hållning mot islam kallar Douglas Murray ”islamofili”.

Västerlänningars självkritik motsvaras inte av någon stolthet för vad västerlandet åstadkommit, till exempel avskaffande av slavhandeln som pågick under ett par hundra år jämfört med den muslimska som funnits i tusentals år och existerar fortfarande, sanktionerad i Koranen. Inte heller motsvaras västerlänningarnas självkritik av någon självkritik från öst, muslimsk eller annan religion. Barack Obamas tal i Kairo 2009 var en enda lång ursäkt för vad västerlandet gjort ont. Dock ledde dit inte till någon respekt från motparten, tvärtom. Ju mer väst faller undan, desto starkare kommer öst att hota. Och vid varje hot kommer västerländska representanter försvara inte offren men angriparna. Som vid gruppvåldtäkten i Rissne år 2000 då fem invandrargrabbar ursäktades i vänstermedia för att deras marginaliserade uppväxt hade lett fram till våldtäkten. Nationalkänsla och samhörighet för dessa unga gärningsmän var med det etnifierade och halvkriminella parallellsamhälle de levt i nordvästra Stockholm, inte med Sverige.

EN NATIONELL SJÄLVBEVARELSEDRIFT
Mina exempel och resonemang kan säkert förbättras men huvudfrågan kvarstår: Andra länders och folks nationalism stödjer svenskar utan problem medan sin egen nationalism förtvinar. Kan en svensk nationalism formas utifrån Svenska Institutets undersökningar av Sverigebilden utomlands ?

Troligen men i dessa officiella beskrivningar av Sverige som en modern och progressiv nation finns samtidigt en avsaknad av naturlig nationalism. En nationell självbevarelsedrift som vågar stå upp för det specifikt svenska bör åtminstone kunna diskuteras. De som flyttat hit och omfattar denna svenska nationalism har kanske lättast att stå upp för den medan svenskar lättare idkar självkritik och faller undan för de invandrare som inte vill veta av några svenskar runt sig, lyda svensk lag och respektera svenska traditioner och värderingar. I detta är de Sverigevänliga invandrarna de bästa företrädarna för en nationell svensk självbevarelsedrift. De verkliga Sverigedemokraterna.

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: