Inrikespolitiska förutsägelser, Borgs fniss och den kurdiska SD ledaren 2016

original

I veckan besannades två av mina förutsägelser i min politiska framtidsthriller Sara Sarasvati: En möjlig blocköverskridande koalition mellan S och något borgerligt parti, här S och FP eller C medan i min roman är S beredda att regera även med M men det lär komma med.

Vidare blir Birgitta Ohlsson inte bara partiledare för FP utan även statsminister i min roman. Fokus reportage om henne är ett steg på vägen dit. I min bok leder hon koalitionen M, FP och S – Sociala Alliansen – vilket kan nog ske det med 2018 om inte 2014.

Men allt i boken besannades inte. Veckans tårtkastning den 5 nov 2013 på SD ledaren Jimmie Åkesson lär inte följas av ett öppet attentat på en SD politiker, hur illa än våldsvänstern och polisen beter sig men det är allvarligt nog det som hände. DN står stadigt för demokrati och yttrandefrihet vilket glädjer mig men alla var inte lika principiella (Sveriges Radio, Aftonbladet).

Jag kan ha fel dock. Vid SDs möte på Södermalm kokade Nytorget av hat och ägg, svordomar och förakt. Motdemonstranterna som nog var vänster till största delen visade sitt klassförakt mot SD folket genom att kalla dem white trash bönder och neandertalare. En äldre kvinnlig jurist och SD medlem uppmanades utbilda sig för att bättre förstå varför vänstern hade rätt och SD fel. Bakvänt och fel det mesta den kvällen. I SVT Debatt samma vecka framstod även där samma förakt och förenklade resonemang från de sk antirasisternas sida. De hånlog och trodde att tittarna skulle hålla med dem men den tiden är nog förbi.

Vad som sker nu i svensk inrikespolitik är att SD växer så det knakar i både väljarsympatier och medlemmar. Eftersom de andra sju partierna har bestämt att alla avsteg eller all kritik av den förda flykting- och integrationspolitiken är per definition rasism och illvilja kan de inte möta SD sakligt. Att erkänna brister skulle utmålas som eftergifter till SD av de rödgröna journalisterna i statsmedia och i pressen. Återstår att tiga ihjäl en stor viktig samhällsdebatt. Och medan dessa partier tiger så växer SD. Ett dilemma som inte lär försvinna 2014 även om blocköverskridanden blir allt troligare.

Märkliga tider vi lever i 2013 med ett åsiktsklimat som känns långt värre än 1970talets vänstervåg. Eftersom Alliansen försvurit sig åt att upprätthålla världens största invandring per capita, långt över EU snittet och i absoluta tal som England och Frankrike, vilket vår egen finansminister Anders Borg erkänner men fnissar åt här (36 min in i klippet), är makten totalitär i sitt krav på lydnad inför vad de sju partierna, pressen och etablissemanget erbjuder. Inte av lojalitet med principer och ideologi utan av krav på underdånighet och respekt för att de säger sig veta bäst och vill inte bli emotsagda av andra som också kan formulera sig och tänka fritt, som professor Arnstberg och docent Tullberg.

Vänstern som skrek och svor i tisdags vid SD tältet på Södermalm är denna nytotalitarismens vakthundar, liksom de Sturm-Abteilungtrupper Hitler använde mot Weimarrepubliken på 1920talet och som svor honom lydnad. Statsminister Reinfeldt har inte med ett ord berört attacken mot Åkesson i veckan eller bombattentat mot SD politiker i Bohuslän. En moderat statsminster vars Statens Medieråd ursäktar våldsvänstern kan nog inte säga något. Landet har sju partier i majoritet och ett i opposition. I min roman får landet en sverigedemokratisk statsminister år 2021, som är född i norra Irak, jurist och kvinna. En vass intellektuell kurdisk gerillasoldat, en peshmerga som vågar bemöta det nytotalitära svenska etablissemanget. Jag tror att hon existerar och väntar på att avlösa Åkesson 2016.

Annonser

Knausgård, kritik och kulturarv

knausgård

Den norske författaren Karl-Ove Knausgård skriver i sin Min Kamp, del 6 om Sverige:

”Efter det att jag skrev det här, i går morse, gick jag med Heidi och John till dagis, där det var meningen att jag skulle jobba sista dagen. Personalen sa att jag kunde ta ledigt och vara med på Vanjas skolavslutning om jag ville, så jag tog med mig Heidi och John och gick till kyrkan några kvarter bort, där den skulle hållas. Jämfört med mina egna skolavslutningar, som alltid hölls i ett kapell där det sjöngs psalmer och prästen predikade i full prästmundering och allt var stelt och högtidligt, det sista vi var tvungna att stå ut med före sommaren som liksom stod beredd och väntade utanför, var Vanjas skolavslutning som från annan värld. En kör med nio- och tioåriga elever sjöng poplåtar; Några flickor i fjorton-, femtonårsåldern sjöng solo, och de sjöng som Christina Aguilera eller Mariah Carey; två pojkar i samma ålder spelade piano; några lite yngre pojkar rappade. Efter varje nummer bröt applåderna och jublet lös där inne.

Det var som att vara på en audition till Idol. Prästens predikan handlade om hur viktigt det var med glädje, att det inte var viktigt att bli kändis eller att bli rik, och att alla lika mycket värda. Varken Gud, Jesus eller Bibeln nämndes med ett ord. Efter predikan, som på sin höjd var fem minuter lång, kallades elever fram som hade utmärkt sig under läsåret. De fick diplom. Några för sina strålande betyg, några andra för sina enastående personliga egenskaper som av de korta talen att döma yttrade sig i att de tog ansvar för andra och visade omtanke om dem. Hela den timslånga proceduren avslutades med att niondeklassarna ropades upp och fick varsin blomma. När jag gick tillbaka med Heidi i ena handen och John i den andra hamnade vi bakom ett gäng pojkar, de var kanske tretton eller fjorton. Alla var snaggade, klädda i kostym, de pratade högt, slog på varandra, skrattade och skrek, det hade flera gjort inne i kyrkan också. De tog i hand när de träffades, de applåderade och tjöt när en av deras egna eller någon de respekterade uppträdde.

Den där machostilen, som verkade lite överdriven för deras outvecklade kroppar, liksom flera nummer för stor, och därför fick något komiskt över sig, var ändå reell i den meningen att det var det idealet som gällde, och inget annat. De här pojkarna ville vara hårda, starka och tuffa, och de var i majoritet. De andra, några bleka och tunna pojkar med glasögon och en aning gelé i håret, hade inte en chans att kunna mäta sig med de här invandrarpojkarna. När jag kom tillbaka till dagis, och stod och ställde in i diskmaskinen och torkade av köksbänken, fråågade föreståndaren hur avslutningen hade varit. Jag sa att det var som i USA. Att jag aldrig sett något så amerikaniserat förut.

De duktigaste eleverna som sjunger och spelar för de andra, utdelning av diplom till elever som hade utmärkt sig. Och prästen med sin absurda predikan, som sa att alla var lika mycket värda medan allt som pågick omkring henne sa precis motsatsen: bara de elever som var mer värda än de andra visades upp, i all sin prakt. Ja, sa föreståndaren. När jag gick i skolan skulle avslutningarna vara högtidliga. Vi sjöng nationalsången Men det förbjöds. Det var rasistiskt att sjunga nationalsången. Kan du tänka dig.

-Ja, det kunde jag naturligtvis. Likhet var den överordnande principen, och en av konsekvenserna var att det nationella, alltså det specifikt svenska, betraktades som en exkluderande och diskriminerarande faktor och därför valdes bort. Också när det gällde religion var man ytterst försiktig, kyrkan och staten var sedan länge separerade, och så långt hade det gått att prästerna inte ens nämnde Gud eller Jesus eller Bibeln när de predikade för elever, de kunde ta anstöt, många av dem kom ju från muslimska hem. Det var ju samma olikhetsfientliga ideologi som inte kunde acceptera manligt och kvinnligt, han och hon som begrepp. Eftersom han och hon definierar kön fanns förslaget att man skulle säga hen om båda. Idealmänniskan var en hen som såg som sin främsta uppgift att inte undertrycka några religioner eller kulturer genom att ge sin egen kultur och religion företräde.

Denna totala självutplåning, som var aggressiv i sin nivelleringsvilja, men som själv uppfattade sig som tolerant, var ett fenomen inom den kulturella medelklassen, alltså den del av samhället som bestämmer över medierna, skolverket och andra stora samhällsinstitutioner, och fanns såvitt jag kunde se bara i Nordeuropa. Men vad innebar egentligen denna likhetsideologi? Det kom nyligen en rapport som visade att skillnaden mellan eleverna i den svenska skolan aldrig har varit större än den är nu. Gapet mellan de duktigaste eleverna, som kan vänta sig en ljus framtid, och de svagaste eleverna, som får räkna med en framtid utanför maktens och rikedomens sfärer, ökar för varje år. Tendensen enligt undersökningen är kristallklar: de starkaste eleverna är de som har svensk bakgrund, de svagaste är de som har invandrarbakgrund.

För även om man är noga med att inte kränka människor från andra na-tioner och andra kulturer, och går så långt som att utplåna allt typiskt svenskt, sker det bara i den symboliska världen, i flaggans och sångens värld, medan det i verklighetens värld förhåller sig på det viset att alla som inte tillhör den svenska olikhetsfientliga medelklassen trycks ner och stöts ut; de flesta invandrare i Malmö, som är så välkomna, bor i gettoliknande bostadsområden utanför stadskärnan, i eländiga lägenheter, där arbetslösheten är stor och framtidsutsikterna dystra. Det förhåller sig även på det viset att den olikhetsfientliga medelklassen inte gärna vill ha sina barn i skolor där det går invandrarbarn, och följden blir att segregeringen ytterligare förstärks och fortplantar sig till nästa generation. Många invandrarbarn har föräldrar utan utbildning, och det som den svenska skolan förut såg som en grundbult, nämligen att utjämna skillnaderna så att svaga och starka elever får samma möjligheter, är nu helt övergivet som princip, och resultatet är att de som har, de får, och de som inte har, de får inte.

Likhet i Sverige finns inom medelklassen, det är den som blir alltmer likartad, utanför den finns det bara likhet i språket, utformat av samma klass. I Sverige är det mycket värre när något sker i språket än när det sker verkligheten. Att det är en moral som gäller i språket och en annan som gäller i verkligheten, är det som förr kallades dubbelmoral, det var samma mekanism som var i gång på Vanjas skolavslutning; idealet att alla var lika mycket värda och att det inte var viktigt att bli kändis eller att bli rik, gällde i prästens språk, medan den verklighet som omgav ideologin uttryckte raka motsatsen; det viktigaste är att bli känd och att bli rik. Alla barn som var där ville bli kända och rika, det låg i luften. Och ju mer jag ser av det, den självgoda och självblinda likhetsideologin, som menar att det den har kommit fram till är universellt och sant och därför ska gälla för alla – medan det egentligen bara gäller för ett privilegierat fåtal, som en anständig liten ö i ett hav av kommersialism och social orättvisa – desto futtigare framstår mitt livs kamp, för vad fan spelar det egentligen för roll om jag är mycket eller lite tillsammans med mina barn, om jag byter blöjor eller inte byter blöjor, om jag diskar eller inte diskar, om jag håller på mycket med ditt eller inte håller på med mitt? Å, hur i helvete får man det levda livet att bli ett uttryck för liv och inte bara ett uttryck för en ideologi?” s. 140 -144

* * *

Knausgårds iakttagelse visar hur varken en självföraktande vuxenvärld eller en omogen ungdomskultur kan fungera som modeller för de unga. De vuxna skrattar åt kristendomen, dess symboler och har lärt sig de senaste decennierna att kristen västerländsk kultur är fel. Kolonialism, rasism, exploatering, förtryck osv är alla västerländska egenskaper har de hört från media, skolor och offentligheten. Självkritiken av vad västerlandet åstadkommit har numera blivit det normala, särskilt i kultur- och medievärlden.

Istället för en västerländsk kulturkanon eller en stolthet för vad man åstadkommit sedan antiken, renässansen, upplysningen och industrialismen har en populärkultur brett ut sig. De unga Knausgård beskriver imiterar de sämsta delarna av 1900talets samhällsutveckling; kriminalitet, machostilar, falsk stolthet. Bling bling kallas det ibland. Jag kallar det lågkultur.

I den högstadieskola jag verkade i för tio år sedan lade dessa fattiga familjer ut tusentals kronor på att hyra limosiner och smoking/klänning till sina 16 åringar när de gick ut. Många av dessa elever hade inte klarat av skolan och framtiden för dem skrevs snarare med bidrag eller brott snarare än riktiga gymnasieutbildningar. Ändå ville de glänsa i de kläder och accessoarer som amerikanska rap artister och popidoler visade sig i.

Våra alternativ som nu erbjuda unga såväl som vuxna är i huvudsak tre:

1. Ett västerländskt kulturarv där framsteg studeras och beskrivs, traderas och hyllas utifrån sin tid. I verk skildras t ex kvinnor och män.

2. En suicidal kulturkritik som oupphörligen förnedrar 1 och inte förmår skapa något eget lika enastående. Klassiska verk kritiseras t ex för dess kvinnosyn som om 2013 års genusideal kunde appliceras på verk från 1600talet. Som alternativ lanseras det könsneutrala pronominet hen istället för hon och han.

3. En populär lågkultur som visar våra lägsta drag och som aldrig förmår överskrida sin egen tid eller ungdomsideal. I Knausgårds exempel läggs ytterligare en skandinavisk Jantelag av jämlikhetskonformism ovanpå alla uttryck. Inget får vara sämre eller bättre än något annat vilket gör att 1. är fel i sig, eftersom klassiska verk som överlevt inte får respekteras pga dessa högre kvalitet. En välfärdsstatlig byråkrati administerar kulturpolitiken så att allt handlar om kvantitet och tillgång, aldrig om kvalitet och ansvar.

2. och 3. är beroende av varandra. Eftersom 1. anses utsliten och förlegad återstår bara att kritisera och konsumera. Aldrig tänka ordentligt, knyta an till äldre traditioner och anse att västerlandet har gjort framsteg framför andra civilisationer. Theodor Dalrymple och Niall Ferguson håller inte med.

Aldrig tidigare har en äldre generations kunskaper och värderingar så förkastats som i väst efter 1950. Istället för att de äldre fostrar de yngre, sk vertikal överföring, så fostrar de unga varandra, horisontellt. Barnpsykologen Gordon Neufeld ser denna brist som orsaken till mycket problem bland de unga idag, från mobbning till psykisk ohälsa. Han vill avlasta de unga detta ansvar som de inte är satta att ta itu med och att, liksom vår egen psykiatriker David Eberhard, frånta barnen makten.

Att påtala dessa missförhållanden är viktigt liksom att visa på lösningar, men de flesta kommer inte ens till insikt om vad som är fel. De är missnöjda och skyller på föräldrar som förtvivlar. Erbjud dem verktyg att ta tillbaka sin vuxenroll istället. En början kan vara att kontakta Neufeld Institutet eller att be David Eberhard föreläsa.

Svenska medier gör oss ansvariga för flyktingströmmar

I Dagens Nyheter 21 okt 2013 publicerades ett reportage av italienaren Fabrizio Gatti där EU och Sverige görs ansvariga för flyktingströmmar och katastrofer i Medelhavets vågor med överfulla båtar.

kalle

Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, skrev en replik som jag fått tillstånd att publicera. Här är hans kommentarer:

Vad är det DN vill med sina reportage från Lampedusa?
Karl-Olov Arnstberg 2013.10.21

”För alla som lagt ner tio minuter på att läsa om Nordafrikas demografiska utveckling står det klart att det som triggar flykten till Europa mer än något annat är den dramatiska befolkningsökningen. Lika klart är att det att Europa bara kan släppa in en rännil av alla de outbildade afrikaner som knackar på dörren. Ska man förhindra att tusentals människor drunknar varje år, så måste man göra kristallklart att det inte är på detta sätt som man kan ta sig in i Europa.

Ovanstående är ”basic knowledge”. När DN måndagen den 21 oktober 2013 inleder en artikelserie av den italienske författaren Fabrizio Gatti så kan de inte rimligen vara okunniga om detta samförhållande. Ändå skriver de över större delen av första sidan:

En himmelsblå badring.
Den andra rosafärgad.
För de två barnen utgjorde dessa badringar
räddningen undan
skeppsbrottet.

Kommentar: Här riktar sig DN på sämsta kvällstidningsmanér till läsarens känslor.

Underrubriken är Folkvandringens tid. Och artikeln puffar för på första sidan med påståendet att ”majoriteten av dem var på flykt undan krig och förföljelse”.

Kommentar: Detta om ”flykt undan krig och förföljelse” är en empirisk fråga. Kanske men inte självklart är den sann för dessa syrier, med tanke på att befolkningstillväxten är ungefär en miljon om året. När det gäller den ”folkvandring” det här talas om är påståendet osant. Majoriteten är på flykt därför att de på grund av befolkningsexplosionen befinner sig i en mycket svår ekonomisk situation. Dessutom har de genom media vetskap om ett annat och ojämförbart mycket bättre västerländskt liv. De gör desperata försök att bli delaktiga av detta liv.

”De dog för att det inte finns en laglig och säker väg till någon skyddad plats”.

Kommentar: Här förläggs skulden hos europeiska politiker som inte reglerat denna situation på ett acceptabelt sätt. DN underlåter att intressera sig för mängder. Om Europa skapar en laglig och säker väg för asylsökande att ta sig in i Europa, så är det mest troliga scenariot att massinvandringen kommer att sänka Europa. Det är huvudanledningen till att europeiska politiker ger en läpparnas bekännelse till humanism, samtidigt som de gör sitt bästa för att stänga dörren. Detta gör de inte därför att de är cyniker utan för att de har de europeiska folken som uppdragsgivare och skattebetalare.

Rubriken på den första artikeln i denna serie är ”Europa dödar drömmen om ett drägligt liv”.

Kommentar: Varför Europa? Varför är ansvaret europeiskt och inte syriskt, somaliskt, tunisiskt etc.? Varför ska svenska läsare, alltså norra Europa, läsa gigantiskt uppslagna från italienska översatta artiklar om flyktingkatastrofen i skarven mellan Afrika och Europa?

Den bild som illusterar artikeln visar kistor. De tre främsta är vita och prydda med nallebjörnar med ett rött hjärta markerat på bröstet.

Kommentar: Här tycks alla medel vara tillåtna för att väcka svenska känslor av skuld och ansvar. Varför?

Ingressen till artikeln i kulturdelen säger: ”Det är inte flyktingarna som är problemet i katastroferna utanför Lampedusa. Deras flykt är bara en naturlig konsekvens av hur världen ser ut.

Kommentar: Om det inte är flyktingarna som är problemet, vad handlar det då om? Den europeiska skulden?

Vidare, vad betyder det att deras flykt bara är ”en naturlig konsekvens”. Dessa flyktingar har naturligtvis gjort ett val. Alla de miljoner som inte gjorde det valet, var deras val också en naturlig konsekvens, eller vad menas?

”Syriernas skeppsbrott, som inträffade på fredagseftermiddagen den 11 oktober skulle troligen aldrig ha behövt ske om den libyska kustbevakningen inte under samma tid inlett en antiinvandringsoperation.” Därefter följer en redogörelse för hur de skjuter på båten. Kulsprutesalvorna gör hål i båten och två passagerare dödas.

Kommentar: Gissa om detta hade lett till jätterubriker om det hade varit ett europeiskt land! Ställs Libyen till svars? Nej, där talas inte om skuld utan redogörelsen blir lakonisk. Det som ska hamna i fokus är inte det oerhörda brottet att skjuta på båtflyktingar utan den europeiska skulden. Författaren berättar hur han kämpar för att ön Lampedusa med döda och överlevande ska få Nobels fredspris 2014.

Kommentar: Varför då och vad har detta med de så kallade folkvandringarna att göra?

Så gör han reklam för sin bok som också finns översatt till svenska ”Bilal. På slavrutten i Europa” Celanders förlag 2013. Kajsa Ekis Ekman har hyllat den och det citeras: ”Alla de som någon gång tänkt tanken: ’det kommer för många utlänningar hit’ läs denna bok. Den som inte har medkänsla efteråt saknar hjärta.”

Kommentar: Är det med hjärtat denna gigantiska och tragiska fråga ska lösas? Hur då, i så fall? Jag misstänker att hjärnan är ett bättre redskap. I övrigt: handlar detta om att kränga böcker?

Sedan blir det rätt mycket om den gräsliga främlingsfientligheten, i synnerhet den italienska, eftersom detta är en italiensk artikel. Det skrämmer emellertid inte författaren lika mycket som de europeiska staternas absoluta cynism, som inte skapat lösningar för att stoppa flyktingsmugglingen.

Kommentar: Jaha, hur då? Med hjärtat?

Men framför allt har de rika staterna i världen och speciellt de europeiska från kalla krigets slut, vägrat att undanröja eller mildra de orsaker som driver miljoner människor på flykt.

Kommentar: Där satt den! Den europeiska skulden ska hamras in. Men vad borde Europas forna kolonialländer ha gjort? Skulle de kanske ha stannat kvar i kolonialländerna och ”tagit ansvar” eller vad menas? Fortfarande förstås med hjärtat? Det här är känslomässigt dravel av värsta sort (undrar hur mycket DN har betalat?) Det är inte den här sortens tänkande som byggt upp det europeiska välståndet. Tvärtom, detta tänkande leder till misär. Frankrike får sig en släng av sleven för att de köper uran till för låga priser från Nigeria. Det är därför nigerianerna är så fattiga. Ingenting sägs om religiösa motsättningar, om landets cirka 250 olika etniska grupper, om en explosiv befolkningsökning. 2010 hade landet 152 miljoner invånare. I dag är det ungefär 160 och år 2050
beräknas den ha stigit till 250. Då är det en befolkningsökning på 48 miljoner på lika många år.

Skit samma med sådana siffror. Men djävla Frankrike som köper billigt uran därifrån! Och sedan Eritrea. Italien, Tyskland, Iran och Kanada stöder den diktatur, som enligt författaren gör att folk flyr därifrån. Vilka förutsättningarna är för en fungerande demokrati i Eritrea säger författaren ingenting om. Vi har i nordafrika sett hur villkoren försämrats med diktaturernas fall. Detta är med andra ord en mycket svår fråga. När Tunisiens diktatur föll så ökade flyktingströmmen istället för att minska.

Det vi återigen möter i DN är med andra ord agendajournalistik. Jag vägrar att tro att den här typen av djupt ohederliga, avsiktligt okunniga artiklar, som skamlöst spelar på läsarnas känslor, inte har en dold agenda. Det finns ett förakt mot läsarna i detta: ”Ni är säkert så dumma att ni går på det här!” Vad vill DN? Vad vill klyftige Peter Wolodarski, som ytterst ansvarig? Är tanken att det välmående, i stort sett demokratiska och välfärdsorienterade Europa ska sänkas? Ut med språket DN! Vad har denna agendajournalistik för rubrik? Exit Europa?”

Så långt Arnstbergs text. Han höll fö ett mycket uppskattat föredrag veckan innan om svenskhet.

Idag 22 okt 2013 tar Sveriges Radios Ekoredaktion upp samma tråd med ett inslag om hur barn drunknat i vågorna och intervjuar Madeleine Seidlitz, jurist och ansvarig för flykting- och migrationsfrågor för Amnesty International, som beskyller Sverige och Tobias Billström för att göra för lite, trots att vi tar emot 2000 asylsökande i veckan vilket toppar alla siffror i EU. Sverige gör långt mer än man kan begära och vi är inte betjänta av att bli beskyllda för snålhet och hjärtlöshet. Speciellt inte i medier som DN och SR vilka driver flyktingpolitik snarare än journalistik. Tack Kalle för dina kommentarer och ni som inte läst hans böcker och texter, gör det.

Satis Polito

JÅ foto

Recension av Satis Polito av
Jimmie Åkesson 280 s. Asp & Lycke 2013-09-13 (publicerad i Dispatch International)

På omslaget sitter SD:s partiledare i strumplästen framför affischer med Per Albin från socialdemokratins folkhemsår. Han ler lite i mjugg och verkar blyg. Kanske också stolt.

Boken bygger på dagboksanteckningar från 2010 och Åkessons egna minnen från skoltid fram till inträdet i riksdagen. Hans lärares öppna vänsterengagemang som visade sig i ett skolval i Sölvesborg 1994 verkar ha varit tänt en första gnista. Två elevröster på det lilla hatade SD i skolan ledde till att läraren öppet tog avstånd och började misstänka elever för att ha röstat fel. Ungmoderaten Åkesson blev intresserad på grund av all uppståndelse. Läraren hade innan valet rekommenderat eleverna att rösta på vänstern.

Bokens titel betyder tillräckligt polerad och ska förstås som att SD med Åkesson lämnat de sk vilsna åren 1990-1994 bakom sig, då uniformerade nazister och skinnskallar drogs till SD. Ett tidigare förslag på titel var Vanlig vilket lättare visar vad Åkesson vill uppnå med att berätta öppet om sig själv. Han betonar i stil och i innehåll sin vanlighet. Bokens lätta stil är något han medvetet filat på för att nå ut till vanliga människor. Visst finns resonemang om multikulturalism, islam och medielogik men i stort sett är det nog som att sitta med Åkesson i en bil och fara runt på torgmöten från 1995. Man stannar till, sätter upp banderoller, talar och fikar. Åker vidare och småsnackar i bilen. Åkesson sitter nog ganska tyst bitvis gissar jag.

Vad som slår läsaren är det praktiska vardagliga slitet med organisation som Åkesson gjort sedan slutet av 1990-talet. Han verkar gilla bäst att fixa och dona med lite av varje; tryckerier, transporter, säkerhetsskydd, möten och hålla en låg profil. Hans konfliktundvikande personlighet är inget han skäms för, tvärtom erkänner han sin ovilja att öppna sig. Därför är boken intressant på ett plan där en författare med många viktiga hemligheter knappt antyder vad han skulle kunna berätta men hänvisar till sin privata läggning.

Denna svenska lågmälda stil är vad som lett till SD:s framgångar under Jimmie Åkesson och boken är ett bra exempel på hur ett ledarskap kan se ut när man är lantis, anspråkslös men lite småsur på att tvingas knyta näven i fickan och tiga om massinvandring, myndighetsövergrepp och mediedrev. För den som funderar på att ge sig in i SD finns gott om varningar men läget förändras långsamt till det bättre jämfört med våldsvänsterns utfall innan 2010. Åkessons personliga redogörelse är intressant för att den skildrar den utveckling i Sverige som många följt på avstånd sedan Balkankrigen på 1990talet utifrån en ganska begåvad men också vanlig ung mans funderingar och engagemang. Han blev inte hantverkare som sin far och två bröder. Men han blev en politisk hantverkare, en vanlig jobbare i vardagspolitiken. Tillräckligt polerad.

Att vilja men inte våga sticka ut hakan

folk

Dramatikerföreningen Nationella Dramaturgiatet lanserade en liten antologi förra veckan på Stockholms Stadsbibliotek. Boken Vågar du sticka ut hakan ? har ett lovvärt syfte, att visa ”texter om strukturellt betingar feghet inom kultur och utbildning”. Jag beundrar folk som verkligen sticker fram sina hakor i offentligheten och riskerar karriärer och försörjning, familj och vänner.

Men skribenterna i denna volym med några undantag visade sig vara vänsterfolk som ogillar marknadsorienteringen av välfärdstjänster som pågått sedan 1980talet med stöd av samtliga partier utom V. Fd kulturminister Bengt
Göransson, professor Sven-Erik Liedman m fl ganska välsedda debattörer som Dror Feiler blandas med yngre kvinnliga förmågor som vill visa sig radikala genom att kämpa för mer politisk teater, dvs. vänsterpolitisk teater. Jag kan hålla med om att det finns en berättigad kritik av ytligt marknadstänkande inom högre utbildning och förvaltning, som skribenterna Shririn Ahlbäck Öberg och Michael Gustafsson vittnar om, liksom den i antologin märkligt nog frånvarande Bo Rothstein. De visar alla hur illa lärdom och forskning kan skötas av de universitetschefer som säger sig värna om dess värde och kall. Kvalitet, oberoende och akademisk särart ska känneteckna högre utbildning och forskning, inte kvantitet och institutionell likriktning.

Men för att skriva i denna antologi krävs inte mycket mod annat än att ställa upp de gängse vänsteranalyserna av kultur och utbildning. De senaste veckorna har jag lyssnat till presentationer av betydligt modigare analyser av kulturliv och svensk akademi, som Fredrik Segerfeldts Befria kulturen och Johan Lundbergs Ljusets fiender. Jämförelsen haltar naturligtvis då dessa böcker är genomarbetade studier av samtidshistoria och kritiskt analyserar de gängse vänsterpositionerna i dessa områden.

Nationella Dramaturgiatets lilla antologi framstår här snarare som diverse nostalgisk tillbakablick av ”rödskägg ”(Gävlesociologen Lasse Ekstrands egen beteckning) och yngre ivriga som gärna vill gå i samma kollektivistiska fotspår för att tjäna folket, eller kanske folken i ett mångkulturellt perspektiv. De äldre och yngre är överens om att Alliansen, New Public Management och det borgerliga (teater)etablissemanget är roten till allt ont. Bara Backa Teater och de fria teatergruppernafrån 70talet kunde regera över landet igen, så ordnar sig revolutionen.

Men i väntan på den förblir statsmonopolets Radioteater det näst bästa alternativet (och tänk så väl att man både kan vara radikal och bli försörjd av skattebetalarna) – som när Dmitri Plax radioteaterpjäs Anne Frank och konduktören tillåts håna en SJ anställd som liknas vid nazist i ursprungshistorien när hon kontrollerade en biljettlös flicka från Afrika i Örebro förra året. Dramatikern Plax gottar sig olustigt i att DNs ledarskribent Erik Helmerson ogillar denna analogi och att licenspengar stödjer det illvilliga tanklösa lilla radiodramat.

Inte så värst farligt att sticka ut haken när man säger vad kulturvänstern alltid sagt och får betalt. De som verkligen sticker ut hakan betalar betydligt högre pris och denna antologi lär inte öka toleransen för Lars Vilks, Ingrid Carlqvist och de svenska dissidenterna. Se den som marknadsföring av unga sk radikala dramatiker/ debattörer för en förlegad vänsternostalgisk analys med några guldkorn, främst fd professorn Michael Gustafssons bidrag om Gävle Högskolas tanklösa ”tänk”, och av författaren Bengt Ohlsson och historieprofessorn Ylva Hasselberg. Våga mer vill jag säga till utgivarna men tror inte de förmår mer. Synd.

bok

Två föredrag i höst om svenskhet, invandring och ekonomi

I höst kan man lyssna på två utmärkta föredragshållare inom området invandring:

kalle

Den 16 okt kl 19 talar etnologiprofessor Karl-Olov Arnstberg om svenskhet i Alviks Medborgarhus, sal Mossen. Inträde 20 kr.

jan-tullberg

Den 19 nov kl 19 talar docenten i företagsekonomi Jan Tullberg om invandring och ekonomi i Alviks Medborgarhus, sal Mossen. Inträde 20 kr.

Arrangemang Fri Folkbildning

Alla välkomna !

Janne Sj

Sara Sarasvati: An Indo-Swedish story

Pageflex Persona [document: PRS0000038_00059]

This political thriller is set in 2020 in Delhi and Stockholm. Sara Sarasvati, a girl of 20 learns that her Swedish father whom she has had little contact with, is assassinated in Sweden. She flies to his funeral there, finds herself in the midst of media attention due to her father’s controversial political views. While in Sweden, she is persuaded to start study mining engineering there.

But her studies are interrupted by her unknown Swedish brother. Suddenly she is involved in international terrorism, ideological struggles and domestic Swedish politics. The new Swedish Prime Minister in year 2020 is a nationalist woman, born in Kurdistan who loves Sweden. A new kind of Swedish crime fiction with an intercultural twist and a racy daring plot. First chapter (scroll down for English).

Here is a review in Swedish at page 3.

This novel is a fictional sequel to the non-fiction The Swedish story/ Sverige 2020.

English edition

Ebok på Adlibris (SE)

Ebook on Smashwords (US)

Ebok på Dito (SE)

Ebok på Bokus (SE)

Ebok på Bokon (SE)

Ebook Kindle Kindle (US)

Tryckt bok
Adlibris (SE)

Bokus (SE)

Print version Createspace (US)

Print version at Amazon (US)
Amazon (India)

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: